Kung!. Majits Nåd. Proposition Nr 181.

1

Nr 181.

Kungl. Majits nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lagar om ändrad lydelse av § 23 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, om
ändrad lydelse av § 5 mom. 2 e), § 20 och § 62 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 samt om ändrad
lydelse av § 6 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862; given Stockholms slott
den 4 april 1917.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

lag om ändrad lydelse av § 23 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862,

lag om ändrad lydelse av § 5 mom. 2 e), § 20 och § 62 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 samt

lag om ändrad lydelse av*§ 6 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 154 käft. (Nr 181.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 23 i förordningen om kommunalstyrelse på landet

den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 23 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Ordföranden — — -— — —--— — — — — — —--

— — — — — — utsedda.

Sedan protokollet blivit justerat, skall eu förteckning över de vid
stämman fattade beslut nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hålles,
från predikstolen i kyrkan uppläsas. Hör till kommun jämväl annexeller
kapellförsamling, skall uppläsning ske allenast i kommunens huvudkyrka.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1917.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 5 mom. 2 e), § 20 och § 62 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 5 mom. 2 e), § 20 och § 62 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 5.

2. -------------------

e) Domhavanden skall vid offentlig, i en eller flera ortstidningar minst
sex dagar förut kungjord förrättning sammanräkna de avgivna rösterna.
Denna förrättning skall påbörjas, så snart omständigheterna det medgiva,
och senast inom fjorton dagar från valens förrättande.

Vid — — — — — — — avslutad.

§ 20.

Kungörelse om urtima landsting skall utfärdas av Konungens befallningshavande,
och böra de ärenden, som därvid skola handläggas, i
kungörelsen uppgivas. Kungörelsen skall av Konungens befallningshavande
i god tid avsändas för intagande minst fjorton dagar före
mötet i en eller flera tidningar inom länet.

Landstingets ordförande skall om mötet särskilt underrättas.

§ 62.

Besvär -—--besvär.

Konungens befallningshavande — —--—--— anslås.

Vinnes — — — upphäva.

över landstingets beslut, som i § 2 mom. 6—9 avses, må ej klagas.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1917.

4

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 6 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stoekholm den 23 maj 1862.

Härigenom förordnas, att § 6 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockfiolm den 23 maj 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Mom. 1. Kallelse till valförrättningen utfärdas av magistraten samt
kungöres för varje valkrets minst åtta (lagar förut genom offentligt anslag
å rådhuset och kallelsens införande i den tidning, varuti överståthållarämbetets
kungörelser vanligen intagas.

I kallelsen skall tiden för valförrättningen noggrant angivas.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1917.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 181.

5

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
april 1917.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,

Statsråden von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde departementschefen, statsrådet von Sydow:

Uppläsning i kyrka av världsliga kungörelser är här i landet ett
publikationssätt av mycket åldrigt datum. Det omtalas redan i 1571
års kyrkoordning och i sådana ordalag, att man måste antaga, att detta
publikationssätt redan då varit vanligt. Den i kyrkoog-dningen givna
tillåtelsen till uppläsande i kyrka av världsliga kungörelser synes emellertid
hava blivit begagnad i en utsträckning, som ej från början varit
avsedd. Detta föranledde att, på prästerskapets besvär över det
överhandtagande bruket att från predikstolarna avkunna världsliga kungörelser,
genom nådig resolution den 6 november 1635 stadgades, att
»socknestembnor, sedlar och hvad annat, som icke så nödigt ähr åt aff
predikstolen affkunnas böör eller tiener, thet vill Kongl. Maj:t åt thet
häreffter icke skee må, uthan på Sockne eller Tingsstugor upläsas och
förkunnas».

Historik.

6

1905 års
riksdags
skrivelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

Åven sedermera hava tid efter annan åtgärder vidtagits i syfte att
minska kungörelseuppläsandet i kyrkorna, men, som det synes, utan
vidare framgång.

Sålunda utfärdades den ljum 1894 den ännu gällande lagen angående
kungörelsers uppläsande i kyrka. Där föreskrives att, förutom i de fall
då enligt lag eller författning eller enligt bestämmelse i kyrkohandboken
kungörelse skall uppläsas i kyrka, sådan uppläsning skall äga rum allenast
när Konungen eller dess befallningshavande därom särskilt förordnar;
dock att församling, genom beslut å kyrkostämma, äger medgiva, att jämväl
enskildes tillkännagivanden må, där sådant äskas, i kyrka kungöras,
vederbörande präst obetaget att vägra uppläsning av tillkännagivande, som
i anseende till innehåll eller avfattningen finnes därtill otjänligt. Genom
cirkulär till Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets samtliga län den
28 maj 1897 meddelades föreskrifter i syfte att åstadkomma ytterligare
inskränkningar i kungörelseuppläsandet. Sålunda anbefalldes Kungl.
Maj:ts befallningshavande, bland annat, att för varje tillkännagivande,
som intoges uti länskungörelserna vare sig på grund av föreskrift i lag
eller författning eller efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes eget förordnande
eller på begäran av annan ämbetsmyndighet, tjänsteman eller
enskild, och om vilket ej funnes uti lag eller författning uttryckligen
föreskriven uppläsning i kyrka, noga pröva, om uppläsning av tillkännagivandet
vore av förhållandena påkallad, om kungörelsen behövde i sin
helhet eller endast delvis uppläsas samt om uppläsningen borde ske i
alla länets kyrkor eller endast någon eller några av dem. Detta cirkulär
upphävdes sedermera genom kungörelsen den 23 oktober 1915 angående
länskungörelser, i vilken kungörelse intogos föreskrifter av i huvudsak
enahanda syfte som bestämmelserna i omförmälda cirkulär.

