Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr. 253.
1
Nr 253.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående avlöning
sstat för statens uppfostringsanstalt å Bona m. m.;
given Stockholms slott den 16 april 1917.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Magt — med
återkallande av den uti nådiga propositionen till innevarande års riksdag
angående statsverkets tillstånd och behov gjorda framställning om
anvisande, å extra stat för år 1918 till avlöning åt tjänstemän vid
statens uppfostringsanstalt å Bona av ett förslagsanslag högst 29,145
kronor — föreslå riksdagen att
dels godkänna de i samma protokoll intagna, av departementschefen
förordade förslag till avlöningsstat för statens uppfostringsanstalt
å Bona ävensom till allmänna villkor och bestämmelser för åtnjutande
av avlöningsförmåner å samma stat;
dels medgiva att i särskilda undantagsfall Kungl. Maj:t må, efter
framställning av anstaltens styrelse, tilldela maskinist eller förman vid
anstalten gratifikation;
dels ock från och med år 1918 i riksstaten under andra huvudtiteln
uppföra ett ordinarie anslag till nämnda uppfostringsanstalt å
39,700 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Steno Stenberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 214 käft. (Nr 253.)
1
2
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 253.
Inledning.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 april 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
ÅKERMAN,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Departementschefen, statsrådet Stenberg, anförde:
Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 13 januari 1917 av styrelsens
för statens uppfostringsanstalt å Bona underdåniga skrivelse den 6 november
1916 angående, förutom annat, uppförande av avlöningsstaten för
anstalten å ordinarie stat samt lönereglering för befattningshavare därstädes
uttalade min företrädare i ämbetet, att, då löneregleringskommittén,
vilken ansetts böra höras över berörda förslag, för det dåvarande hade
till behandling en mängd frågor av synnerligen omfattande och brådskande
art, kommitténs yttrande uti ämnet icke vore att vänta förr än
så sent, att någon utsikt att få frågan förelagd 1917 års riksdag icke
syntes förefinnas.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Av detta och i övrigt anfört skäl ansåg departementschefen, att
samtliga kostnader för anstalten jämväl för år 1918 borde, såsom dittills
varit fallet, bestridaB från å extra stat beviljade anslag.
I överensstämmelse härmed har ock i statsverkspropositionen till
1917 års riksdag upptagits, bland annat, ett förslagsanslag å extra stat
för år 1918 till avlöning åt tjänstemän vid statens uppfostringsanstalt
å Bona, högst 29,145 kronor. Vid beräkningen av ifrågavarande anslags
belopp har icke vidtagits annan ändring i nu gällande avlöningsbestämmelser
för tjänstemän vid anstalten än att läkarens arvode höjts
från 500 till 800 kronor.
Sedan Kungl. Maj:ts befallningskavande i Östergötlands län den 7
februari 1917 avgivit underdånigt yttrande över vissa delar av styrelsens
förenämnda skrivelse samt jämväl löneregleringskommittén nu inkommit
med underdånigt utlåtande i ämnet av den 13 april 1917, har jag
emellertid ansett frågorna om uppförande av avlöningsstaten för anstalten å
ordinarie stat samt om lönereglering för befattningshavare vid anstalten
ånyo böra anmälas inför Kungl. Maj:t.
Innan jag till mera ingående behandling upptager berörda frågor, tilllåter
jag mig i största korthet erinra om vad i ämnet tidigare förekommit.
Genom lagar den 27 juni 1902 hava bestämmelser meddelats i avseende
å minderåriga förbrytares omhändertagande, och hava dessa lagar
trätt i kraft den 1 januari 1905.
Det huvudstadgande i ämnet, som då blev gällande, återfinnes i
5 kap. 3 § strafflagen och innehåller, att, om brott blivit begånget av
någon, som fyllt femton, men ej aderton år och han härför dömes till
böter eller till fängelse i högst sex månader, domstolen må, där den
brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling
prövas sådant föranleda, förordna, att han skall, i
stället för att undergå det ådömda straffet, yisättas i allmän uppfostringsanstalt.
Med föranledande av en utav riksdagen den 16 mars 1909 avlåten
skrivelse till Kungl. Maj:t erhöll den så kallade fattigvårdslagstiftningskommittén
uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag rörande
frågan om utvidgad tillämpning av tvångsuppfostringsinstitutet.
Nämnda kommitté avgav den 2 december 1915 betänkande i ämnet,
innefattande, bland annat, förslag om utvidgning av tvångsuppfostringsförfarandets
användning i så måtto, att förordnande om minderårig förbrytares
insättande i allmän uppfostringsanstalt skulle kunna ske, då
Historik.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
domen lyder å böter eller fängelse i högst ett år eller straffarbete i
högst sex månader, och icke endast, såsom nu, i det fall att straffet
stannat vid böter eller fängelse i högst sex månader.
För genomförande av detta förslag hava nämnda kommitterade
hemställt om viss utvidgning av statens uppfostringsanstalt å Bona.
Med anseende å de nya kategorier av manliga minderåriga förbrytare,
som enligt kommitterades förslag skulle tillkomma, hava kommitterade
icke tänkt sig, att uppfostringsarbetet skulle bedrivas på annat sätt än
nu äger rum vid anstalten å Bona.
Sedan en del myndigheter avgivit utlåtanden över kommitterades
förslag, har Kungl. Maj:t uti eu den 30 december 1916 dagtecknad
proposition (nr 35) till 1917 års riksdag framlagt förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m.
Enligt detta lagförslag, som är av huvudsakligen det innehåll,
kommitterade ifrågasatt, skulle icke stadgas någon viss dag för den
nya lagens ikraftträdande, utan har, med hänsyn därtill att lagen ej
kan börja tillämpas förr än anstaltsplatser i erforderligt antal finnas
tillgängliga, föreslagits, att Kungl. Maj:t skulle äga förordna om tiden
för ikraftträdandet.
Uppfostringsanstalten å Bona, vilken är ställd under ledning av
en särskild styrelse, började sin verksamhet år 1905. Avlöningarna
till befattningshavarna vid anstalten, utgående av anslag å extra stat,
voro i allmänhet bestämda i anslutning till då gällande avlöningar vid
fång vårdsstaten.
Med anledning av, bland annat, den för vissa befattningshavare
vid fångvårdsstaten år 1907 beslutade löneregleringen framlade styrelsen
för anstalten vid Bona i underdånig skrivelse den 19 oktober 1907
förslag beträffande förhöjda avlöningar för befattningshavare vid anstalten.
Då emellertid frågan om ny lönereglering för fångvårdens befattningshavare
gjorts till föremål för behandling av löneregleringskommittén
och då överensstämmelse ansågs böra råda mellan fångvårdens lönestater
och lönestaten å Bona, erhöll löneregleringskommittén den 30 oktober 1908
Kungl. Maj:ts uppdrag att, i sammanhang med frågorna om reglering
av löneförhållandena m. m. vid fångvårdsstaten, även till behandling
upptaga motsvarande frågor beträffande anstalten å Bona.
Löneregleringskommittén avgav den 22 juni 1909 utlåtande och
förslag rörande statens uppfostringsanstalt å Bona (delen XVIII av kommitténs
tryckta betänkanden).
I sitt nämnda betänkande hemställde kommittén, bland annat, att
5
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 253,
anstalten å Bona måtte uppföras å ordinarie stat. Kommittén ansåg
nämligen tillräcklig erfarenhet då hava vunnits beträffande anstaltens
organisation och anledning sålunda ej vidare förefinnas att bibehålla det
dåvarande provisoriska förhållandet med anvisande å extra stat av medel
till avlöningar åt befattningshavare vid anstalten samt övriga årliga
utgifter för densamma.
Beträffande avlöningsförmånerna å stat vid anstalten å Bona ansåg
kommittén dessa böra, i möjligaste mån, bestämmas i nära överensstämmelse
med vad kommittén ifrågasatt för motsvarande befattningshavare
vid fångvårdsstaten*
I statsverkspropositionen vid 1910 års riksdag föreslogs, att avlöningarna
till befattningshavarna vid Bonaanstalten skulle utgå med de
av kommittén föreslagna belopp, dock med viss förhöjning beträffande
en tjänsteman. Med anstaltens uppförande å ordinarie stat ansågs däremot
tillsvidare kunna anstå. Dåvarande chefen för justitiedepartementet
uttalade till statsrådsprotokollet, att den ifrågasatta utsträckta användningen
av tvångsuppfostran för minderåriga förbrytare kunde medföra
förändring i anstaltens verksamhet och att även i övrigt förhållandena
på detta område ej ännu kunde sägas hava vunnit sådan stadga att icke
anstalten lämpligen ännu några år borde kvarstå å extra stat.
Den föreslagna löneregleringen avslogs emellertid av riksdagen.
Redan i statsverkspropositionen vid 1911 års riksdag framlades
ett nytt förslag till lönereglering för befattningshavare vid anstalten å
Bona med bibehållande av anstalten å extra stat. Detta förslag överensstämde
i huvudsak med 1910 års förslag, dock med vissa mindre jämkningar
avseende minskning i antalet befattningshavare.
Mot det sålunda vid 1911 års riksdag framlagda statförslaget
hade riksdagen icke annat att erinra än att befattningshavarna borde å
de ifrågasatta förhöjda avlöningsbeloppen vidkännas avdrag med belopp,
som i avrundade tal svarade mot de pensionsavgifter vederbörande
tjänstinnehavare skulle haft att erlägga, därest befattningarna uppförts å
ordinarie stat.
Avlöningsstaten upptog avlöningar till följande befattningshavare:
1 direktör, 1 pastor och förste lärare, 1 lantbruksinspektor tillika avdelningsföreståndare,
1 andre lärare tillika avdelningsföreståndare, 1 bokhållare,
1 maskinist, 8 förmän och 1 husmoder, varjämte å staten uppförts
arvode till läkare.
För avlöningarnas åtnjutande hava genom nådigt brev den 15
december 1911 fastställts vissa villkor och bestämmelser, i tillämpliga delar
motsvarande dem, som fastställts för befattningshavare vid fångvårdsstaten.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
I avseende å antalet befattningshavare och de för dem bestämda
avlöningsförmånerna å stat hava sedermera icke vidtagits andra ändringar,
än att vid 1916 års riksdag beviljats medel till avlönande av en tredje
lärare, med avlöning lika med andre läraren, ävensom att på grund av
beslut vid 1913 och 1916 års riksdagar medgivits, att, därest andre
läraren eller tredje läraren är delägare i folkskollärarnas pensionsinrättning,
han ej skall vidkännas mot pensionsavgift svarande avdrag å lönen.
Den för år 1917 gällande avlöningsstaten har följande utseende.
