Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

Nr 126.

Kung1. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående ändringar
i villkoren för lån från fonden för torvindustriens befrämjande;
given Stockholms slott den 16 mars 1917.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att godkänna följande ändringar i villkoren för lån från fonden för
torvindustriens befrämjande, att från och med den dag, Kungl. Maj:t
finner gott bestämma, tillämpas på lån, som därefter beviljas, nämligen:

att, där Kungl. Maj-.t finner skäligt, skyldighet må åläggas låntagare
att vid visst vite i överensstämmelse med fastställd plan iordningställa
mossbottnen för odling till åker eller äng eller för skogskultur;

att lån må av Kungl. Maj:t beviljas till belopp, högst motsvarande
två tredjedelar av den å fullbordad anläggning nedlagda kostnaden eller
av beräknad anläggningskostnad för nytt företag, järnte kostnaderna för
mossbottnens iordningställande för kulturändamål;

att under de fyra första åren efter låns utlämnande kapitalavbetalning
icke äger rum; samt

att xinder de därpå följande åren så stor amortering skall ske, att
lånet varder till fullo inbetalt senast inom utgången av tolv år från det
amorteringen skolat taga sin början.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beclc-Friis.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 103 höft. (Nr 126.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
mars 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen statsrådet friherre Beck-Friis anförde:

Fonden för torvindustriens befrämjande bildades enligt beslut av
1902 års riksdag. Den uppgår för närvarande till 3,584,682 kronor 5
öre. Kungl. Maj:t har i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen
att för år 1918 tillföra fonden en kapitalökning av 650,000 kronor
med rätt för Kungl. Maj:t att i mån av behov förskottera detta belopp
under år 1917. Fonden''skulle vid bifall härtill uppbringas till 4,234,682
kronor 5 öre.

Angående villkoren för lån från fonden gäller kungörelsen den
21 november 1902 med ändringar enligt kungörelse den 26 juni 1915.
Dessa villkor hava icke i detalj blivit av riksdagen fastställda, utan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 8

riksdagen uttalade år 1902 allenast sin mening i avseende å vissa huvudpunkter.
Bland dessa huvudpunkter förekom:

att lånen må kunna enligt Kungl. Maj:ts bestämmande beviljas
till belopp, motsvarande högst två tredjedelar av den å fullbordad anläggning
nedlagda kostnaden eller av beräknad anläggningskostnad för
nytt företag;

att ränta å lånen skall erläggas med 4 procent;
att under de tre första åren efter låns utlämnande kapitalavbetalning
icke äger rum, men att under de därpå följande åren så stor amortering
skall ske, att lånet varder till fullo inbetalt senast inom utgången
av tio år från det amorteringen skolat taga sin början;

att för lånevillkorens fullgörande bör ställas av statskontoret godkänd
borgen eller säkerhetshandling; samt

att låntagare skall vara underkastad alla de villkor och kontroller,
som av Kungl. Maj:t px-övas lämpliga och nödiga.

Den av Kungl. Maj:t den 14 januari 1916 tillsatta kommitté, som
erhållit uppdrag att utreda och avgiva förslag beträffande de åtgärder i
olika hänseenden, som från statens sida må kunna ytterligare vidtagas
för att främja produktionen och användningen av bränsle, framställt utav
torv, har med skrivelse den 17 april 1916 överlämnat förslag angående
vissa omedelbara åtgärder i dylikt syfte. Ett par av dessa åtgärder
avse torvlånefonden. Såsom allmän motivering till förslagen i detta
hänseende bär kommittén anfört följande.

»Det torde nämligen vara ostridigt, att tidigare vanna mindre gynnsamma
erfarenheter verkat därhän, att såväl landets bankinstitut som ock privatkapitalet
äro föga benägna att i större utsträckning intressera sig i företag av ifrågavarande
art. Härtill kommer, att nu rådande extraordinära förhållanden visat sig erbjuda
så många möjligheter till stor och snar vinst å disponibelt kapital, att nämnda
obenägenhet även av denna anledning helt visst ökats. Man får nämligen icke förbise
den omständigheten, att bränntorvtillverkningen såsom fristående industri, frånsett
rent tillfälliga konjunkturer, knappast äger förutsättningar att ställa i utsikt
mer än en rätt blygsam företagarevinst. Dess uppkomst ocli rationella bedrivande
lära fastmer i allmänhet vara knutna till förefintliga lokala och personliga intressen
och förhållanden. Icke heller ur synpunkten av fabrikanternas egen trygghet torde
kortvariga bankkrediter eller förlagslån av enskilda ined ofta nog särdeles betungande
villkor vara önskvärda i större utsträckning.»

Kommitténs förslag beträffande torvlånefonden avse dels ökning
av fondens kapital och dels vissa ändringar i lånevillkoren. För förslaget
i det förra hänseendet har jag redogjort, då jag motiverade förenämnda,
av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda förslag om kapital -

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ökning till fonden. Angående lånevillkoren har kommittén yttrat sig
sålunda:

»Vidkommande lånevillkoren vill kommittén fästa uppmärksamheten på några
önskemål, vilka enligt kommitténs mening torde inom den närmaste tiden böra
realiseras. Dels lärer, enligt kommitténs uppfattning, utan risk för långivaren,
men till avsevärt gagn för låntagaren, den tid, under vilken frihet från amorteringsskyldighet
åtnjutes, kunna utsträckas ytterligare ett år och amorteringstiden ytterligare
två år, så att sammanlagda lånetiden bleve sexton år, allt för lån, som utlämnades
till fabriker för framställning av lufttorr bränntorv efter den 1 januari
innevarande år (1916).

