Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

1

Nr 206.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående anvisande
av anslag till statsunderstöd åt hantverksidkare för utbildande
av lärlingar samt till lärling spremier; given
Stockholms slott den 14 april 1917.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärendeu för denna dag vill Kung!. Maj it härmed föreslå riksdagen
att till statsunderstöd åt hantverksidkare för utbildande av lärlingar
samt till lärlingspremier att användas i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordade grunder å extra stat för år
1918 under riksstatens sjunde huvudtitel bevilja ett förslagsanslag,

högst................................................................................................. kronor 8,000.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Conrad Carleson.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 172 höft. (Nr 206.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Styrelsen för
Sveriges lian tverksorgmisution
den IS
oktober 19 It.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 april
1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: von Sydow,

Stenberg,

Falk.

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Carleson, anförde härefter
:

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift av den 18 oktober 1911 hade
styrelsen för Sveriges hantverksorganisatinn hemställt, det täcktes Kungl.
Maj:t taga i övervägande, huruvida icke till främjande av lärlingsutbildningen
inom hantverkerierna kunde efter mönster från Baden m. fl.
länder införas systemet med dels statsunderstöd åt väl kvalificerade
mästare såsom ersättning i någon mån för deras bestyr med utbildning
av lärlingar i sina verkstäder, dels ock statspremier för väl utförda
lärlingsarbeten och avslutningsprov såsom uppmuntran åt framstående
lärlingar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206. :l

Styrelsen anförde i sm framställning'' bland annat, att liiilingsväsendets
ordnande sedan många år varit den fråga, som inom hantverkskretsar
trätt i förgrunden bland de åtgärder, som ansetts böra
vidtagas till det allmänna främjandet av hantverksnäringen, samt att det
synts styrelsen lämpligt att taga under omprövning, huruvida ovannämnda
ursprungligen badensiska system med statsunderstöd till mästare samt
statspremieriDg av lärlingsarbeten kunde vara förmånligt för svenska
förhållanden.

Till frågornas närmare belysning lämnades eu redogörelse för vissa
utländska åtgärder till främjande av lärlingsutbildningen inom hantverkerierna,
ur vilken redogörelse här ma i korthet återgivas följande.

L Baden är sedan år 1888 infört systemet med s. k. lärlingsverkstäder, i det
att staten tilldelar vissa hantverksmästare, som åtaga sig utbildande av lärlingar
och dessutom lämna dem kost och logis, understöd till belopp, växlande mellan 15
och 200 mark per lärling för tre års lärotid. Bland villkoren för statsunderstöd märkas,
att mästaren tillser, att lärlingen besöker yrkesskola, där lämplig sådan linnes. Vidare
är lärling skyldig att för varje år tävla om statspremiema samt att efter lärotidens
slut undergå prövning. Vid fördelningen av statsunderstöden lägges särskild vikt
därpå, att mästaren ordnar sig för en kontinuerlig lärlingsutbildning, fortgående år
från år, samt att han själv deltager i arbetet och ej tager emot för många lärlingar
på en gång, varjämte förutsättes, att lärlingarnas arbete regleras etter en
ändamålsenlig plan. Övervakandet av stadgade bestämmelser tillkommer platsens
hantverksförening efter av vederbörande myndighet utfärdad instruktion. Beträffande
valet av yrken äga sådana företräde, där det ligger vikt uppå, att handafärdigheten
uppövas, på samma gång yrkesskickligheten och konstnärligheten utbildas, varjämte
även yrken för tillverkning av vanliga förbrukningsartiklar sättas i ett framstående
rum. Däremot äro yrken, där ordnad massfabrikation förekommer, alldeles uteslutna.
Statsunderstöd utgingo under år 1910 till 116 mästare för 136 lärlingar.
Systemet med statsunderstöd kompletteras med föreskrifter om årliga utställningar
av lärlingsarbeten, vid vilka premiering förekommer. .

Exemplet från Baden har vunnit efterföljd i Wurttemberg och Belgien, samt,
ehuru i mindre utsträckning, i Hessen, Schweiz samt Böhmen. I Wurttemberg, där
understöden utgå med belopp mellan 150 och 300 mark per lärling, i undantagsfall till
och med upp till 400 mark, för tre års lärotid, övervakas ifrågavarande lärlingsverkstäder
bland annat av en av statsmyndigheten anställd tjänsteman (Wanderlehrer).
I Böhmen tillkommer övervakandet dels handels- och industrikamrarna, dels yrkesföreningarna.
I Belgien låter statsmyndigheten dels direkt, dels genom yrkesföre ningarna

övervaka lärlingsverkstäderna.

Såsom belysande för verkan av ovannämnda statsunderstöd i Baden återgavs
i styrelsens skrift utdrag av ett utlåtande från Landesgewerbeamt i Karlsruhe år
1907, vari uttalades, att det måste om lärlingsverkstadsinstitutionen erkämias, att
densamma, såväl beträffande den fackliga utbildningen som i fråga om lärlingarnas
uppfostran i allmänhet, infriat de på densamma ställda förväntningarna.

4

Styrelsen för
Sveriges kantverJisorganisation
den 10
augusti 1912.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss anbefallt kommerskollegium att
avgiva utlåtande i ärendet, anmodade kollegium i skrivelse den 22 maj
1912 styrelsen för Sveriges hantverksorganisation att inkomma med
yttrande, huru styrelsen tänkt sig, att det ifrågasatta systemet, anpassat
efter svenska förhållanden, lämpligen skulle ordnas.

I anledning härav inkom från styrelsen för Sveriges hantverks''
organisation till kollegium en skrivelse av den 10 augusti 1912.

Uti nämnda skrift uttalade styrelsen som sin mening, att den bästa uppfattningen
om det praktiska gagnet för liantverksnäringen av ett statens direkta understödjande
av lärlingsutbildningen skulle kunna vinnas genom någon tids försök.
Genom dylika försök, vilka helst borde anställas under en tid av tre läroår och för
vilka sålunda borde väljas yrken, där en treårig lärotid passade, kunde man vimla
en god uppfattning om systemets gagn för våra förhållanden. Givetvis borde vid
dessa försök vederbörande myndighet äga att i avseende å det vid lärlingsutbildningen
gällande arbetsprogrammet företaga de ändringar eller tillägg, som erfarenheten
visade vara behövliga.

Ifrågavarande försök skulle ovillkorligen hava den praktiska nytta med sig,
att man vid den tidpunkt, då en lärlingslagstiftmng och ett ordnande av den lägre
tekniska undervisningen bland annat å yrkesskoleområdet kunde genomföras, hade
systemet fullt klart i avseende å bästa sättet för statens direkta understödjande av
lärlingsutbildningen vid mästarnas verkstäder.

Enligt styrelsens förmenande kunde systemet ifråga praktiseras lika bra med
som utan en lärlingslagstiftmng. Sedan en lärlingslagstiftmng kommit till stånd
och vissa administrationsformer ordnats, skulle givetvis systemet för statens direkta
understödjande av lärlingsutbildningen anpassas efter hithörande förhållanden.

Beträffande storleken av statsunderstödet utgick styrelsen från att beloppet
icke kunde sättas så högt, att det täckte mästarens alla kostnader, men med hänsyn
till att kostnaderna under första året vore större samt lärlingen ej genom sitt arbete
detta år kunde ersätta mästaren för dennes kostnad, borde ersättningen utgå efter
fallande skala. Under åberopande av ett i Finland av den av senaten tillsatta
yrkesutbildningskommittén framlagt förslag till inrättande av liknande statsunderstöd
föreslog styrelsen en ersättning med för första året 150 kronor, för andra året 100
kronor samt för tredje året 50 kronor. Enligt styrelsens åsikt borde man räkna
med 50 lärjungar under första året, 100 under andra året, 150 under tredje året.

Ifråga om lärlingars premiering förklarade styrelsen, att den i saknad av erfarenhet
icke kunde framlägga något närmare förslag. Till bedömande av frågan
lämnade styrelsen en redogörelse angående utställning av gesällstycken och lärlingsarbeten
i Baden samt prisbedömande av dessa.

Beträffande de närmare detaljerna angående anordningen med statsunderstöd
framhöll styrelsen vissa bestämmelser i det nyssnämnda finska förslaget, som i tilllämpliga
delar kunde vinna efterföljd. Sålunda skulle enligt finska förslaget industristyrelsen,
vilken enligt styrelsens för Sveriges hantverksorganisation förmenande
motsvarades av kommerskollegium, årligen i september kungöra anslagen lediga att
sökas inom årets utgång. Den, som erhölle anslag, vore skyldig att under veder -

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 206. 5

börande förenings tillsyn giva elev eu sådan undervisning, som kunde erfordras för
avläggande av yrkesprov. Yrkesföreningarna, vilka enligt styrelsens förmenande skulle
motsvaras av Sveriges hantverksorganisation, skulle hava att emottaga ansökningar om
anslag och till industristyrelsen översända desamma jämte eget utlåtande, ej mindre
därom att behov av lärlingsutbildningens understödjande förefunnes i orten beträffande
det yrke, som bedreves av sökanden, un även om dennes lämplighet att ombetros
med sådan utbildning, varom nu vore fråga. Yrkesföreningarna skulle samtidigt
handlägga alla framställningar av nu angiven beskaffenhet. Industristyrelsen skulle,
efter att i saken hava inhämtat utlåtande av yrkesutbildningsrådet, fördela anslagen,
varvid industristyrelsen ägde föreskriva, att undervisningen bordo, såvitt sådan; i
privat verkstad lämpade sig, försiggå systematiskt och under tillsyn av vederbör ande
yrkesförening, som av industristyrelsen borde om sin skyldighet härutinnan underrättas,
med förständigande att efter lärotidens utgång om undervisningens resultat
avgiva berättelse till industristyrelsen.

Till slut framhöll hantverksorganisationens styrelse, att, därest statsunderstöd
för lärlingsutbildningen kunde ernås, torde man kunna hoppas, att inom de flesta
hantverksyrken, i vilka rekryteringen vore ringa, tillgången på yrkeskunnig arbetskraft
skulle komma att tillväxa. Faktum vore, att stor klagan över brist på sådan
arbetskraft rådde inom många vrken, där man knappt hade möjlighet att, utbilda
lärlingar, enär arbetet därmed vore förenat med stora kostnader för mästaren, som
han i regel icke hade utsikt att få ersatta, samt lärlingarna saknade den sporre,
som läge i en ordnad premiering.