Uti skrivelse den 31 mars 1905 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder för ytterligare inskränkning i det föreskrivna
kungörelseuppläsandet från predikstolen. I skrivelsen, som var föranledd
av en vid riksdagen väckt motion, erinras till en början, hurusom
genom nyssnämnda lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka ett
steg tagits till inskränkning av kungörelsers uppläsande från predikstolarna
och att i cirkuläret den 28 maj 1897 föreskrifter meddelats i syfte
att åstadkomma ytterligare minskning i detta uppläsande. Vidare erinras,
att 1898 års kyrkomöte, med erkännande att genom nyssnämnda författningar
banats väg till ett mera rationellt tillvägagående i det ifrågavarande
avseendet, likväl ansett sig böra ingå med underdånig anhållan,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för inskränkning i väsentlig mån

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

av kungörelsers uppläsande från predikstolen, men att det av kyrkomötet
uttalade önskemål då ännu icke blivit i vidare mån uppfyllt än
att genom nådigt cirkulär den 1 mars 1901 Kungl. Maj:ts befallningshavandes
uppmärksamhet blivit fäst å angelägenheten att noggrannt iakttaga
föreskrifterna i 1897 års cirkulär. I riksdagens skrivelse anföres
vidare, att det enligt riksdagens mening funnes goda skäl för att ytterligare
inskränka det föga tidsenliga uppläsandet i kyrkorna av en mängd
olikartade kungörelser. Från allmänt medborgerlig och kommunal synpunkt
måste detta sätt att bringa kungörelser till allmänhetens kännedom
numera anses blott ofullständigt fylla sitt ändamål. Till statskyrkan
icke hörande medborgare och ett stort antal av hennes egna medlemmar
betjänades icke därav. På många håll stode kyrkan merendels tom,
under det att offentliggörandet skedde av vad staten hade att tillkännagiva
och påbjuda. På grund av svårigheten att rätt fatta och minnas
åtminstone ett något utförligare muntligt meddelande vore jämväl de
kyrkobesökande redan nu i många fall hänvisade till att på annat sätt
erhålla närmare kännedom om mera viktiga ärenden. Vidare syntes det
brukliga kungörelseläsandet ur kyrklig synpunkt vara synnerligen olämpligt,
då det vore icke allenast främmande för gudstjänstens idé utan tilllika
störande för det religiösa livet. Slutligen vore det med hänsyn till
den prästerliga ämbetsverksamheten värt beaktande, att prästen genom
ifrågavarande åliggande kunde finna sig nödsakad att på ett brådskande
sätt utföra sin egentliga ämbetsgärning eller bliva ställd i det ytterst
plågsamma läget att nödgas lämna intyg om en uppläsning från predikstolen,
som på grund av andra oundgängliga åligganden ej kunnat på
ett fullt lagenligt sätt äga rum. Stundom kunde nämligen kungörelseuppläsandet
bliva ganska tidskrävande, ej minst på landsbygden, där
man av sparsamhets- och bekvämlighetsskäl ofta nog för sina enskilda
tillkännagivanden föredroge predikstolen framför tidningarna, som dock
numera knappast torde saknas i någon by eller gård.

Över denna riksdagens skrivelse hava yttranden avgivits av överståthållarämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshavande i samtliga län.

Uti underdånig skrivelse den 24 november 1909 anhöll kyrkomötet,
att Kungl. Maj:t täcktes, så snart ske kunde, vidtaga åtgärder för fullständigt
upphävande av eller väsentlig inskränkning uti gällande föreskrifter
om världsliga kungörelsers uppläsande i kyrkan. Skrivelsen var
föranledd av två motioner i ämnet. I den ena av dessa framställas
vissa förslag åsyftande inskränkning i kungörelseuppläsandet. Enligt
dessa förslag skulle dock bibehållas uppläsandet av kommunala myn -

1909 års
kyrkomötes
skrivelse.

Stockholms

stads

konsistorii

skrivelse.

1914 års
riksdags
skrivelse.

8 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 181.

digheters kungörelser och protokoll, dessa senare för beräknande av besvärstiden.
Kyrkomötet yttrar i sin skrivelse, att kyrkomötet, utan att
vilja ingå på prövning av enskildheterna i det uti nyssnämnda motion
framställda förslag, vore ense med motionären därom, att frågan icke
kunde bliva ändamålsenligt och slutgiltigt löst, med mindre former utfunnes,
som i fråga om de världsliga kungörelserna kunde helt ersätta
det nuvarande kungörelsesättet. En så genomgripande förändring vore
dock förenad med ej obetydliga svårigheter och krävde en omfattande
utredning rörande alla de olika slag av meddelanden, som borde bringas
till allmänhetens kännedom, och ändamålet därmed. En uppgift för
denna utredning bleve det då också att undersöka, i vad mån tidningarna,
anslag vid sockenstugor eller kommunalrum eller andra publikationsmedel
kunde träda i den gamla kungörelseläsningens ställe. I varje
fall syntes någon avsevärd ytterligare inskränkning i den sistnämnda
icke kunna åvägabringas utan ändring i vidkommande lagar och författningar.

Stockholms stads konsistorium har vidare uti underdånig skrivelse
den 28 januari 1913 hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
för införandet av en för Stockholms förhållanden lämpligare anordning av
kungörelsers delgivande åt allmänheten. Konsistoriet förklarar sig dela
den uppfattningen, att kungörelse!äsandet kunde hava vissa skäl för sig
när det gällde landsortsförsamlingarna. Men lika övertygat vore konsistoriet,
att kungörelseuppläsandet i huvudstadens kyrkor vore icke endast
fullständigt onödigt utan rent av förargelseväckande. Icke ens kungörelse
om kyrkostämmor eller uppläsning av protokoll, hållna vid
kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd, hade någon som helst praktisk be-,
tydelse, eftersom ingen brydde sig om att lyssna därpå. Annonsering i
tidning av kallelse till kyrkostämma vore fullt tillräcklig. Uppläsning
av protokoll kunde ersättas med anslag å kyrkodörren med hänvisning
att protokollet funnes tillgängligt å pastorsexpeditionen. Då i avseende å
kyrkostämma samt kyrko- och skolråd ävensom rörande andra kyrkliga och
civila angelägenheter andra bestämmelser vore meddelade för Stockholm
än för det övriga landet, ansåge konsistoriet den begärda reformen i
kungörelseläsandet icke innebära något märkligt undantag.

