KungJ. Maj ds Nåd. Proposition Nr 34.
1
Nr 34.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter;
given Stockholms slott den 20 januari 1917.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
att på extra stat för år 1918 under sjätte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 4,000,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angivna grunder användas till understöd
för uppförande av bostadshus med smålägenheter, med rätt för Kungl.
Maj:t att förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga medel utanordna
beloppet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 27 käft. (Nr 34.)
1
2
Kung!. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 34.
Den allmänna
bostadsfrågan.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
januari 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde följande.
Den allmänna bostadsfrågan hänför sig till bostädernas beskaffenhet
och användning, tillgången å bostäder i förhållande till behovet och deras
pris i förhållande till vcderbörandes inkomst. Denna fråga kan anses
löst, först när möjlighet finnes även för de mindre bemedlade att under
alla förhållanden leva i goda bostäder för skäliga pris.
Skärskådar man under denna synvinkel bostadsfrågans läge i vårt
land, ådagalägga de omfattande och ingående bostadsstatistiska utredningar,
som under de senaste åren verkställts av socialstyrelsen i samråd
med de år 1912 inom civildepartementet tillkallade sakkunniga för
utredning av de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga (statens
bostadskommission), till fullo förefintligheten av allvarliga bostadssociala
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.
missförhållanden. De allmänna bostadsi’äkningar, som i samband med
mantalsskrivningarna för åren 1913 och 1914 anordnades inom bl. a.
ett hundratal städer och stadsliknande samhällen, visade sålunda redan
vid dessa tidpunkter i åtskilliga städer och orter en betänkligt ringa
tillgång på lediga lägenheter och särskilt på de smålägenheter om
ett kök, ett rum och kök samt två rum och kök, vilka utgöra de
normala familjebostäderna för befolkningens stora, mindre bemedlade
huvudmassa. Det är också känt, att trångboddheten är stor i dessa
samhällslager. Med hänsyn till dessa och andra förhållanden nödgas
man konstatera, att vår stadsbefolknings bostadsstandard ingalunda kan
betecknas som hög utan fastmer såsom avsevärt understigande den, som
råder i vissa andra länder, särskilt i Västtyskland, Nederländerna, Belgien,
England och Nordamerika.
Bostadsförhållandena äro emellertid i vissa avseenden underkastade Bostadsjämförelsevis
snabba förändringar, i det förskjutningar ständigt äga rum
från mindre till större, från billigare till dyrare lägenheter eller ock omvänt, ondet närmast
i det gamla bostäder bortrivas och nya komma till o. s. v. Huru fore ^/s4 rs
bostadsbeståndet årligen förnyas och växer i våra städer, köpingar och
municipalsamhällen, är möjligt att fastställa genom den statistik över
byggnadsverksamheten i rikets stadssamhällen, som sedan ett årtionde
tillbaka utarbetats av socialstyrelsen (förut kommerskollegii avdelning
för arbetsstatistik).
| ) Denna statistik ger vid handen, att gent emot den livliga byggnads
verksamhet,
som utmärkte perioden 1904 — 1906, inträdde med den ekonomiska
krisen år 1907 en kraftig återgång, som under de följande åren
minskade högkonjunkturens siffra till ungefär hälften. Men ägnat att
väcka särskild uppmärksamhet är, att byggnadsverksamheten eller rättare
bostadsproduktionen i stort sett höll sig på samma nivå som åren 1908
—1909 icke blott under år 1910 utan även under åren 1911—1913,
år som dock i fråga om industriell utveckling och ekonomisk framgångtorde
överträffat till och med åren 1905 och 1906. Antalet i städer och
stadsliknande samhällen nybyggda rum (och kök) per 10,000 invånare
utgjorde nämligen:
År |
År |
År |
År |
År |
År |
År |
År |
År |
År |
1904 |
1905 |
1906 |
1907 |
1908 |
1909 |
1910 |
1911 |
1912 |
1913 |
243 |
247 |
238 |
196 |
136 |
119 |
133 |
127 |
146 |
142 |
Sifferserien ger oförtydligt vid handen, att det stillestånd på bostadsbvggandets
område, som under de senaste åren närmast före världskriget
konstaterats äveu i andra länder, trots goda ekonomiska förhållanden
4
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
Kristidens
återverkan
på bostads~
byggnadsverksamheten.
sträckt sig jämväl till vårt land. Anledningen härtill har man huvudsakligen
velat söka i kapitalets flykt från byggnadsverksamheten till
industrien och andra placeringsobjekt, vilka, särskilt under högkonjunktur,
lämna högre räntor.
Samtidigt med att under högkonjunkturen folktillströmningen till
städer och industriorter är mycket stark, är sålunda byggnadsverksamheten
stillastående eller avtagande. Följden blir bostadsknapphet, hyresstegring
och bostadsförsämring genom inneboendesystem och användande
av undermåliga lägenheter. Så länge bostadsproduktionen, i likhet med
vad som för närvarande är fallet, så gott som uteslutande ligger i
händerna på den spekulativa byggnadsverksamheten, är därför högkonjunkturen
ofta för den mindre bemedlade en ur bostadsfrågans synpunkt
ogynnsam tid.
Lämnade sålunda byggnadsverksamheten åtskilligt övrigt att önska
redan före utbrottet av den nuvarande politiska och ekonomiska krisen,
har under dennas förlopp utvecklingen på bostadsproduktionens område
givit anledning till uppkomsten av nya bostadssociala problem av vida
mera brännande natur än de förutvarande. Medan det tidigare endast
förelåg fara för att byggnadsverksamhetens i förhållande till befolkningstillväxten
i stadssamhällena alltför ringa progression skulle motverka en
önskvärd höjning av vår stadsbefolknings i stort sett tämligen låga bostadsstandard,
kan man nu hysa farhågor för, att den närmaste tiden skall medföra
en direkt sänkning av de mindre bemedlade klassernas bostadsnivå.
Antalet nytillkomna rum per 10,000 invånare nedgick till 125 år
1914 och till 81 år 1915, vilket sistnämnda tal utgör föga mer än hälften
av årsresultatet 1912—1913 och endast omkring en tredjedel av den
årliga bostadsproduktionen under tiden 1904—1906.
Enligt socialstyrelsens statistik var år 1914 brutto tillskottet av
bostadslägenheter i de omkring 240 stadssamhällen, varifrån uppgifter föreligga,
10 % mindre än 1913 och för år 1915 uppgick minskningen mot
1913 till ej mindre än 41 %\ tages hänsyn till nettotillskottet av bostäder
(tillkomna minus avgångna), bliva motsvarande jämförelsetal respektive
9 och 43 %. Av naturliga skäl inträdde denna kris med växlande
styrka i olika samhällen. I vissa norrlandsstäder, såsom Gävle,
Sundsvall och Härnösand, var sålunda byggnadsverksamheten år 1915
större än år 1914, och enahanda var förhållandet i industristäderna Borås,
Landskrona och Södertälje. I andra städer åter, och däribland i de största,
såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro,
Eskilstuna och Västerås, var minskningen så mycket kraftigare.
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 114. 5
Betraktas de särskilda landsdelarna för sig, märkes i Sydsveriges
större städer redan vad år 1914 beträffar en stark avmattning av byggnadsverksamheten,
vilken då i förhållande till föregående år nedgick
med omkring en tredjedel. Under år 1915 utbredde sig stagnationen i
bostadsbyggandet jämväl till Stockholm och östra Sverige samt södra
Sveriges och Nordsveriges mindre orter, d. v. s. just de delar av landet,
där produktionen av bostäder varit av större omfattning före krisen.
Däremot har i de landsdelar, där byggnadsverksamheten redan före
kristiden var svag, bostadsbyggandet visat antingen — såsom i Småland,
Öland och Gottland samt större orter i Nordsverige — ingen eller ock —
som i Västsverige — endast ringa minskning. Krisens resultat synes
sålunda hava blivit eu utjämning av bostadsproduktionen i de olika landsdelarna
till en viss, av de alldeles oundgängliga bostadsbehoven och
byggnadsindustriens nödtorftiga sysselsättning bestämd, låg nivå. För år
1916 föreligga ännu icke några motsvarande silfror. Av allt att döma har
dock stagnationen under detta år blivit än mera utpräglad och flerstädes
lett till ett fullständigt stillestånd inom stadssamhällenas egentliga
bostadsproduktion, medan däremot fabriker, arbetarbostäder o. d. byggnader
för industriens behov flerstädes uppförts i stor skala och jämväl
en ganska livlig ny- och ombyggnadsverksamhet ägt rum på den egentliga
landsbygden.
Nu angivna synpunkter på de svenska städernas bostadsförhållanden
framhöllos starkt i det yttrande och förslag rörande kristidens bostadsfråga,
som den 22 mars 1916 ingavs till mig av de förenämnda, för
utredning av de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga tillkallade
sakkunniga. I bostadskommissionens framställning skildras till
en början de förut delvis berörda symptomen på en annalkande bostadskris.
Därefter söka de sakkunniga utreda de viktigaste orsakerna till denna, varvid
i främsta rummet ställes fastighetskreditens försämring. Räntorna
för byggnadsindustrien hava sålunda, anföra de sakkunniga, under kristiden
betydligt förhöjts, varjämte det är svårt att över huvud taget erhålla
byggnadskredit och ännu svårare att få byggnadslån omsatta i kassalån.
Härtill komma kreditsvårigheterna på den allmänna fastighetsmarknaden.
De sakkunniga betona dock, att dessa svårigheter knappast kunna anses
direkt motivera en allmän hja-esstegring, då många inteckningslån äro
bundna och sålunda tillsvidare icke beröras av räntehöjningen. Med
avseende på år 1912 beräkna sakkunniga denna »fasta» del till ungefär
två femtedelar av den del av hela fastighetskrediten, som ej låg hos
enskilda långivare och sålunda var åtkomlig för undersökning.
Statens
bostads
kommissions
framställning
den 22 mars
1916.
6
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
De sakkunnig-a påpeka därefter den starka prisökningen på byggnadsmaterial
och lämna i samband därmed några uppgifter om byggnadskostnadernas
stegring, som i Stockholm för en vanlig flervåningsbyggnad
av sten beräknades till omkring 23 %.
Den utveckling av bostadsförhållandena, som på grund härav syntes
förestå, skulle, yttra de sakkunniga, innebära en oskälig merbelastning
av de fattigares budget, ett avstannande och sannolikt en tillbakagång av
utvecklingen emot kvalitativt bättre bostäder, ett förlamande av bostadsinspektionens
arbete och över huvud taget av bostadsreformarbetet.
Kraftiga och skyndsamma åtgärder vore därför av nöden.
I första hand uppmärksamma de sakkunniga härvid kapital frågan.
Det enda medel, som kan giuta nytt liv i den avstannande byggnadsverksamheten,
anse de sakkunniga vara att erforderliga belopp på billigast
möjliga villkor genom det allmännas försorg ställas till förfogande för
bostadsproduktionen. Främst borde det ankomma på kommunerna att vidtaga
i detta hänseende nödiga åtgärder. De sakkunniga yttra härom vidare:
»På flera håll hava ock städernas myndigheter kraftigt inskridit mot den
hotande bostadsnöden, och inom andra stadsförvaltningar föreligga beaktansvärda
förslag till åtgärder i samma riktning. De sakkunniga hava
särskilt uppmärksammat det understöd till kooperativa bostadsföreningar
och allmännyttiga bostadsbolag genom tillhandahållande av billig byggnadsmark
eller medverkan för belåning av de för uthyrning till mindre
bemedlade avsedda fastigheterna, som givits av Göteborg och andra
städer och som en av centralförbundet för socialt arbete tillsatt kommitté
nyligen föreslagit Stockholms stad att lämna. Emellertid är det
uppenbart, att särskilt de mindre städerna under nuvarande förhållanden
hava synnerligen svårt att till rimliga villkor upplåna de medel, som för
sådana kommunala åtgärder krävas. De sakkunniga anse sig därför
böra här framhålla, att, därest en i detta nödläge ofrånkomlig uppmaning
från statens sida till kommunerna att i lämpliga former understödja
den allmännyttiga bostadsproduktionen skall lända till avsedd
påföljd, utvägar samtidigt måste anvisas kommunerna, huru de skola
erhålla behövliga lånemedel till skälig ränta. I detta hänseende hava
de sakkunniga i främsta rummet velat rikta uppmärksamheten på pensionsförsäkringsfondens
utlåning.»
Prisförhöjningen å byggnadsmaterial påkallade ock, enligt de
sakkunnigas mening, ett skyndsamt inskridande. Lämpligaste sättet för
vidtagandet av i förevarande hänseende erforderlig utredning syntes vara
tillsättandet av en särskild kommission med uppdrag att i ämnet
skyndsamt avgiva utlåtande och förslag. Härvid torde särskilt böra
uppmärksammas möjligheten av att i fråga om sådana byggnadsämnen
Kalif/!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
7
som i större utsträckning exporteras, såsom exempelvis trävaror, tillämpa
det inom livsmedelshandeln under nuvarande krisperiod med fördel använda
kompensationssystemet.
Om den för tillfället särskilt brännande hyresfrågan yttra de sakkunniga:
»Med hänsyn till vad ovan anförts, hålla bostadssakkunniga
före, att det ligger i det allmännas intresse att under nu rådande dyrtid
i görligaste mån söka undvika förhöjningar av bostadsprisen, särskilt
vad de mindre bemedlade angår. Att, såsom från vissa håll föreslagits,
genom fixerande av nuvarande hyrespris såsom maximihyror lägga hela
bördan av fastighetsinnehavets merkostnader under kristiden på husägarna,
synes dock knappast rättvist, helst man i vårt land icke utan
vidare kan anse fastighetsägaren som den i varje fall ekonomiskt starkare
parten, framförallt i våra små och medelstora städer, där var
fjärde eller femte lägenhetsinnehavare ofta bor i eget hus. Bostadssakkunniga
vilja i detta samband erinra om de talrika egnahemsägare,
vilka i sina hus inrett en hyreslägenhet, i syfte att dennas avkastning
skulle lämna välbehövlig hjälp vid byggnad skostnadernas eljest alltför
tunga amortering. Att avgöra, i vad mån de genom stegrade ränteoch
underhållskostnader in. in. ökade fastighetsutgifterna böra bäras av
husägarna eller av hyresgästerna, synes därför lämpligen böra hänskjutas
till avgörande i varje särskilt fall. Såsom organ härför torde krävas
vissa med särskilda befogenheter utrustade lokala myndigheter.»
På sakens dåvarande ståndpunkt förklarade sig de sakkunniga icke
vara i tillfälle att framlägga fullständigt förslag i ämnet, men skulle de
inom den närmaste framtiden inkomma med förnyad framställning i
denna fråga.
Kort därefter ingåvo de bostadssakkunniga ett utförligt förslag till
kommunal reglering i vissa avseenden av hyresmarknaden under kristiden.
I denna framställning angives som den föreslagna offentliga
hyresregleringens ändamål att under nuvarande dyrtid söka förhindra
den vtterligare sänkning av de mindre bemedlades levnadsstandard, som
hyresförhöjningar, motiverade endast av fastighetsägarens vinningslystnad,
kunna förorsaka. Den uppgift, som här föreligger, har, säga de sakkunniga,
föga gemensamt med den offentliga prisregleringen för livsmedel i
form av maximipris. Den hyresreglerande myndigheten skulle enligt
förslaget icke kunna ingå på någon granskning av hyrespriserna i och
för sig, utan bleve dess uppgift endast att bilda sig en uppfattning om,
i vad mån en ifrågasatt hyresstegring kunde anses motiverad av ökade
utgifter för fastigheten under krisen.
Bostadslcommissionens
framställnin g
i hyresfrågan.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
Departements
chefen.
Efter att hava motiverat sitt beslut att frångå exemplen från Norge
och England, där regleringsorganen äro utrustade med befogenhet att
fälla rättsligt bindande skiljedomar, föreslå de sakkunniga, att hyresregleringens
lokala organ skulle, liksom i Tyskland, fungera som förlikningsnämnder
med uppgift att medla i tvister om hyresförhöjningar.
De sakkunniga anse, att dessa organ, därest de erhölle en lämplig sammansättning,
snart nog skulle förvärva en auktoritativ ställning och ett
bestämmande inflytande på hyresmarknaden. Deras verksamhet borde
komma att giva dem en synnerligen grundlig kännedom om de olika
ekonomiska och sociala förhållanden, av vilka hyresprisen bero, och det
torde därför kunna antagas, att deras medlingsförslag i de flesta fall skulle
komma att godkännas. Möjligheten av, att nämnden offentliggjorde sitt
förslag och därmed brännmärkte en i strid mot detta förslag vidtagen
hyresförhöjning såsom oskälig, skulle för övrigt innebära ett nog så
verksamt tryck på fastighetsägarna, för vilka det bleve svårt att enbart
av vinningslystnad förkasta ett på goda grunder fotat förlikningsanbud.
