Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 315.
1
Nr 315.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående utsträckning
av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor;
given Stockholms slott den 16 april 1917.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
besluta,
att den genom nådiga förordningarna den 11 september 1885 och
den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även efter
innevarande års utgång äga rum, därest vederbörande ränteägare, som
vill begagna sig av denna inlösen, därom i den ordning, förstnämnda
författning stadgar, gör anmälan inom utgången av år 1922, samt
att till inlösen av skattefrälseräntor i riksstaten för år 1918 å
extra stat under sjunde huvudtiteln upptaga ett förslagsanslag av
45,000 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; ocfy Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Conrad Carleson.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 270 käft. (Nr 315.)
2
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 315.
Kammar
kollegium.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 april
1917.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Carleson, anförde vidare:
I en den 23 februari 1917 dagtecknad, den 19 nästlidna mars till
finansdepartementet inkommen skrivelse har kammarkollegium i huvudsak
yttrat följande:
»I anledning av enskilda motionärers förslag förekom vid 1884 års riksdag till
behandling fråga om inlösen av skattefrälseräntor, och enär riksdagen ansåg att, jämväl
oberoende av frågan om grundskatternas avskrivning, rättvisa och billighet påkallade, att
räntegivarna genom deras utskylders inlösen till staten och fixering i penningar bereddes
samma förmåner, som redan kommit övriga grundskattegivare till del, men ett beslut om
inlösen av ifrågavarande utskylder, vilken åtgärd kunde tänkas såsom för ränteägaren
antingen obligatorisk eller frivillig, syntes böra föregås av en närmare utredning angående
de villkor och föreskrifter, som i ena eller andra fallet erfordrades, än som kunde inom
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.
riksdagen åstadkommas, anhöll riksdagen i underdånig skrivelse den 11 maj 1884, det
Kungl. Maj:t täcktes efter förutgången utredning vidtaga åtgärder, för att do räntor å
skattefrälsehemman, vilka genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons
hand och icke blivit med jordäganderätten förenade, måtte mot full ersättning till ränteägarna
varda till statsverket inlösta samt därefter omsatta enligt föreskrifterna i nådiga
kungörelsen den 11 maj 1855 och nådiga förordningen den 23 juli 1869.
Genom nådig remiss den 23 maj 1884 anbefalldes kammarkollegium att häröver
avgiva underdånigt utlåtande.
Då emellertid det förslag Kungl. Maj:t avlät till 1885 års riksdag om nedsättning
med trettio procent i de då av viss jord utgående grundskatter gjorde det än mer angeläget,
att den i riksdagens berörda skrivelse väckta fråga vunne skyndsam behandling,
anmodade chefen för finansdepartementet i skrivelse den 26 januari 1885 kollegium att,
så fort möjligen ske kunde, avgiva underdånigt yttrande över ett skrivelsen bifogat utkast
till bestämmelser, åsyftande inlösen på frivillighetens väg av ovanberörda räntor.
I underdånigt utlåtande den 6 februari 1885 anförde härefter kollegium bland
annat följande.
Då den av riksdagen ifrågasatta åtgärd angående nämnda räntor enligt vad riksdagen
i ovanberörda sin skrivelse yttrat, kunde tänkas såsom för ränteägaren antingen
obligatorisk eller frivillig, hade kollegium, för det fall att det förra alternativet skulle
komma till utförande, funnit den kollegium genom ovannämnda nådiga remiss anbefallda
utredning böra bestå jämväl däruti att uppsöka samtliga i senaste taxeringslängder upptagna
sådana räntor och därefter med ledning av äldre jordeböcker och räkenskaper samt
köpegods-, bytes- och reduktionshandlingar m. m. utröna, vilka av dessa räntor genom
köp, gåva eller byte kommit från kronan i enskild ägo, ävensom av vilka persedlar räntorna
bestode. En dylik utredning, vilken måste försiggå i kammararkivet, vore av lätt
insedda skäl tidsödande och tilltrodde sig kollegium icke att beräkna den tid som bleve
erforderlig för densamma. För den händelse åter inlösen av räntorna komme att ske
medelst frivilliga avtal, erfordrades utredning endast i den mån som vederbörande ägare
inkomme med anbud om försäljning, och syntes dylik utredning icke möta större svårigheter.
