Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
1
Kr 341.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om allmän tjänsteplikt; given Stockholms slott den
7 maj 1917.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om allmän tjänsteplikt.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse
välbevågen.
GUSTAF.
Steno Stenberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1917.
1 sand. 294 käft. (Nr 341.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Förslag
till
Lag om allmän tjänsteplikt.
Härigenom förordnas som följer:
KAP. I. •
Om tjänstepliktens inträde, verkan och upphörande.
1 §•
En var inom riket bosatt man eller kvinna, vilken fyllt femton men
ej sextio år, är, i den mån ej annorlunda stadgas i 7 § av denna lag,
underkastad tjänsteplikt. Med tjänsteplikt förstås i denna lag skyldighet
att, då sådant i nedan bestämd ordning påkallas, utföra arbete för ändamål,
varom förmäles i 2 §.
2 §•
Tjänsteplikt må tillämpas för folknäringens tryggande, för täckande
av behovet av bränsle till hushållen, industrien eller kommunikationsmedlen,
för tillgodoseende av krigsmaktens behov, för samfärdselns uppehållande
eller för annat ändamål av synnerlig vikt.
3 §.
Ej må fullgörande av tjänsteplikt påkallas, utan så är att, sedan
riksdagen lämnat sitt samtycke till att tjänsteplikt tillämpas med avseende
å något av de i 2 § angivna ändamål, Konungen därom förordnar.
Förordnande, varom nu är sagt, må ej avse arbete åt enskilda arbetsgivare
utan att riksdagen till sådant samtyckt.
Förordnande kan bestämmas att gälla för viss tid eller tillsvidare.
Kung!. Maj:ta nåd. proposition nr 341.
3
4 §•
Förordnande må, dar så finnes lämpligt, avse
a) viss fastighet, byggnad eller annan anläggning, där verksamhet
bedrives eller kan bedrivas för något ändamål, som nyss är sagt, viss
kommunikationsinrättning, som för dylikt syfte begagnas eller kan begagnas,
visst företag eller viss syssla eller civil befattning eller oek
b) visst slag av sådan egendom eller visst slag av företag, syssla
eller civil befattning eller viss näring eller visst yrke inom hela riket
eller någon del därav eller å särskild ort.
5 §•
De tjänstepliktiga uttagas och fördelas genom för ändamålet inrättade
arbetsnämnder, varom förmäles i särskild av Konungen och riksdagen
stiftad lag och vilka utgöras av riksarbetsnämnd, länsarbetsnämnder och
kommunala arbetsnämnder.
Konungen äge uppdraga åt riksarbetsnämnden eller åt statskommission
eller central myndighet, vilkens verksamhet frågan berör, att, om vid
förordnandets verkställighet fråga uppkommer, huruvida viss egendom,
företag, syssla eller befattning därav omfattas, på framställning av länsarbetsnämnd,
kommunal arbetsnämnd eller enskild sakägare och efter samråd
med annan myndighet, som Konungen bestämmer, avgöra frågan härom
och att i övrigt i avseenden, som uti förordnandet angivas, lämna erforderliga
föreskrifter rörande förordnandets omfattning.
Har ej i förordnandet angivits det högsta antal tjänstepliktiga, som
må förekomma för det ändamål eller det fall, varom fråga är, äge riksarbetsnämnden
efter samråd med statskom mission eller central myndighet,
vars verksamhet frågan berör, därom meddela anvisningar.
Över riksarbetsnämndens eller annan myndighets beslut, som avses
i denna §, må klagan föras hos Konungen.
6 §.
Med arbetsgivare förstås i denna lag den, för vilkens räkning på
grund av kallelse, varom i 8 § sägs, arbete utföres eller skall utföras av
tjänstepliktig, utan att mellan dera står någon tredje person, vilken såsom
självständig företagare har att ombesörja arbetets utförande.
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Vad i 8, 9, 11, 13, 19, 20, 22, 23 och 32 §§ stadgas om arbetsgivare,
skall i fråga om verksamhet, som bedrives av staten, landsting eller
kommun, gälla arbetsföreståndare.
7 §•
Från tjänsteplikt enligt denna lag äro undantagna:
a) ämbets- och tjänstemän på ordinarie eller extra beställning hos
staten, landsting eller kommun; dock må Konungen förordna, att ämbetseller
tjänsteman skall vara underkastad tjänsteplikt med avseende å utövningen
av den befattning han innehar; samt
b) krigsmän och personer, som eljest innehava sådan anställning
eller förrätta sådan tjänstgöring vid krigsmakten, som avses i 6 § i strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914.
B §•
Kommunal arbetsnämnd har, där ej stadgandet i 35 § till annat
föranleder, att, för verkställighet av Konungens förordnande jämlikt 3 §,
kalla tjänstepliktiga till arbete, som omfattas av dylikt förordnande.
Tjänstepliktig är skyldig på anmaning personligen inställa sig hos
arbetsnämnd, efterkomma kallelse, varom förmäles i första stycket, efter
förmåga uträtta skäligt arbete, som av arbetsgivaren förelägges, samt kvarbliva
i arbetet under den tid, som kallelsen må avse, eller till dess han
av arbetsnämnd entledigas eller tjänsteplikten upphör.
Arbetsgiva^ är skyldig tåla, att tjänstepliktig kvarbliver i arbetet
under den tid, som nu är nämnd.
9 §•
Mom. 1. Konungen äge, där det för rikets tjänst eller det allmännas
behov finnes vara påkallat, till efterrättelse antingen under viss tid
eller tillsvidare eller vid verkställighet av visst förordnande, besluta, i vad
mån tjänstepliktiga, som äro sysselsatta i arbete för ändamål av synnerlig
vikt, böra vara fritagna från kallelse till annat arbete.
Mom. 2. Vid meddelande av kallelse bör tillses, att personer, vilka
av allmänna medel åtnjuta understöd, för vars utgående arbetslöshet uppställts
som villkor, såvitt möjligt tagas i anspråk.
Därjämte bör hänsyn tagas
a) till den tjänstepliktiges arbetsförmåga, levnadsålder, hälsotillstånd,
familjeförhållanden, hemort och föregående verksamhet ävensom,
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
5
b) därtill att arbetsgivare erhåller den arbetskraft han för ändamålet
tinner bäst och tjänstepliktig den anställning han önskar.
Mom. 3. Kommunal arbetsnämnd skall ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som, utöver stadgandena i denna lag och av Konungen i
ämnet givna bestämmelser, må av riksarbetsnämnden eller länsarbetsnämnd,
i den ordning Konungen föreskriver, varda meddelade till huvudsaklig
ledning ifråga om de tjänstepliktigas uttagande och verkställigheten i
övrigt av förordnande om tjänsteplikt.
10 §.
Vid tillämpning av tjänsteplikt skall lända till efterrättelse vad i
fråga om viss anställning eller visst slag därav må vara i lag eller författning
särskilt stadgat rörande villkoren för att kunna däri nyttjas.
11 §•
Kallelse så ock anmaning om inställelse hos arbetsnämnd sker i den
ordning Konungen föreskriver.
Kallas den, som ej är tjänstepliktig eller som enligt 12 § andra
stycket är tjänstepliktig allenast beträffande viss annan anställning än den,
varom fråga är, eller sker kallelse i strid mot föreskrift, som Konungen
meddelat jämlikt 9 § mom. 1, vare kallelsen ogiltig. Finner kommunal
arbetsnämnd ovisst, huruvida i särskilt fall undantag från tjänsteplikt föreligger
eller föreskrift, som nyss nämnts, är tillämplig, underställes frågan
härom länsarbetsnämnds prövning.
Anser tjänstepliktig eller arbetsgivare, att, till men för honom, vid
kallelse behörig hänsyn icke tagits till omständighet, varom förmäles i 9 §
mom. 2 a), äge i den ordning Konungen stadgar anföra besvär över kallelsen
hos länsarbetsnämnden, men kallelsen skall utan hinder av förd
klagan lända till efterrättelse.
Att undantag från ovan meddelade bestämmelser kan äga rum, stadgas
i 35 §.
12 §.
Där för någon, som kallats jämlikt denna lag, tjänsteplikten upphör
till följd därav, att han antages, inkallas eller beordras till sådan befattning
eller tjänstgöring, som enligt 7 § a) eller b) medför undantag från
tjänsteplikt, åligger det honom att skyndsamt med företeende av erforderliga
bevis göra anmälan därom hos den kommunala arbetsnäinnden. Vad
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning, då utländsk undersåte, som
kallats till fullgörande av tjänsteplikt, beordras till krigstjänst i hemlandet.
Uppnår tjänsteplikt^, som kallats till anställning jämlikt denna lag,
sextio år, skall han fortfarande vara tjänstepliktig beträffande samma anställning,
intill dess arbetet eljest upphör.
13 §.
Mom. 1. Inträffar sedan kallelse skett sådan omständighet, som, därest
den förelegat vid tiden för kallelsen, skäligen kunnat på grund av stadgandet
i 11 § tredje stycket föranleda kallelsens upphävande, må framställning
om tjänstepliktigs entledigande från arbetet göras hos kommunal arbetsnämnd.
Varder efter kallelsen tjänstepliktig kallad till annat arbete, vare
därigenom entledigad från det förra arbetet.
Mom 2. Kommunal arbetsnämnd har i övrigt att entlediga tjänstepliktig,
a) när denne och arbetsgivaren äro ense om entledigandet,
b) när minskning av antalet tjänstepliktiga blivit, i den ordning
Konungen föreskriver, bestämd,
c) när Konungens förordnande jämlikt 3 § upphört att gälla, samt
d) när riksarbetsnämnden eller länsarbetsnämnd, i den ordning Konungen
föreskriver, därom beslutar.
Mom 3. över kommunal arbetsnämnds beslut, som avses i mom. 1
och mom. 2 b), må klagan föras hos länsarbetsnämnden.
Mom. 4. Entledigande i andra fall än det, som avses i mom. 1 andra
stycket, sker i den ordning Konungen föreskriver.
Mom 5. Att undantag från ovan meddelade bestämmelser kan äga
rum, därom stadgas i 35 §.
14 §.
över länsarbetsnämnds beslut i frågor, varom i 11 och 13 §§ förmäles,
må klagan ej föras, ej heller över kommunal arbetsnämnds beslut
enligt 13 § mom. 2 a eller c).
15 §.
Föreskrifterna i denna lag medföra ej hinder för tjänstepliktig att
fullgöra vad honom enligt gällande förfoganderättslag eller rekvisitionslag
må åligga eller inskränkning i de rättigheter och skyldigheter mot det all
-
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
7
inänna, som eljest enligt lag eller författning tillkomma honom såsom medborgare
i stat och kommun.
Såsom laga förfall för fullgörande av tjänsteplikt skall anses, om
man är sjuk eller häktad eller undergår frihetsstraff.
Tjänstepliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller
arbete anställd, må ej avskedas från anställningen i anledning därav, att
han har att fullgöra honom åliggande tjänsteplikt.
16 §.
Är någon genom avtal förpliktad att utföra arbete för ändamål, varom
förmäles i 2 §, och varder han jämlikt denna lag kallad till den anställning,
som avses i avtalet, skall, under tiden intill dess han varder entledigad
från anställningen eller densamma eljest upphör, avtalet, ändock
att det först under samma tid eller efter dess utgång utlöper, icke äga
tillämpning i vidare mån, än i 17 § andra stycket sägs.
Bestämmelserna i sjölagen och legostadgan skola, i den mån de strida
mot stadgandena i denna lag, icke lända till efterrättelse med avseende
å anställning, beträffande vilken tjänsteplikt gäller.
17 §.
Skyldighet att avlöna tjänstepliktig åligger arbetsgivaren. I fall,
där staten ej är arbetsgivare, må förfallen och ogulden avlöning förskjutas
av statsmedel.
För det arbete, varom fråga är, skola de avlöningsförmåner och övriga
arbetsvillkor, som enligt vid tiden närmast före kallelsen gällande
avtal, bestämmelser eller bruk voro med ifrågavarande anställning förenade
eller för arbete av samma slag allmänt gängse, tillämpas, i den mån ej
ändring däri äger rum i den ordning, som nedan i Kap. II sägs, eller,
beträffande de i 35 § första stycket omförmälda anställningarna, i eljest
vanlig ordning.
18 §.
De nedan i denna § meddelade bestämmelserna skola icke äga tilllämpning
i de fall, där staten är arbetsgivare, samt skola i övrigt lända till
efterrättelse allenast, då Konungen eller riksarbetsnämnden därom beslutar.
Kommunal arbetsnämnd skall förelägga arbetsgivare att inom viss
tid med bevis från Konungens befallningshavande styrka, att han hos
Konungens befallningshavande antingen nedsatt ett belopp, motsvarande
vad i avlöning till den eller de tjänstepliktiga kan enligt arbetsnäinndens
prövning antagas belöpa för den tid av högst två månader, som Konungen
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
eller riksarbetsnämnden bestämmer, eller ock ställt av Konungens befallningshavande
godkänd säkerhet dels motsvarande den avlöning, som nyss är
nämnd, dels ock för kostnaden för sådan försäljning, som avses i femte
stycket. I föreläggandet skall angivas avlöningens beräknade storlek.
Försämras säkerheten eller har ställd säkerhet eller nedsatt belopp
måst helt eller delvis tillgripas i den i femte stycket angivna ordningen,
åligger det Konungens befallningshavande att härom ofördröjligen underrätta
den kommunala arbetsnämnden.
Nedsatt belopp skall av Konungens befallningshavande insättas i
bankinfättning för att där innestå mot ränta.
Eftersätter arbetsgivare sin avlöningsskyldighet, må tjänsteplikt^
med företeende av arbetsgivarens medgivande angående fordringen eller
laga dom därå göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Nämnda
myndighet har därefter att av det nedsatta beloppet eller, där säkerhet
blivit ställd, av den vid säkerhetens försäljning i den ordning, som om
försäljning av utmätt lös egendom är stadgad, behållna köpeskillingen gottgöra
den tjänstepliktige hans fordran. Försäljning, som nyss är nämnd,
verkställes av Konungens befallningshavande. Överskott av köpeskillingen
skall anses såsom nedsatt belopp. Räcker ej den behållna köpeskillingen
till gäldande av före försäljningen anmälda fordringar, skall densamma fördelas
efter förhållandet dem emellan. Sådan fördelning skall äga rum vid
sammanträde inför Konungens befallningshavande, så kungjort, som i 141
§ utsökningslagen sägs. I fråga om klagan över sådan fördelning skall
gälla, vad om klagan över av överexekutor verkställd fördelning av köpeskilling
för utmätningsvis försåld egendom är stadgat.
Har underrättelse, varom sägs i tredje eller femte stycket, blivit
lämnad eller varder arbetsgivarens avlöningsskyldighet ökad, meddele den
kommunala arbetsnämnden nytt föreläggande.
Underlåter arbetsgivare att nedsätta belopp eller ställa säkerhet, som
ovan är sagt, göre den kommunala arbetsnämnden anmälan därom hos
Konungen.
L)å samtliga tjänstepliktiga, varom fråga är eller kan vara, blivit
förnöjda eller eljest lämna sitt medgivande, äge arbetsgivaren återfå nedsatt
belopp jämte ränta eller ställd säkerhet.
'' I den mån avlöning blivit jämlikt 17 § av statsmedel förskjuten,
inträder kronan i tjänstepliktigs rätt enligt förevarande §.
19 §.
Arbetsgivare äger, i den män- ej bestämmelserna i detta kapitel och
därå grundade, för arbetskraftens ändamålsenliga tillhandahållande utfär
-
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 341.
9
dåde föreskrifter eller stadgandet i 25 § till annat föranleda, att handhava
den ledning av arbetet, som skulle hava tillkommit honom ifråga
om samma arbete eller arbete av liknande slag, därest tjänsteplikt ej tilllämpats.
20 §.
Mom. 1. Kommunal arbetsnämnd så ock länsarbetsnämnd äge, där
så finnes nödigt, förrätta besiktning å arbetsplats, beträffande vilken tjänsteplikt
tillämpas eller är ifrågasatt, för vinnande av upplysning om förhållande,
som är av betydelse för tillämpningen.
För bevarande av yrkeshemlighet må dock från besiktningen undantagas
viss del av arbetsplatsen. Skulle av arbetsgivaren i sådant avseende
gjord framställning ej vid besiktningen godkännas, varde frågans prövning
hänskjuten till riksarbetsnämnden.
Upplysning, som avses i första stycket, må ock från arbetsgivaren
infordras i annan ordning än där är nämnd.
Mom. 2. Länsarbetsnämnd äge ock, sedan förordnande om tjänsteplikt
meddelats, utse särskild tillsyningsman med uppgift att å arbetsplatsen
övervaka, att de tjänstepliktigas ställning icke varder till men för
dem själva eller det allmänna av arbetsgivaren missbrukad. Tillsyningsman
avlönas med statsmedel enligt vad Konungen därom beslutar.
Vad i detta moment är stadgat äge tillämpning allenast i de fall,
där arbetsgivaren är enskild.
21 §.
Kostnaden för tjänsteplikt^ resa, då anställning tillträdes och lämnas,
skall ersättas av arbetsgivaren, dock att, i fall där enskild är arbetsgivare,
Konungen eller riksarbetsnämnden äger föreskriva, i vad mån sådan
kostnad inå gäldas av statsmedel.
Har tjänstepliktig anmanats inställa sig inför arbetsnämnd, skall
kostnaden för sådan inställelse, där den ej sammanfaller med kostnad,
varom sägs i första stycket, bestridas av statsmedel.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 294 käft. (Nr 341.)
2
10
Kungl. Maj tis. nåd proposition, nr 341.
KAP. II.
Om ordnandet av arbets- och löneförhållandena i vissa fall, där tjänsteplikt
tillämpas.
22 §.
Mom. 1. Tjänsteplikt!#, vilken kallats till anställning jämlikt denna
lag, äge med arbetsgivare förhandla och träffa överenskommelse rörande
arbets- och löneförhållandena, dock ej beträffande fråga, vars avgörande
på grund av stadgandet i 19 § tillkommer arbetsgivaren.
Mom. 2. För varje arbetsplats må tillsättas utskott med uppgift att
företräda de tjänstepliktiga i de i mom. 1 angivna avseenden.
Finnes, att de tjänstepliktiga, med hänsyn till den särställning vissa
av dem intaga i förhållande till de övriga, icke lämpligen böra gemensamt
förhandla eller företrädas av gemensamt utskott, äge den kommunala
arbetsnämnden fördela de tjänstepliktiga i grupper.
överstiger antalet med egentligt kroppsarbete sysselsatta tjänstepliktiga
å viss arbetsplats eller inom viss grupp tio, skall för arbetsplatsen
eller gruppen utskott tillsättas.
Val av utskott sker medelst slutna sedlar antingen å allmän sammankomst,
till vilken kallelse utfärdas och vid vilken förhandlingarna ledas
av ordföranden i den kommunala arbetsnämnden eller den ordföranden i
sitt ställe förordnar, eller ock, där sammankomst ej lämpligen kan hållas,
i annan ordning, som av ordföranden eller hans ställföreträdare bestämmes.
Nytt val må äga rum, när sådant hos ordföranden eller hans ställföreträdare
påkallas av minst en fjärdedel bland de tjänstepliktiga å arbetsplatsen
eller inom gruppen. Utskott skall bestå av minst tre, högst
nio bland de tjänstepliktiga. För en var utskottsmedlem skola väljas två
suppleanter.
I de fall, där enligt vad ovan sagts val av utskott ägt rum, må förhandling
eller överenskommelse angående fråga, som är gemensam för
flertalet bland dem, vilka av utskottet företrädas, ske allenast genom utskottet.
23 §.
Vinnes ej enighet genom förhandling med arbetsgivare, äge part
påkalla statens förlikningsmans mellankomst.
Knngl. Majds nåd. proposition nr 341.
11
Har sådant påkallande skett eller finner förlikningsmannen, att å
arbetsplats inom hans distrikt, vid vilken tjänsteplikt tillämpas, uppkommit
arbetstvist av för det allmänna menlig beskaffenhet, skola bestämmelserna
i 3, 5, 6 samt 10—13 §§ i lagen den 31 december 1906 om medling i
arbetstvister i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
24 §.
Uppnås ej enighet mellan de tvistande genom förhandling inför förlikningsmannen,
äge part hänskjuta frågan till riksarbetsnämnden.
I riksarbetsnämndens behandling av ärenden, som avses i detta
kapitel, skola deltaga fem av Konungen utsedda ledamöter, vilka i den
mån Konungen förordnar handlägga allenast hithörande frågor. Tre av
ledamöterna skola vara utsedda med hänsyn därtill att de företrädesvis
böra med erfarenhet och insikt i sociala frågor eller allmänna värv förena
opartiskt förhållande till arbetsgivare och arbetare. Av övriga två ledamöter
skall en företräda den för tillvaratagandet av arbetsgivarnas intressen
erforderliga sakkunskapen och en på motsvarande sätt besitta sakkunskap
i avseende å arbetarnas intressen.
25 §.
Konungen äge fatta beslut rörande arbets- och löneförhållandena vid
O O
viss arbetsplats eller visst slag av arbetsplatser, där tjänsteplikt tillämpas,
ändock att därigenom sker ändring i vad genom gällande överenskommelser
är bestämt eller inskränkning i den arbetsgivaren jämlikt 19 §
tillkommande rätt.
I den mån Konungen ej begagnar nämnda befogenhet, äge riksarbetsnämnden
meddela dylika beslut.
26 §.
Beslut jämlikt 25 § första stycket vare gällande för den tid Konungen
bestämmer.
Mot beslut, som av riksarbetsnämnden meddelats rörande arbets- och
löneförhållanden, må klagan ej föras.
Fråga, som jämlikt bestämmelserna i detta kapitel avgjorts efter förhandling
inför statens förlikningsman eller genom beslut av riksarbetsnämn
-
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
den, må icke av de tvistande ånyo upptagas, innan tre månader förflutit
från sådant avgörande.
27 §.
Vid förhandling, som avses i detta kapitel, så ock inför riksarbetsnämnden
äga de tvistande, jämväl vederbörande utskott, föra talan genom
ombud. Såsom ombud eller biträden må å ömse sidor anlitas personer,
som företräda inom de särskilda yrkena förekommande sammanslutningar.
Ombud för central myndighet, inom vilkens verksamhetsområde den
rörelse eller bäring faller, varom fråga är, äge ock tillstädeskomma och
avgiva yttrande.
Nödiga kostnader för de tjänstpliktigas deltagande i förhandling inför
förlikningsmannen och utförande av talan inför riksarbetsnämnden bestridas
av statsmedel till belopp, som av förlikningsmannen eller riksarbetsnämnden
bestämmas, över beslut i sådan fråga må klagan ej föras.
28 §.
Ej må av riksarbetsnämnden för visst arbete bestämmas lägre avlöningsförmåner
än de, som för sådant eller liknande arbete äro i orten
eller eljest allmänt gällande.
29 §.
Föreskrifterna i detta kapitel skola lända till efterrättelse ändock att
annan ordning för förhandling eller biläggande av uppkommen tvist i fråga
om arbets- och löneförhållandena må hava blivit avtalad.
30 §.
Beslut av riksarbetsnämnden rörande fråga, som avses i detta kapitel,
skall avfattas skriftligen. Av beslutet skall ett exemplar genast och utan
lösen utlämnas till vardera sidan.
Hos riksarbetsnämnden skall föras dagbok angående vad som förefaller
i ärenden, varom i detta kapitel sägs. Beslut skola i dagboken fullständigt
intagas eller densamma biläggas.
På begäran äger domstol erhålla utdrag ur dagbok, som avses i denna
§ samt i 13 § i ovannämnda lag den 31 december 1906, så vitt rörer
ärende, som nyss är sagt.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
13
31 §.
Om undantag från bestämmelserna i detta kapitel stadgas i 35 §.
KAP. III.
Om överträdelser av denna lags föreskrifter.
32 §.
Tjänstepliktig, som i avsikt att undandraga sig arbete, vartill han
kallats jämlikt denna lag, olovligen avviker från den arbetsplats, som är
för honom bestämd, eller, då det på grund av kallelse eller anmaning
eller efter tilländalupen fritid åligger honom att iakttaga inställelse, sådant
underlåter, dömes till böter från och med etthundra till och med ettusen
kronor eller till fängelse i högst ett år.
Lag samma vare, där arbetsgivare hindrar eller söker hindra verkställandet
av besiktning, som avses i 20 § mom. 1, eller underlåter lämna
upplysning, varom där sägs, eller mot bättre vetande avgiver oriktig sådan
eller i de fall, då tillsyningsman blivit jämlikt stadgandet i 20 § mom. 2
förordnad, hindrar eller söker hindra denne från utövande av vad honom
åligger.
Underlåter tjänstepliktig, i annat fall än i första stycket sägs, uppsåtligen
för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest
till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet att behörigen
fullgöra sin tjänsteplikt, varde dömd till böter från och med femtio till
och med ettusen kronor eller till fängelse i högst sex månader.
Där tjänstepliktig, som är kallad att fullgöra tjänsteplikt, uppmanar
eller annorledes söker förleda till brott, som i första eller tredje stycket
sägs, dömes, när ingen straffbar verkan därav följde, till böter från och
med fem till och med ettusen kronor eller fängelse i högst sex månader.
Visar tjänstepliktig grov vårdslöshet eller försummelse vid tjänstepliktens
utövande, dömes till böter.
Innefattar förseelse, som i tredje, fjärde eller femte stycket sägs,
tillika annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter allmän
lag följa bör, gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
33 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas tillfaller kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.
34 §.
Brott, som i denna lag är belagt med straff, åtalas av allmän åklagare.
Sådant åtal handlägges vid allmän underrätt; dock att, där brottet
tillika innefattar förseelse, för vilken den tjänsteplikt^ skall svara inför
annan domstol, åtalet skall i sin helhet handläggas av denna.
KAP. IV.
Särskilda bestämmelser.
35 §.''
Då tjänsteplikt tillämpas i fråga om civil befattning, som behörigen
upptages i rikets, landstings eller kommuns lönestat, äge Konungen meddela
erforderliga särskilda bestämmelser i de ämnen, som avses i 8 §
första stycket, II och 13 §§, och skola stadgandena i Kap. II icke lända
till efterrättelse rörande sådan befattning. Där staten, landsting eller
kommun eljest är arbetsgivare, skola föreskrifterna i Kap. II äga tillämpning,
där Konungen ej annorlunda beslutar.
Med avseende å visst företag, viss näring eller visst yrke inom hela
riket eller någon del därav eller å viss ort må Konungen, där förhållandena
därtill föranleda, förordna, att vad i 22 § mom. 2 stadgats om
skyldighet för visst fall att tillsätta utskott icke skall äga tillämpning
eller att fråga, som i mom. 1 av samma § avses, må hänskjutas till riksarbetsnämnden
utan att förlikningsmannens mellankomst dessförinnan påkallats.
36 §.
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som erfordras rörande
tillämpningen av denna lag, med rätt för Konungen att i särskilda
avseenden överlåta berörda befogenhet åt riksarbetsnämnden.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 341.
15
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling samt
gäller till och med den 31 maj 1918. Av Konungen jämlikt denna lag
meddelat förordnande skall ej äga tillämpning längre än till och med
sistnämnda dag. I fråga om avlöning eller annan ersättning, vartill någon
enligt lagens bestämmelser är berättigad vid tid, då lagen upphör att
gälla, så ock beträffande dessförinnan begången förseelse, som avses i 32 §,
skall vad i lagen stadgas, fortfarande lända till efterrättelse. Är vid sistnämnda
tid fråga, som jämlikt 22 § blivit föremål för förhandling, ännu
icke enligt stadgandena i Kap. II avgjord, skola, intill dess så skett, nämnda
stadganden fortfarande äga tillämpning med avseende å densamma.
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den
27 april 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
IdÅRTEN ‘Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Carleson, anförde efter
gemensam beredning med cheferna för justitie-, civil- och jordbruksdepartementen:
Det
är fullt förklarligt, att krigets fortgång skall låta knappheten i
hela världen på snart sagt alla förnödenheter framträda med ständigt ökad
styrka; ty då lånt- och sjökriget oavbrutet förstör frukterna av mänskligt
arbete, samtidigt med att allt större delar av befolkningen i de krigförande
länderna ägna sig åt antingen kriget självt eller krigsindustrierna, blir det
ofrånkomliga resultatet en allt mindre tillgång på medel att täcka mänsklighetens
behov. I ett dylikt läge föranledas särskilt de krigförande länderna
att bevara för egen räkning det mesta möjliga av produkter; tillförseln
till neutrala länder blir antingen avstängd eller belagd med ständigt
mer betungande villkor. När därjämte handelsavspärrningarna de två maktgrupperna
emellan och sjökriget i dess olika former även direkt hindra
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 341.
17
varuhandeln, intrader följaktligen för de neutrala nödvändigheten att, säkerligen
under krigets hela återstående del och kanske en längre tid därutöver,
inrätta sig på ekonomisk självtillräcklighet. Ju förr det medvetandet
blir klart för alla medborgare, att ett neutralt land i det nuvarande läget
knappast har annat än sina egna tillgångar att lita till, desto större blir
utsikten att genomleva krigsperioden utan allvarliga skador.
Ett land, som på detta sätt tvingas att tills vidare i allt väsentligt
falla tillbaka på egna tillgångar, bar endast en på förhand begränsad
mängd av produktiva krafter att tillgå och nödgas inrätta sig därefter.
Uppgiften måste då bestå i att inrikta dessa krafter på de ändamål, där
resultaten för folkets uppehälle bliva de gynnsammast möjliga; den noggrannaste
hushållning med säväl levande som döda produktionsmedel utgör
därvid grundförutsättningen för eu lycklig utgång. Man har därför
att avstänga produktionen från de för tillfället mer umbärliga uppgifterna
och helt inrikta den på det nödvändigaste. Detta är i första hand en
organisa tionsfräga.
Härvid blir det ofta oundgängligt att tillgripa åtgärder, som vore
obehövliga och därför särdeles olämpliga under andra förhållanden; man
kan ej avvakta verkningarna av de ekonomiska krafternas fria spel, emedan
detta vanligen skulle innebära en tidsutdräkt, som i ett dylikt läge kunde
leda till de mest ödesdigra följder. 1 avseende på de döda produktionsmedlen
— varor, egendomar, industriella anläggningar o. s. v. — hava
extraordinära befogenheter därför också tilldelats Kungl. Magt genom den
år 191H i vidsträcktare form antagna förfoganderätt slagen, som i huvudsak
oförändrad förnyats innevarande år och av vilken bruk redan gjorts på
olika områden av näringslivet. Det gäller emellertid att skapa även övriga
förutsättningar för den inriktning av produktionen, som det ovanliga läget
kräver.
Bland de uppgifter, som inställt sig för vårt lands vidkommande,
har livsmedelsproduktionens utveckling hittills främst varit föremål för
uppmärksamhet, och detta med allt skäl. Emellertid finnes ett annat område
av näringslivet, som i betydelse står tillbaka endast för livsmedelsproduktionen
och där de mest genomgripande åtgärder visat sig utgöra
ett trängande behov. Detta område är bra nsleanskaffningen, för vars tillgodoseende
Kungl. Maj:t på min föredragning den 16 april 1917 tillsatt
en ny, särskild kommission.
Om alla länder och särskilt om de neutrala gäller som bekant, att
en av de största svårigheter, som kriget under sin fortgång framkallat, har
varit bränsleanskuffningen för såväl hushålKändamal som industriens, tranBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 294 käft. (AV 341.) 3
18
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
sportväsendets och kraftanläggningarnas behov. Vårt, lands bränsleimport
befann sig i stark uppgång under aren närmast före krigsutbrottet, och under
senaste fredsår, 11)18, utgjorde enbart införseln av stenkol och koks icke
mindre än 5,374,7;X) ton. Det var därför eu naturlig sak, att svårigheterna
för utförsel från de stenkolsproducerande, nu krigförande länderna
i förening med rubbningarna i sjöfarten tämligen omedelbart skulle vålla
vårt näringsliv allvarligt avbräck. Trots detta torde man kunna påstå, att
bränslebristen i Sverige hittills gjort sig mindre gällande än i flertalet andra
neutrala länder. Emellertid måste nu den tidpunkt anses ha inträtt eller
vara omedelbart förestående, da bland annat bränsleknappheten hos de krigförande
själva utesluter större tillskott från dem till täckande av vårt lands
bränslebehov; och da nära nog alla kolexporterande länder för närvarande
befinna sig i krig, innebär detta, att vi för krigets återstående del böra inrätta
oss på att anskaffa nästan allt behövligt biäns^ inom landets gränser.
Vart ekonomiska liv står därigenom inför eu uppgift, vilken, såsom jag
redan framhållit, maste lösas framom nära nog alla andra, med undantag
av livsmedelsaiiskaffningen, och som alltså kräver uppbjudande av alla de
krafter, varöver vårt land för ändamålet förfogar.