Slutligen har riksdagen i skrivelse den 2 mars 1914, med erinran
om den uti 1905 års riksdagsskrivelse gjorda framställning om åtgärders
vidtagande för ytterligare inskränkning i det föreskrivna kungörelseupp -

9

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

läsandet från predikstolen, vidare anfört, att, enligt vad riksdagen inhämtat,
vid den av Kungl. Maj:t med anledning av samma skrivelse
föranstaltade utredning av hithörande spörsmål frågan om kommunala
protokolls uppläsande icke skulle komma under omprövning, men att
enligt riksdagens mening dock i stort sett samma skäl, som i allmänhet
talade emot ifrågavarande kungörelsesätt, jämväl i detta fall ägde giltighet.
Härmed ville riksdagen likväl icke förneka, att kommunala tillkännagivanden
i jämförelse med åtskilliga andra meddelanden från predikstolen
intoge en viss särställning genom det speciella ortsintresse de
ägde för kommunmedlemmarna. Skulle det därför förhålla sig så, att
i eu del trakter av landet kommunalprotokollens uppläsande alltjämt av
de kyrkobesökande med uppmärksamhet åhördes, borde naturligen, därest
en förändring skulle komma till stånd, stor varsamhet iakttagas. Måhända
vore det lämpligt, att samma utväg, som kommit till användning
vid enskilda tillkännagivandens offentliggörande, i förevarande fall
anlitades, och det sålunda överlämnades åt vederbörande stämma att
själv besluta, huruvida kungörande från predikstolen skulle ske eller ej.
I varje fall syntes det riksdagen önskvärt, att den redan igångsatta utredningen
utsträcktes också till detta område, därvid undersökningen
givetvis borde avse formen för offentliggörande ej blott av kommunalstämmas
utan ock av kyrkostämmas protokoll. Én särskild svårighet,
när det gällde att bestämma en annan form för kungörande av här
ifrågavarande handlingar, mötte i det förhållandet, att i sådant fall
jämväl en ny utgångspunkt för besvärstidens beräknande måste utfinnas.
Utan att närmare ingå på denna säkerligen ganska svårlösta fråga ville
riksdagen dock uttala, att på en nöjaktig lösning måste ställas de fordringar,
att, å ena sidan, sagda utgångspunkt bleve till tiden bestämt
fixerad och offentligen kungjord samt, å andra sidan, garanti vunnes
därför, att vid nämnda tidpunkt protokollet verkligen förelåge i vederbörligen
justerat skick. Dessutom borde givetvis tillses, att besvärstiden
måtte börja löpa ju för dess hellre, räknat från beslutets dag.

På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte, i sammanhang med behandlingen av 1905 års riksdags skrivelse,
taga under omprövning, huruvida bestämmelsen i § 23 av förordningen
om kommunalstyrelse på landet angående kommunalstämmoprotokolls
uppläsande i kyrkan kunde inskränkas eller helt borttagas.

Över riksdagens skrivelse hava yttranden avgivits av överståthållarambetet,
Konungens befallningshavande i samtliga län, domkapitlen,
Stockholms stads konsistorium och hovkonsistoriet.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 154 höft. (Nr 181.) 2

10

Yttranden
över 1914 års
riksdags
skrivelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

Overstäthållarämbetet erinrar, att den ifrågasatta ändringen i § 23
i förordningen om kommunalstyrelse på landet saknar betydelse för
Stockholm, men att enligt gällandeförordning om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1863, §§ 15 och 34, kyrkostämmas
samt i vissa delar kyrkoråds- och skolrådsprotokoll skola uppläsas
i församlingens kyrka. Överstathallarämbetet anser icke, att det kan påstås,
att denna uppläsning vållar någon egentlig olägenhet, men ej heller att
församlingsmedlemmarna däråt ägna någon särskild uppmärksamhet;
utan svårighet torde annat lämpligare sätt för beslutens kungörande
kunna utfinnas. Emellertid ansåge ämbetet, att ändring i denna riktning
icke borde vidtagas, innan vederbörande kyrkostämmor lämnats tillfälle
att uttala sig över önskvärdheten därav.

Länsstyrelserna hava i sina yttranden uttalat ganska skiftande meningar.

För bibehållandet av nu gällande tillvägagångssätt uttala sig Konungens
befallningshavande i Kalmar län samt i viss mån jämväl Konungens
befallningshavande i Gottlands och Malmöhus lön.