De lokala förlikningsorganens arbete för att befrämja en av förnuftiga
ekonomiska och sociala grunder bestämd utveckling av hyresmarknaden
syntes de sakkunniga i hög grad kunna underlättas genom en
kombination med en rationellt ordnad bostadsförmedling. Någon på
enskilt initiativ beroende bostadsförmedling finnes som bekant knappast
vad smålägenheter angår, och den vanliga annonseringen i tidningspressen
utgör blott en ofullkomlig ersättning för denna brist. De sakkunniga
kommo emellertid till den slutsatsen, att, därest förmedlingen
skulle kunna vinna den omfattning, som vore nödvändigt för dess
effektivitet, den borde grunda sig på anmälningstvång, en plikt för
hyresvärdarna att till förmedlingsmyndigheten anmäla inträffad hyresledighet
och skedd uthyrning. Som en ytterligare fördel med en sådan
anordning framhålla de sakkunniga, att den vore ägnad att lämna ett
statistiskt material av synnerligen stort värde, framför allt för den kommunala
bostadspolitiken.
Vid sitt yttrande fogade de sakkunniga förslag till förordning om
medling i vissa hyrestvister m. in. ävensom förslag till instruktion för
hyresnämnder.
De sakkunnigas nu återgivna framställningar inneburo sålunda ett
fullständigt program för ett djupgående ingripande i kristidens bostadsfråga
från statens sida. Otvivelaktigt har staten en oavvislig skyldighet
att söka kraftigt medverka till bostadsfrågans lyckliga lösning. Folkets
fysiska och moraliska hälsa samt den samhälleliga trevnaden äro i synnerlig
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34. 9
grad beroende av, att alla samhällslager kunna komma i åtnjutande
av tillfredsställande bostäder. Det måste likväl alltid framhållas, att
bostadsfrågan såväl i allmänhet som i dess under kristidens inverkan
skärpta form i främsta rummet måste anses som en kommunal fråga,
vars lösning närmast tillkommer kommunerna och ej kan ske efter allmänna
formler och schabloner utan allenast för varje ort för sig med
utgångspunkt i dess särskilda förhållanden.
Med hänsyn härtill riktade jag till styrelsen för svenska stadsförbundet
en hemställan, huruvida icke genom styrelsens försorg ett lämpligt
antal kommunalmän med erfarenhet inom bostadsfrågans område
kunde sammankallas att med mig överlägga om de åtgärder i bostadsfrågan,
som med anledning av nuvarande kristid borde från kommunernas
sida vidtagas. Styrelsen tillmötesgick min anhållan, och den 14 och
15 april hölls under mitt ordförandeskap svenska stadsförbundets
bostadskonferens, varvid, förutom representanter för statsämbetsverk
och statskommissioner, närvoro ombud för ett tjugutal svenska stadssamhällen,
däribland så gott som samtliga större städer. De uppslag, som
framkommo under överläggningen rörande de åtgärder, som skulle kunna
vidtagas för att häva eller minska bostadsbristen, sammanfattades i följande
riktlinjer för stadskommunernas uppgifter i fråga om
bostadsbristen under rådande kristid:
1. I anslutning till inledningsföredragen betonades allmänt, att den mångenstädes
rådande knappheten å smålägenheter genom byggnadsverksamhetens avstannande
hotade att övergå i bostadsbrist.
Yid övervägande av de kommunala åtgärder, som med hänsyn härtill vore av
nöden, borde framför allt behovet av att redan till oktoberflyttningen 1916 kunna
förfoga över ett ö^at antal lediga smålägenheter beaktas. Nödiga byggnadsarbeten
borde därför igångsättas senast i maj 1916.
2. Där icke bostadsföretag av här angiven art redan vore planerade och
omedelbart kunde påbörjas, syntes, med hänsyn till behovet av skyndsamhet,
provisoriska åtgärder böra vidtagas. I detta hänseende föreslogs uppförande av
enkla trähus, eventuellt utom det stadsplanerade området, varvid erinrades om
möjligheten att genom föreskrifter enligt 41 § stadsplanelagen utan den tidsutdräkt,
som medföljer stadsplans upprättande, reglera byggnadsverksamheten.
Jämväl ifrågasattes, huruvida icke smålägenheternas antal kunde ökas genom
uppdelning av lediga större lägenheter i mindre eller genom andra liknande anordningar
i befintliga byggnader.
3. I fråga om formerna för kommunens verksamhet i bostadsfrågan enades
konferensen om följande grundsatser.
Såväl av finansiella skäl som ock med hänsyn till behovet av praktiska
förvaltningsformer bör det kommunala ingripandet ske i samverkan med enskilda
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 27 käft. (Nr 34.) 2
Svenska
stadsförbundets
bostadskonferens.
Riktlinjer för
stadskommunernas
åtgärder
i kristidens
bostadsfråga.
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
intresserade, arbetsgivare och andra, så långt detta är möjligt utan att kommu
nens kontroll äventyras.
I detta hänseende är främst att anbefalla kommunalt understöd åt kooperativa
bostadsföreningar eller allmännyttiga bostadsbolag. Detta understöd kan
lämpligen lämnas i form av billig byggnadsmark, aktie- eller andelsteckning samt
lån eller låneborgen.
Därest det icke visar sig möjligt att med erforderlig skyndsamhet ernå
önskat resultat å här angivna vägar, torde, för avhjälpande av verklig bostadsbrist,
direkt kommunal byggnadsverksamhet böra igångsättas.
4. Stadskommunernas representanter å konferensen voro emellertid eniga
därom, att de ovan angivna kommunala åtgärderna i högsta grad försvårades av
läget inom byggnadsindustrien och å penningmarknaden.
Allmänt framhölls önskvärdheten av, att genom statens försorg anstalter
kunde träffas i syfte att åt den allmännyttiga byggnadsverksamheten tillhandahålla
byggnadsmaterial till drägligare priser än de nu gällande.
Uppmärksamheten fästes även på möjligheten för kommunerna att befria
allmännyttiga bostadsföretag från den omedelbara bördan av att förränta materialstegringskostnaden,
exempelvis genom att lämna tillsvidare räntefria lån eller
genom att ingå i företaget med motsvarande belopp.
Likaledes syntes den kommunala upplåningen för bostadsändamål böra från
statens sida effektivt understödjas, därest kommunernas ingripande skulle kunna
givas nödig omfattning och räckvidd. I detta hänseende framhölls särskilt, att
lån borde kunna utlämnas till kommunerna från pensionsförsäkringsfonden mot
en ränta något understigande den öppna lånemarknadens.
Jämväl påpekades lämpligheten av ett samarbete mellan kommunerna och
enskilda penninginrättningar, särskilt sparbanker, för erhållande av nödigt kapital
för uppförande av billiga bostäder.
Genom dessa uttalanden, vilka från civildepartementet tillställdes
länsstyrelserna för att därigenom bringas till samtliga stadskommuners
kännedom, synas grundlinjerna för det kommunala reformarbetet i bostadsfrågan
i stort sett hava blivit bestämda. Den synnerligen livliga verksamhet,
som under våren och sommaren utvecklades på detta område i
en mängd städer, visade ock till fullo, att de flesta stadsförvaltningar
behjärtat det ansvar, som krisen inom bostadsmarknaden ålagt dem, och
att de merendels sökt med kraft och skyndsamhet vidtaga nödiga åtgärder.
Bland vidtagna eller planlagda åtgärder torde främst vara att märka
igångsättandet av halvkommunala byggnadsföretag, vanligen i bolagsform
och ofta under medverkan av industrier på platsen. Sådana
bostadsbolag hava under nästlidet år grundats bl. a. i Norrköping, Gävle,
Eskilstuna, Västerås, Örebro, Södertälje, Karlstad och Oskarshamn. Annorstädes
har det kommunalt understödda företaget haft formen av kooperativ
bostadsförening (Stockholm, Göteborg, Luleå, Uddevalla). I
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
åtskilliga städer hava de kommunala åtgärderna avsett befordrandet av
egnahemsrörelsen, varvid man vanligen redan haft en fast grund, på
vilken kunnat byggas vidare (Malmö, Hälsingborg, Lund, Landskrona
Borås, Halmstad, Umeå m. fl.). I vissa städer har man ansett sig böra
tillgripa direkt kommunalt bostadsbygge (Göteborg, Landskrona,
Nyköping, Västerås in. fl.), medan i andra städer (Stockholm, Malmö
m. fl.) härom väckta förslag icke tillvunnit sig stadsfullmäktiges bifall.
Uppförandet av provisoriska bostäder (baracker) för husvilla har ansetts
påkallat på några platser (Göteborg, Eskilstuna, Västerås). Särskilt
i Malmö hava smålägenheter med framgång nyinretts i äldre fastigheter.
Den svåra kreditnöden på den allmänna byggnadsmarknaden
har slutligen föranlett några städer (Stockholm, Göteborg, Nässjö, Vänersborg)
att med sekundär kredit direkt understödja jämväl den
enskilda, i förvärvssyfte bedrivna byggnadsverksamheten.
För att kommunala åtgärder av denna omfattning skulle kunna
genomföras, utan att arbetet för bostadsbristens avhjälpande alldeles
överstege stadskommunernas krafter, fordrades emellertid statens stöd
i de avseenden, som angivits i de bostadssakkunnigas ovanberörda
framställningar och bostadskonferensens uttalanden. Sålunda krävdes
statligt ingripande för att häva eller lindra hyresstegringarna, för att
bereda bostadsbyggnadsverksamheten tillgång på nödigt kapital samt för
att motverka prisökningarna på byggnadsmaterial. För de åtgärder,
som från statens sida vidtagits med avseende å dessa, inbördes nära
sammanhängande områden, skall nu lämnas en kortfattad redogörelse.
Sedan bostadskommissionens förut återgivna utlåtande och förslag
rörande medling i vissa hyrestvister m. m. remitterats till socialstyrelsen,
avgav styrelsen den 29 april 1916 underdånigt yttrande i ämnet.
Socialstyrelsen, som med vissa förändringar ansåg sig böra förorda
bostadskommissionens förslag i ämnet, framhöll emellertid, att det enligt
styrelsens uppfattning torde kunna på sina håll förekomma sådana förhållanden,
att det måste anses påkallat att utrusta de ifrågasatta nämnderna
med en mer vittgående befogenhet i avseende å hyresregleringen.
Styrelsen åsyftade härmed, att nämnderna, i likhet med vad som redan
genomförts i England och Norge samt var föreslaget i Danmark, skulle
äga att träffa bindande beslut i fråga om hyrespris. Då emellertid en
dylik anordning, såsom även påpekats av bostadskommissionen, måste
anses medföra en avsevärt ökad risk för hämmande inverkan på byggnads
-
Nödvändigheten
av statligt
ingripande.
Hyresfrågan.
Socialstyrelsens
utlåtande
i hyresfrågan.
Dep åt tementschefcn.
12 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
verksamheten, syntes densamma böra begränsas till att avse allenast den
rådande kristiden och förutsätta bemyndigande av Kungl. Maj:t för varje
särskild nämnd. Socialstyrelsen hemställde alltså, att jämväl måtte tagas
under omprövning, huruvida ej möjlighet borde beredas att på nyss
angivna sätt skärpa de ifrågasatta nämndernas befogenhet. Vidare förordade
socialstyrelsen upprättandet i en eller annan form av ett centralorgan,
till vilket skulle sammanföras arbetet med alla utredningar och
verkställighetsåtgärder, som betingades av statens åtgöranden med hänsyn
till bostadsfrågan under kristiden.
Att på sätt socialstyrelsen föreslagit utvidga hyresnämndernas befogenhet
till att kunna i vissa fall träffa bindande beslut i fråga om hyrespriset
befanns, åtminstone tillsvidare, icke lämpligt. Visserligen måste det
anses synnerligen önskvärt, att den rådande dyrtiden icke för de mindre
bemedlade ytterligare förvärrades genom stegring av bostadspriserna,
men enligt min åsikt borde hyresregleringen dock icke ske på sådant
sätt, att därigenom med all sannolikhet komme att utövas ett deprimerande
inflytande på byggnadsindustrien och sålunda direkt framkallades en
ökad bostadsbrist, som, trots alla ansträngningar från det allmännas sida,
antagligen skulle leda till ytterligare och än mera omfattande hyresförhöjningar.
Ett fastställande av hyrespriserna måste därjämte rättvisligen
få anses påkalla motsvarande åtgärder med avseende på bl. a.
inteckningsräntorna. Ehuru vissa lagstiftningsåtgärder i sistnämnda syfte
vidtagits i exempelvis Danmark och England, torde dock, bl. a. på grund
av det nära sambandet mellan penningmarknadens olika grenar, en
effektiv reglering av bostadskreditens räntefråga möta mycket stora svårigheter
och i alla händelser endast vara möjlig efter utredning av fastighetskreditfrågan
i hela dess sammanhang.
Framhållas må, att effektivt kommunalt ingripande i hyresprisbildningen
från kommunernas sida torde vara möjligt, utan att bostadsnämnderna
utrustas med tvångsmakt att genomföra sina beslut. Sålunda har
i april 1916 Stockholms stadsfullmäktiges bostadskommitté utfört en omfattande
hyresprisreglering med avseende på de s. k. södra förstäderna
(Aspudden, Tellusborg, Midsommarkransen m. fl.), vilka ägas av ett fåtal
fastighetsbolag. Då med hänsyn till bostadsknappheten i själva staden
en betydande utflyttning under den närmaste tiden var att förvänta till
dessa förstäder, där talrika lediga lägenheter funnos, träffade kommittén
avtal med nämnda bolag, varigenom de förbundo sig att under tre års
tid icke höja sina hyror över vissa gränser, nämligen allt efter beskaf
-
13
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 34.
fenheten 240—300 kronor för ett ruin och kök samt 350—450 kronor
för två rum och kök.
Jämväl bostadskommissionens förslag att med nämnderna förena en
bostadsförmedling, byggd på anmälningstvång från hyresvärdarnas sida,
mötte vissa betänkligheter, varför det ansågs lämpligare att, åtminstone
till en början, söka ordna saken på frivillighetens väg.
Den 5 maj 1916 utfärdade Kungl. Maj:t förordning om medling Kungl. fori
vissa hyrestvister m. m. att gälla till den 1 oktober 1917. För- or^?^ig°T
ordningen innehåller i huvudsak följande. visso hyres
Yppas
i stad brist på smålägenheter (d. v. s. bostäder om högst tmster m- mfyra
rum inbegripet kök) eller fara för hyresstegring å sådana, må, efter
beslut av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, för hela staden eller
delar därav tillsättas eu eller flera hyresnämnder med uppgift att medla i
hyrestvister av nedan angiven art mellan husägare och hyresgäster, ävensom
att i övrigt genom lämpliga åtgärder söka motverka oskälig hyresförhöjning
beträffande smålägenheter.
Hyresnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter jämte suppleanter.
Ordföranden och hans suppleant, vilka skola vara lagfarna, skola,
efter anmälan av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, förordnas
av Kungl. Maj:ts befallningshavande för viss tid, dock ej längre än till
den 1 oktober 1917, Kungl. Maj:ts befallningshavande obetaget att när
som helst återkalla förordnandet. Av de övriga ledamöterna skall den ene
vara i byggnadsverksamhet kunnig och den andre äga på erfarenhet
grundad kännedom "om de mindre bemedlades bostadsförhållanden. De
utses jämte suppleanter av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.
Stadsläkare ävensom bostadsinspektör, där sådan finnes, äga att med
yttranderätt deltaga i hyresnämnds sammanträden, om vilka de i god
tid böra underrättas.
Fråga om medling i hyrestvist må hyresnämnd företaga till avgörande
endast när den är fulltalig. Som nämndens beslut gäller den
mening flertalet omfattar eller, där rösterna falla lika för skilda meningar,
den av ordföranden uttalade meningen. Vid nämndens sammanträde
föres protokoll, upptagande nämndens beslut, och skall riktigheten av
detta protokoll senast vid nästa sammanträde granskas. Så snart dylik
granskning skett, äger envar av protokollet taga del.