Kommittén har jämväl tagit under övervägande frågan, huruvida icke vid
utlämnande av lån på så lång tid, som här är i fråga, borde knytas det villkor,
att låntagaren vore skyldig att i mån av mossens avverkning försätta mossens
botten i sådant skick, att den lämpar sig för odling till åker eller gräsmark eller
för skogsbörd, på sätt blivit stadgat exempelvis i Tyskland och Holland, med, så
vitt kommittén har sig bekant, gynnsamt resultat. Det lider intet tvivel, att vid
den avsevärt ökade bearbetning av landets torvmossar, som nu är att förvänta,
denna fråga vuxit i vikt för så väl det allmänna som ock för den enskilde. Och
ett dylikt åläggande vore sä mycket rimligare, som den enskilde genom dess fullgörande
tillförsäkrar sig ett bestående värde jämväl å den utgrävda mossen, vilket
i allmänhet mer än väl torde motsvara kostnaden för dess iordningsställande. I
detta avseende'' har kommittén jämväl varit betänkt på att redan nu framlägga
förslag till ändring av lånevillkoren i detta syfte, men med hänsyn till sakens beskaffenhet
finner sig kommittén för närvarande allenast höra påyrka, att vid utlämnande
av nya lån knytes det villkor, att låntagaren skall ställa sig till efterrättelse
vad framdeles kan komma att föreskrivas i fråga om skyldighet att återställa
mossens botten i odlingsbart skick.

Slutligen har kommittén haft sin uppmärksamhet fäst vid det förhållande,
att under den senaste tiden visat sig tendenser till spekulation i bränntorvmossar
med åtföljande uppdrivande av dessas pris utöver vad som under alla förhållanden
kan anses skäligt. Anledningen härtill lärer vara tvåfaldig. Dels har, om än i
mindre utsträckning, åtminstone villkorlig försäljning skett till utländska köpare,
och dels hava mindre omdömesgilla ägare till bränntorvmossar genom den offentliga
diskussionen under senare tid bibragts den föreställningen att i snart sagt varje
mosse slumra oerhörda tillgångar. Det synes kommittén vara av stort intresse, att
en gräns sättes ej blott för den utländska spekulationen utan även för den av annan
anledning framkallade omotiverade prisstegringen å torvmossar. Härutinnan lärer
åsyftad verkan till en del kunna åstadkommas dels genom noggrann kontroll, att
fabriksanläggningar, i vilka, så vitt man kan finna, utländskt kapital är intresserat,
icke komma i åtnjutande vare sig av statsgaranti för avsättning eller av statslån
och dels därigenom, att vid utlämnande av lån till inhemska fabrikanter den kalkyl
över företagets ekonomiska bärighet, som skall verkställas av statens torvtjänstemän,
på sätt redan nu lär tillämpas, upptager det verkliga inköpspriset för mossen och i
fråga om försäljningspriset å bränntorv ej grundas på för höga prisbestämningar.»

Med stöd av vad sålunda anförts har kommittén, jämte det kommittén
hemställt, att Kung-1. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att,

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126. 5

utöver vad under år 1916 i sådant avseende disponerades, el t sammanlagt
belopp av 2,500,000 kronor måtte under åren 1917 och 1918 finnas
tillgängliga för utlämnande av lån på villkor, som av Kungl. Maj:t bestämdes,
till anläggande av nya eller utvidgning av förutvarande fabriker
för tillverkning av lufttorr bränntorv, tillika föreslagit,

att i fråga om dylika lån den tid, under vilken frihet från amorteringsskyldighet
medgåves, måtte utsträckas till fyra år och amorteringstiden
till tolv år, så att sammanlagda lånetiden bleve sexton år; samt

att vid utlämnande av sådana lån, låntagaren måtte tillförbindas
att ställa sig till efterrättelse vad framdeles kunde komma att föreskrivas
i fråga om skyldighet att i mån av mossens avverkning försätta mossbotten
i odlingsbart skick.

Statskontoret har, på grund av remiss, yttrat sig över torvkommitténs
förslag beträffande lånevillkoren och anförde i utlåtande den 20
april 1916 följande:

»Med anledning av en utav ett antal innehavare av lån från fonden för torvindustriens
befrämjande för åtskilliga år sedan hos Eders Kungl. Maj:t gjord framställning
om förlängning av lånetiden för dessa lån, ävensom framflyttning av tiden
för amorteringarnas påbörjande har statskontoret förut haft tillfälle att uttala sig
i en fråga av samma innebörd som den nu föreliggande. I sitt över berörda framställning
avgivna underdåniga utlåtande framhöll statskontoret, att redan den i
nådiga kungörelsen angående villkoren för ifrågavarande lån den 21 november 1902
bestämda lånetiden av tretton år måste anses avsevärt lång, och uttalade statskontoret
såsom sin mening, att det syntes. föga lämpligt att utsträcka tiden för
återbetalning av lån, som upptagits för industriella anläggningar, till en alltför
avlägsen framtid, och att detta särskilt gällde torvindustrien, i vars art det läge
att med större eller mindre hastighet förbruka det ämne, varav tillverkningen skulle
leva, utan möjlighet att ersätta detta ämne genom nyanskaffning.

Statskontoret finner icke anledning att, med hänsyn till det nu framlagda
förslaget, i vad det avser ändring i villkoren för ifrågavarande lån, frångå den uppfattning,
åt vilken statskontoret i ovanberörda underdåniga utlåtande sålunda givit
uttryck.