I sådant avseende yttrar Konungens befallningshavande i Kalmar
län, att på landsbygden rådde en tämligen allmän önskan om bibehållande
av bestämmelsen om kommunalstämmoprotokolls uppläsning.
Befallningshavanden ansåge sig därför icke heller böra förorda någon
förändring härutinnan. Detsamma gällde i fråga om kyrkostämmas samt
kyrkoråds och skolråds protokoll. — Konungens befallningshavande i
Gottlands län anför, att inom länet, enligt vad befallningshavanden inhämtat,
de kyrkobesökande i allmänhet med stort intresse följde uppläsandet av
kommunalstämmoprotokollen och att det knappast vore överensstämmande
med befolkningens önskan, att uppläsandet borttoges eller inskränktes.
Härutinnan torde emellertid förhallandena vara olika i olika
trakter av landet; skulle därför en förändring anses erforderlig, borde
det lämnas åt församlingarna själva att bestämma, huruvida uppläsning
i kyrkan skulle ske eller icke. Beslötes borttagande av uppläsandet,
erfordrades givetvis föreskrift om annan utgångspunkt för besvärstidens
löpande och därvid syntes lämpligen kunna anlitas dfen utvägen att,
efter stämmoprotokollets justering, underrättelse därom och om stället,
varest protokollet hölles tillgängligt, meddelades dels genom anslag å.
den lokal, där kommunalstämma vanligen hålles, dels medelst tillkännagivande
nästa efter protokolls]usteringen infallande gudstjänstdag från
predikstolen i församlingens kyrka. Besvärstiden borde då löpa från
sistnämnda tillkännagivande. — Konungens befallningshavande i Malmöhus
län yttrar, att inom länet vore meningarna delade rörande lämplig -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

11

heten av bestämmelsens borttagande eller inskränkande. Säkert vore
emellertid, att bestämmelsens borttagande icke skulle vinna allmänt
gillande. Det lede icke tvivel, att i åtskilliga orter befolkningen
vore van att genom kommunalstämmoprotokollens uppläsning i kyrkan
vinna kännedom om vad vid stämman förekommit, och å dylika orter
kunde uppläsandet icke sägas vara en formalitet, som kunde saklöst
slopas. Det borde därför överlåtas åt kommunerna själva att bestämma
om protokollet skulle uppläsas eller ej. Konungens befallningshavande
tänkte sig en sådan ändring av författningen att, därest kommunen så
beslutat, samtliga kommunalstämmoprotokoll eller vissa av dem skulle
uppläsas från predikstolen, men att i annat fall, sedan protokollet blivit
uppsatt och justerat, kungörelse därom skulle från predikstolen uppläsas
med angivande i båda fallen av platsen, varest protokollet funnes tillgängligt.
Tiden för besvärs anförande skulle räknas från dagen, då
protokollet eller kungörelsen blivit uppläst i kyrkan.

Samtliga övriga länsstyrelser hava uttalat sig för borttagandet av
bestämmelsen om kommunalstämmoprotokolls uppläsande i kyrka.

Konungens befallningshavande i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorr lands, Västerbottens
och Norrbottens län hava föreslagit, att beträffande offentliggörandet
av kommunalstämmo- liksom kyrkostämmobeslut skulle gälla samma
bestämmelser, som finnas föreskrivna i fråga om vägstämmas beslut i 52
och 80 §§ väglagen. Sålunda skulle i vederbörande kyrka uppläsas tillkännagivande,
att stämma hållits och att protokollet funnes för den, som önskade
därav taga del, under besvärstiden tillgängligt på plats, som av stämman
därtill blivit bestämd. Besvärstiden skulle räknas från det sådant
tillkännagivande blivit i kyrkan uppläst. Konungens befallningshavande
i Stockholms län föreslår, att i stället för uppläsandet i kyrka av stämmoprotokoll
(kommunal-, kommunalfullmäktige-, kyrkostämmo-) endast en
förteckning å de vid stämman fattade besluten upplästes. Konungens
befallningshavande i Skaraborgs län anser att, i analogi med § 61 landstingsförordningen,
det vore tillfyllest, att endast ett kortare sammandrag
av protokollet, innefattande det huvudsakliga av besluten, upplästes från
predikstolen med hänvisning till den, som önskade erhålla närmare
kännedom om protokollets innehåll, att efteråt i kyrkan eller hos kommunalstämmans
ordförande taga del av detsamma. Konungens befallningshavande
i Södermanlands, Kristianstads och Örebro län hava förordat
ett förfarande i överensstämmelse med § 42 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad. Det justerade protokollet skulle sålunda å förut
bestämd dag offentligen uppläsas och besvärstiden räknas från detta

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

uppläsande. Konungens befallningshavande i Blekinge län har föreslagit
att, i stället för det nu brukliga uppläsandet i kyrka av kommunalstämmoprotokoll,
det justerade protokollet hölles på sätt som funnes
lämpligt, exempelvis hos stämmans ordförande, tillgängligt för allmänheten
under viss tid och att kungörelse härom, angivande tiden för
protokollets tillhandahållande, vilken tid icke finge bestämmas kortare
än åtta dagar och två timmar varje dag, skulle anslås å sockenstugan
eller annan plats, som av kommunalstämman bestämdes, och möjligen
därjämte intagas i tidning i orten. Besvärstiden skulle räknas från
anslagsdagen, vilken skulle vara i kungörelsen utsatt. Konungens befallningshavande
i Västmanlands län förklarar sig instämma i riksdagens
skrivelse, och Konungens befallningshavande i Kopparbergs län förordar
nådigt bifall till vad riksdagen i sin skrivelse hemställt. Konungens befallningshavande
i Jönköpings, Alvsborgs och Jämtlands län hava framhållit
önskvärdheten av att kungörandet i kyrka avskaffades, men icke framställt
några särskilda förslag.