Hyresnämnd äger, för vinnande av upplysningar uti av densamma
handlagd hyrestvist, kalla envar i staden bosatt person, som för egen
räkning eller såsom vice värd för annan uthyr smålägenhet, likasom
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
envar i staden bosatt hyresgäst att inställa sig inför nämnden personligen
eller, där nämnden finner sådant utan olägenhet kunna ske, genom
befullmäktigat ombud. Sådan kallelse, i vilken må utsättas vite för uteblivande,
bör, såvitt möjligt, delgivas senast dagen förut. Där i hyrestvist
part, av vilken hyresnämnd äskat upplysning, emot bättre vetande
lämnar oriktig uppgift, straffas han med böter.
De uppgifter, som lämnas hyresnämnd av hyresvärd eller hyresgäst
vid behandlingen av hyrestvist, må ej mot vederbörande uppgiftslämnares
önskan upptagas i nämndens protokoll i vidare mån, än som för
avfattande av nämndens beslut är oundgängligen erforderligt. Ej heller
må de i annan mån av nämndens ledamöter, suppleanter eller tjänstemän
yppas.
I fråga om medling i hyrestvister stadgas, att hyresnämnd skall,
efter framställning av hyresvärd eller hyresgäst, söka medla i tvist rörande
ifrågasatt förhöjning av hyra för smålägenhet eller del av sådan,
nämnden dock obetaget att till behandling upptaga jämväl tvist om förhöjning
av hyra för större lägenhet, där nämnden finner sådant påkallat
med hänsyn till hos nämnden anhängig tvist om smålägenhet. Vid
sådan medling har hyresnämnden att, med stöd av parternas uppgifter
eller eljest kända förhållanden, söka utreda, i vad mån ökade utgifter
för fastigheten (räntor, underhåll och andra omkostnader) skäligen giva
fog för en hyresstegring, söka sammanjämka de olika meningarna
och, där så kräves, framställa förslag i sådant syfte till parternas beprövande.
Medlingen bör, såvitt utan allvarliga olägenheter för någon av parterna
kan ske, företagas vid muntliga f örhandlingar inför nämnden samt
med iakttagande av nödig skyndsamhet. Kan icke genom hyresnämnds
medling enighet åvägabringas i av nämnden behandlad hyrestvist, skola
i nämndens protokoll i korthet återgivas parternas ståndpunkter och
nämndens medlingsförslag.
I fråga om hyresnämnds befattning med hyresförmedling av smålägenheter
föreskrives, att därest av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
så beslutes, hyresnämnd har att genom offentligt kungjorda anmaningar
till hyresvärdar att lämna uppgift om hyreslediga smålägenheter
eller på annat sätt, som må finnas lämpligt, förskaffa sig kännedom
om de smålägenheter, som vid varje tid äro att tillgå, samt att söka
förmedla uthyrning av lediga lägenheter, därvid nämnden bör i främsta
rummet söka anskaffa bostäder i sådana fall, då ömmande omständigheter
föreligga, såsom åt mindre bemedlade familjer med många barn.
15
Kung!. Maj:ti Nåd. Proposition Nr 34.
Förordningen om hyresnämnder kan även bringas i tillämpning för
vissa områden å landet, nämligen för köping och municipalsamhälle, där
lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning gäller,
dock att å sådan ort ordförande i hyresnämnd och dennes suppleant ej
behöva vara lagfarna.
Stadssamhällena hava i ganska stor utsträckning begagnat sig av
de möjligheter ifrågavarande författning erbjuder att motverka av kristidsförhallandena
föranledda hyresstegringar. Enligt tillgängliga uppgifter
hava hyresnämnder under året tillsatts i sammanlagt 19 städer, nämligen
Eksjö, Eskilstuna, Falköping, Göteborg, Jönköping, Karlskrona, Kristianstad,
Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Nässjö, Skara, Stockholm (2 stycken),
Söderhamn, Uppsala, Vänersborg, Ystad och Örebro.
Om resultaten av hyresnämndernas verksamhet och de erfarenheter,
som gjorts vid detta första försök i vårt land att genom offentligt ingripande
påverka hyresprisbildningen i socialt önskvärd riktning, föreligga
vissa uppgifter i en enquéte, som av svenska stadsförbundet verkställts
bland hyresnämndernas ordförande.
Såsom varit att förvänta, äro erfarenheterna på området ännu föga omfattande,
vilket beträffande ett flertal städer (exempelvis Karlskrona, Linköping,
Lulea, Malmö, Uppsala) har sin naturliga förklaring däri, att hyresnämnderna
trädde i funktion så sent, att kontrakten för det nya liyresåret då i allmänhet
redan voro avslutade.
Från åtskilliga hyresnämnder föreligger dock ett större erfarenhetsmaterial.
Detta är särskilt förhållandet i Stockholm. Ur den redogörelse för arbetets resultat,
som gemensamt meddelats av ordförandena i huvudstadens båda hyresnämnder,
må följande anföras.
Beträffande den omfattning, vari nämndernas medverkan för medling i
hyrestvist påkallats, upplyses, att 169 anmälningar om dylik tvist handlagts,
samtliga anmälningar ingivna av hyresgäster. Av ifrågavarande lägenheter var
flertalet eller 106 om 1 rum och kök, 51 om 2 rum och kök, 8 om 3 rum och
kök, 2 enkelrum samt 2 dubbletter. De av hyresvärdarna begärda hyresförhöjningarna
hava växlat från 1.3 3 till 33.8 3 % och utgjorde i medeltal 9.8 5 %.
Vid nämndernas behandling av dessa tvister har i flertalet fall icke något
definitivt medlingsförslag från nämndens sida blivit framställt. Orsakerna härtill
hava varit att söka i flera olika omständigheter. I 84 fall har sålunda den av
hyresvärden meddelade anledningen till hyresökning av nämnden ansetts som
befogad, vanligen på grund av höjda inteckningsräntor eller till följd av utförda
betydande förbättringar av lägenheterna. I 6 fall hava de sökande, sedan de
själva inför nämnden beretts tillfälle att taga del av och bedöma orsakerna till
hyresökningen, återtagit sina anmälningar. I 5 fall bär hyresvärden varit bosatt
Städer, där
hyresnämnder
tillsatts.
Erfarenheter
från hyresnämndernas
första verksamhetsperiod.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
å annan ort och sålunda ej kunnat åläggas personlig inställelse. I 17 fall liar
vid ärendets företagande anmälts, att förlikning träffats mellan parterna. 12 fall
har hyresvärden under förhandlingen inför nämnden förklarat sig villig att jämka
på den ifrågasatta förhöjningen, vilken därefter godtagits av sökanden, o. s. v.
I 23 fall hava emellertid medlingsförslag blivit framställda, innebärande i
15 fall kompromiss mellan parternas olika ståndpunkter. Ett av dessa förslag
har godkänts av värden men förkastats av sökanden, medan i övriga 14 fall medlingsförslaget
förkastats av värden. Nämndens medlingsförslag hava inneburit ett
obetingat godkännande i 6 fall av hyresgästens och i 2 fall av hyresvärdens anspråk.
Av de förra förkastades 2 och antogos 4, av de senare antogos båda.
Inalles har sålunda förlikning åvägabragts endast i 6 av de anhängiggjorda
tvisterna,
Det kan dock, framhålles det i redogörelsen, med fog ifrågasattas, huruvida
nämndernas nu skildrade officiella medlingsverksamhet, sådan den bedrivits vid
sammanträdena, varit det väsentligaste i deras uppgift. Vid sidan härav bär
nämligen ett icke ringa antal hithörande frågor kunnat bringas till lösning under
hand. Sålunda har ofta ordföranden eller sekreteraren, där så lämpligen låtit
sig göra, före ärendets behandling i nämnden sökt att komma i förbindelse med
respektive hyresvärdar för åvägabringande av godvillig överenskommelse. Så har
särskilt skett i alla de fall, då sökanden därom gjort hemställan, och i de flesta
sådana fall har enighet uppnåtts mellan hyresgäst och hyresvärd, några gånger
med sänkning av de ifrågasatta hyresförhöjningarna. Härjämte hava vid så gott
som alla mottagningar förfrågningar gjorts om hyresangelägenheter, särskilt
rörande tolkning av kontrakten och dessas bestämmelser.
Något uppdrag att tjänstgöra även såsom organ för hyresförmedling har
ej lämnats Stockholmsnämnderna. Icke desto mindre hava många framställningar
om biträde i detta avseende ingått till nämnderna, oftast i samband med anmälningar
om hyrestvister, särskilt då någon nedsättning i begärd hyreshöjning ej
kunnat åvägabringas. På grund härav uttala ordförandena såsom sin mening,
att en utvidgning av nämndernas verksamhet till att omfatta även dylik förmedling
är synnerligen önskvärd. Härigenom skulle nämnderna bl. a. erhålla ett
kraftigt medel i sin hand att genom anvisning av andra lägenheter bispringa
personer, vilka enligt nämndernas uppfattning blivit föremål för oskälig hyres
Ett
sammanfattande, tillförlitligt omdöme om, i vad män nämnderna under
sin hittillsvarande korta verksamhet kunna anses hava fyllt sin uppgift att förebygga
oskälig hyresstegring för smålägenheter, är, framhålles det till sist, synnerligen
vanskligt att avgiva. Dock torde med ganska stor visshet kunna påstås,
att de tendenser till ett obefogat utnyttjande av krisläget, som i några fall framskvmtat
på bostadsmarknaden, i hög grad dämpats av hyresnämndernas blotta
befintlighet. Ett direkt bevis härför kan självfallet icke lämnas, isynnerhet som
inga bostadsstatistiska uppgifter ännu finnas tillgängliga, vilka äro ägnade att
belysa den faktiska genomsnittliga hyresökningen under den närmast gångna
tiden. Ett stöd för ovan uttalade uppfattning lär dock kunna hämtas ur den
förut påpekade omständigheten, att den genomsnittliga begärda hyresökningen
vid de tvister, som hittills handlagts av nämnderna, innebär en avsevärt mindre
höjning än de, som tidigare från visst representativt fastighetsägarhåll bebådats.
Genom sin upplysande och. rådgivande verksamhet hava nämnderna dessutom helt
visst tillgodosett ett viktigt behov och rått bot på en brist i det allmännas be
-
17
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
redskap i bostadsfrågan, som förut, då lämpliga organ för hithörande uppgift
saknades, gjort sig starkt kännbar.
Liknande synpunkter framhållas i yttrandet från Eskilstuna. Sålunda meddelas,
att nämndens ingripande för medling i hyrestvister, vilket ingripande för
•övrigt sparsamt påkallats, i allmänhet icke lett till några direkta, positiva resultat,
men att blotta tillsättandet av eu hyresnämnd likväl kan antagas hava verkat
hämmande på tendenserna till hyresstegring. I någon mån torde nämnden även
direkt hava bidragit härtill genom att av stadens fastighetsägare begära upplysning
om ifrågasatt hyresförhöjning. De blanketter, som i sådant syfte utsänts,
hava i regeln med beredvillighet ifyllts, och endast undantagsvis har det visat
sig, att förhöjningar, som på detta sätt kommit till nämndens kännedom, kunnat
karakteriseras såsom oskäliga. I olikhet mot huvudstadens hyresnämnder har
hyresnämnden i Eskilstuna sysslat också med hyr esf örmedl ing, dock icke
direkt utan genom samverkan med den offentliga arbetsförmedlingen i staden.
Denna gren av verksamheten har omfattats med stort intresse från allmänhetens
■sida och givit resultat, som i betraktande av trängseln på bostadsmarknaden
måste.. betraktas såsom goda.
Även hyresnämnderna i Linköping och Jönköping hava vid sidan av uppgiften
att handlägga rena hyrestvister varit organ för kommunal bostadsförmedling.
Medan blott få tillfällen till ingripande i hyrestvister hittills yppat sig för
dessa nämnder, hava de i stället haft en viktig funktion i sistberörda hänseende.
Det stora direkta eller indirekta gagnet av en på detta sätt ordnad förmedlingsverksamhet
för uthyrning av smålägenheter understrykes särskilt i yttrandena.
I samma riktning går uttalandet från Nässjö, varest hyresnämnden sett sin
kanske viktigaste uppgift i att såsom det initiativtagande organet för stadens
bostadspolitik göra de erfarenheter och uppslag, som vunnits under sysslandet
med förliknings- och i synnerhet förmedlingsverksamheten, fruktbara genom framställningar
till stadsfullmäktige och stadens andra vederbörande myndigheter.
Svårigheter för en effektiv bostadsförmedling hava emellertid, framhålles det
i några uttalanden, yppats på grund av hyresvärdarnas obenägenhet att göra anmälan
om inträffad hyresledighet. Från flera hyresnämnder framställes därför
förslag om förordningens kompletterande medelst bestämmelser om anmälningstvång.
Yad beträffar den redan vid förarbetena till förordningen livligt diskuterade
frågan, om ett medlingsförfarande i hyrestvister verkligen är tillfyllest eller
om det hellre bör ersättas med ett skiljedomsförfarande i likhet med vad
fallet är i såväl Danmark som Norge, gå meningarna ganska enstämmigt ut på
bibehållande av det nuvarande systemet. Endast Nässjö stads hyresnämnd håller
före, att den nuvarande nämnden bör ersättas med en skiljenämnd. Av ledamöterna
i denna nämnd skulle hyresvärd och hyresgäst tillsätta vardera en, fastighetsägareförening
och hyresgästförening vardera en samt magistrat eller stadsstyrelse
en ledamot.
Såsom en svaghet i gällande författning betecknas dock tämligen allmänt,
att hyresnämnd icke har befogenhet att, för vinnande av upplysning i anhängig
Sjord
hyrestvist, kalla inför sig andra än i staden bosatta hyresvärdar. Med
e ofta rådande rörliga äganderättsförhållandena på detta område är givetvis en
dylik begränsning ganska hindersam för nämndens arbete, och något bärande
skäl att bibehålla densamma har ansetts ej finnas.
Bihang till Riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 27 käft. (Nr 34.)
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
Bostadskredit
frågan.
Bostadslån
ur pensionsförsäkringsfonden.
Utom från Stockholm betonas slutligen i ytterligare några uttalanden rådgivningsverksamhetens
stora plats och betydelse i hyresnämndernas praxis*
De flesta hyresnämnder, även sådana, som icke handlagt en enda egentlig hyrestvist,
hava ganska ofta mottagit förfrågningar rörande hyresfrågor och anse sig:
hava gjort avsevärd nytta genom att lämna råd och upplysningar av än praktisk,
än rent juridisk art,
I sin förenämnda framställning av den 22 mars 1916 underströk
bostadskommissionen betydelsen av bostadskrediter förbilligande, varvid
kommissionen i främsta rummet hänvisade till pensionsförsäkrings fonden.
Efter samråd med pensionsstyrelsens chef anmodade jag svenska stadsförbundets
kommunala centralbyrå att till stadskommunerna utsända
cirkulär med uppmaning att till pensionsstyrelsen inkomma med ansökningar
om lån för bostadsändamål. De ingivna låneansökningarna, tillsammans
överstigande 7 miljoner kronor, överlämnades av pensionsstyrelsen
för yttrande till delegerade för bostadskommissionen och svenska
stadsförbundets styrelse (herrar Yngve Larsson, C. Meurling, E*
Phragmén). Delegerades yttrande, som är daterat den 13 juni 1916,.
inledes av följande allmänna grundsatser, vilka borde vara vägledande
vid lånemedlens fördelning och användning:
1. Den ifrågavarande byggnadsverksamheten skall avse produktion
av smålägenheter.
2. Pensionsfondsmedlen utlånas såväl direkt till kommunerna i och
för idkande av egen byggnadsverksamhet eller för låneförmedling till
enskilda företag, som ock till enskilda företag mot kommunal garanti,
och må kommunerna i de fall, där de uppträda såsom låneförmedlare,
icke föreskriva högre ränta eller i övrigt strängare lånevillkor, än vad
de själva åtnjuta.
3. Vid utlämnande av lån till kommunerna för egna byggnadsföretag
bör såsom villkor uppställas, att kommunerna å allmänna lånemarknaden
upplåna eller på annat sätt anskaffa viss andel av byggnadsföretagets
kostnad, vilken andel lämpligen bör anpassas efter vederbörande kommuners
ekonomiska bärkraft. Tillämpning av ifrågavarande villkor har
dock icke ifrågasatts, då låneansökningen avsett endast mindre belopp.
För beredande av bostäder åt samhällenas egna arbetare hava pensionsförsäkringsfondens
medel icke i första hand ansetts böra komma
i fråga.