Vid tiden för ifrågavarande räntors överlåtande från kronan, fortsatte kollegium,
bestode jordeboks- och mantalsräntorna huvudsakligen av persedlar eller arbetsprestationer,
vilka vanligen utgjordes in natura. Sedermera och långt före den genom kungl. kungörelsen
den 11 maj 1855 föreskrivna ränteförenklingen hade dock en och annan av dessa
persedlar blivit omsatt till ett visst penningbelopp. Den lindring, som därigenom beretts
dem, vilka fortfarande utgjort sina räntor till kronan, hade icke kommit skattefrälsehemmanen
till del, enär ägarne av de ifrån dessa utgående räntor vore berättigade att utfå
desamma efter de beräkningsgrunder, som gällde då räntorna övergingo från kronan till
enskilde. Då syftet med frälseräntornas återlösande till staten måste vara att åstadkomma
likställighet mellan frälseräntegivarna och ägare av övriga skattehemman, syntes omförmälda
skiljaktighet i avseende å beräkningen av persedlarna vid räntorna^; inlösen böra
upphöra och desamma därefter beräknas efter enahanda grunder, som gällde för skattehemman
inom den ort, där skattefrälsehem manet vore beläget, varjämte skattefrälsehemmanen,
vilka i jordeböckerna upptoges såsom frälse, syntes, så snart räntan återgått
till staten, böra omföras till skatte. Då frälseränta överginge till annan ägare, skulle
enligt gällande lag räntan lagfaras såsom om fast egendom vore stadgat. Av denna frälseräntas
likställighet med fast egendom följde ock, att sådan ränta kunde för skuld intecknas
och, enligt vad kollegium hade sig bekant, hade inteckning i frälseränta ej sällan beviljats.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.
Vid inköp av frälseräntor måste därför tillses, att desamma ej vore med inteckningar behäftade.
Då frälseränta och den fastighet, från vilken den utgått, genom köp eller annat
laga fång kommit i samma ägares hand, iklädde sig fastigheten på grund av stadgandet i
kungl. brevet den 9 oktober 1691 och 11 punkten i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723 fullkomlig frälsenatur, och med jordäganderätt förenad frälseränta
miste därigenom sin egenskap av utskyld. Vidkommande därefter den tidpunkt, då här
ifrågavarande räntor borde, där deras inlösen komme till stånd, av vederbörande frånträdas,
sä syntes, vid det förhållandet att desamma måste anses utgå efter kalenderår, det vara
för såväl staten som säljarna lämpligast, att förändringen inträdde med nytt kalenderår.
Den 20 februari 1885 anmäldes ärendet inför Kungl. Maj:t, därvid departementschefen
anförde, bland annat, följande. Då de överlåtelser varigenom ifrågavarande räntor
kommit i enskild ägo, icke varit beroende av räntegivarens samtycke, och denne, om sådan
överlåtelse ej ägt rum, icke skulle haft att, såsom nu vore fallet, utgöra sina omförmälda
utskylder efter markegång eller in natura, utan redan skulle vara i åtnjutande av samma
förmån, som genom grundskatternas omsättning till penningar i senare tider kommit övriga
räntegivare till del, ansåge departementschefen, lika med riksdagen, rättvisa och billighet
påkalla, att åtgärder vidtoges för att bereda ifrågavarande räntegivare den av riksdagen
åsyftade förmån. Det förslag, som avlåtits till riksdagen om nedsättning med trettio
procent i de av viss jord utgående grundskatter, gjorde det än mer angeläget, att frågan
vunne skyndsam behandling, för att icke den ogynnsamma ställning, vari de, som hade
att utgöra sina grundräntor till enskilde, redan befunne sig, skulle bliva ännu mera försämrad
i förhållande till de villkor, som efter eu nedsättning i grundskatten skulle gälla
för övriga ägare av skattehemman. Själv hyste departementschefen den uppfattningen, att
man i första rummet borde söka att åt staten återförvärva ifrågavarande räntor medelst
frivilliga avtal med räntetagarna och att endast i den mån sådant visade sig icke kunna
ske expropriation av räntegivarnas rätt borde såsom en yttersta nödfallsutväg tillgripas.