I detta sammanhang kan ytterligare framhållas — såsom också skedde i det
av jordbruksutskottet vid 1915 års riksdag avgivna utlåtande i anledning av väckt
motion i detta ämne —- att under den trettonåriga lånetidens förlopp de vid ett
torvindustriellt företag använda maskiner och arbetsredskap, vilka ju icke sällan
jämte själva torvmossen ingå i den för ett beviljat lån lämnade säkerheten, undergått
en så betydande värdeminskning, att de svårligen längre kunna tagas i beräkning
vid prövning av säkerheten för lånet, även om härvidlag skälig hänsyn tages
därtill, att lånebeloppet successivt minskats.

Härtill kommer, att, såvitt statskontoret kunnat finna, något verkligt behov
av en förändring i de nu gällande lånevillkoren på det sätt, som i förslaget angivits,
i allmänhet icke synes föreligga.

Lånevillkoren lämna ju också utrymme för Eders Kungl. Maj:t att — såsom

6

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

även skett — i förekommande fall medgiva den jämkning i återbetalningssättet -dock givetvis inom ramen av tretton år — som kan påkallas.

Statskontoret anser sålunda fortfarande tungt vägande skäl tala emot en utsträckning
av lånetiden för ifrågavarande lån, och statskontoret har icke heller känt
sig övertygat om lämpligheten av att tiden för amorteringsskyldighetens inträdande
framflyttas.

Skulle emellertid, i syfte att göra landet i möjligaste mån oberoende av kolimporten,
särskilda åtgärder befinnas vara av nöden, och skulle de nu förordade
ändringarna i villkoren för lånen från torvlånefonden befinnas kunna bidraga till
vinnande av berörda syfte, anser sig statskontoret dock böra låta sina här ovan
uttalade betänkligheter falla.»

Kommerskollegiet och lantbruksstyxelsen hava med anledning av
befallning att avgiva särskilt utlåtande över torvkommitténs framställning
om ändringar i villkoren för lån från torvlånefonden yttrat sig på
följande sätt i utlåtande den 22 april 1916:

»Mot sagda förslag hava ämbetsverken icke funnit anledning till annan erinran
än vad angår den föreslagna bestämmelsen vid utlämnande av lån, att låntagaren
skulle tillförbindas att ställa sig till efterrättelse vad framdeles kunde komma att
föreskrivas i fråga om skyldighet att i mån av mossens avverkning försätta mossbotten
i odlingsbart skick.

Mot denna bestämmelse kan erinras, att det synes obilligt att tillförbinda en
låntagare en skyldighet, om vars innehåll, betydelse och räckvidd han icke vid tillfället
för lånehandlingens underskrivande kan hava någon föreställning.

I detta sammanhang tillåta sig ämbetsverken meddela, att de hava vid gemensamt
sammanträde förehaft sagda fråga och äro betänkta att inom den närmaste
tiden hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning om ändring i villkoren för lån från
torvlånefonden i det ovan omförmälda syftet. Intilldess förslag om dylika ändringar
i villkoren för erhållande av lån från torvlånefonden kan framläggas för riksdagen,
torde emellertid möjlighet böra beredas Eders Kungl. Maj:t att vid beviljande av
lån från nämnda fond i varje särskilt fäll bestämma rörande låntagarens skyldighet
att i mån av mossens avverkning försätta mossbottnen i odlingsbart skick, och
torde av sådan anledning riksdagens medgivande härtill böra utverkas.» I

I fråga om föreskrifter angående mossbottens försättande i odlingsbart
skick efter torvavverkningen gjordes framställning jämväl av
svenska mosskulturföreningen, som i en till Kungl. Majrt den 18 juli
1916 ingiven skrift anförde huvudsakligen följande:

Till följd av den under kriget allt mer försvårade importen av stenkol och
de därigenom abnormt stegrade bränslepriserna hade frågan om våra inhemska
bränsletillgångars rationella utnyttjande blivit alldeles särskilt aktuell, då vårt oberoende
av utlandet berodde av, i vad utsträckning kommunikationsmedlen kunde
drivas och industriens och de enskildas behov av bränsle tillgodoses inom landet.
Utom de skånska stenkolsfälten och landets skogar hade vårt land såsom tredje
bränslekälla den i våra mossar befintliga torven, varur också ett gott bränsle kunde

7

Kanyl. Mttjdx Säd. Proposition AV Pdli.

beredas. Intresset för torvberedningen både till följd därav, såsom helt naturligt
vore, ökats ganska betydligt, och statsmakterna hade ägnat frågan om bränntorvmossamas
tillgodogörande en alldeles särskild uppmärksamhet. Vid denna ökade
torvtillverkning vore det emellertid av största vikt, att planläggningen av torvtillverkningen
verkställdes samt avverkningen skedde på fullt rationellt sätt, så att
dels grunda, godartade, kväverika torvmarker, som lämnade god avkastning som kulturjord,
icke utgrävdes, dels också torvtäkten i övrigt skedde så, att den genom
borttagande av torvlagret erhållna bottnen ej bleve obrukbar för annat ändamål.