4. Vid utlämnande av lån till enskilda företag genom kommunal
förmedling eller mot kommunal garanti bör fordras, att dessa medel utlånas
mot inteckningar liggande över 40 % av de igångsatta byggnads
-
Kunql. Majits Nåd. Proposition Nr 34. 19
företagens värde. Undantag härifrån torde dock på grund av särskilda
omständigheter kunna medgivas.
Rörande formen för låneärendenas prövning hava delegerade anfört,
att den granskning, de kunnat ägna de föreliggande låneansökningarna,
i huvudsak endast kunnat avse de föreslagna företagens ekonomiska
sida och endast i ringa mån deras planering i socialt och i byggnadstekniskt
hänseende, då tillräckligt ingående uppgifter härom icke funnits
tillgängliga och ej heller med hänsyn till den knappt tillmätta tiden
kunnat anskaffas. Delegerade understryka emellertid betydelsen av, att
framdeles såväl en prövning före lånets beviljande som ock en viss
kontroll av dess användning ur nyss angivna synpunkter äger rum genom
lämpligt, fackkunnigt centralorgan.
Sedan särskilda fullmäktige för pensionsfondens förvaltning
blivit tillsatta, behandlade de vid sammanträde den 4 juli detta ärende.
Fullmäktige godkände därvid delegerades förslag med några ändringar.
Sålunda skulle pensionsfondsmedel få användas till bostadshus för kommunalarbetare,
därest ifrågavarande byggnader ej avsåge att huvudsakligen
bereda vederbörande kommuns egna arbetare bostäder vare sig som
löneförmån eller till billigare hyra, än som eljest skulle ifrågakomma.
Vidare föreskrevs, att redogörelse för lånens användning skulle ingivas
före den 1 mars 1917. Före den 1 oktober samma år skulle lånen
vara för sina ändamål disponerade, vid äventyr att kommunerna antingen
finge återbetala odisponerat belopp eller vidkännas högre ränta. Angående
lånevillkoren hava fullmäktige bestämt, att lånen skola utlämnas
mot vederbörande kommuns skuldförbindelse antingen mot 5 % ränta
och en lånetid av 15—40 år och konverteringsrätt efter 15 år eller mot
4*V4 % ränta under en fast lånetid av 40 år samt amorteras och förräntas
medelst lika annuiteter under lånetiden. Dock skall, där lån-tagaren
så begär, amorteringsfrihet medgivas under de första åren, dock
ej för längre tid än under högst fem år. Det antecknades i fullmäktiges
protokoll, att räntefoten för bostadslånen med hänsyn till rådande
kris satts lägre än normal räntesats.
Rörande de särskilda låneärendena och deras behandling torde en
kortfattad redogörelse få såsom bilaga fogas till detta protokoll.
Under år 1916 hava för bostadsändamål ur pensionsförsäkringsfonden
utbetalts lån till ett sammanlagt belopp av 3,010,000 kronor. Därutöver
hava för år 1916 beviljats lån å tillhopa 2,617,000 kronor. Till
dessa belopp komma ytterligare 756,000 kronor, som ställts i utsikt för
.vissa städer senast under år 1917, beroende på förnyad ansökan. Sammanlagt
hava sålunda under år 1916 kommunala bostadslån beviljats ur
Bostadslån
ur pensionsförsäkringsfonden
för
dr 1917.
Särskilda
sakkunniga
tillkallade för
kreditfrågan.
20 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 34.
pensionsförsäkringsfonden eller från densamma ställts i utsikt till ett
belopp av 6,383,000 kronor.
Vad beträffar år 1917, torde enligt verkställd approximativ beräkning
pensions försäkringsfondens för placering tillgängliga medel komma
att uppgå till omkring 17 miljoner kronor. En avsevärd del av detta,
belopp lärer kunna disponeras för utlåning till kommuner för bostadsändamål.
För att kommun skall kunna påräkna att erhålla sådant lån,
bör anmälan härom snarast möjligt göras hos pensionsstyrelsen. Härvid
bör tillika lämnas uppgift å det lånebelopp, som önskas, ävensom redogörelse
för det ändamål, vartill detsamma skall användas. I första hand
komma att beaktas sådana anmälningar om lån, som inkommit till pensionsstyrelsen
före den 1 mars 1917. Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden
torde som regel komma att, då lånet avser anordnande a-v
kommunala byggnadsföretag, lämna lån till det belopp, som motsvarar
de beräknade byggnadskostnaderna. Då lånet däremot avser att bereda
möjlighet för kommun att utlåna medel till enskilda byggnadsföretag,,
torde i allmänhet lån kunna erhållas endast för så stort belopp, som
avses för belåning av sådana hypotek, som ligga över 40 procent av
tomt- och byggnadsvärdet. I sistnämnda fall har nämligen förutsatts,
att för lägre liggande hypotek lån borde utan svårighet kunna erhållas,
hos sparbanker eller andra långivare.
Åtgärder som de nu skildrade måste dock i huvudsak anses vara
ägnade allenast att avhjälpa ögonblickets svårigheter. Eu bestående
lösning av bostadsproduktionens kapitalfråga torde endast kunna vinnas
på grundval av en djupgående reform av hela fastighetskredit- och
inteckningsväsendet, för vilken krävas grundliga och tidsödande förarbeten.
Bostadskommissionen har sedan länge haft sin uppmärksamhet,
riktad på frågan, och i skrivelse av den 3 oktober 1916 har kommissionen
hos mig hemställt, att fem sakkunniga personer måtte tillkallas
för att inom kommissionen deltaga i utredningen rörande åtgärder för
fastighetskreditens ordnande. I motiveringen till sin framställning framhåller
kommissionen bl. a. följande synpunkter och önskemål. Det spörsmål,
som enligt kommissionens förmenande i första rummet bör komma
i betraktande med avseende på fastighetskreditens ordnande, är möjligheten
att bereda fastighetsmarknaden tillgång till ökat kapital. Härvid
bör tagas i övervägande, om icke den med statens direkta stöd bedrivna
låneverksamheten borde ytterligare utvidgas samt om icke sparbankers,,
försäkringsanstalters och olika s. k. kassors medel kunde under lämp
-
21
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
ligare former än hittills ställas till fastighetsmarknadens förfogande.
Kommissionen ifrågasätter vidare ökat kreditstöd åt smålägenhetsproduktionen
och påpekar härvid särskilt frågan, huruvida och på vad sätt
egnahemsbildningen, i den mån denna avser bostadslägenheter, bör
komma i åtnjutande av ytterligare understöd från det allmännas sida.
Med hänsyn till de ökade svårigheter, som uppstått på fastighetskreditmarknaden
under nu rådande kristid, ifrågasätter kommissionen slutligen,
huruvida ej särskilda anordningar böra ytterligare träffas för avhjälpande
av dessa svårigheter.
Med anledning av berörda skrivelse har jag efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande tillkallat följande personer att inom bostadskommissionen
deltaga i utredningen rörande åtgärder för fastighetskreditens ordnande,
nämligen bankdirektörerna J. Swartling och P. Blomquist, vice häradshövding
K. Herlitz, borgmästare V. Schneider samt byggmästare J.
Lundahl.
Med anledning av statens bostadskommissions framställning angående
det omedelbara behovet av åtgärder från statens sida i kristidens
byggnadsmaterialfråga tillkallade jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 mars 1916 fem sakkunniga med uppdrag att skyndsamt
verkställa utredning och avgiva förslag om vidtagande av lämpliga åtgärder
i syfte att bereda byggnadsverksamheten tillgång på byggnadsmaterial
till skäliga priser. De sakkunniga voro f. auditören A. H. Fahlén
(ordförande), byggmästaren Frithiof Dahl, ingenjör Oscar Hirsch, kapten
C. Meurling samt överingenjören Thore Thelander. Till denna kommission
remitterades även de framställningar i ämnet, som till Kungl.
Maj:t ingivits av Göteborgs stadsfullmäktige m. fl. Efter omkring sex
veckors arbete var kommissionen färdig med sitt utlåtande och förslag,
som den 16 maj 1916 överlämnades till mig.
Betänkandet inledes med en statistisk översikt över byggnadsmaterialmarknadens
dåvarande läge. Till en början lämnas en ungefärlig
beräkning av behovet av byggnadsmaterial för bostadsproduktionen
i Sveriges stadssamhällen. Denna statistik har grundats dels på socialstyrelsens
årliga nybyggnadsstatistik, vilken medger en fördelning av de
nybyggda bostadseldstäderna på olika orter och hustyper, dels på för
ändamålet särskilt utförda detaljbearbetningar rörande den faktiska åtgången
av viktigare materialsorter vid vissa typiska nybyggnader å ett
par större byggnadsorter. Huvudresultaten av den sålunda verkställda
överslagsberäkningen av byggnadsverksamhetens årliga materialkonsumtion
återgivas i följande tablå:
Byggnads
material
frågan.
Byggnadt
materialkom
missionens
betänkande.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
Slag av byggnadsmaterial
Trä......................................................
Järn .................................................
Tegel.................................................
Cement och kalk ..........................
Sand och makadam.......................
Linolja, terpentin, zinkvitt o. d.
Plåt..................................................
Kakel...............................................
Fönsterglas .......................................
1912—1913
(årsmedeltal)
8,978,300 kbf.
6,033 ton.
105,527,000 st.
616,404 hl.
4,326,193 hl.
680,336 kg.
833,185 kg.
1,307,230 st.
112,569 kvm
1915
5,331,775 kbf.
3,140 ton.
58,169,000 st.
358,157 hl.
2,461,554 hl.
390,726 kg.
488,091 kg.
756,943 st.
65,157 kvm
Tablån utvisar, att på grund av bostadsproduktionens stagnation
under kristiden byggnadsverksamhetens årskonsumtion år 1915 nedgått
med cirka 40 % i jämförelse med normala förhållanden (1912—1913).
Därefter meddelas i betänkandet en framställning av prisstegringen
på byggnadsmaterial under den dittills gångna delen av kristiden,
grundad på särskilt utsända frågeformulär, vilka besvarats såväl av
producenter (fabrikanter och engrossister) som av konsumenter (byggnadsmyndigheter
och byggmästare). I genomsnitt beräknas totala materialkostnaden
under kristiden hava ökats med ungefär "30—40 % för ett
stenhus och med 33—43 % för ett trähus, siffror, som väl belysa en
av huvudanledningarna till byggnadsverksamhetens hotande avstannande.
Av översikten framgår sålunda, att en avsevärd prisstegring under
den dittills förflutna delen av kristiden ägt rum beträffande samtliga
viktigare slag av byggnadsmaterial, men tillika, att prisökningens
omfattning väsentligt växlat för de särskilda varuslagen. Härav är man
dock icke berättigad att utan vidare draga den slutsatsen, att de industrier,
vilkas tillverkningar visa den största procentuella prisstegringen,
tillika äro de, vilka dragit de största vinsterna av den rådande krigskonjunkturen.
Innan man kan bilda sig en någorlunda bestämd uppfattning
i detta avseende, måste man först undersöka, huruvida prisstegringen
inom en viss varugrupp huvudsakligen är att tillskriva
ökade produktions-, respektive inköpskostnader, eller om den till övervägande
del beror på en lönande export och på exportprisens återverkan
på hemmamarknaden. Enligt kommitterades mening gäller det förstnämnda
i fråga om tegel-, kalk-, cement- och fönsterglasindustrierna
samt importhandeln med byggnadsmaterial, medan den senare synpunkten
torde kunna anläggas på trä varu- och järnindustrierna.
23
Kung}. Majt:s Nåd. Proposition Nr 34.
Med utgångspunkt härifrån uttala kommitterade som sin mening,
att i fråga om förstnämnda branscher av byggnadsmaterialindustrien
fasta och jämförelsevis låga priser endast torde kunna åstadkommas,
därest genom statens förmedling de rådande importsvårigheterna på vissa
råvaror och förbrukningsartiklar underlättas samt en reglering sker av
bränslepriset genom statsförmedling av kolleveranser eller genom ökad
vedavverkning i statsskogarna och utnyttjande av där beliutligt avfall.
Enär emellertid antydda medel och utvägar redan voro föremål för uppmärksamhet
från vissa ämbetsverks och statskommissioners sida, understryka
kommitterade endast betydelsen av, att vid vidtagandet och planerandet
av åtgärder i detta avseende byggnadsmaterialindustriens intresse
i görligaste mån måtte tillgodoses. Dock borde givetvis anstalter
träffas för, att sålunda eventuellt erhållna lättnader i form av prisreduktioner
verkligen komme byggnadsindustrien tillgodo, liksom det i allmänhet
borde på lämpligt sätt förebyggas, att en genom ingripande från
det allmännas sida tilläventyrs åstadkommen ökad livaktighet inom
byggnadsindustrien toges till intäkt för prisförhöjningar från leverantörernas
sida.
Inom trävaru- och järnindustrierna ligga däremot förhållandena
enligt kommitterades mening väsentligt annorlunda. Stark ökning av
försäljningsprisen i förening med bevarad eller t. o. m. ökad omsättning
torde under innevarande kristid få anses hava tillfört och fortfarande
tillföra trävaru- och järnindustrierna ansenliga mervinster. Dessa torde
därjämte icke i samma mån som i fråga om de förut berörda byggnadsämnesindustrierna
reduceras genom kostnadsökningar på utländska råvaror
och förbrukningsartiklar, då nämnda båda industrier så gott som
uteslutande baserats på tillgodogörande av inhemska naturtillgångar.
Visserligen får, yttra kommitterade, det icke lämnas ur sikte, att
såväl trävaru- som även järnindustrien för närvarande arbeta under
osäkra förhållanden, i det de lysande exportkonjunkturerna plötsligt
kunna avskäras genom blockadåtgärder från krigförande makters sida,
avtagande köplust och prisfall på den utländska marknaden o. s. v. Men
även med dessa förhållanden i sikte torde den nuvarande ekonomiska
situationen inom trävaru- och järnindustrierna få anses tillräckligt god,
för att dessa näringar skulle kunna, utan att därigenom deras för hela
vår folkhushållning så ytterst betydelsefulla bestånd och utveckling äventyrades,
åläggas vissa ekonomiska förpliktelser för mildrande av de till
väsentlig del genom prisstegringen å nämnda näringars produkter för
landets bostadsproduktion uppkomna olägenheterna, vilka i betydande
utsträckning förorsakat bostadsbrist bland de mindre bemedlade klasserna.
24
Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 34.
Ett försök att, i samverkan med svenska trävaruexportföreningen,
åstadkomma en prisreglering på trävarumarknaden, byggd på frivillig
medverkan från industriens sida, strandade, närmast på grund av omöjligheten
att med bevarande av frivillighetens princip rättvist fördela erforderliga
bördor på de enskilda näringsidkarna.
Med anledning härav hava kommitterade ägnat sin uppmärksamhet
åt den komplex av inbördes ganska skiljaktiga åtgärder i prisreglerande
syfte, som under kristiden vidtagits gent emot den exporterande livsförnödenhetsproduktionen
och livsmedelshandeln och vilka pläga sammanfattas
under beteckningen kompensationssystemet. Det ligger emellertid,
säga kommitterade, i sakens natur, att härvid prövade stadganden,
åtgärder och överenskommelser först med åtskilliga modifikationer kunna
överflyttas till och bringas i tillämpning å byggnadsmaterialhandelns område.
Sålunda synes man böra uppgiva tanken på att genom exportförbud
reglera två för hela vår folkhushållning så ytterst betydelsefulla näringsgrenar
som trä- och järnindustrien, i all synnerhet som städernas byggnadsindustris
trävarubehov under normala förhållanden endast uppgår till
högst 5 % av trävaruexporten och dess järnbehov till föga över 1 % av järnexporten.
Vidare kan kompensationen härvidlag knappast uttagas in natura,
ty exportsågverken utgöras övervägande av andra företag än hemmamarknadens
furnissörer och producera till stor del andra sortiment och
dimensioner än dessa, och likartade äro förhållandena delvis inom järnindustrien.
Återstår sålunda att uttaga vissa kompensationsavgifter, men
böra dessa sättas så lågt som möjligt, uttryckligen inskränkas till att
avse allenast den rådande krisperioden samt på ett smidigt sätt anpassas
efter marknadens prisförhållanden, så att avgifterna vid återinträtt mera
normalt prisläge åter upphävas.