Vid anordnande av en inlösen medelst frivilliga avtal av merberörda utskylder vore den
frågan av övervägande betydelse, till vilket belopp löseskillingen borde bestämmas, för att
det med åtgärden åsyftade mål kunde uppnås, naturligtvis utan att statsverket över hövan
betungades. I detta hänseende måste man taga i betraktande att frälseränta vore för den
enskilda ägaren att anse såsom en av de säkraste inkomstarter som funnes, och att detta
slags inkomst, såsom till huvudsakligaste delen beroende av årlig markegång, varit i jämnbredd
med denna underkastad en under tidernas lopp fortgående stegring. Hänsyn finge
även tagas till den räntefot, som vid kapitalplacering mot första klassens säkerheter under
senare tider betingats. Med ledning härav hade departementschefen trott sig finna att,
såvida man ville bereda framgång åt den av honom ifrågasatta inlösning medelst frivilligt
avtal, en räntefot av fyra procent borde läggas till grund för kapitaliseringen av frälseräntornas
årsbelopp eller med andra ord inlösningssumman bestämmas till tjugufem gånger utskyldernas
årliga värde. Ehuru inlösen i sådant fall kunde synas ställa sig icke obetydligt drygare för
statsverket än'' skattekommittén förutsatt, då den ansett inlösningssumman böra sättas till
samma belopp som frälseränta^ taxeringsvärde, vilket enligt bevillningsförordningen § 3 skulle
upptagas till tjugu gånger räntans årliga belopp, kunde det icke få anses givet, att kostnaderna
i det hela skulle bliva billigare enligt kommitténs förslag. Detta innefattade
nämligen att, om icke räntetagaren nöjdes med den bestämda lösningssumman, frälseräntans
kapitalvärde skulle bestämmas av gode män efter samma grunder, som gällde
vid expropriation av jord för allmänt behov. Det läte sig näppeligen antagas, att en
sådan värderingsnämnd i allmänhet skulle bestämma lösesumman lägre än till tjugufem
gånger räntans årliga belopp, och någon frivillig inlösen efter dylikt lägre belopp komme
5
Kungl. Maj.ts Nåd■ Proposition Nr 315.
i regel icke i fråga. Men därtill konime, att så snart expropriationsförfarandet skulle
tillämpas, staten finge vidkännas kostnaderna för de värderingar genom gode män, vilka
skulle företagas, under det att en dylik utgift ej förekomme vid den på frivillig väg
skeende inlösningen. I vad kammarkollegium yttrat instämde departementschefen, ehuru
med anmärkande att frågan därom, att frälseräntor borde vid inlösningen vara gravationsfria,
hörde till de verkställighetsföreskrifter, som icke påkallade riksdagens beslut. En
bestämd tid, varinom anmälan om inlösen skulle göras, borde utsättas, då det måste vara
angeläget att sä mycket som möjligt påskynda genomförandet av inlösningen, för att den
likställighet man ville bereda ifrågavarande räntegivare med dem, vilka utgjorde sina
skatter direkt till statsverket, måtte kunna snarast möjligt komma dem allesammans till
godo. Därest det skulle visa sig, att i vissa fall inlösningen icke skulle kunna på frivillighetens
väg genomföras, bleve det sannolikt nödigt att vidtaga särskilda åtgärder i
fråga om de kvarstående skattefrälseräntorna antingen under form av deras exproprierande
eller ock på det sätt, att staten övertoge de skattskyldiges förpliktelser gent emot ränteägaren,
i vilket senare fall man naturligtvis också kunde bereda de skattskyldige den
åsyftade förmånen, ehuru ett dylikt tillvägagående, som innefattade att liksom göra statsverket
för all framtid skattskyldig! till enskilda personer, syntes såväl därför som ur
administrativ synpunkt vara mindre lämpligt än frälseräntornas inlösen av staten. Då
man emellertid, även med antagande, att; ett av staten berett tillfälle för de enskilde att
på fullt skäliga villkor få dessa räntor inlösta skulle villigt av dem tagas i akt, måste
förutse att andra bestämmelser bleve påkallade för vad som ej på frivillighetens väg
läte sig ordna, läge även däri ett bestämt skäl för att söka påskynda den frivilliga inlösningen.
En av Kungl. Maj:t samma dag avlåten nådig proposition i ämnet bifölls av riksdagen;
och genom kungl. förordning den 11 september 1885 förordnades, att de räntor
å skattefrälsehemman, vilka genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild
persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten
förenade, finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud, sedan behörigutredning
om utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum, för statsverkets räkning inlösas;
att räntorna skulle inlösas, sedan deras värde efter medeltalet av 1874—1883
årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning av 8 öre kubikfoten för råg och
kom och 6 öre kubikfoten för havre blivit kapitaliserat efter fyra för hundrade, med
det sålunda erhållna kapitalbeloppet; att skattefrälsehemman, vars ränta blivit inlöst till
kronan, skulle i jordeboken omföras till skatte; samt att vederbörande ägare, som ville
begagna sig avs den sålunda bestämda inlösen, skulle inom ett år från författningens dag
därom hos kammarkollegium eller Konungens befallningshavande göra anmälan.