Lyckligtvis tillhör Sverige de länder, som vid behov kunna falla
tillbaka på egna bränsletillgångar för lång tid framåt. 1 fredstid täckes
bränslebehovet i stor utsträckning genom import, icke därför att detta är
eu naturnödvändighet utan emedan det ställer sig ekonomiskt ojämförligt
fördelaktigare än användning av övervägande inhemskt bränsle; men med
importmöjligheternas försvinnande ha dessa ekonomiska hänsyn också bortfallit.
Eftersom de inhemska bränsletillgångarna faktiskt existera, blir alltså
bränslebehovets täckande i särskild grad en organisationsfråga.
Utan att underskatta de avsevärda tillskott för bränsle behovets fyllande,
som kunna erhållas genom ökad anskaffning av inhemska stenkol och torv
och ersättning av bränsle med vattenkraft, måste man fasthålla, att det
ojämförligt viktigaste inhemska, bränslet är veden. Det gäller följaktligen
i första hand att organisera en i rätt tid och i tillräcklig omfattning utförd
vedanskaffning.
Man kan erhålla en ungefärlig föreställning om den storleksgrad uppgiften
tillhör genom följande överslagssitf ror, vilka meddelats av bränslekommissionens
ordförande, delvis med anlitande av eu inom industrikommissionens
bränslekommitté utförd utredning. Det beräknas att, om
stenkolsimporten helt upphör och industribehovet av stenkol, träkol och
virke likväl kvarstad avverkningen i våra skogar för att ersätta stenkolsimporten
måste ökas från nuvannde 42 mill. in3 till 7U null. in3 eller med
Kanyl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
19
28 null. in3. Med in3 förstås här kubikmeter fast mått, varav beträffande
ved 1 in3 år ungefärligen 1,67 in3 löst mått.
En dylik ökning, vilken för övrigt, sannolikt är omöjlig att genomföra,
torde emellertid ej erfordras. Man synes kunna antaga, dels att kolimporten
ej helt kommer att avstanna, dels att, om den avstannar, även
exportindustrierna komma att så göra och bränslebehovet därigenom minskas.
Utgår man från, att såväl bräuslcimporten som de störa exportindustrierna
inskränkas till hälften, torde beh vet av extra vedavverkning såsom
ersättning för kolimport kunna sänkas till 12 mill. in3. Emellertid
vållar exportinskränkningen samtidigt en minskning i behovet av sågtimmer
och pappersved från nuvarande 16 mill in3 till hälvten eller 8 mill. in0
och av ved för träkolning från 4 till 2 mill. in3, alltså en besparing av
it) null. in3. Under den antagna förutsättningen av halv stenkoDimport
och halv drift av exportindustrien motväges sålunda det ökade behovet 12
mill. in3 av inbesparade 10 mill. in3, varför totalavverkningen endast behöver
ökas med 2 mill in3. Totalavverkningen skulle då omfatta ungefärligen:
normalt under krisen
mill. m3 mill. m9.
För sågverk och pappersmassefabriker .16 8
» träkolning...........4 2
» byggnadsvirke..........6 6
» normal vedförbrukning (huvudsakligen
hushållsförbrukning) .... 16 16
» extraordinär » — 12
Summa 42 44
Avverkningarnas summa skulle följaktligen ej avsevärt ändras, ehuru
behovet av ved och kolved ökades från 20 mill. in3 till 30 mill. in3, alltså
med 10 mill. in3.
En så betydande ökning av vedavverkningen kan likväl ej tänkas
utan starka rubbningar i den normala vedanskaffningen. Det torde därför
vara nödvändigt., att en ansenlig del av den senare utföres i samband med
den nya extraordinära avverkningen; sättes denna del till half ten eller
10 mill. m3, kominer man till summan 2o millioner kubikmeter fast mått
som uttryck för vad som bör avverkas genom bränslekommissionens försorg.
Då 2 in3 kan anses som ett normalt dagsverke, motsvarar detta
10 millioner dagsverken enbart för huggningen.
Då emellertid den beräknade ökningen av totalavverkningen är relativt
obetydlig, skulle, om denna extraordinära avverkning kunde i likhet
med den normala fördelas över hela året, med tyngdpunkten förlagd till
20
Katigt. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
vintern, denna uppgift icke i annan män överstiga den normala än att avverkningarna
måste koncentreras till ur transponsynpunkt lämpliga trakter.
Men som situationen nu utvecklat sig a bränslemarknaden, kan denna
avverkning icke utföras i vanlig ordning.
Det är nämligen icke nog med att själva avverkningen till stor del
måste utföras under sommarmänaderna, för att veden skall hinna torka
före nedforslingen på vinterföret, vilket med de mängder, varom det här
rör sig, även i bästa fall vore eu svår uppgift. Därutöver måste också
på grund av möjligheten för en snart inträdande bränslebrist en betydande
del av detta virke nedforslas redan på barmark före vintern, vilket tydligen
gör snabb avverkning i transportledernas omedelbara närhet för åtminstone
en del av den totala mängden till en ren nödvändighet. Men
därtill kommer för det sista, att den svenska landsbygdens arbetskraft
under Större delen av sommartnanaderna är tagen i anspråk för jordbruksändamål,
vilket antingen begränsar tillgången på arbetskraft till städernas
och indu-tribygdernas ofta med skogsarbetet mindre vana styrkor eller också
tvingar till avverkningens koncentrering på de ganska få veckor av sommaren,
då jordbruket ställer mindre anspråk på landsbygdens arbetskraft.
Inför dessa svårigheter måste man göra sig den frågan, om icke i
det antagna fallet av halv drift i exportindustrien problemet enklare
kunde lösas genom att för bränsleändamål förvärva den genom driftsinskränkningen
ledigblivna virkeskvantiteten eller 10 mill. in3, vilken kvantitet
förvaras vid sågverken och cellulosafabrikerna, är på väg dit å flottlederna
eller lagras i skogen och vid järnvägarna. Kunde detta ske, så
skulle härigenom hela den beräknade vedbristen täckas, varför inga extraordinära
vedavverkningar behövde anordnas och sålunda den normala vedavverkningen
kunde fortgå i vanlig ordning utan statsingripande.
Gentemot eu dylik plan inställa sig likväl genast betänkligheter på
grund av en viss motvilja att använda eu högrevärdig vara för ändamål,
som kunna tillfredsställas med råvaror av normalt lägre värde. Om
dessa betänkligheter skola anses avgörande, torde dock bliva beroende
av timrets och pappersvedens antagliga värde efter kriget jämfört med
bränslets värde nu. Tyngre torde de svårigheter väga, som sammanhänga
med upptagning, torkning, transport och sönderdelning av så
väldiga kvantiteter virke, varvid måste uppmärksammas det betydande
avståndet, från Norrland, där denna virkestillgång företrädesvis är att
söka, till centrum för bränslebchovet i sydligare delar av landet Alla
dessa förhållanden kräva emellertid noggranna undersökningar, vilka icke
kunna medhinnas på den korta tid som återstår, innan de anordningar i
stor skala måste börja, vilka bliva nödvändiga, om icke den nyss skisse
-
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 341.
21
rade linjen är framkomlig. Det riktiga torde därför vara att skyndsamt
undersöka, i vilken mån bränslebristen med fördel kan täckas med de
kvantiteter timmer, pappersved och kolved, som kunna väntas bliva disponibla
genom nödtvungen driftsinskränkning, men under tiden med all
kraft fullfölja förberedelsen för en ökad vedavverkning.
Att under de veckor, som återstå före den lämpliga tiden för vedavverkning,
hinna komma i sådan förbindelse med skogsägarna, att vedbehovets
fyllande å frivillighetens väg kan garanteras, torde emellertid få
anses uteslutet.
Närmaste uppgiften måste därför bliva att sätta rättsmedel i statens
hand, varigenom den vid behov kan göra sig till herre över de privata
bränsletillgångarna i landet. För detta ändamål torde emellertid förfoganderättslagen,
särskilt i det skick, vari den nu antagits att gälla
till utgången av april månad 1918, erbjuda allt erforderligt stöd; ty
med denna lags tillhjälp kan Kung!. Maj:t såväl förfoga över skogar,
torvmossar, stenkolsgruvor o. s. v. som ock avverka där befintliga bränsletillgångar
och slutligen även ålägga ägarna själva att för kronans räkning
verkställa avverkningar.
Man skulle då kunna tänka, sig en så pass enkel lösning av uppgiften,
som att varje skogsägare utan vidare med stöd i förfoganderättslagen
ålades att ställa till kronans förfogande en i förhållande till hans
skogsareal eller virkestillgång avpassad vedmängd, med motsvarande åläggande
för ägare av torvmossar. Emellertid skulle själva denna form för
framtvingande av avverkning sannolikt visa sig ofördelaktig. Avverkningarna
skulle nämligen på detta sätt komma att spridas över hela skogsarealen
i de delar av landet, som kunna komma i fråga, och därigenom
skulle dels på vissa hall uppstå stora svårigheter för bostäder och underhåll
åt arbetarstammen, dels och framför allt framkallas transporter över
mångdubbelt större avstånd än som kan anses nödvändigt.
Det mindre lyckliga i denna lösning framgår över huvud taget ganska
lått, om man fasthaller, att uppgiften närmast är en organisationsfråga.
Det är icke bränsle som fattas utan arbetskraft och dragkra ft för bränslets
framskaffande. Schematiskt uttryckt bör problemet lösas på det sätt, som
ställer den erforderliga bräuslemängden till konsumenternas förfogande
ö O
med minsta möjliga uppoffring av mänsklig och annan energi.
Detta sker, om av verkningarna förläggas till de i transporthänseendé
mest väl belägna skogstrakterna. Rörande dessas behandling har redan
förfoganderättslagen uttalat, att de icke utan tvingande skäl få göras till
föremål för avverkningar, som icke överensstämma med grunderna för eu
god skogshushållning. A andra sidan måste man förutsätta, att de virkes
-
22
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
• kvantiteter inom ifrågavarande välbelägna områden, som utan olägenhet i
skogsvårdshänseende kunna disponeras, också tagas i anspråk. Det normala
torde därför bliva, att de därför utsedda områdena genomgås med av
kompetent person ledd ^stämpling. Det kan emellertid antagas, att mången
skogsägare sätter stort värde på att själv få utstämpla denna å hans
mark företagna avverkning, och detta bör ej heller förhindras, i den man
garantier kunna erhållas, att avverkningen från området i fråga härigenom
ej blir mindre än om ut^tämplingen förrättats av statens ombud.
Om sålunda avverkningarna koncentreras till transportledernas relativa
närhet, kan man därför icke avstå från att till arbetets utförande söka
förvärva även utom dessa områden boende lämplig arbetskraft. Efter allt
att döma bliva i stället åtgärder nödvändiga för alt tillförsäkra staten
biträde under någon kortare tid av alla härtill lämpliga.
Denna omständighet gör det svårt att, såsom eljest hade varit önskvärt,
med ägarna av de utsedda områdena träffa godvillig uppgörelse i
överensstämmelse med förfoganderättslagens syfte, så att tvånget blott hölles
i reserv för att tillgripas när frivilligheten ej vore tillfyllest. För att dylika
enskilda uppgörelser skola kunna genomföras, torde det vara nödvändigt,
att staten erhåller säkerhet rörande skogsägarens förmåga att utan
hjälp från statens sida fullgöra uppgiften.
Vad särskilt angår en hel del mindre skogsägare, är det möjligt,
att saken kunde utveckla sig på detta sätt, i det att de själva med
eller utan hjälp av hemmavarande söner och mågar eller drängar begagnade
lediga dagar att hugga ved i gårdens närhet; och i avseende på de
större skogsägarna, särskilt de stora bolagen, är det också fullt möjligt,
att dessa kunna väntas förfoga över erforderlig arbetskraft för ändamålet,
eventuellt genom inskränkning i eller inställande av antingen skogsvårdsarbeten
eller ock industriell drift. Men det torde ganska tydligt framgå
av vad som nyss visats, att en mängd skogsägare icke med den bästa vilja
på frivillighetens väg kunna anskaffa erforderlig mängd arbetskraft och
dragare, vartill kommer, att i andra fall ut-ikten att själva få utstämpla
icke lockar skogsägarna tillräckligt att inskränka andra arbeten i sådan
grad, att arbetskraft blir ledig för ändamålet. Det vore kanske icke otänkbart
att härvid uppnå ett tillfredsställande resultat, om tiden tilläte ett
långvarigt upplysnings- och agitationsarbete bland såväl skogsägare som
till skogsarbete duglig personal; men detta är nu fullständigt uteslutet
av hänsyn till tiden. Den period av sommaren 1917, som i huvudsak
måste begagnas, är den som ligger mellan vårbrukets slut och höskörden,
alltså i grova drag från mitten av maj till början av juli månad; och dessförinnan
kan dylikt upplysningsarbete icke medhinnas.
Kungl. Muj:ts nåd. proposition nr 341.
2,''5
Det är därför mer än sannolikt, att de utstämplade trädens avverkning
i kanske flertalet fall måste bedrivas av staten själv, med icke blott
å fastigheten boende utan också för densamma främmande arbetskraft.
För dennas förvärvande kunna olika vägar tänkas ocli även komma till
användning vid sidan av varandra.
När det gäller att från andra håll anskaffa arbetskraft, vänder sig tanken
i första rummet till de redan nu arbetslösa, vilka i mån av vana och
lämplighet i övrigt för skogsarbete sannolikt vore att påkalla för dylikt
arbete, emedan arbetslöshetsunderstödet är beroende av villighet att antaga
erbjudet arbete. Vad då den svenska arbetsmarknadens läge beträffar, är
det bekant, att arbetslösheten i början av kriget inom kort avlöstes av eu
nära nog enastående tillströmning av arbetskraft till industrien, sa att
jordbruket, som alltid har svårighet att skaffa sig tillräcklig arbetskraft
särskilt vid skördetiden, från och med början av år 1916 kom i en ständigt
tilltagande nöd på arbetskraft, samtidigt med att kraven på dess avkastning
oavbrutet stegrades. Även denna konjunktur har emellertid numera
i stor utsträckning upphört, i det att den tilltagande bristen på
bränsle och råvaror, i förening med den av det skärpta handelskriget föranledda
svårigheten att exportera, särskilt från och med februari månad i
år ånyo skapat arbetslöshet bland industriarbetarna, dock utan att dessa
ännu i större utsträckning synas ha strömmat tillbaka till jordbruket. För
att såvitt möjligt organisera denna omföring av arbetskraften höllos i mars
månad konferenser inför chefen för civildepartementet. 1 anledning härav
utsände statens arbetslöshetskominission dels ett meddelande till allmänheten
om den planerade överflyttningen av arbetskraft från stadsmannanäringarna,
allt efter som dessa komine att beröras av de ändrade
produktions- och avsättningsförhållandena, till jordbruk, torvmossar och
skogsbruk, dels ett cirkulär till de omkring 3,000 företag i landet, vilka
sysselsätta mer än 25 arbetare, med uppmaning att anmäla, i vilken utsträckning
de skulle se sig nödsakade att entlediga eller permittera arbetare.
Samtidigt utsände lantbruksstyrelsen genom hushållningssällskapen
till omkr. 3''»,000 jordbrukare blanketter med uppmaning att på dessa anmäla
sitt behov av arbetskraft hos närmaste arbetsförmedlingsanstnlt. Verkan
av denna aktion anses komma att visa sig omkring mitten av maj månad.
Det ligger i sakens natur, att lämplig arbetskraft, som på den nu
angivna vägen blir ledig för bränsleavverkningen, bör vara synnerligen välkommen.
.Men dels märkes, att ingen i denna stund torde kunna förutse,
i vad mån arbetskraft, som kan ägna sig åt skogsarbete, verkligen framkommer
på detta sätt; och av förut angivet skäl är der uteslutet, att den
angivna tidpunkten, mitten av maj månad, skulle kunna avvaktas, utan
24
Kuncfl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
att samtidigt åtgärder vidtagas för alla eventualiteter. Dels kan man även
i bästa fall på denna väg väntas få fram endast industriarbetare, för vilka
tillräckliga bostads- och underhallsanordningar i skogarna ej kunna tänkas
bliva färdiga till tiden för kampanjens början. .Medan arbetskraft av
ifrågavarande slag alltså bör komma till användning så långt som möjligt
och sannolikt blir till gagn längre fram på året, när erforderliga anordningar
i skogarna hunnit vidtagas, kan man ej bygga planen i dess helhet
och särskilt ej i dess första och viktigaste del på denna grund.
Utöver dessa redan genom omständigheternas makt arbetslösa kan man
vidare tänka på att genom avsiktliga åtgärder avstänga arbetskraft från
eljest pågående arbeten och därmed föra denna arbetskraft över till vedavverkning.
Närmast går tanken här till det redan antydda, nämligen dels skogskultur
och markberedning och annat vårens och sommarens normala skogsarbete,
dels trävaruindustri i vidsträckt mening, såväl sågverks- som trämasse-
och snickeriindustri in. in. Antalet skogsarbetare utgjorde enligt
1910 års yrkesstatistik 31,332, men häri ingår förmodligen endast en mindre
del av dem, som dela sitt liv mellan jordbruk eller industriarbete och
skogsavverkning. Vad därnäst beträffar de olika ^förädlande industrierna,
redovisade 1914 års industristatistik 41,847 arbetare i sågverk och hyvlerier
samt 28,229 i övrig träindustri, inberäknat pappersmasseindustrien; åtminstone
sågverksindustrien sysselsätter ett betydligt antal vid skogsarbete vana
arbetare, delvis sådana, som regelbundet ägna vintrarna åt skogsarbete och
blott under sommarmånaderna förstärka industriens arbetarstyrkor. Enligt
socialstyrelsens på svenska trävaruexportföreningens siffror in. in. grundade
beräkningar skulle hela antalet i den nordsvenska skogs- och trävaruhanteringen
sysselsatta arbetare utgöra omkring 200,000, varav högst en tredjedel
antagits komma på förädlingsindustrien och resten på råvaruproduktionen;
för landets sydligare delar tillkommer kanske ett antal av ytterligare
omkring 50,0*»0. Visserligen äro de nu senast angivna siffrorna mindre
användbara för nu ifrågavarande syfte av den anledningen, att häri ingår
ett mycket stort antal, som endast under vintermånaderna ägnar sig åt
vare sig skogsbruk eller trävaruindustri och som därför redan i huvudsak
lämnat skogsbygderna för året. Men trots detta kan man ej dölja för sig,
att en partiell avstängning av de nu ifrågavarande sysselsättningarna i sådana
fall, då detta anses nödvändigt för att tillföra skogsavverkningen arbetskraft,
skulle vara av betydelse för bränsleavverkningen och därvid i vissa
fall måste anses ganska lämplig. De hithörande industrierna arbeta övervägande
på export, och export av trävaror torde för närvarande, när den
över huvud taget är möjlig, ofta icke resultera i motsvarande import utan
25
Kung1. Maj:ta nåd. proposition nr 341.
allenast i ökning av vårt lands redan enorma utländska tillgodohavanden
— ensamt bankernas utländska nettotillgodohavanden uppgå nu till omkring
500 null. kr., och därtill komma sannolikt minst lott null. kr. för
enskilda. Dessa tillgodohavanden bestå ofta i valutor, vilkas värde vid den
tidpunkt, då beloppen kunna indragas i landet, är alldeles ovisst; och även
om de krigförandes valutor ej komma att nedgå mer än de redan gjort,
vilket torde få anses minst sagt ovisst, sä kvarstår alltid det faktum, att
denna export delvis icke skapar någon motprestation under kriget och därför
nedbringar vår redan nu stora och ständigt växande knapphet på förnödenheter
för eget behov. Men till allt detta kommer slutligen, att exportmöilmheterna
redan äro i hög grad kringskurna och sannolikt komma att
minskas ytterligare; och det torde i sådant fäll anses ganska givet, att den vid
skogsarbete vana delen av trävaruindustriens arbetskraft kommer till bättre
nytta för folkhushållningen genom ait framskaffa bränsle än genom att öka
brädgardarnas och övriga lagerlokalers bestånd av förädlade varor, så mycket
mer som det ingalunda kan anses uteslutet, att freden genom att
frigöra stora mängder sågat virke, exempelvis i Finland, kan åtföljas av
en kris på trävarumarknaden.
Efter all sannolikhet bör det vara möjligt att dels genom uppgörelse
med särskilda större skogsägare, som samtidigt driva trävaruindustri, dels
också genom överenskommelse med trävaruindustriens organisationer uppnå
godvillig begränsning i induslriens verksamhet på sådant sätt, att skogskunniga
arbetare därigenom frigöras. Men man kan dock icke undgå att
räkna med den möjligheten, att enstaka skogsägare härvid ställa sig ovilliga;
och det måste därför anses nödvändigt, att staten har i reserv ett
maktmedel för att under alla förhållanden kunna genomföra den i varje
särskilt fäll mest önskvärda lösningen. För detta ändamål kan emellertid
exportförbudet, som Kungl. Maj:t alltid bär i sin hand, icke anses tillräckligt,
eftersom lagerproduktion kan fortgå oberoende därav; och det torde
alltså vara nödvändigt att förläna Kungl. Maj:t befogenhet att inskränka
eller förbjuda visst slag av verksamhet. För detta ändamål torde jag
längre fram i denna konselj få tillfälle att framlägga förslag till författning,
varigenom Kungl. Maj:t tillägges befogenhet att, där så erfordras, vidtaga
inskränkning i eller ock förbjuda vissa slag av skogsarbete eller industriell
verksamhet.
Den arbetskraft, som genom nu angivna åtgärder kan bliva ledig
föv bränsleavverkning, torde, frånsett det svårberäkneliga antal, som även
i normala fall ägnar somrarna åt skogsarbete, icke genast kunna inriktas
på sin nya uppgift; det kommer därför att taga ganska rundlig tid, innan
skogsarbete genom dessa kan komma i gång, och man torde därför i detta
Bihang till riksdagens protokoll 1317. 1 sand. 294 käft. (AV 341.) 4
26
Kungl. Mujtts nåd. proposition nr 341.
fall liksom beträffande de förut berörda arbetslösa räkna mod först långsamt
tilltagande arbetarstam av detta slag. Det kunde därför befinnas vara en
ödesdiger missuppfattning att anse de nu berörda arbetargrupperna tillfyllest
för ändamalet. Såsom framgick av de inledningsvis meddelade
överslagsberäkningarna och som för övrigt ligger i sakens natur, är uppgiften
atf ersätta vår bränsleimport med inhemsk vedavverkning så överväldigande
stor, att den sannolikt icke kan lösas utan att alla de vägar
försökas, som över huvud komma i fråga. Sker icke detta, kan det
lätteligen inträffa, att hela planen faller samman.
Den utväg, med vilken man inom bränslekommissionen räknar såsom
ägnad att snabbast och lättast framkalla eu betydande bränsleavverkning, är,
enligt vad jag inhämtat, att sätta i rörelse såvitt möjligt alla skogsägare i
de tätare bebyggda delarna av landet, där ingå särskilda anordningar behövas
för skogsarbetarnas underhåll i skogen, emedan de kunna återvända
till sina bostäder efter verkställt skogshygge, och där avståndet,
till järnvägsstationer eller andra transportplatser är det minsta möjliga.
Till stöd för denna lösnings utförbarhet har också påpekats, att över hälften
av Sveriges skogsproduktion regelbundet kommer från den del av landet,
som ligger söder om Dalälven. Den extraordinära vedavverkningen
skulle då till stor del få samma karaktär som den normala och kunna utföras
av den ortsbefolkning, som normalt ägnar sig åt dylikt arbete, vid
lämpliga uppehåll i denna befolknings övriga arbete. Det gäller då att
undersöka, vilka rättsmedel som kunna anses erforderliga för en användning
av denna utväg.
Såsom redan framhållits i det föregående, är förfoganderättslagen
så till vida direkt användbar på denna lösning som det låter sig göra att
på grundval därav ålägga exempelvis en skogsägare att på egen mark
avverka och tillhandahålla kronan en viss kvantitet ved inom en viss tidrymd.
Men i den mån avverkningen skall ske på annans mark, som anvisas
av bränslekommissionens lokala arbetsföreståndare, och skogsäga
i
• . '' O ~
ren alltså icke tillhandahåller annat än sin arbetskraft, är icke förfoganderättslagen
längre tillämplig, ty denna förutsätter, att det, varöver man
förfogar, är något mera än eu personlig tjänstbarhet. Och i den mån arbetet
skall utföras icke blott av skogsägaren personligen utan även av
andra som hans medhjälpare, bereder förfoganderättslagen ingen möjlighet
att skaffa skogsägaren hjälp från dylik personal, med vilken förfoganderättslagen
över huvud icke har någon befattning, eftersom dessa
personer ej äro i besittning av något materiellt, varöver man önskar förfoga.
Till sist märkes, att om fallet ändras från en mindre till en större
skogsägare, sa uppträder med mångdubblad styrka den här upprepade gån
-
Kungl. MajUs nåd. proposition nr 341.
27
ger framhållna grundsvårigheten att skatta arbetskraft, utan att man kan
övervinna den med hjälp av gällande lagstiftning.
Det förefaller därför såsom synnerligen angeläget att söka skaffa
staten möjlig lut att direkt på ett eller annat sätt förfoga över mänsklig arbetskraft.
Nedan den nu senast gjorda granskningen visar, liur ofrånkomligt detta
i vissa fall blir såsom komplement till rätten att förfoga över egendomen,
i det att denna rätt därförutan kan bliva helt eller de lvis illusorisk. Icke
blott i krigförande länder, såsom Tyskland oeh Frankrike, utan även i neutrala,
såsom Danmark, Norge och Schweiz, har behovet härav trängt sig oemotståndligt
fram, delvis för just de ändamål, som här äro i fråga; och så
viktigt det steg än är, som denna övergång innebär, torde det knappast
kunna råda något tvivel om, att det måste tagas, när folkets elementära
behov därförutan stå på spel.
Det gäller då närmast att överväga, vilken form en dylik tjänsteplikt
lämpligen bör taga.
Möjligen kunde det anses ligga nära till hands att använda den
allmänna värnplikten för ändamålet. Denna väg har inslagits i de nu
(resp. den 19 och den 23 april 1917) antagna danska och norska lagarna;
den danska Lov om Fremskaffelse af indertlandske "Brtendselsmaterialier
i sin 11 § bestämmer sålunda: »Försvarsministern bemyndigas att lata
värnpliktiga, som äro inkallade till militär tjänstgöring, utföra arbete i
statsskogarna eller vid de av staten övertagna eller exproprierade bränslematerialierna
liksom i -le av staten enligt denna lag övertagna arealerna».
Den norska Midlertidig lov om pligt for vernepligtige til åt utföre
civilt arbeide förklarar i sin 1 §: »Om konungen finner det nödvändigt
för att säkerställa och ordna landets förseende med näringsmedel, bränsle
och livsförnödenheter, kan han bestämma, att värnpliktige åläggas utföra
civilt arbete — vedhuggning, jordbruksarbete o. a. — även om detta arbete
ej står i förbindelse- med militära företag».
Vad användbarheten av denna utväg för det svenska bränsleproblemet
angår, torde till en början märkas, att den icke synes kunna byggas
på gällande värnpliktslag utan förut ätter ny lagstiftning. Nu inkallade
årsklasser kunna, enligt vad jag inhämtat, ej anses ens tillnärmelsevis
tillräckliga för ändamålet — de utgöra en årsklass för rekrytutbildning
och ungefär en halv årsklass för neutralitetsvakt — även om en dylik rubbning
i försvarsväsendet eljest vore tillåtlig; den ifrågavarande utvägen skulle
alltså innebära, att nya årsklasser inkallades för att verkställa bränsleavverkning.
I sak märkes då först, att en dylik anordning icke skulle tillgodose det
behov att kunna sätta i gång den närmast boende befolkningen för avverkning,
28
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
som just åsyftas. Den praktiska fördel, som skulle vinnas genom att begagna
det militära inskrivningsväsendet, torde ej heller bliva betydande, eftersom
i varje fall ett urval måste göras bland de värnpliktiga för att få
fram skogskunnigt folk; och dispositionen av återstoden av den inkallade
styrkan skulle därjämte erbjuda svårigheter. Rent principiellt torde man
också ha skäl att ställa sig avvisande mot denna lösning. Värnpliktens
viktiga och begränsade uppgift kan lätt bringas i fara genom dess användning
— när ej fara för liv och egendom hotar, såsom t. ex. vid skogseld
eller för stillande av uppror — för ändamål, som sakna sammanhang
med militära syften och där ej ens militär ledning förekommer.
Därjämte kan det knappast anses rimligt alt ålägga de värnpliktiga denna
nya förpliktelse jämte militärtjänsten, samtidigt med att kasserade äro befriade
från både det ena och det andra. Vad åter beträffar den permittering
av värnpliktiga för deltagande i skogsarbete, som medgivits denna
vår på grund av generalorder den 28 mars 1917, torde det utan vidare vara
klart, att den är otillräcklig för nu ifrågavarande ändamål — hittills har
den, enligt vad jag inhämtat, icke förekommit i nämnvärd grad — varjämte
denna utväg knappast erbjuder tillräcklig kontroll med att de permitterade
också ägna sig åt det avsedda arbetet. Man torde alltså böra avvisa den
militära linjen för lösning av tjänstepliktens problem.
Såsom allmänt känt är, stadgar den tyska lagen om fosterländsk
hjälptjäiist den 5 december 1916 allmän tjänsteplikt för varje icke till
krigstjänst inkallad tysk man mellan 17 och 60 år, och det av franska
regeringen framlagda lagförslaget medger på motsvarande sätt »utskrivning»
av alla icke till krigstjänst inkallade fransmän mellan 16 och 60 år.
Därjämte har schweiziska förbundsrådet, en''igt vnd som meddelas i schweiziska.
tidningar, bemyndigat kantonalregeringarna att vid behov ålägga alla
därtill lämpade personer brukning av för ändamålet lämpad jord samt biträde
vid skördearbete och har även förlänat samma myndigheter rätt att
uppbåda folk till hjälp åt enskilda jordbrukare. Den föregående översikten
torde på negativ väg visa, att en dylik allmän tjänsteplikt icke minst i
Sverige med vår glesa befolkning och stora brist på manlig arbetskraft
i de produktiva åldrarna även i nuvarande läge utgör bästa medlet
att såsom sista resurs framtvinga erforderlig arbetskraft. Man befrias
därigenom från att använda värnpliktiga såsom sådana till icke militära
ändamål och befrias likaledes från den godtyckliga begränsningen till
d< nna kategori; och man blir i tillfälle att smidigt ordna tjänsteplikten
efter de lokala och i övrigt växlande behoven av arbetskraft. I viss mån
kan för övrigt redan gällande svensk lagstiftning anses ha godtagit prin
-
Kungl. Muj:ta nåd. proposition nr 34!.
29
cipen om statens rtltt att förfoga över ej blott materiella tillgångar utan
även civilbefolkningens personliga tjänster. Så är fallet för militära ändamål
även i fred genom rekvisitionslagen och på ett annat område genom
lagen om skogseld den 14 oktober 1914, som ålägger arbetsför man mellan
lb och 00 är att efterkomma kallelse för släckning av dylik eld. Under
de senaste månaderna hava icke uttalanden saknats från olika kretsar och
riktningar, som i sig innefattat krav eller riktat tanken på dylik allmän
tjänsteplikt. Jag tillåter mig exempelvis erinra om de i statens livsmedelskommissions
skrivelse den 19 april 1917 refererade framställningarna
om nödvändigheten att vid behov på denna väg framskaffa tillräcklig arbetskraft
åt jordbruket ävensom ock den socialdemokratiska partistyrelsens
Och landssekretariatets gemensamma inlaga till Kungl. Maj:t den 17 oktober
1916, vari bland annat uttalas, att statsmakterna icke, då det gäller
trygvandet av folknäringen och förhindrandet av växande nödtillstånd, få
väja tillbaka för tillgripande av de yttersta kraf tätgärd er.
Då det blev mig klart, att den allmänna tjänsteplikten icke kunde
undgås såsom form för att i brist på andra utvägar inrikta produktionen
på de rätta målen, inställde sig emellertid svårigheten att på den ytterst
begränsade tid, som står till förfogande för ändamålet, verkställa den utredning
och utarbeta de lagförslag, den djupt ingripande åtgärden krävde.
Emellertid hade jag mig i egenskap av förutvarande ordförande i statens
krigsberedskapskommission bekant, att eu av denna kommission tillsatt
subkommitté för de i sammanhang med den ekonomiska krigsberedskapen
stående sociala frågorna, i vilken chefen för finansdepartementet insatt vissa
utanför kommissionen stående ledamöter, upptagit till ingående behandling
frågan om allmän tjänsteplikt i händelse av krig såsom ett led i den allmänna
planen för en social krigsberedskap; fortgången av detta arbete
hade även tidigare under hand meddelats vederbörande departementschefer.
