Kungl. Afaj.ts Nåd. Proposition Nr 284.
1
Nr 284.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning
å ungskog inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken; given
Stockholms slott den 16 april 1917.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden lör denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa
delar av förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej höra till lappmarken.
De till ärendet'' hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
K. Dahlberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 244 käft. (Nr 284.)
1
2
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.
Förslag
till
Förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1915 om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 9 §§ i förordningen den
18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog
inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till
lappmarken, skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Å enskilde — — — nedan stadgas.
Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,
där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare tillstånd
icke erforderligt; ej heller, där det avverkade virket skall upphuggas
till ved för att inom det område, där denna förordning äger
tillämpning, användas för oundgängligt husbehov. Virke efter dylik
avverkning — — — nedan sägs.
3 §.
Vill någon--— tillstånd till avverkningen.
Träd, som enligt sådant tillstånd må avverkas, skola före avverkningen
genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt
märke. Doök må, där det i särskilt fall finnes vara av förhållandena
påkallat, förrättningsmannen i den omfattning, som prövas lämplig,
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
medgiva, att träd, som 1.5 meter från marken icke i någon riktning
hålla, barken inberäknad, minst 20 centimeter i genomskärning, avverkas
utan föregående stämpling. Vid dylik avverkning skall iakttagas vad
förrättningsmannen föreskriver om tillsyn därå; och må avverkade träd
ej å skogen kolas eller från skogen avföras, innan de genom förrättningsmannens
försorg blivit uppmätta och med föreskrivet märke stämplade.
På anmälan — — — å exportsåg.
5 §•
Göres anmälan, varom i 3 § sägs, före den 1 april, skall förrättningen
företagas och avslutas före den 1 påföljande oktober. Förrättning
för stämpling, som i 3 § tredje stycket sägs, skall, ändå att
anmälan därom gjorts efter april månads ingång, företagas och avslutas
enligt vad i första punkten är stadgat. Uppstår under — — — påföljande
december.
Anmälan bör — — — antagas kräva.
Tiden, då — — — är sagt.
9 §■
Bedriver någon — — — virkets värde.
Innefattar förfarande — — — är sagt.
Låter någon — — — två hundra kronor. Lag samma vare, där
någon bryter mot sådan föreskrift om tillsyn å avverkning, som skogstjänsteman
enligt 3 § andra stycket meddelat, eller i strid mot vad i
samma stycke är stadgat kolar eller avför träd, som ej blivit uppmätt
och stämplat.
Denna förordning skall träda i kraft dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i svensk
författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
Mittarik.
Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
april 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz, t
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: VON Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
'' Departementschefen, statsrådet Dahlberg anförde härefter:
I den numera upphävda skogsförordniugen för Västerbottens och
Norrbottens läns kustland av den 24 juli 1903 stadgades förbud för
skogsägaren att i vissa angivna avseenden — framför allt för export,
försågning och pappersmassefabrikation — fritt disponera över undermåligt,
icke torrt barrträd, med mindre tillstånd till trädets avverkning
till fritt förfogande erhållits av vederbörande skogstjänsteman på sätt
närmare angavs i förordningen. Dock var hemmansägare eller åbo ej
förment att, även utan sådant tillstånd, av hemmanets skog till oundgängligt
husbehov låta försäga undermåligt virke å sådana såginrättningar,
vilka ej voro avsedda till försågning av virke för export (husbehovssågar).
Uttrycket »oundgängligt husbehov» tolkades så, att därmed
åsyftades oundgängligt husbehov inom ifrågavarande två län; och i
överensstämmelse härmed ansågs föryttring inom länen av undermåligt
virke, sågat å husbehovssåg, vara tillåten.
o
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
Då emellertid från skilda håll framhölls, att dylik tillämpning
av lagbestämmelserna medförde fara för skogsbestånden, blev detta en
av anledningarna till att Kungl. Maj:t i propositionen nr 70 till 1917»
års riksdag framlade förslag till ny skogsförordning för ifrågavarande
landsändar. Detta förslag, som likaledes var byggt på dimensionsprincipen,
innebar utsyningstvång vid all avverkning av undermåliga,
icke torra barrträd för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov. Under samma riksdag väcktes
motion (nr 207) i andra kammaren av Ad. Viklund med hemställan, att
riksdagen med avslag å propositionen måtte för sin del antaga ett vid
motionen fogat förslag till ny skogslag för ifrågavarande områden, vilket
i huvudsak överensstämde med ett av norrländska skogsvårdskommittén
den 16 mars 1912 avgivet förslag till dylik lag. I motionärens förslagbibehölls
det i 1903 års förordning stadgade förbudet mot fri dispositionsrätt
i vissa avseenden över undermålig skog; dock skulle jordägaren
vara berättigad att utan särskilt tillstånd av fastighetens skog för användning
inom orten (d. v. s. de båda länen) till eget eller annans
oundgängliga husbehov eller till allmänt ändamål låta försäga undermåligt
virke å husbehovssåg, och funnes ej sådan såg å fastigheten eller i dess
närhet, skulle dylik försågning få ske jämväl å annan såginrättning
(exporfsåg), dock att för sådan händelse försågningen finge avse
allenast fastighetens eget eller med densamma i sambruk varande
fastighets husbehov samt äga rum under vissa närmare angivna villkor.
Genom nämnda undantagsbestämmelse bleve, framhöll motionären bland
annat, skogsägaren bibehållen vid möjligheten att kunna utan särskilda
utsyningskostnader åstadkomma nödig utrensning av skadade och torkande
träd, en möjlighet, som i propositionen blivit väsentligt försvårad, enär
det icke kunde löna sig att anlita skogstjänsteman för utsyning och
stämpling av träd av dylik beskaffenhet. Såsom korrektiv mot skogsskövling
genom husbehovsavverkning av undermålig skog innehöll
Viklunds förslag en bestämmelse, att dylik avverkning ej finge så
bedrivas, att skogens återväxt uppenbarligen äventyrades eller fastigheten
komme att sakna nödigt virke för eget husbehov.
Riksdagen antog Kungl. Maj:ts förslag med vissa ändringar, av
vilka i detta sammanhang endast må nämnas den, att den i propositionen
föreslagna friheten från utsyningstvång utsträcktes till att omfatta avverkning
för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten
vore belägen, eller angränsande skifteslag, dock att virke efter dylik
av verkning icke skulle få försågas å exportsåg, så framt det ej stämplats.
Det må erinras, att i den skrivelse (nr 193) till Kungl. Maj:t,
6 Kungl. Maj:ts Nåd- Proposition Nr 284.
vari riksdagen tillkännagav sitt beslut i frågan, bland annat anfördes
följande:
Inför den kritik, som riktats mot dimensionslagar i allmänhet, kunde det
givetvis ifrågasättas, huruvida detta slags lagstiftning borde vidare utvecklas och
bibehållas. Den meningen hade ock gjort sig gällande, att man i varje fall borde
avvakta det förslag, som snart torde vara att förvänta från skogslagstiftningskommittén,
för att se, huruvida icke detta förslag med lämpliga tillägg och förändringar
skulle kunna passa för jämväl nu ifrågavarande landsdelar. '')
Ehuru vissa skäl kunde anföras för en sådan mening, hade riksdagen emellertid
icke ansett sig böra ansluta sig till densamma utan fastmer ansett sig böra
i allt huvudsakligt tillstyrka Kungl. Maj:ts föreliggande förslag, som obestridligen
måste anses innebära väsentliga förbättringar. Därest annat bättre lagförslag
skulle i en nära framtid kunna framläggas, varigenom dimensionsprincipen bleve
avlöst av andra trygghetsåtgärder mot skövling samt skogsvårdssynpunkterna
bättre tillgodosedda, syntes intet hindra, att ett sådant förslag komme att ersätta
dimensionslagen för Norrbottens och Västerbottens läns kustland. Särskilt med
hänsyn till de fördelar, som det nya förslaget syntes innebära för skogsägaren genom
det biträde, som komme att lämnas honom av den nya tjänstemannakåren —
skogsingenjörerna och tillsyningsmännen, vilka skulle handhava tillämpningen av
den föreslagna lagen — funne riksdagen sig icke böra avslå förslaget.