Kort förut eller den 5 juni 1885 hade, sedan riksdagen godkänt av Kungl. Maj:t
därom framlagt förslag, utfärdats kungl. kungörelsen angående nedsättning i de på viss
jord vilande grundskatter, enligt vilken kungörelse nedsättning uti den kronan behållna
grundskatt å hemman och lägenheter av skattenatur skulle äga rum med trettio procent
av grundskattens belopp, vilken nedsättning skulle inträda från och med år 1886.
Då riksdagens beslut om inlösen för statsverket av skattefrälseräntorna huvudsakligen
föranletts av den på rättvisa och billighet grundade åsikt, att ifrågavarande räntegivare,
vilkas räntor oberoende av deras samtycke, överlåtits från kronan i enskild ägo,
skulle komma i åtnjutande av samma lindring, som under senare tider hade kommit
övriga räntegivare till del, samt ägare av skattefrälsehemman, vilkas ränta blivit av staten
inlöst, därigenom och då hemmanen i och med denna inlösen erhållit skattenatur dels
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.
berättigats att erlägga räntan efter dess omsättning i penningar och fixering samt dels
kommit i åtnjutande av den beslutade avskrivningen med trettio procent å grundskatterna,
beslöt 1887 års riksdag, till utjämnande i görligaste mån av olikheten mellan de bägge
slagen av räntegivare, att innehavare av skattefrälsehemman, vilkas räntor icke blivit av
staten inlösta, skulle av staten erhålla ersättning, motsvarande trettio procent av värdet
av de skattefrälseräntor de till ränteägarne utbetalt.
Till verkställighet av detta riksdagens beslut förordnades genom kungl. kungörelsen
den 3 februari 1888, att ägare av skattefrälsehemman, vars skattefrälseränta, ehuru
varande av den beskaffenhet, som avsåges i nådiga förordningen den 11 september 1885,
icke blivit av statsverket inlöst, skulle från och med år 1888 av statsmedel erhålla ersättning
med trettio procent av denna ränta, om den med penningar utgjorts eller om den
utgått helt och hållet eller till någon del i persedlar, av värdet å densamma efter årsmarkegångspris,
med iakttagande likväl att det belopp, som ersattes, icke finge överstiga
trettio procent av värdet efter samma pris å räntan, sådan den blivit kronan avhänd.
Genom nådig kungörelse den 13 juli 1887 förordnades i överensstämmelse med
riksdagens på enskilda motionärers förslag fattade beslut, att den genom nådiga förordningen
den 11 september 1885 bestämda inlösen av skattefrälseräntor finge fortfarande
äga rum, därest vederbörande ägare därom gjorde anmälan inom utgången av år 1888,
och, likaledes i överensstämmelse med riksdagens efter enskild motion fattade beslut, utsträcktes
genom kungl. kungörelsen den 29 maj 1891 tiden för dylik anmälan till utgången
av år 1892.
Den 2 december 1892 utfärdades lagen angående avskrivning av de å viss jord
vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang; och förordnades i 4 § av denna
lag, att den ersättning, som jämlikt kungl. kungörelsen den 3 februari 1888 borde utgå
till ägare av skattefrälsehemman, vars skattefrälseränta, ehuru varande av den beskaffenhet,
som avsåges i kungl. förordningen den. 11 september 1885, icke blivit av statsverket
inlöst, skulle, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna i nämnda kungörelse utgå från
och med år 1893 med fyrtio procent, från och med år 1894 med femtio procent, från
och med år 1896 med sextio procent, från och med år 1898 med sjuttio procent, från
och med år 1900 med åttio procent och från och med 1902 med nittio procent av räntans
belopp, beräknat på sätt i samma kungörelse föreskreves, samt från och med år
1904 med en summa, motsvarande räntans på nyssnämnda sätt beräknade hela belopp.
I överensstämmelse med särskilda efter olika motioner fattade riksdagsbeslut utsträcktes
sedermera tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor genom kungl.
kungörelsen den 8 mars 1895 till utgången av år 1896, genom kungl. kungörelsen den
11 maj 1900 till utgången av år 1903, genom kungl. kungörelsen den 8 maj 1903 till
utgången av år 1906 och genom kungl. kungörelsen den 14 maj 1909 till utgången av
år 1912.