Den omarbetning och slutliga utformning av subkommbténs ej slutgiltigt
behandlade förslag, som erfordrades för dess tillämplighet i det nuvarande
läget, uppdrog jag, samtidigt med bränslekommissionens tillsättande den 16
april 1917, åt fyra bland subkommitténs ledamöter, nämligen hovrättsrådet,
konstituerade revisionssekreteraren Nils Edling, krigsberedskap«kommissionens
nuvarande ordförande professor Eli F. Heckscher, byråchefen
Gunnar Buss och aktuarien Otto Järte, i egenskap av inom finansdepartementet
tillkallade sakkunnige.
De sakkunniga hava i anledning härav inkommit med bifogade förslag
till dels lag om allmän tjänsteplikt, dels lag angående arhetmiimnder
med därtill hörande motivering, samt därjämte inkommit med förslag till
30
. A uut/l. Muj:ts nåd. proposition nr 341.
vissa verkställighetsförfattningar; och torde jag här få redogöra för de allmänna
delarna av deras utlåtande.
De sakkunniges
yttrande.
Tjänste
plikten.
De sakkunnige erinra till en början om det av mig redan omnämnda
förhållandet, att de inom krigsberedskapskommissionens subkommitté utarbetade
preliminära förslagen, som i allt väsentligt legat till grund för de nu
framlagda, icke inom kommittén undergått slutlig granskning. De framhålla
vidare, att subkommittén vid sitt arbete haft att uteslutande taga
hänsyn till de behov av arbetsmarknadens reglerande och de sociala förhållandenas
ordnande, som med ledning av inom både krigförande och
neutrala länder vunna erfarenheter kunde beräknas komma att uppstå vid
hdc/stillfälle även i vårt land. För tryggandet av krigsmaktens och
den civila befolkningens förseende med oundgängliga förnödenheter samt
för mildrandet av krigstillståndets ofrånkomliga tryck på särskilt de mindre
bemedlade folklagren hade befunnits nödigt att redan i förväg planera ett
system av varandra kompletterande åtgärder, avpassade efter förhållandenas
sannolika successiva utveckling under krigstid. I detta system måste såsom
led ingå jämväl bestämmelser om lagligt tvång å individerna att ställa
sin arbetskraft till förfogande för arbete, som prövas oundgängligt ur det
allmännas synpunkt.
Ktt genomförande redan nu av allmän tjänsteplikt påkallade med nödvändighet
vissa ändringar i de för krigstillfälle avsedda förslagen, särskilt med
hänsyn till att endast mera begränsade behov nu närmast krävde beaktande.
De sakkunnige framhålla vidare, att de ansett sig jämväl böra
taga i övervägande, i vad mån tillämpningen av den planerade lagstiftningen
kunde komma att försätta de tjänstepliktiga i sådant läge, att särskilda
sociala välfärdsanordningar borde för deras del vidtagas.
De sakkunnige anföra härefter följande.
När nationen befinner sij i ett nödläge, må uppenbarligen intet slag
av samhällsställning, inga ekonomiska förmåner få hindra det allmänna att
taga den arbetsduglige i anspråk på vilken plats som helst. Principiellt
bör tjänsteplikten därför omfatta alla medborgare, i den mån dessa icke
redan äro på ett mera stadigvarande sätt knutna vid arbete för det allmänna.
Undantag bör således endast, göras för ämbets- och tjänstemän på ordinarie
eller extra beställning hos stat eller kommun samt för personer i militär
tjänst. I överens-tämmelse med denna uppfattning omfattar lagförslaget
såväl män som kvinnor. För inbegripandet av dessa senare talar därjämte
den praktiska omständigheten, att det produktiva arbetet på viktiga punkter
redan är starkt beroende av kvinnlig arbetskraft samt att denna särskilt
för jordbruket kan behöva tagas i anspråk i väsentligt ökad omfattning.
31
Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Enahanda skal hava ansetts påkalla, att åldersgränserna för tjänstepliktens
inträde sättas så vida (15—fi() år) som billigheten medger. Avgörande
härvidlag lar endast vara, att individerna kunna antagas i allmänhet
dugliga för fyllandet av ifrågakommande uppgifter, varvid naturligen
förutsatts, att i tillämpningen största aktsamhet skall iakttagas beträffande
såväl äldre män som minderåriga och kvinnor, så att de icke°löpa kroppslig
eller moralisk risk genom de förhållanden, i vilka de försättas genom
tjänsteplikten. Vad särskilt angår nedre åldersgränsen, har dess bestämmande
sammanhang med, att åldern 15 är enligt gällande författning om
arbetslöshetsunderstöd är villkor för sökande av dylikt understöd salut att
sådant må tilldelas allenast den, som icke kan erhålla arbete. .Man har
sålunda att tillse, att arbetslösa och i främsta rummet sadana, som åtnjuta
arbetslöshetsunderstöd, så vitt möjligt tagas i anspråk.
Det bifogade lagförslaget är byggt på den principen, att alla de personer,
som falla under lagens räckvidd, vid lagens trädande i kraft automatiskt
bliva tjänstepliktiga. Denna deras lagtvungna plikt att stå till
förfogande är emellertid latent, till dess densamma aktualiseras genom
särskild åtgärd, nämligen kallelse av vederbörligt offentligt organ. Sådan
kallelse förutsätter förordnande av Kungl. Maj:t om tjänstepliktens tilllämpning
vid ifrågakommande arbetsställe. Förordnandet kan avse alla slag
, ^ cllei ttentb0a företa g, som prövas nödiga för folknäringens trvg°
gande, för täckande av behovet av bränsle till hushållen, industrien eller kommunikationsmedlen,
för tillgodoseende av krigsmaktens behov, för samfärdselns
uppehållande eller för annat ändamål av synnerlig vikt. Förordnandet
kan omfatta viss egendom eller byggnad, företag eller befattning såväl
som vissa slag av sådana, d. v. s. vara individuellt eller generellt, inom
hela landet eller delar därav o. s. v.
Vid prövning av olika ifrågakommande behov har det nämligen befunnits
ändamålsenligt att lämna Kungl. Maj:t frihet att efter sig företeende omständigheter
för varje fall bestämma förordnandets omfattning. Inom vissa
näringsgrenar kan måhända endast ett eller annat företag vara av den
betydelse för det allmänna t. ex. för fullgörande av leveranser till staten
" tjänsteplikt där bör tillämpas, under det att andra näringsområden
i sin helhet hava sådan karaktär. Förhållandena i detta avseende kunna
också vid olika årstider ställa sig olika inom särskilda näringsgrenar.
Aven om det bör tillhöra Kungl. Magt att avgöra, huruvida och i
vad mån omständigheterna påkalla förordnande om tjänstepliktens tilllämpande,
får å andra sidan icke förbises, att frågan om visst arbetsområdes
läggande under tjänstepliktslagen är av utomordentlig betydelse icke
blott för detta utan ock för näringslivet i övrigt samt individerna. Det
32
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
har därför synts lämpligt att i lagförslaget i så måtto begränsa Kungl.
Majtts befogenhet härutinnan, att densamma må röra sig allenast inom
områden, med avseende på vilka riksdagen lämnat samtycke. Likaledes har
förutsatts, att riksdagens samtycke fordras för att tjänsteplikt skall kunna
förordnas vid arbete åt enskilda arbetsgivare.
Eu av de omständigheter, som särskilt kunna påkalla tjänsteplikt, är
nödvändigheten att trygga landsbygdens behov av arbetskraft. Erfarenheten
visar, att stadssamhällenas vanliga dragningskraft på den arbetsdugligaste
lantbefolkningen icke ens vid industriella kriser helt upphäves. Den primära
avsikten med tjänsteplikten är därför att vid jordbruket, liksom vid
annat nödvändigt arbete, kunna kvarhålla arbetskraft. Förordnande av
tjänsteplikt förutsattes därför i många fall kunna begränsas till den redan
befintliga arbetsstyrkan.
Såväl i fråga om jordbruket — under sommaren — och skogsbruket
som beträffande andra viktiga områden kan därjämte uppkomma behov å
tillförsel av arbetskraft. I sådana fall skall förordnande innehålla bestämmelse
om antalet eller åtminstone angiva en högsta gräns för ökningen,
inom vilken vederbörande tillämpningsorgan hava att i mån av närmare
prövat behov och tillgång tillhandahålla arbetskraft. Det är klart, att härvid
i första hand böra anlitas förefintliga reserv er, närmast arbetslösa samt
män och kvinnor, som på grund av sin ekonomiska ställning icke behövt
anlita understödsverksamheten eller ens söka sin utkomst på arbetsmarknaden.
Emellertid kan förutses, att dessa reserver icke alltid bliva tillräckliga,
utan att arbetskraft följaktligen måste tagas från arbetsområden
av mindre betydelse för det allmänna.
Betonas bör, att prövningen av hithörande spörsmål måste ske med
största omsikt och under beaktande av al a behöriga intressen. Kungl.
Majtts beslut om förordnande måste därför föregås av och grundas på
omsorgsfull utredning. För att en framställning om tjänstepliktens tilllämpande
skall hava utsikter att bifallas, bör den sålunda i regel göras
av auktoritativ myndighet. Såsom sådan bör närmast ifrågakomma den
statskommission eller centrala myndighet, vilkens verksamhetsområde framställningen
berör, eller Kungl. Majtts befallningshavande. Det förutsattes
därvid, att enskilda skola i sådant ärende vända sig en var till den av
nämnda myndigheter, som kan hava intresse av framställningens främjande.
1 fråga om folknäringen bli sålunda livsmedels- resp. folkhushål lningskommissionerna
eller lantbruksstyrelsen rätta vederbörande, i fråga om
bränslebehovet närmast bränslekommissionen, o. s. v. Kungl. Majtts befallningshavande
komma att närmast bliva målsmän för lokala behov.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
33
Det ligger ock i sakens natur, att tjänsteplikten icke utan tvingande
nödvändighet får tillgripas. Det är sålunda icke nog med att det eller de
företag, som begära dess tillämpning, verkligen äro av allmän betydelse.
Det måste ock konstateras, att möjligheterna till användning av arbetsbesparande
maskiner utnyttjats, att tillgängliga arbetarreserver anlitats och
att ifrågakommande tjänstepliktiga beretts tillfälle att frivilligt anmäla sig,
innan överflyttning med lagens tvång verkställes. Och därvid möter den
icke mindre viktiga synpunkten, att arbetskraft icke tages från annan hantering,
som är nödvändig för det allmänna.
Denna förberedande procedur, som i fråga om större arbetarstyrkor
kan bliva ganska omständlig, bör vid fall av mindre omfattning givetvis
förenklas. Det har ock förutsatts, att vederbörande tillämpningsorgan
skulle förskaffa sig den överblick över arbetartillgången, som kan erfordras
för ett snabbt bedömande av behoven och en snabb uttagning av arbetskraft.
Det centrala organet kommer att erhålla översikt över hela landets
tillgång å arbetskraft, liksom andra centrala statsorgan besitta kännedom
om de produktiva behoven. Från huvudstaden kan sålunda ledningen
i stort utövas; den närmare tillämpningen efter därifrån givna direktiv
tillhör de lokala organen för länen, resp. kommunerna.
Om också principiellt enskilda intressen — ej blott företagens utan
ock individernas — måste vika inför det allmännas krav, böra starkast
möjliga garantier å andra sidan skapas för att den nödvändiga uttagningen
av tjänstepliktiga sker efter objektiva grunder och med aktgivande på de
hänsyn, som kunna vara motiverade i de särskilda fallen. Såsom redan
antytts, kunna dylika synpunkter föreligga med avseende å hela företag eller
näringsgrenar, nämligen antingen så, att sådana böra på grund av sin allmänna
betydelse lämnas oberörda, eller ock så, att de helt eller delvis böra
avfolkas på den grund, att deras produktion avser varor, som under ett
nödtillstånds tvång till besparingar och indragningar kunna anses överflödiga
eller åtminstone icke nödvändiga. Det förutsättes därför att vid
Kungl. Maj:ts förordnande om tjänsteplikt skulle meddelas vissa direktiver
i båda n3^ssberörda avseenden till ledning för de verkställande organen.
Aven därutöver böra emellertid hänsyn tagas till de enskilda tjänstepliktigas
personliga förhållanden och deras lämplighet till ifrågakommande
arbeten. Det är givetvis till ringa nytta för det allmänna att tvångsvis
uttaga personer för uppgifter, som de sakna förutsättningar att fylla. Med
avseende härpå bör likväl erinras, att blotta ovanan vid ett arbete icke
är tillräcklig grund för undantag. Den nuvarande krisens erfarenheter
icke blott i krigförande länder hava tillfyllestgörande visat, att det i ett
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 294 käft. (ATr 341.) 5
34
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 341.
tvångsläge går för sig att sätta in ovan arbetskraft på platser, där sådant
under normala förhållanden icke ansetts lämpligt eller ens möjligt. Naturligtvis
ställas härigenom särskilda krav både på arbetsledningen och de
anställda. Det kräves sålunda av arbetsledningen, att den intet underlåter
för att genom lättnader under övergångs- och lärotid o. s. v. bereda ovan
arbetskraft möjligheter att bliva nyttig och erhålla god arbetsförtjänst.
Det är klart, att stora svårigheter härvid kunna uppkomma, särskilt då
t. ex. kvinnor, som tillförne icke sysslat med kroppsarbete i vanlig mening,
måste tagas i anspråk. Att dessa svårigheter dock kunna övervinnas,
har erfarenheten lärt, och därför få inga förutfattade meningar stå hindrande
i vägen för att finna utvägar, även om särskilda kostnader därav
föranledas. Bland billighetssynpunkter, som böra beaktas vid uttagning
av tjänstepliktiga individer, ha i lagförslaget angivits arbetsförmåga, levnadsålder,
hälsotillstånd, familjeförhållanden, hemort och föregående verksamhet.
I den mån så kan ske utan åsidosättande av det allmännas krav,
bör hänsyn tagas till dylika omständigheter, på det att ej tjänsteplikten må
drabba individerna hårdare än oundvikligt är.
I samma syfte bör i tillämpningen såvitt ske kan beredas största
möjliga utrymme åt den frivilliga inställelsen till arbete. Förrän förordnande
om tjänsteplikt över huvud beviljas, bör sålunda hava genom den
offentliga arbetsförmedlingen eller på annat sätt blivit konstaterat, att arbetskraft
icke kunnat erhållas i erforderlig mängd på den öppna arbetsmarknaden.
Redan kännedomen om att tjänstepliktens tillämpning begärts
torde föranleda personer att frivilligt anmäla sig för att därigenom få
mera utrymme för sitt personliga val av anställning. Efter det att tjänsteplikt
förordnats, bör likaledes tillfälle till frivillig anmälan beredas, innan
överflyttning medelst lagtvånget tillgripes.
Den skyldighet att utföra arbete av visst slag och på viss ort, som
konstitueras genom tjänstepliktslagen, måste givetvis stödjas genom straffbestämmelser
mot överträdelser. De tjänstepliktiga, som på vederbörligt
sätt ställts under lagtvånget, komma härigenom i straffrättsligt hänseende
att så långt tjänsteplikten sträcker sig ställas under andra ansvarsbestämmelser
än andra medborgare. Den olikställighet, som sålunda uppkommer, är
naturligen mindre tilltalande men oundviklig för ernående av åsyftat resultat.
För att icke olägenheterna härav skola framträda skarpare än nödigt
är, bör den vid samma arbetsställe förefintliga personalen få en och
samma ställning i detta hänseende. Förordnande om tjänsteplikt bör
alltså gälla hel personal. Detta utesluter givetvis ej, att inom visst
35
Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 341.
större företag med lokalt eller eljest skilda verksamhetsområden förordnande
omfattar endast något eller några av dessa. Inom sådant område
hör förordnandet vara generellt beträffande icke blott kroppsarbetande
personal utnn även arbetsledning. Det måste nämligen anses principiellt
oriktigt, att personer, som på samma plats gemensamt fylla
uppgifter av betydelse för det allmänna, befinna sig i olikartad rättsställning.
Praktiska skäl tala ock för en generell tillämpning av tjänsteplikten
vid arbetsplatsen såsom enhet. Därest icke samtliga där vore bundna med
samma fasta band, utan somliga arbetade efter vanliga arbetsavtal, kunde
ju dessa efter sedvaidig uppsägning lämna arbetet och dess orubbade
fortgång riskeras trots förordnandet om tjänsteplikt. Aven beträffande
arbetsvillkor och arbetsdisciplin skulle en för det hela menlig och för individerna
pinsam olikställighet uppkomma, som med säkerhet skulle framkalla
slitningar i stället för att undanröja sådana. Av dessa och andra
skäl synes det lämpligt, att vid arbetsställe eller särskild avdelning av sådant,
där tjänsteplikt beträffande vissa anställda blir erforderlig, densamma
omfattar dem alla. Det bör dock framhållas, att tjänsteplikten ingalunda
åsyftar någon åtstramning av individernas arbetsskyldighet utöver
den vid ifrågavarande arbete vanliga eller någon förändring i de underordnades
av arbetets natur betingade lydnadsplikt gent emot de överordnade.
Det genom tjänsteplikten konstituerade lagliga tvånget för den enskilda
att utföra arbete skall visserligen alltid åsyfta tillgodoseendet av
allmänt behov; men direkt för statens räkning utföres det endast vid verksamhet,
som tillhör staten eller bedrives av denna. I sådana fall föreligger
icke samma behov av''garantier för de tjänstepliktigas del som vid
arbete i enskild arbetsgivares tjänst. I det senare fallet träder den tjänstepliktige
genom offentligt rättsligt förfogande i arbete hos en enskild, som
ock betalar arbetet. Särskilt för sådant fall måste motsvarande skyldigheter
genom lagbestämmelser åläggas arbetsgivare. Trygghet måste beredas
för att lönen vederbörligen utbetalas, liksom för att arbetskraften
icke begagnas på obehörigt sätt eller för obehörigt ändamål. Jämväl synes
det vara erforderligt att tillförsäkra Kungl. Maj:t rätt att, där förhållandena
så påkalla, förordna om särskild tillsyningsman för att förekomma missbruk
av de tjänstepliktiga från arbetsgivarens sida.
Då den tjänstépliktige genom förfogande av offentlig myndighet förpliktas
till visst arbete, innebär tjänsteplikten uppenbarligen ett hävande
av avtalsfriheten. Den enskilde är skyldig att antaga och utföra arbetet,
36
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
oavsett huruvida arbets- och lönevillkoren synas honom tillfredsställande
eller icke. Det ligger då i sakens natur, att dessa villkor icke få ensidigt
bestämmas av arbetsgivaren, åtminstone där denne är en enskild. Det har
därför blivit nödvändigt träffa särskilda bestämmelser för att tillförsäkra
de tjänstepliktiga skydd för deras berättigade krav på skälig lön och goda
arbetsvillkor i övrigt. A andra sidan bör ett ingripande på denna punkt
icke gå längre än nödigt är, utan så långt möjligt det faktiska innehållet
i den inom visst yrke eller vid visst företag — genom kollektivavta] eller
på annat sätt — vid tjänstepliktens inträdande gällande arbetsrätten lämnas
orubbad.
Emellertid kan man förutse, att ändringar av olika skäl bliva påkallade,
exempelvis höjda löner i anledning av prisstegringar, ändrad arbetstid
med hänsyn till ändrad maskinteknik eller ökad användning av kvinnor
och minderåriga o.o s. v. Dessa krav få icke undertryckas utan måste
komma till sin rätt. A andra sidan kräver tjänstepliktens offentligt rättsliga
karaktär, att särskilda former stadgas för ändring i arbets- och lönevillkor.
Det kunde då synas principiellt riktigast, att även detta regeringsarbete
skedde helt genom offentliga organ. Mot sådan anordning
möta dock betänkligheter av olika slag. Till en början må endast erinras
om den arbetsbörda, som skulle åläggas dylika organ, därest alla uppkommande
frågor om arbetsförhållandena måste hänskjutas till dem för avgörande.
Det skulle nämligen här gälla icke blott de generella bestämmelser,
som för närvarande pläga fastställas genom kollektiva avtal eller på
annat sätt, utan jämväl särskilda tjänstepliktigas löner och vissa andra
individuella förhållanden. Uppenbarligen vore det i hög grad opraktiskt
att undandraga åtminstone dylika individuella avgöranden från resp. arbetslednings
och tjänstepliktigas självverksamhet. Även beträffande mera allmängiltiga
föreskrifter för visst arbetsställe eller avdelning därinom synes
det vara lämpligt att öppna möjlighet för direkt överenskommelse mellan
arbetsledning och tjänstepliktiga. Det har också synts olämpligt att mer
än nödigt är rubba den normala ordningen för förhandlingar rörande arbetsförhållandena,
som utvecklat sig å vår arbetsmarknad och genom
vilken förhållandena där i allmänhet kunnat ordnas på ett för parterna i
det stora hela tillfredsställande sätt.
Härvid måste emellertid uppmärksammas, att arbetsstyrkan genom
tjänsteplikten försatts i en svag ställning, som utesluter anlitandet av eljest
vanliga maktmedel för framtvingandet av uppgörelser, samt att dessa komma
att gälla för personaler, som måhända i flertalet fall icke äro homogena
utan sammanförda från skilda orter, yrken och levnadsställningar. Huru
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
37
önskvärt det än kunnat vara att för förhandlingssystemets behöriga funktionerande
anlita det bestående organisationsväsendet, är detta sålunda icke
möjligt, utan någon annan form måste skapas för att bliva ett representativt
uttryck för personalens uppfattning i förekommande ärenden. Utgångspunkter
härför bär man funnit i de ombud, som enligt § 31 i lagen om
arbetarskydd den 29 juni 1912 kunna utses av arbetspersonal för framförande
av dess önskemål beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, samt
i de i vissa länders lagstiftning förekommande arbetarutskotten, vilka i den
tyska tjänstepliktslagen gjorts obligatoriska i företag med över 50 arbetare
eller anställda. Bestämmelser hava sålunda föreslagits om val av sådana
utskott, vilka det tillkommer att representera arbetarpersonalen vid förhandlingar
och träffande av överenskommelser om löne- och arbetsvillkoren.
Skulle emellertid överenskommelse icke ernås vid sådan direkt förhandling
mellan arbetspersonal och arbetsledning, bör närmast ifrågakomma
medling av statens förlikningsman, på parts framställning eller genom dennes
eget initiativ.
För det fall att ej heller därvid enighet vinnes och part icke vill
åtnöjas med de gällande villkoren, måste uppenbarligen utväg beredas för
tvistens slitande. Detta påkallas särskilt ur de tjänstepliktigas synpunkt,
då till följd av stegring i prisnivån förbättringar i lönevillkor eller i annat
avseende måhända ofta böra billigtvis genomföras och en avböjande hållning
från vederbörande arbetslednings sida icke kan få utgöra hinder härför.
Förslaget innefattar därför bestämmelser för avgörande inför centralt
organ, som, därest förhandling icke leder till överenskommelse, 9ger träffa
avgörande. Detta avgörande bör dock icke äga karaktären av skiljedom,
då sådan måste förutsättas i regel anpassas med ledning av de tvistande
parternas ståndpunkter. De speciella förhållanden, som av tjänsteplikten
framkallas, göra det nämligen lämpligt, att det centrala organet för arbetstvister
slitande äger befogenhet att mera fritt träffa avgörande och
sålunda efter sig företeende omständigheter samt med beaktande bland
annat av föreliggande eller förestående förhållanden, som undandraga sig
parternas kännedom, fatta sitt beslut. Detta kan sålunda gälla även andra
spörsmål än dem, om vilka tvisten rört sig, samt särskilt åsyfta erforderlig
likformighet med andra jämförliga arbetsföretag.
Nu antydda omständigheter föranleda även, att Kungl. Maj:t eller
det centrala organet för arbetstvister slitande erhåller bemyndigande att,
oberoende av parts framställning, fatta beslut rörande arbets- och löneförhållandena
vid viss arbetsplats eller visst slag av arbetsplatser, där
38
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
tjänsteplikt tillämpas. Aven om det i regel torde vara lämpligast att icke
medgiva vädjan till det centrala organet, med mindre medling av förlikningsman
förekommit, bör bestämmelsen härom icke göras ovillkorligt bindande.
I vissa fall, särskilt för arbetsföretag där reglering av arbetsförhållandena
i regel bör ske enhetligt för olika delar av landet, synes Kungl. Maj:t
lämpligen böra äga rätt förordna, att förhandlingsfråga må hänskjutas till
det centrala organet utan att förlikningsmans mellankomst dessförinnan påkallats.
Ehuruväl av redan angivna skäl de vid ett arbetsställe förefintliga
organisationer icke låta sig användas såsom representanter för vederbörande
personals intressen, synes det vara angeläget, att den sakkunskap vid behandling
av frågor om arbets- och lönevillkor, som organisationernas förtroendemän
förvärvat, må stå till arbetspersonalens förfogande. Särskild
bestämmelse om, att sådana förtroendemän må anlitas såsom ombud eller
biträden vid förhandlingar, föreslås därför i lagen. Denna rätt för arbetspersonal
torde i tillämpningen leda till, att i regel för ändamålet tagas i
anspråk personer från fackorganisationernas centrala ledning, vilka i allmänhet
torde vara lämpligast på grund av sin vidsträcktare erfarenhet.
Såsom av lagförslaget framgår och i specialmotiveringen närmare
belyses, har det befunnits lämpligt medgiva tillämpning av tjänsteplikt
jämväl i avseende å arbete eller anställning i statlig och kommunal tjänst.
Där sådan anställning till sin karaktär motsvarar arbetsanställning vid
vanliga arbetsföretag, sålunda exempelvis vid statens byggnadsarbeten,
verkstäder o. dyl., synes det kunna förbehållas Kungl. Maj:t att avgöra,
huruvida annan anordning än ovan angivits bör vidtagas för bestämmandet
av arbets- och lönevillkoren. Däremot torde anställningar av tjänstemannakaraktär,
d. v. s. sådana som äro upptagna i vederbörligen fastställd lönestat,
böra helt undantagas från hithörande bestämmelsers giltighetsområde.
Av tjänstepliktens rättsliga natur kunde anses följa, att den tjänstepliktige
genom vederbörlig kallelse löstes från förutvarande anställningseller
avtalsförhållande. Om så vore förhållandet, torde det i vissa fall
kunna befaras, att förutvarande arbetsgivare därav hämtade skäl för att vid
tjänstepliktstidens utgång icke återinsätta den tjänstepliktige i hans tidigare
anställning. Risken härför skulle ökas i samma mån tjänstepliktsförhållandet
bleve mera långvarigt. Då sådan påföljd av tjänstepliktens tillämpning
uppenbarligen såvitt möjligt bör förebyggas, har i lagförslaget införts
bestämmelse därom, att tjänstepliktig, som är lagstadd eller annorledes
anställd i annans tjänst eller arbete, ej må skiljas från anställningen i
anledning därav, att han har att fullgöra honom åliggande tjänsteplikt.
39
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Samtidigt med att tjänsteplikten ej befriar från skyldigheter gent
emot det allmänna skapar den ej inskränkning i medborgerliga rättigheter,
sådana som exempelvis politisk och kommunal rösträtt.
Den ovan meddelade redogörelsen för tjänstepliktens innebörd och Organisagrundlinjer
lärer klart ådagalägga, att den föreslagna lagstiftningens tillämp- Hon‘
ning under vissa förhållanden skulle kunna bliva mycket omfattande samt att
densamma i varje fall är av synnerligen grannlaga och krävande natur.
Den reglering ur det allmännas synpunkt inom större eller mindre delar
av arbetsmarknaden, som här är i fråga, måste ske med tagen hänsyn till
denna i dess helhet och skulle otvivelaktigt inverka på de flesta slag av
sociala förhållanden. Påtagligt är särskilt sambandet med det allmännas
åtgärder till förebyggande av arbetslöshet och mildrande av dennas verkningar.
Dessa om*tändi<iheter påkalla uppenbarligen, att de organisativa
anordningarna för tjänstepliktens genomförande icke blott erhålla erforderlig
fasthet utan även nära anknytas till den sociala verksamheten i övrigt
under kristiden. Vissa delar av denna verksamhet äro emellertid redan
under normala förhållanden föremål för statligt, kommunalt eller frivilligt
arbete, medan åter andra blivit aktuella först genom kristidens påfrestningar.
Det kunde då ifrågasättas att vid uppgörande av plan för tjänstepliktens
organisation inrikta åtminstone det centrala handhavandet av arbetsuppgifterna
på något ordinarie organ. Det har emellertid synts riktigast
att anpassa organisationen närmast för tjänstepliktens behov. Dennas karaktär
som tillfällig nödfallsåtgärd synes ock böra markeras genom tillfälliga
organisativa anordningar. Detta utesluter uppenbarligen icke, att den under
kristiden anordnade särskilda understödsverksamheten för arbetslösa, eventuellt
även andra av det nuvarande läget föranledda sociala hjälpåtgärder,
omhändertagas av de särskilda organen för tjänstepliktens tillämpande. Det
synes också ändamålsenligast, att dessa inträda i stället för samt bliva den
mera effektiva utformningen av de jämlikt kungl. cirkulär den 18 augusti
1914 inrättade kommunala arbetslöshets- och hjälpkommittéerna, resp. länshjälpskommittéerna,
ävensom den av Kungl. Maj:t den 10 augusti s. å. tillsatta
statens arbetslöshetskommission. Vägledande för den nya organisationens
planläggning bör ock bliva den i nyssberörda cirkulär med avseende
på de lokala hjälpkommittéerna betonade principen, att de skulle »ena och
sammanhålla alla de strävanden för arbetslöshetens bekämpande och nödens
avhjälpande, som på hvarje ort kunde ifrågakomma». Såväl lokalt som centralt
bör sålunda eftersträvas största möjliga enhetlighet i avseende å led
-
40
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
ning och tillämpning av tjänsteplikten och kristidens speciella sociala verksamhet.
Med vederbörande ordinarie sociala organ böra av enahanda skäl
samråd och samverkan på ett effektivt sätt anordnas.
Enligt bifogade förslag till lagstiftning skall inom kommunerna i
regel upprättas en kommunal arbetsnämnd för hand havande av de uppgifter,
som inom resp. kommuner föranledas av lagstiftningen om tjänsteplikt
samt arbetslöshetsunderstöd. I den mån genom lagstiftning eller
Kungl. Maj:ts förordnande eller vederbörligt kommunalt beslut även annan
social verksamhet uppdrages åt nämnden, skulle den vara skyldig att åtaga
sig densamma.
Under övervägande har tagits, huruvida det behöriga fyllandet av
ifrågavarande uppgifter påkallar inrättandet i varje kommun, sålunda även
i smärre lantkommuner, av särskild nämnd eller huruvida icke smärre kommuner
borde förenas om gemensam nämnd eller tilläventyrs kommunalnämnd
kunna övertaga uppdraget att fungera såsom sådan. Mot tanken
på gemensam arbetsnämnd för två eller derå kommuner talar emellertid
erfarenheten om de svårigheter, som på andra områden av kommunalt arbete
mött för enig samverkan mellan olika kommuner. Enär nämnderna
därjämte eventuellt torde för arbetslöshetens bekämpande komma att
ställa ganska stora ekonomiska anspråk på kommunen och då förhållandena
i detta avseende kunna ställa sig väsentligt skiljaktiga i olika kommuner
samt dessa torde känna sig starkare förpliktade gent emot organ, som helt
äro deras egna, har den ifrågasatta anordningen icke befunnits ändamålsenlig.
Beträffande kommunalnämnds lämplighet för uppdraget torde i många
fall tveksamhet kunna råda, då densamma ju sammansättes för andra ändamål.
Det bör ej heller förbises, att densamma redan till följd av kristiden
kommit att utöver sina vanliga uppgifter betungas med en mängd
olikartade göromål, vadan det redan med hänsyn till lämplig arbetsfördelning
synes vara nödvändigt att icke pålägga densamma även funktionen
att vara arbetsnämnd. Denna uppgift kommer nämligen att särskilt i
medelstora och större kommuner bliva mycket arbetskrävande samt ställa
stora anspråk på allmänanda, fasthet, humanitet och objektivitet, därest
tillämpningen av författningarna skall ske efter deras syfte och i det helas,
icke endast i ortens, intresse. Då emellertid arbetsnämnds uppgifter på
sina håll kunna åtminstone till en början bliva av ringa betydelse, synas
desamma kunna åläggas kommunalnämnd, så länge icke Kungl. Maj:ts befallningshavande
ansett sig böra förordna om tillsättande av särskild nämnd.
Arbetsnämndens sammansättning blir av nyss berörda skäl eu angelägenhet
av stor vikt. För det erforderliga samarbetet med andra kom
o
o
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
41
munala organ bör sörjas genom lilmpligt personval, varvid ock måste iakttagas,
att olika samhällsklasser känna sig i medlemmarnas personer äga
garantier för att icke särskilda intressen göra sig gällande på andras bekostnad.
Då nämnden skulle övertaga de nu på arbetslöshets- och hjälpkommitté
vilande åligganden, synes det vara naturligt att genom personvalet
erforderlig kontinuitet bevaras.