Riksdagen hade blivit till fullo övertygad om önskvärdheten av att genom
forstliga kontrollåtgärder utan alltför stort ingripande i den enskildes dispositionsrätt
över skogen kunna reglera den flerstädes i riktning mot skövling pågående avverkning
av undermåligt virke, som fritt bedreves för tillgodoseende av länens behov av
undermåligt virke. Vid övervägande, på vilket sätt sagda reglerande lämpligast
borde genomföras, hade riksdagen funnit det av Kung!. Maj:t framlagda förslaget i
det avseendet vara i huvudsak tillfredsställande, och riksdagen hade också insett
de fördelar, förslaget erbjöde ur rent forstlig synpunkt. Emellertid hade riksdagen
kommit till den uppfattning, att förslaget innebure ett alltför stort ingrepp i den
enskildes dispositionsrätt över skogen och, därest det oförändrat upphöjdes till lag,
komme att alstra missnöje i orten. De fullt lojala avverkningar av undermåliga
träd, som fritt bedreves för avyttring t. ex. till icke skogägande grannar för fyllande
av deras behov av ved, byggnads- och stängselvirke m. in., komme att genom förslaget
onödigtvis väsentligt försvåras och därtill förenas med kostnader på grund
av skyldigheten att erlägga s. k. utsyningsavgifter, varom förslaget innehölle bestämmelse.
Då vidare skogsägaren för nyssnämnda ändamål ofta torde avverka,
förutom torra, även skadade eller torkande träd, d. v. s. just sådana, som ur skogsvårdssynpunkt
i första hand borde avverkas, komme förslaget att jämväl rent
forstligt sett så till vida vara mindre lämpligt, som det komme att lägga hinder
i vägen för sagda rensningshuggningar, vilka skogsägaren nu vore i tillfälle att
företaga på egen hand. Genom den av riksdagen beslutade jämkningen bleve däremot
såväl skogsägarnas som ortsbefolkningens berättigade intressen vederbörligen tillgodosedda,
samtidigt som staten i skälig utsträckning erhölle möjlighet att forstligt
reglera de omstridda avverkningarna för länens behov.
l) Nämnda kommitté är fortfarande sysselsatt med omarbetning av allmänna skogsvärdsäagen
den 24'' juli 1903.
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 284.
Den nu gällande förordningen i ämnet av den 18 juni 1915, vilken
trädde, i kraft den 1 januari 1916 och liksom tidigare författningar i
ämnetj vanligen kallas dimensionslagen, innehåller de av Kungl. Magt
föreslagna bestämmelserna med de av riksdagen för dess del antagna
ändringar.
I skrivelse den 25 september 1916 har nu Västerlottens läns
landsting — efter motion av förenämnde Viklund — hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till ny skogslag för Norrbottens
och Västerbottens läns kustland i huvudsaklig överensstämmelse
mod det förslag till förordning i ämnet, om vars antagande av riksdagen
Viklund, såsom ovan omnämnts, väckte motion vid 1915 års riksdag.
Vid skrivelsen har fogats avskrift av Viklunds inom landstinget
väckta motion, vars motivering i allt väsentligt ansluter sig till vad
Viklund anfört i sin riksdagsmotion.
Västerlottens läns hushållningssällskap har i skrivelse den 25
november 1916 förklarat sig instämma i landstingets hemställan —
utom beträffande ‘en detalj av densamma — med den reservation dock,
att hushållningssällskapet ansåge sig bundet av sitt uttalande endast så
länge ej en fullt effektiv skogslag antagits såsom ersättning för den
föråldrade och icke på forstlig grundval vilande dimensionslagen.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerlottens lån, som till Kungl.
Maj:t överlämnat landstingets och hushållningssällskapets framställningar,
bär tillstyrkt bifall till den föreslagna förändringen såsom synnerligen
välbetänkt och av behovet påkallad.
Däremot hava överjägmästarna i de fyra nordligaste distrikten, i
utlåtanden till domänstyrelsen, ställt sig avvisande under samfälld erinran,
att då den nu gällande dimensionslagen varit i tillämpning allenast
omkring ett år, kunde det föreslagna utbytet icke anses motiverat. Det
vore för övrigt svårt att yttra sig om dimensionslagens verkningar, enär
under det år den varit i tillämpning rått exceptionella förhållanden till
följd av kriget, ity att de onaturligt stegrade träkolsprisen föranlett skogsavverkningar
eller ansökningar därom i förr ej anad omfattning, vilket
återigen haft till följd, att den alltför fåtaliga skogspersonalen ej medhunnit
alla utsyningar, som begärts antingen för utövande av rationell
skogsvård eller beredande av tillgång på saluvirke. Aven hava gjorts
åtskilliga anmärkningar i sak mot det förordade lagförslaget, framför
Hemställas
om nydimessianslag.
Hemställan
om nyadetaljstadfjanden.
t och 6
8 Rungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.
;illt att det icke byggde på enhetlig princip för de områden, där det
skulle tillämpas: avverkning för länens behov skulle vara fri — allenast
icke skogens återväxt äventyrades eller fastigheten komme att sakna
uödigt virke för eget husbehov — medan annan avverkning skulle vara
ofri,; om skogen behövde skydd i ena fallet, behövde den det också i
det andra.
Ej heller domänstyrelsen har funnit anledning föreligga att tillstyrka
framställningen; och har styrelsen i infordrat utlåtande härutinnan
yttrat i huvudsak följande:
I allmänhet vore det ytterst vanskligt att yttra sig angående verkningarna
av en lag, som ej tillämpats under längre tid än ett år, och det vore ännu svårare
i ett fall som det nu föreliggande, då fullständigt opåräknade faktorer, såsom oerhört
stegrade priser på trävaror och skogsprodukter, komme att spela in. Hade under
år 1916 rått normala förhållanden, hade det varit lättare att genomföra förordningens
tillämpning med beräknade arbetskrafter och jämsides med en lugnt skeende
organisation av dessa. Nu hade man i stället varit nödsakad att improvisera; och
under sådana förhållanden vore det lätt att inse, att en förordning, som ytterligare
innebure begränsning mot förut av enskildas förfoganderätt över sin skog, skulle
mötas med visst misstroende och motstånd. Bortsåge man från sådana omständigheter
att — såsom framhållits i ett av överjägmästarnas utlåtanden1) — de oerhörda
priserna på träkol verkat därhän, att sågtimmer användes till framställande av
träkol och att efterfrågan å virke till försågning för export å vissa orter absorberat
allt tillgängligt virke till men för byggnadsföretag inom orterna, torde ur privatekonomisk
synpunkt inga reella skäl hava anförts för det föreslagna utbytet. Fäste
man sig däremot vid nämnda omständigheter, sedda i anslutning till konsekvenserna
av det Viklundska förslaget, vore det endast tillfredsställande, att den gällande förordningen
ägt tillämpning under det gångna året, ty eljest hade betydande arealer
av för skogskolning välbelägna skogar sannolikt blivit omvandlade i penningar. För
övrigt kunde det icke befordra en målmedveten utveckling att redan efter en
tillämpningstid av ett eller annat år ersätta en skogslag med en ny sådan. Slutligen
ville styrelsen i fråga om hushållningssällskapets yttrande framhålla, att jämväl det
Viklundska förslaget vore byggt på den föråldrade dimensionsprineipen.