På grund av den erhållna remissen avgav kommerskollegium den
20 november 1912 underdånigt utlåtande i ärendet och anförde därvid i
huvudsak följande:

Ifrågavarande av styrelsen för Sveriges hantverksorganisation framlagda förslag
till understödjande av lärlingsväsendet syntes kollegium beaktansvärt. En omsorgsfull
utbildning av lärlingar utgjorde otvivelaktigt en av de viktigaste betingelserna
för en sund och fortgående utveckling av hantverket. Såsom kollegium redan
i sitt den 30 december 1909 avgivna underdåniga utlåtande angående 1907 års
lärlingskommittés betänkande framhållit, torde emellertid fa anses såsom ostridigt,
att arbetarnas yrkesutbildning i vårt land dittills icke varit vederbörligen tillgodosedd.
Sedan kommittén för utredning av frågan om den lägre tekniska undervisningens
ordnande den 11 juni 1912 avgivit utlåtande och förslag samt 1910 års
lärlingskommitté den 2 september 1911 framlagt första delen av betänkande med
förslag till lag om vissa lärlingsavtal, torde man emellertid kunna hysa förhoppning
om att dessa frågor skulle bliva lösta inom en icke avlägsen framtid. Aven när
så skett, skulle emellertid enligt styrelsens för Sveriges hantverksorganisation förmenande
inom åtskilliga yrken kostnaderna för utbildning av lärlingar fortfarande
komma att ställa sig så dryga, att det vore att befara, att om ej särskilda åtgärder
vidtoges, lärlingsutbildningen inom dessa yrken alltjämt komme att försummas.

Erfarenheten från den dåvarande lärlingsutbildningen syntes kollegium också
giva vid handen, att de uttalade farhågorna måste anses berättigade. Det förhållandet,
att man inom flertalet yrken knappast kunde tala om någon lärlingsutbildning,
utan att utbildningen inom respektive yrken nästan helt och hållet

Kommerskollegium
den
20 november

1912.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

vore beroende på de inom yrket använda icke vrkeskunniga arbetarnas intresse
och förmåga att på egen hand skaffa sig kunskaper och erfarenhet, syntes kollegium
icke kunna förklaras endast med saknaden av bindande lärlingsavtai. Orsaken till
den bristande lärlingsutbildningen torde icke sällan vara att finna däri, att lärlingsutbildningen
ofta vore förenad med dryga omkostnader. Särskilt bleve naturligen
detta fallet inom de yrken, där behovet av yrkesskicklighet vore särskilt framträdande
_ och förty _ icke yrkeskunniga arbetare endast sällan komme till användning.
En blivande lärlingslag skulle härvidlag icke kunna råda bot. då en sådan lag
näppeligen torde komma att innehålla något åläggande för mästare att antaga och
utbilda ett visst antal lärlingar, och lagen förty endast skulle hava betydelse i de
fall. där redan icke yrkeskunniga arbetare vore anställda, samt utbildningen av lärlingar
icke heller efter utfärdandet av en sådan lag torde komma att ställa sig
mindre kostsam. Utöver en lärlingslag erfordrades alltså vissa åtgärder för att
vinna rättelse i de rådande missförhållandena, och syntes kollegium det av liantverksorganisationens
styrelse föreslagna systemet med statsunderstöd åt mästare
vara värt särskilt beaktande.

En omständighet syntes kollegium särskilt tala för ett sådant statens direkta
understödjande av lärlingsutbildningen. Bland de villkor, som skulle uppställas för
åtnjutande av statsunderstöd, skulle nämligen bland annat upptagas förpliktelse för
mästaren att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som kunde
komma att givas rörande undervisningen, ävensom att underkasta sig nödig kontroll.
Härigenom bleve staten i tillfälle att mera direkt, än eljest skulle vara möjligt,
ingripa för skapande av eu duglig lärlingsundervisning. Därest detta statens ingripande
ställdes under sakkunnig ledning, torde man kunna hysa berättigad förhoppning
om, att de verkstäder, där mästarna åtnjöte statsunderstöd, komme att tjäna
som mönster i avseende å lärlingsutbildningen. Vikten ar'' att åstadkomma sådana
mönsterverkstäder syntes kollegium så mycket större, som det gällde att bringa
lärlingsväsendet ur den lägervall, vari det under de senaste årtiondena råkat.

Enligt kollega mening skulle statsunderstöden erhålla karaktär huvudsakligen
av kompensationer för särskilda kostnader, uppkomna antingen därigenom, att lärlingsutbildningen
inom yrket i allmänhet vore synnerligen betungande, eller ock
därigenom att statens krav på allsidighet och noggrannhet vid utbildningen medfört
särskilda utgifter.

Kollegium ansåg anordningen med statsunderstöd kunna komma till stånd
utan samband med den ifrågasatta lärlingslagen, men framhöll som en förutsättning
för statsunderstöd, att mästaren med stöd av § 15 i näringsfrihetsförordningen ingått
avtal med lärlingens målsman. Staten borde ock äga inflytande på den närmare
avfattningen av sådant avtal. Vid utarbetandet av föreskrifterna för statsunderstöd
borde det även tagas i betraktande, att en lärlingslag kunde komma att träda i
tillämpning inom den närmaste framtiden.

Kollegium framhöll vikten av, att det hela komme under ledning av en statsmyndighet,
samt erinrade om det ifrågasatta anställandet hos kollegium av en teknisk
konsulent, åt vilken beredningen av dylika ärenden med fördel kunde anförtros.
Då kollega tillstyrkan av ifrågavarande statsunderstöd vore till väsentlig del baserad
på anställandet hos kollegium av en teknisk konsulent, ansåg sig kollegium
emellertid för det dåvarande icke böra avgiva ett utarbetat förslag till bestämmelser
angående utbetalande av de föreslagna statsunderstöden, utan inskränkte sig kol -

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

legitim till angivande av allmänna grunder för statsunderstödets utgående för att
sedermera fä till Kungl. Maj:t inkomma med fullständigt förslag till föreskrifter i
nämnda hänseende.

Enligt kollegii mening borde understödet för eu treårig lärokurs utgå med
.‘100 kronor, varav 100 kronor borde utgå första året, 75 andra och 50 tredje året,
allt halvårsvis i efterskott. Återstoden, 75 kronor, skulle utbetalas, sedan mästaren
styrkt, att lärlingen genom avlagt prov eller eljest visat sig vara fullt utbildad i
yrket. Antalet lärlingar i varje lärokurs borde ej uppgå till mer än 50. Fördelningen
av understöden borde ankomma på Kungl. Maj:t efter kollegii förslag eller
ock på kollegium, varjämte yttrande borde inhämtas från Sveriges hantverksorganisation.
Bland de villkor, som borde uppställas för statsunderstödets tillgodonjutande,
framhöll kollegium särskilt, att mästaren måste ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter om lärlingsutbildningen, som kunde komma att utfärdas; att han
underkastade sig kontroll i avseende å lärlingarnas utbildning samt att han satte
lärlingen i tillfälle besöka teknisk yrkesskola, där sådan funnes. Beträffande
kontrollen förutsatte kollegium att medverkan skulle erhållas från hantverksföreningarna.

Beträffande förslaget om lärlingspremier, som av kollegium tillstyrktes, ansåg
kollegium, att detta system med fördel kunde omfatta ej blott lärlingar anställda
hos statsunderstödda mästare utan jämväl lärlingar, som erhållit anställning hos
andra mästare. Redan utdelades inom hantverksföreningarna belöningar till framstående
lärlingar, och ansåg kollegium det önskvärt, att hantverksföreningarna genom
statsunderstöd sattes i tillfälle att giva premieutdelningen en något större omfattning.
Tekniske konsulenten skulle biträda med kontrollen över det sätt, varpå
hantverksföreningarna handhade premiefördeiningen. Premierna skulle utgå med 20
kronor till varje hos statsunderstödd mästare anställd lärling, som avlagt godkänt
slutprov, samt med växlande belopp, dock högst 100 kronor, till särskilt förtjänta
lärlingar i allmänhet, vare sig de vore anställda hos statsunderstödda mästare
eller icke.

Därest understöden till mästarna fastställdes till av kollegium föreslagna belopp
samt fördelades efter angivna grunder, skulle enligt kollegii beräkning sammanlagda
beloppen av dessa understöd för en lärokurs om femtio lärlingar uppgå till
15,000 kronor, därav för första året 5,000 kronor, andra året o,750 kronor och tredje
året 6,250 kronor. (För det tredje året finge nämligen beräknas dels 50 kronor
för detta år. dels 75 kronor, som skulle utgå, då lärlingen visats vara utlärd.)
Då emellertid andra året skulle komma att utgå understöd jämväl för första året.
av nästa lärokurs, 5,000 kronor, samt tredje och följande åren skulle utgå ej mindre
för andra året av sistnämnda lärokurs, 3,750 kronor, utan även för första året av
tredje lärokursen, 5,000 kronor, skulle kostnaden för mästareunderstöden uppgå till:
första året 5,000 kronor, andra året 8,750 kronor, tredje och följande åren 15,000
kronor. Under förutsättning av lärokurser av endast 50 lärlingar skulle således
den årliga omkostnaden för mästareunderstöden uppgå till högst 15,000 kronor. För
premier till lärlingar hos statsunderstödda mästare, som skulle komma att utdelas
från och med tredje året, beräknade kollegium ett belopp av högst 1,500 kronor
ärligen samt för premier att utdelas av hantverksföreningarna till lärlingar i allmänhet
ett årligt anslag av 3,000 kronor att utgå från och med första året.

8

Departeynentschefen
1914.

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1914
i samband med övriga frågor angående anslag under riksstatens sjunde
huvudtitel för år 1915 anförde dåvarande chefen för finansdepartementet
bland annat följande:

»Styrelsens för Sveriges hantverksorganisation förevarande framställning grundar
sig på en strävan att söka bidraga till lösningen av en av hantverkets mest
vitala frågor, nämligen frågan om lärlingsväsendets ordnande. Såsom redan blivit
av så väl nämnda styrelse som kommerskollegium framhållet, har denna viktiga
fråga genom åtgärder, vidtagna från statens sida, förts ett stort steg framåt. Förutom
de av kollegium omförmälda utredningarna angående dels allmänna grunder
för ordnande av lärlingsväsendet och dels ordnande av den lägre tekniska undervisningen
ber jag i sådant avseende få nämna det förslag till lag om lärlingsväsendet
i vissa .yrken, som den 29 juli 1913 avgivits av därtill utsedda kommitterade.