Svenska mosskulturföreningen, som både till uppgift att söka befordra våra
torvmarkers rationella utnyttjande i såväl ena som andra riktningen, både också i
sin tidskrift ägnat frågan om torvbottnarnas användning och mosskyddslagarna behörig
uppmärksamhet. Enligt skrivelse av den 17 april 1916 både den av Kungl.
Maj:t tillsatta torvkommittén i förslag till omedelbara åtgärder1 för torvindustriens
befrämjande biand villkoren för lån ur tor vlånefonden upptagit frågan om skyldighet
för låntagare att i mån av mossens avverkning försätta mossens botten i sådant
skick, att den lämpade sig för odling till åker eller gräsmark eller för skogsbörd
på sätt blivit stadgat exempelvis i Tyskland och Holland med, såvitt kommittén
både sig bekant, gynnsamt resultat. Oaktat således frågan om reglerande bestämmelser
vid torvtäkt redan syntes vara föremål för Kungl. Maj:ts prövning, hade
svenska mosskulturföreningen dock i underdånighet velat framlägga några önskemål,
vilka i detta sammanhang syntes vara värda beaktande. Om föreskrifter lämnades
om torvbottnarnas försättande i odlingsbart skick, allt eftersom avtorvningen fortginge,
så borde torvfabrikanten vara förpliktad att planera marken och avdika densamma
så, att den direkt kunde odlas, om torrläggningen vore djupare, till åker,
och om vattenståndet ej kunde sänkas mer än 4—5 decimeter, till gräsmark. Om
bottnen vo^e stenig och ojämn, bleve marken lämpad till skogsbörd. Under alla
förhållanden borde dock ej tillåtas, att annat än under vissa undantagsfall avtorvningen
skedde djupare, än att marken verkligen kunde effektivt torrläggas efteråt.
Samma föreskrifter borde även gälla för torvströfabrikanter, där underliggande botten
vore så beskaffad, att den kunde odlas, och i båda fallen borde de gälla fabriker,
som erhölle lån av staten. Kunde man firma någon lämplig form för att kontrollera
andra enskilda mossar, där ej statslån lämnades för torvberedning, på något
liknande sätt, såsom fallet vore i Holland och Tyskland, så vore mycket därmed
vunnet. Härvidlag borde dock liksom i Tyskland från sådan kontroll undantagas
marker med en areal under 25 hektar för att ej alltför mycket försvåra föreskrifternas
genomförande och efterlevnad. Grunda, godartade kärrmarker (lågmossar,
rnader) borde ej fä avtorvas. Godartade kärrmarker med djup torv, som lämpade
sig till bränntorvberedning, kunde dock delvis få avtorvas, men där borde föreskrifter
lämnas, att minst J/-> meter torv lämnades kvar, där marken utjämnades,
så att kulturlagret även efteråt bleve torvmark och ej fastmark. Om tillräckligt betryggande
föreskrifter lämnades och kontroll skedde, borde också, där så funnes
nödigt, redan odlade torvmarker, som under kulturlagret hade djup god bränntorv,
få delvis avtorvas, men under samma förutsättning, som föreskreves i Tyskland
rörande brunkolsgruvfält, nämligen att på platsen befintliga odlade fält skulle efter
borttagande av brunkolsflötsen återställas i odlat skick. Körande dessa odlade
marker, vilka dock endast i nödfall borde tillgripas, borde gälla samma bestämmelser
som för oodlade, kväverika och således till odling passande torvmarker, näm -

8

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

ligen att minst 7? meter torv kvarlämnades, så att odlingen efter avtorvningen fortfarande
bleve torvjord och ej fastmarksjord. På grand av vad sålunda framhållits
har svenska mosskulturföreningen velat fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på betydelsen
av att så snart ske kunde några reglerande bestämmelser i nu angivna
syfte måtte utfärdas rörande torvtillverkningen.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen att avgiva utlåtande
över mosskulturföreningens framställning, bär nämnda styrelse,
som i ärendet samrått med kommerskollegiet samt inhämtat yttrande från
förste torvingenjören, i utlåtande den 2 oktober 1916 anfört följande:

»Den alltmer ökade tillverkningen av bränntorv och torvströ gör det önskvärt,
att torvupptagningen sålunda regleras, att torvmossarna ej så bearbetas, att
deras framtida kultivering försvåras eller rent av omöjliggöras. De i ett stort antal
mossar nu befintliga försumpade bottnarna vittna om en planlöshet vid torvupptagningen,
som måste bliva till stor skada, och ett fortgående på denna väg lomme,
med det allt större omfång, torvtillverkningen lager, snart att ödelägga stora områden,
vilka annars i framtiden skulle kunna utnyttjas såsom åker-, ängs- eller
skogsmark.

Det är därför av den största betydelse, att torvtillverkningen planlägges på ett
sådant sätt, att den genom borttagandet av torvlagret kvarlämnade bottnen blir
användbar, varjämte det torde vara av vikt, att grunda, godartade torvmarker, som
efter kultivering kunna lämna en god avkastning, icke användas för torvupptagning.
I utlandet hava ock lagbestämmelser häremot införts.

Hur önskvärda dylika bestämmelser än vore, torde dock första villkoret för
att de skola medföra den med dem avsedda nyttan vara, att de verkligen kunna
efterlevas. Enligt vad förste torvingenjören i sitt över svenska mosskulturföreningens
framställning avgivna yttrande anför, finnas emellertid inom vårt land bränntorvmossar,
som äro praktiskt taget omöjliga att avdika så, att mossbottnen kan användas
till kultur. Några för alla mossar fika gällande bestämmelser för mossbottnens
iordningställande torde sålunda icke, såsom i Holland skett, vara lämpliga,
utan det bör i varje särskilt fäll prövas och bestämmas, om och huru avverkningen
skall ordnas.

Ett ytterligare skäl mot utfärdande av dylika allmänna bestämmelser torde
även, såsom förste torvingenjören anför, ligga däruti, att genom sådana bestämmelser
i vissa fall tillverkningen av bränntorv skulle kunna äventyras.