Emellertid är det ej blott mot lagen i dess helhet utan jämväl
mot vissa detalj föreskrifter i densamma, som anmärkningar framställts.
Sålunda har Västerbottens läns landsting i sin ovan omförmälda
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Maj:t måtte omedelbart
vidtaga sådana åtgärder, att möjligheten för befolkningen å central platser
i länets kustland att erhålla nödigt byggnadsvirke och bränsle från orten
bleve ökad. Till stöd för denna hemställan, vilken också tillkommit
efter motion av Viklund, har framhållits, att gällande dimensionslag
l) Se sid. 10.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 9
onödigtvis inskränkte den enskilde skogsägarens dispositionsrätt överskogen
och dessutom i betänklig grad fördyrade eller rent av hämmade
tillgången på byggnadsvirke och ved för den icke skogägande befolkningen
å vissa större centrala platser, till följd varav ett utpräglat missnöje,
överallt framträtt bland nämnda befolkning och skogsägarna i närheten
av desamma.
I berörda hemställan hava Västerbottens läns hushållningssällskap
och Kungl. Maj ds befallning shavande i länet instämt.
Över jägmästarna hava i sina förut omförmälda utlåtanden till domänstyrelsen
anfört följande:
a) Överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt: Framställningen i vad den avsåge
bränsle borde tillmötesgås. Särskilt med tanke på bränslefrågans svåra beskaffenhet
för närvarande och med den ringa tillgång på personal, som funnes för utsyningarnas
utförande, borde dimensionslagen ändras därhän, att förfoganderätten
till skogen i och för dess avverkning till brännved för försäljning inom kustlandet
bleve fri. Ett dylikt medgivande torde icke behöva medföra några för skogarnas
bestånd förödande verkningar, enär omfattningen av sådana vedavverkningar i förhållande
till skogsmarkernas arealer måste bliva relativt små. Förmågan hos den
enskilde skogsägaren att på egen hand kunna rätt sköta sin skog skulle även härigenom
på visst sätt belysas. Vad åter anginge byggnadsvirke avstyrktes framställningen.
I mån av utvecklingens fortgång hade givetvis kustlandets behov av
virke för husbehov och allmänna ändamål i hög grad ökats och ökades alltjämt.
Städer och industrisamhällen förbrukade mer och mer virke, vadan avsevärda kvantiteter
husbehovsvirke nu måste anses bliva hämtade från de enskilda skogarna i
kustlandet. Samma skäl, som förorsakat utsyningstvånget i allmänhet i fråga om
undermålig skog, torde därför även gälla mot den ifrågasatta friare förfoganderätten
över byggnadsvirke.
b) Över jägmästaren i nedre Norrbottens distrikt: För att undgå den stora
svårigheten att anskaffa erforderligt bränsle av barrved borde vid avverkning av ved
till husbehov — således ej för kolning — nu stadgad inskränkning, att densamma
ej finge användas utanför näst angränsande skifteslag, bortfalla. Genom ett sådant
medgivande kunde skogsskövling i större skala icke åstadkommas och därigenom
skulle mycket av den ovilja, med vilken den nya dimensionslagen nu betraktades,
försvinna. Att helt återgå till den förut gällande dimensionslagens ståndpunkt och
sålunda frigiva även byggnadsvirket vore däremot icke tillrådligt. Från sin tjänstgöringstid
å Kalix revir såsom revirförvaltare hade överjägmästaren kännedom om
ett flertal hemman, som skövlades på sin skog genom tillämpning av då gällande
bestämmelse, att virke för husbehov, däri inräknat sliprar, telefon- och telegrafstolpar,
stängselslanor m. m., utan vidare finge avverkas och transporteras till orter
inom Norrbottens och Västerbottens län. På den tiden voro icke motorsågarna
så allmänt i bruk som nu, men icke dess mindre skövlades betydande arealer
skogsmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1017. 1 sand. 244 käft. (Nr. 284)
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
c) Överjägmästaren i Skellefteå distrikt: Bekymren för vedbrist samt brist å
byggnadsvirke på de större centrala platserna inom kustlandet vore nog berättigade,
ity att dimensionslagens bestämmelser lade sådana hinder i vägen, att leverans av
barrved och byggnadstimmer till dylika platser vore så gott som outförbar. I denna
del borde lagen omarbetas. Det vore icke möjligt att kunna förse de större samhällena
med bränsle och byggnadstimmer enbart från kronans skogar; transportkostnaderna
bleve nämligen för dryga.
d) Över jägmästaren i Umeå distrikt: Den föregivna bristen på byggnadsvirke
och bränsle vore icke förorsakad av brist på virke, då väl aldrig förr ens närmelsevis
sådana kvantiteter virke utsläppts i marknaden som nu. Den verkliga orsaken
vore i stället, att å vissa virkesslag efterfrågan blivit så stor och därigenom priserna
så höga, att skogsägaren föredroge att sälja sitt virke så, att han erhölle högsta
möjliga betalning. Om t. ex. för brännveden kunde betalas lika höga eller högre
priser än för kolved och om detsamma gällde i avseende å byggnadsvirket gent emot
lör annat ändamål sålt timmer m. m., skulle utan minsta tvivel behovet av både
bränsle och byggnadsvirke lätt fyllas. Men då för träkol betalades sådana priser,
att t. o. m. timmer inrestes i kolmilorna, måste erkännas, att minst sagt abnorma
förhållanden vore rådande. Även om byggnadsvirke och bränsle finge fritt avverkas,
skulle -— därest ej förbud utfärdades för dess användning till andra ändamål, något
som dock vore svårt att kontrollera — med säkerhet bristen å byggnadsvirke och
bränsle lika fullt kvarstå, vartill komme den särskilt under dessa tider synnerligen
stora risken för många hemmansskogars ödeläggelse inför frestelsen av den tillfälliga
höga förtjänsten. Så snart normala förhållanden inträtt, komme den gällande förordningen
att uti ifrågavarande hänseende visa sig tillfredsställande.
Vad under d) anförts har ytterligare betonats av skog singenjören
i Umeå skogsvärdsområde, vilken på begäran av överjägmästaren i
Umeå distrikt avgivit yttrande i frågan till honom.
Domänstgrelsen, vilken, såsom jag redan nämnt, framhållit, hurusom
träkolstillverkniugen och virkesexporten å vissa orter till följd av rådande
exceptionella förhållanden absorberat allt tillgängligt byggnadsvirke till
men för byggnadsföretag inom orterna, har vidare yttrat följande:
Med nu gällande bestämmelser torde tillgången på byggnadsvirke under vanliga
förhållanden vara säkerställd, men välbetänkt vore, om brännved utan föregående
utsyning finge till enskilda för egen förbrukning avverkas och säljas oberoende
av belägenheten av den fastighet, varå avverkningen ägde rum. Det torde
nämligen, även då 1903 års dimensionslag gällde, icke hava i någon större utsträckning
ägt rum, att byggnadsvirke för husbehov erhållits från längre bort belägna
skogar än inom angränsande skifteslag, och i fråga om brännvedsavverkningens frigivande
under vissa villkor torde det relativt låga rotvärde, som dock alltjämt erhölles
å vedvirket, ej komma att locka till skogsskövling.