Lön |
||||||
Pen- |
Tjänst- |
|||||
Oredu- |
sionsav- |
Eedu- |
görings- |
Summa |
||
cerat |
gift mot- |
cerat |
pen- |
|||
belopp |
svarande |
belopp |
ningar |
|||
belopp |
||||||
f Efter 5 år kan lönen höjas |
||||||
3,000 |
150 |
2,850 |
1,500 |
4,350 |
| med 500 kronor och efter |
|
1 10 år med ytterligare [ 500 kronor. |
||||||
1 pastor och förste lärare |
2,000 |
100 |
1,900 |
1,000 |
2,900 |
/Efter 5 år kan lönen höjas |
lika avdelningsförestån-dare ........................ |
1,200 |
50 |
1,150 |
900 |
2,050 |
|
1 andre lärare, tillika av-delningsföreståndare ... |
Efter 5 år kan lönen höjas |
|||||
900 900 |
50 50 |
850 850 |
700 700 |
1,550 1,550 |
||
900 |
850 |
700 |
1,550 1,270 |
|||
700 |
30 |
670 |
600 |
| Efter 5 år kan lönen höjas |
||
600 |
25 |
575 |
500 |
1,075 |
j 10 år med ytterligare |
|
7 förmän .................. |
4,200 |
175 |
4,025 |
3,500 |
7,525 |
) 100 kronor. |
1 Efter 5 år kan lönen höjas |
||||||
1 husmoder, jämte fri kost |
500 |
25 |
475 |
100 |
575 |
) med 75 kronor och efter 75 kronor. |
Läkararvode ............... |
500 |
|||||
Summa |
— |
- |
24,895 |
Anm. 1. Därest direktören åtnjuter båda de för befattningen uppförda ålderstilläggen,
skall det pensionsavgift motsvarande belopp, som skall avdragas å lönen, utgöra 200 kronor, och.
sålunda avlöning till honom utgå med 6,300 kronor.
Anm. 2. Därest andre läraren eller tredje läraren är delägare i folkskollärarnas pensionsinrättning,
skall han ej vidkännas mot pensionsavgift svarande avdrag å lönen; i sådant fall
utgör alltså hans begynnelseavlöning 1,600 kronor.
Jämlikt särskilda nådiga bemyndiganden må av förslagsanslaget
till kost och beklädnad åt eleverna vid anstalten å Bona m. m. utgå
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
avlöning till 6 extra förmän ävensom beklädnadsersättning till 14 förmän
och 1 maskinist med 100 kronor till en var.
Jag tillåter mig nn närmare ingå på de föreliggande spörsmålen. Frågan om
Vad då först beträffar frågan om uppförande å ordinarie stat av npjriffininit8 s
avlöningsstaten för anstalten har styrelsen i sin omförmälda underdåniga ordinarie stat
skrivelse den 6 november 1916 erinrat, hurusom löneregleringskommittén,
på sätt jag förut omförmält, redan år 1909 hemställt om anstaltens
uppförande å ordinarie stat. Med hänsyn till pågående utredning angående
ändring av 5 kap. 3 § strafflagen, i syfte att där omförmälda
unga förbrytare måtte i större utsträckning än dittills varit medgivet
kunna insättas i allmän uppfostringsanstalt, hade emellertid med genomförandet
av kommitténs nyssnämnda förslag fått anstå.
Numera förelåge däremot fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
i ämnet och detta förslag hade i fråga om utvidgning av Bonaanstalten
för mottagande därstädes av ett större antal elever lämnats i huvudsak
utan erinran av de i ärendet hörda myndigheterna.
Sistnämnda kommitterade hade i sitt förslag till organisation av
anstalten efter dess ifrågasatta utvidgning allenast avsett en vidare utveckling
av förut tillämpat system beträffande elevernas ledning, utbildning,
övervakning och allmänna fostran. Någon genomgripande förändring
av anstaltens organisation och verksamhetssätt hade alltså icke
ifrågasatts.
Med hänvisning härtill samt under erinran därjämte att utbyggandet
av anstalten i varje fall skulle ske successivt för att kunna anpassas
efter verkningarna av utsträckningen utav tvångsuppfostringsförfarandets
tillämplighetsområde och att till följd därav antalet befattningshavare
icke kunde på förhand definitivt fastställas, har styrelsen funnit de skäl,
som åberopats för anstaltens kvarstående å extra stat, icke längre
föreligga.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län har i sitt
förutnämnda utlåtande den 7 februari 1917 anfört i huvudsak följande.
För anstaltens utveckling i rätt riktning vore det av synnerligen stor vikt,
att fullt lämplig personal måtte kunna för densamma förvärvas och även bibehållas.
Men uppfyllandet av detta önskemål nödvändiggjorde också, att åt befattningshavarna
bereddes en i ekonomiskt hänseende tryggad ställning. De nu rådande förhållandena
därutinnan ansåge befallningshavanden mindre tillfredsställande. Ty så länge personalens
löneförmåner icke vore upptagna på ordinarie stat, måste den känna ett visst
osäkerhetstillstånd, vars borttagande icke heller syntes böra i onödan fördröjas.
Departe
mentschefen.
8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 253. \
Även om upptagande på extra stat av till anstalten utgående anslag varit
motiverat i början av anstaltens tillvaro, syntes dock enligt befallningshavandens
uppfattning icke numera några vägande skäl tala för bibehållandet därav, utan borde
anslagen utan någon verklig olägenhet kunna överföras till ordinarie stat.
För egen del har löneregleringskommittén uti sitt omlormälda utlåtande
den 13 april 1917, med vidhållande av sitt i ämnet tidigare
gjorda uttalande samt under åberopande därjämte av vad anstaltens styrelse
och Kungl. Maj:ts bemälde befallningshavande anfört uti förberörda
hänseenden, tillstyrkt, att statens uppfostringsanstalt å Bona
måtte från och med år 1918 uppföras å ordinarie stat.
Såsom jag förut erinrat, åberopade min företrädare i ämbetet vid
ärendets tidigare föredragning den 13 januari 1917 såsom huvudsakligt
hinder mot framläggande för innevarande års riksdag av frågan om
Bonaanstaltens uppförande å ordinarie stat samt lönereglering för befattningshavare
därstädes, att löneregleringskommitténs yttrande i ämnet
icke syntes vara att vänta inom sådan tid att en dylik åtgärd skulle
bliva möjlig. Därjämte anmärktes, att genomförandet av en lönereglering
i enlighet med Bonastyrelsens förslag skulle för staten innebära
en ingalunda obetydlig utgiftsökning samt att av denna anledning ett framförande
av förslaget i dessa kristider måste väcka vissa betänkligheter.
Det förstnämnda hindret har emellertid numera bortfallit, och då
jag funnit, att antagandet av ny avlöningsstat för anstalten, även med
förhöjning av så gott som alla nu utgående avlöningar, torde kunna ske
utan att medföra någon mera avsevärd utgiftsökning, har det synts mig,
som om prövningen av ifrågavarande spörsmål icke för kostnadens skull
borde längre undanskjutas, därest, såsom jag anser vara fallet, mycket
vägande skäl kunna anföras för åtgärdernas vidtagande.
Vad särskilt angår frågan om anstaltens uppförande å ordinarie stat
tillåter jag mig vidare erinra, att anstalten nu varit i verksamhet mer
än tolv år och att sålunda tillräcklig erfarenhet beträffande lämpligheten
av anstaltens organisation bör hava vunnits. Visserligen skulle för
genomförandet av den nu ifrågasatta utsträckta tillämpningen av tvångsuppfostringsinstitutet
erfordras en utvidgning av Bonaanstalten, men då
av sådan anledning icke föreslagits någon förändring av anstaltens nuvarande
organisation utan allenast en vidare utveckling av nu tillämpade
grunder och då därjämte anstaltens utvidgning torde komma att ske
endast successivt, synes icke heller den tilltänkta utvidgningen av anstalten
böra föranleda någon betänklighet mot anstaltens uppförande å
ordinarie stat.
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Fördelarna av en dylik åtgärd icke blott för befattningshavarna
vid anstalten utan även för anstalten själv hava ock med styrka framhållits
av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län. Det
torde i själva verket vara nödvändigt att så snart som möjligt bereda
befattningshavarna vid anstalten den trygga ställning, som ordinarie
anställning innebär, och att därigenom försäkra staten om goda krafter
för det betydelsefulla uppfostringsarbete, som med erkänt gott resultat
bedrives vid Bona.
Även löneregleringskommittén, som redan tidigare uttalat sig för
åtgärden ifråga, vidhåller fortfarande denna sin mening.
Vid nu angivna förhållanden tvekar jag ej att föreslå anstaltens
uppförande å ordinarie stat redan med 1918 års ingång.
Såsom jag förut antytt föreligger nu även spörsmålet om löne- Fi-åyan om
reglering för befattningshavare vid anstalten samt därmed samman- lönereglering,
hängande frågor.
1 fråga om avlöningarna å stat till befattningshavare vid anstalten
har styrelsen föreslagit genomgående förhöjningar i jämförelse med
nu utfående avlöningar, och hava dessa höjningar, vad den lägre
personalen beträffar, ansetts motiverade av de vid 1914 års förra riksdag
beslutade avlöningsförbättringarna för bevakningspersonalen vid
fångvårdsstaten. Därjämte har styrelsen ansett det erforderligt, att antalet
förmän något ökas för att kunna tillgodose de krav, som blivit
en följd av det ökade elevantalet.
Vad först avlöningen till direktören beträffar, torde få erinras, att Direkwrm
densamma vid tiden för avgivandet av löneregleringskommitténs betänkande
rörande anstalten å Bona eller år 1909 i avseende å såväl
begynnelse- som slutbelopp överensstämde med de avlöningar, som då
voro bestämda för direktörerna vid centralfängelserna å Härianda och i
Härnösand. De avsedda avlöningarna uppgingo nämligen till 4,000
kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor efter respektive
fem och tio år.
Den dåvarande överensstämmelsen mellan ifrågavarande befattningar
i avseende å begjmnelse- och slutavlöningarnas belopp ansåg löneregleringskommittén
lämpligen böra fortfarande bibehållas, och fann kommittén
sålunda direktören vid anstalten å Bona böra komma i åtnjutande
av enahanda avlöning, som då av kommittén föreslagits för direktörerna
vid nämnda centralfängelser eller 4,500 kronor jämte två ålderstillägg,
vartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio år.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 214 höft. (Nr 253.)
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Styrelsen för anstalten hade då för direktören å Bona föreslagit
ett särskilt arvode med avseende å hans arbete såsom föredragande och
sekreterare hos styrelsen. Kommittén ansåg sig emellertid sakna anledning
att tillstyrka särskilt arvode för direktörens nämnda åliggande.
Vid löneregleringen år 1911 för anstalten å Bona godkändes ock
den av löneregleringskommittén hävdade uppfattningen i fråga om
direktörens avlöningsförmåner, vilka sålunda — frånsett pensionsavgift
motsvarande avdrag — bestämdes till lön 3,000 kronor och tjänstgöringspenningar
1,500 kronor eller tillhopa 4,500 kronor jämte två ålderstillägg
till lönen, vartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio år.