Ehuru det visserligen skulle låta sig göra att, i hkhet med vad som sker i
Hannover, tillsätta sakkunniga myndigheter, som prövade och avgjorde, om och på
vad sätt torvtillverkningen i varje fall skulle bedrivas, bleve dock detta säkerligen
en besvärlig, omständlig och kostsam utväg. Härtill kommer, att det med våra
polisförhållanden bleve ytterligt svårt och dyrbart att övervaka, att den av sakkunniga
uppgjorda arbetsplanen fullföljdes. De svårigheter, som sålunda skulle uppstå
genom en lagstiftning för hela landets t orvtillverkning sådan som den ifrågasatta,
skulle i långt mindre grad göra sig gällande, om bestämmelser utfärdades att gälla
endast för sådana företag, vilka erhålla lån ur fonden för torvindustriens befrämjande,
enär i detta fall tjänstemän funnes att tillgå, vilka kunde pröva och avgiva
yttrande över företagens planläggning och sedermera årligen besiktiga desamma.

Kung!. Alu j ds Nåd. Proposition Nr 126.

Det synes lantbruksstyrelsen, att, ehuru visserligen svårighet,er för eu verksam
tillämpning av bestämmelser för åstadkommande utav en för kultur tjänlig in osäll
o tten förefinnas även ifråga om de med län ur fonden för torvindustriens befrämjande
understödda företagen, ett försök i sådant avseende dock bör göras. Härvid
torde i huvudsak följande bestämmelser kunna anses lämpliga.

Förutom den plan och det kostnadsförslag för fabrikationen, vilka enligt gällande
bestämmelser skola bifogas ansökning om län, borde vid dylik ansökning jämväl
fogas en av sakkunnig person, såsom lantbruksingenjör eller''jordbrukskonsulent,
nPP8Jor(J plan angående sättet och kostnaderna för inossbottnens iordningställande
för kulturändamål och statslån borde även härför beviljas. Vid de årliga besiktningarna
av anläggningarna borde torvingenjörema, vid avgivande av sitt yttrande,
över huruvida fabrikationen bedreves ändamålsenligt, även avgiva yttrande huruvida
inossbottnens iordningställande skedde i enlighet med fastställd'' plan. Gällande
föreskrift att, därest fabrikationen icke bedreves ändamålsenligt, lånet skall uppsägas,
borde även äga tillämpning i det fall, att mossbottnen icke iordningsställdes.
Därjämte borde i sammanhang med lånets beviljande bestämmas ett vite, i den händelse
arbetet vid lånetidens utgång funnes icke hava bedrivits så, att mossen kunnat
läggas under kultur.

Sedan erfarenhet vunnits om möjligheten att i fråga om de med län ur statens
torvlånefond understödda företagen åstadkomma en för kultivering tjänlig mossbotten,
torde böra tagas i övervägande, huruvida med ledning härav effektiva åtgärder
kunna vidtagas för uppnående av samma resultat vid andra mossföretag.

De stycken i kungörelsen angående villkoren för lån från fonden för torvindustriens
befrämjande av den 21 november 1902 med däri genom kungörelsen den
26 juni 1915 gjorda ändringar, vilka således kräva ändring, äro de, som betecknas
med 1:o), 2:o), 9:o) och 10:o) och vilka med avseende å vad lantbruksstyrelsen här
ovan framhållit torde böra erhålla följande lydelse:

l:o. Ansökning om låns erhållande göres hos Kung). Maj:t och skall vara
åtföljd a) därest lån sökes för anläggning, vilken redan blivit utförd, av ej mindre
plan över anläggningen än även ett av i statens tjänst anställd torvingenjör jämte
annan sakkunnig person avfattat instrument över verkställd besiktning och värdering
därå samt b) i annat fall av utav sakkunnig upprättade ritningar och kostnadsförslag,
över vilka dylik ingenjör, i händelse de icke blivit av sådan uppgjorda, bör efter
verkställd granskning hava avgivit yttrande. Vid ansökningen skall jämväl fogas
av sakkunnig person uppgjord plan jämte kostnadsförslag rörande sättet och kostnaderna
för inossbottnens iordningställande för kultur.

2:o. Lån beviljas till högst så stort belopp, som svarar mot två tredjedelar
av den å fullbordad anläggning nedlagda kostnad eller av beräknad anläggningskostnad
för företag, som vid tiden för låneansökningens ingivande ännu icke fullbordats,
jämte kostnaderna för mossbottnens iordningställande för kulturändamål.
I sammanhang med lånets beviljande bestämmes av Kungl. Majrt det vite, som av
låntagaren skall utgå, i den händelse arbetet vid lånetidens utgång finnes icke hava
bedrivits så, att mossen kunnat läggas under kultur.

9:o. Låneinnehavare skall årligen inom tid, som statskontoret äger bestämma,
efter besiktning av någon statens torvingenjör med intyg från lantbruksstyrelsen
hos statskontoret styrka, att den rörelse, för vilken lånet erhållits, ändamålsenligt
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 103 höft. (Nr 126.) 2

10

Ku/if/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

och i lämplig omfattning bedrivas, samt att mossbottnens iordningställande för kulturändamål
icke åsidosattes.

10:o. I händelse anläggningen icke blivit fullbordad inom tre år från det
lånet beviljats eller därest sedermera under lånetiden rörelsen icke bedrives ändamålsenligt
eller i lämplig omfattning eller densamma nedlägges eller avverkningen
bedrives så, att mossbottnens iordningställande för kultur äventyras, skall lånet
eller vad därav återstår oguldet samt i sistnämnda fall jämväl vitet anses vara till betalning
genast förfallet, såvida icke Kung], Maj-t på särskild ansökning finner gott
medgiva anstånd i sådant avseende helt eller delvis.»