Med denna motivering föreslå kommitterade i fråga om trävarurörelsen
en tillfällig exportavgift av 25 öre per kubikmeter ur riket utförda
trävaror (cirka Vä % av genomsnittspriset) samt därjämte en tillfällig
kompensationsavgift av Va % på det enligt''lagen om skogsaccis taxerade
värdet av den avverkade skogen. Som bekant hava de goda trävarukonjunkturerna
åstadkommit en ansenlig höjning även av virkets rotvärde,
och det måste, enligt kommitterades åsikt, under sådana förhållanden få
anses billigt och rättvist att jämväl icke exporterande skogsägare och däribland
främst staten få bära sin del av bördan. Genom dessa avgifter beräknades,
att man skulle erhålla ett årligt belopp av cirka 2 miljoner
kronor. Ställdes detta belopp till förfogande för anskaffande av billigt
trävirke, avsett att användas till byggnader innehållande smålägenheter,
25
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
skulle byggnadsindustrien i städer och stadsliknande samhällen kunna
påräkna att för sådant ändamål erhålla sitt virkesbehov till ett pris, som
med 20 — 30 % understege det nu gällande. Vilken lättnad detta skulle
innebära, belyses därigenom, att trävirket representerar cirka 46 % av
totala materialkostnaden för ett trähus och 35 % för ett stenhus.
Vad järnindustrien beträffar, föreslogs likaledes en lindrig exportavgift,
nämligen 1 krona per ton (cirka Va % av medelvärdet). Denna
avgift beräknades för ett år inbringa cirka 1 a miljon kronor, ett tillräckligt,
belopp för att nedbringa det av kristiden föranledda överpriset på smålägenhetsproduktiouens
normala årsbehov av byggnadsjärn med 50 %,
om svenskt järn användes.
Enär emellertid prisskillnaden mellan svenskt och tyskt järn uppginge
till ej mindre än cirka 100 kronor per ton och då det utländska
järnet med lika stor fördel kunde användas i byggnadsverksamheten som
den svenska varan, anse kommitterade det under rådande exceptionella
förhållanden fördelaktigt, att byggnadsindustrien i görligaste mån använde
sig av den utländska varan, i synnerhet som de svenska järnbruken
syntes föredraga att i största möjliga grad utnyttja de lysande
exportkonjunkturerna för kvalitetsjärn. Visserligen kunde vissa betänkligheter
anföras mot att under nuvarande försvårade och ovissa internationella
kommunikationsförhållanden grunda eu socialt så betydelsefull
näringsgren som byggnadsindustrien på eu utländsk importvara, vars
användning därtill i regel begränsades genom förbindelser att icke låta
densamma i någon form komma exportlandets fiender till godo. Men
häremot anfördes av kommitterade, att det »klausulbundna» järnets användning
inom husbyggnadsindustrien väl knappast kunde anses medföra
några större vanskligheter, och importsvårigheterna torde kunna i
huvudsak förebyggas genom att hålla större inhemska lager. För att
ytterligare förbilliga varan föreslogs en tillfällig tullrestitution för
sådant från utrikes ort infört järn, som användes till husbyggnadsarbeten
(och även till väg- och vattenbyggnadsarbeten).
Spörsmålet gällde emellertid, påpeka kommitterade, icke blott att
bereda nödiga medel för nedbringande av de rådande, exceptionellt höga
prisen å vissa byggnadsmaterialier, utan jämväl att söka tillse, att penningarna
verkligen komme till sin rätta användning, d. v. s. beredde
lättnad för de grenar av byggnadsverksamheten, som direkt inriktade sig
på avhjälpandet av de rådande svårigheterna på bostadsmarknaden.
Vill man förebygga missbruk av statshjälpen, måste det enligt
kommitterades mening skapas vissa kontrollorgan, men borde dessa
Bihang till riksdagens protokoll 1917.''* 1 sand. 27 käft. (Xr 34.) 4
26
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 34.
Statens
industri
kommissions
yttrande.
anordnas på sådant sätt, att man icke inrättade någon stor och dyrbar
byråkratisk apparat, utan lämnade den enskilda företagsamheten så fritt
spelrum, som vore med det allmännyttiga syftet förenligt. För detta
ändamål föreslogs, ''att i varje stad eller ort, där behov därav förelåge,
skulle inrättas en särskild byggnadsmaterialnämnd, vilken antingen
borde utgöra en fristående institution eller också inordnas i de kommunala
organ för bostadsförhållandenas reglering, som redan förefunnes eller vore
planerade i vissa städer. Dessa nämnder skulle angiva arten och omfånget
av den för de lokala bostadsbehovens nödtorftiga tillfredsställande erforderliga
byggnadsverksamheten, beräkna mängden av härför erforderliga byggnadsmaterialier,
söka att å öppna marknaden eller genom nedan omnämnda
centralbyrås förmedling anskaffa eller anvisa billiga sådana samt medverka
vid den prisreglering för trä- och järnvaror, som vore avsedd att
åstadkommas genom de föreslagna kompensationsavgifterna.
Såsom överbyggnad på dessa nämnder skulle enligt förslaget inrättas,
liksom för den statliga regleringen av marknaden å vissa livsförnödenheter
ägt rum, en för hela riket gemensam byggnadsmaterialbyrå
med en i byggnadsämuesbranschen väl förfaren person som chef. För
att lämna de allmänna direktiven för och utöva den nödiga kontrollen
över byråns verksamhet kräves givetvis ett särskilt organ, och fästa
kommitterade därvid uppmärksamheten på det statliga centralorgan, dit
socialstyrelsen i sitt ovan anförda utlåtande föreslagit sammanförande av
arbetet med alla utredningar och verkställighetsåtgärder, som betingades
av statens åtgöranden med hänsyn till bostadsfrågan under kristiden.
Byggnadsmaterialkommissionens här ifrågavarande förslag remitterades
till statens industrikommission, som den 9 juni 1916 avgav
underdånigt utlåtande häröver.
Häruti framhålles inledningsvis, att byggnadsmaterialkommissionens
förslag icke innebär införande av export avgifter i vanlig bemärkelse,
vilka, för så vitt de ej allenast avse att bereda staten inkomst, åsyfta
att medelst exportens minskning nedbringa varans pris inom landet till
förmån för befolkningen i dess helhet. Fastmer utgör förslaget ett
slags ny tillämpning av kompensationssystemet. Staten äger otvivelaktigt
ratt att kräva av de enskilda medborgarna, att de under tider
som dessa ställa sina varor till landets behov, så långt det är erforderligt,
samt till skäliga priser. På denna grund är det hittills använda
kompensationssystemet uppbyggt. Men att direkt från vissa exportindustrier,
utan avsikt att inskränka deras export, uttaga exportavgifter
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
21
till förmån för konsumenter, med vilka de knappast ha någon beröring,
innebär en alltför stor avvikelse från detta system. Och då anordningen
tillika från skattesynpunkt är i hög grad oegentlig och till sina konsekvenser
synnerligen farlig, måste man rent principiellt ställa sig mycket
betänksam inför ett förslag, som vill införa en sådan ordning.
Därjämte framstår som en icke mindre oegentlighet, att avgifterna
skulle läggas på stora varugrupper, som i intet avseende tjäna till material
för bostäder. Å andra sidan skulle de grupper, som i den statistiska
varuförteckningen uttryckligen angivits såsom byggnadsmaterial,
undantagas från beskattningen. Ännu mera framträder anmärkta oegentlighet
i fråga om de grupper av järn, som skulle påläggas exportavgift.
Tydligare kan ej utsägas, att det är själva industrierna man utsett till
skatteobjekt för att upphjälpa byggnadsverksamheten, oavsett om de av
dem tillverkade varorna användas i denna eller icke. Men det synes
icke vara rättvist mot dessa industrier att så förfara.
Slutligen må starkt betonas, heter det i yttrandet, att byggnadsverksamheten
i stadssamhällena är en angelägenhet, som närmast och,
om man ser saken i stort, kanske uteslutande rör dessa samhällen.
Kommissionen påpekar ytterligare, att sedan riksdagen den 8 juni
1916 beslutit krigskonjunkturskattens utsträckande även till innehavare av
jordbruks- och skogsfastigheter, taxerade till 8,000 kronor och däröver,
torde varje anledning hava bortfallit att pålägga skogsägarna en ytterligare
extra beskattning.
Då sålunda, enligt industrikommissionens mening, förslaget rörande
exportavgifter på vissa slag av trä och järn samt kompensationsavgift
å avverkat virke vore av beskaffenhet att icke böra genomföras, hemställdes,
att betänkandet icke måtte föranleda några särskilda Kungl.
Maj:ts åtgärder utöver dem, som, till nytta för det allmänna, avsåge att
underlätta importen av behövliga råmaterial och att tillgodose särskilt
bränslebehoven.
Vid sidan av sina huvudsakliga betänkligheter framhöll alltså Departementss,
tätens industrikommission en särskild omständighet, som ställde sig chefenhindrande
i vägen för ett omedelbart genomförande av byggnadsmaterialkommissionens
förslag, nämligen riksdagens efter förslagets
avgivande fattade beslut att utsträcka den allmänna krigskonjunkturskatten
till att avse jämväl merinkomst av skog och annan fast
egendom. Vidare äro exportavgifter i och för sig ett ur handelspolitisk
synpunkt betänkligt medel, som lätt kan giva anledning till
28
KungI. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 34.
Undersökning
av prisstegringen
på
byggnadsmaterial.
repressaliepolitik från främmande makters sida, något varom förhållandena
vid införandet av de s. k. skogsvårdsavgifterna bära vittne. Då
med hänsyn till dessa och andra förhållanden byggnadsmaterialfrågan
ansågs kräva ytterligare utredning, medhanns icke dess framläggande
för 1916 års riksdag. Spörsmålet har dock alltjämt varit föremål för
oavlåtlig uppmärksamhet från min sida.
Då prisstegringen å byggnadsämnesmarknaden alltjämt fortgick
och även sådana slag av byggnadsmaterial, på vilka prisökningen
hittills varit ringa, började ryckas med i densamma, uppdrog jag åt
förste aktuarien Bertil Nyström att närmare utreda prisutvecklingen
inom ifrågavarande område.
Utredningen innebar en fortsättning av de undersökningar av enahanda
art, som av honom tidigare utförts i egenskap av byggnadsmaterialkommissionens
sekreterare. I båda fallen har enquéten verkställts
på sådant sätt, att från civildepartementet särskilda frågeformulär
utsänts till utvalda representanter för byggnadsmyndigheter, grossister
i byggnadsmaterialbranschen samt sammanslutningar och enskilda firmor
inom byggnads- och byggnadsämnesindustrierna. Huvudresultaten av
de sålunda verkställda prisstatistiska uppgifterna hava sammanfattats i
följande tabell, vilken är grundad på primäruppgifter från cirka 70
uppgiftslämnare, företrädesvis i rikets större städer. Tabellen åskådliggör
medelst s. k. indextal den genomsnittliga prisstegring å viktigare
byggnadsmaterial, som ägt rum under tiden från kristidens början till
april, respektive november 1916, enligt uppgifter dels från producenter
(fabrikanter och engrossister), dels från konsumenter (byggnadsmyndigheter
och byggmästare).
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
29
Prisstegring på vissa slag av byggnadsmaterial i Sverige under kristiden.
(Indextal.)
Anm. Siffrorna inom parentes äro grundade på ett ofullständigt eller eljest
otillräckligt primärmaterial.
Slag av b3’ggnadsmaterial. |
Enligt uppgifter från |
Enligt uppgifter från |
||
Om prisen i juni—juli 1914 |
Om prisen i juni—juli 1914 ! |
|||
april 1916. |
|noverabcrl916. |
april 1916. |
novcmberl916.j |
|
Trä: 1) avverkat rundtimmer...... |
132 |
142 |
! - i |
|
2) bjälkar, sparrar o. d...................... |
(128) |
I (136) |
152 |
181 |
3) plank och bräder ......................... |
149 |
166 , |
159 |
174 |
därav utskott ............................. |
151 |
174 |
168 |
181 |
Järn: 1) balkar, tyska.............................. |
142 |
195 |
143 |
208 |
2) byggnadsjärn, svenskt ............... |
236 |
303 |
217 |
301 |
3) » , tyskt ..................... |
170 |
299 |
(149) |
(255) |
4) spik .......................................... |
— |
— |
189 |
264 |
5) övrigt ....................................... |
139 |
224 |
163 |
262 |
Tegel: 1) murtegel ................................. |
119 |
150 |
123 |
166 |
2) taktegel............................... |
in |
123 |
122 |
143 |
3) övrigt ...............,.................... |
113 |
146 |
125 |
145 |
Cement ............................ |
128 |
147 |
132 |
146 |
Kalk..................................................... |
147 |
177 |
150 |
188 |
Material för |
||||
måleriarbeten ................................... |
193 |
271 |
247 |
325 |
plåtslagcriarbeten: |
||||
1) svart tunnplåt, svensk.................... |
210 |
278 |
243 |
348 |
2) galvaniserad plåt ........................... |
215 |
301 |
251 |
387 |
3) zinkplåt......................................... |
304 |
300 |
286 |
300 |
kakelngnsmakeriarbeten: |
||||
1) kakelgods.................. |
125 |
140 |
125 |
144 |
2) övrigt........................................... |
153 |
181 |
138 |
159 |
glasmäst eriarb et eu: |
||||
1) fönsterglas ............................ |
163 |
186 |
(144) |
(166) |
2) övrigt ........................... |
126 |
215 |
(157) |
(170) |
Installationsmaterial för |
||||
värmning ....................................... |
139 |
193 |
152 |
237 |
elektriskt ljus ........................ |
165 |
200 |
192 |
223 |
30
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 34.
Det må framhållas, att den till grund för dessa procentberäkningar
liggande prisstatistiken icke kan göra anspråk på full exakthet, enär
det torde få anses vara tvivel underkastat, huruvida prisuppgifterna för
olika orter och skilda tidpunkter genomgående avse samma kvaliteter,
leveransförhållanden och betalningsvillkor. Men även om siffrorna därför
böra användas med en viss försiktighet, torde de dock, med vissa
i tabellen angivna undantag, få anses giva en i huvudsak korrekt bild
av prisnivåns stegring under kristiden. Härför talar särskilt den goda
överensstämmelse, som i stort sett råder mellan producent- och konsumentpriserna,
om man bortser från, att stegringsprocenten i senare fallet
i allmänhet av naturliga skäl ställer sig något högre. De undantag, som
tabellerna i vissa fall förete i sistnämnda avseende, bero antingen, såsom
i fråga om vissa järnkvaliteter, på att byggmästarnas leverantörer ej fullt
följt med de senaste månadernas ytterst kraftiga prisstegring på dessa
varuslag, eller också^ såsom beträffande de varuslag, som inom vissa
materialgrupper sammanförts under rubriken »övrigt», därpå, att i dessa
klumpsummor i växlande proportion ingå varuslag i skiljaktiga prislägen
och med olikartade prisstegringstendenser.
Tages hänsyn till den betydelse de olika slagen av byggnadsmaterial
hava för bostadsproduktionen, torde det kunna sägas, att prisnivån
inom byggnadsämnesbranschen sedan krigsutbrottet stegrats med 50—60
% till april 1916 och med 80—100 % till november månad samma år.
Prisfluktuationerna gestalta sig dock väsentligen olika för de särskilda
huvudslagen av byggnadsmaterial.
Vad trävirkets prisstegring under kristiden beträffar, har enligt
inhämtade uppgifter det avvirkade rundtimret ökats i pris med 40—50 %.
Ännu högre, eller omkring 70—80 är prisökningen såväl på bjälkar,
sparrar o. d. runt eller bilat virke som på plank, bräder och annat sågat
virke. Den proportionsvis högsta stegringen synes hava ägt rum i fråga
om de lägsta kvaliteterna. Sålunda hava de för byggnadsverksamheten
så betydelsefulla utskottsbräderna stegrats i pris från 0.55—0.90 kronor per
kubikfot till 1.30—1.60 kronor per kubikfot.
Järn utgör det av de viktigare byggnadsmaterialen, som under
kristiden företett den ojämförligt största prisstegringen. Svenskt byggnadsjärn
har ungefär tredubblats i pris och föga mindre är prisstegringen
på spik. På det till kvaliteten avsevärt sämre och därför billigare,
men till byggnadsändamål fullt användbara tyska järnet var prisstegringen
under den tidigare delen av kristiden jämförelsevis måttlig, men
numera torde den uppgå till drygt 100 %. I den mån dylikt import
-
Klint)]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34. 31
järn kan erhållas, ställa sig priserna icke oväsentligt billigare än på den
inhemska varan.