I underdånig skrivelse den 25 april 1903 anförde riksdagen, bland annat, att,
ehuru enligt gällande författningar över ettusen frälseräntor syntes hava blivit för statsverkets
räkning inlösta, en mängd frälseräntor, särskilt inom Hallands län, likväl återstode,
för vilka räntor, som vore av beskaffenhet kunna att inlösas, statsverket jämlikt nådiga
kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen den 2 december 1892 vore skyldigt att
betala räntegivame ersättning, som från och med år 1904 skulle utgå med räntans fulla
belopp. Anledningen att räntetagarna ej begagnade sig''av rätten att få dessa räntor inlösta
vore i många fall,* enligt vad inom riksdagen uppgivits, att det numera ej ställde sig
ekonomiskt fördelaktigt att till statsverket avstå frälseränta mot den i 1885 års förord
-
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.
ning stadgado ersättning. Den i 1885 års beslut om inlösen av skattefrälseräntorna inrymda
föreskrift, att värdet å dem skulle beräknas efter medeltalet av 1874—1883 årens
markegångspris med tillagd forsellönsersättning syntes visserligen hava varit av dåvarande
förhållanden betingad, särskilt med hänsyn till, att tiden för anmälan om sådan inlösen
då bestämdes till ett år efter förordningens utfärdande. Då emellertid den sålunda bestämda
anmälningstiden blivit genom särskilda beslut utsträckt, syntes giltigt skäl icke
förefinnas att kvarbliva vid ett inlösningspris, som hänförde sig till prisförhållanden under
en tioårsperiod, vilken nästan helt och hållet läge bortom de närmaste tjugo åren. Den senast
tilländagångna tioårsperioden 1893—1902 syntes därför lämpligen böra utsättas såsom
den tid, vars markegångspris borde ligga till grund för beräkningen av värdet å de skattefrälseräntor,
som komme att inlösas av statsverket. Riksdagen hade därför beslutat, att
värdet å sådana frälseräntor, som enligt nådiga förordningen den 11 september 1885
komme att av statsverket inlösas, skulle bestämmas till det kapitalbelopp, som erhölles
genom att räntorna efter medeltalet av 1893—1902 årens markegångspris med tillagd
forsellönsersättning av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för
havre kapitaliserades efter fyra för hundrade.
Sedan kammarkollegium och statskontoret den 5 juni 1903 gemensamt avgivit
underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens berörda skrivelse, blev vad riksdagen sålunda
beslutit genom kungl. kungörelsen den 3 därpåföljde juli meddelat vederbörande till
efterrättelse.
I förberörda sitt underdåniga utlåtande hade kollegium och statskontoret meddelat,
att. det endast i enstaka fall, där spannmål antingen icke alls eller till obetydligt belopp
inginge i frälseränta, inträffade, att inlösningssumman, uträknad efter medeltalet av 1893
—1902 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning bleve högre än med tillämpning
av lösningspriset enligt åberopade nådiga förordning av den 11 september 1885; och
hade ämbetsverken vidare anfört, att om än i och för sig och ur synpunkten av statsverkets
ekonomiska fördel icke kunde vara något att erinra därvid, att för frälseräntor, vilka
kunde varda till statsverket till inlösen hembjudna efter 1903 års utgång, inlösningssumman,
där frälseräntorna enligt dittills gällande bestämmelser befunnes lösningsbara,
beräknades efter av riksdagen senast antagna pris, den ifrågasatta förändringen i allmänhet
och särskilt inom Hallands län, där ett icke obetydligt antal oinlösta skattefrälseräntor
ännu vore till finnandes, skulle i motsats till vad riksdagen med förändringen
syntes hava åsyftat, snarare motverka än påskynda inlösen av dylika räntor. Då jämväl
ämbetsverken för sin del ansåge önskligt, att inlösen av återstående skattefrälseräntor så
vitt möjligt fortskyndades, hemställde ämbetsverken, huruvida icke åtgärd borde vidtagas
i syfte att 1874—1883 årens lösningspris å frälseräntor måtte få tillämpas jämväl
under den nya tidsperiod, som för hembud av frälseräntor blivit bestämd.
Med anledning av vad ämbetsverken sålunda anfört föranstaltades undersökning och
utredning i kollegium av skattefrälseräntor av ett antal, femton stycken, olika hemman
och det visade sig då att inlösningsvärdena, uträknade dels efter medeltalet av 1874—
1883 årens markegångspris dels ock efter medeltalet av 1893—-1902 årens markegångspris,
i nio fall bleve högre efter förutnämnda pris och i sex fall högre efter 1893 — 1902
årens markegångspris. I nådig proposition den 5 februari 1904 föreslog, med anledning
av vad sålunda förekommit, Kungl. Maj:t riksdagen besluta, att värdet å sådana frälseräntor,
som enligt nådiga förordningen den 11 september 1885 därefter komme att av statsverket
inlösas, skulle bestämmas till det kapitalbelopp, som erhölles genom att räntorna
efter medeltalet av 1893—1902 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning-av 8
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.