Ännu äro emellertid frågorna om lärlingsväsendets ordnande i lagstiftningsväg
och om den lägre tekniska undervisningens reformerande icke i ett sådant skick,
att slutligt förslag kan för riksdagen framläggas.

Det av styrelsen för Sveriges hantverksorganisation nu framlagda förslaget
äger betydelse för lärlingsväsendets främjande dels såsom en mera fristående åtgärd
i detta syfte i avbidan på sakens definitiva ordnande dels ock såsom i viss mån
vägbanande för de antydda, mera genomgripande anordningarna. I det förra avseendet
torde det vara tillfyllest att — med hänvisning till det av kommerskollegium
påpekade gagnande inflytande, den föreslagna understödsverksamheten
skulle öva på lärlingsväsendet — framhålla, att den omständigheten, att frågan om
lärlingslagstiftuingen ännu väntar på sin lösning, icke synes böra utgöra hinder för
anställandet av försök på den nu anvisade vägen. Genom åtgärder, som allenast
hava karaktären av försök, skulle ej heller något fastslående av formerna för ett
framtida ordnande av hithörande förhållanden äga rum.

Vad åter beträffar förslagets betydelse för underlättandet av mera omfattande
åtgärders genomförande består den i skapandet av förhållanden, som erbjuda goda
anknytningspunkter för en kommande lagstiftning å området. Vid ordnandet av
den lägre tekniska undervisningen synes man nämligen behöva i viss mån bygga på
förutsättningen, att iärlingsväsendet blivit åtminstone i stora drag genom erforderlig
lagstiftning ordnat. De förslag till lagstiftningsåtgärder i sistnämnda avseende,
som framkommit, beröra emellertid endast rättsförhållandet mellan mästare och
lärlingar samt erforderliga kontrollföreskrifter. Någon skyldighet för mästare att
emottaga lärlingar torde icke kunna genom lagbestämmelser föreskrivas, och den
ifrågasatta lagstiftningen skulle därför endast träffa de mästare, som faktiskt och
frivilligt i sin rörelse hava lärlingar anställda. Då det åtminstone i vissa yrken
visat sig svårt att hos mästarna finna intresse för antagande av lärlingar, detta
huvudsakligen på grund av de kostnader, lärlingarna under den första anställningstiden
vanligen förorsaka mästarna, torde det vara angeläget att söka i möjligaste
mån undanröja anledningarna till detta bristande intresse. Just i detta avseende
synes det förevarande förslaget äga sin betydelse. Enligt detsamma skulle statens
ingripande ske på sådant sätt, att staten genom meddelande av statsunderstöd
skulle söka minska de ekonomiska betänkligheter mot lärlingars anställande, som
tilläventyrs kunna förefinnas.

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Statens bidrag skulle huvudsakligen endast komma att utdelas till mästare
i sådana yrken, där kostnaden för lärlingarnas utbildning är relativt stor eller
utbildningen eljest är betungande och där ett ordnat lärlingsväsen utan statens
understöd icke eller blott med svårighet skulle komma till stånd. En fördel hos
förslaget torde därjämte få anses ligga däri, att, därest statsunderstöd i någon form
skulle framdeles höra ifrågakomma i förevarande avseende, de ifrågasatta försöken
skulle komma att medföra praktiska lärdomar för bedömandet vid det slutliga
ordnandet av samma understödsverksamhet.

Statens ifrågavarande understödjande verksamhet bör givetvis ordnas på ett
sådant sätt, att densamma med största möjliga lätthet kan bringas i överensstämmelse
med en blivande lärlingslagstiftning. Såsom förutsättning för åtnjutande av statsunderstöd
torde sålunda redan nu böra uppställas den fordran, att ett avtal i av
staten godkänd form träffats mellan mästaren, å ena sidan, och lärlingen eller dennes
målsman, å den andra, om lärlingens anställande hos mästaren såsom lärling.

Själva överinseendet över hithörande förhållanden torde böra uppdragas åt
kommerskollegium. För fullgörande av en dylik uppgift har kollegium förklarat
sig behöva äga tillgång till en teknisk konsulent.»

Efter att hava erinrat, att å kommerskollegii industribyrå dåmera vore anställd
en teknisk konsulent, anförde departementschefen vidare:

»I fråga om det lokala övervakande, som givetvis bör ifrågakomma för att
bereda staten garanti för ett rätt användande av meddelade understöd, är det att
antaga, att hantverksföreningarna lämna kollegium det biträde, som må erfordras.

Beträffande statsunderstödets storlek, lärotidens längd, understödets fördelning
å de olika läroåren samt antalet lärlingar, för vilka anställning hos mästare skulle
genom statsunderstöd beredas, ansluter jag mig till vad kommerskollegium i sådant
avseende förordat.

Fördelningen av statsunderstöden torde, på sätt styrelsen för Sveriges hantverksorganisation
ifrågasatt, böra verkställas av kommerskollegium.

Angående villkoren för understödens åtnjutande och närmare bestämmelser
för deras utbetalande torde jag vid bifall till det förslag, jag här ifrågasätter, framdeles
efter kommerskollegii hörande få för Kungl. Maj:t framlägga förslag. Bland
villkoren torde emellertid under alla omständigheter höra inrymmas de, som kommerskollegium
i sitt utlåtande berört. Särskilt vill jag i detta avseende framhålla, att
mästarna böra åläggas skyldighet att sätta lärlingarna i tillfälle att besöka teknisk
yrkesskola, därest lämplig sådan finnes att tillgå. Lärlingarna torde nämligen höra
beredas tillfälle att erhålla även den teoretiska yrkesutbildning, som kan erbjudas,
så att de i möjligaste mån bibringas en verklig yrkesutbildning.

I fråga om anslag för premier åt lärlingar — vilket även i sin mån kan
bidraga till ett mera allmänt anställande av lärlingar — anslutar jag mig till
kommerskollegii mening, att statens bidrag icke bör inskränkas att avse premier
allenast till sådana lärlingar, som äro anställda hos statsunderstödda mästare, utan
att statsbidrag även hör beredas för premier åt lärlingar hos andra mästare.
Lika med kommerskollegium anser jag ock, att särskilda belopp böra beräknas för
premier åt lärlingar hos statsunderstödda mästare och för premier åt lärlingar,
anställda hos andra mästare.

Granskningen av de slutprov, vilka lärling skulle efter avslutad lärlingsutbildning
avlägga, ävensom utdelandet av premierna torde såsom kommerskollegium
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sarnl. 172 höft. (Nr 206.) 2

Kungl. Maj:t fi
fr artist äUnh;-i914.

1914 års förra
riksdag.

Styrelsen för
Sveriges kant
verksorganisa■
tion den 1
Salt 1916.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

föreslagit böra tills vidare ske genom hantverksföreningarna under överinseende,
utövat av kommerskollegium med biträde av den tekniska konsulenten. Mot kollega
förslag angående premiernas belopp har jag intet att erinra.

Den beräkning, kommerskollegium verkställt angående de för här ifrågavarande
ändamål erforderliga årliga anslagen, finner jag mig kunna godtaga. Enligt
nämnda beräkning skulle för år 1915 erfordras 8,000 kronor, därav 5,000 kronor
för understöd åt mästare och 3,000 kronor för premier, att utdelas av hantverksföreningarna
till lärlingar i allmänhet. Anslaget torde böra uppföras å extra stat.»

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kung!.
Maj:t i den till 1914 års förra riksdag avlåtna statsverkspropositionen
riksdagen att till statsunderstöd i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen förordade grunder åt liantverksidkare för utbildning
av lärlingar samt till lärlingspremier på extra stat för år 1915 anvisa
ett anslag å 8,000 kronor.

1 skrivelse den 3 mars 1914 angående vissa, av Kungl. Maj:t i
statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln gjorda framställningar
anmälde riksdagen, att riksdagen icke funnit sig kunna bifalla Kungl.
Maj:ts berörda framställa injr. Riksdagen anförde därvid följande:

»Enligt riksdagens mening måste föreliggande förslag att efter utländskt
mönster införa ett system med statsunderstöd åt mästare såsom ersättning för utbildning
av lärlingar samt statspremier för lärlingsarbeten och avslutningsprov i
och för sig anses mycket beaktansvärt. Emellertid linner riksdagen förslaget icke för
närvarande föreligga i det skick, att riksdagen kunnat bifalla detsamma. Även om
man på grund av de i propositionen därför anförda skälen ej synes nödvändigtvis
behöva avvakta den samtidiga lösningen av de ännu oavgjorda frågorna om lärlingsväsendets
ordnande i allmänhet och om den lägre tekniska undervisningens
reformerande, finner riksdagen likväl nödigt, att ytterligare utredning i vissa
hänseenden förebringas, innan beslut fattas om påbörjandet av en hittills inom
landet _ så okänd verksamhet, som den ifrågasatta. Särskilt anser riksdagen, med
anledning av rådande, mycket olikartade förhållanden inom olika yrken, en mera
ingående utredning erforderlig beträffande frågan inom vilka yrken statsunderstöd åt
mästare lämpligen höra ifrågakomma. Även frågan om lärlingars premiering torde
böra underkastas en förnyad grundligare prövning.»

I eu till Kungl. Maj:t ställd till kommerskollegium ingiven skrift
av den 11 juli 1916 har styrelsen för Sveriges hantverksorganisation
framhållit, att de nu rådande förhållandena, varunder man borde göra
det möjligaste för att medverka till stödjande av hantverksidkarnes näringsutveckling,
skulle mana till åtgärder av ifrågavarande art samt till
att genom återupptagande av frågan om statens direkta understödjande

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

av lärlingsutbildningen och genom den av riksdagen antydda utredningen
föra frågan vidare fram till sin lösning. I samband härmed har
styrelsen angivit åtskilliga yrken, som enligt dess åsikt kunde ifrågakomma
för statens understödjande i förevarande avseende, och i övrigt
framfört ett antal synpunkter, som av styrelsen ansetts böra tagas i betraktande
vid den ifrågavarande utredningen, varjämte styrelsen har
uttalat sin anslutning till det av kommerskollegium i utlåtandet den 20
november 1912 gjorda förslaget om lärlingspremiering.