Motsvarande prisökningar visa även material för plåtslageriarbeten
samt installationsmaterial för gas, vatten, avlopp och centraluppvärmning.
Dock bör beaktas, att härvid även spela in de oerhörda
prisökningarna på andra metaller, särskilt koppar, bly och zink, på
kautschuk in. in. Detta sistnämnda gäller än mer i fråga om elektrisk
installationsmaterial.
Prisstegringen på tegel var under kristidens förra del jämförelsevis
ringa och uppgick ännu i april 1916 till endast omkring 20 %. Sedermera
har även detta varuslag ryckts med i den allmänna prisstegringen
och f. n. torde prisnivån ligga omkring 50 % över den före kriget
rådande. Härvid har bort setts från de alldeles onormala priser, som
framkallats av den tillfälliga tegelbristen på vissa orter.
Till samma eller något högre nivå hava priserna stigit på cement,
kalk och kakelgods. Fönsterglas har nära fördubblats i pris, medan
färger och andra material för måleriarbeten nu kosta ungefär tre
gånger så mycket som före krisen.
Lägges till dessa enorma prisstegringar å material jämväl den ökning Departementsi
arbetskostnader, som framkallats därav, att byggnadsarbetarnas löner chefen''
genom sommaren 1916 ingångna kollektivavtal å ett flertal orter ökats
med 10—12 inses omedelbart, vilka hinder byggnadskostnadernas
oerhörda och alltjämt fortgående stegring måste lägga i vägen för de
förut omnämnda kommunala försöken att få bostadsbyggandet i gång och
avhjälpa den alltmera hotande bostadsbristen.
Visserligen hava de kommunala myndigheterna sökt att genom medgivande
av fördelaktiga villkor vid tomtupplåtelser i någon mån kompensera
byggnadskostnadernas stegring. Sålunda hava Stockholms stadsfullmäktige
beslutit att för 10 år framåt efterskänka räntan å köpeskillingen
för av staden under åren 1916 eller 1917 inköpt tomt, därest
köparen inom viss kortare tid å tomten uppfört bostadshus, inrymmande
smålägenheter enligt av drätselnämndens första avdelning godkända ritningar.
Tomtköpeskillingen får innestå emot inteckning intill 75 % av
fastighetsvärdet. Liknande villkor gälla redan sedan slutet av år 1915
för kommunala tomtupplåtelser i Göteborg, och motsvarande beslut hava
även fattats i åtskilliga andra svenska städer.
Det visade sig dock snart, att åtgärder av detta slag icke voro tillräckliga
för att motverka byggnadskostnadernas alltjämt fortgående steg
-
32
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
Utredning
rörande statsunderstöd
för
underlättande
av produktionen
av smålägenheter.
ring. Kostnadsökningen hotade fastmer att alldeles rubba räntabilitetsberäkningarna
för de kommunala och halvkommunala bostadsbyggnadsföretagen
och att avskräcka den enskilda företagsamheten från bebyggande
av på än så fördelaktiga villkor tillhandahållen tomtmark.
Allt starkare böjdes därför kraven på ett kraftigt och omedelbart ingripande
från statens sida för byggnadskostnadernas nedbringande och
bostadsproduktionens böjande. I slutet av föregående och början av
innevarande år hava sålunda ingivits till Kungi. Maj:t eller till mig ställda
framställningar i detta syfte från Södra Sveriges byggnadstekniska samfund,
Aktiebolaget bostäder i Södertälje, Södra Sveriges byggmästarförbund
samt Stockholms kooperativa bostadsförening, varjämte Stockholms
stadsfullmäktige nyligen beslutit att i ämnet göra underdånig framställning.
Under de senaste månaderna har, vid sidan av prisfördyringen, jämväl
en anmärkningsvärd varuknapphet givit sig tillkänna å byggnadsämnesmarknaden.
Sålunda har å vissa orter, däribland huvudstaden, försports
brist på tegel, men finnes anledning antaga att ifrågavarande knapphet skall
avhjälpas under instundande tegelbränningskampanj. Ån större svårigheter
hava yppats att erhålla tillgång på vissa slag av järn, varöver
klagomål anförts ej blott från husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsindustrierna
utan även från skeppsbyggnads- och den mekaniska verkstadsindustrien.
Saken är emellertid föremål för uppmärksamhet från
statens industrikommission, vilken torde vara betänkt på att genom ett
rationellt fördelningsförfarande söka i görligaste mån tillgodose samtliga
avnämares behov av ifrågavarande varuslag. Någon lättnad torde hava
erhållits därigenom, att Kungl. Maj:t genom nådig kungörelse utfärdat
exportförbud fr. o. m. den 3 december 1916 för vissa slag av järnstänger,
balk-, hörn- och fasonjärn samt järnplåtar.
Under sådana förhållanden torde det otvivelaktigt vara statens plikt
att ingripa. Av anledningar, vartill jag senare skall återkomma, har
det verksammaste medlet för ett statsingripande synts vara att söka
underlätta produktionen av bostadslägenheter genom direkt understöd.
Enär emellertid fara kunde anses föreligga, att ett härigenom eventuellt
förorsakat uppsving inom byggnadsindustrien skulle tagas till intäkt för
ytterligare prisförhöjningar å byggnadsmaterial, hemställde jag hos chefen
för finansdepartementet, att inom statens industrikommission måtte utredas
möjligheterna av prisreglering av de viktigaste slagen av byggnadsmaterial.
Industrikommissionens arbetsutskott uppdrog utredningen,
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 34. 33
såvitt angår järn, åt byråchefen A. F. Enström, samt beträffande övriga
viktigare byggnadsmaterial, nämligen trä, tegel och cement, åt regeringsrådet
A. Rydin, ingenjören G. Holmberger, arkitekten E. Josephson och
kaptenen C. Meurling. Såsom resultat härav föreligga två av nämnda
sakkunniga utarbetade promemorior, vilka den IG januari 1917 av industrikommissionens
arbetsutskott överlämnades till mig.
1 sin promemoria uppskattar byråchefen Enström den järnkvantitet,
som kan antagas erfordras för en statsunderstödd smålägenhetsproduktion,
till 2,000 eller högst 3,000 ton per år, därav sannolikt hälften i balkar.
Med avseende på sådana råder det förhållandet, att grövre typer
icke tillverkas inom landet, utan måste importeras. Priserna på balkar
hava hållit sig relativt måttliga och hittills icke överstigit 32 å 33 öre
per kilogram från importörerna. Prisen regleras av det tyska StahlwerkVerband,
gent emot vilket de svenska importörerna fått förbinda sig
att hålla vissa maximipris. Industrikommissionen skall, framhålles
det, söka tillse, att behövliga mängder byggnadsbalkar bliva uttagna ur
månadsposterna av den numera till sin totalkvantitet begränsade järnimporten.
Beträffande övrigt byggnadsjärn, såsom armeringsjärn, förankringsjärn
in. m. samt plåt, lär priset på importerad vara hava stigit till 40
å 50 öre per kilogram, under det att inhemsk vara står i 50 å 60 öre.
Då på allra sista tiden järntillförseln betydligt inskränkts, har industrikommissionen
ansett lämpligaste sättet att åstadkomma en prisbegränsning
vara att söka träffa avtal med de svenska järnverk, som tillverka
ifrågavarande material. Järnverksföreningen har också, meddelas det,
ställt sig förstående till saken och gått in på att för ett maximigrundpris
av 40 öre per kg. ställa 2,000 ton byggnadsjärn (stång- och fasonjärn)
till förfogande för sådana förbrukare, som genom behörighetsintyg
från industrikommissionen styrka sig skola använda järnet för av staten
understödd byggnadsverksamhet. Erbjudandet skulle stå öppet under
ett år efter av statsmakterna fattat beslut om anslag för ändamålet, och
närmare bestämmelser angående distribueringen bliva föremål för överenskommelse
mellan industrikommissionen och järnverkens representanter.
I den av herrar Rydin, Holmberger, Josephson och Meurling avgivna
promemorian framhålles inledningsvis, att de sakkunniga funnit det
förenat med oöverkomliga svårigheter att åstadkomma en central överenskommelse
i fråga om trä. Det för bostadsändamål erforderliga trävirket
och snickeriarbetena levereras nämligen från ett stort antal, över
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 27 käft. (Nr 34.) 5
Prisreglering
d järn.
Prisreglering
å trä, tegel
och cement.
34
Kung!. May.ts Nåd, Proposition Nr 84.
hela riket spridda brädgårdar och fabriker, vilka dels på grund av lokala
omständigheter måste hålla växlande priser och dels i allmänhet äro i
avsaknad av mera omfattande samorganisationer. Sistnämnda förhållande
har givetvis så gott som omöjliggjort att ens inleda underhandlingar
med något betydande antal trävarufabrikanter. Tager man därtill i betraktande,
att de mycket växlande pris förhållandena för sitt bedömande
kräva en lokalkännedom, som icke kan förutsättas representerad inom
en central kommission, finner man att eu genom sådan myndighet
åvägabragt prisreglering beträffande byggnadsvirke och byggnadssnickerier
— även om den vore möjlig — sannolikt skulle medföra ett fastlåsande
av högre priser, än som genom lokala avtal mellan de närmast
intresserade parterna i många fall eljest kunnat betingas.
Liknande svårigheter möta, framhålla de sakkunniga, för en central
prisreglering i fråga om tegel. Aven inom denna industrigren saknas i det
stora hela sådana samorganisationer, genom vilkas bemedling man skulle
kunna ernå ekonomiska avtal med det betydliga antalet större och mindre,
över en stor del av landet kringspridda tegelbruk. Å denna marknad kräves
måhända i ännu högre grad än beträffande träet ingående kännedom om
de mycket skiftande lokala förhållandena. Och därtill kommer en ytterligare
omständighet, som lägger hinder i vägen för eu central överenskommelse,
nämligen att de enskilda tegelbruken näppeligen kunna tänkas
villiga att under nu rådande förhållanden inlåta sig på förhandlingar om
en prisreglering, med mindre någorlunda exakta uppgifter samtidigt kunna
lämnas om de blivande leveransernas storlek. Vid en återupptagen
bostadsbyggnadsverksamhet skulle säkerligen de för ändamålet erforderliga
tegelkvantiteterna komma att spela en betydligt större roll för de
enskilda tegelbruken, än vad trä, järn och cement skulle göra för respektive
industrier. Till bestyrkande av här uttalade betänkligheter hava för
övrigt från kommunalt håll uttalats varningar mot ett försök att genomföra
statliga prisregleringsavtal med tegelindustrien, medan däremot de
större möjligheterna för exempelvis kommunerna att var och en i sin
ort ernå förmånliga uppgörelser på den lokala marknaden blivit framhållna.
Vad slutligen cement beträffar, syntes däremot möjligheterna till en
prisuppgörelse på central väg icke vara uteslutna. Producenternas
relativt ringa antal och fullständiga sam organisation, varans ensartade
beskaffenhet och prisernas av lokala förhållanden tämligen oberoende
nivå bidraga till en sådan möjlighet. De sakkunniga hava också inlett
underhandlingar om och även lyckats få till stånd en principiell överenskommelse
om fastställande av vissa cementpriser för innevarande .år,
ehuru man ännu ej medhunnit utformningen av avtalets praktiska detaljer.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr di. 35
De sakkunniga (herrar Rydin, Holmberger, Josephson och Meurling)
hava således kommit till den slutliga uppfattningen, att eu
genom statens ingripande åstadkommen och hela riket avseende frivillig
överenskommelse svårligen låter sig praktiskt genomtöras för
trä och tegel, men väl beträffande cement. Åven för det stora flertalet
övriga byggnadsmaterial torde förhållandet i huvudsak vara sådant, att
genom frivilliga prisöverenskommelser någou som helst avsevärd nedsättning
av de nuvarande höga byggnadskostnaderna ej lär kunna ernås.
Huruvida det å andra sidan kan visa sig möjligt att genom maximiprisbestämmelser
och exportreglering praktiskt genomföra sådan sänkning
av dessa materialpriser, att därigenom byggnadskostnaderna bliva möjliga
att förränta och den allmänna byggnadsverksamheten för bostadsändamål
sålunda åter kan taga fart, anse de sakkunniga tvivelaktigt. De sakkunniga
vilja därför framhålla, att den nuvarande dyrtidssituationen
måste framtvinga en inskränkning av byggnadsverksamheten till
det allra oundgängligaste samt vilja erinra, att en dylik produktionsbegränsning,
hur beklaglig den ur andra synpunkter än må vara, dock
torde vara det effektivaste och naturligaste medlet att motverka prisstegringen
och knappheten å materialmarknaden. Under sådana förhållanden
torde emellertid det allmänna, för undvikande av bostadsbristens stora
hygieniska och sociala vådor, vara nödsakat tillse, att nödiga åtgärder
bliva vidtagna för tillgodoseendet av det oundgängliga bostadsbehovet
å skilda orter genom beredande av nödigt ekonomiskt understöd.
Närmast till hands att övertaga det omedelbara ansvaret för bostadsproduktionens
underlättande äro givetvis kommunerna, och hava de sakkunniga
beretts tillfälle att i frågan överlägga med ett antal kommunalmän.
Som en naturlig konsekvens av eu sådan anordning skulle följa,
att den prisreglerande verksamhet, varmed staten, enligt vad ovan sagts,
merendels icke med framgång kan befatta sig, kommer att utövas av
kommunernas för uppgiften väl kvalificerade organ. Det synes ju
för övrigt helt naturligt, att de kommuner, inom vilka en ökad bostadsproduktion
till äventyrs kan framkallas genom statsunderstödet, själva
få till uppgift att i ''första hand tillse, att understödet kommer till sin
rätta användning, nämligen som en nödhjälp till bostadsbristens lindrande
och hyresstegringens hämmande och icke som ett medel till
byggnadsämnesleverantörernas riktande. De sakkunniga anse, att det
kommunalorgan, åt vilket det anförtros att övervaka ifrågavarande
byggnadsverksamhet, i första hand bör, när så erfordras, bistå med
råd och hjälp vid anskaffandet av byggnadsmaterial till skäligt pris.
Enligt vad från kommunalt håll upplysts, förväntas i de flesta fall ett
sådant ingripande medföra önskat resultat. Skulle emellertid så ej ske,
Forynerna för
statsunderstödet.
36
Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 34.
torde det böra ankomma på statens industrikommission att, efter
anhållan från vederbörande kommun, vidtaga erforderliga åtgärder.
Som förut framhållits, finna de sakkunniga icke eftersträvansvärt,
att bostadsproduktionen under nu rådande förhållanden återupptages i
sitt fullt normala omfång. Tvärtom har ansetts nödvändigt att uppställa
vissa begränsningar för understödets omfattning, och detta av så
mycket större skäl, som eljest alltför stora krav måste ställas på statsbidragets
storlek. I första hand bör statsbidraget begränsas till att avse
endast produktion av smålägenheter i städer och stadsliknande samhällen.
Vad i detta sammanhang skall förstås med smålägenheter, torde
böra avgöras för varje särskilt fall med hänsyn till å vederbörande ort
rådande bostadsförhållanden, dock att i regel endast bostäder om högst
två rum och kök ‘ böra komma i betraktande. Smärre egnahemsföretag
böra dock, även om lägenheternas storlek skulle överskrida
nyss angivna gräns, kunna komma i åtnjutande av bidrag, för så vitt
byggnadsvärdet icke överstiger 10,000 kronor. Vidare anse sakkunniga
rimligt, att som villkor för understöds åtnjutande kräves, att byggnadsverksamheten
icke bedrives i rent förvärvssyfte utan är underkastad
vissa bestämmelser om vinstbegränsning, så att exempelvis under
ett visst antal år antingen hyressumman ej må ökas utöver ett bestämt
maximibelopp eller avkastningen ej må överstiga en viss procent å det
i fastigheten nedlagda enskilda kapitalet. Tillfälligt uppförda bar ackbyggnader
böra icke komma i åtnjutande av statsbidraget. Däremot
bör intet hinder för understöds åtnjutande ligga däruti, att en byggnad
i vissa avseenden är av förenklad konstruktion, blott den eljest uppfyller
anspråken på en fullgod bostad. Detta har ansetts böra så
mycket mera betonas, som enligt uttalanden från kommunalt håll å vissa
platser sådana byggnader för närvarande med fördel uppföras. Slutligen
finna de sakkunniga nödvändigt, att bidragets omfattning begränsas
till endast nya byggnadsföretag, varmed då i regel böra förstås
sådana, å vilka byggnadsarbetena påbörjats efter den 1 januari 1917.