Behovet av nämndens tillsättande torde på många håll uppkomma
mycket hastigt och förrän man i orterna kan hava haft tillfälle göra sig
närmare förtrogen med de blivande uppgifterna och deras omfattning. För
den skull har det synts mest ändamålsenligt att uppdraga åt Kungl. Maj:ts
befallningshavande att i regel taga initiativ samt därvid med sin större
kännedom i frågan bedöma det lämpliga antalet ledamöter. Det har också
förutsatts, att genom befallningshavandens försorg till kommunerna skulle
distribueras en kort vägledning rörande uppgifterna, vilken vägledning
torde böra tillhandahållas från det centrala organet.
Enär nämnd skulle handhava uppgifter av synnerlig vikt för det allmänna
och därvid nära samarbeta med övriga lokala och länsorgan samt
med det centrala organet och då vidare dess beslut kunna bliva avgörande
för användningen av statsmedel till ofta betydande belopp, bör i densamma
ingå en representant för statsintresset, vilken bör fungera såsom nämndens
ordförande och utses av befallningshavanden. På ordförandens duglighet,
självständighet och arbetsförmåga ställas uppenbarligen stora krav. För
att vinna betryggande kontroll å användningen av statens medel skulle
befallningshavanden jämväl utse revisor; den eller de övriga utses av
kommunen.
Med hänsyn till arbetets mängd lärer nämnden in pleno i allmänhet
icke medhinna behandlingen av alla ärenden utan allenast sådana av principiell
betydelse eller eljest större vikt. Löpande ärenden kunna och torde
i regel böra anförtros åt en särskild nämndens avdelning, i vilken kunna
insättas lämpliga personer jämväl utanför nämnden. I större kommuner
lära sådana särskilda avdelningar komma att tillsättas för understödsväsendet,
för tjänsteplikten, eventuellt även för annan social verksamhet. Därmed
öppnas möjlighet att adjungera speciellt sakkunniga inom olika kommunala
områden, den frivilliga välgörenheten, arbetsgivares och arbetares
organisationer o. s. v. Uppdraget att fungera såsom särskild avdelning
kan, där så finnes lämpligt, anförtros åt endast en person, i sådant fall en
ledamot av nämnden. För tillämpning och verkställighet av nämnds eller
avdelnings beslut kunna anställas tjänstemän och biträden. Även om
lämpliga personer kunna förutsättas frivilligt ställa sig till förfogande, lärer
Bihang till riksdagens protokoll 1317. 1 samt. 294 käft. (Nr 341.) 6
42
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 341.
det dock med hänsyn till arbetets omfattning i allmänhet bliva nödvändigt
att lämna arvoden åtminstone till tjänstemän och biträden.
I likhet med vad nu är förhållandet bör ett länsorgan, liinsarbetsnämnden,
sammanhålla de kommunala nämndernas arbete. Behovet
härav framträder mindre i fråga om understödsväsendet, såsom det för
närvarande är anordnat, ehuruväl även här en närmare övervakande och
ledande verksamhet, än den centralorganet kan utöva, synes vara önskvärd.
Beträffande åter tjänstepliktens tillämpning skulle länsarbetsnämnden
äga synnerligen betydelsefulla uppgifter, för vilka här ej torde behöva
närmare redogöras. Framhållas må emellertid, att beslut om såväl förordnande
av tjänsteplikt som ock dennas omfattning, om fördelningen av
tjänsteplikt^ o. s. v. måste i väsentlig män grundas på länsarbetsnämndens
utredningar. Såsom överordnad myndighet över kommunal arbetsnämnd
och besvärsinstans i fråga om dennas kallelser till tjänsteplikt m. m.
åligger det länsarbetsnämnden vidare att noga övervaka den kommunala
nämndens förfoganden över arbetskraften och särskilt tillvaratagandet av
såväl allmänt intresse som enskildas rätt. Den opartiska och av lokala
hänsyn obundna ställning, som härav påkallas, synes böra föranleda, att
valet av ledamöter sker genom Kungl. Maj:ts beslut. Då här liksom i
fråga om kommunalnämnd särskild vikt ligger på ordförandens även formella
kompetens samt objektivitet, torde i regel till sådan utses en person i
offentlig ställning, önskvärt vore uppenbarligen, om landshövdingen i
länet beklädde ordförandeposten, men i regel torde detta ej låta sig gorå
med hänsyn till dennes redan stora arbetsbörda under kristiden. I
allt fall bör rätt tillförsäkras honom att deltaga i förhandlingarna. Aven
beträffande länsarbetsnämndens ledamöter gäller, att de böra representera
erfarenhet och sakkunskap ifråga om olika förekommande ärenden samt
utgöra ett så vitt möjligt allsidigt uttryck för uppfattningen inom olika
samhällslager, på samma gång som de böra äga förmåga att underordna speciella
intressen under det allmännas. Det har ansetts lämpligt stadga, att
en av ledamöterna skall vara civil ämbets- eller tjänsteman för att tillföra
nämnden administrativ sakkunskap.
Det synes vara av vikt att för länsnämnden bereda medverkan av någon
yrkesinspektionens befattningshavare. Dessa tjänstemän besitta nämligen en
för länsnämndens arbete värdefull kännedom om såväl ortens särskilda arbetsställen
som produktionens behov i allmänhet. Vid sina inspektioner
besöka de arbetsställena, göra sig underrättade om deras maskinutrustning
och andra omständigheter av vikt för bedömandet av behovet av arbetskraft,
lära känna arbets- och bostadsförhållanden, lönesystem m. m. De
kunna sålunda med stöd av egen erfarenhet — samt på grund av teknisk
43
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
utbildning och förutvarande stallning såsom arbetsledare — bilda sig en
självständig uppfattning om befogenheten av framställningar om tjänsteplikt
samt om beskaffenheten av den arbetskraft, som kan erfordras. Yrkesinspektionens
befattningshavare äga ock tillgång till de regisier, som
för deras distrikt finnas upplagda över arbetsställena, vilket för länsarbetsnämnden
måste vara nyttigt. Slutligen innebär deras medverkan en garanti
för att vid tjänstepliktens tillämpning arbetarskyddssynpunkter bliva
vederbörligen beaktade.
Till ledning för Kungl. Maj:t bör förslag på ledamöter upprättas av
centralorganet, varvid samråd med befallningshavanden äger rum.
Kravet på mångsidigt sakkunnig sammansättning av länsarbetsnämnden
nödvändiggör, att den får ett jämförelsevis stort antal ledamöter, vilket
i lagförslaget fixerats till nio, ordföranden inberäknad. Det har vidare
förutsatts, att länsarbetsnämnden bör arbeta på olika avdelningar samt
utrustas med tjänstemän, vilka i likhet med åtminstone vissa ledamöter
åtnjuta arvoden för att kunna mera odelat och stadigvarande ägna sig åt
nämndens arbete.
Av olika skäl och särskilt med hänsyn till understödsväsendets och
tjänstepliktens betydelse för kvinnor och minderåriga bör framhållas vikten
av kvinnlig ledamot inom såväl kommunal arbetsnämnd som länsarbetsnämnd.
Enahanda skäl torde föranleda utseende av kvinnlig ledamot
i det centrala organet.
Arbetsförmedlingens centrala betydelse för arbetsmarknadens reglering
nödvändiggör uppenbarligen, att den tages i anspråk vid understödsväsendets
och tjänstepliktens praktiska tillämpning. De offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
och deras kontor böra därför anknytas till de kommunala
resp. länsarbetsnämnderna för att fungera såsom deras expeditioner
i de avseenden, som falla inom deras naturliga verksamhetsområden. De
skulle självfallet i fråga om arbetsmarknaden i övrigt fullfölja sina vanliga
uppgifter, i den mån icke särskilda bestämmelser även här bliva gällande.
Den samverkan, som sålunda etableras, torde ock böra komma till synes därigenom,
att exempelvis arbetsförmedlingens länsanstalts styrelse eller medlemmar
av sådan fungera såsom avdelning för dithörande ärenden av länsarbetsnämnden,
att föreståndare för arbetsförmedlingskontor ingår såsom
ledamot av eller tjänsteman för arbetsförmedlings- o. dyl. ärenden i kommunal
arbetsnämnd eller dess vederbörande avdelning o. s. v. Dä särskilda
fasta kontor av arbetsförmedlingen icke kunna tänkas bliva upprättade
inom alla kommuner, skulle kommunal arbetsnämnd vid behov fungera
såsom sådant och i denna sin egenskap provisoriskt ingå i anstaltsystemet.
Nu föreslagna anordning påkallar icke någon förändring i de nuvarande
44
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 341.
anstalternas och kontorens organisativa och ekonomiska ställning i förhållande
till vederbörande landsting och kommuner eller staten.
Vid mera begränsad tillämpning av tjänsteplikten kan hela organisationen
visa sig^ obehövlig i ett eller flera län; och det förefaller‘därför
naturligt, att Kungl. Maj:t i sådana fall kan undantaga dylika områden
från organisationsbestä mmelserna.
Uppgiften att, närmast under Kungl. Maj:t i civildepartementet, handhava
den centrala ledningen av understödsväsendet, tjänstepliktens tillämpning
samt statens övriga till den sociala krisberedskapen hörande verksamhet
i den mån denna ej tillhör ordinarie statsorgans ämbetsområden —
skulle handhavas av riksarbetsnämnden. Beträffande den närmare innebörden
av denna uppgift hänvisas till den föregående framställningen samt
till författningsförslagen. I stort sett har riksarbetsnämnden att förbereda
Kungl. Maj:ts beslut på ifrågavarande områden, att ansvara för deras utförande,
att själv taga erforderliga initiativ samt att övervaka och leda de
lokala organens verksamhet. Särskilt må emellertid framhållas den i det
föregående närmare berörda befogenheten för nämnden att med bindande
verkan reglera arbets- och lönevillkoren för arbetsställen, där tjänsteplikt
tillämpas. Vart och ett av de nu antydda verksamhetsområdena lärer
kunna bliva synnerligen omfattande och viktigt, vadan riksarbetsnämndens
uppgift i dess helhet blir av grundläggande betydelse för den sociala krisorganisationen.
I överensstämmelse härmed bör riksarbetsnämnden givetvis
erhålla en auktoritativ sammansättning, som tillgodoser, förutom de
sociala synpunkterna, jämväl andra krav på mångsidig sakkunskap och
erfarenhet.
Riksarbetsnämnden förutsattes skola med avseende på mera speciella
ärenden arbeta på avdelningar, vilkas medlemmar icke samtliga behöva
vara ledamöter i nämnden, samt vara utrustad med tjänstemän och biträden.
Frågor rörande reglerandet av tjänstepliktigas arbets- och löneförhållanden
behandlas uteslutande inom viss avdelning, rörande vilken förslaget
till tjänstepliktslag meddelar närmare bestämmelser. Denna avdelning
sammansättes med särskild hänsyn till sin speciella uppgift, vilken
påkallar tillgång till bland annat ingående sakkunskap beträffande arbetsgivares
och arbetares inbördes förhållanden.
Inom riksarbetsnämnden bör den civila administrationen vara företrädd
genom lämplig representant. Samarbetet med övriga centrala kristidsorgan
ävensom med socialstyrelsen och Drottningens centralkommitté
förutsättes skola tryggas dels genom samråd, dels genom valet av ledamöter
eller av medlemmarna i avdelning eller av tjänstemän.
Knngl. Maj:t» nåd. proposition nr 341.
45
I det, föregående har betonats vikten av att icke tjänstepliktens lagtvång
tillämpas på sådant sätt, att billighetens fordringar eftersättas
eller att de tjänstepliktiga utsättas för kroppslig eller moralisk risk. Med
hänsyn härtill hava också grundlinjerna och synpunkterna med avseende
på tillämpningsorganen angivits. Beträffande särskilt sättet för bestämmandet
av arbets- och lönevillkor torde jämväl nödiga garantier vara
träffade i tjä,nstepliktslagen. Det får dock icke förbises, att vid användning
av ackordsberäkning för löner inkomsten för ovan arbetskraft till en
början torde ställa sig oskäligt låg. Gent emot personer, som tagas från
annan anställning, vore det obilligt att icke tillför säkra dem rimlig1 inkomst
vid plikttroget arbete, till vilket de sättas genom lagens tvång. A
andra sidan kunna ej för deras del tillämpas högre lönenormer än för vana
och därför dugligare personer. Den utjämning, som här bör ske, torde
lämpligen kunna ernås därigenom, att åt ovana tjänstepliktiga utöver den
enligt gällande enhetliga lönenormer utgående förtjänsten lämnas skäligt
avvägt tillskott under den tid, som kan beräknas normalt åtgå för ernående
av erforderlig arbetsvana. Beaktas bör jämväl, att vid nyanställning
den tjänstepliktiges krafter i vissa fall icke räcka till för normal arbetstid.
I den mån slutligen svårighet kan uppkomma för tjänstepliktig, som flyttas
från sin hemvist, att underhålla familjen därstädes, synes böra aiditas den
i gällande författning om arbetslöshetsunderstöd medgivna utvägen att tilldela
familjen särskilt understöd.
Ehuruväl arbetet i regel torde komma att till väsentlig del utföras
av inom orten bosatta personer, som i fråga om bostad och livsförnödenheter
icke försättas under ändrade förhållanden, torde det i många fall bliva
nödigt att till arbetsplatserna koncentrera arbetskraft från annat håll. Det
måste då ankomma på arbetsledningen att vidtaga erforderliga anordningar
för att tillgodose deras behov i avseende på bostäder och för att i samverkan
med vederbörande livsmedelsorgan underlätta provianteringen, exempelvis
genom inköp av livsförnödenheter och deras tillhandahållande till
skäliga priser, genom bespisning vid marketenterier o. s. v. Det är också
bekant, att åtminstone de i försvarssyfte anskaffade kokvagnar, som ställts
till landstormens förfogande, lära vara att påräkna för ifrågavarande ändamål.
Det ligger för övrigt i sakens natur att vid prövningen av ansökan
om tjänsteplikts tillämpning hänsyn måste tagas till möjligheten att bereda
de tjänstepliktiga bostäder och livsmedel.
Inom näringslivet kunna befaras omvälvningar, som skulle medföra
förhållanden och ställa krav, vilka icke kunde förutses vid avfattandet av
vår nu gällande arbetar skyddslagstiftning. Redan återverkningarna inom
vårt land av det nu pågående kriget hava föranlett jämkningar i den hit
-
46
Kungl. Maj:ts nåd. proposition, nr 341.
hörande lagstiftningen och dess tillämpning. De mångahanda begränsningar,
som produktionen under normala förhållanden ansetts böra underkastas
för individernas och folkhälsans skyddande, kunna otvivelaktigt visa
sig i flera avseenden hinderliga för den nödvändiga omläggningen och
forceringen av driften vid företag av betydelse för det allmänna. Sådana
hinder måste uppenbarligen få vika inför ett nödläge. A andra sidan är
det ingalunda utan risk att därvid gå längre än allmänt intresse kräver.
Att på förhand närmare bedöma, vid vilka slag av företag eller i vilka
avseenden arbetarskyddslagstiftningen kunde behöva underkastas jämkningar,
lärer icke vara möjligt. Positiva lagändringar synas därför icke här
leda till målet; såsom en lämpligare utväg torde visa sig att väsentligt vidga
den även i nuvarande lagstiftning Kungl. Maj:t eller yrkesinspektionens
chefsmyndighet medgivna rätten att i vissa fall meddela undantag från
eljest gällande bestämmelser.
Aven ur en annan synpunkt måste emellertid arbetarskydd sfrågan
komma i ändrat läge vid tillämpning av tjänsteplikt. Det kan sålunda
bliva nödvändigt att tillföra näringslivet en mycket betydande mängd ny
arbetskraft, företrädesvis kvinnor och minderåriga, detta även inom arbetsområden,
där de tillförene knappast kommit till användning och där sålunda
deras intressen icke bebövt närmare beaktas vid avfattningen av
gällande lagstiftning. Tillförseln av ny arbetskraft kotnmer ej heller att
bliva helt frivillig. Redan arbetslöshet kan ställa en mängd personer inför
tvånget att för sitt nödtorftiga uppehälle antaga anställning vid för dem
ovant arbete. Många torde aldrig tillförene hava varit kroppsarbetande i
vanlig mening och äga för den skull mindre förutsättningar för att finna
sig till rätta med arbetets svårigheter och faror av olika slag. Härtill
kommer att, i den mån den allmänna tjänsteplikten vinner tillämpning,
personer — även i detta fall ofta kvinnor och minderåriga — genom lagtvång
inställas i arbete. Det är uppenbart, att det allmänna genom dylika
förfoganden över individerna ikläder sig förpliktelser att såvitt möjligt är
skydda dem för de med arbetet förknippade farorna. Där dessa äro av
den beskaffenhet, att de falla inom den nuvarande skyddslagstiftningens
principiella räckvidd — d. v. s. gälla säkerhet och sundhet i arbetet —
lära erforderliga åtgärder möjliggöras genom utsträckning av vederbörande
myndigheters befogenhet att meddela skyddsföreskrifter.
Statens ansvar för kvinnor och minderåriga, som under större eller
mindre tvång tillföras det produktiva arbetet, torde emellertid icke böra
begränsas till dettas kroppsliga vådor utan böra göras gällande jämväl i
fråga om de därmed förenade moraliska riskerna. Särskilt när unga kvinnor
eller minderåriga till större antal tagas från sin vanliga miljö och
Kung!. Maj:t» nåd. proposition, nr 341.
47
anhörigas omvårdnad, bliva dessa risker sådana, att staten icke får undandraga
sig att i den män så år möjligt vidtaga skyddande anordningar.
Med avseende härpå erinras, hurusom numera vid åtskilliga större företag,
som sysselsätta ett flertal dylika personer, genom intresserade arbetsgivares
försorg anställts konsulenter, i regel kvinnor, eller eljest vidtagits åtgärder
i syfte att bland annat tillhandagå personalen med stöd och råd i deras
mera personliga angelägenheter samt att genom lämplig upplysningsverksamhet
och på annat sätt vidmakthålla en sund och god anda inom densamma.
Det torde icke kunna anses opåkallat att medgiva laglig rätt för
Kungl. Maj:t eller yrkesinspektionens myndigheter att föreskriva dylika anordningar
åtminstone vid företag, som under tjänsteplikt sysselsätta större
antal kvinnor eller minderåriga.
Då personer genom lagtvång placeras i arbete, som i många fall är
för dem ovant och tyngande samt ofta måste utföras under sämre hygieniska
förhållanden än deras erfarenhet lärt dem bemästra, ådrager sig
staten ett uppenbart ansvar för deras hälsa och säkerhet, ett ansvar som
icke helt uppbäres genom skärpt arbetarskydd. Det bör därför övervägas,
huru de tjänstepliktiga genom socialförsäkring eller på annat sätt kunna
skyddas mot de ekonomiska påföljderna för dem själva ech deras familjer
av de sjukdomar eller skador, som kunna drabba dem under fullgörande
av tjänsteplikt.
Beträffande ersättningen vid olycksfall i arbete bör uppmärksammas,
att densamma för närvarande utgår med förhållandevis mycket små
belopp samt att väsentligt ökade förmåner tillförsäkras den genom olycksfall
i arbetet skadade genom lagen den 17 juni 1916, vilken med 1918
års ingång träder i kraft. Det synes då billigt, att de tjänstepliktiga
för tiden till innevarande års utgång komma i åtnjutande av samma förmåner
som skulle tillfalla dem med den nya lagens ikraftträdande.
I fråga om sjukförsäkringen, vilken nu är ordnad på frivillighetens
grund men reglerad genom särskild lag och understödd av statsmedel, pågå
förberedelser till en ny lagstiftning, genom vilken även denna gren av
socialförsäkringen i en snar framtid torde bliva betryggande. I sitt nuvarande
läge är den emellertid näppeligen vuxen uppgiften att sörja för
de tjänstepliktiga, särskilt med hänsyn till sannolika förflyttningar av personer.
Även om särskilda statsmedel ställdes till förfogande, lära nämligen
sjukkassorna icke skäligen kunna förpliktas att inom sig upptaga de
tillförda tjänstepliktiga, ändra sina stadgebestämmelser om karenstid och
understödsbelopp o. s. v. Härtill kommer, att sjukkassor alldeles saknas
på mänga orter, där förordnande om tjänsteplikt kan ifrågakomma. Med
hänsyn till tjänstepliktsförhållandets tillfälliga karaktär kan det ej heller
48
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Depar
tements
chefen.
vara möjligt att ålägga vederbörande arbetsledning skyldighet att upprätta
sjukkassa för de tjänstepliktiga eller att sörja för deras sjukförsäkring
i därför avsedd anstalt. Lämpligare kunde synas att under någon
form ålägga arbetsledningen att vid sjukdomsfall bekosta läkarvård och medicin
samt lämna sjukpenning enligt de i nya olycksfallsförsäkringslagen
stadgade grunder.
Nu berörda olika åtgärder för arbetarskyddets och socialförsäkringens
utbyggande med hänsyn till nödig omvårdnad om de tjänstepliktiga kunna
uppenbarligen lättare vidtagas för det fall att staten själv direkt omhänderhar
arbetsledningen. Det tillkommer då Kungl. Maj:t att beträffande verksamhet,
där tjänstepliktiga äro anställda, utfärda erforderliga föreskrifter
till tryggande av säkerhet och sundhet i arbetet, om vård och ersättning
vid sjukdoms- och olycksfall samt i fråga om utövning av kontroll.
Det bör till sist framhållas, att, därest kristidens svårigheter bliva
långvariga och därför yttermera skärpas, det allmänna torde ställas inför
även andra sociala frågor rörande omvårdnad åt särskilt de tjänstepliktigas
familjer. Här möta jämväl mångahanda uppgifter för den frivilliga hjälpverksamhet,
som under kristiden visat glädjande offervillighet. Aven av
dessa skäl har det förutsatts, att vid organiserandet av de särskilda tjänstepliktsorganen
kontakt skulle anordnas med denna verksamhets ledande
organisationer såväl centralt som i orterna.
Beträffande tjänstepliktslagstiftning i vissa krigförande och neutrala
länder hänvisas till närslutna bilagor.1
De sakkunnigas nu av mig återgivna framställning är jämlikt meddelat
uppdrag utarbetad även med hänsyn till möjligheten av ytterligare
skärpning i krigstillståndet och har därför till förutsättning en hela näringslivet
omfattande tjänsteplikt. Det synes mig dock nödigt att före ett
beslut i denna riktning något närmare pröva frågan, i vilken utsträckning
tjänsteplikt för närvarande bör tillämpas. Såsom framgår av föregående
del av mitt yttrande är bränslebehovets fyllande det just nu mest trängande.
Men av det förut anförda framgår därjämte, att bränslefrågan likväl
endast är ett led i den av tidsomständi°dieterna framtvungna, allmänna
omläggningen av vårt näringsliv till ekonomisk självtillräcklighet och att
man måste räkna med nödvändigheten av likartade åtgärder även på andra
områden. Föreskrift om tjänsteplikt enbart för bränsletillverkning måste
dessutom anses som en särskilt olämplig utväg av det skäl, att jordbruk
och skogsavverkning konkurrera om stora grupper av hithörande arbetskraft,
varför en dylik begränsad tjänsteplikt under vissa förhållanden skulle
1 Se bil. 3—5 vid detta protokoll.
Kunyl. MajUx nåd. proposition nr 341.
4<>
komma att gå ut över jordbruket, något som givetvis under ingå förhållanden
får komma i fråga. Tvärtom år det nödvändigt att bereda möjlighet,
för användning av tjänsteplikt även inom jordbruket; oeh när hänsyn
till dessa två stora grupper redan nu tagas, vore det, i betraktande av
ovissheten om huru förhållandena komma att utveckla sig redan under de
närmaste månaderna, enligt min mening påtagligen olämpligt att icke skapa
förutsättningar, som vid behov giva tjänsteplikten räckvidd över näringslivet
i dess helhet. Såsom skall framgå av det följande, innebär detta
icke, att tjänsteplikten kommer till omedelbar användning på andra områden
än där den visar sig närmast erforderlig.
En fråga av stor betydelse vid fastställande av tjänstepliktens omfattning
återstår likväl att undersöka, nämligen huruvida den skall förekomma
endast vid arbete för kronans räkning eller även hos enskilda. Att
den förra lösningen erbjuder betydligt mindre svårigheter, framgår utan
vidare; och då den möjligen kan vara till fyllest för bränsleavverkningens
behov — uppdrivande av exempelvis Höganäsverkens kolbrytning skulle
dock lättare kunna ske genom en mer omfattande tjänsteplikt — har jag
allvarligt övervägt det nya rättsinstitutets begränsning till arbete i kronans
tjänst. Emellertid talar emot denna lösning ett mycket starkt skål, som
för mig synts avgörande, nämligen att jordbrukets gagn av tjänsteplikt i
denna form efter allt att döma måste bliva ringa. Visserligen skulle man
kunna tänka sig, vid tjänsteplikt enbart för kronans räkning, att särskilda
arbetslag av tjänsteplikt^ inrättades under statens arbetsledare för exempelvis
skördearbete på liera eller färre gårdar i olika trakter; men dels
är jordbrukets behov av arbetskraft ej begränsat till ändamål, som kunna
tillgodoses på sådant sätt, dels skulle metoden sannolikt över huvud stöta
på svårigheter inom det mindre jordbruket. Det förefaller mig alltså givet,
att själva lagens räckvidd bör omfatta arbete även hos enskilda och att
bestämmelserna för tryggande av de tjänstepliktigas ställning följaktligen
böra göras tillräckligt starka för även detta läge.
Sakens betydelse och räckvidd äro likväl sa stora, att riksdagens
samtycke synes böra utgöra villkor för tjänstepliktens tillämpning på varje
särskilf område och likaledes för dess utsträckning till arbete för enskild
räkning. För denna gång är det icke min avsikt att hemställa om inhämtande
av dylikt samtycke för annat än tjänsteplikt vid bränsleavverkning
för kronans räkning under den tid, då jordbruket ställer mindre anspråk
på landsbygdens arbetskraft. Härom torde jag få tillfälle att framställa närmare
förslag, sedan de nu föreliggande förslagen överlämnats till handläggning
av chefen för justitiedepartementet för inhämtande av lagrådets yttrande
rörande de delar av den nya lagstiftningen, som erfordra dess granskning.
Bihang till riksdagens protokoll 1317. 1 sand. 204 höft. (AV 341.) 7
Specialmotiv
till
lag om allmän
tjänsteplikt.
50 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Jas: kommer alltså till samma resultat som de sakkunniga i
O , n
fråga om tjänstepliktens principiella utsträckning och kan för min del
godkänna de sakkunnigas förslag till de för ändamålet erforderliga författningarna,
nämligen lag om allmän tjänsteplikt och lag angående
arbetsnärnnder, vilka förslag böra åtfölja detta protokoll såsom bilagor
(bil. 1 och 2).
De sakkunniges speciella motivering till det förstnämnda författningsförslaget,
mot vilken motivering jag icke har något att erinra,
är av följande lydelse:
Hörande de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om allmän tjänsteplikt
få de sakkunniga anföra följande:
KAP. I.
1-4 §§•
Tjänsteplikten inträder enligt förslaget i och med det lagen antagits och
omfattar alla vuxna män och kvinnor, vilka icke uppnått sådan ålder, att
deras arbetsprestationer i regel måste anses mindervärdiga. Undantagsvis
kan dock tjänsteplikt förefinnas, oaktat åldersgränsen överskridits (12 §).
Inom landet bosatta utlänningar äro lika med svenska medborgare underkastade
ifrågavarande skyldighet.
Frånsett att, såsom i 7 § stadgas, vissa kategorier av personer även inom
de bestämda åldersgränserna äro undantagna från tjänsteplikten, har vidare
tillämpningen av denna i sin tur gjorts beroende av, att Konungen därom
särskilt förordnat. I den mån t. ex. produktionen av livsmedel för befolkningens
behov, som är ett av de ändamål, för vilka tjänsteplikten enligt förslaget
skall kunna tillgripas, på vissa områden kan fortgå utan störningar på
grundvalen av frivilliga arbetsavtal, bör ingripande från statens sida på dessa
områden icke ske, utan sådant erfordras först för framtvingande av arbete för
det avsedda ändamålet. På förhand kan ju icke med full säkerhet avgöras,
vilka delar av näringslivet, som sålunda under alla omständigheter böra bliva
föremål för tjänsteplikt, och vilka tillsvidare böra lämnas åsido. Den väi desättning
ur det allmännas synpunkt, som härför erfordras, måste enligt förslaget
bero av ett särskilt beslut av Konungen och Riksdagen samfällt. Man
bör icke ens eftersträva ett noggrant angivande i lagen av de olika ändamål,
som sålunda var för sig böra kunna motivera ett förordnande om tjänsteplikt
utan torde få inskränka sig till en exemplifiering av de viktigaste.
Det är emellertid icke lagförslagets mening, att Riksdagens samtycke er
-
Öl
Kungl. Ma.j:ls nåd. proposition nr 341.
fordras vid varje särskilt förordnande om tjänstepliktens tillämpning utan
blott vid bestämmande av varje ändamål, tör vilket tjänsteplikten påkallas.
Inom den sålunda beslutade ramen har Konungen relativt fria händer.
Dock har det med hänsyn till det nuvarande läget stadgats, att förlagens
tillämpning för arbete annorledes än i stats- eller kommunaldrift,
fordras Riksdagens medgivande.
Vid krig skall lagen tillgodose krigsmaktens behov. Under detta begrepp, i
den bemärkelse, som i lagen avses, faller hela krigsmaterielindustrien oeh över
huvud all produktion för härens eller marinens behov, men även allt arbete,
som mera direkt utföres åt krigsmakten, såsom t. ex. uppförande av byggnader,
anläggande av vägar, uppehållande av kommunikationsleder för militära
ändamål, handräcknings- och expeditionstjänst, i den mån den kan utföras
av civila etc., däremot naturligt nog icke vapentjänst. Det må härvidlag
medgivas, att tjänsteplikt i vissa tall kan komma att stå ganska nära
den skyldighet att utföra tjänstbark eter, som i vissa fall kan inträda till
följd av militär myndighets rekvisition, men någon olägenhet synes icke
härav kunna uppkomma.1
Under nu rådande förhållanden torde emellertid lagen i första hand komma
till användning för framställande av livsmedel, anskaffande av bränsle samt
annan produktion för den civila befolkningens behov. Även för skeppstjänst
torde tjänsteplikten böra kunna komma till användning. Sjöfolk äro därför
ej heller undantagna från lagförslagets tillämplighetsområde. Härtill kommer
en mångfald olika allmänna ändamål eller särskilda ändamål av betydelse
för det allmänna, vilka äga antingen direkt eller indirekt samband med den
rådande kristiden. Såsom exempel må anföras åtgärder med avseende å säkerhet
och hälsovård (t. ex. brand- och reuhållningsväsendet), sådan nödvändig
trafik, som ej fäller under det militära behovet, kommunala vattenledningseller
belysningsverk, kommuns eller statens övriga kraftanläggningar etc.
Härmed har man således övergått från den — i regel enskilda produktionen
till tjänsteplikt för sådana företag, som merendels omhänderhavas av
kommun eller staten.2 Det naturligaste slaget av tjänsteplikt är ju ock det,
som staten pålägger för arbete, som utföres för dess räkning. Och någon
teoretisk betänklighet möter ej heller härvidlag i de fall, då staten är i förhållande
till den tjänstepliktige likställd med enskild arbetsgivare, t. ex. då
fråga är om anställning såsom egentlig arbetare vid industriell anläggning
eller dylikt företag, som drives av staten. Detsamma gäller samma slag av
arbete i kommuns tjänst. Annorlunda ställer sig möjligen saken, då fråga
är om ämbete eller tjänst hos stat eller kommun. Tjänsteplikten innebär
1 Se 15 § första stycket.
2 Vad här och i det följande sägs om kommun, gäller i regel ock om landsting.
52
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
skyldighet att efter bästa förmåga förrätta det arbete, varom fråga är, samt
att kvarstå i arbetet under så lång tid, som i vederbörlig ordning bestämmes,
allt detta vare sig personen i fråga förut innehaft anställningen eller
icke. I förra avseendet kan anmärkas, att man val måste förutsätta, att
tjänsteinnehavarna göra sin plikt utan dylikt extra påbud och att f. ö.
straffbestämmelser ju redan finnas för tjänsteförseelser. Men å andra sidan
kunna fall förekomma, då sådana hänsyn måste vika. Om t. ex. tjänsteplikt
ålagts egentliga arbetare vid inrättning eller anstalt, som drives av stat
ellei kommun, kan det ur likställighetssynpunkt vara ändamålsenligt att
låta tjänsteplikten omfatta även där fäst anställd personal, som innehar
tjänstemannaställning. Man har därför trott sig icke kunna undgå att utsträcka
möjligheten av tjänstepliktens användning till vissa civila befattningar
hos stat och kommun. — Det nu behandlade spörsmålet om den omfattning,
vari tjänsteplikt bör få åläggas för allmän tjänst, är icke att förblanda
med frågan om i vilken utsträckning innehavare av sådan tjänst böra
få dragas från sina sysslor för att förrätta arbete på annat håll. Sistnämnda
spörsmål upptages till behandling under 7 §.