Med skrivelse den 21 december 1916 har kommerskollegium överlämnat
berörda skrift; och har kollegium därvid anfört följande:

»Ett livsvillkor för en näring är, att densamma rekryteras med personer,
tillräckligt utbildade för det inom densamma förekommande arbetets utförande.
Utan detta villkors uppfyllande är den ifrågavarande näringen dömd att förfalla.
Problemställningen blir då den, huruvida det innebär något av statsintresse att
genom särskilda åtgärder hålla densamma uppe på tillbörlig nivå eller om det från
statssynpunkt kan synas likgiltigt, att dess uppgift icke vidare fylles.

För hantverkets vidkommande framkallar det angivna problemet den frågan,
om hantverket har någon speciell uppgift, som i en tid av hantverkets förfall kan
helt åsidosättas eller möjligen i modifierad form övertagas av andra näringar.

Enligt kollegii förmenande innebär begreppet hantverk sådan framställning
av arbetsprodukter, där arbetsmetoden giver framställaren möjlighet att i detalj
åsätta arbetsprodukten sitt personliga särmärke. Krav på arbetsprodukter, som
tillfredsställa den personliga smaken, komma utan tvivel alltid att finnas, om ock i
vissa fall dessa krav kunna vara mycket högt ställda, i andra fäll avsevärt lägre.
För ett kultiverat samhälle är det redan från denna synpunkt av vikt, att den
näring uppehälles, i vars arbetsmetod ligger just möjligheten att tillgodose de
nämnda kraven. Den ofrånkomliga förutsättningen för användandet av den arbetsmetod,
som hör hemma i hantverket, är full yrkesskicklighet hos den, som framställer
arbetsprodukten. Utan denna yrkesskicklighet blir arbetsprodukten, om den
hantverksmässiga arbetsmetoden användes, i allmänhet mindervärdig, eller ock, i
det fall nämligen att den inom den egentliga industrien förekommande arbetsmetoden
med detaljerad arbetsfördelning användes, förlorar den i väsentlig grad det personlighetsdrag,
som skulle hava givit den ett högre värde.

Den yrkesskicklighet, som sålunda synes kollegium nödvändig inom hantverket
för tillgodoseende av de krav av nyssnämnd art, som böra kunna ställas på
dess arbetsprodukter, har jämväl i ett annat avseende en enligt kollegii uppfattning
mycket stor betydelse. En förvärvad yrkesskicklighet av här ifrågavarande slagutgör
liksom industriarbetarens specialiserade yrkesskicklighet ett kapital, som genom
innehavarens arbete kan göras räntebärande. Men medan industriarbetarens yrkesskicklighet
på grund av specialiseringen i regel icke medgiver honom annan möjlighet
att utnyttja det i skickligheten liggande kapitalet än genom att i annans
tjänst utföra visst förelagt arbete, så är den inom hantverket förvärvade yrkesskickligheten
av sådan art, att den i flesta fall möjliggör för innehavaren att åt -

Kommerskollegium.

12

Kun (fl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

minstone i mindre skala börja bedrivandet av självständig yrkesverksamhet utan
att han därvid behöver disponera penningekapital till större belopp. Genom att sålunda
bygga den självständiga företagareverksamheten på företagarens yrkesskicklighet
i motsats till den massproducerande industrien, som för ett självständigt företagande
i första hand kräver tillgång till större kapital, har hantverket möjlighet
att framskapa ett större antal självständiga företagare än den egentliga industrien.
Det torde emellertid få anses som ganska allmänt erkänt, att möjligheterna att
känna sig tillfreds med sin ställning och i sitt arbete äro avsevärt högre för den
självständige företagaren än för den mer eller mindre osjälvständige löntagaren,
även om den förre, såsom inom det mindre hantverket mången gång torde vara
fallet, har ett mindre ekonomiskt utbyte av sin verksamhet än den senare. Denna
de självständiga företagames större möjlighet att känna tillfredsställelse med sin
tillvaro gör, att det ej kan vara för samhället likgiltigt, om deras antal alltför
starkt beskäres.

Härtill kommer, att å inånga orter, där det på grund av mindre goda kommunikationer
eller andra omständigheter icke kan för ortsbefolkningen vara ekonomiskt
att från andra orter med industriellt ordnad produktion tillgodose sitt behov
av vissa produkter, hantverket tack vare sina möjligheter till bedrivandet av verksamhet
i mindre skala är den enda tänkbara produktionsformen beträffande dessa
produkter.

Av det sagda framgår, att enligt kollegii förmenande hantverket såsom näring
har åtminstone tre ingalunda oviktiga uppgifter att fylla, vilka skulle i mycket hög
grad åsidosättas, om hantverkets produktion ersattes med allenast industriell produktion.
Dessa uppgifter äro dels tillgodoseendet av samhällets behov av arbetsprodukter,
framställda på ett sådant sätt, att personlig smak i desamma kan göra sig
gällande, dels möjliggörandet för ett större antal personer att, låt vara i mindre
skala, bedriva självständig verksamhet, dels ock tillgodoseendet av ortsbehovet av
vissa produkter i sådana fall, där ortsförhållandena försvåra eller omöjliggöra utnyttjandet
av å andra orter förekommande industriell produktion. Av dessa uppgifter
kan visserligen den förstnämnda i någon mån övertagas av på visst sätt
ordnad industri, men ingalunda de båda senare.

Då sålunda hantverket måste anses hava viktiga samhällsuppgifter att fylla,
måste det också anses som ett samhällsintresse, att dess fortbestånd tryggas.

Att härvidlag lärlingsutbildningen är en fråga av allra största vikt, har
länge varit erkänt, och den bär därför också gjorts till föremål för upprepade utredningar
i syfte att åstadkomma lagförslag beträffande dess slutliga ordnande.
Men även om frågan om mästares och lärlingars ömsesidiga skyldigheter och rättigheter
i huvudsak genom lag blir ordnad och sålunda i de fall, där med lagligt
bindande kraft en överenskommelse träffats mellan mästare och minderåriga arbetare
angående de senares utbildande i yrket, garantier vunnits för att denna utbildning
leder fram till därmed avsett resultat, så är därmed icke rekryteringsfrågan löst.

För mästaren innebär anställandet av en lärling dels åtagandet att under
vissa år meddela denne undervisning i yrket, dels ock åtagandet att under samma
tid kontant eller in natura giva lärlingen en viss ekonomisk valuta. I ersättning
för dessa åtaganden har mästaren att räkna på, att lärlingen under lärotiden utför
ett för mästaren nyttigt arbete. Rent ekonomiskt motsvaras det första av de från
mästarens sida gjorda åtagandena dels av värdet av den tid, som förbrukas vid

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 206.

lärlingens handledning, vare sig lärlingen handledes av mästaren själv eller hans
-esäller. dels av värdet av de råvaror och verktyg, som genom lärlingens bristande
färdighet onödigtvis förbrukas. Skall mästaren utan ekonomisk förlust kunna hålla
en lärling, måste tydligen värdet av det för mästaren nyttiga arbete, som utföres
av lärlingen under lärotiden, uppgå till minst samma belopp som värdet av mästarens

åtaganden. .... . .... ,

För lärlingen åter torde anställningstagandet i flesta fall åtminstone i forsta
hand icke vara baserat på åstundan att lära sig det ifrågavarande yrket utan i
stället huvudsakligen avse att även under minderårighets tiden beredas tillfälle att
genom egen inkomst bidraga till eller helt bekosta sitt uppehälle. Hans ekonomiska
ställning är ju också mången gång sådan, att det för honom kan synas vara en
tvingande nödvändighet att låta deri sistnämnda synpunkten bliva huvudsynpunkt.
Härav blir emellertid följden, att jämförelsevis höga krav komma att ställas på
storleken av den avlöning, som mästaren skall utbetala till lärlingen, och att på

grund därav mästaren i ersättning måste fordra att lärlingen utför ett för mästaren
nyttigt arbete av motsvarande omfattning. Då emellertid det för mästaren nyttiga
arbete, som av lärlingen verkligen kan utföras, i allmänhet ej är av den art, att
det främjar hans utbildning i yrket, utan huvudsakligen består i utförandet av
bisysslor, så komma allt för högt uppdrivna lönepretentioner att ovillkorligen medföra
en underhaltig yrkesutbildning. Går man så långt att mästaren nödgas betala
lärlingen en avlöning fullt motsvarande värdet av det av lärlingen utförda, för
mästaren nyttiga arbetet, då har också därmed lärlingen upphört att vara lärling i
egentlig mening; han kan då icke längre med fog fördra, att mästaren skall orna
tid och kostnader på hans utbildning, och har därför blivit allenast en icke yrkes -

kunnig lönearbetare. , , ,, „.. ,

I de fall, där utbildningsintresset icke är tillräckligt stort att forma den
minderårige eller hans målsman till några uppoffringar, eller där den minderåriges
ekonomiska förhållanden synas omöjliggöra dylika, är det på grund av nyss omnämnda
förhållanden helt naturligt, att de minderåriga söka sig sådana anställningar,
där något högre mått av yrkesutbildning icke kräves och där de på grund därav
omedelbart kunna räkna på ett gott ekonomiskt utbyte av sitt arbete. Då inom
handel och industri finnes rik tillgång på dylika anställningar, blir följden den,f att
den minderåriga arbetskraften dragés till dessa näringsgrenar, medan en för hantverkets
rekrytering erforderlig minderårig och för utbildning inom de olika yrkena
intresserad arbetskraft av ekonomiska skäl icke kan anskaffas.