I syfte att kunna beräkna byggnadskostnadernas stegring under
hela kristiden hava de sakkunniga såväl införskaffat ett statistiskt
material som verkställt kostnadsberäkningar över vissa byggnadsföretag.
Enligt de sålunda inhämtade uppgifterna kunna medelbyggnadskostnaderna
per eldstad från kristidens början beräknas stegrade med
70.0 % för stenhus och 71.0 % för trähus, vilka beräknade stegringar,
enligt vad som å skilda orter inhämtats genom direkta kostnadsberäkningar
eller entreprenadanbud, åtminstone ej äro högre än de totala
kostnadsstegringar, som byggnadsindustrien i verkligheten fått vidkännas.
37
KungI. Maj.ts Nåd. Fruposition Nr 84.
Tages hänsyn till den proportion, i vilken under normala år nybyggnader
av sten- och trähus stå till varandra, skulle de ovan angivna
kostnadsstegringarna motsvara omkring 70.3 % stegring i medeltal för hela
bostadsproduktionen, vilken siffra med rätt stor säkerhet icke kan betecknas
som för hög. Av den senast angivna procentsatsen torde 66.6 %
motsvara den totala kostnadens ökning på grund av stegrade materialpriser
och 3.7 % samma kostnadsökning till följd av byggnadsarbetarnas
stegrade löner. Angivet i proportion till nuvarande byggnadskostnader
utgör sålunda materialkostnadsökningen för närvarande
enligt denna beräkning i runt tal 40 %.
När det gällt att fastställa, vilken andel av den från kristidens
början fortgående stegringen av byggnadskostnaderna lämpligen bör
kompenseras med det ifrågasatta offentliga understödet, hava de sakkunniga
å ena sidan funnit, att bidraget måste tillmätas så, att en ökad
bostadsproduktion verkligen skall kunna framlockas, men å andra sidan
även beaktat, att hela ifrågavarande stegring icke rimligtvis bör ersättas,
enär därigenom de nytillkommande företagen i konkurrenshänseende
skulle försättas i en alltför gynnsam ställning gentemot de förut under
kristiden påbörjade bostadsföretagen, vilka fatt vidkännas en mycket
kraftig stegring i byggnadskostnaderna. Med tillämpning av nämnda
allmänna principer för en beräkning av kostnadskompensationens storlek
och med samtidigt aktgivande på senast anförda procentsiffra hava de sakkunniga
ansett sig böra föreslå en begränsning av understödets storlek
till en tredjedel (33.3 %) av de nuvarande byggnadskostnaderna,
under vilket belopp det ansetts olämpligt att gå, för så vitt något verkligt
resultat skall vara att förvänta av den ifrågasatta åtgärden. Skulle
emellertid i något särskilt fall av föreliggande ansökningshandlingar
eventuellt framgå, att kostnadsstegringen undantagsvis icke uppgått till
ovan angivna procent, bör vid prövningen av ansökningen bidraget
givetvis underkastas jämkning i enlighet härmed.
Liksom de sakkunnigas förslag, enligt vad ovan sagts, avser att
pålägga kommunerna uppgiften att i första rummet utöva tillsyn och
kontroll över de byggnadsföretag, som erhålla statsunderstöd, och lämna
erforderlig hjälp i syfte att söka förhindra en ytterligare prisstegring
å byggnadsmaterial, har det befunnits befogat, att kommunerna åläggas
att jämväl lämna ekonomiskt understöd till dessa företag. Att av kommunerna
kräves ett sådant bidrag synes de sakkunniga desto mera
skäligt, som bostadsfrågan dock i främsta rummet måste anses som en
kommunernas särskilda angelägenhet, vari staten endast under formen
av ren kristidshjälp nu ingriper. Därtill kommer, som redan, nämnts,
38
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
värdet av att hava kommunerna direkt ekonomiskt intresserade i de
företag, vilkas kontrollerande skall åt dem anförtros. Som villkor för
statsunderstöds åtnjutande bör följaktligen, enligt sakkunnigas mening,
föreskrivas, att vederbörande kommun beviljat visst understöd åt ifrågavarande
företag.
Närmaste uppgift har nu för de sakkunniga varit att taga i övervägande,
enligt vilka grunder det till Va av byggnadskostnad erna föreslagna
totala bidraget lämpligen bör fördelas på stat och kommun.
Därvid har legat nära till hands att tänka sig en uppdelning enligt
samma princip, som kommit till användning vid disponerandet av statsanslaget
till dyrtidens lindrande, varvid stat och kommun bidraga med
hälften vardera. Efter överläggningar med kommunalrepresentanterna
hava emellertid de sakkunniga nödgats frångå denna ståndpunkt såsom
ledande till alltför stora anspråk på kommunerna. Allmänt har nämligen
framhållits, att kommunerna redan under den gångna delen av
kristiden gjort så betydande ekonomiska uppoffringar bl. a. för bostadsproduktionens
befrämjande, att icke alltför avsevärda bördor i
nu förevarande avseende ytterligare böra påläggas dem. På grund
härav anse sig de sakkunniga böra föreslå, att statens andel bestämmes
till Va och kommunernas till Vs av hela bidraget. I synnerligen
ömmande fall, särskilt då fråga är om mindre, hårt skattetyngda
kommuner med stor bostadsbrist och övervägande arbetarbefolkning,
torde det dock böra bero på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida en jämkning
till kommunernas fördel bör ske i ovannämnda proportion.
Den normala byggnadsverksamheten för bostadsändamål inom rikets
stadssamhällen utgjorde för exempelvis åren 1912 och 1913 i medeltal
cirka 24,000 eldstäder, varav cirka 8,000 i byggnader av trä. Räknas den
nuvarande byggnads kostnaden för dessa eldstäder till närmare 3,000 kronor
för eldstad, så skulle den totala byggnadskostnaden kunna anslås till cirka
72 miljoner kronor. Den byggnadsverksamhet, som genom de nu ifrågasatta
åtgärderna skulle kunna åvägabringas, borde enligt de sakkunnigas
mening knappast kunna beräknas till mer än högst 1.U av den normala
och således motsvara en byggnadskostnad av cirka 18,000,000 kronor.
Skall enligt det föregående ett totalt bidrag härtill lämnas av Vs, så
bör det sammanlagda bidraget komma att uppgå till cirka 6,000,000
kronor. Enligt den av sakkunniga förordade uppdelningen mellan stat
och kommun skulle staten härtill bidraga med i runt tal Vs, varför statens
bidrag således .bör beräknas till cirka 4 miljoner kronor.
Vad beträffar formen för statsbidraget, föreslå de sakkunniga, att
detsamma, för att därmed avsett ändamål skall vinnas, utgår i form av
Kungl. Mgj.is Nåd. proposition Ny dd. 33
rent understöd, sålunda utan vare sig rånte- eller återbetalningssky 1-dighet. Till ytterligare stöd för denna uppfattning vilja de sakkunniga
hänvisa till de enahanda principer, som tillämpats beträffande statsanslaget
till dyrtidens lindrande.
Beträffande arten av det kommunala bidraget föreslå de sakkunniga,
att detsamma utgår i form av lån med rånte- och amorteringsfrihet
under minst 10 år. Därvid bör det dock stå i kommunens fria
val att antingen bidraga med kontant belopp eller ock att helt eller
delvis fullgöra sin bidragsskyldighet iu natura, exempelvis genom försäljning
av tomt mot köpeskillingsrevers, löpande under minst 10 år
utan rånte- och amorteringssk3ddigliet, eller genom upplåtande av tomt
mot tomträtt med befrielse från avgifters erläggande under de 10 första
åren. Emellertid bör för det fall, att kommun föredrager att lämna sitt
bidrag in natura, tillses, att tomtvärdet icke beräknas högre, än att bidraget
verkligen motsvarar en kontant försträckning å motsvarande
belopp.
Förvaltningen av de med den ifrågasatta understödsverksamheten
sammanhängande ärendena anse de sakkunniga lämpligast böra i första
hand anförtros åt drätselkamrarna eller åt de styrelser eller nämnder,
som i övrigt handhava kommunernas bostadspolitik, medan den centrala
prövningen torde böra uppdragas åt en särskild avdelning inom statens
industrikommission. Till den närmare utformningen av detta organisationsprogram
ävensom till ett detaljerat förslag rörande sättet för
ansökningsärendenas prövning hava de sakkunniga förmält sig skola
återkomma i en särskild promemoria.
Såsom förut påpekats, är byggnadsverksamhetens nuvarande bekymmersamma
läge i avsevärd grad beroende av den rådande kristidens
egenartade förhållanden. En bestämmande faktor härvidlag är den
enorma, alltjämt fortgående stegringen av byggnadskostnaderna, som
medfört ej endast att den enskilda företagsamheten inom byggnadsindustrien
så gott som fullständigt dragit sig tillbaka, utan även att de
kommunala och halvkommunala byggnadsföretag, som med avsevärda
uppoffringar från vissa kommuner planlagts och påbörjats, efter hand
visat sig icke kunna fullbordas ens tillnärmelsevis inom ramen av beräknade
kostnader.
Saken torde också i vårt land ligga avsevärt olika mot i de krigförande
länderna, där visserligen dyrtiden säkerligen utövar ett ännu
mera tyngande tryck, men där å andra sidan de omfattande inkallelserna
till krigstjänst m. in. medfört en upplösning av hushåll och däri
-
Departements
chefen.
40
fungit Maj:ts Nåd, Proposition Nr 34.
genom en avfolkning av befintliga lägenheter, som, åtminstone så länge
kriget varar, till väsentlig del torde neutralisera verkningarna av den
även här så gott som fullständigt avstannade bostadsbyggnadsverksamheten.
I vårt land har däremot disproportionen mellan tillgång och
efterfrågan på bostadsmarknaden under kristiden blivit allt större. Det
genom tillkomsten av nya hushåll och avgången av äldre lägenheter
förorsakade behovet av nya bostäder har nämligen åtminstone icke varit
mindre än normalt, medan tillskottet av nya lägenheter efter hand så
gott som upphört.
Under sålunda rådande utomordentliga förhållanden lärer det bliva
nödigt, att staten ingriper för att på ett eller annat sätt öka produktionen
av bostadslägenheter. Nära till hands ligger givetvis att genom åtgärder
i prisreglerande syfte söka underlätta byggnadsverksamheten. De utredningar
och förhandlingar, som ägt rum inom industrikommissionen,
hava också lett till uppgörelse!'', varigenom åstadkommits en viss reglering
av priset på järn och cement för nu ifrågavarande ändamål. Vad
angår järn, har redogörelse för de härutinnan träffade förfogandena förut
lämnats. I fråga om cement har numera genom industrikommissionen
med svenska cementförsäljningsaktiebolaget Cementa träffats uppgörelse,
varigenom bolaget förbundit sig att för ifrågavarande, för smålägenheter
avsedda bostadsbyggnader, som komma att uppföras med understöd från
staten och kommuner, lämna behövligt cement intill 30,000 fat, i den
mån desamma kunna komma till användning innevarande år, till ett pris,
som med en krona per fat understiger det på vederbörande byggnadsort
gällande marknadspriset, under förutsättning att rekvisitionerna göras
genom industrikommissionen. Vad åter angår trävaror och tegel, har,
på sätt förut nämnts, genom industrikommissionen icke kunnat träffas
någon uppgörelse. Huruvida genom maximiprisbestämmelser och exportreglering
det är möjligt att åstadkomma en sänkning av materialprisen,
lärer vara tvivelaktigt; säkerligen möta stora svårigheter att med hänsyn
till de invecklade förhållandena komma till ett lämpligt och rättvist
resultat. Enligt vad chefen för finansdepartementet meddelat mig, ägnar
man emellertid alltjämt sin uppmärksamhet åt frågan inom industrikommissionen.
Under alla omständigheter lärer knappast genom statliga
åtgärder kunna åstadkommas någon så avsevärd sänkning av priserna
å byggnadsmaterial, att därigenom bj^ggnadskostnaderna skola kunna
bliva sådana, att byggnadsindustrien lockas till ökad verksamhet.
Jag har därför kommit till den uppfattningen, att man, även om
ytterligare åtgärder i prisreglerande syfte kunna komma till stånd, lämpligast
bör genom direkt understöd av allmänna medel söka skynd
-
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Hd.
41
samt ekonomiskt möjliggöra en byggnadsverksamhet av sådan omfattning,
att den rådande bostadsbristens hygieniska och sociala vådor
åtminstone i viss mån kunna undvikas. Ett sådant understöd skulle,
såsom de sakkunniga erinrat, få karaktären av ren krigstidshjälp. 1 fråga
om formerna för nämnda understöd vill jag i huvudsak giva min anslutning
till de sakkunnigas förslag. Detta innebär, att understöd av allmänna
medel skall utgå för uppförande i städer och stadsliknande samhällen
av bostadshus, huvudsakligen inrymmande smålägenheter t. o. in.
två rum och kök. Understödet skulle i allmänhet utgå med en tredjedel
av de nuvarande byggnadskostnaderna, och skulle av detta bidrag
statens andel utgöra två tredjedelar och kommunernas eu tredjedel. Som
förutsättning för understödet skulle gälla, att ifrågavarande byggnadsverksamhet
underkastades viss kontroll och vinstbegränsning.
Med hänsyn till den förebragta utredningen om den genomsnittliga
stegringen av byggnadskostnaderna — vilken av de sakkunniga beräknats
till 70 % av de före krisens början vanliga kostnaderna — synes
mig ej vara något att erinra mot, att bidraget i dess helhet i allmänhet
bestämmes till en tredjedel av de nuvarande kostnaderna. Det torde
likväl böra förutsättas, att i sådana fall, där stegringen påvisligen ej
kan antagas belöpa sig till så stort belopp, som sålunda beräknats, en
proportionerlig nedsättning av bidraget äger rum.
Jämväl beträffande fördelningen av bidraget mellan staten och
kommunerna har jag i huvudsak intet att erinra mot de sakkunnigas
förslag. Lika med de sakkunniga håller jag ock före, att i synnerligen
ömmande fall — såsom då fråga är om mindre, hårt skattetyngda kommuner
med stor bostadsbrist — en jämkning till kommunernas fördel
bör kunna av Kungl. Maj:t medgivas. A andra sidan vill det emellertid
förefalla, att då fråga är om större och bärkraftigare kommuner samt
särskilt sådana, som ej under den gångna delen av kristiden gjort mera
betydande ekonomiska uppoffringar för bostadsproduktionens befrämjande,
Kungl. Maj:t skulle kunna som villkor för statsbidrag föreskriva,
att en större andel av bidraget än en tredjedel erlägges av vederbörande
kommun. Jämväl synes, vid bestämmande av bidragsbeloppet, hänsyn
böra tagas till, om vederbörande kommun, i enlighet med vad förut antytts,
kunnat anskaffa billigare lån ur pensionsförsäkringsfonden.
Statens bidrag skulle utgå som rent understöd utan rånte- och återbetalningsskyldighet.
Beträffande arten av kommunernas bidrag torde,
på sätt de sakkunnige förutsatt, såsom sådant bidrag jämväl böra godtagas
lån med rånte- och amorteringsfrihet under minst 10 år ävensom
bidrag in natura under de utav de sakkunniga angivna förutsättningar.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 27 höft. (Nr 34.) 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
Kommunerna synas jämväl böra anses hava fullgjort sin bidragsskyldighet
genom att ingå i företaget med motsvarande belopp.
Hur det sålunda föreslagna systemet skulle verka i praktiken, ber
jag få tydliggöra genom ett exempel.
Ett byggnadsföretag om exempelvis 60 eldstäder, vilket år 1914
kunde beräknas kosta i runt tal 100,000 kronor (eller omkring 1,670 kronor
per eldstad), har under kristiden fördyrats med åtminstone 70 %, så
att nuvarande byggnadskostnaden utgör ungefär 170,000 kronor (omkring
2,830 kronor per eldstad). Det totala bidrag, som till företaget föreslås
skola kunna utgå av allmänna medel, utgör högst Vs av byggnadskostnaden
eller ungefär 57,000 kronor (omkring 950 kronor per eldstad).
Under angivna förutsättning får således byggnadsföretagaren själv bära
113,000 kronor (omkring 1,880 kronor per eldstad), motsvarande en förhöjning
av cirka 13 % på byggnadsutgifterna före krisen. Denna merkostnad
torde dock kunna bäras av en dylik företagare, helst som han,
som jag förut antytt, i förekommande fall kan erhålla jämförelsevis billiga
lån ur pensionsförsäkringsfonden. Av bidraget skulle enligt förslaget
i allmänhet Vs eller 38,000 kronor (omkring 635 kronor per
eldstad) utgå av statsmedel såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet
samt V3 eller 19,000 kronor (omkring 315 kronor per eldstad) enligt
förut angivna grunder från vederbörande kommun.