I samband härmed ville styrelsen beträffande bestämmelserna i gällande dimensionslag
angående stämpling av husbehovsvirke, som skulle försågas å exportsåg,
framhålla en omständighet, som i viss mån torde kunna bidraga till att öka tillgången å
bj''ggnadsvirke för husbehov. I 5 § stadgades nämligen, att anmälan om sådan stamp
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
ting skulle ske före den 1 april, varefter förättningen skulle företagas före den 1
oktober. Nu torde emellertid rätt ofta förekomma, att dylikt virke avverkades
under tiden den 1 oktober—den 1 april och att det för ägaren vore synnerligen
förmånligt, om detta virke kunde få försågas vid såsom exportsåg avsedd motoreller
lokomobilsåg under nämnda tidsperiod; men med tolkning enligt bokstaven av
nämnda bestämmelser läte detta ej sig göra. Då skogsägaren hade tillåtelse att
avverka sådan skog utan föregående stämpling och skogstjänstemannens åtgärd
att stämpla sådant virke blott och bart vore en kontrollåtgärd och icke sammanhängde
med skogsskötseln, borde densamma kunna få utföras under vilken årstid
som helst och då virkesägaren så begärde, blott att andra behörigen ansökta förrättningar
icke härigenom bleve eftersatta.
Styrelsen förordade alltså följande ändringar i och tillägg till gällande dimensionslag: -
1 §•
’Å enskilde— — — — — — — stadgas.
Skall avverkningen — — — nedan sägs.
Sådant tillstånd vare ej heller erforderligt i fråga om till kastved upphugget
virke, vilket försålts till enskilde inom orten för egen förbrukning.
5 §•
Göres anmälan —- — — — — december.
Anmälan, som avser stämpling av sådant virke, som omförmäles uti 3 §
andra stycket, för dess försågning å exportsåg, må oberoende av vad här ovan
stadgas vid behov ingivas till vederbörande skogstjänsteman, som har att så snart
sig göra låter utan åsidosättande av andra behörigen ansökta förrättningar densamma
företaga.
Anmälan — — — — — — — kräva.
Tiden, då — — —---— är sagt.’
I fråga om 5 § har hushållningssällskapet — under instämmande
från Kungl. Maj:ts befallning skonande i Västerbottens län — härjämte
fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att tiden för utsyningsförrättningarnas
avslutande, vilken satts till den 1 oktober, icke iakttoges och
att inom flertalet skogsvårdsområden förrättningarna icke torde hinna
avslutas förr än inemot årsskiftet, då snö betäckningen lade absoluta hinder
i vägen för iakttagande av återväxt och markförhållanden och då
träden ofta vore belagda med snö, som hindrade ett rätt bedömande av
deras ålder och växtlighet. Att uuder sådana förhållanden den forstliga
behandlingen av skogarna måste bliva ytterst underhaltig, framhöll hushållningssällskapet
såsom ett faktum, vilket ej ens av förrättningsmannen
kunde bestridas.
12
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
Samtliga de hörda överjägmästarna hava vitsordat, att begärda
msyningar icke alltid hunnit utföras inom stadgad tid.
Domänstyr elsen har erinrat, dels att styrelsen i cirkulär den
.‘50 maj 1916 medgivit, att utsyningarna finge bedrivas med 6 stämplingsyxor
i stället för — såsom förr varit regel — endast 4 sådana, till
följd varav den utsynade kvantiteten virke per dag under 1916 i en
bel del fall varit betydligt, kanske upp till 50 procent, större än under
föregående år, dels ock att, såsom känt Amre, sedan en hel del såsom
synnerligen nödvändiga ansedda ai''beten på kronopark erna uppskjutits,
all tillgänglig personal placerats å skogsvårdsområdena. Sålunda ansåge
styrelsen, att från dess sida intet underlåtits för att så långt det varit
möjligt tillmötesgå de år 1916 i osedvanligt stor omfattning ingivna
ansökningarna om utsyning av undermålig skog.
* *• Beträffande 3 § hava fullmäktige i järnkontoret och järnverksför
eningen
med anledning av de svårigheter, vari den svenska järnhanteringen
för närvarande befunne sig med avseende å den för tackjärnsframställningen
nödiga träkolsanskaffningen, i skrivelse den 9 juni 1916
gjort följande framställning hos Kungl. Maj:t i syfte att möjliggöra ökad
träkolsfångst i de nordliga delarna av landet:
Enligt 3 § i gällande dimensionslag måste avverkning av undermåligt barrträd,
som ej vore torrt, föregås av utsyning och stämpling, även om avverkningen
ägde rum för kolning. Denna föreskrift, som ej hade någon motsvarighet i de
äldre dimensionslagama, hade ännu ej varit i tillämpning så lång tid, att ett på
större erfarenhet grundat omdöme kunde fällas om dess verkningar, men redan nu
kunde med visshet antagas, att den i avsevärd utsträckning komme att lägga hinder
i vägen för uttagande av ved till förkolning.
För att skogsägaren med fördel skulle kunna planera en kolning för vinterleverans,
måste han hava visshet om att under sommarmånaderna få disponera
skogen för upphuggning. Innan några åtgärder för kolning företoges, upprättades
vanligen kontrakt med köpare om försäljning av kolen till visst pris. Utan att på
förhand veta, om veden bleve tillgänglig, kunde inga kontrakt upprättas, och då
måste kolningsarbetet slås ur hågen. Vid nu rådande högkonjunktur på träkol
önskade naturligen alla, som hade därtill tjänlig skog, att få omsätta denna i kol,
och följden hade blivit, att en massa ansökningar inströmmat till vederbörande skogstjänsteman
den 1 april. För närvarande vore det även av särskilt stor ekonomisk
betydelse för skogsägarna att få avsättning för från transportleden mera avlägset
belägen kolved, vilken under normala tider ej kunde uttagas. Men med den tidsödande
förrättning, som måste bliva en följd av varje träds förseende med kronstämpel,
kunde helt visst endast ett fåtal av nyssnämnda ansökningar behandlas
före den utsatta tiden, och de, som verkligen medhunnes, måste man antaga bliva
avslutade så sent, att veden ej hunne hösten 1916 tillräckligt uttorka, varför kol
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 13
ning under närmast instundande vinter lämnade ett dåligt resultat eller omöjliggjordes.
Men även under normala förhållanden med vanligen gällande kolpriser kunde
en skogsägare inom dessa delar av landet endast med svårighet utnyttja sin till kolning
tjänliga gallringsved med nu gällande förordning. Med den rådande bristen på
för utsyningarna erforderliga skogstjänstemän vore nämligen ovissheten att inom
därför tjänlig tid kunna få disponera skogen i de flesta fall alltför stor, för att
skogsägaren skulle våga fästa sig genom leveranskontrakt, och att företaga kolning
utan att på förhand hava förvissat sig om avsättning för kolen ville nog ej någon
riskera.
Det torde fördenskull helt visst kunna påstås, att den nya förordningen,
sådan den nu skulle tillämpas med stämpling av varje träd, komme särskilt för
år 1916 att direkt lägga hinder i vägen för träkolning inom Västerbottens och
Norrbottens läns kustland till stort men för järnindustrien, vilken redan förut fått
vidkännas utomordentliga svårigheter för anskaffande av behövliga kvantiteter träkol.
För länens skogsägare, som genom förordningen drabbats av stora inskränkningar
i dispositionsrätten till sin skog, måste det dessutom bliva särskilt kännbart
att ej bliva i tillfälle att utnyttja nuvarande enastående konjunkturer på alla skogsprodukter.
Vad som tvivelsutan lade största hindret i vägen för avverkningars
börjande på därför lämplig tid, vore den tidsödande utstämplingen och bristen på
därtill erforderliga skogstjänstemän. Då stora ekonomiska värden vore beboende av
dessa utsyningar, borde allvarligen ifrågasättas, huruvida icke staten för dessa arbeten
skulle åtminstone tillsvidare kunna använda något mindre kvalificerad arbetskraft,
än som hittills varit fallet.