Domkapitlen i Uppsala, Skara, Växjö, Lund, Karlstad, Härnösand,
Visby och Luleå samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistoriet
hava i sina utlåtanden instämt i riksdagens skrivelse. Domkapitlet
i Linköping anser det av praktiska skäl ej vara tillrådligt att helt
och hållet borttaga den möjlighet till kommunalstämmoprotokollens
snabba. bekantgörande, som nu förefunnes genom protokollens uppläsande
i kyrkan, men domkapitlet håller före, att ett ej oväsentligt
steg till ernående av det i riksdagens skrivelse omförmälda syftet skulle
vinnas genom ett stadgande i den riktningen, att kommunalstämmornas
beslut i korta rubriker kungjordes i vederbörande kyrkor. Domkapitlet
i Strängnäs yttrar, att då delgivning av kommunalstämmoprotokoll syntes
kunna ske i analogi med de bestämmelser, som vore givna i §§ 20 och
42 förordningen om kommunalstyrelse i stad, tillstyrkte domkapitlet bifall
till förslaget om borttagande av bestämmelsen om dessa protokolls
uppläsande i kyrkan. Domkapitlet i Västerås förklarar sig anse, att kommunalstämmoprotokoll
icke längre behövde uppläsas i kyrkorna. Vad anginge
utgångspunkten för besvärstidens beräknande ansåge domkapitlet att, om
protokollsjustering, som icke kunde ske å den stämma, för vilken protokollet
gällde, alltid jämlikt § 23 förordningen om kommunal styrelse på
landet skedde på utsatt särskild justeringsstämma och protokollet då
offentligen upplästes, besvärstiden skulle kunna räknas från denna
stämma. I de fall då protokollsjustering kunde företagas genast, torde
besvärstiden kunna räknas från den beslutande stämman. Domkapitlet i
Göteborg yttrar, att då bestämmelsen om kommunalstämmoprotokolls

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

uppläsande i kyrka ej visat sig medföra någon nämnvärd olägenhet för
vare sig prästerna eller församlingarna, men däremot särskilt den fördel
genom denna anordning vunnes, att utgångspunkten för besvärstidens
beräknande bleve fixerad, och då fiågot lämpligare sätt för dessa protokolls
bringande till församlingarnas kännedom med bibehållande av
nämnda fördel ej torde kunna finnas, ansåge domkapitlet sig sakna skäl
att tillstyrka ändring i förevarande bestämmelse. Domkapitlet i Kalmar
anför, att det vore i högsta grad önskvärt att kungörelseuppläsandet
i kyrkorna i möjligaste mån ytterligare inskränktes. Vad beträffade de
kommunala kungörelserna, måste dock försiktighet iakttagas vid deras
borttagande. Åtminstone inom landsförsamlingarna i Kalmar stift vore
törhållandet, att kyrkofolket ännu alltjämt satte värde på att få höra
dessa kungörelser uppläsas i kyrkan. Såsom ett lämpligt övergångsstadgande
föresloge därför domkapitlet, att åt kommunalstämman skulle
lämnas befogenhet att bestämma om sättet för kommunalstämmoprotokolls
offentliggörande.

I skrivelsen den 31 mars 1905 har riksdagen anhållit om åtgärders Departementsvidtagande
för ytterligare inskränkning i det föreskrivna kungörelseupp- chefenläsandet
från predikstolen. Någon tvekan synes icke böra råda om
önskvärdheten av att inskränkningar i detta avseende komma till stånd,
men för frågans bedömande i hela dess vidd erfordras utredningar, vilka
ännu icke äro slutförda. Med hänsyn till den mångfald av ännu gällande
författningar, i vilka föreskrifter meddelas om uppläsning i kyrka
av kungörelser, måste dessa utredningar bliva synnerligen vidlyftiga.
Undersökning måste nämligen verkställas, huruvida i varje särskilt fäll
där ett dylikt publikationssätt är föreskrivet, detta bör bibehållas eller
ock borttagas och ersättas med något annat, som med hänsyn till ändamålet
med kungörandet må finnas lämpligt. Jag anser mig därför böra
för närvarande inskränka mig till de specialfall, som avses i 1914 års
riksdags skrivelse och därmed sammanhängande frågor.

Den i denna skrivelse begärda undersökning hänför sig visserligen
endast till frågan, huruvida bestämmelsen i § 23 av förordningen om
kommunalstyrelse på landet angående kommunalstämmoprotokolls uppläsande
i kyrkan kunde inskränkas eller helt borttagas. I skrivelsen
framhålles emellertid, att även frågan om kyrkostämmoprotokolls uppläsande
i kyrka bör i detta sammanhang komma under omprövning.

Likaledes torde, då av § 36 mom. 4 sista stycket, jämfört med § 75 i
sistnämnda förordning, framgår, att jämväl kommunalfullmäktiges proto -

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

koll skola uppläsas i kyrkan, nu förevarande undersökning böra omfatta
även dessa senare protokoll.

Förutom de fall, då, på sätt nu är nämnt, föreskrifter äro meddelade
om uppläsande i kyrka av vissa stämmoprotokoll, finnas i kommunalförfattningarna
även föreskrifter om uppläsande i kyrka av vissa kommunala
meddelanden. Det torde vid sådant förhållande vara lämpligt att i detta
sammanhang ägna uppmärksamhet jämväl åt dessa föreskrifter, helst
som i skrivelsen hänvisas till 1905 års riksdagsskrivelse, som handlar
om inskränkning i allmänhet av kungörelseuppläsandet från predikstolen.

De på civildepartementets föredragning ankommande kommunala
författningar, vilka innehålla föreskrifter om uppläsning i kyrka av
protokoll eller kungörelser, äro följande, nämligen förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, förordningen om landsting
den 21 mars 1862 samt förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
den 23 maj 1862.

Innan jag övergår till granskning av de i dessa författningar förekommande
speciella föreskrifterna om uppläsandet i kyrka av protokoll
eller kungörelser, torde vara lämpligt att helt allmänt skärskåda betydelsen
av detta kungörelsesätt.