Styrelsen har nu i sin förevarande framställning uttalat såsom sin
mening, att omfattningen av direktörens å Bona åligganden både hade
varit och fortfarande vore större än vid de befattningar vid fångvården,
med vilka jämförelse skett.
I sådant hänseende har styrelsen framhållit, att direktören å Bona
jämväl vore redogörare och att han såsom föredragande och protokollsförare
i anstaltens styrelse hade att utföra ett omfattande arbete, som
ej begärdes av de fångvårdstjänstemän, med vilka han likställts.
Styrelsen har ock funnit det vara till fullo ådagalagt genom den
utveckling, verksamheten vid Bonaanstalten tagit, sedan löneregleringskommittén
avgav sitt förenämnda betänkande, att av direktören vid
anstalten utförts ett nydanings- och organisationsarbete, som icke ingått
i de ifrågavarande fängelsedirektörernas åligganden; och nya uppgifter
för direktören vid Bonaanstalten komme alltid att föreligga, såvida man
ville, att tvångsuppfostringsinstitutet skulle utvecklas i olika hänseenden.
Under åberopande av det anförda har styrelsen hemställt, att avlöningen
till direktören vid anstalten icke måtte sättas lägre än den
högsta, som av tjänstemän vid fångvårdsstaten kunde uppnås eller 5,000
kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter respektive
fem och tio år.
Löneregleringskommittén har i sitt nu avgivna utlåtande beträffande
förevarande fråga uttalat sig för bibehållandet av nu till direktören utgående
avlöning, dock med den jämkning av densamma, som skulle föranledas
av befattningens uppförande å ordinarie stat.
Kommittén har i berörda hänseende anfört följande.
Då löneregleringskommittén år 1909 avgav sitt förslag beträffande anstalten
å Bona, hade kommittén ansett direktören därstädes böra i avlöningshänseende likställas
med direktörerna vid centralfångelsema vid Härianda och i Härnösand.
11
Kun<jl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 253.
Denna sin uppfattning ansåge sig kommittén fortfarande böra vidhålla, då
vissa av de utav styrelsen till stöd för dess förslag åberopade omständigheterna
redan uppmärksammats av kommittén vid frågans föregående behandling och vad
styrelsen i övrigt anfört icke synts kommittén vara av beskaffenhet att inverka på
bedömandet av föreliggande spörsmål.
Kommittén ansåge sig för övrigt så mycket mindre hava anledning att frångå
sin berörda uppfattning, som jämlikt beslut vid nu pågående riksdag direktören vid
det blivande jordbruksfängelset vid Mariestad i avlöningshänseende satts i samma
kategori som direktörerna vid förenämnda centralfängelser. De uppgifter, som komme
att föreligga för direktören vid nämnda jordbruksfängelse, syntes kommittén knappast
bliva mindre krävande än det arbete, som Bonaanstaltens direktör torde åtminstone
inom den närmare framtiden hava att utföra.
Vid bestämmandet av avlöningarna till befattningshavare vid uppfostringsanstalten
å Bona har hittills iakttagits, att, där så lämpligen
kunnat ske, dessa avlöningar bragts i överensstämmelse med avlöningarna
till motsvarande tjänstinnehavare vid fångvårdsanstalterna. Då
nu fråga uppstått om ny reglering av avlöningarna till Bonaanstaltens
personal, hava såväl styrelsen för anstalten som löneregleringskommittén
utgått från att berörda överensstämmelse borde fortfarande i princip
uppehållas. Någon anledning att nu frångå denna uppfattning synes
icke heller mig föreligga.
Vid nämnda förhållande torde det vara lämpligt att, då det nu
gäller att avväga avlöningen till direktören vid Bonaanstalten, erinra om
de avlöningar som äro bestämda för närmast motsvarande tjänstemän
vid centralfängelserna, inklusive det nya jordbruksfängelset i Mariestad,
och tvångsarbetsanstalterna. För ifrågavarande till fångvården hörande
befattningshavare utgör begynnelseavlöningen: för l:a gruppen, omfattande
direktörerna vid centralfängelset å Långholmen och tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö, 5,000 kronor; för 2:a gruppen, omfattande
direktörerna vid centralfängelserna i Malmö, å Härlanda, i Härnösand
och enligt beslut vid 1917 års riksdag vid jordbruksfängelset i Mariestad,
4,500 kronor; samt för 3:dje gruppen, omfattande direktörerna vid centralfängelset
i Växjö och tvångsarbetsanstal terna i Karlskrona, Norrköping
och Landskrona, 4,000 kronor; vartill för direktörerna inom samtliga
grupper kunna komma två ålderstillägg å 500 kronor. Direktören å
Bonaanstalten har jämförts med den 2:a gruppen av fångvårdsdirektörerna
eller dem som i avlöning åtnjuta lägst 4,500 kronor och högst 5,500 kronor.
Anmärkas må, att såväl fångvårdsdirektörerna som direktören å
Bona utöver den kontanta avlöningen hava förmånen av fri bostad och
vedbrand samt i regeln trädgårdsland ävensom i vissa fall andra natura
-
Departe
mentechefen.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
förmåner, såsom, exempelvis vad direktören å Bona beträffar, fri elektrisk
belysning och fria skjutsar.
Styrelsen för Bonaanstalten har nu, såsom redan är nämnt, velat
i avlöningshänseende likställa direktören vid denna anstalt med direktörerna
vid centralfängelset å Långholmen och tvångsarbetsanstalten å
Svartsjö, vadan alltså, enligt styrelsens förslag, den kontanta avlöningen
skulle utgöra lägst 5,000 kronor och högst 6,000 kronor.
Då omfattningen av vederbörande anstalt är belysande vid bedömandet
av förevarande fråga, tillåter jag mig att här meddela uppgifter
rörande antalet fångar, tvångsarbetare eller elever vid följande anstalter
under år 1915 eller det sista år, för vilket fullständig statistik föreligger:
vid vederbörande anstalt
förvarade personer:
medeltal högsta antal
l:a gruppen: centralfångelset å Långholmen ............................ 460 497
tvångsarbetsanstalten å Svartjö 0........................ 274 309
2:a gruppen: centralfångelset i Malmö........................................ 138 157
» å Härianda ............................... 150 195
» i Härnösand................................ 147 157
uppfostringsanstalten å Bona2) ............................ 130 142
3:e gruppen: centralfängelset i Växjö........................................ 99 114
tvångsarbetsanstalten i KarlskronaJ).................... 104 129
» i Norrköping .................... 107 119
» i Landskrona .................... 64 75
Tager man hänsyn enbart till anstaltens omfattning, uttryckt i
antalet där intagna personer, synes det alltså vara klart, att direktören
å Bona fortfarande bör jämnställas med direktörerna vid centralfängelserna
i Malmö, å Härianda och i Härnösand.
Jag kan emellertid ej undgå att finna ett visst berättigande i*den
av anstaltens styrelse framhållna synpunkten, att Bonadirektören har
och säkerligen även för framtiden får att utföra ett nydanings- och
organisationsarbete av synnerlig betydelse. Såsom föreståndare för statens
enda tvångsuppfostringsanstalt för minderåriga förbrytare och närmast
ansvarig för denna anstalts lyckosamma utveckling kan han sägas intaga
en särställning, som icke utan skäl lärer kunna jämföras med den, som
direktörerna för våra två största fångvårdsanstalter — å Långholmen
och å Svartsjö — intaga på grund av dessa anstalters omfattning och
betydelse i övrigt.
*) Antalet manliga tvångsarbetare har under världskriget varit osedvanligt lågt.
!) Under år 1916 uppgingo de å anstalten intagna eleverna till i medeltal 127 och högst
142. I början av april månad 1917 voro å anstalten intagna 156 elever.
13
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 253.
Likställigheten mellan direktören å Bona och de båda fångvårdsdiiektörerna
synes mig dock ej vara så oomtvistlig att jag finner mig
kunna förorda samma avlöning för den förre som för de senare, innan
ännu Bonaanstaltens verksamhet till följd av den ifrågasatta utvidgningen
avsevärt stegrats i omfattning utöver den nuvarande.
I likhet med löneregleringskommittén anser jag sålunda avlöningen
för direktören vid anstalten å Bona icke för närvarande kunna bestämmas
till högre belopp än 4,500 kronor, därav 3,000 lön och 1,500
tjänstgöringspenningar, jämte två ålderstillägg till lönen, vartdera å 500
kronor, efter fem och tio år.
Pastorn och förste läraren vid anstalten å Bona åtnjuter för närvarande
eu avlöning av — frånsett avdrag motsvarande pensionsavgift —
3,000 kronor jämte ett ålderstillägg å 500 kronor efter fem år.
Styrelsen för anstalten har ansett denne befattningshavare böra
i avlöningshänseende jämnställas med pastorn vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö och andre pastorn vid centralfängelset å Långholmen. I
överensstämmelse med denna sin uppfattning har styrelsen för pastorn
vid Bonaanstalten föreslagit en avlöning å 3,500 kronor, vilken efter
fem år skulle kunna höjas med 500 kronor; och skulle avlöningen i
likhet med vad förhållandet är beträffande pastorer vid fångvården utgå
i form av arvode.
Löneregleringskommittén erinrar nu vidkommande denne befattningshavares
avlöningsförmåner, hurusom i den framställning från styrelsen
för Bonaanstalten, som låg till grund för kommitténs tidigare förslag,
ifrågasatts en begynnelseavlöning av 2,500 kronor. Kommittén hade då
icke något att anmärka mot berörda belopp, vartill enligt kommitténs förslag
skulle komma ett ålderstillägg å 500 kronor. I enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag vid 1911 års riksdag bestämdes emellertid avlöningen till
sitt nu utgående belopp.
En förhöjning av den nuvarande avlöningen förklarar sig kommittén
icke vilja motsätta sig, men då direktören vid Bonaanstalten enligt kommitténs
uppfattning borde i avlöningshänseende likställas med direktörerna vid
centralfängelserna å Härianda och i Härnösand, anser sig kommittén
sakna fog att för pastorn vid Bonaanstalten tillstyrka högre avlöning
än som åtnjutes av pastorerna vid nämnda centralfängelser eller ett
arvode av 3,250 kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor efter fem år.
Med nu utgående avlöning till pastorn och förste läraren vid
anstalten å Bona måste det givetvis vara förenat med svårigheter att
Fästom och
förste läraren.
Departe
mentschefen.
Lantbruk«-inspektören.
14 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 253.
förmå verkligt dugande krafter att ägna sig åt ifrågavarande befattning.
Att detta emellertid hittills lyckats, får måhända till stor del tillskrivas
det varma intresse för själva saken, som förefunnits hos dem, som varit
innehavare av tjänsten. Men det har i allt fall icke kunnat undvikas,
att vederbörande efter några få års tjänstgöring nödgats se sig om efter
annan, mera inkomstbringande befattning. Och om det visserligen icke
är önskvärt att innehavaren av pastorsbefattningen vid anstalten under
någon längre följd av år kvarstår i denna sin tjänst, måste det dock inverka
menligt, därest alltför täta ombyten inträffa å tjänsten.