Med stöd av vad sålunda blivit anfört och under ytterligare framhållande
av det bekymmersamma läge, den svenska järnhanteringen befunne sig uti med avseende
på träkolsanskaffning, hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte tillsvidare bevilja
dispens från bestämmelsen att träd, som komme att användas till kolning, skulle,
innan de avverkades, genom förrättningsmannens försorg förses med kronans stämpel.
För utövande av nödig kontroll över avverkningen torde vara tillfyllest, att ytterlinjerna
på den trakt, där avverkning vore avsedd att äga rum, bleve genom förrättningsmannens
försorg utmärkta med kronans stämpel.
I infordrat utlåtande över denna framställning bär domänstyrelsen
i huvudsak anfört följande:
Det torde ej kunna förnekas, att gällande dimensionslag och särskilt dess 3
§ verkat såsom en ytterligare inskränkning uti skogsägarnas i ifrågavarande delar
av landet förfoganderätt över sin skog, och det vore under sådana förhållanden lätt
förklarligt att, då det därjämte blev känt, vilken stor personalbrist vore rådande
inom skogsstaten, skogsägare och köpare av träkol skulle bliva oroliga för att ej
inom rätt tid erhålla utsyning av det virke, som avsetts för kolning.
Styrelsen hade ock med kännedom härom sökt göra vad i dess förmåga stått
för att underlätta arbetet med utsyningar i enlighet med dimensionslagen bland
annat genom att den 30 maj 1916 och således redan innan den förnyade instruktionen
för skogsstaten den 28 april 1916 hunnit från trycket den 26 juni 1916 ut
-
14
Kungl. Maj:ts Nåd: Proposition Nr 284.
komma, utfärda sitt redan förut omförmälda cirkulär till samtliga skogsstatens
tjänstemän angående virkesutsyning och stämpling.
Efter att härom från orterna hava inhämtat upplysningar trodde sig styrelsen
kunna meddela, att i huvudsak samtliga inom föreskriven tid 1916 ansökta utsyningar
av virke till kolning inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland
blivit avslutade omkring mitten av augusti månad samma år.
Beträffande själva principfrågan eller huruvida det skulle vara nödvändigt att
förse varje stam av växande skog, som skulle användas till kolning, med kronostämpel,
eller huruvida det särskilt med hänsyn till nödig kontroll kunde anses vara
tillfyllest att med kronostämpel utmärka endast gränserna för den trakt, inom
vilken virke till kolning skulle uttagas, torde böra framhållas, att det icke vore
möjligt att härom fälla ett allmängiltigt omdöme, enär förhållandena i skogen vore
av så vitt skilda slag. I sådant hänseende finge styrelsen erinra, att inom de
trakter av landet, som bär vore i fråga, blädningen varit och fortfarande vore det
skogsbrukssätt, som mest tillämpades. En följd härav vore, att skogstrakterna
företedde en blandning av olika bestånd, vilka stundom omärkligt överginge i varandra
och vilka, rationellt skötta, måste behandlas på olika sätt. Större sammanhängande
kalhyggen uppstode ej inom blädningsskogen, där återväxt såsom regel
beräknades erhållas genom självsådd och där föryngringsluckoma gåves en relativt
liten utsträckning.
Då till kolning i regel ej användes annat virke än smärre toppar och avfall
från föregående avverkningar av gagnvirke samt smärre stammar av undertryckt
skog och gallringsvirke av mindre dimensioner, vilket sistnämnda slag av virke
stamvis och med stor försiktighet utplockades ur medelåldriga och yngre bestånd,
sade det sig självt, att till kolning avsett virke måste inom blädningsskogen förekomma
synnerligen ojämnt fördelat och merendels i smärre kvantiteter på varje
särskild plats.
Emellertid förekomma inom nämnda delar av landet särskilt i fråga om
trakter, där skogen vid den första gången företagna avverkningen varit övervägande
likåldrig och övermogen, att efter borttagande av överbeståndet endast funnes kvar
en mängd undertryckta trädindivider, vilka så länge överskärmats, att de saknade
förmåga att vidare utveckla sig. Dessa måste borttagas, för att livskraftiga bestånd
skulle kunna där uppstå. Ungefär enahanda vore förhållandet, där till följd av
ogynnsamma förhållanden trädslag inkommit på marker, där de saknade varje förutsättning
att kunna utväxa till gagnvirkesdimensioner, och följaktligen snarast
borde borttagas. I båda dessa fall utgjordes den skog, som skulle avverkas, ofta
nog av huvudsakligen enbart till kolning dugligt virke, och måste avverkningen av
densamma bedrivas såsom kalavverkning. Ur skogsvårdssynpunkt vore det i dylika
fall fullt tillräckligt att med stämpelmärke förse endast gränserna för sådana
hyggen.
Emellertid tillkomme en omständighet, som icke blivit beaktad i framställningen,
nämligen kungörelsen den 19 november 1915 angående gottgörelse till statsverket
för utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m., där det
stadgades, att utsyningsavgifter till olika belopp skulle utgå för virke av träd, som
1.5 meter från marken hölle, barken inberäknad, minst 20 centimeter i genomskärning,
och för virke av annat slag. Ett generellt medgivande i enlighet med
framställningen skulle sålunda komma i konflikt med nyssnämnda kungörelse, enär
15
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 284.
dot icke bleve möjligt att, sedan skogen blivit avverkad till kolved utan föregående
klassificering och beräknande av dess kubikmassa, rätt debitera den utsyningsavgift,
som skulle erläggas. Av denna anledning och med hänsyn till vad här ovan blivit
anfört beträffande skogarnas växlande beskaffenhet och de särskilda beståndens krav
på olika behandling ansåge sig styrelsen icke böra tillstyrka bifall till framställningen
i nu föreliggande form.
Skulle emellertid inom kustlandet i vissa fall kunna medgivas avverkning av
virke till kolning utan att kronostämpel skulle behöva dessförinnan åsättas varje
stam, erfordrades, syntes det, att härvid fästes sådana villkor, att dels den utsyningsavgift,
som för detta virke skulle erläggas, skulle kunna beräknas enligt
bestämmelserna uti ovannämnda kungörelse av den 19 november 1915, dels skogsoch
beståndsvårdens växlande fordringar skulle kunna tillgodoses och nödig kontroll
utövas, vilket endast därigenom syntes utförbart, att vederbörande förrättningsman
lämnades befogenhet att i varje särskilt fäll avgöra, huruvida det vore nödvändigt,
att varje stam, som skulle utsynas, försåges med stämpel eller ej.
Då det sålunda vore påvisat, att i en del fall hänsynen till skogsvårdens
fordringar ej med nödvändighet påkallade, att vid utsyning jämlikt dimensionslagen
alla stammar före avverkningen försåges med kronostämpel, och då det uti sådana
fall endast mera undantagsvis torde röra sig om träd med grövre diameter på 1.5
meters avstånd från roten än 20 centimeter, hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition till den 1917 sammanträdande riksdagen föreslå, att 3 § i
dimensionslagen skulle erhålla följande förändrade lydelse:
3 §•
''Vill — — — — särskilt märke, dock att beträffande träd, som 1.5 meter
från marken ej hålla 20 centimeter i genomskärning, på förrättningsmannen må
ankomma att giva tillstånd till sådana träds fällande och apterande utan föregående
stämpling. Därvid skola lämnas tydliga föreskrifter rörande avverkningens omfattning
och i fråga om vad som skall iakttagas för vinnande av nödig kontroll
över sådan avverkning. Dock må sådant virke icke under några förhållanden å
platsen kolas eller från skogen avföras, innan detsamma genom vederbörande skogspersonals
försorg blivit uppmätt och försett med föreskrivet stämplingsmärke.