Därefter har jämväl torvkommittén, till följd av remiss, avgivit
utlåtande den 21 februari 1917 över mosskulturföreningens framställning
och därvid yttrat sig sålunda:

»Den av svenska mosskulturföreningen ingivna framställningen utmynnar i
två skilda yrkanden, avseende dels förbud mot avverkning av vissa slag av mossmarker,
dels ock föreskrift om skyldighet för vederbörande att efter avverkning
försätta mossens botten i odlingsbart skick. Lantbruksstyrelsen synes, med bortseende
från det förstnämnda yrkandet, väsentligen hava upptagit det senare till
behandling och ifråga om detta avgivit förslag.

Kommittén har icke av vad i denna sak förekommit funnit sig föranlåten
frångå sin tidigare uppfattning. Anledningen till att kommittén icke redan från
början sökt framlägga ett fullständigt förslag i ärendet bär helt naturligt varit den,
att frågan befunnits icke kunna lösas utan en förutgående grundlig utredning. Kommittén
hyser nämligen den uppfattningen, att de utav mosskulturföreningen i förenämnda
skrift upptagna frågorna äga så nära inre samband, att de knappast kunna
lösas var för sig utan måste upptagas till gemensam behandling. Detta föranleder
således till att till samtidig prövning upptaga frågorna om förbud i vissa fall mot
torvtäkt och om skyldighet att återställa mossbottnarna i odlingsbart skick samt
huruvida en lagstiftning i dessa ämnen kan anses vara påkallad. Det därmed förbundna
arbetet kan dock icke förväntas vara slutfört inom den allra närmaste tiden.
Yäl saknas icke förut i vår lagstiftning stadganden, vilka faktiskt medföra en inskränkning
i utövningen av äganderätten till fast egendom, men en sådan lagstiftning
som ovan berörts måste dock sägas innebära en så väsentlig nyhet,_ att
den icke utan en synnerligen omsorgsfull förberedelse bör framföras. Det har icke
synts kommittén lämpligt att, på sätt lantbruksstyrelsen ifrågasatt, införa en dylik
ny princip allenast genom ändring av villkoren för lån ur torvlånefonden.

Kommittén är sålunda av den uppfattning att, för den händelse efter en mera
ingående prövning av den föreliggande frågan i hela dess omfattning föreskrifter i
den riktning svenska mosskulturföreningen likaväl som kommittén tidigare ifrågasatt-,
befinnas påkallade, själva principen bör fastslås genom lagstiftning i vanlig
ordning och därefter nödiga reglerande bestämmelser utfärdas.

Då emellertid, på sätt kommittén i sitt utlåtande av den 17 april 1916 framhållit,
man torde äga anledning att under den närmaste tiden förvänta en avsevärd
ökning i bearbetningen av landets torvmossar, lärer försiktigheten bjuda att redan
nu sådana åtgärder vidtagas, att en framtida lagstiftning i förevarande ämne i den
utsträckning som är möjlig och lämplig må kunna vinna tillämpning även å företag,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 126. 11

som igångsättas innan en eventuell ny lagstiftning trätt i kraft. Vad i sådant avseende
synes kunna ifrågakomma gäller emellertid allenast föreskrifter om skyldighet
att återställa mossbottnarna i odlingsbart skick. 1 sådant syfte har kommittén
tidigare föreslagit införande bland lånevillkoren av en bestämmelse att låntagare,
som erhåller lån ur torvlänefonden, måtte tillförbindas att ställa sig till
efterrättelse vad framdeles kunde komma att stadgas beträffande skyldighet att i
män av avverkning återställa mosses botten i odlingsbart skick.

Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen hava i sitt förenämnda utlåtande
mot detta kommitténs förslag framställt den anmärkningen, att det syntes obilligt
att avfordra låntagare en förbindelse, om vars räckvidd han vid tiden för underskrivandet
icke kunde hava någon föreställning. Kommittén kan icke för sin del
tillmäta denna invändning avgörande betydelse. Redan den omständigheten, att. den
ifrågasatta skyldigheten hänföres till och göres beroende av vad i lagstiftningsväg
kan bliva stadgat, innebär enligt kommitténs mening en garanti för att det här icke
kan bliva fråga om några obilliga krav. Kommittén har lör sin del utgått ifrån
att ett återställande av mossbottnarna i odlingsbart skick skall innebära en fördel
likaväl för mossens ägare som för det allmänna. Man torde också med visshet
kunna antaga, att ett utkrävande av den skyldighet, varom bär är fråga, alltid
göres beroende av vad en undersökning i varje särskilt fall ger vid handen beträffande
de rådande naturförhållandena.