En förhöjning av den nuvarande avlöningen synes mig fördenskull
oundgängligen påkallad, även om jag, särskilt med hänsyn till den
ställning jag intagit i fråga om direktörens avlöning, icke anser mig
kunna tillstyrka så stor ökning, som anstaltens styrelse ifrågasatt. I anslutning
till vad löneregleringskommittén hemställt i detta hänseende torde,
åtminstone tills vidare, arvodet till pastorn och förste läraren lämpligen
kunna bestämmas till 3,250 kronor jämte ett ålderstillägg å 500 kronor
efter fem år; av arvodet torde 1,150 kronor böra anses såsom tjänstgöringspenningar.
Lantbruksinspektoren, tillika avdelning sföreståndare, åligger, bland
annat, att handhava skötseln av anstaltens jordbruk och att därjämte närmast
direktören vara föreståndare för och utöva tillsyn över den avdelning
av eleverna, som är anförtrodd åt honom, samt ansvara för ordningen inom
avdelningen. Avlöningen till denne befattningshavare är — frånsett
pensionsavgift motsvarande avdrag — bestämd till 2,100 kronor jämte
två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter respektive fem och tio år.
Styrelsen har nu — under erinran att den med ifrågavarande befattningshavare
närmast jämförlige jordbruksassistenten vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt
allenast hade att svara för jordbruket — ansett, att lantbruksinspektoren-avdelningsföreståndaren
vid Bona borde åtnjuta en avlöning,
som med 500 kronor överstege vad som bestodes omförmälde
jordbruksassistent vid Svartsjö, eller sålunda i begyunelseavlöning 2,600
kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 400 kronor.
Löneregleringskommittén har uttalat, att för en befattniug sådan som
den ifrågavarande det numera näppeligen torde vara möjligt att erhålla en
fullt kompetent person mot lägre ersättning än den av styrelsen sålunda
föreslagna begynnelseavlöningen; och har kommittén fördenskull ansett
sig böra förorda styrelsens förslag i nämnda hänseende. Däremot har
kommittén icke funnit anledning föreligga att föreslå förhöjning av nu
15
Kungl. May.ts Nåd. proposition Nr 253.
utgående ålderstilliigg, utan ansett dessa fortfarande böra bibehållas vid
200 kronor vartdera.
Mot den av styrelsen föreslagna och av löneregleringskommittén Uepartetillstyrkta
begynnelseavlöningen 2,600 kronor för lantbruksinspektoren mont8chefen—
avdelningsföreståndaren har jag icke något att erinra. I fråga om
de bägge ålderstilläggens belopp äro emellertid styrelsen och kommittén
av olika meningar, i det att styrelsen föreslagit tilläggen skola utgå
med vartdera 400 kronor men kommittén ansett nu utgående belopp,
200 kronor, böra bibehållas. Då en kontant slutavlöning av 3,000
kronor synes mig vara tillfyllest för denne befattningshavare och då
därjämte den andra avdelningsföreståndaren (andre läraren) skulle fortfarande
åtnjuta ålderstillägg till belopp av endast 200 kronor för varje,
har jag icke ansett mig kunna förorda styrelsens förslag i detta hänseende.
Enligt min mening bör sålunda lantbruksinspektoren, tillika avdelningsföreståndare,
åtnjuta en avlöning av 2,600 kronor, därav 1,600 i
lön och 1,000 i tjänstgöringspenningar, vartill kunna komma två ålderstillägg
till lönen, vartdera å 200 kronor, efter fem och tio år.
Jag tillåter mig erinra, att den av mig nu föreslagna avlöningen
överensstämmer med den som är bestämd för föreståndarna vid de
större kronohäktena.
För en andre lärare hade styrelsen för anstalten i sin förenämnda Andre läraren
framställning av år 1907 föreslagit en begynnelseavlöning av 1,600 °uZlT
kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter fem och tio
år. Mot det sålunda föreslagna avlöningsbeloppet gjorde löneregleringskommitten
i sitt betänkande icke någon erinran. Kommittén ansåg
emellertid, att för orgelspelning vid gudstjänsterna samt sångundervisning
åt eleverna icke borde, såsom dittills varit fallet, utgå särskild ersättning
till andre läraren.
Vid 1911 års reglering vidtogs i avseende å ifrågavarande befattningshavares
åligganden den förändring, att åt honom uppdrogs att
tillika vara avdelningsföreståndare. Avlöningen bestämdes i allt fall i
anslutning till vad löneregleringskommittén tillstyrkt, dock med iakttagande
av ett pensionsavgift motsvarande avdrag. Efter anmälan till
riksdagen har Kungl. Maj:t sedermera medgivit, att andre läraren må från
och med år 1914 uppbära särskilt arvode å 400 kronor för orgelspelning
och sångundervisning, därest sagda tjänstgöring av honom bestrides.
Tredje läraren åtnjuter samma avlöning som år 1911 bestämdes
för andre läraren, alltså 1,600 kronor jämte två ålderstillägg å 200 kronor.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Styrelsen har nu hemställt, att andre och tredje lärarna måtte
beredas lika avlöningsförmåner med lärarna vid fångvårdsanstalterna,
dock att andre läraren såsom tillika avdelningsföreståndare borde tillerkännas
500 kronor därutöver.
Enligt styrelsens förslag skulle alltså avlöningen utgöra för andre
läraren 2,600 kronor och för tredje läraren 2,100 kronor jämte, för
bägge, två ålderstillägg å 200 kronor.
Under erinran att för behörighet till ifrågavarande befattningar
fordrades avlagd folkskollärarexamen har styrelsen påpekat, att de
erfarenheter, som gjorts vid besättande av tredje lärarbelattniDgen,
visat, att man med den nuvarande begynnelseavlöningen i regel icke
syntes kunna påräkna såsom sökande andra än nyexaminerade folkskollärare
med ingen eller mycket ringa praktik. De inkomster, som redan
nu kunde i folkskolans tjänst uppnås av så kvalificerade personer, som
anstalten behövde, vore, enligt vad styrelsen framhållit, sådana, att
tjänsten såsom tredje lärare vid anstalten icke med nu för densamma
bestämd avlöning vore så begärlig som den i anstaltens eget intresse
borde vara.
I detta sammanhang tillåter jag mig omförmäla, hurusom i en
vid nu pågående riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 60)
rörande anstalten å Bona uttalats den bestämda meningen, att frestelsen
för anstaltens förenämnda lärare måste bliva stor att lämna den mycket
krävande verksamheten vid anstalten, då de jämförde sitt nuvarande
ekonomiska läge med vad de skulle kunna erhålla i folkskolans tjänst;
och hava vederbörande motionärer därvid jämväl fäst uppmärksamheten
därå, att tjänstgöringsskyldigheten för anstaltens ifrågavarande lärare
vore utsträckt över hela året, under det att folkskollärare uppbure sin
avlöning för i regel 34 Vs läsveckor årligen.
Löneregleringskommittén har, efter att hava erinrat om styrelsens
och motionärernas berörda uttalanden, för egen del yttrat följande.
Även för löneregleringskommittén framstode behovet av förhöjda avlöningar
till andre och tredje lärarna vid anstalten såsom numera oavvisligt. Då nämligen
vid en anstalt av den art som Bona det uppfostrande momentet uppenbarligen måste
komma i det främsta rummet, vore det givetvis av största vikt att kunna för
anstalten förvärva och där under någon mera avsevärd tid få bibehålla fullt kompetenta
lärarkrafter. Att detta med nu utgående avlöningar knappast torde låta sig
göra, framginge av vad styrelsen och motionärerna påpekat.
Vid nu angivna förhållanden hade kommittén ansett sig kunna för tredje
läraren tillstyrka den utav styrelsen föreslagna avlöningen 2,100 kronor jämte två
ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, eller samma avlöning, som åtnjötes av skol
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253. 17
lärarna vid centralfängelserna och vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. Med hänsyn
till andre lärarens vid Bonaanstalten ställning såsom tillika avdelningsföreståndare
syntes avlöningen för honom böra sättas något högre än för tredje läraren, och
hade kommittén därvid stannat vid en avlöning av 2,400 kronor jämte två ålderstillägg,
vartdera å 200 kronor.
Då det icke syntes vara önskvärt, att en lärare vid Bonaanstalten allt för
länge bibehölles i sin prövande befattning, borde avlöningen tydligtvis utgå i form
av arvode, såsom ock av enahanda anledning vore förhållandet beträffande skollärarna
vid fångvården.
Med de nu av kommittén föreslagna avlöningarna till andre och tredje läraren
vid anstalten ansåge kommittén det böra kunna åläggas dessa lärare, eller den av
dem, som vore därtill bäst skickad, att utan särskild ersättning bestrida orgelspelning
och sångundervisning.
Behovet av förhöjda avlöningar till andre och tredje lärarna har,
såsom av det föregående framgår, med styrka framhållits från skilda
håll. Av enahanda skäl som av mig förut anförts i fråga om avlöningsförhöjning
till pastorn och förste läraren synes även mig nödvändigt
att genom beredande av bättre ekonomiska villkor åt andre och tredje
lärarna tillförsäkra anstalten tillgång till goda lärarkrafter ur folkskollärarkåren.
Beträffande tredje lärarens avlöning råder icke någon skiljaktighet
mellan styrelsen och löneregleringskommittén. Då den sålunda föreslagna
avlöningen överensstämmer med den avlöning, motsvarande befattningshavare
vid fångvården åtnjuta, föranleder detta förslag icke
heller från min sida någon anmärkning.
I fråga om andre läraren föreligga däremot olika förslag från
styrelsen och kommittén. Begynnelseavlöningen skulle enligt styrelsens
mening bestämmas till 2,600 kronor men enligt kommitténs åsikt till
2,400 kronor. Då redan kommitténs förslag innebär en icke oväsentlig
ekonomisk förbättring i förhållande till nu utgående avlöningsförmåner
samt skillnaden mellan andre och tredje lärarens avlöning icke torde
böra bliva alltför stor, har jag ansett mig böra tillstyrka vad kommittén
i denna del hemställt.
Att, såsom kommittén föreslagit, vederbörande lärare skall kunna
åläggas att utan särskild ersättning bestrida orgelspelning och sångundervisning,
finner jag jämväl vara befogat.
Jag föreslår, att avlöningen må utgöra för andre läraren, tillika
avdelningsföreståndare, arvode av 2,400 kronor, och för tredje läraren
arvode av 2,100 kronor, vartill må kunna komma för såväl andre som
tredje läraren två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter fem och
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 214 käft. (Nr 253.) 3
Departe
mentschefen.
18
Bokhållaren.
Departe
mentschefen.