Belysande för situationen är en utredning angående antalet lärlingar i de
olika hantverksyrkena inom huvudstaden, som år 1912 företogs av btockholms städs
hantverksförenings lärlingsnämnd. Utredningen gav vid handen, att antalet hos
nedanstående grupper liantverksidkare anställda lärlingar utgjorde:

Bagare

250 lärlingar

Bildhuggare

7

»

Bleckslagare

10

»

Bokbindare

127

»

Boktryckare

220

»

Frisörer

130

»

Förgyllare

22

»

Glasmästare

32

»

Guldsmeder

80 lärlingar

Hattmakare

0

»

Kakelugnsmakare

2

Kopparslagare

10

»

Körsnärer

4

:>

Målare

180

Pianomakare

6

»

Plåtslagare

179

»

14

Repslagare

o

Sadelmakare

32

Skomakare

0

Skräddare

35

Smeder

59

Snickare

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

lärlingar Svarvare

Tapetserare
» Tunnbindare

; Urmakare

Vagnmakare

2 lärlingar
15
1

40

8

iv ä?on?a kunna. synas vara ganska ojämna och i ett eller annat yrke ej sa

laga. Ett närmare aktgifvande pa, inom vilka yrken det större lärlingsantalet är
tiUfinnandes eder osökt till det resultatet, att det huvudsakligen är den inom yrket

Set ''få kalla de Ti ^ miadf ärig.a Passande okvalificerat arbete, som bestämmer

antakt sa kallade bil lingar. I de yrken, där en mängd lättare bisysslor finnas att
skota och dar för den minderårige sålunda finnes tillgång till förvärvsarbete kan
minderåriga synas mästaren fördelaktigt även mot en avlöning’ tillrackhgt
stor för att på dessa verka tilldragande, och här kommer därför skenbart
?£u 10gt flarhngsan*al, att förefinnas. I verkligheten är i allmänhet för hithörande
larkngar förvärvsarbetet huvudsak och utbildningen bisak, vilket gör att utbildningen,
för att ej medföra alltför underhaltigt resultat, måste beräknas kräva mycket
längre tid an som med ordnad utbildning skulle vara nödvändigt, och följden härav
,T''- att ,:l rhngarna oftast avbryta sin lärlingsanställning, innan de vunnit erforderlig
yrkesskicklighet, och därefter, tack vare bristen på fullt utbildade arbetare
vinna anställning som »försigkomna» samt sedan betrakta sig som yrkesarbetare i
vanlig mening. De yrken åter, som visa det minsta antalet lärlingar äro sådana

andrTb18 ! -V tdlrackll§ mä? gyttja lärlingarne såsom hantlangare eller till
andra bisysslor icke finnes, utan dkr dem redan frän början måste beredas sysselsättning
med egentligt yrkesarbete. Här torde det sålunda bliva mera aTvmrklig u -bddmng, men de kostnader och den tidsförlust, som härvid förorsakas mästaren
aro tillräckligt störa for att hålla lärlingsantalet nere på en ytterst låg nivå.

som ett verklTT r pT™ ,måste stälhlingen from de flesta yrken betraktas

bäSre ta*w **“ ,61'' *«**«-»»*> “ »‘t

bättraÄT % an^.da.. hedningens företagande har ställningen ingalunda förbättrats
utan alltmer forsamrats, tack vare det inom handel och industri på "rund
av de nuvarande förhållandena stegrade behovet av minderåriga för uträttande av

330JutbSin ° Tf ?Ör0naä1’ -°? Pä gmnd av sin art el ^äva någon
till TliT lm 0 T11- °ck,glva de mmderåriga eu inkomst, som i förhållande
till deras ålder i regel ar ganska avsevärd och i flesta fall tillräcklig att draga de

inomTantveiEet ^ ’ bÖ1’Jan ekonomiskt mindre givande anställningen som lärling

,• ..T må iU,a,nses förklariigt, att en person på 14 å lö år i regel huvudsak li0en

sei pa, vad han eller hon just för ögonblicket förtjänar, och mindre på vad
som mest gagnar för framtiden. Och i de fall, där ekonomiska förhållanden göra
d6t “V"? minderårige nödvändigt att själv förskaffa sig sitt uppehälle, är det

likmnn!l/°lk ar iSi att ^ifrågavarande minderåriges målsman ser saken från
lånande sj npunkter Men att detta åskådningssätt bland de minderårige och deras
malsman ar så vanligt, som för närvarande verkligen är fallet, även där det icke
betingas av de nyssnämnda förutsättningarna, måste hava någon särskild orsak.

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

Det är exempelvis ingalunda ovanligt, att en målsman med oj alltför god ekonomisk
ställning under erkännansvärda uppoffringar söker att giva sina barn tillfälle att
bedriva studier, avsedda att utgöra förberedelse till högre fackliga eller vetenskapliga
studier; i ett mycket stort antal av dessa fall avbrytas emellertid studierna just
vid den punkt, där förberedelsen avslutas för att efterföljas av de högre studierna,
d. v. s. innan studiernas egentliga mål nåtts. Man försvarar sig med att kunskap
alltid är av värde, även om man icke mäktat med mera än det allmänbildande förberedande
stadiet. Sällan finner man däremot en målsman, som är villig att i
samma grad underkasta sig uppoffringar för att åt de minderåriga, som stå under
hans vård, bereda en grundlig praktisk utbildning. Under även det förberedande
stadiet av de s. k. lärda studierna har man i regel ej något att invända mot skolans
krav på en arbetsintensitet, som ofta tangerar gränsen till den minderåriges prestationsförmåga,
finner sig i, att skolarbetet för den normalt begåvade lärjungen icke
medgiver, att häri i nämnvärd grad utför något förvärvsarbete för att såmedelst
bidraga till sitt livsuppehälle, samt underkastar sig direkta kostnader dels i form
av vissa avgifter, dels i form av utgifter för läroböcker och personlig förbrukningsmateriel.
Men i fråga om inhämtandet av praktisk yrkesutbildning anser man sig
böra anlägga helt andra synpunkter. Enär här utbildningen anses leda till bättre
resultat, om den meddelas på en välordnad yrkesverkstad, än om den försiggår under
form av skolundervisning, bär det legat nära till hands att ställa den minderåriges
utbildning i samband med hans förvärvsarbete, och på grund härav har alltmera
bland de vidkommande minderåriga och deras målsmän den uppfattningen vunnit
fotfäste, att det under lärotiden i första hand är fråga om ett förvärvsarbete.
Villigheten att vid förut omnämnda skolstudier helt uppgiva förvärvsarbetet har
här utbytts mot krav på att lärlingen under lärotiden i och genom sitt utbildningsarbete
helt och hållet eller åtminstone i det allra närmaste skall försörja sig själv.
Likaså bortfaller här all beredvillighet att ikläda sig kostnader, motsvarande de
vid vanlig skolundervisning nödvändiga direkta utgifterna.

Det måste synas egendomligt, att de två arterna av utbildning, den s. k.
lärda utbildningen och den praktiska, av vilka den senare, om förhållandena medgåve,
att den meddelades och tillägnades med samma intensitet som den förra, i
regel säkerligen skulle vid mogen ålder giva minst lika gott om icke större ekonomiskt
utbyte än den förra, betraktas från så olika synpunkter. Orsaken torde
böra sökas i en säregen värdesättning av de kunskaper och färdigheter, som i
de två fallen meddelas. Man skulle till och med nästan kunna säga, att en verklig
värdesättning från kunskapssynpunkt äger rum i regel endast beträffande den s. k.
lärda utbildningen, varemot vid den praktiska utbildningen lärlingens verksamhet,
såsom redan framhållits, i huvudsak betraktas som förvärvsarbete. Den praktiska
utbildningens värdesättning kommer därför att ske under samma synpunkt som
värdesättningen av sådant av minderåriga utfört arbete, som icke står i samband
med någon som helst utbildning, d. v. s under synpunkten av den omedelbart utgående
avlöningen, och en dylik jämförelse måste alltid utfalla till nackdel för lärlingsanst
ällnin gen.

Den här vidrörda värdesättningen av olika slags utbildning torde i icke
oväsentlig mån påverkas av de åtgärder samhället vidtagit i hithörande frågor.
Aven om, såsom redan nämnts, lärjungar och målsmän få vidkännas ganska stora
uppoffringar, om de vilja utnyttja den högre skolundervisningen, så är det dock av

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

allmänna medel, som själva undervisningen i regel bekostas. Om nu denna omständighet
beror därpå, att samhället för de offentliga tjänsternas rekrytering har
behov av ett mycket stort antal personer med därför lämplig utbildning, eller på
andra orsaker, så innebära dock de samhälleliga åtgärderna i detta avseende samhällets
erkännande av det stora värdet av den utbildning, som gives vid skolornas
undervisning, och detta erkännande kan icke undgå att inverka på den allmänna
uppfattningen och såmedelst bidraga till dessa skolors rekrytering. Den rent
praktiska yrkesutbildningen har i motsats härtill hänvisats till att vara ett mellanhavande
mellan läromästaren och lärlingen. Samhällets åtgärder beträffande denna
art av utbildning hava inriktats på allenast ett ordnande av densamma för att i
möjligaste mån trygga, att en utbildning verkligen kommer till stånd i de fall, där
ett åtagande beträffande densamma föreligger.

En dylik samhällets ordnande verksamhet, som i huvudsak måste gå ut på
vissa kontrollerande åtgärder, innebär visserligen även den eu viss grad av värdesättning,
dock kanske mera av ordnade arbetsförhållanden under lärotiden än av
de under samma tid meddelade kunskaperna och färdigheterna. Ett verkligt värdesättande
av fullgod yrkesskicklighet såsom grund för framtida verksamhet torde
med nuvarande uppfattning av lärlingsförhållandet såsom huvudsakligen en arbetsanställning
icke i allmänhet vara möjligt, utan att den nämnda uppfattningen balanseras
av sådana samhälleliga åtgärder, som otvetydbart ådagalägga, att utlärandet
av den konst, som ligger i mästarens yrkesskicklighet, icke är att betrakta såsom
något, det där kan påräknas utan kompensation, samt att värdet av den utlärda
konsten tillhopa med de direkta kostnader, som utlärandet förorsakat mästaren, i
regel ej kunna kompenseras genom återstående värdet av lärligens produktiva arbete,
sedan värdet av hans avlöningsförmåner fråndragits. Att även för närvarande
lärlingar anställas inom olika hantverksyrken, kan icke anses bevisa den sistnämnda
kompensationens tillräcklighet, enär dels framsynta mästare av förhållandena känna
sig manade att, under erkännansvärda uppoffringar från deras egen sida, för
tryggandet av yrkets fortbestånd bereda anställningar, som i och för sig måste
anses oekonomiska, dels den otillräckliga kompensationen haft till följd, att utbildningen
fått träda tillbaka för förvärvsarbetet, varvid sålunda anställningon blott till
namnet varit en lärlingsanställning. Såsom förut framhållits, har emellertid anställandet
av lärlingar nedgått långt under det minimum, som måste anses nödvändigt
för yrkenas tillfredsställande rekrytering.