På anmälan — — — — exportsåg.’
Åven Kungl. Maj:ts befäl In i ng s k a v a n d e i Norrbottens och Västerbottens
län hava hörts över framställning-en. Förstnämnda myndighet
har — med bifogande av utlåtanden från Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och skogsvårdsnämnd, vilka instämt med
domänstyrelsen — anfört följande:
Kungl. Maj:ts befaflningshavande kunde för sin del ej förstå annat, än att
om den tidsödande stämplingen av varje särskilt träd i vissa fall vore onödig,
borde den i sådana fall icke heller förekomma, och detta allra minst under en kristid
sådan som den nuvarande.
Vad beträffade den inskränkning i vederbörande förrättningsmans rörelsefrihet,
domänstyrelsen med hänsyn till innehållet i kungörelsen den 19 november
16
K/unjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
1915 gjort i sitt förslag till ändring av 3 §, syntes det mindre lämpligt, att en
siffra, hämtad från en utan riksdagens hörande tillkommen författning, infördes
— låt vara med riksdagens medverkan — uti en av densamma beslutad författning.
I så fall måste åtminstone denna siffra äga en i sig tämligen absolut karaktär,
något som Kungl. Maj:ts befallningshavande i saknad av fackinsikter på området
icke i här förevarande fall kunde bedöma. Det förefölle därjämte, som om, då
kungörelsen den 19 november 1915, såvitt här vore fråga, endast avsåge att bestämma
en norm för utsyningsavgifternas utgående, det icke borde vara omöjligt
att härutinnan utfinna ett annat sätt än det nu gällande även för det fall, att fråga
vore om virke av mer än 20 centimeters genomskärning 1.5 meter från marken.
Under förutsättning, att detta resonnemang läte sig praktiskt genomföras,
syntes 3 § i dimensionslagen böra erhålla ungefär följande ändrade lydelse:
Till — — — —---särskilt märke, dock att i fall, då förrättnings
mannen
ur synpunkten av vederbörlig kontroll över skogens vård ej anser nödigt,
att alla stammar före avverkningen förses med sådant märke, på honom må ankomma
att i sammanhang med meddelande av föreskrifter beträffande avverkningens
omfattning och kontrollen däröver giva tillstånd till trädens fällande och apterande
utan föregående stämpling. Sådant virke må icke under några förhållanden å platsen
kolas eller från skogen avföras, innan detsamma genom vederbörande skolpersonals
försorg blivit uppmätt och försett med föreskrivet stämplingsmärke.
På anmälan —-----------— — — exportsåg.’
Den lättnad, som bifall till ett dylikt förslag skulle bereda träkolstillverkningen
inom Norrbotten och Västerbotten, kunde befaras komma att ofördelaktigt
inverka på avverkningen av ved till bränsle inom sagda län. Redan nu, då vedtillgången
avgjort vore i knappaste laget för att inte säga något mera, torde man
kunna påstå, att en kraftigt bidragande orsak härtill vore, att folket föredroge den
mera lönande kolvedshuggningen och kolningen framför bränsleuppliuggning. Kungl.
Maj:ts befallningshavande hölle före, att en utsträckt kolningsverksamhet komme att
göra detta allvarsamma missförhållande ännu mera framträdande. Det syntes därför
Kungl. Maj ts befallningshavande, som i saknad av överblick av ställningen icke
kunde avgöra, i vad mån allmänna intressen påkallade en ökad tillgång på träkol,
nödigt, att i god tid åtgärder vidtoges, exempelvis genom användning av utkommenderad
militär, för att under alla förhållanden säkerställa bränslebehovet under vintern
1917 —1913.»
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län ävensom länets
hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava förklarat sig instämma i
hushållningssällskapets ovan omnämnda tillstyrkande av ny dimensionslag
i överensstämmelse med Viklunds motion vid 1915 års riksdag, vilket
innebär, att de anse, att avverkning lör kolning bör vara fri.
Jag erinrar, hurusom o ver jägmästarna och hven domänstyrelsen i
sina tidigare här oval refererade utlåtanden yttrat sig jämväl om
den vidsträckta omfattning, vari kolningen särskilt under nuvarande
exceptionella förhållanden förekommer. Överjägmästaren i Skellefteå
distrikt har därvid också uttryckligen framhållit, att avverkning av färskt
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284-
kolvedsvirke icke under några förhållanden borde undandragas kontroll,
och skogsingenjören i Umeå»skogsvårdsområde har förklarat sig avstyrka
kolvedens frigörande från utsyningstvång, så länge träkolen betingade
pris, som vore konkurrenskraftiga med såväl pappersmasse- som delvis
även sågverksindustrien.
Slutligen har Västerbottens läns hushållningssällskap — med instämmande
från Kungl. Maj:ts befallningsliavande i länet — gjort
följande uttalande i fråga om de avgifter för utsyning av undermålig
skog, varom föreskrifter meddelas i S § dimensionslagen och kungörelsen
den 19 november 1915 angående gottgörelse till statsverket för utsyning
av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m.:
Utsyningsavgifterna enligt dimensionslagen, vilka förr utgingo i form av gottgörelse
till förrättningsmannen med 5 kronor per förrättningsdag jämte 3 kronor i
ersättning för kost och husrum, inginge jämlikt 1915 års kungörelse numera till
statsverket och beräknades efter visst öretal per kubikmeter fast mått utsynat virke.
Fastän man uppenbarligen åsyftat, att utsyningsavgifterna ej skulle bliva för skogsägaren
mera betungande än förut, hade det dock visat sig, att kostnaderna i genomsnitt
ökats med ungefär 90 procent, och i vissa enstaka fall hade de motsvarat
ända till 50 å 60 kronor per förrättningsdag. En dylik ökad beskattning vore
orättvis. *
Enligt samma kungörelse skulle minsta avgift för utsyningsförrättning utgöra
3 kronor. Det inträffade emellertid vid varje avverkning, att ett eller annat
ostämplat träd kullsloges genom fällning av stämplade träd eller att ett fällt stämplat
träd bleve hängande på ostämplade träd. I båda fallen ävensom för upptagning
av utfartsvägar nödgades skogsägaren avverka ett mindre antal träd utan föregående
stämpling och en särskild förrättning erfordrades för åsättande av kronostämpel å
dylikt virke. Den kubikmassa, för vilken en skogsägare sålunda tvingades att
begära särskild förrättning, bleve ofta mycket ringa och utsyningsavgiften uppginge
stundom till högre belopp än värdet av det virke, förrättningen avsåge.
Slutligen måste det anses egendomligt, att en skogsägare, som i skogsvårdens
intresse ville hushålla med fullmåliga träd, över vilka han ju hade fri dispositionsrätt,
icke hade avgiftsfri utsyning av dylika träd; och därför hemställdes, att sådan
utsyning skulle verkställas utan någon avgift för skogsägaren.
I anledning av detta uttalande hava de hörda över jägmästarna
yttrat följande:
a) Över jägmästaren i övre Norrbottens distrikt:
Om vid tillämpningen av föreskrifterna i ämnet icke särskilt lades an på att
utnyttja eventuella möjligheter för fördyring av utsyningsförrättningama — vilket
icke kunde ifrågasättas få förekomma — kunde icke med fog påstås, att avgifterna
vore betungande, allra minst om man betänkte förmånen för skogsägaren att mot
dessa avgifter få skogen rationellt vårdad och att eljest erhålla råd och anvisningar
för densammas rätta skötsel.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 244 käft. (Nr 284.)