Det samarbete med kommunerna, som för ändamålet av de sakkunniga
föreslagits, finner jag lämpligt, särskilt med hänsyn därtill,
att de kommunala organen böra vara bäst skickade att bedöma omfattningen
av den bostadsproduktion, som oundgängligen behöves å
varje ort, och dessutom bäst torde kunna handhava den lokala kontroll
å byggnadsmaterialmarknaden, som bör utövas för att förhindra ett
obehörigt utnyttjande av den ifrågasatta dyrtidshjälpen. Detaljerade
förslag angående de särskilda organisationsformer, som äro erforderliga
för att i detta syfte ordna samarbetet med kommunerna, äro att motse
från de sakkunniga, men torde icke behöva avvaktas för bedömandet
av den nu föreliggande anslagsfrågan, vilken omedelbart synes böra
underställas riksdagen. Redan här vill jag emellertid betona nödvändigheten
av att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, en verksam
kontroll genom kommunernas försorg anordnas över medlens användning.
Särskilt synes ock av vikt, att sådana anordningar vidtagas, att ifrågavarande
byggnadsverksamhet ej kan utnyttjas i rent förvärvssyfte, utan
att genom fastställande av bestämmelser om vinstbegränsning tillses,
att densamma kommer till varaktig nytta. Jämväl synes böra såvitt
möjligt förebyggas, att genom en av förhållandena ej ovillkorligen på
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr !!4.
48
kallad byggnadsverksamhet en icke önskvärd inflyttning från landsbygden
till städerna underlättas.
Framhållas må slutligen, att inga andra byggnadsföretag böra erhålla
understöd än sådana, som påbörjats före utgången av år 1917, samt
att såsom villkor för understöd bestämmes viss kortare tid, inom vilken
byggnadsföretagen skola vara fullbordade.
De kostnader, som kunna påkallas av den nu föreslagna anordningen,
äro i huvudsak beroende på omfattningen av den byggnadsverksamhet,
som därigenom kan framkallas. De sakkunniga beräkna
det bidrag av allmänna medel, som erfordras under förutsättning av en
bj^ggnadsverksamhet uppgående till en fjärdedel av den normala, till
6,000,000 kronor per år, varav 4,000,000 kronor enligt förut angivna
grunder skulle utgå i form av statsunderstöd utan rånte- eller återbetalningsskyldighet.
Mot det av de sakkunniga föreslagna anslagsbeloppet har jag icke
något att erinra. Då emellertid möjligheten av en större byggnadsverksamhet
än de sakkunniga förutsatt ej torde vara utesluten, synes anslaget
icke böra till siffran begränsas utan lämpligen givas karaktären av förslagsanslag,
därvid beloppet bör göras tillgängligt redan under år 1917.
I detta sammanhang ber jag få erinra, att i innevarande års statsverksproposition
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för åtgärder i prisreglerande
syfte å riksstaten för år 1918 beräkna e^t belopp av 24,000,000
kronor, och lärer den nu ifrågasatta anslagssumman böra utgå av det
sålunda beräknade beloppet.
För den slutliga prövningen av de med anslagets fördelande samhörande
frågorna torde erforderligt biträde böra anlitas av vissa rörande
bostadsförhållandena sakkunniga personer. Under denna förutsättning synes
mig det framställda förslaget att förlägga denna prövning till en avdelning
inom statens industrikommission erbjuda vissa fördelar, särskilt
med hänsyn till att vissa byggnadsmaterialfrågor under alla förhållanden
lära komma att påfordra handläggning och åtgärder från kommissionens
sida.
Jag vill slutligen framhålla, att därest riksdagen fattar positivt
beslut i frågan, prövningen av från stadskommunernas sida inkommande
ansökningar om statsanslag för förevarande ändamål bör vara avslutad
senast i början av instundande april månad.
På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att på extra stat för år 1918 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4,000,000 kronor
44
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Så.
att i huvudsaklig överensstämmelse med förut angivna
grunder användas till understöd för uppförande av
bostadshus med smålägenheter, med rätt för Kungliga]
:t att förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga
medel utanordna beloppet.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet friherre Beck-Friis
yttrade:
»I och för sig synas mig särskilda åtgärder från statens sida för
åstadkommande av bostadslägenheter i städerna ägnade att väcka betänkligheter,
i den mån därigenom en icke önskvärd inflyttning från
landsbygden till städerna underlättas''. På landsbygden råder särskilt för
närvarande stor brist på arbetskraft och detta utgör en stor fara för
vår livsmedelsproduktion. Många bostäder på landsbygden stå också
tomma och kunna tagas i bruk. Då emellertid en viss tillväxt i städernas
befolkning och därigenom i behovet av bostadslägenheter torde
få anses vara en normal företeelse, och då utredningen visat, att byggnadsverksamheten
i städerna under kristiden småningom nästan alldeles
avstannat, vill jag — med hänsyn även till vad föredragande departementschefen
anfört därom att understöd ej bör utgå till en av förhållandena
icke ovillkorligen påkallad byggnadsverksamhet — för min del icke avstyrka,
att tillfälligtvis under nu rådande exceptionella förhållanden staten
medverkar till åstadkommande av ett antal smärre bostadslägenheter.»
Statsrådets övriga ledamöter instämde med föredragande departementschefen;
och
behagade Hans Maj:t Konungen gilla vad denne
anfört och hemställt samt förordnade, att proposition
i ämnet, av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Niklas A. Lindhult.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 84.
45
Bilaga.
Kommunala bostadslån ur pensionsförsäkringsfonden under är 1916.
Stockholm. Staden begärde 1''/2 ä 2 miljoner kronor, vilket belopp enligt
föreliggande uppgifter kunde fixeras till 1,700,000 kronor. I denna summa ingick
dock ett belopp av 400,000 kronor, utgörande ungefär 1/3 av kostnaderna för
vissa föreslagna kommunala bostadsföretag, vilka emellertid sedermera blivit uppskjutna
för vidare utredning. Återstående medel, 1,300,000 kronor, voro avsedda
att mot kommunal garanti eller genom kommunal förmedling användas till understöd
av enskild bostadsbyggnadsverksamhet. Närmast avsågs belåning av inteckningar
liggande över 60 % av taxeringsvärdet för de fastigheter innehållande smålägenheter,
som inom den närmaste tiden skulle uppföras-av de allmännyttiga
bostadsbolagen S:t Erik och Holmia samt Stockholms kooperativa bostadsförening.
De delegerade tillstyrkte och fondfullmäktige beviljade 1,300,000 kronor;
dock ansågo sig fullmäktige därjämte kunna erbjuda staden ytterligare 400,000
kronor för år 1917.
Södertälje. För det under samverkan mellan stadsförvaltningen och stadens
ledande industrier tillkomna Aktiebolaget bostäders i Södertälje del hade drätselkammaren
begärt ett belopp av cirka 300,000 kronor, avsett till grundlån intill
60 % av fastighetsvärdet. Delegerade tillstyrkte blott ett belopp av 150,000
kronor, men ansågo sig fullmäktige kunna bevilja hela summan, 300,000 kronor.
Hagalund. Municipalnämnden begärde ett belopp av 100,000 kronor för
uppförande av kommunala bostadsbyggnader. Med hänsyn till bostadsbristen
inom samhället och till samhällets ekonomiska förhållanden i övrigt tillstyrktes
ett belopp av 100,000 -kronor, men municipalstämman ansåg sig icke böra fullfölja
ansökningen.
Nyköping. Drätselkammaren begärde ett lån å 87,000 kronor i och för uppförande
av kommunala bostadsbyggnader. Då härav 46,000 kronor voro avsedda
för byggnadsföretag, vilka icke skulle omedelbart igångsättas, beviljades till en
början blott 41,000 kronor, men erbjöds staden därjämte återstoden, 46,000 kronor,
efter förnyad ansökan.
Eskilstuna* Drätselkammaren begärde ett belopp av 500,000 kronor, avsett
till belåning av andra inteckningar (upp till 70—80 % av fastighetsvärdet) i enskilda
företag, i första hand det av ett par av stadens ledande industriföretag
skapade Aktiebolaget Eskilstuna arbetarbostäder. Med hänsyn till att endast en
del av de ifrågasatta byggnadsföretagen syntes kunna genast igångsättas, tillstyrktes
ett belopp av 200,000 kronor, men staden erbjöds därjämte att disponera
100,000 kronor efter förnyad ansökan.
Norrköping. Drätselkammaren begärde ett belopp av 300,000 kronor för
beredande av kredit åt det i samverkan mellan staden och enskilda stiftade Aktiebolaget
bostäder i Norrköping. Då belåningen var avsedd att ligga över 50 %
av fastighetsvärdet och då bostadsbristen inom staden syntes vara svår, tillstyrktes
och beviljades hela beloppet.
46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.
Linköping. Genom stadens sekreterare- och ombudsmannaexpedition begärdes
ett belopp av 100,000 kronor i och för belåning intill 85 ä 90 % av byggnader
uppförda genom ett bostadsbolag samt för uppförande av kommunalt bostadshus.
Ett belopp av 65,000 kronor beviljades genast och återstoden gjordes
beroende på förnyad ansökan.
Huskvarna. "Drätselkammaren begärde ett belopp av 100,000 kronor i och
för uppförande av, enligt stadsfullmäktiges beslut, kommunala bostäder avsedda
i första rummet för stadens egna arbetare. Ett belopp av 50,000 kronor beviljades.
Enligt senare uppgjort förslag skulle en byggnad med 30 smålägenheter
för en kostnad av 85,000 kronor uppföras.
Jönköping. Drätselkammaren hade begärt ett belopp av 100,000 kronor i
och för understödjande av byggnadsföreningar med 10-åriga amorteringslån emot
inteckningar liggande mellan 60 och 80 %. Ett anslag för detta ändamål av
samma storlek att utgå ur en staden tillhörig brännvinsmedelsfond hade fora
av stadsfullmäktige beviljats. Sparbanken i staden skulle belåna de första
60 %. Hela beloppet beviljades.
Nässjö. I enlighet med stadens begäran beviljades 150,000 kronor för lån
över halva taxeringsvärdet i enskilda fastigheter, innehållande 1 och 2 rumslägenheter.
Växjö. Av drätselkammaren begärt belopp å 75,000 kronor för aktieteckning
i enskilt bolag och eventuellt uppförande av kommunal bostadsbyggnad
beviljades.
Oskarshamn. Drätselkammaren begärde 280,000 kronor för utlåning till
-det allmännyttiga Oskarshamns fastighetsaktiebolag mot inteckningar liggande
under 80 % av taxeringsvärdet. Ett belopp av 175,000 kronor beviljades. Staden
inkom sedan med förnyad ansökan om återstående 105,000 kronor, men då
icke någon svårighet syntes förefinnas att täcka en så rimlig bottenkredit som
40 % genom affärsmässig belåning, avslogs framställningen.
Malmö. Drätselkammaren begärde 500,000 kronor, varav 100,000 kronor
voro avsedda att användas till ombyggnad av äldre fastigheter, 300,000 kronor
till uppförande av bostadshus, huvudsakligen för kommunens egna arbetare,
och 100,000 kronor syntes skola användas till befrämjande av egnahemsverksamheten.
Detta senare belopp beviljades, likaså, med hänsyn till stadens
svåra bostadsförhållanden, hälften av det för kommunalbyggnaderna avsedda
beloppet, sammanlagt 250,000 kronor, vilka staden emellertid ej synes
komma att taga i anspråk, enär förslaget om kommunalt bostadsbygge sedermera
blivit av stadsfullmäktige avslaget.
Lund. Drätselkammaren begärde 200,000 kronor, varav 50,000 kronor till
kommunala byggnadföretag (mönsterhus) och 150,000 kronor till belåning av egnahemsbyggen.
i den mån tillräcklig kredit icke kunde erhållas å den allmänna
penningmarknaden. Hela beloppet beviljades.
Landskrona. Drätselkammaren begärde 302,400 kronor att användas till
belåning inom 60 % av egnakemsfastigheter av högst 50,000 kronors värde.
Då möjligheter syntes föreligga att genom förmedling av stadens sparbanker erhålla
den ifrågavarande fastighetsbelåningen intill 60 %. syntes medel böra ställas
till stadens förfogande endast för clen belåning mellan 60 och 85 %, för vilken
staden beslutit lämna garanti. I överensstämmelse härmed beviljades
126,000 kronor.
Hälsingborg. I enlighet med egnahemsnämndens hemställan begärde drätselkammaren
250,000 kronor för byggnadskredit intill 80 % i egnahemsfastigheter
47
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 34.
inom ett tomträttsområde. De första 40 % borde kunna anskaffas å annat håll.
Då beloppet vidare syntes vara beräknat för områdets fullständiga bebyggande,
vilket givetvis blott så småningom kunde äga rum, och då enligt egnahemskommitténs
mening bostadsbristen ej vore överhängande, reducerades lånebeloppet
ytterligare, nämligen till 100,000 kronor.
Göteborg. Staden begärde 1,000,000 kronor att jämte på annat sätt anskaffade
medel användas till belåning av inteckningar intill 70 % av fastighetsvärdet
beträffande såväl bostadsföreningar och allmännyttiga bostadsbolag som den
spekulativa byggnadsverksamheten, i den mån den avsåge småbostadsproduktion.
Med hänsyn^ till de svåra bostadsförhållandena inom staden samt till föregående
kommunala åtgärder å bostadsfrågans område beviljades hela beloppet.
Uddevalla. Genom stadens ombudsmannaexpedition begärdes 100,000 kronor
till understödjande av enskild byggnadsverksamhet genom belåning av inteckningar
intill 80 % av fastighetsvärdet i de fastigheter, som skulle uppföras av den
nybildade Uddevalla kooperativa bostadsförening. Beloppet beviljades.
Vänersborg. Stadsfullmäktige begärde 100,000 kronor till belåning av hus
med smålägenheter intill 85 % av taxeringsvärdet. Då svårigheter icke syntes möta
mot att erhålla bottenlån a platsen för rimlig ränta, och drätselkammaren erhållit
uppdrag att på annat sätt upplåna den del av beloppet, som ej kunde erhållas
från pensionsförsäkringsfonden, beviljades 60,000 kronor.
Trollhättan. Särskilda kommitterade hade begärt 200,000 kronor för understödjande
av byggnadsförening, till vilken medel även skulle på annat sätt uppbringas.
Med hänsyn till bostadsbristen och samhällets ekonomiska förhållanden
beviljades hela beloppet.
Karlstad. Drätselkammaren hade begärt 100,000 kronor för byggnadsverksamhetens
understödjande genom lån åt ett genom samverkan mellan staden och
industrien åstadkommet bostadsbyggnadsföretag. Beloppet beviljades.
Kristinehamn. Stadsfullmäktige hade begärt 75,000 kronor för byggnadshjälp
till egna hem, eventuellt för byggande av kommunalt bostadshus. Hela
beloppet beviljades.
Örebro. Av begärda 300,000 kronor till understödjande av allmännyttigt
bostadsföretag genom belåning intill cirka 85 % av fastighetsvärdet, tillstyrktes,
och beviljades 200,000 kronor, varjämte de återstående 100,000 kronor gjordes
beroende på förnyad ansökan.
Västerås. Drätselkammaren begärde 500,000 kronor, nämligen för uppförande
av kommunal bostadsbyggnad med en beräknad kostnad av 90,000 kronor,
för uppläggande av en egnahemslånefond å 250,000 kronor samt för understödjande
av bostadsförening 160,000 kronor. Pensionsfondsfullmäktige beviljade
250,000 kronor och gjorde vidare lån beroende på ytterligare utredning. De beviljade
medlen torde av staden komma att i huvudsak användas till aktieteckning
i ett nybildat allmännyttigt bostadsbolag.
Gävle. Drätselkammaren begärde 175,000 kronor för understödjande av allmännyttigt
bostadsbolag genom belåning av inteckningar intill 75 %. Fondfullmäktige
beviljade omedelbart 100,000 kronor och gjorde återstående 75,000 kronor
beroende på förnyad ansökan.
Luleå. Drätselkammaren begärde 110,000 kronor för uppförande av kommunal
bostadsbyggnad, eventuellt för finansierande av en kommunalt understödd
bostadsföreningsrörelse. Med hänsyn till bostadsförhållandena inom staden beviljades
hela beloppet.