öre kubikfoten för råg ocli kom och 6 öre kubikfoten för havre kapitaliserades efter fyra
för hundrade, dock med iakttagande att inlösningspriset ej i något fall finge understiga
det belopp, som motsvarade räntans värde enligt den i åberopade nådiga förordningen den
11 september 1885 för inlösen av frälseräntor angivna beräkningsgrund.
Då riksdagen fann vad Kungl. Maj:t i angivna hänseende föreslagit vara av förhållandena
påkallat, biföll riksdagen Kungl. Maj:ts framställning, varefter Kungl. Maj:t den
6 maj 1904 utfärdade nådig kungörelse härom.
Sedan riksdagen bifallit ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag om inlösen i vissa tall
av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade (proposition nr 161 till
1911 års riksdag) utfärdades kungl. förordningen den 2 juni 1911, vangenom forordnades:
1) att ränta å skattefrälsehemman, vilket genom köp, byte eller gåva kommit i enskild
persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo, finge för statsverkets rakning inlösas
enligt vad i nådiga förordningen den 11 september 1885 samt nådiga kungörelserna den 6
maj 1904 och den 14 maj 1909 stadgades, utan hinder därav att räntan vid något tillfälle,
före den 1 april 1911, varit med jordäganderätten förenad, samt 2) att vad i nådiga kungörelsen
den 3 februari 1888 och lagen den 2 december 1892 stadgades angående ersättning
till ägare av skattefrälsehemman, vars skattefrälseränta, ehuru varande av den beskaffenhet,
som avsåges i nådiga förordningen den 11 september 1885, icke blivit av statsverket inlöst,
skulle äga tillämpning jämväl i fråga om ägare av skattefrälsehemman, vars ranta icke
bleve inlöst, ehuru enligt bestämmelsen i punkt 1) inlösen vore medgiven..
Som ovan anmärkts utgick tiden för anmälan om skattefrälseräntas inlösen av statsverket
med utgången av år 1912. . , , ,
Enligt vad framgår av statsrådsprotokollet för den 15 mars 191^ erinrade statsrådet
och chefen för finansdepartementet hurusom genom nådiga förordningen av den 2
iuni 1911 ifrågavarande inlösningsrätt blivit i visst avseende utsträckt. lör att den salunda
införda utvidgningen av inlösningsmöjligheten skulle erhålla åsyftad betydelse, ansage
departementschefen, att tiden för anmälan till inlösen av ifrågavarande frälseräntor borde
ytterligare förlängas, och nämnda syftemål syntes honom kunna vinnas om tiden^for
ingivande av anmälan i förevarande hänseende utsträcktes till t. ex. utgången av år 1917.
I enlighet härmed avlät Eders Kungl. Maj:t samma dag nådig proposition i ämnet (nr
77), varefter och sedan riksdagen bifallit densamma, genom nådiga kungörelsen den 12
juli 1912 förordnades, att den genom nådiga förordningarna den 11 september 1885 och
den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor skulle även efter 1912 års utgång
äga rum, därest vederbörande ränteägare, som ville begagna sig av denna inlösen,
därom i den ordning, förstnämnda författning stadgade, gjorde anmälan inom utgången
civ år 1917
Kammarkollegium har ansett sig böra göra underdånig anmälan härom med framhållande
tillika, att skattefrälseräntor av, som det synes, icke ringa mlösningsvarde ännu
kvarstå oinlösta. En fullt genomförd utredning om det exakta mlösningsvardet av dessa
räntor skulle kräva ett så ingående och tidsödande arbete, att en dylik undersökning
måste lämnas ur räkningen. Den torde för övrigt icke vara behövlig för bedömande av
den fråga, varom denna kollegii framställning rör sig. För sådant ändamål torde en ungefärlig
beräkning vara till fyllest, därvid till hands varande uppgifter synts kunna lämna
erforderligt material. Enligt en i statsrådsprotokollet vid Eders Kungl. Mapts nadiga proposition.