Att vederbörande låntagare skulle sakna varje föreställning om innebörden av
ett krav på mossens återställande i odlingsbart skick, kan kommittén icke tänka
sig. För att emellertid hos vederbörande låntagare undanröja den ovisshet, som kan
tänkas uppstå beträffande förbindelsens räckvidd, synes föreskriften om ifrågavarande
skyldighet böra så formuleras, att denna begränsas till en skyldighet för avverkaren
att tillse, att avverkningen sä bedrives, att eu blivande odling till åker eller
äng eller skogskultur icke genom densamma äventyras. För en företagare med
någon erfarenhet å området lär det icke erbjuda oöverstigliga svårigheter att beräkna
omfånget av en sådan förpliktelse. Och under alla förhållanden lär en dylik
beräkning stå att vinna genom sakkunnig hjälp, på sätt lantbruksstyrelsen i sitt.
utlåtande i detta ärende synes hava förutsatt. Mot lantbruksstyrelsens förslag torde
kunna erinras att, ehuruväl någon fullt tydlig förklaring beträffande omfattningen
av den vederbörande åliggande skyldigheten icke lämnats, fordringarna likväl satts
högre än vad enligt kommitténs mening, på sätt ovan anförts, bör kunna komma ifråga.
Detta synes kunna slutas bland amiat av det i förslaget förekommande uttrycket
»iordningställande för kultur». Måhända kan detta förklaras ur den omständigheten,
att förslag samtidigt avgivits om utlämnande av lån från det allmänna till belopp
av högst två tredjedelar av kostnaden för ifrågavarande arbete. Då kommittén icke
funnit skäl frångå sin ståndpunkt, att skyldigheten att återställa mossbottnarna skall
inträda allenast i det fäll att efter en allsidig utredning av frågan föreskrifter i
lagstiftningsväg komma till stånd, anser sig kommittén på frågans nuvarande stadium
sakna anledning föreslå, att lån skall från det allmännas sida lämnas för viss
del av den kostnad, som återställande av mossbottnarna kan medföra. Därest emellertid
Kungl. Maj:t och riksdagen skulle, i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag
besluta införande bland lånevillkoren av bestämmelse om skyldighet för vederbörande
att, oberoende av huruvida lagstiftning i ämnet framdeles kommer till stånd eller
icke, försätta mossen i odlingsbart skick, vill kommittén ej avstyrka förslaget att

beparic m^ntsehefen.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

möjlighet bör beredas för utlämnande jämväl av lån motsvarande viss del av den
härav förorsakade kostnaden.

Då förslaget därom, att en blivande lagstiftning skulle få i vissa fall tillbakaverkande
kraft, framkallat betänkligheter, vill kommittén hava erinrat, att i
den av mosskulturföreningen åberopade för Hannover utfärdade lagen av den 4
mars 1913, bland annat stadgas följande:

»Företag, som redan påbörjat torvtäkten innan denna lag tratt i kraft, få
utan de i lagen förekommande inskränkningarna fortsätta sex månader i samma
omfattning som dittills.

Kan ej beslut fattas rörande anmälan om tillstånd inom en frist av sex
månader, besluter kretsutskottet, huruvida torvtäkten tills vidare må få fortsättas.
Detta tillstånd måste lämnas, om beslut ej kurmat ske inom föreskriven frist utan
sökandens förskyllan. Mot kretsutskottets beslut kan sökande inom två veckor
besvära sig hos jordbruksministern.»

Härav torde framgå, att den tyska författningens bestämmelser omfatta även
sådana torvmossar, som börjat bearbetas före lagens ikraftträdande.

Med åberopande av vad nu och tidigare anförts får kommittén hemställa,

att vid utlämnande av lån ur lånefonden för torvindustriens befrämjande låntagare
måtte tillförbindas att ställa sig till efterrättelse vad framdeles kan komma
att stadgas beträffande skyldighet att i mån av avverkning återställa mosses botten
i odlingsbart skick, vilken förbindelse dock ej må anses innefatta större skyldighet
än att återställa mosses botten i ett sådant skick, att blivande odling till åker
eller äng eller skogskultur icke genom avverkning äventyras.»

Ledamoten av torvkommittén, förste torvingenjören Wallgren har
i särskilt yttrande förordat, att föreskrifter måtte utfärdas i överensstämmelse
med lantbruksstyrelsens förslag.

De av torvkommittén framställda förslagen till ändringar i villkoren
för lån från fonden för torvindustriens befrämjande äro av kommittén
avsedda att gälla allenast för lån till anläggande av nya eller utvidgning
av förutvarande fabriker för tillverkning av lufttorr bränntorv.
Denna begränsning torde vara föranledd av att kommitténs uppdrag
endast har avseende å bränslefrågan. Jag vill emellertid såsom min
åsikt framhålla, att det icke synes mig lämpligt att stadga olika villkor
för lån ur denna fond till skilda ändamål, utan böra de ändringar, som
må vidtagas, gälla såväl lån för torvbränslefabrikation som lån till torvströtillverkning.
Då Kungl. Maj:t bestämmer om låns beviljande, behöver
icke någon för torvbränsleindustrien skadlig konkurrens från torvströtillverkningens
sida befaras i fråga om de tillgängliga lånemedlens
användande.

Vad torvkommittén anfört angående vikten av att spekulation i
torvmossar, särskilt av utlänningar, stävjas samt att kostnadsberäkningarna
vid ansökningar om torvlån göras tillförlitliga, finner jag för -

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

tjänt av allt beaktande. Någon ändring i torvlånevillkoren behöver dock
ej härav föranledas, då saken är beroende på dessa villkors handhavande.

Då det är av stor betydelse att befordra tillverkningen av torvbränsle,
anser jag mig böra tillstyrka kommitténs förslag om utsträckning
av tiden för amorteringsfriheten från tre till fyra år samt om
amorteringstidens förlängning från tio till tolv år.

I fråga om föreskrifter om skyldighet att iordningställa mossens
botten i odlingsbart skick hava kommittén och lantbruksstyrelsen varit
eniga om önskvärdheten av att föreskrifter i sådant syfte utfärdas men
däremot hyst olika meningar angående föreskrifternas innehåll. Kommittén
har antagit, att en lagstiftning angående dylik skyldighet vid
avverkning i allmänhet av torvmossar inom en nära framtid skulle
kunna genomföras, och föreslagit, att i avbidan därpå låntagare ur fonden
måtte tillförbindas att ställa sig de blivande föreskrifterna till efterrättelse.
Lantbruksstyrelsen har framhållit åtskilliga svårigheter, som synts skola
bliva förknippade med genomförandet i vårt land av en sådan allmän lagstiftning
samt förordat, att vid beviljande av lån ur fonden skulle efter
prövning i varje särskilt fall fastställas föreskrifter i ämnet och att
även kostnaderna för mossbottnens iordningställande måtte få tagas i
beräkning vid lånebeloppets bestämmande.