Då ett bland syftena med tjänsteplikts åläggande kan vara att å viss
arbetsplats kvarhalla där anställd personal, bär det i förslaget förutsatts,
att tjänsteplikten skall kunna rent lokalt anknytas vid viss industriell
anläggning, jordbruksfastighet, kommunikationsinrättning (järnvägen, spårvägsnätet,
fartyget, slussen etc., etc.) eller annan dylik arbetsplats, vars
område på förhand synes tämligen givet, eller eljest inriktas på visst individualiserat
ändamål. Därjämte har det emellertid ansetts nödvändigt
att bereda möjlighet för en mera generell avfattning av ett förordnande om
tjänsteplikt. Dels äro nämligen vissa yrken icke bundna vid någon bestämd
arbetsplats (t. ex. transportarbetareyrket eller stuveriarbetareyrket
eller andra dylika fack), vilket åter ej hindrar att i förordnandet kan, där så
finnes böra ske, angivas viss trakt eller område, inom vilket tjänsteplikt skall
dylikt yrke:1 dels kan det bliva behövligt att tämligen hastigt genomföra
tjänsteplikt inom viss industri inom hela landet eller viss del därav.
Åt Konungens förordnande om tjänsteplikt torde däremot i förevarande
avseende icke böra givas annat eller mera innehåll än vad som tarvas för
att i huvudsak utmärka den eller de arbetsplatser, varom fråga är eller
eljest åt förordnandet giva åsyftad specificering beträffande tjänstepliktens
ändamål, där sådan anses erforderlig. Ett angivande i förordnandet av den
eller de personer, som skola utföra arbetet, har av praktiska skäl ansetts
icke böra ifrågakomma, åtminstone icke annat än i undantagsfall. I regel
1 Såsom ett exempel på dylikt förordnande kan anföras det tänkta fallet, att tjänsteplikt förordnas
för stuveriarbetareyrket inom Stockholms stad.
53
Knuff!. May.ts nåd. proposition nr 341.
lärer sådant kunna överlåtas åt verkställande myndighet.1 En följd av
denna decentralisation blir åter att det måste tillses, att de organ i orterna,
som skola handhava verkställigheten, bliva fullt lämpade för sin uppgift.
Att uppdraga verkställigheten åt den ordinarie lantregeringen torde icke
kunna ifrågakomma, därest man icke först ville omorganisera densamma i
syfte att tillföra den ökade arbetskrafter ävensom särskild sakkunskap och
erfarenhet i frågor, som beröra arbetare- och arbetsgivareförhållanden. För
övrigt lära i varje fall de lägsta exekutiva myndigheterna såsom sådana
icke böra taga befattning med hithörande åtgärder, utan dessa synas lämpligen
böra hållas helt skilda från den normala straffdoms- och civildomsexekutionen.
De i det särskilda lagförslaget om arbetsnämnder oinförmälda
lokala myndigheter torde åter, om de i samma förslag meddelade direktiv
följas, kunna erhålla sådan sammansättning, att de måste anses i hög grad
ägnade för ifrågavarande ändamål.
5 §•
Jämväl i andra avseenden än nyss blivit sagt måste understundom bestämmanderätten
tillkomma de verkställande organen. I det ovan angivna
fallet, då det gäller att åstadkomma tjänsteplikt inom en hel industri, så
ock i andra liknande situationer kan det vid verkställigheten uppkomma
osäkerhet, huruvida viss anläggning e. d. är att hänföra till sådan verksamhet,
som avses i förordnandet, eller eljest omfattas av detta. Avgörandet av
dylika gränsfall måste tydligen överlämnas åt verkställande myndighet.
I andra fall, där ett förordnande är generellt avfattat, kan det vid verkställigheten
visa sig t. ex., att en eller annan arbetsplats, som otvetydigt
beröres av förordnandet, numera på frivillighetens väg erhållit arbetskraft,
i följd varav en tillämpning av förordnandet i fråga om berörda arbetsplats
kanske icke längre är nödvändig. Undantag bör då kunna meddelas av
verkställande myndighet. Vidare kan en mera positiv form av delegation
av Konungens rätt understundom visa sig erforderlig sålunda, att tjänsteplikt
förordnas i fråga om den eller de anläggningar av visst slag, som av den
verkställande myndigheten bestämmas. Slutligen kan en rent lokal avgränsning
i fråga om förordnandets omfattning understundom vara av nöden t. ex.
beträffande visst industriellt företag, som i sig innefattar en mångfald anläggningar
av olika slag, av vilka blott en eller ett fåtal avses i förordnandet.
Det ligger i sakens natur, att en begränsning av antalet tjänstepliktiga, som
må förekomma på varje arbetsplats, kan väntas bli nödvändig. Konkurrensen
om arbetskraft för olika ändamål torde nämligen kunna bliva ganska stor. Ehuru
eu dylik begränsning närmast är en verkställighetsåtgärd och såsom sådan
Se under 8 och 9 §§.
54
Knngl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
möjligen utan särskilt stadgande skulle tillkomma verkställande myndighet,
har det med hänsyn till frågans vikt synts riktigast, att det i lagen utsäges,
att bestämmanderätten även i detta avseende kan överlåtas åt verkställande
myndighet. Man har därvid ansett det vara lämpligt att antyda,
att en sådan begränsning i regel tänkes ske sålunda, att högre
myndighet blott fixerar ett visst maximiantal, som må för varje fall förekomma.
Därav torde följa, att den närmare regleringen av antalet sker genom
lägre myndighet.
6 §•
I förevarande § upptages benämningen arbetsgivare. Under detta begrepp
falla icke blott fysiska personer utan även juridiska. Äges ett företag
t. ex. av ett bolag, är den av bolaget utsedde ledaren av företaget, d. v. s. den,
som ofta i dagligt tal benämnes arbetsgivare, icke arbetsgivare i lagens mening.
Tjänsteplikt kan därför tillämpas beträffande honom likaväl som i fråga
om andra vid företaget anställda, vilket åter icke hindrar, att han såsom
arbetsgivarens representant kommer att utöva ledningen över de övriga
tjänstepliktiga.1 Enahanda är förhållandet med arbetsföreståndare vid sådana
verk och inrättningar, som drivas för stat eller kommun, ehuru han enligt
förslaget i vissa avseenden likställes med arbetsgivare.
Den, som enligt förevarande lags terminlogi är att betrakta såsom arbetsgivare,
kallas icke till fullgörande av tjänsteplikt för det företag, i förhållande
till vilket han intager eller kommer att intaga denna ställning. Lagförslaget
är ej så byggt. Man torde i regel kunna förutsätta, att arbetsgivaren
har intresse i sitt företags drift, detta även om i beskattningsväg
vinsten komme att beskäras. Vad produktionen angår, torde i särskilt brydsamma
fäll statens övertagande av vissa råvaror komma att medföra ett
indirekt tvång på den enskilde företagaren att ställa sig statens önskningar
i fråga om produktionen till efterrättelse, och för övrigt äger staten genom
förfoganderättslagen ett direkt tvångsmedel i sin hand att, vid laga ansvar
för arbetsgivaren, om han tredskas, över hela linjen leda produktionen i
önskad riktning. Det sistnämnda gäller ock kommunikationsmedlen. Övriga
enskilda företag, för vilka tjänsteplikt kan ifrågakomma, stå däremot utom
den sistnämnda lagens räckvidd. Här kan ju tänkas utvägen att vid tredska
från arbetsgivarens sida återkalla tjänsteplikten; arbetsgivaren riskerar i
så fall att alldeles bliva berövad möjlighet att anskaffa arbetskrafter.
Förslaget innebär emellertid ingalunda, att en var, som hittills är att betrakta
såsom arbetsgivare, också går fri från tjänsteplikt. Intet sådant undantag
är nämligen stadgat i lagen. Personer i arbetsgivares ställning kunna
kallas till tjänsteplikts utövande på annat håll.
55
Kungl. Maj:tu nåd. proposition nr 341.
Förslaget förutsätter för sin tillämpning ett arbetsgivareförhållande. Ifråga
om vissa slag av arbeten, t. ex. skogsdrivniug i större skala, torde man få
utgå fråij att en viss förenkling måste ske i den organisation av arbetet,
som eljest förekommer. A andra sidan kan det understundom bli nödvändigt,
att t. ex. staten eller kommun själv uppträder såsom arbetsgivare för vissa
för det allmänna viktiga företag, som vanligen utföras på entreprenad men
för vilka svårighet att anskaffa arbetsgivare kan uppstå.
7 §•
Tjänsteplikt får uppenbarligen icke inkräkta på den militära tjänsten.
Med hänsyn härtill har i 7 § bestämts, att krigsmän och flertalet personer,
som eljest lyda under strafflagen för krigsmakten, skola vara undantagna
från tjänsteplikt. Fast anställd personal tillhörande reservstat eller reserverna
är icke undantagen i annat fall än då densamma fullgör tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten.
Tjänsteplikten har ock ansetts böra i regel vika även för den civila statstjänsten.
Dennas behöriga uppehållande i nödig omfattning måste vara ett
statsintresse av sådan vikt, att civila befattningshavare icke böra dragas
från sina befattningar till annat arbete, vare sig inom näringslivet eller
eljest.
8 §•
Sedan genom Konungens jämlikt 2 § meddelade förordnande blivit bestämt
att tjänsteplikt skall tillämpas i fråga om viss anläggning eller visst företag,
återstår att avgöra vilka tjänstepliktiga, som skola kallas till arbetet.
Då, såsom ovan framhållits, det bindande personvalet synts böra ske först
i och med verkställigheten, har i första stycket av förevarande § överlåtits
åt kommunal arbetsnämnd att kalla tjänstepliktig till anställning i sådant
arbete, som omfattas av Konungens förordnande.1
I andra stycket av 8 § utvecklas närmare tjänstepliktens innebörd för
såväl den tjänstepliktige själv som hans arbetsgivare. Såsom i den allmänna
motiveringen framhållits, leder tjänsteplikten konsekvent till avtalsfrihetens
upphävande. »Man måste därför tillse, att i lagen angivas åtminstone de
huvudsakliga inbördes rättigheter och skyldigheter, som åligga parterna.
Yissa stadganden i detta syfte inrymmas jämväl i senare §§.
Den i 8 § föreskrivna skyldigheten att på anmaning inställa sig hos an -
se vidare under 9 §.
5G
Ktingl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
betsnämnd har införts för att möjliggöra en registrering av tjänstepliktiga
i syfte att vinna närmare kännedom om tillgången av lämpliga sådana.
9 §•
Om å ena sidan eu decentralisering av personvalet måste äga rum, får
å den andra systemets rörlighet icke lämna plats för godtycke vid lagens
tillämpning. Det böif sålunda icke ifrågakomma att överlämna valet uteslutande
åt de lägsta verkställande myndigheternas prövning. Redan i lagen
kunna och höra vissa direktiv lämnas i fråga om vilka tjänstepliktiga, som
böra kallas. Andra sådana måste överlämnas åt Konungen och de myndigheter,
som hava överinseendet över verkställigheten, att meddela. Bestämmelserna
i berörda avseenden återfinnas i 9 §. Slutligen måste rätt att föra
klagan över kallelse lämnas vederbörande öppen (11 §).
I mom. 1 av 9 § stadgas sålunda rätt för Konungen att, där det finnes
påkallat,1 besluta i vad mån tjänstepliktiga, som redan innehava anställning
i arbete för ändamål av synnerlig vikt, böra vid kallelse förbigås. Sådant
beslut skall gälla under viss tid eller tillsvidare eller vid verkställighet av
visst förordnande. Härmed är bl. a. möjlighet lämnad öppen för Konungen
dels att, i den män han vid meddelande av förordnande om tjänsteplikt för
visst ändamål finner särskilda mått och steg nödiga för att hindra avfolkning
inom vissa andra grenar av näringslivet, vilka så länge som möjligt böra
vidmakthållas utan att dock tjänsteplikt för dem ännu lämpligen anses böra
åläggas handla därefter, (»gradera behoven»), dels ock att meddela förordnande
om tjänsteplikt i avsikt att tillsvidare allenast i arbetet kvarhålla personer,
som redan där äro anställda. Jämväl för andra slag av modifikationer vid
tjänstepliktens tillämpning Jämnar stadgandet rum.
I mom. 2 angivas åtskilliga personliga omständigheter, ä vilka avseende
bör fästas vid kallelse till tjänstepliktens utövande. Därvid har man ock
ansett sig böra framhålla rätt för arbetsgivare att uttala önskningar i fråga
om valet av tjänstepliktiga. Likaså har medgivits rätt för tjänstepliktiga att
frivilligt anmäla sig, dock utan att dessa senare härigenom alltid erhålla
någon i övrigt privilegierad ställning. Valfriheten står dem öppen så till
vida, att nämnderna, där så lämpligen kan ske, taga hänsyn till önskemål,
som framställas i berörda avseende, men därefter kunna de kallas till den
valda anställningen. Såsom av förestående framgår, inrymmer lagen möjlighet,
att om tjänstepliktiga, vilka vid den tid, då Konungens förordnande
jämlikt 2 § meddelas, redan äro anställda hos arbetsgivare, som omfattas av
1 Jfr 6 § av gällande värnpliktslag och dess tillämpning.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341. 57
förordnandet, skola kvarstå i arbetet, kallelse delgives även dem. Grunden
härtill är önskvärdheten av likställighet hos på en och samma plats anställda
arbetare. Skulle i undantagsfall den gamla arbetarstammen icke anses böra
delgivas kallelse, torde föreskrifter därom kunna i administrativ väg meddelas
av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.
I mom. o har slutligen införts ett stadgande, enligt vilket riksarbetsnämnden
och länsarbetsnämnderna berättigas att, i den mån så kan ske, redan
i förväg öva inflytande på personvalet genom allmänna anvisningar, t. ex.
rörande det län eller den kommun, från vilken tjänstepliktiga i det särskilda
fallet skola tagas. De personer, vilka kallas till arbetet, böra nämligen
kunna vara trygga i medvetandet om att kallelserna icke ske godtyckligt
utan, där så ske kan, efter en bestämd plan, uppgjord för ett större område,
länet eller hela riket, av en sakkunnig myndighet, som just på grund av
områdets vidsträckthet måste anses besitta större opartiskhet än de lokala
myndigheterna. Men först och främst kan endast riksarbetsnämnden eller
länsarbetsnämnd äga den överblick över arbetsmarknaden inom riket eller
länet, som erfordras för eu ur det allmännas synpunkt tillfredsställande
reglering av densamma.
Då det förutsättes, att de föreskrifter, som sålunda till de kommunala
arbetsnämndernas ledning meddelas av riksarbetsnämnden och länsarbetsnämnderna,
mera taga formen av anvisningar på de trakter av landet
eller länet eller de arbetsplatser, från vilka arbetskraft i det särskilda
fallet lämpligen bör tagas, än ett direkt utpekande av de tjänstepliktiga
personerna, innebär det icke något oegentligt att över de kallelser,
som de kommunala nämnderna verkställa, är i förslaget medgiven rätt att
föra klagan till vederbörande länsarbetsnämnd. I detta sammanhang må
anmärkas, att, såsom av 11 § framgår, sådan klagan icke kan från den
tjänstepliktigps sida grundas därå, att ovanberörda allmänna anvisningar
icke blivit följda.
10 §.
Då förslaget medgiver möjlighet att tillämpa tjänsteplikt för befattningar
av olika slag, synes det erforderligt framhålla, att genom förslaget icke
ifrågasattes någon ändring i de bestämmelser, som lag eller författning må
innehålla rörande villkoren för att kunna i befattningarna nyttjas. Härom
stadgas i 10 §.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 294 höft. (Nr 341.)
8
58 Kungl. Majits nåd. proposition nr 341.
U §•
Såsom tidigare framhållits, har man ansett erforderligt att stadga rätt till
klagan över kallelse. Sådan klagan må genom besvär hos länsarbetsnämnden
föras såväl av den tjänstepliktige som av arbetsgivaren. De närmare föreskrifter,
som erfordras rörande den ordning, vari kallelse och besvär över
kallelse skola äga rum, hava ansetts böra tillkomma Konungen att meddela.
Kallelse kan icke förbli gällande, om den kallade är undantagen från tjänsteplikt
eller om han i det särskilda fallet på grund av Konungens föreskrift
icke bort kallas eller om sådan omständighet föreligger, vartill enligt 9 §
mom. 2 bort tagas hänsyn. Endast för sistnämnda fall bar emellertid i förslaget
verklig prövningsrätt tillerkänts de verkställande nämnderna. Besvär
över kallelse må således ske allenast under åberopande av sistberörda stadgande.
Länsarbetsnämnd har då att pröva, om sådan omständighet föreligger,
på grund varav den tjänstepliktige med hänsyn till stadgandet i 9 §
mom. 2 a) bort i det föreliggande fallet gå fri från kallelse. Nämnden äger
således bär en prövningsrätt, om och i vad mån hänsyn till viss åberopad
omständighet bör tagas. Skulle åter undantag från tjänsteplikt föreligga,
kan å ena sidan någon prövning av hindrets verkan tydligen icke få förekomma,
under det att å den andra ett avgörande av huruvida sådant binder
föreligger eller ej i regel icke torde behöva ske, emedan de förhållanden,
varom i sådana fall är fråga, oftast torde vara för den kallande myndigheten
fullt uppenbara. Man har därför trott sig kunna föreslå ett stadgande
av innehåll, att kallelse blir en nullitet, om den kallade ej är tjänstepliktig.
Skulle emellertid i undantagsfall tvekan uppstå hos den kommunala
nämnden, huruvida den ifrågavarande personen är undantagen från
tjänsteplikt eller ej, har frågan härom ansetts böra lämpligen hänskjutas
till länsarbetsnämnden. Motsvarande bestämmelser hava ock lämnats för det
fall, att dylik tvekan uppstår i anledning därav att vederbörande är
eller säger sig vara tjänstepliktig allenast i visst avseende, enligt vad där•
om är i 12 § särskilt stadgat, eller ock inbegripen under Konungens
jämlikt 9 § 1 mom. meddelade föreskrift bör och förty kvarbliva i den anställning
han innehar. — Åsidosätter åter kommunal arbetsnämnd de allmänna
anvisningar, som meddelats av länsarbetsnämnd eller riksarbetsnämnden,
äger den myndighet som lämnat anvisningarna besluta om entledigande
av den eller de tjänstepliktiga, varom fråga är, ändock att besvär
ej anförts.
4 12 och 13 §§.
Förevarande §§ innefatta till en början vissa bestämmelser för de fall, att,
sedan anställning blivit anvisad åt tjänstepliktig, sådana omständigheter in
-
59
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
träffa, som medföra tjänstepliktens uppkörande eller som, därest de förelegat
redan från början, i större eller mindre mån utgjort hinder för kallelse. 1
förra avseendet har man att räkna med dels inträde av krigstjänstgöring
eller tillträde av sådan befattning, som enligt 7 § a) eller b) medför undantag
från tjänsteplikt, i vilket fall tjänsteplikten eo ipso upphör, dels ock
åldersgränsens överskridande, vilket åter av praktiska skäl ansetts icke
utan vidare böra medföra sådan verkan. I senare avseendet har hänsyn
tagits allenast till sådana omständigheter, som avses i 9 § mom. 2 a),
såvitt fråga är om en framställning från den tjänstepliktige själv om entledigande.
Men lagrummet har så avfattats, att det även står vederbörande
arbetsgivare öppet att hos den kommunala nämnden göra framställning om
entledigande av viss tjänsteplikt^'' under åberopande av sådana förhållanden,
som nyss antytts, eller de övriga skäl, han kan vilja anföra.
Äro arbetsgivaren och den tjänstepliktige ense, synes ett entledigande utan
vidare böra ske. Motsatsen skulle blott innebära ett onödigt åtstramande av
rörelsefriheten å arbetsmarknaden. Kontrollen över de tj änstepliktiges placering
tillgodoses i sådant fall genom bestämmelsen, att ett formligt beslut
om entledigande från nämndens sida erfordras. Detta beslut har åter karakteren
av en enkel bekräftelse av parternas ömsesidiga framställning i
ämnet.
Bestämmande av antalet tjänstepliktiga vid ett företag e. d. bör i den
mån ej i undantagsfall Konungen meddelat föreskrift därom, tillkomma
verkställande myndigheter, i regel riksarbetsnämnden eller länsarbetsnämnd
och blott i särskilda fall kommunal arbetsnämnd. Den myndighet, som
bestämt antalet, bör tydligen också avgöra frågan om minskning i det
bestämda antalet. Då sådant i behörig ordning avgjorts, tillkommer det
kommunal arbetsnämnd att entlediga. Entledigande på eget bevåg bör naturligtvis
kunna företagas av kommunal arbetsnämnd, då Konungens förordnande
upphört att gälla. — Slutligen kan det tänkas, att riksarbetsnämnden
eller länsarbetsnämnd finner skäl föreligga för tjänstepliktigas
entledigande, även då en minskning av arbetsstyrkan ej skall äga rum
eller sådant fäll ej föreligger, att en framställning om entledigande, som
av kommunal arbetsnämnd avslagits, blivit hos länsarbetsnämnden fullföljd,
t. ex. om oroligheter uppstå eller arbetsgivaren missbrukar de tjänstepliktigas
ställning. Beslutar någondera av förstnämnda myndigheter om entledigande,
skall kommunal arbetsnämnd verkställa beslutet. Givetvis tillkommer det
även Konungen att meddela dylikt beslut, ehuru uttryckligt stadgande därom
ansetts överflödigt.
60
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr Sil.
15 §•
De i 15 § första stycket åsyftade medborgerliga rättigheter och skyldig
heter äro t. ex. politisk och kommunal rösträtt, rättighet att såsom frivillig
deltaga i tjänstgöring till rikets försvar, skyldighet att deltaga i släckning av
eldsvåda m. m.
Enligt andra stycket utgör bland annat avtjänande av frihetsstraff laga
förfall för tjänsteplikt. Huruvida åtgärder böra vidtagas för tillgodogörande
även av straffångars arbetskraft för ändamål, som avses i denna lag,
torde böra särskilt undersökas.
Det må framhållas, hurusom man icke ansett sig böra eller kunna i förslaget
intaga fullständiga föreskrifter rörande den inverkan, kallelse medör
ifråga om avtal, som den kallade tidigare ingått om annat arbete. Förhållandena
ställa sig här olika i olika fall. I fråga om arbetstagare, som
kallas till utövande av tjänsteplikt i annat arbete, torde, därest intet annat
stadgades, gälla, att kallelsen bryter avtalet. I överensstämmelse med vad som
redan nu finnes för vissa fall föreskrivet ifråga om värnpliktiga, har därför
i tredje stycket av förevarande § intagits ett stadgande om förbud mot
skiljande av tjänstepliktig från anställning på grund därav att han har att
fullgöra tjänsteplikt. Annorlunda torde förhållandet bliva i fråga om en
företagare, som på grund av kallelse enligt lagen skiljes från sitt företag.
Kan detta drivas ändå, t. ex. genom anställande av kompanjon e. d., förfalla
ej avtalerf med de i företaget anställda arbetarna.
16 §.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, innebär tillämpning av
tjänsteplikt ett hävande av avtalsfriheten så till vida, som den tjänstepliktige
är skyldig utföra det arbete, som ålägges — frånsett den möjlighet att
välja anställning, som under någon kortare tid kan lämnas öppen1 — och
att kvarstå vid arbetet så länge som i vederbörlig ordning bestämmes. Den,
som redan på grund av avtal är anställd i arbete, vartill han sedan såsom
tjänstepliktig kallas, arbetar således icke längre på grund av avtal utan på
grund av lagens bud. Och å andra sidan är arbetsgivaren pliktig att i sin
tjänst behålla arbetaren under den tid, som nyss är sagd.
Den yttersta konsekvensen av tjänstepliktens nu antydda konstruktion blir
i de fall, där tjänstepliktiga kallas till arbete, vari de på grund av redan gällande
avtal äro anställda, antingen att avtalen förfalla i och med tjänstepliktens
Jfr. 9 § mom. 2 b).
Kungl. Maj:t» nåd. proposition nr 341. (51
tillämpning eller ock att desamma s. a. s. suspenderas för att efter tillämpningstidens
utgång ånyo träda i kraft under så lång tid, som återstod av deras giltighet,
då tjänsteplikten ålades. Den förra påföljden ligger dock icke i lagstiftningens
nödvändiga intresse. Åtskilliga arbetsvillkor, som varit avtalade,
kunna nämligen vara av den beskaffenhet, att de böra tillämpas även efter
tjänstepliktens tillämpning, åtminstone tillsvidare. Och att stadga avtalens
obligatoriska prolongering för tiden därefter, kan innebära stor våda, då man
ingalunda vet, hur förhållandena vid en sådan tidpunkt gestalta sig. En
framkomlig medelväg synes vara att dels förklara avtalen icke skola äga
tillämpning under den tid anställningen gäller, i vidare män än att arbetsök
löneförhållandena bliva oförändrade där ej annorlunda i särskild i 17 §
angiven ordning bestämmes, dels ock låta avtal, som ingåtts för längre tid
än anställningen skall fortvara, till sin nämnda giltighetstid icke röna inverkan
av tjänsteplikten utan kunna oberoende därav uppleva efter anställningens
upphörande för att utlöpa å tid, då så eljest skolat ske. År avtalet
ställt på viss tids uppsägning, kan under tjänstepliktens tillämpning uppsägning
äga rum med verkan att, om uppsägningstiden gått till ända, då
tillämpning av tjänsteplikten upphör, vederbörande är fri samtidigt med att
tjänsteplikten icke längre tages i anspråk. Där kollektivavtal finnes, lämnas
detta på grund av stadgandet oberört, medan den anknytning till detsamma,
som eljest ligger i det s. k. arbetsavtalet, ersättes av tjänstepliktens tillämpning.
Då, såsom ovan framhållits, den tjänstepliktige, som kallats till viss anställning,
icke längre arbetar på grund av avtal utan på grund av lagens
bud, blir härav en följd, att de bestämmelser rörande rättsförhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, som må för särskilda fall finnas i lag stadgade1
icke bliva å tjänstepliktsförhållandet tillämpliga. Sådana bestämmelser finnas
t. ex. i sjölagen och legostadgan. Det har emellertid ansetts av praktiska
skäl lämpligt att uttryckligen uttala detta i lagtexten.
17 §.
I första stycket av 17 § stadgas skyldighet för arbetsgivare att avlöna
tjänstepliktig. Under begreppet avlöning falla ej blott lön utan även förmåner
in natura. I fråga om bestämmande av avlöningens storlek har det icke
synts nödvändigt eller lämpligt att anordna ett obligatoriskt avgörande
genom myndighet i varje särskilt fall av vad som bör till den tjänstepliktiga
utgå. Det synes icke strida mot tjänstepliktsförhållandet, att parterna äga fritt
förhandla i frågan. Närmare bestämmelser om huru detta skall tillgå, återfinnas
i Kap. II fse ock 33 §). Till skyddande av den tjänstepliktiges ställ
-
62
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
ning har det emellertid i förevarande § stadgats, att den lönestandard, som
förefanns vid tiden för kallelsen, skall tjäna som utgångspunkt, till dess i
den lagstadgade ordningen ändring däri vunnits.
Den nu angivna regeln gäller ej blott löneförhållandena utan ock övriga
arbetsvillkor. Under begreppet övriga arbetsvillkor falla bl. a. frågor om
arbetsdygnets indelning och andra spörsmål, som nära kunna beröra den i
19 § av förslaget arbetsgivaren tillförsäkrade rätt att leda arbetet. Det bar
ansetts angeläget att sistnämnda befogenhet under tjänstepliktens tillämpning
uppehälles i samma omfattning som före densamma,
18 §.
De tjänstepliktiga äro underkastade sträf! för överträdande av sina i lagen
fixerade skyldigheter.
En form för garanti bar man ansett böra eftersträvas även beträffande motsidans
prestationsskyldighet, lönebetalningen, då det är fråga om enskild arbetsgivare.
Den förmånsrätt arbetare enligt gällande lag åtnjuter för innestående
lön har ansetts otillräcklig. Ovillkorlig statsgaranti för lönen torde emellertid
ej böra ifrågakomma. Den skulle undergräva arbetsgivarens känsla av skyldighet
gent emot det allmänna. Utöver den i 17 § föreslagna bestämmelsen
om möjlighet av löneförskott av statsmedel, har i 18 § föreslagits ett stadgande
om skyldighet för enskild arbetsgivare att bos Konungens befallningshavande
nedsätta ett belopp motsvarande den lön, som kan beräknas belöpa å de tjänstepliktiga
för viss tid. Detta lönebelopps storlek får i det särskilda fallet
bestämmas av vederbörande arbetsnämnd. Kan ej arbetsgivaren erlägga beloppet,
får han ställa säkerhet. Ifrågavarande stadgande har emellertid
ansetts icke böra komma till användning annat än i de särskilda fäll, då
Konungen eller riksarbetsnämnden därom beslutar.
19 §.
Ett förordnande om tjänsteplikt vid viss industriell anläggning, jordbruksfastighet
eller kommunikationsinrättning e. d. innebär i viss mån ett åtagande
från kronans sida att tillhandahålla arbetsgivaren erforderligt antal arbetare
för det ändamål, varom fråga är. I vidare mån än som av ett sådant tillhandahållande
nödvändiggöres, sker i regel ej något ingrepp i företagets gång.
Arbetsgivaren äger således bestämma först och främst om rörelsens omfattning,
i den mån ej ingångna avtal med kronan till annat förplikta, om
arbetares förflyttning inom arbetsplatsen, där tjänsteplikten är knuten
därvid, och understundom utom arbetsplatsen, i den män det kan sägas vara
(53
Kanyl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
kutym för yrket,1 samt om sysslornas fördelning. Arbetsgivaren är visserligen
skyldig tåla, att arbetaren kvarstår vid arbetet under vederbörligen bestämd
tid. Men å andra sidan äger han kvar den disciplinära befogenhet, som
enligt vanligt bruk måste anses tillkomma honom, och kan således t. ex.
tilldela varningar, bevilja ledighet m. m. d. Arbetsgivaren äger med andra
ord leda och fördela arbetet i samma omfattning som eljest. År staten arbetsgivare,
äger dess vederbörande organ utfärda bestämmelser rörande de ifrågavarande
tjänsteåliggandena. Gällande instruktioner äga således tillämpning,
i den mån de ej strida mot förevarande lag, och detta även ifråga om disciplinstraff.
Skulle det för arbetskraftens ändamålsenliga tillhandahållande erfordras
sådana tillämpningsföreskrifter, som inskränka arbetsledare^ ovan antydda befogenhet,
såsom t. ex. ifråga om skördearbetes koncentrering under kortare tid
för att medhinna tjänstepliktigas användande även å annan plats e. d., måste
arbetsgivaren emellertid rätta sig därefter. Grundläggande bestämmelser om
arbetsgivares nu antydda rättigheter och skyldigheter äro inrymda i förevarande
§.
KAP. II.
20 §.
Grundsatsen om rätt för tjänstepliktiga att förhandla och avtala med
arbetsgivaren rörande arbets- och löneförhållandena uttalas i förevarande §.
Sålunda träffade överenskommelser skola bliva gällande för den tid de ingåtts
och kunna givetvis, därest parterna äro ense, beröra förhållanden, som
vid tiden för tjänstepliktens ikraftträdande icke voro avtalsenligt reglerade.
Beträffande den form, vari förhandlingarna skola föras, har av skäl, vilka
blivit närmare utvecklade i den allmänna motiveringen, synts önskvärt att
införa s. k. arbetarutskott, dock icke såsom under alla förhållanden obligatoriska.
Tillsättandet av sådant utskott innebär icke i annan mån ett åsidoskjutande
av på arbetsplatsen redan förefintliga fackliga sammanslutningar,
än att i de frågor, vilka gemensamt beröra flertalet av dem, som av utskottet
företrädas, förhandlingar och överenskommelser skola allenast äga rum genom
utskottet. I praktiken kommer detta att innebära, att de spörsmål angående
löne- och arbetsvillkoren, som förut berörts i kollektivavtal, därest sådant
funnits, nu regleras genom förhandling och överenskommelse mellan vederbörande
arbetsgivare och den valda delegation för de på platsen existerande
1 Det lärer t. ex. ofta förekomma, att järnvägsperäonal lånas från statens järnvägar till enskild
och tvärtom. I dylika fall är den tjänstepliktige arbetaren skyldig efterkomma arbetsgivarens
tillsägelse.