nr 75, till 1912 års riksdag influten uppgift skulle 1909 ars taxeringsvärde å
frälseräntor dels av »skattefrälse natur» och dels av »skattefrälse natur men med jord oc
ränta förenade» belöpt sig till, för den förra gruppen 706,980 kronor och for den senare
9
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315-
258,965 kronor eller sammanlagt 965,945 kronor. Enligt vad framgår av vederbörande
statsverkspropositioner och eljest inhämtade upplysningar utbetalades i inlösen av skattefrälseräntor:
-
år 1910 ............................................................ kronor 2,192:25
» 1911 » 8,286:25
» 1912 » 3,340:27
» 1913 ............................................................ » 4,361:05
» 1914 ............................................................ » 48,599:43
» 1915 ............................................................ » 13,601:98 och
» 1916 » 72,069:85
eller sammanlagt
kronor 152,451:08
De anförda slutsummorna äro visserligen icke fullt jämförbara, då den ena, 965,945
kronor, avser taxeringsvärden och den andra, 152,451 kronor 8 öre, inlösningspris.
Emellertid kan skiljaktigheten mellan taxerings- och inlösningsvärde med avseende å nu
anförda siffror icke vara så betydande, att den icke här saklöst torde kunna frånses. Om
man alltså från uppgivna summa taxeringsvärden avräknar beloppet för de inlösta räntorna,
skulle värdet å de återstående belöpa sig till omkring 800,000 kronor. Detta kan dock
endast gälla inlösningsvärdet. Motsvarande värde efter taxeringsgrunder måste otvivelaktigt
i följd av senare årens kraftiga stegringar i markegångspriser bliva avsevärt högre
och torde knappast understiga en miijon kronor. Härmed kan sammanställas att enligt
till kollegium införskaffade uppgifter totalbeloppet av från statsverket för år 1915 utbetald
ersättning till ägare av skattefrälsehemman, vilkas ränta icke blivit inlöst, uppgått till
50,393 kronor 20 öre, vilket belopp kapitaliserat efter fem procent motsvarar något- över
en miljon kronor.
Enahanda skäl, som föranlett medgivandet av inlösen av ifrågavarande slags räntor,
måste allt fortfarande anses föreligga, och någon förhoppning, att alla oinlösta räntor skulle
inom detta års utgång anmälas till inlösen, finnes givetvis icke. Med anledning härav
har kollegium, som icke förbisett, vad chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet
vid förenämnda proposition nr 75 till 1912 års riksdag anfört om eventuell framtida
expropriation jämväl av skattefrälseräntor, men anser tiden ännu icke kommen för
frångående av den en gång för vinnandet av det med inlösningen avsedda syftet inslagna
vägen att medelst frivilliga avtal med räntetagare söka åt staten återförvärva räntorna,
trott sig böra framställa förslag, att tiden för inlösen måtte än vidare utsträckas. Kollegium
har därvid även tagit i övervägande, huruvida tiden för inlösen av ifrågavarande
slags räntor borde begränsas, på sätt hittills skett Då emellertid borttagande av sådan
tidsbegränsning enligt kollegii mening måste vara ägnat snarare att fördröja än att påskynda
statens förvärv av samma räntor, har kollegium ansett sig icke böra i förslaget inrymma
en dylik anordning, utan i underdånighet uttala sig för, att inlösningstiden måtte utsträckas
att omfatta en av kollegium såsom därför lämplig ansedd period av ytterligare fem år.
Någon förändrad grund för beräkning av räntornas inlösningsvärde synes åtminstone
icke för en nu möjligen kommande inlösningsperiod böra uppställas. Visserligen skulle
kunna tänkas att en kapitulering efter medelvärdet av markegångspris för en tioårsperiod,
som omfattade även de tre första åren av nuvarande kristid med dess högt uppdrivna
markegångspris, skulle göra det begärligare för räntetagarna att hembjuda sina
räntor till inlösen, men då under senare åren inlösningsbeloppen, såsom ovan antytts, visat
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 270 käft. (Nr 315.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.
tendens till stegring, synes som en med angiven beräkningsgrund helt visst förenad större
utgift för statsverket skulle kunna undvikas, utan att därför det med inlösningen avsedda
syftet behövde eftersättas.
Med anledning av nu anmärkta omständigheter och med stöd av 1 § av den för
kammarkollegium gällande instruktion föranlåtes kollegium i underdånighet hemställa, huruvida
icke Eders Kungl. Maj:t täcktes finna skäl föreligga att genom nådig proposition
föreslå riksdagen besluta, att den genom nådiga förordningarna den 11 september 1885
och den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även efter innevarande
års utgång äga rum därest vederbörande ränteägare, som vill begagna sig av denna inlösen,
därom i den ordning, förstnämnda författning stadgar, gör anmälan inom utgången av
år 1922.»