Maskinisten.
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
tio år; och torde såsom tjänstgöringspenningar böra anses av arvodet till
andre läraren 950 kronor och av arvodet till tredje läraren 900 kronor.
Bokhållaren åtnjuter för närvarande en avlöning av — frånsett
avdrag motsvarande pensionsavgift — 1,600 kronor jämte två ålderstillägg
å 200 kronor efter respektive fem och tio år.
Styrelsen har nu för denne föreslagit samma begynnelseavlöning
som för assistenter i lägsta grad vid fångvården eller 2,100 kronor,
vartill skulle komma två ålderstillägg till samma belopp som nu utgå
till bokhållaren.
Löneregleringskommittén har förklarat sig icke vilja motsätta sig
den föreslagna avlöningsförhöjningen.
Då den för bokhållaren föreslagna avlöningen synes mig vara lämpligt
avvägd, föreslår jag, att densamma må bestämmas till 2,100 kronor,
därav 1,200 i lön och 900 i tjänstgöringspenningar, vartill kunna
komma två ålderstillägg till lönen, vartdera å 200 kronor, efter fem
och tio år.
Maskinisten vid anstalten åtnjuter — därest hänsyn icke tages till
avdrag motsvarande pensionsavgift — enahanda avlöning, som år 1910
bestämdes för överkonstaplar vid fångvården, eller 1,300 kronor jämte
två ålderstillägg å 100 kronor efter respektive fem och tio år.
Styrelsens nu föreliggande förslag avser, att maskinistens avlöning
skulle höjas till samma belopp, som vid 1914 års förra riksdag fastställts
för nämnda överkonstaplar.
Löneregleringskommittén, som ansett maskinisten fortfarande böra
i avlöningshänseende likställas med överkonstaplar vid fångvården, har
tillstyrkt styrelsens förslag.
Då enligt min mening rättvisa och billighet kräva, att de befattningshavare
vid Bonaanstalten, vilka förut i avlöningshänseende jämnställts
med likartade befattningshavare bland fångvårdens bevakningspersonal,
jämväl må komma i åtnjutande av sådan avlöningsförbättring,
som år 1914 beslutats för fångvårdens ifrågavarande personal, ansluter
jag mig ock till föreliggande förslag beträffande avlöningen till maskinisten
vid anstalten å Bona.
Jag anser sålunda, att maskinistens avlöning bör utgöra 1,550
kronor, därav 1,000 kronor lön och 550 krouor tjänstgöringspenningar,
vartill kunna komma två ålderstillägg till lönen, å 100 kronor
vartdera, efter förn och tio år.
19
Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Förmännen vid anstalten äro för närvarande 14 till antalet, därav
ö hava anställning såsom extra förmän. De å avlöningsstat uppförda
8 förmännen åtnjuta för närvarande — med frånseende av pensionsavgift
motsvarande avdrag — 1,100 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera
ä 100 kronor, efter fem och tio år eller samma avlöning å stat, som
år 1910 bestämdes för vaktkonstaplar vid fångvården.
Till extra förmän utgår ersättning från förslagsanslaget till kost
och beklädnad åt elever m. m.
Utöver de nämnda förmännen hava tidvis anställts tillfälliga arbetsledare,
exempelvis vid skogsarbeten, dikning och dylikt; och hava dessa
tilldelats dagavlöning av egendomens avkastning.
I sin föreliggande framställning har styrelsen — under erinran
att i löneregleringskomrnitténs förslag av år 1909 beräknats 14 förmän
för 100 elever samt under åberopande av att elevantalet numera växlade
mellan lägst 125 och upp till över 140 — hemställt, att 14 förmansbefattniugar
måtte upptagas å ordinarie stat. Utöver ifrågavarande
förmän skulle enligt styrelsens förslag anställas 2 extra nattvakter ävensom
tillfälliga arbetsledare för enklare göromål eller säsongarbeten såsom
målning, murning och dylikt i samband med byggnaders underhåll,
vilka samtliga personer skulle erhålla avlöning från förslagsanslaget till
kost och beklädnad åt elever in. m.
Avlöningen till förmännen skulle enligt styrelsens förslag i allmänhet
utgå med samma belopp, som vid regleringen år 1914 bestämts
för vaktkonstaplar vid fångvården, eller 1,300 kronor jämte två ålderstillägg,
vartdera å 100 kronor.
Av förmännen skulle emellertid 4 tjänstgöra såsom gruppledare
lör eleverna under vederbörande avdelningsföreståndare och i sådan
egenskap vara ansvariga såväl för iakttagandet av vissa ordningsföreskrifter
rörande den inre tjänsten som ock för vissa delar av arbetsdriften.
Dylik gruppledare har styrelsen ansett böra tillerkännas ett
»arvode för särskilt förordnande» av 200 kronor att utgå å avlöningsstaten.
\idkommande
förmansbefattningar har löneregleringskommittén icke funnit något att
eidnra.
Kommittén säger sig nämligen hysa den uppfattningen att, även om elevantalet
icke skulle stiga över det nuvarande, för elevernas ordentliga tillsyn såväl
inom själva anstaltsbvggnaderna som å de ganska vidsträckta ägorna samt för
deras handledning i arbetet måste krävas ett icke alltför ringa antal förmän.
Då vidare ett bifall till det nu föreliggande förslaget om utsträckt användning
av tvångsuppfostringsinstitutet givetvis komme att medföra en ökning av antalet
Fölmän.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
elever, hade kommittén funnit sig kunna tillstyrka, att redan nu samtliga de nämnda
14 förmansbefattningarna å staten uppfördes såsom ordinarie.
Kommittén ansåge sig emellertid böra framhålla önskvärdheten därav, att i
regeln icke någon bleve antagen till ordinarie förman, innan han prövats i extra
tjänst såsom extra nattvakt eller möjligen såsom tillfällig arbetsledare, eller ock
under någon tid efter förordnande tjänstgjort å förmansbefattning.
Till belysande av styrelsens förslag beträffande särskilda gruppledare
bär i löneregleringskommitténs utlåtande återgivits en utav direktören
vid anstalten å Bona till kommittén på begäran i mars 1917 avgiven
promemoria. Nämnda promemoria är av följande lydelse:
''Eleverna vid Bona äro för närvarande till antalet 153. I § 3 av lag angående
verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran stadgas, att ''allmän
uppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att en var av dess elever må komma
i åtnjutande av den särskilda handledning och vård, som erfordras för hans uppfostran
till gudsfruktan och arbetsduglighet’.
Det är givet, att detta i lagen med allt skäl framhävda krav på individualisering
i behandlingen måste i möjligaste mån tillgodoses, när det vid en lönestats
uppgörande gäller att även organisera en personal för dess uppgift.
Vid elevernas fostran till arbetsduglighet är varje förman lärare och handledare
på samma gång som han själv deltager i arbetet. De arbeten, som här skola
utföras, äro både omfattande och krävande. Det gäller för förmannen att både
själv ligga i och få eleverna till att arbeta och arbeta på sådant sätt, att det blir
något därav. För de rent praktiska arbetsuppgifterna fordras därför såsom förmän
personer, som icke blott kunna visa, huru ett tag skall tas, utan ock själva lägga
hand vid det som skall utföras.
Nu kan det ju icke alltid fordras, att dessa det praktiska arbetets män skola
vid sin tjänstgöring inom anstalten under den från arbete fria delen av dagen alla
äga den vana och fallenhet för den fostrande handledning eleverna behöva i fråga
om vården av sin person, sin klädsel och hela sitt yttre uppförande. Visserligen
äro samtliga förmän fördelade till tjänstgöring för tillsyn å gårdar, i dagrum och i
sovsalarna samt göra var och en i sin tur nattvakt. Härvid komma för närvarande
7 förmän på vardera av nu befintliga två elevbyggnader, i vilka för tillfället äro
förlagda 75 elever i den ena byggnaden (A) och 78 i den andra (B). Om några
veckor tages i elevbyggnaden B den nya sovsalsavdelning (för 20 elever) i bruk,
till vars inredande i de förutvarande tjänstemannabostäderna på nedra botten anslagbeviljades
av 1916 års riksdag. Från ifrågavarande elevbyggnads sovsalar på övre
botten, vilka innehålla 48 sovboxar, men måst hittills användas till förläggning av
78 elever, därvid överskjutande antalet placerats i sovsalarnas korridorer och tamburer,
kunna alltså snart nedflyttas till den nya sovsalsavdelningen ett antal av 20
elever. Meningen är, att denna avdelning skulle i vissa avseenden bilda en grupp
för sig och att dess ledning i fråga om »den inre tjänsten» skulle anförtros åt en
förman såsom gruppledare under avdelningsföreståndaren (i fråga om B-byggnaden
är lantbruksinspektoren avdelningsföreståndare). I de gamla sovsalarna och dagrummen
skulle tillsynen fördelas på hittills brukligt sätt mellan 6 förmän. Den
sjunde förmannen, vilken har sin bostad i en nyuppförd stuga på anstaltsgården
med utsikt över denna och närmast den nya sovsalsavdelningens ingång, skulle med
21
Kunc/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
tillhjälp av eu nattvakt sköta den nya 20-eleversgruppen, biträda lantbruksinspektoren-avdelningsföreståndaren
med skötseln och utlämning av beklädnad och annat,
som eleverna behöva, och i övrigt vara dennes hjälpreda vid fyllandet av hans
mångahanda uppgifter, hämta nyanlända elever vid järnvägsstationen (ofta nattetid)
och alltid vara till hands. Det bör nämligen bemärkas, att de övriga förmännen
under större delen av dagen äro utspridda med sina elevgrupper över hela den vidsträckta
lantegendomen. Gruppledaren skulle jämväl vid förfall för avdelningsföreståndaren
(exempelvis vid dennes resor för tillsyn å villkorligt utskrivna elever)
bestrida dennes tjänst. Härmed torde nu ifrågavarande gruppledares ställning och
åligganden vara angiven.
En annan av B-avdelningens förmän har hittills under lantbruksinspektoren
lett jordbruksarbetet å Bockfall, beläget 4 kilometer frän anstalten. Han har haft
en rättares ställning därstädes och efter anvisningar av lantbruksinspektoren och
i samråd med denne svarat för arbetenas bedrivande och elevernas handledning.
Till biträde har han haft en ä tvä förmän.
Sedan den nya sovsalsavdelningen på nedra botten av A-byggnaden, vilken
förestås av andre läraren såsom avdelningsföreståndare, i början av år 1918 blir
färdig, vore meningen, att på samma sätt som i B-byggnaden en till A-byggnaden
hörande förman skulle under andre läraren bliva gruppledare för de 20 elever, som
Hyttas ned i nämnda nya avdelning.