De skäl, som i kollega utlåtande av den 20 november 1912 syntes kollegium
tala för, att det föreliggande förslaget att av allmänna medel bereda vissa mästare
inom hantverksyrken, vilka åtaga sig att systematiskt utbilda lärlingar, ersättning
för i samband med denna utbildning havda kostnader, genomfördes, och vilka skäl
i huvudsak gingo ut på att från ekonomisk synpunkt för mästaren möjliggöra
anställandet av lärlingar, äga enligt kollega förmenande allt fortfarande samma
giltighet, som då de först anfördes.

Därjämte får kollegium, i anslutning till vad ovan anförts, betona, att den
föreslagna åtgärden just synes vara av sådan natur, att den i avsevärt högre grad
än de flesta andra tilltänkta åtgärder för lärlingsutbildningens befrämjande innebär
ett samhällets erkännande av att hantverksskicklighet i och för sig har ett värde,
tillräckligt stort att offra något på, och att genom ifrågavarande åtgärds genomförande
jämväl skall kunna i allmänna medvetandet åstadkommas en sådan värde -

17

Kung I. Mcij:ts K ml. Proposition År 206.

sättning av hantverksskickligheten, att vid den minderåriges yrkesval det icke i
regel skall vara den omedelbart förvärvade inkomsten, som skall lalla utslaget vid
valet mellan lärlingsanställning och andra för minderåriga lämpliga förvärvsanstållningar.
utan att beträffande lärlingsanställningen jämväl sädana i det föregående
vidrörda synpunkter måtte tagas i betraktande, som vanligen äro de avgörande vid
valet av de studiebanor, där studierna icke bedrivas under formen av förvärvsarbete.
Enligt kol logii förmenande skulle vid yrkesvalet ett anläggande av sist omförmälda
synpunkter beträffande lärlingsanställning inom hantverket i ej oväsentlig mån bliva
till fördel för dettas rekrytering och detta icke blott vid jämförelse med okvalificerade
arbetsanställningar utan även vid jämförelse med de teoretiska studiebanorna.

Förslaget att tilldela väl kvalificerade lärlingar statspremier vid lärotidens
slut synes kollegium jämväl väsentligt bidraga till en mera riktig värdesättning av
hantverksskickligheten, i det att premieringen måste anses innebära ett erkännande
av att lärlingen, i och med att han grundligt lärt sig yrke, kommit till ett resultat,
vars uppnående det är ett samhällsintresse att befrämja. Om sålunda lärlingspremieringen
lika väl som en av allmänna medel utgående ersättning till vissa
mästare för utbildandet av lärlingar på grund av sin betydelse för ett rätt värdesättande
av hantverksskickligheten avsevärt böra kunna bidraga till främjandet av
hantverkets rekrytering, så har lärlingspremieringen dessutom helt naturligt den för
all tävlan om belöningar gemensamma betydelsen av att verka som en kraftig sporre
vid lärlingens tillgodogörande av den utbildning, som bjudes honom, vilken synpunkt
för övrigt redan berörts i kollega förut omnämnda utlåtande av den 20 november 1912.

Bland de allmänna förutsättningar för ett tillstyrkande av det ifrågavarande
förslaget, som av kollegium uttalades i nyssnämnda utlåtande och som kollegium
fortfarande anser sig böra vidhålla, finnes särskilt framhållet anställandet inom kollegium
av en teknisk konsulent med uppgift att bereda ärenden, som stode i samband
med hantverksnäringen. På grund härav finner sig kollegium böra erinra därom, att
denna förutsättning för närvarande är uppfylld, i det att från och med år 1914 eu
dylik tjänsteman finnes inom kollegium anställd.

Rörande valet av de yrken, som böra komma ifråga vid de första försöken
att. tillämpa de föreslagna åtgärderna, anser sig kollegium böra uttala som sin åsikt,
att, försåvitt man håller sig till de yrken, som bedrivas i nämnvärd omfattning och
med ett tillräckligt antal självständiga utövare för att möjliggöra ett lämpligt urval
bland dessa vid försökens anställande, det icke torde finnas någon som helst risk
för olämpligt val. Behovet av åtgärder med här angivet syfte är inom alla hantverksyrken
så stort, att någon fara för att försök k om me att anställas inom yrken,
där åtgärderna kunde anses överflödiga, icke kan anses föreligga. Vidare ligger det
i den hantverksmässigt ordnade driftens natur, att arbetsmetoden skall vara så
ordnad, att den möjliggör utbildandet av lärlingar. Det är sålunda icke så mycket
valet av försöksyrken det hänger på, om försöken skola bliva vägledande för frågans
vidare utveckling eller icke. utan så mycket mer på urvalet av de mästare, som
böra kunna ifrågakomma, och på bedömandet av de av lärlingarna utförda proven.

De av styrelsen för Sveriges hantverksorganisation i dess skrivelse föreslagna
yrkena, nämligen bildhuggare-, bleckslagare-, bokbindare-, frisör-, förgyllare-, glasmästare-,
guldsmeds-, kopparslagare-, körsnärs-, målare, plåtslagare-, sadelmakare-,
skomakare-, skräddare-, smeds-, snickare-, tapetserare-, urmakare- och vagnmakareyrkena,
synas kollegium vara synnerligen lämpliga för försöks anställande på grund
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt 172 höft. (Nr 206.) 3

18

Xungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 200.

av, att inom dem det förefinnes ett mycket stort behov av ökad rekrytering, att de
bedrivas av tillräckligt antal utövare samt dessutom att inom dem kostnaderna för
lärlingarnas utbildning äro . så stora, att de för ett stort antal mästare äro nästan
oöverkomliga, varför också inom åtskilliga av dem den första delen av utbildningen
för närvarande överlämnas till av yrkesföreningarna anordnade skolor, ett förfaringssätt,
som enligt allmän uppfattning bland hantverkets målsmän och enligt en mängd
i samband med utredningen av den lägre tekniska undervisningens ordnande gjorda
uttalanden beträffande de ifrågasatta fullständiga och förberedande lärlingsskolorna
icke kan betraktas såsom annat än en nödfallsåtgärd, framtvingad av de för närvarande
exceptionellt svåra betingelserna för enskilda mästares utbildande av lärlingar.

I sitt utlåtande av den 20 november 1912 angav kollegium som sin uppfattning,
att antalet lärlingar i varje lärokurs ej borde uppgå till större antal än 50r
och finner sig kollegium böra vidhålla denna mening. Då antalet av hantverksorganisationens
styrelse föreslagna försöksyrken är 19 och detta antal enligt kollega
förmenande icke bör inskränkas, om de tilltänkta försöken skola kunna med hänsyn
till yrkenas olika art tjäna till ledning för frågans vidare utveckling, skulle sålunda
inom varje försöksyrke i medeltal icke komma att för varje lärokurs anordnas mera
än två eller tre försök, d. v. s. det minsta antal, som överhuvud kan tänkas, om
de inom yrket anställda försöken snola kunna anses i någon män utslagsgivande
beträffande de med försöken vunna erfarenheterna. På grund härav synes det kollegium
icke vara behövligt eller ens ändamålsenligt att på förhand angiva några rik tningslinjer
för försökens fördelande på de olika yrkena, utan bör detta bero huvudsakligen
på beskaffenheten av de ansökningar, som kunna i ärendet inkomma.

Beträffande storleken av de ifrågavarande statsbidragen till mästare samt av
lärlingspremierna finner kollegium ingen anledning att föreslå andra belopp än de i
kollega förutnämnda utlåtande föreslagna beloppen.

Emellertid synes det kollegium lämpligt, att förut angivna allmänna grunder
för det ifrågasatta anslagets användande nu kompletteras med avseende å huvudinnehållet
i de särskilda bestämmelser som beträffande anslaget kunna bliva behövliga.
Dessa bestämmelser, som det torde böra tillkomma Eders Kungl. Maj:t att
efter förslag av kommerskollegium fastställa, böra avse ansökning, utdelning och
kontroll. Så snart emellertid frågan om lärlingars anställande blivit genom särskild
lag ordnad, böra helt naturligt bestämmelserna angående den statsunderstödda lärlingsutbildningen
i vidkommande delar bringas i överensstämmelse med donna lag.

Av vad som yttrats vid ärendets tidigare handläggning torde framgå, att
kommerskollegium är den statsmyndighet, som bör anförtros att i enlighet med
fastställda bestämmelser ombestyra vad som hör till realiserandet av de ifrågasatta
åtgärderna. Det bör således tillkomma kollegium att mottaga ansökningar, att bestämma
över anslagets fördelning och att utöva tillsyn över det hela. Härvid synes
det dock vara naturligt, att kollegium anlitar Sveriges hantverksorganisations och
dess lokalföreningars intresserade medverkan.

Då redan nu inom hantverksorganisationen förefinnes ett enhetligt ordnat
system för lärlingars prövning och belöningsmedaljers utdelande, även om detta system
ännu ej tillfullo hunnit å alla orter genomföras, synes det kollegium naturligt, att
detta system utnyttjas i samband med den statsunderstödda lärlingsutbildningen.
De prov, som stå i samband med den statsunderstödda lärlingsutbildningen, torde
därför i tillämpliga fall böra göras identiska med de utlärlingsprov, som måste av -

Kung/.. Nät/. Proposition Nr ''Mitt. I''■*

läggas för erhållande av hantverksorganisationens gemensamma utlärlingsbevis och
på vilka även tilldelandet av organisationens medaljer grundas.

Beträffande kontrollen över den statsunderstödda utbildningens bedrivande
under lärotiden torde medverkan jämväl böra påräknas, enär det icke kan vara
kollegium möjligt att genom sin tekniske konsulent utöva direkt kontroll i tillräcklig
omfattning. För att denna biträdande kontroll mä bliva så enhetligt ordnad
som möjligt, torde den emellertid icke böra överlämnas åt lokalföreningarna som
sådana, utan synes den lämpligare utövas genom av hantverksorganisationen med
hänsyn till vederbörande yrken tillsatta ombud å de orter, där statsunderstödd lärlingsutbildning
bleve anordnad, vilka ombud .skulle hava att årligen avgiva utlåtande
angående utbildningens bedrivande. Kollegium utgår härvid från den förutsättningen,
att gottgörelse till dessa ombud icke skulle drabba det allmänna. Medverkan bör
vidare tagas i anspråk så tillrida, att organisationens utlåtande över inkomna ansökningar
inhämtas.