I forna dagar, då underlåtenhet att bevista gudstjänsten till och
med kunde medföra straffpåföljd, kunde nog med ett visst berättigande
antagas, att ett tillkännagivande från predikstolen skulle hava åsyftad
verkan, d. v. s. komma till deras kännedom, som vederborde. Så torde
emellertid under nuvarande förhållanden icke vara händelsen. Det torde
icke heller kunna bestridas, att det ligger något motbjudande i att
från predikstolen skola uppläsas en mängd olikartade, stundom synnerligen
vidlyftiga meddelanden, av vilka de flesta för åhöraren hava
föga eller intet intresse. Av de myndigheter, som yttrat sig i frågan,
hava också det stora flertalet uttalat sig för en ändring av nu ifrågavarande
bestämmelser.

Å andra sidan torde icke heller böra förbises, att detta av ålder
begagnade kungörelsesätt, som har flera århundradens hävd, så vuxit
sig in i det allmänna föreställningssättet, att man icke ens under nu
rådande tidsförhållanden kan helt frånkänna det betydelse. Detta
gäller framför allt tillkännagivanden, som hänföra sig till ortsförhållanden
på landet, sålunda i främsta rummet just kommunala meddelanden.
Om uppläsandet i kyrka inskränktes huvudsakligen till sådana fall och
om på samma gång det upplästa icke genom sin vidlyftighet avskräckte

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

15

från att åhöra detsamma, skulle helt säkert ett långt större flertal taga
del av dessa tillkännagivanden, än vad nu är händelsen, och därigenom
också ändamålet med uppläsandet i vida högre grad vinnas. Kn reform
av uppläsandet i kyrka i allmänhet synes därför böra gå i den riktning,
att uppläsandet i huvudsak inskränkes till sådana fall, som hänföra sig
till rena ortsförhållanden på landet, och att själva tillkännagivandet
göres så kortfattat, som omständigheterna medgiva.

Från dessa synpunkter torde de i kommunalförfattningarna förekommande
föreskrifterna i nu ifrågavarande avseende böra skärskådas.

Förordningen om kommunalstyrelse pa landet innehåller föreskrifter
om uppläsande i kyrka av kommunala meddelanden i §§ 16 och 23,
§ 29 mom. 5 c, § 32 mom. 3, § 36 mom. 1 och § 65.

Kungörelse om kommunalstämma, varom förmäles i § 16, torde väl
få anses vara ett meddelande, som för kommunernas medlemmar är av
det allmänna intresse, att dess uppläsande från predikstolen är fullt
motiverat, även om kungörelsen anslås å viss plats eller intages i tidning.
Detsamma torde gälla beträffande tillkännagivande enligt § 65
om tid och ort för tillhandahållande av kommunens debiterings- och
uppbördslängd samt röstlängd.

Vad angår uppläsande i kyrka, enligt § 29 mom. 5 c och § 32
mom. 3, av kungörelse rörande tid och ställe för sammanräkning av
röster, avgivna vid kommunalfullmäktigeval, torde åtminstone den i §
29 mom. 5 c omförmälda förrättning vara av det allmänna intresse för
kommunens medlemmar, att anledning kan anses föreligga att bibehålla
föreskriften om uppläsande i kyrka av tillkännagivande om förrättningens
företagande. Om också icke detsamma kan, såsom erfarenheten torde
hava visat, sägas vara händelsen i fråga om ny röstsammanräkning enligt
§ 32 mom. 3, synes dock icke vara lämpligt att i fråga om dessa förrättningar
föreskriva ett olikartat kungörelsesätt. För bibehållandet av
uppläsande i kyrka av tillkännagivande rörande dessa förrättningar
talar även den omständighet, att röstsammanräkningen är att anse såsom
en avslutning av det å kommunalstämma eller, där kommunen är delad
i valdistrikt, å distriktsstämma förrättade valet.

Enligt § 36 mom. 1 skall kungörelse om sammanträde med kommunalfullmäktige
uppläsas i kyrkan och, om fullmäktige så besluta, anslås
å viss plats eller införas i tidning. Då därjämte varje fullmäktig
skall personligen kallas till sådant sammanträde och kommunens övriga
medlemmar icke hava någon talan vid sammanträdet, kunde möjligen
ifrågasättas, huruvida kungörelsens uppläsande i kyrkan skall anses be -

16

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 181.

hövligt. Tillräckliga skäl synes dock föreligga för bibehållande av detta
kungörelsesätt. Det torde nämligen icke kunna bestridas, att det för
kommunens medlemmar i gemen måste vara av intresse att erhålla
kännedom om tid, ställe och överläggningsämne för dylikt sammanträde,
vars förhandlingar, enligt bestämmelse i § 36 mom. 4, äro offentliga.

Enligt § 23 skall det justerade kommunalstämmoprotokollet nästa
sön- eller helgdag, då gudstjänst hålles, uppläsas från predikstolen i
kyrkan. Här förutsättes sålunda uppläsning av protokollet i dess helhet.
Att uppfatta och i minnet kvarhålla innehållet i ett från predikstolen
uppläst, ofta vidlyftigt protokoll tordfe möta ganska stora svårigheter.
Det torde också vara säkert att den, som särskilt intresserar sig för
de i protokollet intagna besluten eller något visst av dem, icke åtnöjer
sig med den kännedom han fått genom uppläsandet, utan förskaffar
sig sådan genom att taga del av protokollet hos den, som enligt § 25
har detsamma i förvar. Uppläsandet kan dock icke sägas hava varit
utan nytta. Den intresserade har fått veta, att kommunalstämman fattat
beslut i vissa frågor, och hans kännedom härom sätter honom i tillfälle
att å vederbörlig ort taga närmare del av beslutets innebörd och de
skäl, som legat till grund för detsamma. Om detta resonemang är
riktigt, blir frågans naturliga lösning den, att icke protokollet i dess
helhet uppläses, utan endast en förteckning å de beslut, som fattats å
kommunalstämman. Redan i kungörelsen om kommunalstämmans hållande
angives vilka ärenden därvid skola förekomma. Den, som är intresserad
av dessa frågor, har antagligen varit närvarande vid kommunalstämman
och vet följaktligen, redan innan de fattade besluten kungöras
i kyrkan, huru dessa utfallit. Har han icke varit närvarande,
får han genom uppläsandet från predikstolen av en förteckning å de
ärenden, som avgjorts, reda på vilka dessa äro. Detta torde också för
honom vara tillfyllest. För kommunalstämmans ordförande kan det icke
anses vara betungande att till vederbörande prästman insända eu förteckning
å de fattade besluten i stället för att till honom insända protokollet
eller en avskrift därav. För prästen, som skall verkställa uppläsningen,
blir naturligtvis arbetet betydligt förenklat.