3
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
b) Över jägmästaren i nedre Norrlottens distrikt:
Enligt uppgifter av skogsingenjören och ''biträdande skogsingenjören inom
Luleå skogsvårdsområde utgjorde utsyningsavgifterna i medeltal per förrättningsdag:
Inom Luleå skogsvårdsområde — Pitedalen — 9: 22 kronor
» » » — Luledalen — 13: 17 »
Högsta utsyningskostnad per förrättningsdag utgjorde respektive 20: 93 och
34: 35 kronor.
Härav framginge, att utsyningsavgifterna icke avsevärt överstege de avgifter,
som förr utgingo; utsyningskostnaden debiterades då i allmänhet med 10 kronor
per dag, icke 8 kronor såsom hushållningssällskapet uppgåve. Att minsta utsyningsavgiften
— 3 kronor — mången gång stode i missförhållande till det påstämplade
virkets värde, vore sant endast under förutsättning att bestämmelserna om minsta
utsyningsavgift tillämpades i dylika fall; så vore emellertid icke förhållandet åtminstone
inom nedre Norrbottens distrikt. På av vederbörande tjänstemän framställda
förfrågningar, huru stadgandet om minsta utsyningskostnad i dylika fall borde tydas,
hade överjägmästaren med hänsyn till att fråga vore om endast ett eller annat träd,
högst något tiotal, ansett sig böra framhålla, att utsyningskostnad å 3 kronor icke
i dylika fall skulle debiteras. Med avseende å kostnaderna för utsyning av fullmåliga
träd vore att märka, att något större antal träd, som avsevärt överstege
för fullmåliga träd stadgat mått, icke funnes i Norrbottens län å de skogar, som
berördes av dimensionslagen, och säkerligen ej heller i Västerbottens län. I stort
sett torde kubikmassan av de fullmåliga träd, som utsynades, kunna beräknas
utgöra O.40 kbm. per träd, vadan med en utsyningsavgift av 5 öre per kbm. utsyningskostnaden
per träd belöpte sig till cirka 2 öre, en kostnad, som med hänsyn
till värdet av sådana träd icke borde verka betungande. Någon anledning varför
fullmåliga träd, som ju finge avverkas utan utsyning, skulle vara fria från utsyningsavgift,
syntes icke föreligga, så länge avgift erlades för undermålig skog.
c) Överjägmästaren i Skellefteå distrikt:
Att utsyningsavgifterna i många fall stigit utöver de förut vanliga beloppen
berodde därpå, att en hel del fullmålig skog ingått i utsyningarna och att kubikmassan
å densamma möjligen satts för hög i vissa fall. Före 1916 stämplades
fullmåliga träd endast i ytterst få undantagsfall. Enligt överjägmästarens mening
borde särskild utsyningsavgift icke utgå för de fullmåliga träd, som stämplades,
utan dessa borde inräknas i högsta dimensionsklassen, dock med angivande av antalet
fullmåliga träd, som inginge, eller ock hälst borde utsyningsavgiften bortfalla
helt och hållet för fullmåliga träd. Likaså ansåge han, att påmärkning av tilläventyrs
ifållda träd, träd fällda i timmervägar o. d. icke kunde anses utgöra särskild
förrättning, för vilken skulle utgå ersättning med 3 kronor.
d) Överjägmästaren i Umeå distrikt hänvisade till ett av skogsingenjören
i Umeå skogsvårdsområde avgivet utlåtande. I detta uppgavs med specificerade
siffror kostnaden i utsyningsavgift och hantlangning utgöra för utsyning av gagnvirke
till avsalu 1.5 procent och för utsyning av vedskog 2.5 procent av det utsynade
virkets värde. Dessa kostnader, framhöll skogsingenjören, kunde icke anses oskäliga;
i gengäld erhölle ju skogsägaren virkets sakkunniga uttagande enligt skogsvårdens
fordringar samt dess klassificering och kubikering — av stort värde vid försäljning
av virket.
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
Domänstyr elsen har åberopat såväl överjägmästarnas uttalanden
som ock ovan omförmälda cirkulär den 30 maj 1916 samt därvid framhållit,
att med den ökning av kvantiteten utsynat virke, som cirkuläret
framkallat, hade naturligtvis även utsyningskostnaden per dag blivit
större, och att alltså detta förhållande icke gåve något stöd åt talet om
orättvisan i nu utgående utsyningsavgifter för stämpling av undermålig
skog och den extra beskattning, som härigenom ålades vissa skogsägare.
Då det författningsförslag, mot vilket det föreslås att utbyta nu
gällande dimensionslag, har samma innehåll som det motionsvis inom
riksdagen väckta förslag, vilket i sammanhang med nämnda lags antagande
var under prövning men icke vann riksdagens bifall, torde det
icke vara behövligt att närmare angiva de grunder, på vilka jag anser
mig icke böra förorda en sådan omläggning av förevarande lagstiftning.
För övrigt lärer dimensionslagen hava varit i tillämpning alltför kort
tid — allenast något mer än ett år — för att man skulle kunna hava
någon på stadgad erfarenhet om dess verkningar grundad anledning att
redan nu utbyta densamma mot andra bestämmelser. Härtill kommer,
att, på sätt framhållits särskilt av de hörda överjägmästarna, under
tillämpningstiden till följd av kriget rått alldeles exceptionella förhållanden
på trävarumarknaden, vadan även av den anledningen något säkert
uttalande om huruvida lagens bestämmelser i praktiken visat sig ändamålsenliga
eller ej knappast lärer kunna göras. Då normala förhållanden
åter inträda och den för dimensionslagens handhavande avsedda
skogspersonalens tid och krafter bättre motsvara anspråken, torde säkerligen
dimensionslagens bestämmelser komma att stå i gynnsammare dager
än hittills. , I sammanhang härmed vill jag erinra, hurusom i den
till pågående riksdag avlåtna statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln punkterna 81 och 82 bebådats propositioner till riksdagen
med förslag till förhöjning av anslaget för tillsyn å enskildas
skogar i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, varigenom
den för nämnda tillsyn avsedda skogspersonalen skulle komma
att avsevärt ökas och det redan under innevarande år. Ävenledes
må framhållas, att, sedan det förslag om anvisande av anslag till
främjande av skogsvård å berörda skogar, varom förmäles i samma
statsverksproposition (punkten 83 under nionde huvudtiteln), numera
bifallits av riksdagens bägge kamrar, den skogsvårdande verksamheten
å hemmansskogarna, vilken — om med rätt eller orätt lämnar jag
Departe
mentschefen.
Ny dimensionslag -
20
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.
därhän — särskilt framhållits såsom försvårad av nu gällande bestämmelser,
torde vinna ett beaktansvärt stöd.
Med det ovan sagda har jag icke berört frågan, huruvida annan
skogslagstiftning än sådan, som bygger på dimensionsprincipen, bör
genomföras för nu ifrågavarande landsändar. Denna fråga föreligger
icke nu, då det endast gäller företrädet mellan två författningar, vilka
båda bygga på nämnda princip. Då skogslagstiftningskommitténs betänkande
föreligger, är tiden inne att upptaga den större frågan till
behandling.
i och 5 §§. Vad härefter angår de framställda erinringarna mot enstaka stad
ganden
i dimensionslagen och därvid först dem, som riktats mot 1 och
5 §§, må till en början framhållas, att man vid avfattandet av nu gällande
dimensionslag sökt att så rättvist som möjligt mot varandra avväga å ena
sidan statens skyldighet att skapa erforderliga garantier mot skövling
av ungskogen samt å andra sidan skogsägarnas och ortsbefolkningens
berättigade intressen. Då emellertid såväl domänstyrelsen som flertalet
av de hörda överjägmästarna vitsordat, att större frihet än vad nu
råder i avseende å avverkning av ved till bränsle icke komme att
medföra någon fara för ungskogen, och då dylik frihet skulle i sin
mån bidraga till den i dessa tider bekymmersamma bränslefrågans lösning
ävensom till någon lättnad i skogspersonalens i dessa trakter tunga
arbetsbörda samt till ökad möjlighet för denna personal att inom beräknad
tid medhinna förrättningarna, synes anledning icke föreligga
att ställa sig avvisande mot framställningen härutinnan.