Såväl för anstaltens direktör som för avdelningsföreståndarna, vilka på grund av
sin övriga verksamhet vid anstalten icke alltid kunna hinna att följa alla dessa detaljer,
vilka höra till den inre tjänsten och som äro så viktiga vid unga personers fostran
till snygghet, ordning, aktsamhet om inventarier och dem anförtrodda ting, är det
ock nödvändigt att med det växande elevantalet på nu angivna sätt erhålla ett
verksammare biträde än som i nu förevarande avseende kan lämnas av de arbetsledare
förmännen. Givetvis komma även dessas verksamhet för elevernas fostran
i alla avseenden att alltfort befrämjas och utvecklas. Det nu föreliggande förslaget
avser emellertid att med minsta möjliga kostnad och utan tillskapande av nya
tjänster söka fylla ett behov, som alltmer gjort sig gällande och med de nya sovsalsavdelningarnas
tillkomst måste ytterligare växa.
I detta sammanhang må erinras om att inom fångvården man tagit vissa överkonstapels-
och även uppsyningsmansavlöningar i anspråk för att bereda möjlighet
att till vissa befattningar, vilka kräva särskild eller högre kompetens än som kan
begäras av konstapel, erhålla lämpliga personer. Så lärer vara förhållandet med
fångvårdens maskinister, vissa yrlceslärare, trädgårdsmästare vid Svartsjö o. d.
Anordningen medför ju den fördelen, att icke alltför många kategorier av
befattningshavare å lönestat uppkomma, varjämte även de s. k. pensionsunderlagen
bliva de samma för vissa befattningshavare, ehuru av dessa en del uppbära något
högre avlöningsförmåner i form av arvoden såsom ersättning för särskilda uppdrag,
vilka vålla att den dagliga tjänstgöringstiden icke kan för dessa så noggrant utmätas
som för tjänstemän, vilka arbeta efter s. k. dagrutin.
Den fjärde gruppledaren skulle vara skrädderiföreståndare. På anstaltens
hantverksavdelning hava de olika yrkena hittills varit representerade av endast eu
förman i varje. Behovet av arbetsledning å sk räddare verkstaden kan numera icke
fyllas av endast en person. För att handhava denna del av anstaltens yrkesutbildning,
som har betydelse icke blott för de i skrädderiyrket undervisade eleverna
Departe mentschefen -
22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
utan även för anstalten spelar en stor ekonomisk roll genom egen tillverkning av
elevbeklädnad (bland annat åt 50—75 från anstalten årligen utgående elever) behöves
en särskilt duglig person.
Av det anförda torde framgå, att de föreslagna gruppledarna icke skulle stå
i befälsställning till övriga förmän. De för dem ifrågasatta arvodena skulle utgöra
ersättning för särskilda uppdrag, vilka kräva ett i vissa avseenden större tjänstemannaansvar,
högre kompetens och ökad skyldighet att stå till tjänst för sådana
uppdrag, vilka icke kunna inordnas i den dagliga rutinen.’
Vad sålunda blivit anfört i fråga om behovet av särskilda gruppledare
har löneregleringskommittén för sin del funnit övertygande. -
Vidkommande avlöningen till förmännen i allmänhet vid anstalten
har det synts även kommittén billigt, att jämväl denna bringades i överensstämmelse
med den som numera vore bestämd för vaktkonstaplar vid
fångvården. Det för gruppledare föreslagna särskilda arvodet av 200
kronor har kommittén ock funnit skäligt.
Det av styrelsen framlagda förslaget i fråga om förmännen vid
anstalten, vilket förslag till alla delar tillstyrkts av löneregleringskommittén,
innebär, att å avlöningsstaten skulle uppföras 14 ordinarie
förmansbefattningar med enahanda lästa avlöning, som vid 1914 års
lönereglering fastställdes för vaktkonstaplar vid fångvården, samt att
bland innehavarna av dessa förmansbefattningar 4 skulle förordnas såsom
gruppledare mot särskilt arvode av 200 kronor för en var.
För bedömande av det erforderliga antalet förmän vid anstalten
tillåter jag mig erinra, att under åren 1915 och 1916 det årliga medeltalet
elever vid anstalten uppgått till omkring 129, med ett högsta
antal vartdera året av 142, samt att i början av april månad år 1917
vid anstalten vistades 156 elever. Därest den nu ifrågasatta vidgade
användningen av tvångsuppfostran skulle komma till stånd, torde enligt
uppgjord beräkning plats behöva beredas vid anstalten för ytterligare
ett 90-tal elever.
Vid nu angivna förhållanden synes det mig uppenbart, att samtliga
de 14 förmän, som med nuvarande elevantal prövats erforderliga,
böra bliva ordinarie. I den mån framdeles ytterligare förmansbefattningar
till följd av växande elevantal bliva behövliga, torde dessa befattningar
lämpligen kunna till en början inrättas såsom extra för att
sedermera, när behovet befunnits konstant, överföras till ordinarie. I
varje fall anser jag emellertid böra iakttagas vad löneregleringskommittén
ifrågasatt beträffande viss föregående provtjänstgöring för den,
som skall antagas till ordinarie förman.
Vad vidare beträffar den tilltänkta anordningen med särskilda
gruppledare, tillåter jag mig åberopa innehållet uti den utav löneregle
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253. 23
ringskomraittén meddelade promemorian i ämnet ävensom uttala min
anslutning till vad som i detta hänseende föreslagits.
I fråga om den föreslagna fasta avlöningen till förman i allmänhet
synes mig icke föreligga någon anledning till erinran. Avlöningen skulle
nämligen sättas till samma belopp som utgår till vaktkonstaplar vid
fångvården efter 1914 års lönereglering. Vidkommande det ifrågasatta
särskilda arvodet till gruppledare, vilket jag funnit lämpligt avvägt, må
erinras, att inom fångvården finnes motsvarighet härtill, nämligen det
särskilda arvode å 200 kronor, som utgår till överkonstapel vid förordnande
såsom uppsyningsman.
I enlighet med vad jag sålunda anfört torde till förman i allmänhet
böra utgå avlöning med 1,300 kronor, därav 800 lön och 500
tjänstgöringspenningar, vartill skulle kunna komma två ålderstillägg till
lönen, vartdera å 100 kronor, efter fem och tio år. Förman, som förordnas
såsom gruppledare, bör därutöver tillerkännas särskilt arvode av
200 kronor för år räknat, att utgå i enahanda ordning som tjänstgöringspenningar.
I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, att, enligt vad som
framgår av det vid statsverkspropositionen till innevarande års riksdag,
andra huvudtiteln, fogade utdrag av statsrådsprotokollet (sid. 149 och
152—153), anstaltens styrelse vid beräknandet av anslagsbehovet till
kost och beklädnad åt eleverna vid anstalten m. m. ansett ett belopp av
2,400 kronor erfordras till avlöning åt två extra nattvakter med 1,100
kronor såsom årsarvode och 100 kronor såsom beklädnadsersättning för
vardera, men att min företrädare i ämbetet med hänsyn till nuvarande
avlöningar till förmännen funnit avlöningen till dylik nattvakt böra utgå
med allenast 1,050 kronor jämte beklädnadsersättning å 100 kronor.
Därest vad jag nyss föreslagit i fråga om avlöningen å stat till
förmän vinner bifall, torde emellertid något hinder icke böra möta mot
bestämmande av avlöningen till de extra nattvakterna i enlighet med vad
styrelsen föreslagit.
Husmodern vid anstalten jämnställdes vid 1911 års reglering med Husmodem.
vaktfru vid fångvården. Med hänsyn därtill, att hon skulle åtnjuta fri
kost, bestämdes hennes kontanta avlöning, frånsett pensionsavgift motsvarande
avdrag, till 600 kronor jämte två ålderstillägg å 75 kronor
efter respektive fem och tio år.
Styrelsen har nu ansett, att husmoderns avlöningsförmåner borde
avvägas efter dem, som numera uppbures av första vaktfru vid fång
-
Departe
mentschefen.
Läkaren.
24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
vården, och har styrelsen i sådant hänseende åberopat, att husmodern
hade såväl att utöva förmansskap över en del tjänare som ock att svara
för de elever, vilka sysselsattes i kök och bageri, vadan hon enligt
styrelsens mening icke borde jämnställas med de fångvårdens kvinnliga
befattningshavare av lägre grad, som icke stode i överordnad ställning
till annan personal
Under
erinran att avlöningen till första vaktfru numera utgjorde
lön 700 kronor och tjänstgöringspenningar 350 kronor jämte två ålderstillägg
till lönen, vartdera å 50 kronor, har styrelsen föreslagit den
kontanta avlöningen för husmodern till 700 kronor i lön jämte två
ålderstillägg å 50 kronor, med iakttagande att den fria kosten, uppskattad
till 350 kronor, skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar.
Löneregleringskommittén, som ansett det önskvärt att för husmodersbefattningen
städse kunna påräkna en väl kvalificerad person,
har icke funnit något att erinra mot styrelsens förslag.
I likhet med såväl styrelsen som löneregleringskommittén anser
jag husmodern vid anstalten å Bona böra likställas med första vaktfru
vid fångvårdsanstalt. Den av styrelsen föreslagna uppskattningen av
den husmodern tillkommande fria kosten har jag även funnit lämplig.
Jag får alltså föreslå, att husmodern tilldelas, förutom fri kost, eu
kontant avlöning av 700 kronor såsom lön, vartill kunna komma två
ålderstillägg till lönen, vartdera å 50 kronor, efter fem och tio år.
Då sålunda i staten icke skulle för husmodern upptagas tjänstgöringspenningar,
torde det med hänsyn till stadgandet i 3 § b) av
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension bliva erforderligt
att för beredande av pension till enahanda belopp åt husmodern som åt
första vaktfru bestämma särskilt pensionsunderlag till samma belopp
som lönen jämte, i förekommande fall, intjänade ålderstillägg.
Å avlöningsstaten för anstalten är för närvarande uppfört arvode
till läkare. Styrelsen har hemställt, att detta arvode, som närmast vore
att betrakta såsom ett avtalat läkarackord, måtte få utgå av förslagsanslaget
till elevernas kost och beklädnad m. m. och sålunda icke vidare
uppföras å avlöningsstaten. Mot detta förslag torde icke något vara
att erinra.
I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, att vid beräknandet
av det uti statsverkspropositionen å extra stat för år 1918 äskade förslagsanslaget
till avlöning åt tjänstemän vid anstalten, arvodet till läkaren
antagits skola utgå med ett till 800 kronor förhöjt belopp.
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Beträffande den sålunda ifrågasatta förhöjningen hade min företrädare
i ämbetet anfört, bland annat, följande.
Arvodet till läkaren hade, alltsedan anstalten med år 1905 trädde i verksamhet,
utgått med 500 kronor. Under åberopande av den ökning av elevantalet,
som under senaste åren ägt rum, hade läkaren nu anhållit om arvodets höjande
till 800 kronor. Styrelsen hade hemställt om bifall till denna anhållan och till stöd
härför framhållit, att de vid fångvårdsanstalterna anställda läkarna uppbure avsevärt
högre arvoden.