Vid detta ärendes behandling inom kammarkollegium har uttalats
en särskild mening av adjungerade ledamoten, notarien Bovin, som yttrat:
»Erfarenheten har visat, att skattefrälseräntor hittills icke i den omfattning, som
varit åsyftad, hembjudits statsverket till inlösen, beroende enligt mitt förmenande därpå
att räntornas inlösningspris avsevärt understigit deras verkliga värde.
Med anledning härav synes i den författning, som kan komma att utfärdas angående
utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor, sådan ändring i
fråga om sättet för inlösningsprisets bestämmande böra vidtagas, att detta pris mera än
söm enligt nu gällande författningar kan ske må närma sig det verkliga värdet av räntorna.
I sådant syfte torde ifrågavarande inlösningspris lämpligen böra — i huvudsaklig
överensstämmelse i berörda hänseende med bestämmelserna i lagen om avlösning av vissa
frälseräntor den 8 november 1912 — bestämmas sålunda att, i den mån räntan utgår i
annan förmån än penningar, värdet därå skall beräknas efter medeltalet av den årliga
markegången för de, efter gjord anmälan om inlösen, sist förflutna tio åren med tillägg
av forsellönsersättning, där sådan skall utgå; dock med iakttagande att inlösningspriset
icke i något fall må understiga det belopp, som motsvarar räntans inlösningspris, uträknat
enligt bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 6 maj 1994.
I övrigt instämmer jag med kungl. kollegii pluralitet.»
Departement!- I likhet med kammarkollegium är jag av den mening, att tiden
chefen. f§r anmälan om inlösen av skattefrälseräntor, vilken tid utgår med innevarande
åTs slut, bör utsträckas under ytterligare 5 år eller till utgången
av år 1922.
Jag är vidare ense med kollegii flertal, att någon förändrad grund
för beräkning av skattefrälseräutornas inlö^ningsvärde icke bör nu bestämmas.
Det är visserligen sant, att penningevärdets fall under krisåren
kunde giva anledning till övervägande av frågan om eu till ränteägärens
fördel verkställd revision av inlösningsvärdcts beräkning. Men
däremot kan med skäl invändas, att med all sannolikhet en rehabilitering
av penningevärdet kan i större eller mindre mån förväntas under
den period av fem år, varom nu skulle lagstiftas. För övrigt visar
statistiken, att hembuden av räntorna avsevärt stigit just under krisåren.
Skiljaktig mening
inom
kammarkollegium.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.
Att nu vidtaga en jämkning uppåt i inlösningspriset innebure gent
emot senare årens hembudsgivare en ojämnhet, som icke synes mig vara
av förhållandena betingad. Skulle en snabbare inlösen av skattefrälseräntor
anses önskvärd, torde med åtgärder därutinnan böra anstå till tid,
då de ekonomiska förhållandena åter vunnit stadga.
De för skattefrälseräntornas inlösen erforderliga medlen hava hittills
enligt gällande bestämmelser av vederbörande myndighet utbetalats
under förskottstitel, varefter de gjorda förskotten blivit i vanlig ordning
för riksdagen anmälda och genom anvisade anslag täckta. I detta
fall synes det mig emellertid, att det — oberoende av frågan om en
principiell och allmännare omläggning av förskottsväsendet — vore
lämpligt att i riksstaten upptaga ett anslag för ändamålet. Enligt
statistiken har sammanlagda inlösningsbeloppet under åren 1914—1916
i medeltal uppgått till omkring 45,000 kronor för år. Till detta belopp
synes mig anslaget böra bestämmas, och bör det givetvis upptagas under
titel förslagsanslag. Medel härtill finnas visserligen icke upptagna i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag, men jag ämnar taga sagda
förhållande i betraktande vid avgivande av förslag till beredande av medel
för vissa andra större, på senare tid framkomna anspråk på statskassan.
På grund av vad i detta ärende blivit anfört hemställer jag, att
Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta,
att den genom nådiga förordningarna den 11 september 1885 och
den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även efter
innevarande års utgång äga rum, därest vederbörande ränteägare, som
vill begagna sig av denna inlösen, därom i den ordning, förstnämnda
författning stadgar, gör anmälan inom utgången av år 1922, samt
att till inlösen av skattefrälseräntor i riksstaten för år 1918 å extra
stat under sjunde huvudtiteln upptaga ett förslagsanslag av 45,000 kronor.
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle till
riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilagan
litt. . . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Stig Östergren.