Det avtal mellan mästaren och lärlingens målsman angående lärlingens anställning,
som kollegium i sitt föregående utlåtande i ärendet ansett höra vara eu
förutsättning för statsunderstöd, synes böra underskrivas jämväl av lärlingen, visserligen
icke därför att en dylik underskrift skulle göra avtalet mera juridiskt bindande
för lärlingen, utan därför att denna underskrift icke kan undgå att moraliskt utöva
ett ej oväsentligt inflytande och sålunda i sin mån bidraga till att lärlingen i allmänhet
söker fylla sina åtagna förpliktelser och icke i förtid avbryter sin utbildning.

Den vid ärendets föregående behandling av kollegium uttalade uppfattningen,
att mästaren skall sätta lärlingen i tillfälle att besöka teknisk yrkesskola, därest
sådan finnes å orten inrättad, finner kollegium ingen anledning att nu frångå. 1
det ovan omnämnda avtalet torde böra angivas, vilken av kontrahenterna skulle
vidkännas dels eventuella skolavgifter, dels kostnaderna för sådan undervisningsmateriel,
som ej av skolan bekostas.

Beträffande lärlingarnas premiering synes det kollegium, som om systemet
lämpligast borde ordnas så, att benämningen »statspremium» komme till användning
allenast ifråga om belöningar, som utdelades till de högst kvalificerade lärlingarna.
Det torde nämligen icke vara gagneligt för allmänna uppfattningen av den utmärkelse,
som tilldelandet av ett statspremium bör innebära, om statspremier kunde
tilldelas lärlingar, som vid provets bedömande icke tillerkänts så högt vitsord, att
dem kunnat tilldelas någon av hantverksorganisationens särskilda belöningar. Det
belopp av 20 kronor, som vid ärendets tidigare handläggning föreslagits böra efter
avläggande av godkänt prov utgå till varje lärling, för vars utbildning statsunderstöd
utgått, och som fortfarande synes kollegium val motiverat såsom ett medel att
uppmuntra till provs avläggande, torde sålunda icke böra karakteriseras som statspremium,
utan synes lämpligast kunna betecknas med benämningen »utlärlingspenning».
Det torde säkerligen icke möta några svårigheter för sådan överenskommelse
med hantverksorganisationen och dess lokalföreningar, att denna utlärlingspenning,
vars utgående är beroende allenast av lärlingsprovets godkännande, kunde
utbetalas i samband med överlämnandet till lärlingen av organisationens utlärlingsbevis.
Benämningen »statspremium» torde däremot böra användas för de extra
belöningar, som skulle tilldelas de mest förtjänta av nyssnämnda grupp lärlingar.
Men, för att i möjligaste mån utesluta möjligheten, att dessa statspremier skola
kunna tilldelas lärlingar, som visserligen kunde betecknas såsom synnerligen väl

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ''Jod.

kvalificerade, men som dock kanske i åtskilliga fall överträffas av lärlingar, som ej
åtnjutit statsunderstödd utbildning och därför ej kunna komma ifråga vid fördelande!
av de ifrågavarande statspremiema, synes fördelningen böra grundas på eu jämförelse,
som ej inskränkes till att gälla allenast lärlingar med statsunderstödd utbildning
utan som utsträckes til! samtliga lärlingar, vilka tilldelats utlärlingsbevis, oberoende
av, om deras utbildning varit statsunderstödd eller icke. Eu dylik jämförelse synes
kollegium ligga i utdelandet av hantverksorganisationens medaljer. Dessa medaljer
utgöras av dels bronsmedalj, dels silvermedalj i tvenne storlekar. Årligen utdelas
inemot -JO bronsmedaljer och ungefär lika mänga av den mindre silvermedaljen,
varemot den större silvermedaljen ännu icke utdelats. Dä antalet statspremier under
försökstiden icke skulle uppgå till mycket mer än 5 per år synes det kollegium
lämpligt, att bestämmelse gives därom att allenast de lärlingar med statsunderstödd
utbildning må kunna ifrågakomma vid utdelning av statspremier, som på grund av
lärlingsprov tilldelats någon av Sveriges hantverksorganisations silvermedaljer.

På grund av statspremiernas starkt begränsade antal torde det icke vara
möjligt att ernå eu rättvis fördelning av dem, om varje fall särskilt upptages till
provning, utan torde det vara nödvändigt att samtidigt pröva kvalifikationerna hos
samtliga de lärlingar, som under en viss tidrymd, lämpligast ett år, gjort sig berättigade
till att vid prövningen tagas med i räkningen. Lämpligast torde handläggningen
av frågan böra ordnas så, att organisationen vid varje års slut till kollegium
inkommer med uppgift såväl å de lärlingar med statsunderstödd utbildning,
som tilldelats organisationens medaljer, som även angående arten av de av ifrågavarande
lärlingar utförda prov, och i samband därmed avgiver förslag till statspremiernas
fördelning.

Vad beträffar de anslag, som ifrågasatts böra tilldelas vissa hantverksföreningar
i och för lärlingars premiering, synes det kollegium, som om de av
dessa anslag utdelade premierna icke böra karaktäriseras som statspremier, utan
höra anslagen allenast avse att för vederbörande förening möjliggöra ett utvidgande
av inom densamma redan förekommande premiering av lärlingar. Helt naturligt
bör även denna premiering, som sålunda delvis komme att bekostas av allmänna
medel, ställas under kollega tillsyn, och på grund därav torde det böra åläggas
hantverksförening, som tilldelas statsunderstöd i här ifrågavarande syfte, att årligen
till kollegium inkomma med redogörelse för hela sin premieringsverksamhet. Såsom
av kollegium redan vid ärendets föregående behandling uttalats, bör, där så låter
sig gorå, den statsunderstödda premieringen försiggå i samband med utställning av
de ifrågavarande proven.

1 särskilda promemorior har inom kollegium enligt, ovan uttalade grunder
gjorts utkast dels till bestämmelser angående det ifrågasatta anslagets användande,
dels och till överenskommelse angående anställande av lärlingar med statsunderstödd
utbildning. Dessa utkast avse dock allenast att visa, huru kollegium tänkt sig, att
ifrågavarande bestämmelser och överenskommelser kunna avfattas, men icke att
vara för fastställande av Eders Kungl. Maj:t färdiga förslag. Vad särskilt den
ifrågavarande överenskommelsen vidkommer, synes något särskilt formulär för densamma
alls icke böra för närvarande fastställas, ehuruväl ett normerande formulär
till ledning vid avfattandet av dylika överenskommelser torde vara av stor betydelse.»

Under framhållande att kollegium fortfarande ansåge, att här ifrågasatta
allmänt gagneliga åtgärder kunde utan svårighet genomföras oberoende av att

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

lärlingsförhållandena ännu ej ordnats genom lag, har kollegium överlämnat förutom
den från styrelsen för Sveriges hantverksorganisation inkomna skriften jämväl de
av kollegium omnämnda tvenne promemoriorna, och har kollegium med stöd av
vad kollegium anfört, hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för anvisande till statsunderstöd
för år 1918 av ett belopp å 8,000 kronor att användas huvudsakligen i
enlighet med av kollegium angivna grunder till ersättning åt hantverksidkare för
utbildande av lärlingar samt till lärlingspremier.

Beträffande storleken av de belopp, som för de följande åren skulle erfordras,
har kollegium hänyisat till sitt tidigare avgivna utlåtande.

Av de utav kommerskollegium upprättade promemorierna torde
deri, som innehåller utkast till överenskommelse angående anställande av
lärling, för vars utbildande .statsunderstöd utgår, icke behöva här återgivas.
Däremot ber jag få redogöra för den promemoria, som innefattar
föreskrifter angående''det ifrågasatta anslagets användande. Denna promemoria
innehåller följande bestämmelser:

»l:o) Ansökning om statsunderstöd för utbildande av lärlingar ställes till
kommerskollegium och skall vara åtföljd av:

a) frejdbetyg, .... .

b) intyg att sökanden bedriver självständig verksamhet inom det hantverks yrke

ansökningen avser, .

c) intyg att sökanden äger sådan yrkesskicklighet och i övrigt sadana egenskaper,
att han anses kunna bedriva lärlingars utbildning med sådan framgång, att
statsunderstöd för denna utbildning bör kunna ifrågakomma.

d) bestyrkt avskrift av överenskommelse mellan mästaren å ena sidan samt
lärlingen och hans målsman å andra sidan angående lärlingens anställning.

e) intyg angående lärlingens ålder.

2:o) Statsunderstöd för utbildande av lärlingar tilldelas av kommerskollegium.
som dessförinnan har att höra Sveriges hantverksorganisation.

3:o) Den statsunderstödda utbildningen av lärlingar står under tillsyn av
kommerskollegium med biträde av ombud för Sveriges hantverksorganisation.

4:o) Statsunderstöd för utbildande av lärlingar utgår med 300 kronor för
varje lärling, som den statsunderstödda utbildningen avser, därav 100 kronor utbetalas
vid första, 75 kronor vid andra och 50 kronor vid tredje årets slut, sedan
för varje gång av ombud för Sveriges hantverksorganisation avgivits utlåtande,
huruvida mästaren, för såvitt på honom ankommer, bedrivit lärlingens utbildning
på ett för utbildningens fullbordande vid tredje årets slut ändamålsenligt sätt, varjämte
återstoden 75 kronor utbetalas, sedan blivit styrkt, att lärlingen genom avlagt
prov eller på annat sätt visat sig vara utlärd i yrket.

5:o) Det åligger mästare, som tilldelats statsunderstöd för utbildande av

lärlingar: .

att bedriva ifrågavarande lärlingars utbildning på sådant sätt, att de, för
såvitt på mästaren beror, kunna efter tre års lärotid genom prov visa sig vara
kompetenta att erhålla Sveriges hantverksorganisations utlärlingsbevis,

att ställa sig till efterrättelse de anvisningar eller föreskrifter rörande lärlingsutbildningen,
som av kollegium eller eljest kunna komma att utfärdas,

22

Styrelsen för
Sveriges kant■
verksorganisation
den 6
februari 1917.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

att lämna av kollegium utsänt ombud tillfälle att taga del av verksamhetens
bedrivande i de avseenden, där lärlingsutbildningen därav beröres,

att lämna ombud för Sveriges hantverksorganisation tillfälle att taga del av
verksamheten i för ovannämnda utlåtandes avgivande erforderlig omfattning, samt
att så ordna lärlingens yrkesarbete, att hinder ej därav må uppstå för lärlingens
bevistande av för hans teoretiska yrkesutbildning lämplig skola, därest sådan
linnes å orten med understöd av allmänna medel anordnad.