Den ökning av elevantalet, som skett under de senare åren, i förening med
penningvärdets fall syntes departementschefen väl motivera den begärda höjningen
i läkararvodet.
Till vikariatsersättningar har styrelsen ansett erforderligt ett belopp till
av 1,500 kronor. I fråga om behovet av dylika ersättningar har styrelsen crlmvÅn^ar.
särskilt framhållit önskvärdheten av att personalen vid anstalten å Bona
bereddes förmånen av semester i likhet med vad som beviljats motsvarande
befattningshavare vid fångvårdsstaten.
I sitt år 1909 avgivna betänkande rörande anstalten å Bona uttalade
löneregleringskommittén såsom sin mening, att behov av semester icke
förefunnes för personalen å Bona.
Nu har emellertid kommittén, under hänvisning till att allt flera
grupper av befattningshavare såväl inom som utom statsförvaltningen
beretts semesterförmån, förklarat sig icke vidare vilja motsätta sig, att
dylik förmån tillerkändes jämväl befattningshavare vid anstalten. I anslutning
till vad som gäller för personalen vid fångvården har kommittén
ansett semestertiden böra bestämmas för anstaltens direktör, pastor, lantbruksinspektor,
andre och tredje lärare samt bokhållare till en månad
och för övriga befattningshavare till femton dagar.
Det har därjämte av kommittén påpekats, att utom under semesterledighet
vikarier jämväl erfordrades under de tjänsteresor, som av vederbörande
befattningshavare måste företagas särskilt för beredande av
anställning åt elever hos enskilda samt utövande av tillsvn över de
elever, som vistades utom anstalten.
Med hänsyn till det sålunda angivna behovet av vikarier såväl
under semester som under tjänsteresor har kommittén icke funnit något
att erinra mot det av styrelsen föreslagna beloppet 1,500 kronor till
vikariatsersättningar.
h örslaget att bereda personalen vid anstalten å Bona förmånen av Departe.
semester synes mig vara med billighet överensstämmande. Sådan för- n>entschefen.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 samt. 214 höft. (Nr 253.) 4
26
Särskilda
förmåner.
Avlönings -villkor.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 253.
mån tillkommer ju redan befattningshavare vid fångvården och jämväl
dem, vilka, i likhet med tjänstinnehavare vid Bona, huvudsakligen äro
sysselsatta med arbete utomhus, exempelvis personal vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt.
Någon anledning torde alltså icke föreligga att undantaga
personalen vid anstalten å Bona från dylik förmån.
I fråga om de föreslagna semestertiderna ävensom beträffande det
för vikariatsersättningar under semester och tjänsteresor beräknadebeloppet,
1,500 kronor, har jag icke någon anmärkning att framställa.
Utöver avlöningen å stat åtnjuta befattningshavare vid anstalten
å Bona vissa särskilda förmåner.
Förmånen av fri bostad och bränsle är sålunda tillförsäkrad samtliga
befattningshavare vid anstalten (med undantag av läkaren). Härutinnan
bör naturligtvis icke företagas någon ändring.
Beklädnadsersättning, beräknad till 100 kronor årligen, utgår till
den personal, som motsvarar fängelsernas manliga bevakningspersonalr
eller maskinisten och förmännen. Då numera även den kvinnliga bevakningspersonalen
vid fångvården tillerkänts beklädnadsersättning med
50 kronor, synes jämväl husmodern vid anstalten å Bona böra erhålla
enahanda ersättning. Därest detta förslag skulle vinna bifall, bör
givetvis stadgas skyldighet för husmodern att under tjänstutövning
vara iklädd tjänstedräkt, som av styrelsen föreskrives.
Beträffande nu gällande bestämmelser i fråga om kostnadsfri läkarvård
jämte medikamenter ävensom vård å allmänt sjukhus för maskinist,
förmän och husmoder, vilka bestämmelser överensstämma med motsvarande
vid fångvården, föreslås icke någon ändring.
Kungl. Maj:t har ock efter anmälan till riksdagen förordnat, att,
där anstaltens styrelse funne befattningshavare, som vid sidan av sina
egentliga tjänståligganden biträtt vid skolundervisningen, hava gjort sig
förtjänt av särskild gratifikation, frågan härom skulle genom framställning
från styrelsen underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Då möjlighet att i undantagsfall kunna medgiva gratifikation åt
maskinist eller förman vid anstalten torde böra stå öppen, synes det
lämpligt att hos riksdagen begära medgivande i sådant hänseende av
enahanda innehåll som beträffande fångvardsstaten lämnats.
Förslag till avlöningsvillkor för innehavare av befattningar å ordinarie
avlöningsstat för statens uppfostringsanstalt å Bona har av löneregleringskommittén
utarbetats, och har kommittén därvid, med utgångspunkt
från de genom förenämnda nådiga brev den 15 december 1911
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
redan meddelade bestämmelser i motsvarande hänseenden för befattningshavare
vid anstalten, avfattat dessa villkor i nära överensstämmelse med
nu gällande avlöningsvillkor för personal vid fångvårdsstaten.
Kommitténs berörda förslag anser jag i allt väsentligt böra följas.
En mindre jämkning synes mig doek böra vidtagas av följande anledning.
Fråga har nämligen uppstått, att pensionsåldern för vissa befattningshavare
vid anstalten skulle bestämmas lägre än vad i civila pensionslagen
föreskrives såsom allmän regel. Då emellertid styrelsen för
anstalten och löneregleringskommittén i nämnda hänseende äro av i viss
mån olika mening samt då därjämte yttrande av statskontoret torde böra
i frågan inhämtas, lärer en eventuell framställning om ändring i pensionslagen
knappast kunna medhinnas förr än till nästa års riksdag. Vid
sådant förhållande torde en var, som med eller under år 1918 tillträder
ordinarie anställning vid anstalten, böra åläggas skyldighet att underkasta
sig de förändrade bestämmelser i fråga om skyldighet att från
tjänsten avgå ävensom i fråga om rätt till pension, som under sagda
år kunna varda meddelade. Vidare torde vara lämpligt att tydligt utmärka,
att endast sådana befattningshavare, som innehava befattning å
nu gällande avlöningsstat, äga att vid övergången till ordinarie stat
för ålderstillägg tillgodoräkna sig sin föregående tjänstetid.
I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört torde för åtnjutande
av de med befattning å ordinarie avlöningsstat vid statens uppfostringsanstalt
å Bona förenade avlöningsförmåner böra stadgas följande villkor
och bestämmelser, nämligen:
att innehavare av befattning vid nämnda anstalt skall vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid möjligen inträdande förändrad organisation av anstalten
eller eljest kan varda stadgad;
att innehavare av befattning vid anstalten jämväl skall vara skyldig
att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehar,
låta sig förflyttas till annan dylik anstalt eller till fångvårdsanstalt;
ägande han emellertid, därest förflyttningen sker utan hans egen ansökning
eller uttryckta önskan, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad;
att med befattning vid uppfostringsanstalten å Bona icke må förenas
annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;
att med befattning vid nämnda uppfostringsanstalt ej heller må
förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för
verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit
såsom aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst,
såframt ej anstaltens styrelse på därom gjord framställning och efter
prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses
inverka hinderligt för tjänstgöringen vid uppfostringsanstalten, finner
uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;
att
gift kvinna må till befattningen såsom husmoder vid ifrågavarande
anstalt befordras allenast efter av Kungl. Maj:t på framställning i varje
särskilt fall lämnat medgivande;
att, om husmodern ingår äktenskap, hon icke skall vara skyldig''
att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke styrelsen ior
anstalten med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande finner
det nödigt;
att tjänstgöringspenningar må uppbäras endast för den tid, befattnings
innehavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester eller annan
kostnadsfri ledighet, men för tid, han eljest varit befriad från tjänstgöring,
skola utgå till den, som uppehållit befattningen;
att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen eller i de fall, där avlöningen utgöres av arvode,
den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar, men att
den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,
tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra
särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
att under ledigheten, utöver sina tjänstgöringspenningar, avstå så mycket
av lönen eller arvodet, som erfordras för befattningens uppehållande
eller eljest prövas skäligt;
att, därest tjänstinnehavare i följd av kroppsskada, ådragen under
tjänsteutövning, blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen
å stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter styrelsens
beprövande, oavkortad utgå till honom under högst sex månader;
ankommande på prövning av Kungl. Majrt, till huru stor del avlöning
kan böra utgå till den skadade efter omförmälda tid av sex månader;
att avlöning ej må utgå till tjänstinnehavare för tid, varunder han
avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit
tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;
att, därest tjänstinnehavare varder avstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke av styrelsen
prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden
innehållas, såvida ej styrelsen finner skäligt låta honom uppbära något därav;
29
Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande av
semester eller annan kostnadsfri ledighet, innehavare av lägre tjänst
skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning vid anstalten,
densamma mot åtnjutande av de för befattningen anslagna
tjänstgöringspenningar eller däremot svarande belopp, i stället för egna
tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagt tre
månader under ett och samma kalenderår;
att i avseende å arvode till förman vid förordnande såsom gruppledare
ävensom beträffande den husmodern tillkommande fria kosten
skall i alla hänseenden gälla vad som stadgats angående tjänstgöringspenningar;
att
beträffande förhöjning av avlöningen efter viss tids fortsatt
innehavande av tjänst i samma lönegrad tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år under
villkor, att tjänstinnehavaren under mer än fyra femtedelar av den
tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott
vitsord bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens
tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må
föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan kostnadsfri
ledighet eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och
för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem
år, på samma villkor,
under iakttagande, vad var och eu av omförmälda förhöjningar
angår, att den högre avlöningen ej må tillträdas förr än vid början av
kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit
uppnådd;
att befattningshavare därvid bör tillgodoräknas tid, som före den
nya avlöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till
motsvarande, å avlöningsstat uppförd befattning;
att innehavare av befattning å ordinarie stat vid ifrågavarande
anstalt äger att i fråga om rätt till ålderstillägg räkna sig till godo
tid, varunder han varit innehavare av motsvarande eller jämförlig befattning
vid fångvårdsstaten;
att direktören vid uppfostringsanstalten även må för tillgodonjutande
av ifrågavarande avlöningsförhöjning räkna sig till godo tid,
varunder han varit ordinarie tjänsteman i första lönegraden hos fångvårdsstyrelsen,
dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande
av fastställda avlöningsförmåner för nämnda styrelse;
att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
av löneförhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöjning;
att semester må årligen, då sådant kan ske utan hinder för
göromålens behöriga gång, åtnjutas av direktören, pastorn, lantbruksinspektoren,
andre och tredje lärarne samt bokhållaren en var under en
månad ävensom av maskinisten, förmännen och husmodern en var under
femton dagar;
att därjämte maskinisten, förmännen och husmodern må vid tjänstledighet
för sjukdom under loppet av ett och samma kalenderår åtnjuta
full avlöning under högst trettio dagar;
att befattningshavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll
å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som av styrelsen bestämmes,
begagna sig av semester;
att samtliga befattningshavare å ordinarie stat vid anstalten må
åtnjuta fri bostad jämte nödigt bränsle;
att beklädnadsersättning må i överensstämmelse med vad som
gäller beträffande tjänstgöringspenningar eller ersättning för sådana vid
vikariat utbetalas till maskinisten och en var av förmännen med 100
kronor samt till husmodern med 50 kronor, allt för år räknat;
att kostnadsfri vård av anstaltens läkare jämte av honom föreskrivna
medikamenter lämnas åt de sist omförmälda befattningshavarna,
men ej åt deras familjer;
att, därest för någon av de befattningshavare, vilka äga åtnjuta
fri läkarvård, uppstår av anstaltens läkare intygat behov av vård å
sjukhus eller tuberkulossanatorium, av anstaltens medel må efter styrelsens
beprövande bekostas sådan vård i allmänt rum jämte den förtäring, som
under vistelsen å sjukhuset eller sanatoriet av vederbörande läkare
föreskrives, dock att kostnaden ej må av anstaltens medel bestridas för
längre tid än sex månader årligen, ej heller under det kostnadsfri
ledighet åtnjutes eller då sjukdomen är av sådan art eller befattningshavaren
uppnått den ålder att ringa utsikt finnes för att han skall komma
att återinträda i tjänstgöring;
att, då kostnad av anstaltens medel utgår för befattningshavares
vård å sjukhus eller sanatorium, utgifterna för hans färd dit och därifrån
må på enahanda sätt bestridas;
att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva lönen eller, där avlöningen utgöres av
arvode, den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar,
utgår till månadens slut;
att, då befattningshavare avlider, styrelsen må, efter prövning av
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
förekommande omständigheter, medgiva hans änka eller etterlevande
familj att bibehålla den befattningshavaren anvisade bostadslägenheten
intill den dag, styrelsen finner lämpligt bestämma för lägenhetens frånträdande
;
att, därest tjänstinnehavare avlider i följd av olyckshändelse, timad
under tjänstutövning, ett belopp, motsvarande den avlidnes avlöning
för en månad, må såsom begravningshjälp tilldelas hans dödsbo;
att i fråga om befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten
ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid hans tillträde
till befattningen stadgat, dock att den, som med eller under år 1918
tillträder ordinarie befattning vid anstalten, skall vara underkastad de
förändrade bestämmelser uti berörda hänseenden, som under samma
år kunna varda meddelade; samt
att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldigunderkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.