Framställningen i vad den avser byggnadsvirke kan jag däremot
icke förorda. Under de senare åren har efterfrågan därå alltför starkt
ökats, för att de nu gällande restriktionerna med avseende å flyhkt virke
skulle kunna eftergivas eller mildras. Trots den ökade efterfrågan torde,
då de av kriget föranledda exceptionella förhållandena ej längre äro
rådande, byggnadsvirke, kunna i tillräcklig myckenhet erhållas från
samma eller angränsande skifteslag, i vilket fall restriktionerna icke
gälla. Emellertid synes lättnad i tillförseln av byggnadsvirke redan nu
kunna beredas ortsbefolkningen — utan att ungskogens bestånd därmed
äventyras — genom ett tillägg till 5 § i huvudsaklig överensstämmelse
med domänstyrelsens förslag, och varder dylikt tillägg därför av mig
tillstyrkt.
I anslutning till vad jag sålunda anfört får jag alltså föreslå
följande tilläggsbestämmelser till 1 och 5 §§ i gällande dimensionslag,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 21
allenast med redaktionella jämkningar anslutande sig till domänstyrelsens
förslag:
1 §•
A enskilde — — — nedan stadgas.
Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,
där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare tillstånd
icke erforderligt; ej heller, där det avverkade virket skall upphuggas
till ved för att inom det område, där denna förordning äger
tillämpning, användas till oundgängligt husbehov. Virke efter dylik
avverkning — — — nedan sägs.
5 §•
Göres anmälan, varom i 3 § sägs, före den 1 april, skall förrättningen
företagas och avslutas före den 1 påföljande oktober. Förrättning
för stämpling, som i 3 § tredje stycket sägs, skall, ändå att
anmälan därom gjorts efter april månads ingång, företagas och avslutas
enligt vad i första punkten är stadgat. Uppstår under — — — påföljande
december.
Anmälan bör — — — antagas kräva.
Tiden, då — — — är sagt.
Till sist må påpekas, att jämväl det föreslagna tillägget till 1 §
är avsett att omfattas av stadgandet i 3 § andra stycket om skyldighet
för skogstjänsteman att för avverkning giva anvisningar enligt skogsvårdens
fordringar samt av bestämmelserna om straff m. m. i 9 §.
. Anmärkningen, att utsyningsförrättningarna inom flertalet skogsvårdsområden
icke hinna avslutas före den 1 oktober, torde närmast
beröra den särskilt under nu rådande exceptionella förhållanden aktuella
frågan om behovet av ökad skogspersonal. Härutinnan vill jag då
ånyo erinra om den utökning av skogspersonalen, som åsyftas med
ovan omförmälda till riksdagen bebådade propositioner och enligt vilken
personalens antal torde komma att bliva tillräckligt. Vidare må påpekas,
att enligt den förnyade instruktionen för skogsstaten den 28 april 1916
skogsingenjör må uppdraga åt tillsyningsman, som därtill prövas skicklig,
att verkställa utsyning och stämpling av virke, som skall avverkas genom
3 och 9
22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.
gallring eller genom rensningshuggning av vissa slags träd, samt att avstämpla
träd å trakthygge, vars gränser blivit behörigen bestämda, ävensom
i övrigt sådana träd, som antingen skola fällas uteslutande för husbehov
eller ock äro avsedda till försäljning under hand för förbrukning inom
orten och utgöra allenast ett mindre antal. Att denna utvidgade befogenhet
för tillsyningsmännen, genom vilken skogsingenjörernas arbetsbörda röner
motsvarande lättnad, bör, om den tillämpas i avsedd utsträckning, icke
oväsentligt befordra utsyningsförrättningarnas skyndsammare genomförande,
synes uppenbart. I samma riktning verkar naturligtvis även
domänstyrelsens ovan omförmälda cirkulär den 30 maj 1916, enligt
vilket utsyningsförrättningar därefter få bedrivas med ökat antal stämplingsyxor.
Beträffande den gjorda hemställan, att träd, som komme att användas
till kolning, icke skulle behöva stämplas före avverkningen,
lära givetvis de åtgärder för utsyningsförrättningars påskyndande,
för vilka jag nyss redogjort, komma att till stor del undanröja
själva grunden för nämnda hemställan. Då emellertid domänstyrelsen
föreslagit att på visst sätt tillmötesgå samma hemställan och det
icke synes vara något i sak att erinra mot dess förslag, har jag
ansett mig böra tillstyrka detsamma. Jämfört med det förslag, som
avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län —
enligt vilket ju även träd av större dimensioner skulle kunna få
stämplas först efter avverkningen — synes domänstyrelsens förslag
erbjuda säkrare garantier för tillgodoseende av skogsvårdsintresset särskilt
under rådande högkonjunktur på träkol, då till och med sågtimmer resas
i kolmilorna. Emellertid lärer vara nödvändigt att komplettera domänstyrelsens
förslag med straffbestämmelser.
I överensstämmelse härmed får jag föreslå följande tillägg till 3
och 9 §§:
3 §•
Vill någon — — — tillstånd till avverkningen.
Träd, som enligt sådant tillstånd må avverkas, skola före avverkningen
genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt
märke. Dock må, där det i särskilt fall finnes vara av förhållandena
påkallat, förrättningsmannen i den omfattning, som prövas lämplig,
medgiva, att träd, som 1.5 meter från marken icke i någon riktning
hålla, barken inberäknad, minst 20 centimeter i genomskärning, avverkas
»
23
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.
utan föregående stämpling. Vid dylik avverkning skall iakttagas vad
förrättningsmannen föreskriver om tillsyn därå; och må avverkade träd
ej å skogen kolas eller från skogen avföras, innan de genom förrättningsmannens
försorg blivit uppmätta och med föreskrivet märke stämplade.
På anmälan — — — å exportsåg.
9 §.
Bedriver någon — — — virkets värde.
Innefattar förfärande —--är sagt.
Låter någon — — — två hundra kronor. Lag samma vare, där
någon bryter mot sådan föreskrift om tillsyn å avverkning, som skogstjänsteman
enligt 3 § andra stycket meddelat, eller i strid mot vad i
samma stycke är stadgat kolar eller avför träd, som ej blivit uppmätt
och stämplat.
Vad slutligen angår erinringarna i fråga om utsyningsavgifterna
torde, särskilt med hänsyn till vad överjägmästarna anfört, någon anledning
att vidtaga ändring i bestämmelserna om nämnda avgifter icke
kunna anses vara ådagalagd.
De ändringar i förordningen, som jag nu tillstyrkt, böra träda i
tillämpning så fort som möjligt redan under innevarande år.
Härefter hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i
proposition föreslå riksdagen att antaga förordning om ändring i vissa
delar av förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej höra till lappmarken, i överensstämmelse med de av departementschefen
här ovan framställda förslag:;
och behagade, på statsrådets tillstyrkan, Hans
Majrt Konungen härtill lämna bifall samt förordnade,
att proposition i ämnet av den lydelse, bil.. . . till
detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Olle Åkerberg.