ö.o) Brister mästaren i fullgörandet av någon av ovan angivna skyldigheter
eller finner kommerskollegium eljest förhållandena vara sådana, att statsunderstödet
ej vidare bör utgå, äger kollegium innehålla ännu ej utbetald del av detsamma.

7:o) Lärling, för vars utbildande mästare tilldelats statsunderstöd och som
efter avlagt prov tilldelats Sveriges hantverksorganisations utlärlingsbevis, tilldelas
en utlärlmgspenning av 20 kronor.

?:0)- aY nyssnämnt slag, som i samband med tilldelandet av ut lärlingsbevis

jämväl tillerkänts någon av Sveriges hantverksorganisations silvermedaljer,
kan av kommerskollegium tilldelas statspremium av högst 100 kronor.

9:o) Kommerskollegium äger att, efter hörande av Sveriges hantverksorgaiusation,
pa därom gjord ansökning tilldela till organisationen ansluten hantverksförening
statsunderstöd att i samband med tilldelandet av utlärlingsbevis och
under kollegii tillsyn utdelas såsom premier åt särskilt förtjänta lärlingar, oberoende
av, om dessas mästare tilldelats statsunderstöd för utbildningen eller icke.

ftho) Hantverksförening, som tilldelats statsunderstöd i ovan angivet syfte,
skall vid slutet av det år, under vilket understödet är avsett att användas, till
kommerskollegium inkomma med uppgift å samtliga lärlingar, som under året tilldelats
utlärlingsbevis, arten av deras avlagda prov, de över proven avgivna vitsord
samt de till dem utdelade premier, medaljer och andra belöningar.»

Styrelsen för Sveriges hantverksorganisation har därefter i en till
chefen för finansdepartementet ställd ski^ft av den 6 februari 1917 anslutit
sig till det av kommerskollegium senast avgivna förslaget i denna
fråga, vilket styrelsen ansett såsom ett synnerligen lyckligt lorsöksprogram,
förtjänt av att i praktiken fn prövas.

Styrelsen har i denna skrift vidare betecknat förslaget såsom ett mycket
beaktansvärt medel för det allmännas främjande av lärlingsutbildningen i yrkena
Enligt styrelsens uppfattning måste förevarande fråga betraktas såsom en undervisningsfråga
och jämväl såsom ett lämpligt, sätt för det allmännas utnyttjande av
framstående hantverksmästare såsom lärare för de unga i yrkena.

Om staten genom utgivandet av vissa ersättningsbelopp åt väl kvalificerade
läromästare inom olika yrken bleve i tillfälle att medelst sina övervakande och
konsulterande organ åstadkomma en likformighet vid lärlingarnas utbildning hos
mästareprincipalerna och härigenom ett i möjligaste mån systematiskt läroprogram
kunde ernås, vore detta enligt styrelsens mening uppenbart en synnerligt god vinst
för det allmänna i avseende på den lyckliga framgången av de ungas yrkesundervisnmg.
Staten understödde också redan nu på annat sätt den allmänna undervisningen
och vore det nu ifrågasatta nya systemet endast en på utlandets erfarenhet
grundad rationel! utveckling av hittillsvarande statsåtgärder.

28

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 206.

Styrelsen tiar också framhållit att mästaren givetvis gjorde väsentliga uppoffringar
för värjo av honom utbildad lärling, och att mästarens »vinst» på lärlingarna
ofta voré ganska minimal, om ens någon i mänga fall. Hans uppoffringar omfattade
dels den för honom ganska dyrbara egna tiden, dels hans arbetares försummelser
av tid vid deras biträde vid lärlingarnas undervisning och handledning, dels ock en
i många fall onödig förbrukning av materialier, verktyg in. in., vilket allt bleve eu
följd av lärlingsanställningen och den därvid åvägabragta undervisningen, uppoffringar,
som också bleve mera avsevärda ju grundligare mästaren toge sig an lärlingarnas
utbildning.

Enligt styrelsens förmenande kunde det således härvidlag alls icke bliva tal
om »understöd» i egentlig mening, utan gällde det endast i själva verket, att mästarna
i någon mån erliölle ersättning för sin lärareverksamhet.

Genom systemet med statens främjande av lärlingsutbildningen skulle för
övrigt den viktiga fördelen vinnas, att en del yrken, som för närvarande saknade
en ordnad lärlingsutbildning (om över huvud taget lärlingar i desamma utbildades)
kunde komma att utvecklas på ett eljest knappt tänkbart sätt och därigenom också
framkalla väl utbildade lärlingar till yrkenas goda rekrytering.

Slutligen har styrelsen framhållit, hurusom spörsmålet om lärlingarnas statspremiering
kunde anses höra nära tillsammans med mästarnas ersättningsfråga, ty
om staten fordrade mera krävande uppmärksamhet hos lärlingarna vid deras utbildning
och mera systematisk yrkesundervisning, kunde det vara på sin plats,
att staten uppmuntrade de flitiga lärlingarna för att sporra intresset för att gå
väl fram på yrkesbanan och utgåve särskilda premier av de båda olika slag, som
kommerskollegii förslag omfattade. Genom denna lärlingspremiering vunnes den
stora fördelen, att lärlingarna finge se, att det icke endast vore åt mästarna, som
staten lämnade bidrag såsom delvis ersättning %’ deras verksamhet vid lärlingsutbildningen.

Av de yttranden., som i ärendet avgivits av såväl styrelsen för
Sveriges hantverksorganisation som kommerskollegium, framgår med
tydlighet, att förevarande fråga är av synnerligen stor betydelse för
hantverksnäringen. För frågans lösning synes mig också staten böra
träda emellan genom anvisande av nödiga medel. Denna meningomfattades
även av riksdagen, då spörsmålet om statsanslag för nu
ifrågavarande ändamål förra gången förelåg till prövning. Såsom av
riksdagens uttalande framgår ställde sig nämligen icke riksdagen principiellt
avvisande emot tanken att staten skulle ekonomiskt stödja en
ordnad lärlingsutbildning, men riksdagen ansåg, att i vissa avseenden
ytterligare utredning erfordrades nämligen beträffande dels de yrken,
inom vilka statsunderstöd till mästare skulle ifrågakomma, och dels
formerna och grunderna för lärlingars premierande.

Denna mera ingående utredning föreligger numera i kommerskollegii
yttrande i skrivelsen den 21 december 1916.

Det förslag, vari kollegii framställning utmynnar, överensstämmer

Departements chefen.

k

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

i själva huvudsaken med det förslag, som år 1914 förelåg till prövning.
Sålunda skulle till en början särskilda belopp utgå till de mästare,
som åtoge sig utbildning av lärlingar, och såsom belöningar till lärlingar
hos dylika mästare. Härutinnan har kollegium endast föreslagit
den ändringen, att de belöningar å 20 kronor, som skulle tillkomma envar
utlärd dylik lärling, skulle betecknas såsom utlärlingspenning och att de
belöningar å högst 100 kronor, som skulle tilldelas dem av dessa lärlingar,
som ådagalagt särskild skicklighet, skulle givas benämningen statspremier
och utdelas av kommerskollegium. Vidare skulle särskilda belopp
beräknas såsom understöd till hantverksföreningar för att bereda dem
större möjlighet att utdela premier efter redan nu följd norm.

Det närmare anordnandet av statens befrämjande verksamhet i
förevarande avseende framgår i sammanförd form av förutnämnda, vid
kollega sistberörda skrivelse fogade promemoria i ämnet.

Emot kommerskollegii förslag bär jag icke funnit anledning framställa
någon erinran, helst som den förnyade grundliga prövningen av
denna fråga utvisat, att förslaget, vilket, såsom jag redan framhållit, i
huvudsak överensstämmer med det år 1914 framlagda, synes vara synnerligen
ändamålsenligt. Ytterligare stöd härutinnan vinnes i den omständigheten,
att styrelsen för Sveriges hantverksorganisation förklarat
sig ansluta sig till detsamma.

Därest den framställning om anslag för ändamålet, som jag har
för avsikt att ifrågasätta, även blir av riksdagen bifallen, torde närmare
bestämmelser angående anslagets användning böra av Kungl. Maj:t utfärdas.
Dessa bestämmelser torde i sina huvuddrag böra överensstämma
med kollega förslag i detta avseende. Detta spörsmål lärer under
nämnda förutsättning i sinom tid komma att föreläggas Eders Kungl.
Maj:t till prövning.

I ^ detta sammanhang ber jag att från den tidigare behandlingen
av nu föreliggande fråga få erinra, att statens understödjande av lärlingsutbildningen
förutsatts kunna genomföras utan avvaktan på lösningen
av frågorna om lärlingsväsendets ordnande i allmänhet och om den lägre
tekniska undervisningens reformerande. Dessa sistnämnda båda frågor
föreligga ej heller nu i sådant skick, att de kunna framläggas till •
slutlig prövning. Då detta kommer att äga rum, torde emellertid, såsom
kommerskollegium också framhållit, bestämmelserna om den statsunderstödda
lärlingsutbildningen böra underkastas erforderliga jämkningar
för åstadkommande av enhetlighet.

Kollegium har beräknat, att för år 1918 skulle för nu förevarande
ändamål erfordras ett belopp av 8,000 kronor, därav 5,000 kronor för

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 206.

understöd åt mästare och 3,000 kronor till bidrag åt hantverksföreningar
för utdelning av premier. Beloppet, mot vilkets beräknande jag icke
har något att invända, torde böra uppföras på extra stat såsom förslagsanslag,
högst.

Utrymme å budgeten för detta anslag torde kunna beredas, ehuru
medel för detsamma icke beräknats i statverkspropositionen.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå

att riksdagen må till statsunderstöd åt hantverksidkare för utbildande
av lärlingar samt till lärlingspremier att användas i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig förordade grunder å extra stat för
år 1918 under riksstatens sjunde huvudtitel bevilja ett förslagsanslag,
högst............................................................................................... kronor 8,000.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla, och skulle proposition till
riksdagen avlåtas av den lydelse, bil. litt. — vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Schumacher.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 172 käft. (Nr 206.)

4