Om den nu ifrågasatta anordningen vidtages och sålunda § 23 omarbetas
i antydd riktning, behöves icke någon ändring i avseende å
beräknande av besvärstiden. Denna kommer sålunda, i närmaste överensstämmelse
med vad som nu är händelsen, att löpa från dagen för
förteckningens uppläsande. Några nya bestämmelser i avseende å besvärsförfarandet
behöva sålunda icke införas, vilket, särskilt på detta område,
torde böra så vitt möjligt undvikas. '' Någon ändring av tredje stycket

17

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 181.

i § 75, där hänvisning göres till § 23, blir icke behövlig. Vad slutligen
angår kommunalfullmäktiges ''beslut, skola dessa, med stöd av §
36 mom. 4, sista stycket, underkastas samma förfarande som gäller i
fråga om kommunalstämmas beslut. Någon ytterligare lagändring behöves
följaktligen icke för att beträffande kungörandet av fullmäktiges
beslut införa det föreslagna enklare förfaringssättet.

Enligt § 5 mom. 2 c) i förordningen om landsting skall val av landstingsmän
förrättas å landet i regel Marie bebådelsedag, men eljest å
förut bestämd dag under senare hälften av mars månad. Röstsammanräkningen
skall enligt § 5 mom. 2 e) verkställas av domhavanden vid
offentlig förrättning, som skall påbörjas senast inom fjorton dagar efter
valens förrättande. Dagen för röstsammanräkningen kommer sålunda
alltid att falla inom en till sina gränser lagligen bestämd, ganska kort
tidsperiod. Kungöres dagen för förrättningen i en eller flera ortstidningar,
bör det sålunda icke vålla någon svårighet eller tidsförlust för
den, som är så intresserad av röstsammanräkningen, att han önskar
övervara densamma, att av tidningarna erhålla kännedom om förrättningsdagen.
Nu föreskrives sådant kungörelsesätt endast under förutsättning
att så lämpligen kan ske. Däremot skall alltid kungörelse om
förrättningen uppläsas i valkretsens kyrkor minst sex dagar förut. Då
sålunda dagen för förrättningen alltid skall vara bestämd så tidigt, att
kungörelse därom kan uppläsas sex dagar förut i kyrkorna, bör det icke
möta någon svårighet att i tillräckligt god tid få in motsvarande kungörelse
i en eller flera ortstidningar. Detta senare kungörelsesätt synes
därför alltid böra komma till användning. Kungörandet i kyrkorna,
vilket icke förekommer i fråga om dylik röstsammanräkning i’ stad,
torde däremot saklöst kunna borttagas även för landet. Den, som önskar
få reda på när röstsammanräkningen skall äga rum, går säkerligen
ej i kyrkan för att få höra kungörelsen därom uppläsas, utan han ser
efter i någon ortstidning eller skaffar sig underrättelse därom direkt hos
domhavanden. En dylik förrättning torde ej heller kunna anses äga ett
sådant speciellt kommunalt intresse, att detta kan motivera uppläsandet
i kyrkorna i valkretsens samtliga kommuner av kungörelsen om densamma.
Att valresultatet tidigt blir känt, därom kan man vara förvissad
att tidningspressen drager försorg.

Kungörelse om urtima landsting skall enligt § 20 utfärdas av
Kungl. Maj:ts befallningshavande och minst fjorton dagar före den för
mötet bestämda tid uppläsas i länets kyrkor samt i god tid avsändas för
intagande jämväl minst fjorton dagar före mötet i en eller flera tidBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 154 käft. (Nr 181.) 3

18

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

ningar inom länet. Genom kungörandet i tidningarna erhåller utan
tvivel varje landstingsman kännedom om tid och ställe för det urtima
landstingets sammanträdande och de ärenden, som därvid skola handläggas.
Man kan nämligen icke förutsätta, att ett i ortstidningar intaget
tillkännagivande om urtima möte med landstinget skulle undgå
deras uppmärksamhet, som äro ledamöter av samma landsting. Man
kan även vara viss på att icke blott de tidningar, till vilka kungörelsen
insändes, utan även samtliga tidningar inom landstingsområdet
komma att innehålla notiser om en så pass märklig tilldragelse som ett
förestående urtima landstingssammanträde. Den intresserade allmänheten
måste också anses genom tidningsmeddelanden erhålla nöjaktig upplysning
om det urtima mötet. Med avseende å dessa omständigheter och
då här icke kan anses föreligga något kommunalt intresse, synes kungörelsens
uppläsande i landstingsområdets kyrkor icke vara behövligt.

Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 innehåller
i § 6 (lag 13 o 1913) föreskrift om uppläsning i kyrka av kungörelse
om val av stadsfullmäktige. Kungörelsen skall även anslås å rådhuset
och införas i den tidning, vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen
intagas. Beträffande tillkomsten av detta stadgande ber jag få
erinra följande.

I förordningen om sockenstämmor i riket den 29 augusti 1843,
vilken författning avsåg både landet och städerna — dock ej Stockholm
— stadgades i § 4, att sockenstämma skulle pålysas å helgdag från predikstolen
i socknens kyrka.