64
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
fackföreningarna, som ar betar nts kottet i själva verket utgör. En tjänstepliktig,
som deltagit i val till arbetarutskott, är det ändock obetaget att
trälfa individuell överenskommelse med arbetsgivare under förutsättning, att
densamma icke strider mot den nyssnämnda, generella uppgörelsen.
Förenings- och församlingsrätten förblir orubbad av tjänsteplikten. Skulle
emellertid arbetarutskottet befinnas uppträda alltför självrådigt å de tjänstepliktigas
vägnar och icke taga berättigad hänsyn till exempelvis de från
andra yrken eller orter komna kamraternas intressen, är möjlighet beredd
för de missnöjda, därest de utgöra minst 1/4 av de ifrågakommande tjänstepliktiga,
att hos ordföranden i den kommunala arbetsnämnden eller hans.
ställföreträdare påkalla nytt val, varvid det kan utrönas, huruvida utskottet
alltjämt äge flertalets förtroende.
Den befattning med arbetarutsko ttets tillsättande m. m., som här tilldelats
ordföranden i den kommunala arbetsnämnden eller dennes ställföreträdare,
avser bl. a. att giva denne ett tillfälle att bilda sig ett personligt
intryck av de villkor under vilka de tjänstepliktiga arbeta, som i regel kallats
till dessa resp. arbetsplatser av just den myndighet, vederbörande representerar.
Genom sin inblick i hithörande förhållanden sättes han jämväl i stånd
att vid behov fungera som en slags lokal förlikningsman med möjlighet att
utjämna motsatser å ena sidan mellan arbetsgivaren och de tjänstepliktiga
och å den andra mellan dessa senare inbördes.
25 §.
Av skäl, för vilka i den allmänna motiveringen närmare redogjorts, har
man ansett böra förbehållas Konungen eller riksarbetsnämnden att utan
föregående förhandling träffa avgörande angående arbets- och löneförhållandena
å viss arbetsplats eller visst slag därav.
Vad riksarbetsnämnden beträffar, må det här erinras, att denna befogenhet
sammanhänger med den ställning, av administrativ myndighet, som enligt
förslaget tillkommer densamma. Den skall även vid handläggning av lönefrågor
kunna mottaga direktiv från Konungen. Fördelen av att hos en och
samma myndighet samlas överblicken över arbetsmarknaden, såväl i fråga
om tillgången och efterfrågan på arbetskraft som beträffande löneförhållanden,
torde vara uppenbar.
Av det föreslagna stadgandet framgår, att ifrågavarande befogenhet för
riksarbetsnämnden är oberoende av huruvida därigenom ingrepp sker i arbetsgivarnes
enligt 19 § tillkommande rätt.
26 §.
Stadgandet i sista stycket av förevarande § innebär icke att beslut i fråga,
som avgjorts på sätt där anges, upphör att gälla efter tre månader, blott
65
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
att efter nämnda tids utgång får frågan ånyo upptagas till förhandling å
arbetsplatsen. Resulterar sådan förhandling i överenskommelse av annat
innehåll än beslutet, blir överenskommelsen gällande.
1 fråga om övriga stadganden i Kap. II hänvisas till den allmänna motiveringen.
KAP. III.
32 §.
Straffbestämmelserna i 32 § första, tredje och femte styckena äro i huvudsak
hämtade från motsvarande stadganden i strafflagen för krigsmakten, dock
att disciplinstraffet utbytts mot böter. Vad angår femte stycket, som innehåller
straffen för culpösa brott mot tjänsteplikt, har man däri ej upptagit
såsom straffbart förfarande oförstånd eller oskicklighet. Det kan nämligen
väl tänkas, att en person ålägges tjänsteplikt för en hantering, för vilken
han saknar yrkesutbildning, och för sådant fall är det uppenbart meningslöst
att ifrågasätta straff för annat än vårdslöshet eller försummelse. Ytterligare
har vårdslöshet eller försummelse ansetts böra straffas allenast där den är
uppenbar.
KAP. IV.
§ 35.
Skulle förordnande jämlikt 2 § omfatta tjänsteplikt med avseende å befattning
hos kommun eller stat, kunna bestämmelserna i tidigare §§ icke
obegränsat komma till användning. Såväl i fråga om det sätt, varpå de
tjänstepliktiga kallas, som beträffande avlöningsförmånernas bestämmande
måste av lätt insedda skäl undantag kunna ske. I förevarande § har det
lämnats Konungen befogenhet att i det förra av dessa hänseenden meddela
avvikande bestämmelser. Man har därvid utgått från att i de fall, då
Konungen anser undantagsbestämmelser vara av nöden, myndighet, som
eljest tillsätter befattningen i fråga, väl ock i regel erhåller i uppdrag att
kalla tjänstepliktiga. Vad angår arbets- och löneförhållandena, torde vidare
vara uppenbart, att för sådana befattningar, som upptagits i behörigen fastställd
lönestat luts riket eller kommun, det ej gärna kan ifrågakomma, att
låta bestämmelserna i kap. II därå bliva tillämpliga. Även eljest där staten
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 294 käft. (AV 341.) 9
66
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
eller kommun är arbetsgivare, torde nämnda bestämmelser icke utan vidare
kunna gälla. För viss extra personal, som avlönas ur förslagsanslag, kan
så bliva händelsen. I andra fall åter icke. Tillämpligheten av stadgandena
i kap. II har därför ansetts böra bero av ett särskilt beslut från Konungens
sida. Att för vissa fall stadgandet i 22 § mom. 2, såvitt angår
obligatoriskt arbetar utskott icke lämpligen bör komma till användning, har
i det föregående framhållits. Jämväl ifråga om förhandlingsinstansernas antal
synes stundom undantag böra medgivas t. ex. beträffande skogsdrivning i
större skala, som bedrives för kronans räkning.
Det i slutstadgandet begagnade uttrycket »ersättning, vartill någon enligt
ovan meddelade bestämmelser är berättigad», är avsett att omfatta bl. a. rätt
till gottgörelse för utfört arbete, med åtföljande rätt till utdelning ur ställd säkerhet
och nedsatt belopp, men även t. ex. ersättning för kostnaden för sådan
inställelse (fram- och återresa) hos arbetsnämnd, vartill någon enligt 8 § anmanats,
och detta jämväl om återresan ännu ej anträtts, då tillämpning av
lagen upphör, ty i och med inställelsen inträder enligt 21 § rätt till kostnadsersättning,
vilken rätt måste omfatta även återfärden.
I avseende på de särskilda bestämmelserna i Lag angående arbetsnämnder
hänvisa de sakkunniga till behandlingen av organisationen i den allmänna
motiveringen.
Av berörda förslag till lag om allmän tjänsteplikt och lag angående
arbetsnämnder torde endast det förstnämnda vara av beskaffenhet,
att lagrådets yttrande däröver erfordras; och får jag alltså
hemställa, att detta lagförslag måtte för vidare behandling överlämnas
till justitiedepartementet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
lämna bifall.
Ur protokollet:
Gunnar Grip.
Kanyl. Maj:ts nåd. ■proposition nr 341.
67
Bilaga 1.
Förslag
till
Lag om allmän tjänsteplikt.
Härigenom förordnas som följer:
KAP. I.
Om tjänstepliktens inträde, verkan och upphörande.
1 §•
£n var inom riket bosatt man eller kvinna, vilken fyllt femton men ej
sextio år, är, i den mån ej annorlunda stadgas i 7 § av denna lag, underkastad
tjänsteplikt. Med tjänsteplikt förstås i denna lag skyldighet att, då
sådant i nedan bestämd ordning påkallas, utföra arbete för ändamål, varom
förmäles i 2 §.
2 §•
Konungen äge förordna, att tjänsteplikt skall tillämpas för folknäringens
tryggande, för täckande av behovet av bränsle till hushållen, industrien eller
kommunikationsmedlen, för tillgodoseende av krigsmaktens behov, för samfärdselns
uppehållande eller för annat ändamål av synnerlig vikt.
3 §•
Förordnande, som i 2 § avses, må meddelas allenast för ändamål, med avseende
varå riksdagens samtycke lämnats, och må ej avse arbete åt enskild
arbetsgivare utan att riksdagen till sådant samtyckt. Förordnandet kan bestämmas
att gälla för viss tid eller tillsvidare. 4
4 §•
Sådant förordnande må, där så finnes lämpligt, avse
a) viss fastighet, byggnad eller annan anläggning, där verksamhet bedrives
eller kan bedrivas för något ändamål, som nyss är sagt, viss kommunika
-
68
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
tionsinrättning, som för dylikt syfte begagnas eller kan begagnas, visst
företag eller viss syssla eller sådan civil befattning, som ej avses i 7 § a)
eller ock
b) visst slag av sådan egendom eller visst slag av företag, syssla eller
befattning, som nu nämnts, eller viss näring eller visst yrke inom hela riket
eller någon del därav eller å särskild ort.
5 §•
De tjänstepliktiga uttagas och fördelas genom för ändamålet inrättade
arbetsnämnder, varom förmäles i särskild av Konungen och riksdagen stiftad
lag och vilka utgöras av riksarbetsnämnd, länsarbetsnämnder och kommunala
arbetsnämnder.
Konungen äge uppdraga åt riksarbetsnämnden eller åt statskommission eller
central myndighet, vilkens verksamhet frågan berör, att, om vid förordnandets
verkställighet fråga uppkommer, huruvida viss egendom, företag, syssla
eller befattning därav omfattas, på framställning av länsarbetsnämnd, kommunal
arbetsnämnd eller enskild sakägare och efter samråd med annan myndighet,
som Konungen bestämmer, avgöra frågan härom och att i övrigt i avseendensom
uti förordnandet angivas, lämna erforderliga föreskrifter rörande för,
ordnandets omfattning.
Har ej i förordnandet angivits det högsta antal tjänstepliktiga, som må
förekomma för det ändamål, varom fråga är, eller eljest för visst fall, äge
riksarbetsnämnden efter samråd med statskommission eller central myndighet,
vars verksamhet frågan berör, därom meddela anvisningar.
över riksarbetsnämndens eller annan myndighets beslut, som avses i denna
§, må klagan föras hos Konungen. 6 7
6 §•
Med arbetsgivare förstås i denna lag den, för vilkens räkning på grund
av kallelse, varom i 8 § sägs, arbete utföres eller skall utföras av tjänstépliktig,
utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig
företagare har att ombesörja arbetets utförande.
Yad i 8, 9, 11, 13, 19, 20, 22, 23 och 32 §§ stadgas om arbetsgivare, skall
i fråga om verksamhet, som bedrives av stat eller kommun, gälla arbetsföreståndare.
7 §•
Ifrån tjänsteplikt enligt denna lag äro undantagna:
a) ämbets- och tjänstemän på ordinarie eller extra beställning hos stat
eller kommun, i den mån ej KonuDgen, så vitt angår egen befattning, annorlunda
förordnar; samt ,
69
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
b) krigsmän och personer, som eljest innehava sådan anställning eller
förrätta sådan tjänstgöring vid krigsmakten, som avses i 6 § i strafHagen
för krigsmakten den 23 oktober 19 L4.
8 §•
Kommunal arbetsnämnd har, där ej stadgandet i 35 § till annat föranleder,
att, för verkställighet av Konungens förordnande jämlikt 2 §, kalla tjänstepliktiga
till arbete, som omfattas av dylikt förordnande.
Tjänstepliktig är skyldig på anmaning personligen inställa sig hos arbetsnämnd,
efterkomma kallelse, varom förmäles i första stycket, efter förmåga
uträtta skäligt arbete, som av arbetsgivaren förelägges, samt kvarbliva i arbetet
under tid, som kallelsen må avse, eller till dess han av arbetsnämnd entledigas
eller tjänsteplikten upphör.
Arbetsgivare är skyldig tåla, att tjänstepliktig kvarbliver i arbetet under
den tid, som nu är nämnd.
9 §•
Mom. 1. Konungen äge, där det för rikets tjänst eller det allmännas
behov finnes vara påkallat, till efterrättelse antingen under viss tid eller
tillsvidare eller vid verkställighet av visst förordnande, besluta, i vad mån
tjänsteplikti ga, som äro sysselsatta i arbete för ändamål av synnerlig vikt,
böra vara fritagna från kallelse till annat arbete.
Mom. 2. Vid meddelande av kallelse bör tillses, att personer, vilka av
allmänna medel åtnjuta understöd, för vars utgående arbetslöshet uppställts
som villkor, såvitt möjligt tagas i anspråk.
Därjämte bör hänsyn tagas
a) till den tjänstepliktiges arbetsförmåga, levnadsålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden,
hemort och föregående verksamhet ävensom
b) därtill att arbetsgivare erhåller den arbetskraft han för ändamålet finner
bäst och tjänstepliktig den anställning han önskar.
Mom. 3. Kommunal arbetsnämnd skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som, utöver stadgandena i denna lag och av Konungen i ämnet
givna bestämmelser, må av riksarbetsnämnden eller länsarbetsnämnd, i den
ordning den därtill av Konungen berättigas, varda meddelade till huvudsaklig
ledning ifråga om de tjänstepliktigas uttagande och verkställigheten
i övrigt av förordnande om tjänsteplikt.
70
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
10 §.
Vid tillämpning av tjänsteplikt skall lända till efterrättelse vad i fråga
om viss anställning eller visst slag därav må vara i lag eller författning
särskilt stadgat rörande villkoren för att kunna däri nyttjas.
11 §•
Kallelse så ock anmaning om inställelse hos arbetsnämnd ske i den ordning
Konungen föreskriver.
Kallas den, som ej är tjänstepliktig eller som enligt 12 § andra stycket
är tjänstepliktig allenast beträffande viss annan anställning än den, varom
fråga är, eller sker kallelse i strid mot föreskrift, som Konungen meddelat
jämlikt 9 § mom. 1, vare kallelsen ogiltig. Finner kommunal arbetsnämnd
ovisst, huruvida i särskilt fall undantag från tjänsteplikt föreligger eller
föreskrift, som nyss nämnts, är tillämplig, underställes frågan härom länsarbetsnämnds
prövning.
Menar tjänstepliktig, att vid kallelse tillräcklig hänsyn icke tagits till
omständighet, varom förmäles i 9 § mom. 2 a) eller är arbetsgivare missnöjd
med kommunal arbetsnämnds beslut i fråga om de tjänstepliktigas uttagande,
äge i den ordning Konungen stadgar anföra besvär över kallelsen hos länsarbetsnämnden,
men kallelsen skall utan hinder av förd klagan lända till
efterrättelse.
Att undantag från ovan meddelade bestämmelser kan äga rum, stadgas
i 35 §.
12 §.
Där för någon, som kallats jämlikt denna lag, tjänsteplikten upphör till
följd därav, att han antages, inkallas eller beordras till sådan befattning eller
tjänstgöring, som enligt 7 § a) eller b) medför undantag från tjänsteplikt,
åligger det honom att skyndsamt med företeende av erforderliga bevis göra
anmälan därom hos den kommunala arbetsnämnden.
Uppnår tjänstepliktig, som kallats till anställning jämlikt denna lag, sextio
år, skall han fortfarande vara tjänstepliktig beträffande samma anställning,
intill dess arbetet eljest upphör.
13 §•
Mom. 1. Inträffar sedan kallelse skett sådan omständighet, som, därest
den förelegat vid tiden för kallelsen, skäligen kunnat på grund av stadgan
-
71
Kungl. Majtts nåd. proposition nr 341.
det i 11 § tredje stycket föranleda kallelsens upphävande, raå framställning
om tjänstepliktigs entledigande från arbetet göras hos kommunal arbetsnärnnd.
Varder efter kallelsen tjänsteplikt!» kallad till annat arbete, vare därigenom
entledigad från det förra arbetet.
Mom. 2. Kommunal arbetsnärnnd har i övrigt att entlediga tjänstepliktig,
a) när denne och arbetsgivaren äro ense om entledigandet,
b) när minskning av antalet tjänstepliktiga blivit, i den ordning Konungen
föreskriver, bestämd,
c) när Konungens förordnande jämlikt 2 § upphört att gälla, samt
d) när riksarbetsnätnnden eller länsarbetsnämnd, i den ordning den därtill
av Konungen berättigas, därom beslutar.
Mom. 3. Över kommunal arbetsnämnds beslut, som avses i mom. 1 och
mom. 2 b), må klagan föras hos länsarbetsnämnden.
Mom. 4. Entledigande i andra fall än det, som avses i mom. 1 andra
stycket, sker i den ordning Konungen föreskriver.
Mom. 5. Att undantag från ovan meddelade bestämmelser kan äga rum,
därom stadgas i 35 §.
14 §.
Över länsarbetsnämnds beslut i frågor, varom i 11 och 13 §§ förmäles,
må klagan ej föras, ej heller över kommunal arbetsnämnds beslut enligt 13 §
mom. 2 a eller c).
15 §.
Föreskrifterna i denna lag medföra ej hinder för tjänstepliktig att fullgöra
vad honom enligt gällande förfoganderättslag eller rekvisitionslag må åligga
eller inskränkning i de rättigheter och skyldigheter mot det allmänna, som
eljest enligt lag eller författning tillkomma honom såsom medborgare i stat
och kommun.
Såsom laga förfall för fullgörande av tjänsteplikt skall anses, om man är
sjuk eller häktad eller undergår frihetsstraff.
Tjänstepliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller arbete
anställd, må ej avskedas från anställningen i anledning därav, att han har att
fullgöra honom åliggande tjänsteplikt.
16 §.
År någon genom avtal förpliktad att utföra arbete för ändamål, varom
förmäles i 2 §, och varder han jämlikt denna lag kallad till den anställning,
som avses i avtalet, skall, under tiden intill dess han varder entledigad
från anställningen eller densamma eljest upphör, avtalet, ändock att det
72
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
att det först under samma tid eller efter dess utgång utlöper, icke äga tilllämpning
i vidare mån, än i 17 § andra stycket sägs.
Bestämmelserna i sjölagen och legostadgan skola, i den mån de strida mot
bestämmelserna i denna lag, icke lända till efterrättelse med avseende å anställning,
beträffande vilken tjänsteplikt gäller.
17 §.
Skyldighet att avlöna tjänstepliktig åligger arbetsgivaren. I fall, där
staten ej är arbetsgivare, må förfallen och ogulden avlöning förskjutas av
statsmedel.
För det arbete, varom fråga är, skola de avlöningsförmåner och övriga arbetsvillkor,
som enligt vid tiden närmast före kallelsen gällande avtal, bestämmelser
eller bruk voro med ifrågavarande anställning förenade eller
för arbete av samma slag allmänt gängse, tillämpas, i den mån ej ändring
däri äger rum i den ordning, som nedan i Kap. II sägs, eller som i de i 35 §
angivna fall är lagligt gällande.
18 §.
De nedan i denna § meddelade bestämmelserna skola icke äga tillämpning
i de fall, där staten är arbetsgivare, samt skola i övrigt lända till efterrättelse
allenast, då Konungen eller riksarbetsnämnden därom beslutar.
Kommunal arbetsnämnd skall förelägga arbetsgivare att inom viss tid med
bevis från Konungens befallningshavande styrka, att han bos Konungens
befallningshavande antingen nedsatt ett belopp, motsvarande vad i avlöning
till den eller de tjänstepliktiga kan enligt arbetsnämndens prövning antagas
belöpa för den tid av högst ett år, som Konungen eller riksarbetsnämnden
bestämmer, eller ock ställt av Konungens befallningshavande godkänd säkerhet
dels motsvarande den avlöning, som nyss är nämnd, dels ock för kostnaden
för sådan försäljning, som avses i femte stycket. I föreläggandet skall
angivas avlöningens beräknade storlek.
Försämras säkerheten, åligger det Konungens befallningshavande att härom
ofördröjligen underrätta den kommunala arbetsnämnden.
Nedsatt belopp skall av Konungens befallningshavande insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.
Eftersätter arbetsgivare sin avlöningsskyldighet, må tjänstepliktig med
företeende av arbetsgivarens medgivande angående fordringen eller laga dom
därå göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Nämnda myndighet
73
Kungl. Majds nåd. proposition nr 341.
har därefter att av det nedsatta beloppet eller, där säkerhet blivit ställd
av den vid säkerhetens försäljning i den ordning, som om försäljning av
utmätt lös egendom är stadgad, behållna köpeskillingen gottgöra den tjänstepliktige
hans fordran. Försäljning, som nyss är nämnd, verkställes av Konungens
befallningshavande. Överskott av köpeskillingen skall anses såsom
nedsatt belopp. Käcker ej den behållna köpeskillingen till gäldande av före
försäljningen anmälda fordringar, skall densamma fördelas efter förhållandet
dem emellan. Ifråga om klagan över sådan fördelning skall gälla, vad
om klagan över av överexekutor verkställd fördelning av köpeskilling för
utmätningsvis försåld egendom är stadgat. Om fördelningen skall underrättelse
lämnas den kommunala arbetsnämnden.
Underlåter arbetsgivare att nedsätta belopp eller ställa säkerhet, som ovan
är sagt, göre den kommunala arbetsnämnden anmälan därom hos Konungen.
Har underrättelse, varom sägs i tredje eller femte stycket, blifvit lämnad,
eller varder arbetsgivarens avlöningsskyldighet ökad, meddele den kommunala
arbetsnämnden nytt föreläggande.
Då samtliga tjänstepliktiga, varom fråga är eller kan vara, blivit förnöjda
eller eljest lämna sitt medgivande, äge arbetsgivaren återfå nedsatt belopp
jämte ränta eller ställd säkerhet.
I den mån avlöning blivit jämlikt 17 § av statsmedel förskjuten, inträder
kronan i tjänstepliktigs rätt enligt förevarande §.
19 §.
Arbetsgivare äger, i den mån ej bestämmelserna i detta kapitel och därå
grundade, för arbetskraftens ändamålsenliga tillhandahållande utfärdade föreskrifter
eller stadgandet i 25 § till annat föranleda, att handhava den ledning
av arbetet, som skulle hava tillkommit honom ifråga om samma arbete
eller arbete av liknande slag, därest tjänsteplikt ej tillämpats.
20 §.
Mom. 1. Kommunal arbetsnämnd så ock länsarbetsnämnd äge, där så linnes
nödigt, förrätta besiktning å arbetsplats, beträffande vilken tjänsteplikt tilllämpas
eller är ifrågasatt, för vinnande av upplysning om förhållande, som
är av betydelse för tillämpningen.
För bevarande av yrkeshemlighet må dock från besiktningen undantagas
viss del av arbetsplatsen. Skulle av arbetsgivaren i sådant avseende gjord
framställning ej vid besiktningen godkännas, varde frågans prövning hänskjuten
till riksarbetsnämnden.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sarnl. 294 käft. (Nr 341.) 10
74
Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 341.
Upplysning, som avses i första stycket, må ock från arbetsgivaren infordras
i annan ordning än där är nämnd.
Mom. 2. Länsarbetsnämnd äge ock, sedan förordnande om tjänsteplikt
meddelats, ntse särskild tillsyningsman med uppgift att å arbetsplatsen övervaka,
att de tjänstepliktigas ställning icke varder till men för dem själva
eller det allmänna av arbetsgivaren missbrukad. Tillsyningsman avlönas
med statsmedel enligt vad Konungen därom beslutar.
Yad i detta moment är stadgat äge tillämpning allenast i de fall, där
arbetsgivaren är enskild.
21 §.
Kostnaden för tjänstepliktigs resa, då anställning tillträdes och lämnas,
skall ersättas av arbetsgivaren, dock att, i fall där enskild är arbetsgivare,
Konungen eller riksarbetsnämnden äger föreskriva, i vad mån sådan kostnad
må gäldas av statsmedel.
Har tjänstepliktig anmanats inställa sig inför arbetsnämnd, skall kostnaden
för sådan inställelse, där den ej sammanfaller med kostnad, varom
sägs i första stycket, bestridas av statsmedel.
KAP. II.
Om ordnandet av arbets- och löneförhållandena i vissa fall, där
tjänsteplikt tillämpas.
22 §.
Mom. 1. Tjänstepliktig, vilken kallats till anställning jämlikt denna lag,
äge med arbetsgivare förhandla och träffa överenskommelse rörande arbetsoch
löneförhållandena, dock ej beträffande fråga, vars avgörande på grund
av stadgandet i 19 § tillkommer arbetsgivaren.
Mom. 2. För varje arbetsplats må tillsättas utskott med uppgift att företräda
de tjänstepliktiga i de i mom. 1 angivna avseenden.
Finnes, att de tjänstepliktiga, med hänsyn till den särställning vissa av
dem intaga i förhållande till de Övriga, icke lämpligen böra gemensamt förhandla
eller företrädas av gemensamt utskott, äge den kommunala arbetsnämnden
fördela de tjänstepliktiga i grupper.
Överstiger antalet med egentligt kroppsarbete sysselsatta tjänstepliktiga
å viss arbetsplats eller inom viss grupp tio, skall för arbetsplatsen eller
gruppen utskott tillsättas.
75
Kungl. Maj:ta nåd. •proposition nr 341.
Val av utskott sker medelst slutna sedlar antingen ä allmän sammankomst,
till vilken kallelse utfärdas och vid vilken förhandlingarna ledas av
ordföranden i den kommunala arbetsnämndcn eller den ordföranden i sitt
ställe förordnar, eller ock, där sammankomst ej lämpligen kan hällas, i
annan ordning, som av ordföranden eller hans ställföreträdare bestämmes.
Nytt val må äga rum, när sådant hos ordföranden eller hans ställföreträdare
påkallas av minst en fjärdedel bland de tjänstepliktiga å arbetsplatsen
eller inom gruppen. Utskott skall bestå av minst tre, högst nio
bland de tjänstepliktiga. För en var utskottsmedlem skola väljas två suppleanter.
I de fall, där enligt vad ovan sagts val av utskott ägt rum, må förhandling
eller överenskommelse angående fråga, som är gemensam för flertalet
bland dem, som av utskottet företrädas, ske allenast genom utskottet.
23 §.
Vinnes ej enighet genom förhandling med arbetsgivare, äge part påkalla
statens förlikningsmans mellankomst.
Har sådant påkallande skett eller finner förlikningsmannen, att å arbetsplats
inom hans distrikt, vid vilken tjänsteplikt tillämpas, uppkommit arbetstvist
av för det allmänna menlig beskaffenhet, skola bestämmelserna i 3, 5,
6 samt 10—15 §§ i lagen den 31 december 1906 om medling i arbetstvister
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
24 §.
Uppnås ej enighet mellan de tvistande genom förhandling inför förlikningsmannen,
äge part hänskjuta frågan till riksarbetsnämnden.
I riksarbetsnämndens behandling av ärenden, som avses i detta kapitel,
skola deltaga fem av Konungen uts-dda ledamöter, vilka i den män Konungen
förordnar handlägga allenast hithörande frågor. Tre av ledamöterna skola
vara utsedda med hänsyn därtill att de företrädesvis böra med erfarenhet
och insikt i sociala frågor eller allmänna värv förena opartiskt förhållande
till arbetsgivare och arbetare. Av övriga två ledamöter skall en företräda
den för tillvaratagandet av arbetsgivarnas intressen erforderliga sakkunskapen
och en på motsvarande sätt besitta sakkunskap i avseende å arbetarnas
intressen.
25 §.
Konungen äge fatta beslut rörande arbets- och löneförhållandena vid viss
arbetsplats eller visst slag av arbetsplatser, där tjänsteplikt tillämpas, ändock
att därigenom inskränkning sker i den arbetsgivaren jämlikt 19 § tillkommande
rätt.
76
Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 3ål.
I den män Konungen ej begagnar nämnda befogenhet, äge riksarbetsnämnden
meddela dylika beslut, ändock att icke frågan, där den kunnat bliva
föremål för förhandling, jämlikt de ovan i detta kapitel meddelade bestämmelserna
dragits under riksarbetsnämndens prövning.
26 §.
Beslut jämlikt 25 § första stycket vare gällande för den tid Konungen
bestämmer.
Mot beslut, som av riksarbetsnämnden meddelats rörande arbets- och löneförhållanden,
må klagan ej föras.
Fråga, som jämlikt bestämmelserna i detta kapitel avgjorts efter förhandling
inför statens förlikningsman eller genom beslut av riksarbetsnämnden.
må icke av de tvistande ånyo upptagas, innan tre månader förflutit från
sådant avgörande.
27 §.
Vid förhandling, som avses i detta kapitel, så ock inför riksarbetsnämnden
äga de tvistande, jämväl vederbörande utskott, föra talan genom ombud.
Såsom ombud eller biträden må å ömse sidor anlitas personer, som företräda
inom de särskilda yrkena förekommande sammanslutningar.
Ombud för central myndighet, inom vilkens verksamhetsområde den rörelse
eller näring faller, varom fråga är, äge ock tillstädeskomma och avgiva yttrande.
Nödiga kostnader för de tjänste liktigas deltagande i förhandling inför
förlikningsmannen och utförande av talan inför riksarbetsnämnden bestridas
av statsmedel till belopp, som av förlikningsmannen eller riksarbetsnämnden
bestämmas. Över beslut i sådan fråga må klagan ej föras.
28 §.
Ej må av riksarbetsnämnden för visst arbete bestämmas lägre avlöningsförmåner
än de, som för sådant eller liknande arbete är i orten eller eljest
allmänt gällande.
29 §.
Föreskrifterna i detta kapitel skola lända till efterrättelse ändock att
annan ordning för förhandling eller biläggande av uppkommen tvist ifråga
om arbets- och löneförhållandena må hava blivit avtalad.
77
Knuff!. Majits nåd. proposition nr 34.1.
30 §.
Beslut av riksarbetsnämnden rörande fråga, som avses i detta kapitel,
skall affattas skriftligen. Av beslutet skall ett exemplar genast och utan
lösen utlämnas till vardera sidan.
Hos riksarbetsnämnden skall föras dagbok angående vad som förefaller i
ärenden, varom i detta kapitel ''sägs. Beslut skola i dagboken fullständigt
intagas eller densamma biläggas.
På begäran äger domstol erhålla utdrag ur dagbok, som avses i denna §
samt i 13 § i ovannämnda lag den 31 december 1906, så vitt rörer ärende,
som nyss är sagt.
31 §.
Om undantag från bestämmelserna i detta kapitel stadgas i 35 §.
KAP. III.
Om överträdelser av denna lags föreskrifter.
32 §.
Tjänstepliktig, som i avsikt att undandraga sig arbete, vartill han kallats
jämlikt denna lag, olovligen avviker från den arbetsplats, som är för honom
bestämd, eller, då det på grund av kallelse eller anmaning eller efter tilländalupen
fritid åligger honom att iakttaga inställelse, sådant underlåter,
dömes till böter från och med etthundra till och med ettusen kronor eller
till fängelse i högst ett år.
Lag samma vare, där arbetsgivare hindrar eller söker hindra verkställandet
av besiktning, som avses i 20 § mom. 1, eller underlåter lämna upplysning,
varom där sägs, eller mot bättre vetande avgiver oriktig sådan eller
i de fäll, då tillsyningsman blivit jämlikt stadgandet i 20 § mom. 2 förordnad,
hindrar eller söker hindra denne från utövande av vad honom åligger.
Underlåter tjänstepliktig uppsåtligen för egen fördel eller för att annan
gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt
eller säkerhet att behörigen fullgöra sin tjänsteplikt, varde dömd till böter
från och med femtio till och med ettusen kronor eller till fängelse i högst
sex månader.
Vad i första och tredje styckena är stadgat skall även gälla, där tjänstepliktig
uppmanar eller eljest söker förleda annan till brott, som där är sagt.
Visar tjänstepliktig grov vårdslöshet eller försummelse vid tjänstepliktens
utövande, dömes till böter.
78
Kungl. Maj:U nåd. proposition nr 341.
Innefattar förbrytelse, som i tredje, fjärde eller femte stycket sägs, tillika
annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, vara straff efter allmän lag
följa bör, gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.
33 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.
, 34 §.
Brott, som i denna lag är belagt med straff, åtalas av allmän åklagare.
Sådant åtal bandlägges vid allmän underrätt; dock åt t, där brottet tillika
innefattar förseelse, för vilken den tjänstepliktige skall svara inför annan
domstol, åtalet skall i sin helhet handläggas av denna.
KAP. IY.
Särskilda bestämmelser.
35 §.
Då tjänsteplikt tillämpas i fråga om civil befattning, som behörigen upptages
i rikets, landstings eller kommuns lönestat, äge Konungen meddela erforderliga
särskilda bestämmelser i de ämnen, som avses i 8 § första stycket,
11 och 13 §§, och skola stadgandena i Kap. II icke lända till efterrättelse
rörande sådan befattning. Där staten, landsting eller kommun eljest är arbetsgivare,
skola föreskrifterna i Kap. II äga tillämpning allenast i den mån
Konungen därom beslutar.
Med avseende å visst företag, viss näring eller visst yrke inom hela riket
eller någon del därav eller å viss ort må Konungen, där förhållandena därtill
föranleda, förordna, att vad i 22 § mom. 2 stadgats om skyldighet för
visst fall att tillsätta utskott icke skall äga tillämpning eller att fråga, som
i mom. 1 av samma § avses, må hänskjutas till riksarbetsnämnden utan att
förlikningsmannens mellankomst dessförinnan påkallats.