Därest mina uti det föregående framställda förslag godkännas,
skulle den ordinarie avlöningsstaten för uppfostringsanstalten å Bona
få följande lydelse:
Stat~
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Tjänst- |
|||||
Lön eller |
görings- |
Arvode |
|||
motsva- rande |
pennin-gar eller |
för sär-skilt |
Summa |
||
motsva- |
uppdrag |
||||
rande |
|||||
[Efter 5 år kan lönen höjas med |
|||||
1 direktör ..................... |
3,000 |
1,500 |
— |
4,500 |
< 500 kronor och efter 10 år i med ytterligare 500 kronor. |
1 pastor och förste lärare, |
[Efter 5 år kan den del av ar-! |
||||
arvode ..................... |
2,100 |
1,150 |
— |
3,250 |
[ vodet, som motsvarar lön,; |
1 lan tbruksinspektor. tillika |
[Efter 5 år kan lönen höjas med! |
||||
avdelningsföreståndare 1 |
1,600 |
1,000 |
— |
2,600 |
|
f med ytterligare 200 kronor. |
|||||
1 andre lärare, tillika avdel- |
Efter 5 år kan den del av ar-> |
||||
ningsföreståndare, ar- |
1,450 |
vodet, som motsvarar lön,! |
|||
vode ........................ |
950 |
— |
2,400 |
höjas med 200 kronor och! |
|
1 tredje lärare, arvode...... |
1,200 |
900 |
2,100 |
efter 10 år med ytterligare [Efter 5 år kan lönen höjas med ( med ytterligare 200 kronor. |
|
1 bokhållare .................. |
1,200 |
900 |
2,100 |
||
1 maskinist..................... 1 förman med förordnande |
1,000 |
550 |
_ |
1,550 |
|
såsom gruppledare ... |
800 |
500 |
200 |
1,500 |
Efter 5 år kan lönen höjas med |
3 förmän med d:o............ |
2,400 |
1,500 |
600 |
4,500 |
100 kronor och efter 10 år |
1 förman ........................ |
800 |
500 |
— |
1,300 |
|
9 förmän ........................ |
7,200 |
4,500 |
11,700 |
[Efter 5 år kan lönen höjas medj |
|
1 husmoder, jämte fri kost Till ersättning åt vikarier |
700 |
700 |
|||
i |
|||||
under semester och tjän-steresor........................ |
— |
_ |
1,500 |
1 |
|
Summa |
— |
- | |
— |
39,700 |
Anm. För husmodern utgör pensionsunderlaget lönen jämte, i förekommande fall, intjänade
ålderstillägg.
Av hittills utgående, å extra stat beviljade förslagsanslag till avlöningar
åt tjänstemän vid anstalten hava även bestritts ålderstillägg till
befattningshavarna därstädes.
Sedan anstalten uppförts å ordinarie stat, torde ålderstilläggen, i
likhet med vad i allmänhet eljest är fallet, böra utgå av det å vederbörande
huvudtitel uppförda gemensamma förslagsanslaget till ålders
-
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
Såsom jag redan i det föregående antytt, skulle den kostnadsökning,
som föranleddes av ett bifall till mitt förslag, stanna vid ett jämförelsevis
måttligt belopp, och torde detta närmare framgå av följande beräkning.
I riksstaten för år 1917 är förslagsanslaget till avlöningar åt
tjänstemän vid anstalten å Bona uppfört med ett belopp av högst 28,645
kronor. Uti anslaget ingå begynnelseavlöningar med 24,995 kronor,
därav emellertid 500 kronor äro avsedda till arvode åt anstaltens läkare,
vadan alltså kostnaden för egentliga begynnelseavlöningar uppgår till
24,495 kronor. Återstoden av anslaget, 3,650 kronor, är avsett till bestridande
av intjänade ålderstillägg.
Uti det i statsverkspropositionen vid innevarande års riksdag för
år 1918 äskade förslagsanslaget till dessa tjänstemäns avlöningar, högst
29,145 kronor, ingingo de egentliga begynnelseavlöningarna med samma
belopp, 24,495 kronor, som för år 1917. Anslagssummans höjning var
föränledd av dels den föreslagna ökningen av läkararvodet och dels tillkomsten
av nya ålderstillägg.
Det av mig tillstyrkta förslaget till avlöningsstat slutar å ett belopp
av 39,700 kronor, utgörande summan av de egentliga begynnelseavlöningarna
jämte arvoden till gruppledarna samt vikariatsersättningar.
Nämnda belopp, 39,700 kronor, överstiger alltså med 15,205 kronor det
till egentliga begynnelseavlöningar i staten för år 1917 avsedda beloppet.
Det torde dock böra anmärkas, att avlöningar till 6 extra förmän
å tillhopa 6,000 kronor, vilka nu bestridas från förslagsanslaget till kost
och beklädnad åt eleverna m. m., vid bifall till mitt förslag icke vidare
skulle förekomma, samt att det för orgelspelning och sångundervisning
å samma anslag beräknade arvodet å 400 kronor i allmänhet skulle inbesparas.
Å andra sidan skulle mitt förslag föranleda, att från sistnämnda
förslagsanslag skulle utgå beklädnadsersättning till husmodern
med 50 kronor. Tages jämväl hänsyn till den ifrågasatta höjningen
av läkararvodet med 300 kronor samt den ökning med 100 kronor,
som skulle föranledas av bestämmandet av de extra nattvakternas
avlöningar till högre belopp än som förutsatts vid äskandet av förslagsanslaget
till kost och beklädnad åt eleverna m. m., skulle den verkliga
kostnadsökningen alltså kunna uppskattas till allenast 9,255 kronor.
Härtill torde dock, med anledning av ökningen av de å stat uppförda
förmännens antal, komma någon höjning av det för ålderstillägg erforderliga
beloppet, vilket framdeles skulle utgå av andra huvudtitelns
förslagsanslag till ålderstillägg.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 214 käft. (Nr 253.)
Koatnadabe
rakning.
5
34
Departe
mentschefens
hemställan.
Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr 253.
Yad angår löneregleringens inverkan på riksstatsanslagen bör det
i årets statsverksproposition å extra stat föreslagna avlöningsanslaget å
29,145 kronor utbytas mot ett ordinarie anslag till uppfostringsanstalten
å Bona å den nya" avlöningsstatens slutsumma 39,700 kronor.
Det andra nu utgående anslaget till anstalten — förslagsanslaget till
kost och beklädnad åt eleverna in. m. — vilket anslag i statsverkspropositionen
föreslogs för ar 1918 till 85,000 kronor, borde kunna
minskas med 5,050 kronor, motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan
avlöningarna till 6 extra förmän 6,000 kronor och, å andra sidan, dels
läkararvodet 800 kronor, beklädnadsersättningen till husmodern 50. kronor
och höjningen i extra nattvakternas avlöning 100 kronor. Därjämte
borde anslaget rätteligen överföras till den ordinarie staten. Då emellertid
riksdagen redan bifallit Kungl. Maj:ts förslag om ett extra anslag
för år 1918 å 85,000 kronor, torde med nu omnämnda förändringar
kunna anstå till nästkommande år.
Avlöningsanslagets höjning innebär en ökning å rikstatens utgiftssida
med 10,555 kronor. Till bestridande av detta belopp blevo medel
ej beräknade vid statsverkspropositionens utarbetande, men det torde
kunna täckas av inkomster, som enligt senare framställningar till riksdagen
skulle komma att beredas.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört,, får jag
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte — med återkallande av den uti nådiga
propositionen till innevarande års riksdag angående statsverkets tillstånd
och behov gjorda framställning om anvisande a extra stat för år 1918
till avlöning åt tjänstemän vid statens uppfostringsanstalt å Bona av
ett förslagsanslag, ‘högst 29,145 kronor — föreslå riksdagen, att
dels godkänna det av mig förordade förslag till avlönmgsstat för
statens uppfostringsanstalt å Bona ävensom till allmänna villkor och
bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner å samma stat;
dels medgiva att i särskilda undantagsfall Kungl. Maj:t må, efter
framställning av anstaltens styrelse, tilldela maskinist eller förman vid
anstalten gratifikation;
dels ock från och med år 1918 i riksstaten under andra huvudtiteln
uppföra ett ordinarie anslag till nämnda uppfostringsanstalt å
39,700 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas nådig
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Israel Myrlerg.