I förordningen om sockenstämmor i Stockholms stad den 16 mars
1847 föreskrevs i § 4, att sockenstämma skulle pålysas från predikstolen
i vederbörande församlings kyrka och att underrättelse om stämman
skulle införas i det tidningsblad, där stadens styrelse läte sina kungörelser
inflyta. I visst fall skulle även anslag ske om stämman.

I förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 (§ 18)
bibehölls icke föreskriften om uppläsning i kyrka av kallelse till allmän
rådstuga — där val av stadsfullmäktige förrättas utan infördes i stället
föreskrift om kallelsens offentliggörande genom anslag och dess införande
i tidning, om sådan utgåves i staden.

I förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862
(§ 7) bibehölls för kallelse till val av stadsfullmäktige i huvudsak det
i 1847 års förordning föreskrivna sätt för kallelse till sockenstämma;
och det finnes ännu efter den senaste lagändringen den 13 juni 1913
kvar i § 6.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 181.

19

Det är sålunda endast i Stockholm, som kallelse till val av stadsfullmäktige
sker genom pålysning i kyrka. Det torde dock vara uppenbart,
att detta kungörelsesätt, vad Stockholm beträffar, är alldeles onödigt.
Tillräcklig kännedom om tid och ställe för dessa val vinnes genom tidningspressen,
varför föreskriften om pålysning i kyrka saklöst kan upphävas.

Denna fråga vidröres varken i 1905 eller 1914 års riksdagsskrivelse,
och överståthållarämbetet berör den ej heller direkt i sina yttranden över
nämnda skrivelser. Ämbetet gör dock i sitt yttrande över den förutnämnda
skrivelsen det uttalande, att stadgandena om kungörelsers
uppläsande från predikstolen måste anses föråldrade vad angår huvudstaden,
där meddelanden bättre kunde bringas till allmänhetens kunskap
genom tidningarna. I Stockholms stads konsistorii skrivelse den
28 januari 1913 talas icke heller uttryckligen om uppläsningen av kallelse
till stadsfullmäktigeval, men att skrivelsen även avser avskaffandet
av sådana kallelsers uppläsande i kyrka framgår därav, att konsistoriet
vill, vad Stockholm angår, bibehålla uppläsandet i kyrka endast av kungörelser,
som uppläsas omedelbart efter predikan, såsom lysningar samt
tillkännagivanden om dödsfall, predikoturer, kollekter och annan församlingsverksamhet,
böndagsplakatet, kallelse till kyrkomöte samt de alldeles
extra ordinära kungörelser, t. ex. tillkännagivande om dödsfall inom
kungahuset, som Kungl. Maj:t kan finna skäligt påbjuda.

I detta sammanhang ber jag att få underställa Kungl. Maj:ts prövning
frågan om ytterligare en ändring i förordningen om landsting.

§ 2 mom. 6 i nämnda förordning erhöll sin nuvarande lydelse genom
lag den 25 augusti 1914, varigenom jämväl till samma § fogades tre
nya moment, 7, 8 och 9.

Före tillkomsten av nämnda lag stadgades i § 2 mom. 6, sådant
detta lagrum lydde enligt lag den 26 maj 1909, att landstinget ägde
efter i förordningen angivna grunder fastställa länets indelning i valkretsar
för val av landstingsmän med mera ävensom i vissa angivna
fall verkställa jämkning i den sålunda fastställda ordningen. Genom
lagen den 25 augusti 1914 blevo omförmälda bestämmelser om jämkning
i åtskilliga avseenden fullständigade samt i sammanhang härmed
överflyttade från § 2 mom. 6 till de tre nya momenten, 7, 8 och 9, i
samma paragraf.

I § 62 i förordningen om landsting, vilket lagrum den 13 juni 1913
erhöll sin nuvarande lydelse, stadgas i fjärde stycket, att över landstings
beslut, som i § 2 mom. 6 avses, må ej klagas. Då genom 1914 års

20

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 181.

ändring av § 2 bestämmelserna om jämkning överfördes till mom. 7, 8
och 9, blev lydelsen av § 62 bibehållen oförändrad. Påföljden härav
har emellertid blivit, att — medan före ikraftträdandet av 1914 års lag
landstings beslut angående jämkning ej kunde överklagas — besvär
över dylikt beslut efter samma lags ikraftträdande i saknad av uttrycklig
bestämmelse icke kunna avvisas. I detta avseende må hänvisas till Kungl.
Maj:ts i regeringsrätten den 15 februari 1916 givna utslag på besvär
över beslut av Kristianstads läns landsting i fråga om jämkning i länets
indelning i valkretsar för landstingsmannaval. Besvären lämnades visserligen
av Kungl. Maj:t utan avseende, men avfattningen av Kungl. Maj:ts
utslag torde visa, att Kungl. Maj:t ansett sig böra upptaga besvären till
prövning.

Då med 1914 års lag ej torde hava avsetts att göra ändring i då
gällande bestämmelser i fråga om besvärsrätten mot landstings beslut,
lärer sådan ändring böra ske av § 62, att av densamma framgår, att
klagan ej må föras över landstings beslut, som i § 2 mom. 7—9
avses.

I anslutning till vad jag här ovan anfört har jag inom civildepartementet
låtit utarbeta förslag till

lag om ändrad lydelse av § 23 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862,

lag om ändrad lydelse av § 5 mom. 2 e), § 20 och § 62 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 samt

lag om ändrad lydelse av § 6 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862.

Sedan departementschefen uppläst lagförslagen, hemställde departementschefen,
att desamma måtte genom proposition framläggas för riksdagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla samt
förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skulle till riksdagen
avlåtas.

Ur protokollet:

Carl Uggla.

Stockholm, K. L. Beckmane Boktr., 1917.