36 §.
Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som erfordras rörande
tillämpningen av denna lag med rätt för Konungen att i särskilda avseenden
överlåta berörda befogenhet åt riksarbetsnämnden.
7!)
Kungl. Maj:tu nåd. proposition nr 341.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt upphör
att gälla den 31 maj 1918. Av Konungen jämlikt denna lag meddelat förordnande
skall ej äga tillämpning längre än till sistnämnda tid. I fråga om
avlöning eller annan ersättning, vartill någon enligt ovan meddelade bestämmelser
är berättigad vid tid, då denna lag upphör att gälla, så ock beträffande
ansvar för dessförinnan begången förbrytelse, som avses i 32 §, skall
vad ovan i denna lag stadgas fortfarande äga tillämpning. År vid sistnämnda
tid fråga, som jämlikt 22 § blivit föremål för förhandling, ännu icke
enligt stadgandena i Kap. II avgjord, skola, intill dess så skett, nämnda
stadganden fortfarande äga tillämpning med avseende å densamma.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
•SO
Bil. 2.
Förslag
till
Lag angående arbetsnämnder.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
För handhavande av de uppgifter, varom nedan förmäles, skola finnas:
a) för hela riket en riksarfcetsnämnd,
b) inom varje län eller, om län är delat i olika landstingsområden, varje
sådant område en länsarbetsnämnd, samt inom varje kommun inom länet eller
landstingsområdet en kommunal arbetsnämnd; ägande dock Konungen för
visst län eller landstingsområde förordna om undantag från vad sålunda
stadgats; samt
c) för Stockholms stad en kommunal arbetsnämnd och en arbetsnämnd, beträffande
vilken bestämmelserna nedan i denna lag angående länsarbetsnämnd
skola äga tillämpning.
2 §•
Riksarbetsnämnden skall bestå av ordförande och minst sex andra ledamöter,
utsedda av Konungen. Länsarbetsnämnd skall bestå av ordförande
och sex andra ledamöter, utsedda av Konungen efter riksarbetsnämndens i
samråd med Konungens befallningshavande avgivna förslag. Vid utseende
av ledamöter i riksarbetsnämnden och länsarbetsnämnd skall hänsyn tagas
till erforderlig insikt i sociala frågor, särskilt rörande arbets- och löneförhållanden
i allmänhet.
För ledamöterna utses suppleanter.
Där landshövdingen (överståthållaren) icke utsetts till ledamot i länsarbetsnämnd,
äger han ändock deltaga i nämndens förhandlingar men ej i
dess beslut.
o §■
Kommunal arbetsnämnd skall bestå av det antal ledamöter, som av Konungens
befallningshavande bestämmes, dock minst tre, av vilka en ledamot,
81
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 341.
tillika ordförande, utses av Konungens befallningshavande samt övriga ledamöter
väljas i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, på allmän
rådstuga samt å landet av kommunalstämma.
Vid valet av ledamöter i kommunal arbetsnämnd bör iakttagas, att såväl
den för nämnden erforderliga, inom och utom kommunalförvaltningen tillgängliga
sakkunskapen på olika områden som de särskilda av nämndens
verksamhet berörda intressena utan ensidighet beaktas.
För ledamöterna utses suppleanter.
4 §•
Arbetsnämnd skall i fråga om arbetsmarknadens reglering, sådan offentlig
understödsverksamhet, som ej är fattigvård, samt annan social verksamhet
taga den befattning, som kan varda enligt lag eller Konungens beslut densamma
anförtrodd.
5 §■
För tillgodoseende av de olika intressena äger kommunal arbetsnämnd för
löpande ärenden eller särskilda uppgifter tillsätta en eller flera avdelningar.
Länsarbetsnämnd bör för löpande ärenden och särskilda uppgifter bilda
avdelningar. Avdelning skall bestå av minst en av nämndens ledamöter,
varjämte nämnden kan till medlem i avdelningen utse en eller flera eljest
lämpliga personer med rätt för dessa att deltaga i avdelningens beslut.
Nämnd äge åt avdelning uppdraga att på eget ansvar handhava uppgift,
som till densamma överlämnas.
Yad nu är sagt lände till efterrättelse jämväl i fråga om riksarbetsnämnden,
dock att beträffande handläggning där av vissa ärenden rörande
den allmänna tjänstepliktens tillämpning skall gälla vad därom är särskilt
stadgat.
Nämnd och avdelning äga att i erforderlig utsträckning antaga tjänstemän
och biträden samt tillkalla sakkunniga personer, dock utan rätt för dessa att
deltaga i beslut.
6 §.
I länsarbetsnämnd, så ock i kommunal arbetsnämnd, som består av mer än
tre ledamöter, bör minst en ledamot vara kvinna. Angående villkoren i övrigt
för att kunna vara ledamot i kommunal arbetsnämnd eller länsarbetsnämnd
eller avdelning samt om rätt att avsäga sig uppdraget skall i tillämpliga delar
gälla vad i förordningen om kommunalstyrelse i stad eller i förordningen om
kommunalstyrelse å landet eller i förordningen om landsting är stadgat;
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 294 käft. (Nr 341.) 11
82
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
dock att kvinna må tillgodonjuta den henne medgivna särskilda avsägelserätt
allenast, då hon är gift.
7 §•
Nämnderna tillsättas, så snart ske kan efter det denna lag trätt i kraft,
därvid ledamöterna och suppleanterna utses för viss tid, kommunal arbetsnämnds
ledamöter och suppleanter för den tid Konungens befallningshavande
bestämmer.
Konungens befallningshavande äge, sedan val till kommunal arbetsnämnd
skett, förordna om nytt val, ändå att den tid ej gått till ända, för vilken
förra valet ägde rum.
Skulle Konungens befallningshavande i län, där arbetsnämnder skola finnas,
anse förhållandena inom någon kommun å landet tillsvidare icke påkalla
tillsättande av särskild arbetsnämnd, äge därom besluta. Intill dess kommunal
arbetsnämnd blivit utsedd, åligger det kommunalnämnden att vara
arbetsnämnd.
8 §•
Kostnaderna för länsarbetsnämndernas och de kommunala arbetsnämndernas
verksamhet bestridas
i fråga om arbetsnämnd i Stockholm av Stockholms stad,
i fråga om länsarbetsnämnd utom Stockholm av landstinget eller, där inom
länet finnes stad, som ej deltager i landsting, av sådan stad med en tredjedel
och landstinget med två tredjedelar, samt
i fråga om kommunal arbetsnämnd utom Stockholm av kommunen;
med rätt jämväl för ledamöter i nämnd och avdelning, att åtnjuta arvode eller
gottgörelse i den omfattning vederbörande kommun eller landsting bestämmer.
9 §•
Konungen äge meddela de övriga bestämmelser, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till
och med den 31 maj 1918.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 341.
83
Bil. 3.
Civil arbetsplikt i neutrala länder.
Världskrigets växande svårigheter för de få återstående neutrala staterna i
Europa hava efterhand försatt dem i ett ekonomiskt nödläge, som visserligen
ännu till graden, ehuru numera ej till arten, avviker från motsvarande förhållanden
inom de krigförande länderna. Följden härav har också blivit,
att de neutrala nödgas vidtaga samma genomgripande åtgärder på bland
annat arbetsmarknadens område som tidigare de krigförande, likväl med den
skillnaden, att motivet för vissa neutrala staters åtgöranden i detta avseende
icke varit det militära kravet på krigsmaterieltillverkningens förseende med
ökad arbetskraft, utan allenast omsorgen om folknäringens tryggande och
bränslebehovets fyllande. De neutrala länder, från vilka sådana underrättelser
hittills föreligga, äro Norge, Danmark och Schweiz, varvid i de båda
förstnämnda staterna laglig möjlighet skall beredas att använda i huvudsak
värnpliktiga till närmast vedhuggning. I Schweiz, där ifrågavarande förordning
utfärdats på administrativ väg med stöd av den befogenhet, som i
anledning av kriget tilldelats förbundsrådet, hava kantonerna bemyndigats
att utkräva jordbruksarbete av den civila befolkningen; på grund av den
omfattande mobilisering, som Schweiz vidtagit för sin neutralitetsvakt, är
där icke tal om någon civil arbetskommendering av värnpliktiga, utan skall
det civila arbetstvånget tvärtom bl. a. avse att hjälpa de gårdar, vilkas brukare
äro mobiliserade.
Danmark.
Danska regeringen hade den 31 mars 1917 för folketinget framlagt förslag
till lag om vissa åtgärder för ökat tillgodogörande av landets bränsletillgångar.
Enligt lagförslaget skulle inrikesministern kunna ålägga ägare av skogar,
torvmossar samt sten- och brunkolsfyndigheter att vidtaga åtgärder för ökat
utnyttjande av därå befintliga bränsletiltgångar. Fastighetsägare, som erhåller
sådant åläggande, skulle dock kunna fordra, att staten skulle expro
-
84
Kungl. Majtts nåd. proposition nr 341.
priera ifrågavarande fastigheter i den omfattning, som är behövlig för åvägabringande
av den anbefallda produktionsökningen.
Dylik expropriation skulle, förutom själva marken med därå befintliga bränsletillgångar,
även omfatta för anläggande av vägförbindelser eller eljest för
arbetet behövliga områden. Jordägare, som själv önskade fullgöra honom enligt
denna lag ålagt arbete, skulle likaledes äga rätt att påfordra expropriation
av för vägförbindelser behövliga områden m. m. Därest jordägare underläte
att ställa sig till efterrättelse, vad honom enligt denna lag blivit ålagt,
skulle staten äga övertaga driften och expropriera härför behövliga områden.
Exproprierat område skulle, då det av staten icke längre tages i anspråk för i
lagen avsett ändamål, till jordägaren återställas mot avgift, som i samband
med expropriationsförrättningen fastställes; önskade ägaren icke återfå området,
skulle det däremot förbliva i statens ägo.
En förutsättning för, att dessa föreskrifter om ökad produktion skulle
bliva effektiva, var tydligen, att erforderlig arbetskraft och behövliga transportmedel
stode till buds. För den händelse arbetskraft icke i vanlig ordning kan
anskaffas, hade det i första hand ansetts lämpligt, att staten för sin del tillgodoser
sitt behov genom kommendering av värnpliktiga till här ifrågavarande
arbeten, vilkas utförande under nuvarande förhållanden måste anses
innebära ett livsvillkor för hela landets befolkning. Såsom en andra utväg
föreslogs utskrivning av arbetare inom den ort, där de för exploatering
avsedda bränsletillgångarna förefinnas. Härvid hade man dock ej ansett sig
kunna gå så långt som till att beröva lantbruket eller andra näringsgrenar
någon del av den där sysselsatta arbetskraften, utan hade utskrivningsrätten
begränsats till sådana personer, som redan äro arbetslösa. Utskrivning skulle
kunna anlitas icke endast för att fylla statens eget behov av arbetskraft,
utan även för att tillhandagå enskilda arbetsgivare, som enligt denna lag
blivit ålagda ombesörja viss produktion, men som ej vore i stånd att anskaffa
därtill behövlig arbetskraft. Dock hade man för detta fall icke ansett lämpligt
att — såsom i fråga om arbete för statens räkning — fastställa bötesansvar
för uraktlåten arbetsskyldighet, utan hade risken för arbetsvägran begränsats
till förlust av det extra ordinära arbetslöshetsunderstödet.
Bestämmelserna om tryggande av arbetartillgången hade följande lydelse:
§ It-''
Försvarsministern bemyndigas att låta till militär tjänstgöring inkallade värnpliktiga
fullgöra arbete i statens skogar eller å av staten i enlighet med denna lag övertagna
områden.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 341.
85
§ 12.
Inrikesministern bemyndigas att — därest arbetet i statens skogar och på i enlighet
med denna lag övertagna områden icke på annat sätt (jfr § 11) kan nöjaktigt utföras
— ålägga de kommunala myndigheterna att, på sätt närmare blir bestämt, anskaffa
arbetskraft och behövliga samfärdsmedel, eventuellt genom utskrivning av arbetare och
körslor. Till arbete må endast utskrivas personer, som äro arbetslösa, och företrädesvis
sådana, som på grund av sin förutvarande sysselsättning befinnas lämpliga för ifrågavarande
arbete. Till arbete utanför kommunens gränser utskrivas företrädesvis arbetslösa,
som icke äro familjeförsörjare. Personer, som med läkarintyg styrka, att de icke
kunna utföra arbetet, må icke utskrivas.
Kau staten icke anskaffa bostäder åt arbetsstyrkan, äger inrikesministern att genom
de kommunala myndigheterna anordna inkvartering hos ortsbefolkningen efter därom av
ministern utfärdade bestämmelser.
Till arbete utskrivna personer erhålla vederlag, som fastställes av ministern efter
samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, eventuellt efter förslag
av statens förlikningsman. De dagar, en person varit arbetslös före bär ifrågavarande
arbetes början och efter dess slut, betraktas, i vad angår arbetarens förhållande till
de av staten erkända arbetslöshetskassorna, såsom hörande till samma arbetslöshetsperiod.
Arbetsskyldigheien upphör, så snart arbetaren erhållit sysselsättning inom sitt
eget yrke.
§ 13.
Därest enskild ägare av i denna lag omförmälda områden styrker, att han icke med
till buds stående medel — härunder inbegripet hänvändelse till den offentliga arbetsförmedlingen
samt närmaste avdelning av grovarbetarnas arbetslöshetskassa —- kan anskaffa
den för anbefalld driftsutvidgning eller för produkternas transport till närmaste
station eller hamn erforderliga arbetskraften, och därest inrikesministern finner, att
skälig avlöning av jordägaren för detta arbete erbjudits, kan ministern efter hemställan
från bränslekommissionen förordna, att bestämmelserna i § 12 skola för ifrågavarande
arbete tillämpas, dock så, att den som utskrivits till dylikt arbete, kan vägra åtaga sig
detsamma, men får denne arbetare i så fall varken bidrag av det extra ordinära tilllägget
till understödet från arbetslöshetskassan eller hjälp på grund av lagen om kommunala
dyrtidsanordningar den 28 december 1916.
Jordägare, som styrkt, att han icke ens på i § 13 anvisad väg kunnat erhålla
behövlig arbetskraft, skulle vara berättigad att, därest staten icke ville
övertaga hans fastighet, erhålla befrielse från honom enligt denna lag ålagda
förpliktelser. Den som eljest nnderläte att fullgöra, vad honom enligt denna
lag blivit ålagt, skulle straffas med böter av 5 kr.—10 0U0 kr. I särskilda
fall skulle inrikesministern äga förelägga den tredskande ett vite av 2 kr.—
200 kr. per dag, intill dess åliggandet fullgjorts.
Lagen vore avsedd att omedelbart träda i kraft, med undantag för de ovan
anförda §§12 och 13, som tillämpas från den tidpunkt, regeringen efter samråd
med arbetslöshetsförsäkringsnämnden funne lämpligt därom förordna.
86 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Riksdagen har den 19 april godkänt lagförslaget med vissa däri under utskottsbehandlingen
vidtagna ändringar. Sålunda har bestämmelsen om, att
jordägare under vissa förhållanden skall kunna påfordra expropriation, ersatts
med en föreskrift om, att fastighetsinnehavare, som anser sig sakna
resurser för det anbefallda arbetets utförande, inom 10 dagar därom skall
göra anmälan till den av inrikesministern och riksdagen i förening tillsatta
bränslekommissionen, som därefter äger träffa förfogande om arbetets överlåtande
till annan person eller dess övertagande av staten, eventuellt i samband
med expropriation av bränsletillgångarna eller den mark, varå dessa
förefinnas. För arbetet behövliga järn- och spårvägsanläggningar med därtill
hörande rullande materiel skola ävenledes av staten kunna tagas i
anspråk genom expropriation för alltid eller för viss tid. Till skydd för
fastighetsinnehavarnas intressen hava i lagen intagits ett flertal nya klausuler.
Sålunda har föreskrivits, att fastighetsinnehavare skall kunna fordra,
att staten till gängse pris övertager det av honom producerade bränslet, därest
han för detsamma ej funnit annan köpare. Vidare har fastslagits, att
fastighetsinnehavaren icke må kunna åläggas att ombesörja bränslets forsling
till hamn eller järnvägsstation annat än i den mån han i likhet med
kommunens övriga innevånare, genom utskrivning blir ålagd vissa körslor
(jämför § 12, fjärde stycket). Bestämmelserna om tryggande av arbetartillgången
(§§ 11—13) hava, med av riksdagen gjorda ändringar och tillägg,
erhållit följande lydelse:
§ 11-
Försvarsministern bemyndigas att låta till militär tjänstgöring inkallade värnpliktiga
fullgöra arbete i statens skogar eller vid av staten övertagna eller exproprierade bränsletillgångar,
ävensom å av staten i enlighet med denna lag övertagna områden.
§ 12.
Inrikesministern bemyndigas att — därest arbetet i statens skogar eller vid av staten
övertagna eller exproprierade bränsletillgångar, ävensom på i enlighet med denna lag
övertagna områden icke på annat sätt (jfr § 11) kan nöjaktigt utföras — ålägga de
kommunala myndigheterna inom ett av bränslekommissionen angivet område att utskriva
arbetare till ett antal, som för varje kommun fastställts med stöd av från arbetsförmedlingskontoren
inhämtade upplysningar om antalet i orten förefintliga arbetslösa.
Till arbete må endast utskrivas personer, som äro arbetslösa, och företrädesvis sådana,
som på grund av sin förutvarande sysselsättning befinnas lämpliga för ifrågavarande
arbete. Till arbete utanför kommunens gränser utskrivas företrädesvis arbetslösa, som icke
äro familjeförsörjare. Personer, som med läkarintyg styrka, att de icke kunna utföra
arbetet, må icke utskrivas.
87
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Kan staten icke anskaffa bostäder åt arbetsstyrkan (därunder inbegripna personer,
som enligt denna paragrafs fjärde stycke ålagts att utföra körslor) äger inrikesministern
att genom de kommunala myndigheterna anordna inkvartering hos ortsbefolkningen
efter därom av ministern utfärdade bestämmelser. Sådan inkvartering må dock icke
äga rum, därest i orten redan finnes militär inkvartering av större omfattning.
Till arbete utskrivna personer erhålla vederlag eventuellt med tillägg av dagtraktamente,
som fastställes av ministern efter samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
om så kräves efter förslag av statens förlikningsman. De dagar,
eu person varit arbetslös före här ifrågavarande arbetes början och efter dess slut, betraktas,
i vad angår arbetarens förhållande till de av staten erkända arbetslöshetskassorna
såsom hörande till samma arbetslöshet-period. Arbetsskyldigheten upphör, så snart arbetaren
erhållit sysselsättning inom sitt eget yrke.
Efter förslag av bränslekommissionen kan inrikesministern, efter samråd med de kommunala
myndigheterna inom ett visst område, ålägga dessa att genom utskrivning bland
inom kommunen bosatta ägare av hästar och fordon eller på annat sätt anskaffa för
bränslets forsling till närmaste hamn eller järnvägsstation behövliga transportmedel. För
transporten utbetalas ersättning, som av inrikesministern fastställts efter samråd med
bränslekommissionen och representanter för de berörda kommunala myndigheterna. Vid
utskrivning av körslor skall för jordbrukarnas vidkommande hänsyn tagas till, att skördens
inbärgning icke hindras.
§ 13.
Därest fastighetsägare (brukare) styrker, att han icke med till buds stående medel —
härunder inbegripet hänvändelse till den offentliga arbetsförmedlingen samt grovarbetarnas
arbetslöshetskassas huvudkontor — kan anskaffa den för anbefalld driftsutvidgning
erforderliga arbetskraften, och därest inrikesministern finner, att skälig avlöning av jordägaren
för detta arbete erbjudits, kan ministern efter hemställan från bränslekommissionen
förordna, att bestämmelserna i § 12 skola för ifrågavarande arbete tillämpas, dock
så, att den som utskrivits till dylikt arbete, kan vägra åtaga sig detsamma, men får
denne arbetare i så fall varken bidrag av det extra ordinära tillägget till understödet
frän arbetslöshetskassan eller hjälp på grund av lagen om kommunala dyrtidsanordningar
den 28 december IDIG.
Därest kommun, som själv producerat bränsle å skogar, mossar eller kolgruvor eller
inköpt dylikt av staten eller enskilda personer, inför bränslekommissionen styrker, att
den icke varit i stånd att på frivillig väg anskaffa behövliga transportmedel för bränslets
forsling från produktions- eller upplagsorten till närmaste järnvägsstation eller hamn,
och inrikesministern finner, att skälig betalning för sådan transport erbjudits, äger ministern
förordna, att bestämmelserna i § 12, fjärde stycket, skola för detta fall tillämpas.
Lagen skall enligt riksdagens beslut gälla till den 1 april 1918.
88
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Norge.
Genom beslut den 24 juli 1916 medgav stortinget, att värnpliktiga, som voro
skyldiga att deltaga i årets regementsmöte, måtte fritagas från denna tjänstgöring,
mot att de i stället åtoge sig att under 40 dagar utföra vedhuggning
i statens eller kommunernas skogar. Även för innevarande år har det
ansetts nödvändigt att hava tillgång till värnpliktig arbetskraft för skogsarbeten
och eventuellt lantbruksarbete. Av militära hänsyn har regeringen
dock ej funnit rädligt att ännu en gång medgiva någon inskränkning i fredsutbildningen,
utan har i stället för stortinget framlagts förslag till provisorisk
lag, varigenom värnpliktiga i behövlig utsträckning kunna inkallas
till extra tjänstgöring för utförande av civilt arbete.
Ifrågavarande lagförslag, dagtecknat den 23 februari 1917, har följande
lydelse:
Förslag
till lag om skyldighet för värnpliktiga att utföra civilt arbete.
§ I
Värnpliktiga
kunna tills vidare åläggas att utföra civilt arbete, även om detta icke
står i samband med något militärt företag.
§ 2.
Därest icke hela årsklasser vid något truppförband på en gång inkallas, må värnpliktiga
uttagas till här ifrågavarande arbete, utan att lottkastning behöver äga rum.
§ 3.
Närmare bestämmelser om arbetets anordning utfärdas av Konungen eller den han
därtill bemyndigar.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
89
§ 4.
Den som utan laga förfall underlåter att inställa sig till arbetet eller utan tillstånd
lämnar anrisad arbetsplats, straffas enligt strafflagen för krigsmakten § 34, mom. 2.
§ 5.
Denna lag träder genast i kraft.
Bestämmelseisen i § 2 har tillkommit med hänsyn till norska värnpliktslagens
§ 55, enligt vilken lottkastning skall äga rum i sådana fall, där endast
någon del av en årsklass skall inkallas till tjänstgöring. Med hänsyn
till nödvändigheten att erhålla för det ifrågakommande civila arbetet lämplig
arbetskraft har föreskrivits, att denna bestämmelse vid här berörda inkallelse
icke skall tillämpas.
Värnpliktiga, som inkallats till civilt arbete, skola enligt lagförslaget vara
underställda krigslagarna endast i händelse, att de göra sig skyldiga till
undanhållning. Andra pliktförsummelser under eller i samband med arbetet
hava med hänsyn därtill, att de värnpliktiga ej skola stå under militärt befäl,
ej ansetts böra falla under militär jurisdiktion. Några speciella ansvarsbestämmelser
för dylika fall har det ej ansetts nödigt att fastställa. Det
förutsättes nämligen, att värnpliktig, som icke på ett tillfredsställande sätt
fullgör det honom ålagda arbetet, skall hemförlovas, för att omedelbart därefter
inkallas till krigstjänstgöring (vid neutralitetsvakten) under minst lika
lång tid, som han skulle deltagit i det civila arbetet. Värnpliktslagens ovannämnda
§ 55 utgör intet hinder för en sådan anordning, enär berörda krigstjänstgöring
enligt en den 20 augusti 1915 utfärdad lagändring är att hänföra
till sådan tjänstgöring under extra ordinära förhållanden, varvid föreskriften
om lottdragning icke äger tillämpning.
Värnpliktiga, som fullgjort dem enligt denna lag ålagt arbete, skola, enligt
vad av försvarsministerns uttalande framgår, få räkna sig detta tillgodo i
stället för motsvarande krigstjänstgöring. Någon uttrycklig föreskrift härom
i lagen har ej ansetts behövlig, enär regeringen, såsom nämnt, äger full handlingsfrihet
i fråga om dessa inkallelser.
Generalkrigskommissarien (chefen för inskrivningsväsendet), Bratlie, som
blivit anbefalld att avgiva yttrande över lagförslaget, har för sin del föreslagit,
att arbetsskyldighet för statens räkning måtte kunna åläggas icke
endast värnpliktiga, utan över huvud alla arbetsföra män (event. även kvinnor).
Begeringen har häremot anmärkt, att en dylik utsträckning av lagens
Bihang till riksdagens protokoll 1317. 1 saml. 294 käft. (Nr 341.) 12
90
Kungl. Maj:ts nåd., proposition nr 341.
tillämpning skulle nödvändiggöra åtskilliga tidsödande åtgärder för de arbetspliktigas
inskrivning m. m., som under nu rådande kritiska förhållanden icke
kunna medhinnas. Generalkrigskommissariens förslag, som in extenso bifogats
propositionen till stortinget, är av följande lydelse:
§ 1.
Därest brist på livsmedel eller andra livsförnödenheter inträtt eller är att befara, är
varje inom landet bosatt arbetsför man (event. kvinna) från och med det år, varunder
han fyller 21 är till och med det år, då han fyllt 44 år,1 skyldig att efter åläggande
av de civila myndigheterna utföra sådant civilt arbete, som avser att avhjälpa eller
förebygga nämnda brist. Arbetet må icke utsträckas utöver sex månader vid varje
inkallelse. Fråga om arbetsförmåga underställes i tvistiga fall läkares prövning.
Män, vilka som värnpliktiga äro upptagna i härens eller flottans rullor, kunna i
kommandoväg beordras att inställa sig till civilt arbete och äro, därest de utan laga
förfall utebliva, underkastade ansvar inför krigsrätt och enligt krigslagarna för underlåtenhet
att lyda given order.
§ 2.
Inkallelse till civilt arbete sker distriktsvis efter den för de värnpliktigas redovisning
fastställda indelningen. Inom varje distrikt inkallas såvitt möjligt män av yngre årsklass
före äldre.
Värnpliktiga kunna i stället för civilt arbete åläggas extra krigstjänstgöring till skydd
för landets neutralitet eller dylikt i ungefär motsvarande antal dagar.
§ 3.
Ersättning för resa med järnväg eller ångbåt till och från den plats, där det civila
arbetet skall utföras, utbetalas enligt samma grunder, som gälla för manskap vid inställelse
till vapenövning vid hären.
Närmare bestämmelser om utförande av föreskrivet civilt arbete och om den ersättning,
som för sådant arbete skall utbetalas, utfärdas av Konungen.
§ 4.
Den som i annat fall, än i § 1, sista momentet, är sagt, utan laga förfall underlåter
att inställa sig till civilt arbete, vartill han blivit inkallad, eller som utan tillstånd
lämnar sådant arbete, eller visar lättja, ovilja eller försummelse vid arbetets utförande,
straffes med böter, därest annan och strängare straffbestämmelse icke är tillämplig.
Tillhör han hären eller flottan, kan han därjämte beordras till extra militär tjänstgöring
under ett antal dagar, som ungefär motsvarar, vad han försummat under det
honom ålagda civila arbetet.
1 Åldersgränsen är fastställd i överensstämmelse med värnpliktslagen.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
91
§ 5.
Denna lag träder genast i kraft.
Det Bratlieska förslaget ansågs såsom för vittgående.
Odelstingets militärkommitté uttalade i yttrande den 9 mars, att den skulle
ha ansetts lämpligare, om man företrädesvis hade sökt få med personer i
värnpliktsåldern, som vore fritagna från värnplikt på grund av kroppsfel
o. d., men framställde på grund av sakens brådskande natur intet yrkande
i denna riktning. Kommittémajoriteten föreslog en saklig ändring endast
beträffande straffbestämmelserna, som enligt dess förslag ej borde innebära
en tillämpning av den militära strafflagen utan blott gå ut på böter; stortinget
insatte sedan tre månaders fängelse såsom straffmaximum. Militärkommittén
föreslog ytterligare lagens uttryckliga formulering som provisorisk,
ävensom dess uttryckliga begränsning till anskaffande av livsförnödenheter,
vilket allt blev stortingets beslut. Lagen utfärdades den 23 mars
i följande lydelse:
Provisorisk lag deri 23 mars 1917 om skyldighet för värnpliktige att
utföra civilt arbete.
§ i
Om
konungen finner det nödvändigt för att säkerställa och ordna landets förseende
med näringsmedel, bränsle och livsförnödenheter, kan han bestämma, att värnpliktige
åläggas utföra civilt arbete — vedhuggning, jordarbete m. m. — även om detta arbete
ej står i förbindelse med militära företag.
§ 2.
(Oförändrad.)
§ 3.
(Oförändrad )
§ 4.
Den som utan laga förfall underlåter att inställa sig till arbetet eller lämnar anvisad
arbetsplats eller visar grov försumlighet under arbetet, straffas med böter eller fängelse
i högst tre månader.
§ 5.
Denna lag träder genast i kraft.
Genom kungl. resolution samma dag föreskrevs, att lagen skulle tillämpas
på det antal värnpliktiga provianteringsdepartementet bestämde, varjämte
samma departement bemyndigades att göra närmare föreskrifter om arbetets
ordning och försvarsdepartementet att lämna motsvarande föreskrifter om
inkallelser till arbetet. De två departementens ganska utförliga föreskrifter
utfärdades samma dag.
92
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Schweiz.
Från Schweiz har ingen annan källa stått till buds än ett exemplar av
Berntidningen »Der Blind», vilken den 17 sistlidne februari hade intagit följande
meddelande från det schweiziska ekonomidepartementet:
»Genom beslut den 16 februari 1917 uppmanar förbundsrådet kantonalregeringarna
att till höjandet av produktionen inom jordbruket, särskilt beträffande åker- och trädgårdsprodukter,
vidtaga alla därför ägnade åtgärder. Åt kantonalregeringarna lämnas
för detta ändamål de nödiga befogenheterna. De erhålla sålunda bemyndigande att
tvångsarrendera vanhävdad eller ouppodlad jord samt att antingen taga densamma i
bruk för kantonens egen räkning eller överlåta brukandet till kommuner, kooperativa
föreningar och allmännyttiga företag. Likaledes kunna de kantonala myndigheterna för
höjandet av produktionen, särskilt i fråga om åker- och trädgårdsprodukter, tvångsarrendera
även sådan odlad jord, vilken på annat sätt användes. Vidare bemyndigas de
kantonala och kommunala myndigheterna att delvis eller helt suspendera gällande arrendekontrakt
beträffande kantonerna eller kommunerna tillhörig jord för att i folknäringens
intresse bruka densamma på ett mera rationellt sätt. Man måste eftersträva
att för livs- och fodermedelsproduktionen tillgodogöra sig all för odling
lämpad jord.
Förbundsrådets beslut befullmäktigar vidare de kantonala regeringarna att ålägga
alla därtill lämpade personer arbete vid brukandet av genom det offentligas försorg
odlad jord samt biträde vid skördearbetet ävensom rätt att uppbåda folk till hjälp
åt enskilda jordbrukare. Regeringarna kunna även i detta syfte rekvirera och använda
erforderliga redskap, maskiner, fordon och dragare.
Kantonalregeringarna uppmanas genom förbundsrådets beslut att draga försorg därom,
att egendomar, vilkas skötsel på grund av ägarens krigstjänstgöring eller sjukdom äventyras,
bliva på riktigt sätt brukade. De bemyndigas vidare att utfärda lämpliga förhallningsregler
för tillgodogörandet av köksavfall och jordbrukets avfallsprodukter, på
det att dessa må bliva till gagn för kreatursutfodringen, gödslingen eller andra liknande
ändamål.
Kantonalregeringarna kunna delegera dem meddelade befogenheter på de kommunala
myndigheterna.
Förbundsrådets beslut giver åt ekonomidepartementet befogenhet:
att gemensamt med kantonalregeringarna och föreningar för allmännyttiga ändamål
organisera upplysningsverksamheten bland befolkningen för att på detta sätt förmå
denna att frivilligt inskränka konsumtionen och öka produktionen av livsmedel;
att ålägga kantoner och kommuner att med säd, potatis och grönsaker odla vissa
minimiarealer;
93
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
att träffa anstalter för säkrande av anskaffning och fördelning av utsäde, sättplantor,
gödningsämnen och andra hjälpmedel;
samt att utfärda föreskrifter om skötseln och inhöstandet av de olika växtslagen, om
förvaring och konservering av jordbruksprodukter och födoämnen av alla slag, om behandlingen
och tillgodogörandet av industriella avtal Isprodukter.
Ekonomidepartementet befullmäktigas att lämna bidrag till sådana av kantoner, kommuner
och föreningar för allmännyttiga ändamål föranstaltade åtgärder, vilka särskilt
avse att för mindre bemedlade underlätta produktionen av livsmedel.
överträdelse av de bestämmelser, som utfärdats av ekonomidepartementet, kantonerna
eller kommunerna, straffas med böter av intill 5 000 tres eller med fängelse på en tid
av intill 3 månader.
På grund av egen insikt och följande det råd, som givits av ledande personer och
myndigheter, har det schweiziska jordbruket sedan krigsutbrottet frivilligt ökat produktionen
av sådana vegetabiliska produkter, vilka tjäna den mänskliga konsumtionen,
särskilt potatis och spannmål.
Den rådande osäkerheten i livsmedelstillförseln från utlandet gör eu ytterligare ökning
av den inhemska livsmedelsproduktionen till en tvingande nödvändighet. Liksom hittills
skall denna ökning i första rummet befrämjas genom upplysningsverksamhet och i det
längsta åstadkommas på frivillighetens väg. Det är att hoppas, att var och en är
medveten om situationens allvar och med alla krafter bidrager till tryggandet av landets
livsmedelsförsörjning. Där den goda viljan härtill fattas, giver förbundsrådets beslut
myndigheterna tvångsmedel i handen för frambringandet av det behövliga.
Men icke blott den jordbruksidkande befolkningen utan alla hava i dessa tider plikt
att göra sitt bästa möjliga till svårigheternas övervinnande. Genom en sparsam hushållning
ävensom genom uppsamling och ändamålsenligt tillgodogörande av alla till
utfodring och gödsling lämpade avfallsprodukter från kök och trädgårdsland kan den
icke jordbruksidkande befolkningen gagna både sig själv och hela landet.»
94
Kunrjl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
Bil. 4.
Tyska lagen om fosterländsk lijälptjänst.
§ i
Varje
tysk man från fyllda 17 t. o. m. fyllda 60 år är, så framt han icke är inkallad
till krigstjänstgöring, skyldig att under kriget fullgöra tjänsteplikt (»vaterländischer
Hilfsdienst»).
§ 2-
Som tjänstepliktiga betraktas alla personer, som tjänstgöra hos offentliga myndigheter
och därmed jämställda institutioner och som hava arbete inom krigsindustrien,
jordbruket, sjukvården samt inom krigsekonomiska organisationer av olika slag ävensom
i alla övriga företag, vilka medelbart eller omedelbart äga betydelse för krigsföretagen
eller folkuppehället, försåvitt antalet sådana personer icke överstiger behovet.
Tjänstepliktiga, vilka sedan den 1 augusti 1916 varit sysselsatta inom jord- och
skogsbruket, få icke anvisas annat arbete.
§ 3.
Ledningen av den civila värnplikten åligger den inom kungl. preussiska krigsministeriet
(ny)upprättade krigsstyrelsen (Kriegsarat).
§ 4.
Vederbörande riks- eller statsmyndighet avgör i samförstånd med krigsstyrelsen
huruvida antalet vid offentlig myndighet sysselsatta personer överstiger behovet. Krigsstyrelsen
avgör i samråd med nyssnämnda myndigheter huruvida en institution är att
jämställa med offentlig myndighet och huruvida antalet vid en sådan anställda personer
överstiger behovet.
För övrigt överlåtes avgörandet av frågan, huruvida ett yrke eller ett företag är att
uppfatta såsom ett i § 2 omnämnt, samt huruvida och i vilken omfattning antalet
inom ett yrke, en organisation eller ett företag sysselsatta personer överstiger behovet,
åt nämnder (Ausschusse), som upprättas inom området för varje ställföreträdande generalkommando.
§ 5.
Varje sådan i § 4 omförmäld nämnd består av en officer som ordförande, av två
statsämbetsmäu, av vilka den ene skall tillhöra yrkesinspektionen, samt av en arbetsgivar-
och en arbetarrepresentant. Krigsstyrelsen utser officeren samt arbetsgivar
-
95
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
och arbetarrepresentanten; i Bayern, Sachsen och WUrtemberg utses dessa av vederbörande
krigsministerier, som i dessa förbundsstater ha att i samråd med krigsstyrelsen
även i övriga hänseenden handhava verkställigheten av förevarande lag. De två statsämbetsmännen
utses av vederbörande förbundsstats centrala myndighet eller av annan
statsmyndighet, som av denna bestämmes. Omfattar ett ställföreträdande generalkommando
flera förbundsstater, utses ämbetsmannarepreseitanterna i nämnden av berörda
förbundsstaters centralmyndigheter; vid nämndens överläggningar och beslut medverka
därvid ämbetsmännen från den förbundsstat, som det ifrågavarande företaget, organisationen
eller personen tillhör.
§ c.
Över beslut av de i § 4 omförmälda nämnderna kan klagan föras hos en inom
krigsstyrelsen upprättad centralnämnd., som består av två officerare från krigsstyrelsen,
av vilka den ene skall vara ordförande, vidare två av rikskanslären utsedda ämbetsmän
samt en ämbetsman, utsedd av den förbundsstat, vilken berörts av ärendet, ävensom
av en arbetsgivar- och en arbetarrepresentant; de tre sistnämnda utses på sätt i § 5
säges. Marinmiuisteriet utser en av officerarna, ifall marinens intressen beröras. Vid
besvär från Bayern, Sachsen eller YVurtemberg utser vederbörande krigsministerium en
av officerarna.
§ 7.
Alla icke enligt § 2 sysselsatta personer kunna när som helst inkallas till tjänsteplikt.
Inkallelsen sker i regel först genom en uppmaning till frivillig anmälan av krigsstyrelsen,
vilken uppmaning förmedlas genom vederbörande statsmyndighet eller annan
myndighet, som av denna bestämmes. Medför denna uppmaning icke tillräcklig påföljd,
sker inkallelse av varje enskild tjänstepliktig genom särskild skriftlig uppmaning
från en särskild lokalnämnd, som i regel skall bildas inom varje rullföringsområde
(Ersatzkom mission), och som skall bestå av eu officer som ordförande, en ämbetsman
och en arbetsgivar- och en arbetarrepresentant. Vid lika röstetal fäller ordföranden
utslaget. Officern liksom arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna utses som i § 5
säges. Ämbetsmannen utses av vederbörande förbundsstats centralmyndighet eller av
den statsmyndighet, som av denna bestämmes.
Var och en, som fått en sådan anmaning, skall söka arbete hos ett sådant företag,
som i § 2 sägs. Har sådan sysselsättning icke erhållits inom två veckor efter anmaningens
erhållande, skall lokalnämnden .invisa sådan sysselsättning.
Besvär över sådan anvisad sysselsättning kan föras hos den i § 5 omförmälda nämnden.
Klagan medför intet uppskov med tjänstgöring.
§ 8.
Vid tilldelande av sysselsättning skall såvitt möjligt hänsyn tagas till den tjänstepliktiges
levnadsålder, familjeförhållande, hemort, hälsa och föregående verksamhet;
därjämte skall tillses, huruvida den i utsikt ställda arbetslönen möjliggör tillräcklig,
livsuppehälle (ausreichenden Unterhalt) för den tjänstepliktige och dem av hans anhörigat
mot vilka han har försörjningsplikt.
96
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
§ 9.
Ingen får anställa en tjänstepliktig, vilken är sysselsatt i sådant företag, som i § 2
sägs, eller vilken under de sista 14 dagarna varit vid sådant sysselsatt, såframt den
tjänstepliktige icke har ett intyg från sin sista arbetsgivare, att han lämnat anställningen
med dennes samtycke.
Vägrar arbetsgivaren att på den tjänstepliktiges begäran utfärda sådant intyg, kan
den tjänstepliktige klaga hos en besvårmämnd, vilken i regel skall bildas inom varje
rullföringsområde och som skall bestå av en av krigsstyrelsen utsedd person som ordförande
samt av tre arbetsgivar- och tre arbetarrepresentanter; två av vardera slaget
skola vara ständiga medlemmar av nämnden; de återstående skola utses av den yrkesgrupp,
som den tjänstepliktige tillhör. Denna besvärsnämnd kan, efter undersökning
av fallet och då fullgiltiga skäl förelegat för den tjänstepliktige att begära entledigande,
utfärda sådant intyg, vilket skall tillerkännas samma verkan som arbetsgivarens.
Som fullgiltig anledning bör särskilt gälla en tillbörlig förbättring (angemessene Verbesserung)
av arbetsvillkoren vid tjänstepliktens utövande.
§ 10.
Instruktioner för de i §§ 4, 7 och 9 omförmälda nämnderna utfärdas av krigsstyrelsen.
Förslagslistor på representanter för arbetsgivare och arbetare i sagda nämnder skola
ingivas till krigsstyrelsen av arbetsgivarnas och arbetstagarnas ekonomiska organisationer.
Förså vitt speciella besvärs- och förlikningsorgan redan hava upprättats inom krigsmaterielindustrien,
kunna de med krigsstyrelsens medgivande träda i de i § 9 omförmälda
besvärsnämndernas ställe.
§ 11-
I alla industriföretag, där tjänstepliktiga sysselsättas och där arbetarantalet i regel
uppgår till minst 50, måste permanenta arbetarutskott (Årbeiterausschiisse) upprättas.
Därest icke sådana arbetarutskott förefinnas (jämlikt § 134 i Gewerbeordnung eller
gällande gruvlagstiftning), skola de upprättas. Alla myndiga arbetare inom ett företag
eller inom en avdelning av detsamma skola sinsemellan direkt och proportionellt med
hemlig omröstning välja medlemmar till dessa utskott. Närmare bestämmelser utfärdas
av vederbörande statsmyndigheter.
I enlighet med samma principer och utrustade med samma befogenheter måste i
företag, som sysselsätta mer än 50 obligatoriskt försäkrade anställda (nach dem Versicherungsgesetze
fur Angestellte versicherungspflichtigen Angestellte), upprättas särskilda
utskott för dessa anställda (Angestelltenausschusse).
§ 12.
Det åligger dessa arbetarutskott att främja det goda samförståndet å ena sidan inom
arbetsstyrkan och å andra sidan mellan denna och arbetsgivaren. Utskottet skall till
arbetsgivaren med eget yttrande överlämna personalens framställningar, önskningar och
klagomål beträffande löne- och arbetsvillkor samt andra förhållanden inom företaget.
97
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 341.
önskar minst l/4 av personalen att upptaga ett ärende till behandling inom utskottet,
måste detta sammanträda för ändamålet.
§ 13.
Uppkommer i ett i § 11 nämnt företag tvist beträffande löne- eller övriga arbetsvillkor,
som icke kan biläggas mellan arbetsgivaren och arbetarutskotten, så kan, ifall
icke båda parter hemställt om medling genom en yrkesdomstol eller motsvarande institutioner
(Gewerbegericht, Berggewerbegericlit, Kaufmannsgericht), hänvändelse ske till
den i § 9 omförmälda nämnden. I så fall tillämpas §§ 66 samt 68—73 i lagen om
yrkesdomstolar med den ändringen, att skiljedom bör avkunnas, även om icke bägge
parter infunnit sig vid medlingsförfarandet, ävensom att personer, som i egenskap av
arbetsgivare eller medlem av arbetarutskott äro parter i målet, icke få medverka vid
skiljedomens avkunnande.
Finnes i ett i § 2 nämnt företag icke något arbetarutskott (d. v. s. då antalet arbetare
är mindre än 50), så kan vid tvister om lön och arbetsvillkor den i § 9 omförmälda
nämnden uppmanas att medla (als Schlichtungsstelle); detsamma gäller för
jordbruksföretag. Härvid tillämpas bestämmelserna i l:a stycket punkt 2 denna §.
Underkastar sig arbetsgivare icke skiljedomen, äga arbetarna rätt att erhålla de i § 9
omnämnda intygen. Underkastar sig arbetaren icke skiljedomen, får sådant intyg icke
utfärdas.
§ 14.
De tjänstepliktiga få icke hindras att utöva den dem lagligen tillkommande förenings-
och församlingsrätten.
§ 15.
För de industriella företag, vilka arbeta i härens och marinens egen regi, skola
vederbörande myndigheter utfärda i överensstämmelse med §§ 11 t. o. m. 13 gällande
föreskrifter.
§ 16.
De tjänstepliktiga, som tilldelas sysselsättning inom jordbruket, äro icke underkastade
de tjänstebjonsstadgar, som gälla inom olika förbundsstater.
.§ 17-
Genom offentlig kungörelse eller genom direkt tillfrågan av krigsstyrelsen eller
nämnderna infordrade upplysningar om löner och arbetsförhållanden måste av vederbörande
avgivas.
Krigsstyrelsen äger att genom representanter inspektera varje företag och vidtaga
åtgärder för dess anpassande efter lagens fordringar.
§ 18.
Med fängelse upp till ett år och med böter upp till 10 000 Mark eller med endera
av dessa straff eller med arrest straffas den,
Bihang till riksagens protokoll 1917. 1 saml. 294 käft. (Nr 341). 13
98
KungI. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
1. som icke efterkommer i § 7 omnämnda anvisning till en sysselsättning eller
som utan trängande skäl (ohne dringenden Grund) tredskas med att förrätta honom
anvisat arbete,
2. som i strid mot § 7 sysselsätter en tjänstepliktig,
3. som icke inom viss frist avgiver i § 12 betecknade uppgifter eller därvid lämnar
falska eller ofullständiga upplysningar.
§ 19.
Förbundsrådet utfärdar de för denna lags verkställande nödvändiga bestämmelser.
Allmänna förordningar härom måste underställas och godkännas en av riksdagen vald
kommission av 15 medlemmar.
Krigsstyrelsen är skyldig att hålla den parlamentariska kommissionen underrättad om
alla viktigare händelser beträffande lagens verkställighet, att på dess begäran meddela
upplysningar, emottaga dess förslag och före utfärdandet av viktigare förordningar inhämta
dess mening.
Kommissionen är berättigad att sammanträda under tiden mellan riksdagens sessioner.
Förbundsrådet kan belägga förseelser mot förordningen med anledning av denna lag
med fängelsestraff intill ett år och med böter upp till 10 000 Mark eller med endera
av dessa straff eller med arrest (Haft).
§ 20.
Lagen träder i kraft samma dag den antages. Förbundsrådet bestämmer tidpunkten
för dess trädande ur kraft. Har förbundsrådet icke gjort bruk av denna befogenhet
tre månader efter fredsslutet med de europeiska stormakterna, skall lagen likväl träda
ur kraft.
Given Stora Högkvarteret den 5 december 1916.
WILHELM.
von Bethmann-Hollweg.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
99
Bil. 5.
Franskt förslag till lag angående utsträckning av rätten
till utskrivning av civila personer.
I början av februari 1917 framlade franska regeringen följande lagförslag:
§ 1.
Bestämmelserna i 58 § i lagen av den 3 juli 1877, med ändringar genom lagen av
den 23 juli 1911 angående militär rekvisitionsrätt tillämpas på alla företag och arbeten,
som äro av betydelse för det nationella försvaret eller folknäringens tryggande.
I överensstämmelse därmed kunna alla fransmän mellan 16—60 år, som icke äro
inkallade till krigstjänst, utskrivas. Dessa utskrivningar inverka icke på eventuella
militära inkallelser.
Förteckningar, upptagande namn och yrke på personer, som kunna ifrågakomma till
utskrivning på grund av denna lag, uppsättas med ledning av de anmälningar, som av
berörda personer skola insändas till mären å den ort, där de vistas, inom tid, som bestämmes
av regeringen.
§ 2.
Arbetsministern tillkännager, efter uppgifter från vederbörande ministerium, hur stor
arbetsstyrka, som behöves för varje ifrågakommande arbete, ävensom platsen för och
arten av detta arbete.
Därest behovet av arbetskraft icke inom tio dagar fyllts på frivillighetens väg, skall
bristen avhjälpas genom prefektens bestämmande. Utskrivna personer bestämmas till
olika arbeten allt efter förmåga och anlag, i tur och ordning efter ålder, att börja med
de yngsta klasserna, och i den mån så ske kan i närheten av bostadsorten.
Personer, som utskrivits på grund av denna lag, åtnjuta alla de fördelar, som jämlikt
arbetarsltyddslagarna tillkomma icke utskrivna civila arbetare. Deras avlöning beräknas
efter gängse normer för samma arbete på ifrågavarande plats.
§ 3.
Besvär över av prefekten utfärdade bestämmelser anföras inför en departementalkommission,
vilken bland sina medlemmar räknar representanter för krigs-, ammunitions-,
jordbruks- och arbetsministerierna, ävensom arbetsgivare och arbetare till lika antal.
§ 4.
Fransmän, som tillhöra här nedan nämnda kategorier, äro icke utan eget samtycke
underkastade bestämmelserna i denna lag:
100
Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
l:o. Invalider och obotligt sjuka, på vilka lagen av den 14 juli 1905 äger tillämpning;
2:o. Män, som sedan den 2 augusti 1914 blivit kasserade till följd av i krigstjänst
ådragna sår eller sjukdomar (réformés n:r 1);
3:o. Personer, som av den i § 3 omnämnda kommissionen blivit förklarade olämpliga,
tillfälligt eller för all framtid.
4:o. Unga män i åldern 16—20 år, som inför den ovannämnda departementalkommissionen
styrkt sig vara i lära med skriftligt kontrakt eller för sin framtida utbildning
studera vid någon högre eller lägre undervisningsanstalt eller yrkesskola.
Personer, som sedan någon tid före den 1 december 1916 äro sysselsatta med jordbruksarbete
antingen som egendomsägare, arrendatorer, hälftenbrukare, torpare eller
tjänstehjon, skola behålla sin sysselsättning, utan att mot eget samtycke kunna tvingas
till förändring av vistelseort.
Personer, som nämnts här ovan, kunna utskrivas för att sköta jord, som saknar tillräcklig
arbetskraft och som icke hör till deras vanliga arbetsområde; de kunna likaledes
åläggas att hava överinseende över lantbruksarbetet inom ett visst område med hjälp av
för ändamålet avdelade arbetsstyrkor.
Likaledes skola följande personer fullgöra tjänstgöriug inom sitt förutvarande arbetsområde,
nämligen:
a) Personer, som redan äro sysselsatta i ett företag av den art, som omnämnts i § 1
under förutsättning att antalet sådana personer, enligt vederbörande ministeriums åsikt,
icke överstiger nämnda företags behov;
b) Ämbetsmän och ordinarie eller extra tjänstemän vid offentliga verk och inrättningar,
som äro oumbärliga för dessa inrättningars funktion, enligt av vederbörande
chefer upprättade förteckningar.
§ 5.
Utan hinder av bestämmelserna i lagen av den 3 juli 1877, med ändringar genom
lagen av den 23 juli 1911, straffas brott mot bestämmelserna i denna lag eller på
grund därav utfärdade förordningar med fängelse från 6 dagar till 3 månader och
böter från 16 till 10 000 francs eller ett av dessa staff enbart.
Fängelsestraff skall, om domstolen så bestämmer avtjänas först efter fredsslutet.
§ 463 i strafflagen tillämpas på brott mot här ovan nämnda förordningar.
§ 6.
Genom av regeringen utfärdade förordningar fastställes, å vilka slag av företag denna
lag skall tillämpas, huru i § 2, mom. 1 omnämnda anmälningar skola ingivas, samt de
departementala kommissionernas sammansättning och åligganden, ävensom övriga för
lagens tillämpning nödiga föreskrifter.
Såvitt bekant har lagen ännu icke slutbehandlats av parlamentet.
Kungl. Maja» nåd. proposition nr 341.
101
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 27 april 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman, 1
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för civil-, finans- och jordbruksdepartementen
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet
Stenberg ett inom finansdepartementet utarbetat och enligt Kungl. Maj:ts
beslut denna dag för vidare behandling till justitiedepartementet överlämnat
förslag till lag om allmän tjänsteplikt; och hemställde föredraganden,
att över nämnda förslag, som var av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll
utvisar, lagrådets utlåtande måtte, för det i § 87 regeringsformen angivna
ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet samt att utdrag av
finansdepartementets protokoll i ärendet måtte få åtfölja remissen till lagrådet.
1 Denna bilaga, som är lika lydande med bil. 1 till ovan intagna protokoll över
finansärenden för denna dag, är här utesluten.
102
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 341.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Nils Berlin.
Kungl. May.ta nåd. proposition nr 341.
103
Utdrag av protokoll; hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den
3 maj 1917.
Närvarande:
Justitieråden Gullstrand,
von Seth,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.
Enligt lagrådet tillhandakoinmet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
27 april 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om allmän tjänsteplikt.
Tillika hade till lagrådet överlämnats utdrag av protokollet över
finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet berörda den
27 april uti ifrågavarande ärende.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av konstituerade revisionssekreteraren Nils Edling.
I anledning av förslaget avgå vos följande yttranden:
Förslaget 1 dess helhet.
Lagrådet:
Den lagstiftning, som nu föreslås, möjliggör ingrepp i enskild persons
självbestämningsrätt av den omfattning och art, att endast utomordentliga
förhållanden kunna rättfärdiga desamma. De nu föreliggande
omständigheterna innebära emellertid, såsom framgår av utredningen, ett
sådant nödläge, att det icke längre bör råda något tvivel om att individerna
måste underkasta sig även de mest vittgående inskränkningar i sin
104
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
frihet i fråga om valet av arbete och vad därmed äger samband. Huru
långt i enskildheterna dylika inskränkningar böra få sträcka sig och vilken
organisation bör givas åt det hela för att det resultat man vill vinna
skall kunna fullständigast uppnås med minsta olägenheter för dem, det
gäller, är naturligtvis ännu svårt att avgöra. Endast genom erfarenhet,
hämtad från den ifrågasatta lagstiftningens tillämpning, har man utsikt
att med någon säkerhet bedöma, vilka bestämmelser äro ägnade att bäst
tillgodose lagstiftningens syfte.
Vid dessa förhållanden torde allvarligare betänkligheter icke möta
mot ett godkännande av de huvudgrunder, på vilka det nu föreliggande
förslaget är byggt.
1 §•
Lagrådet:
Förslaget avser, såsom framgår av paragrafens avfattning, en var i
Sverige bosatt man eller kvinna inom vissa åldersgränser, således även utländska
undersåtar. Tjänstepliktig är enligt stadgandet i 8 § andra stycket
skyldig att kvarbliva i anvisat arbete under tid, som kallelsen må avse,
eller till dess han av arbetsnämnd entledigas eller tjänsteplikten upphör.
För så vitt förslaget får anses innebära, att tjänsteplikten upphör genom
utflyttning och att således utlänningen kan genom att faktiskt upphöra att
vara här bosatt, även rättsligen undandraga sig tjänsteplikten, är häremot
icke något att erinra. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej förslaget
uttrvckligen bort upptaga tillämnad utflyttning av utländsk undersåte
bland de i 13 § angivna fall, då arbetsnämnd har att entlediga tjänstepliktig.
Vidare äro enligt antagna internationella grundsatser hemlandets
myndigheter ovillkorligen berättigade att hemkalla här bosatt utlänning
för fullgörande av honom åliggande krigstjänst. Genom en sådan hemkallelse
behöver å ena sidan icke bosättningsförhållandet upphävas,
men å andra sidan är det uppenbart att tjänsteplikten gent emot
Sverige icke i någon mån får hindra utlänningen att efterkomma
en dylik inkallelse. Bestämmelserna i 7 § under b) och i 12 §
av förslaget avse givetvis endast svensk krigstjänst och äro följaktligen
icke tillämpliga i nu berörda fall. Det förhållande, att här bosatt
utländsk undersåte blir inkallad till krigstjänst i hemlandet, bör måhända
icke i lagen lämnas å sido. Enklast torde saken ordnas genom ett tillägg
till 12 § första stycket av innehåll att vad där stadgas om svensk undersåte,
vilken inkallas eller beordras till tjänstgöring, som avses i 7 § b),
skall äga motsvarande tillämpning då bär bosatt utländsk undersåte, som
kallats till fullgörande av tjänsteplikt, beordras till krigstjänst i sitt hem
-
105
Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 341.
land. Själva rätten för honom att utan hänsyn till den honom här åliggande
tjänsteplikten efterkomma anmaningen från hemlandet lärer nämligen
iå anses sä självfallen, att den icke behöver uttryckligen omtalas.
4 §•
Lagrådet:
Ehuru jämlikt stadgandet i 7 § a) ämbets- eller tjänstemän icke
kunna komma att för fullgörande av tjänsteplikt lämna sina innehavande
befattningar, synes dock kunna av annan orsak uppstå behov att låta dylika
befattningar, särskilt vad angår kommunikationsverken, skötas av andra
på grund av tjänsteplikt. Det hemställes fördenskull att bestämmelserna
i nu förevarande paragraf måtte få gälla civil befattning i allmänhet.
7 §•
Lagrådet:
Med det under a) angivna undantag torde avses att Konungen äger
förordna att ämbets- eller tjänsteman skall vara underkastad tjänsteplikt
med avseende å utövningen av den befattning han innehar. Ett förtydligande
i sådan riktning synes önskligt.
I överensstämmelse med vad som skett i 35 § torde även här landsting
böra nämnas jämte kommun.
11 §.
Lagrådet:
Medan enligt stadgandet i tredje stycket av förevarande paragraf
tjänstepliktig icke äger anföra besvär i annat fall, än då han förmenar att
vid kallelse tillräcklig hänsyn icke tagits till omständighet, varom förmäles
i 9 § mom. 2 a), får arbetsgivare klaga när helst han av något skål är
missnöjd med kommunal arbetsnämnds beslut ifråga om de tjänstepliktigas
uttagande. Detta innebär en olikhet, som icke lärer vara påkallad av förhållandena.
Då även arbetsgivarnas intressen synas bliva tillräckligt tillgodosedda,
om arbetsgivares besvärsrätt inskränkes till samma fall som
tjänstepliktigs eller till det fall att genom underlåten tillbörlig hänsyn till
omständighet, varom förmäles i 9 § mom. 2 a), olämplig arbetskraft ställts
till arbetsgivarens förfogande, hemställes, att stadgandet omredigeras därhän,
att besvärsrätt endast medgives, då arbetsgivare eller tjänstepliktig
linner, att till men för honom vid kallelse tillräcklig hänsyn icke tagits till
omständighet, varom förmäles i nyssnämnda lagrum.
Bihang till Riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 294 höft. {Nr 341.) 14
106
Kungl. May.U nåd-, proposition nr 341.
17 §.
Lagrådet:
Uttrycket i slutet av andra stycket »eller som i de i 35 § angivna
fall är lagligt gällande» lärer ej med full tydlighet uttala vad därmed avses
eller att beträffande de i 35 § första stycket omförmälda anställningarna
ändring i avlöningsförmåner och övriga arbetsvillkor, även under tid då
tjänsteplikt tillämpas i avseende å nämnda anställningar, kan äga rum i
samma ordning som under vanliga förhållanden.
18 §.
Lagrådet:
Den i andra stycket av förevarande paragraf omförmälda skyldigheten
att nedsätta ett belopp, motsvarande avlöningssumman för en tid av
intill ett år, eller ställa däremot svarande säkerhet, kan, särskilt då fråga
är om mycket stora företag, vålla arbetsgivaren synnerliga svårigheter.
Nedsättning eller ställande av säkerhet för så lång tid framåt lärer ej heller,
med hänsyn därtill att de avlöningar, om vilka här är fråga, i regel
utbetalas för mycket korta tidsperioder i sänder, vara betingat av hänsyn
till de tjänstepliktiga. Tiden lärer utan olägenhet kunna inskränkas till
exempelvis två månader. Skulle den först ställda säkerheten behöva helt
eller delvis tillgripas för de tjänstepliktigas förnöjande, bör naturligtvis
arbetsgivaren bliva skyldig att fylla bristen genom ny nedsättning eller
ställande av ny säkerhet. För att trygghet skall vinnas, att detta sker,
bör den i tredje stycket Konungens befallningshavande ålagda underrättelseskyldigheten
utsträckas till att gälla även för det fall, att den en gång
ställda säkerheten måst helt eller delvis tillgripas i den ordning, varom
förmäles i femte stycket.
Den i sistnämnda stycke för visst fall stadgade fördelningen av influten
köpeskilling bör givetvis ske i sådan ordning, att en fast utgångspunkt
vinnes för besvärstidens beräknande. Enklast lärer detta uppnås,
om fördelningen sker vid ett i bestämd ordning kungjort sammanträde
med rättsägarna inför Konungens befallningshavande. Kungörandet lärer
lämpligen ske i den ordning, som angives i 141 § utsökningslagen. Uti
ifrågavarande stycke synes alltså böra införas en föreskrift, att fördelning,
varom nyss är sagt, skall ske vid sammanträde inför Konungens befallningshavande,
så kungjort som i 141 § utsökningslagen förmäles.
Då den i sjätte stycket omförmälda plikten för den kommunala arbetsnämnden
att göra anmälan hos Konungen, för det fall att arbetsgivare
Kutig l. Maj:ts nåd. proposition n:r 341.
107
underlåter att vederbörligen fullgöra honom åliggande skyldighet att nedsätta
penningar eller ställa säkerhet, synes böra äga rum även för den
händelse att arbetsgivare underlåtit att ställa sig till efterrättelse sådant
förnyat föreläggande, som avses i sjunde stycket, hemställes om en omflyttning
av nu ifrågavarande båda stycken.
25 §.
Lagrådet:
Ehuru i motiven till 22 § uttalas att överenskommelser rörande arbets-
och löneförhållanden skola bliva gällande under den tid, för vilken
de ingåtts, är det utan tvivel avsett att den ordning av dylika förhållanden,
som för viss tid överenskommits, skall kunna när som helst ändras
genom beslut av Konungen eller riksarbetsnämnden. Det synes emellertid
önskligt att detta varder tydligare uttryckt än som i lagtexten skett.
32 §.
Lagrådet:
Då den i fjärde stycket givna straffbestämmelsen icke torde böra
gälla annan tjänstepliktig än den, som är kallad att fullgöra sin tjänsteplikt,
synas ordalagen böra ändras till överensstämmelse härmed.
Vad man med bestämmelsen i samma stycke velat särskilt träffa är
givetvis försök till anstiftan av förbrytelse, varom förmäles i första eller
tredje stycket. 1 den mån ett dylikt försök lyckas, följer nämligen redan
av de allmänna reglerna angående ansvar för anstiftan, att anstiftaren
skall straffas som vore han själv gärningsman. Det kan ifrågasättas, om
verkligen tillräckliga skäl finnas att, såsom här skett, i straffrättsligt hänseende
med! anstiftan likställa försöket därtill. För detta synes en straffskala
av böter från och med fem till och med ettusen kronor eller fängelse
i högst sex månader vara tillfyllest. Bestämmer man sig för en dylik
nedsättning av straffskalan, bör stadgandets avfattning så jämkas, att det
bliver endast å försöket till anstiftan, som denna lindrigare straffskala
skall tillämpas.
Justitierådet von Setli''-
Anmärkningsvärt synes vara, att underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet,
varom stadgas i 12 § första stycket, lämnats alldeles
straffri. Visserligen kunna fall tänkas, då sådan underlåtenhet är ursäktlig,
t. ex. då någon erhållit kallelse till inställelse i krigstjänst så kort
108
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 341.
tid före det tjänstgöringen skolat börja, att han ej medhunnit att göra
anmälan, men i varje fall torde grov försummelse i förevarande hänseende
icke böra lämnas onäpst. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten
kan nämligen i många fall komma att vålla avsevärd oreda.
Femte stycket i förevarande paragraf lärer lämpligen kunna så
jämkas, att där stadgade bötesansvar kommer att äga rum jämväl i nu
berörda fall.
35 §-
Lagrådet:
Där staten, landsting eller kommun är arbetsgivare i andra fall än
i första punkten av förevarande paragraf omförmäles, torde föreskrifterna
i Kap. II böra äga tillämpning, så framt ej Konungen annorlunda beslutar.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kung!. Maj:ts null. proposition nr >141.
loft
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, kallet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
måndagen den 7 maj 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
IVIårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Stenberg, anmälde efter
gemensam beredning med cheferna för civil-, finans- och jordbruksdepartementen
lagrådets den 3 innevarande maj avgivna utlåtande över det den
27 nästlidne april till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmän
tjänsteplikt.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»De
av lagrådet framställda erinringarna, vilka endast avse detaljbestämmelser
i förslaget, hava ansetts böra iakttagas; dock bär det av
lagrådet vid 1 § ifrågasatta tillägget i 13 § funnits icke vara erforderligt.
Vid den omarbetning, som förslaget med anledning av lagrådets utlåtande
110 Kungl. Majtts nåd. proposition nr 341.
underkastats, hava tillika vidtagits vissa jämkningar i redaktionellt hänseende.
*
Föredraganden uppläste härefter det sålunda jämkade förslaget till
lag om allmän tjänsteplikt samt hemställde, att förslaget måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet., P. A. Norstedt & Söner.