Det vore utan tvivel lyckligt, om allmänna bestämmelser snart
kunde utfärdas angående förbud mot torvtäkt, med mindre mossbottnarna,
sedan avverkningen ägt rum, iordningställas i för kultur lämpligt skick.
De i vårt land förekommande mossarna äro emellertid av så olika natur
och lägen, att några generella bestämmelser härför såsom exempelvis i
Holland icke torde låta sig fastställas. Det lär därför alltid bliva nödvändigt
att prov,a och bestämma rörande varje särskilt fall. Att såsom
allmän regel hos oss anordna eu dylik prövning innan mossarna få
avverkas är åtminstone för närvarande förenat med betydliga svårigheter,
då vi sakna för prövningen lämpliga myndigheter med sakkunskap
på området. Visserligen skulle det kunna tänkas, att prövningen överlämnades
till Kungl. Maj:ts befall ningshavande, sedan tor vingenjör undersökt
mossen och uppgjort plan för avverkningen, därest sådan lämpligen
kan bedrivas. Men övervakandet av att avverkningen ständigt skef
efter den sålunda fastställda planen torde komma att medföra betydliga
svårigheter och draga stora kostnader. Inspektionen av alla de många
mossar, där torvtäkt bedrives, inom ett så vidsträckt område som ett
län skulle nödvändiggöra, att ett stort antal tor vtjänstemän anställdes
för ändamålet, då knappast några andra sakkunniga på området stå att
finna. Det stora antalet mossar, som i många län skulle kunna komma
att bliva föremål för prövning och övervakande, torde i hög grad komma

14

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 126.

att försvåra tillämpningen av dylika bestämmelser. Där särskild prövning
i utlandet förekommer, såsom förhållandet är i Hannover, har man
ock till sakkunniga myndigheter med betydligt mindre områden än våra
län överlämnat att pröva framställningar om rätt att avverka mossmarker.

Det lax på grund av de ovan antydda svårigheterna knappast
kunna förväntas, att bestämmelser om förbud att avverka mossar, utan
att mossbottnarna iordningställas i för kultur lämpligt skick, komma
att utfärdas i en snar framtid. Så mycket viktigare är det, att, där
sådana bestämmelser utan egentliga svårigheter kunna åstadkommas —
vid de med lån ur torvlånefonden bedrivna avverkningarna — dessa
utan dröjsmål utfärdas.

Något skäl för att dröja med dessa bestämmelser, till dess att
allmänna sådana utfärdas, synes icke heller föreligga. Långivaren har
självfallet rätt att uppställa vilka villkor för lånets åtnjutande han önskar,
då låntagaren icke är skyldig att begagna sig av lånet, därest han icke
finner detta förenligt med sin fördel. Med den bestämmelsen, som lantbruksstyrelsen
föreslagit, att till kostnaderna för mossbottnens iordningställande
skulle kunna beviljas lån, torde icke heller kunna befaras, att
någon tvekan vid sökandet av lån skulle kunna uppstå. Detta torde
däremot kunna bliva händelsen, därest, såsom torvkommittén föreslagit,
de lånesökande skulle tillförbindas att ställa sig till efterrättelse vad
framdeles kunde komma att stadgas beträffande skyldighet att i män av
avvefkning iordningställa mossbotten i odlingsbart skick. Fruktan förde
förpliktelser en låntagare härutinnan åtager sig och som han icke
vid lånetillfället ens närmelsevis kan överblicka, skall antagligen komma
att avskräcka mången från att söka dylikt lån. Kommittén har framhållit,
att enär skyldigheten göres beroende av vad i lagstiftningsväg
kan bliva stadgat, detta innebär en garanti för att det icke kan bliva
fråga om obilliga krav. Det torde emellertid vara mindre lämpligt att
på sätt kommittén föreslagit göra den blivande lagstiftningen retroaktivt
gällande. För låntagaren, som skulle erhålla kännedom om innehållet
i dessa krav först sedan lånet beviljats och arbetet med mossens avverkning
påbörjats, skulle de kunna vålla stora svårigheter.

Jag anser mig av dessa skäl böra i huvudsak ansluta mig till
lantbruksstvrelsens förslag. De av styrelsen föreslagna ordalagen synas
mig emellertid kunna innebära onödig stränghet, även med beaktande
att lån till mossbottnens iordningställande skulle utgå. Vissa mossar
torde vara av den beskaffenhet, att näppeligen krav på mossbottnens
iordningställande kan med fog uppställas, isynnerhet ifall torvavverkningen
omfattar blott en mindre del av mossen. Det synes mig därför
överflödigt att i varje fall kräva plan och kostnadsförslag rörande dylikt

15

Kangl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

iordningställande utan torde det vara tillräckligt med ett utlåtande av
sakkunnig person, huruvida med hänsyn till mossens beskaffenhet och
läge samt andra pa frågan inverkande omständigheter låntagaren bör
åläggas dylik skyldighet, ävensom, därest detta anses vara fallet, angående
planen och kostnaderna. Det bör beaktas, att iordningställandet
kan avse icke blott odling till åker eller äng utan även skogshult™.-.

I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag försummelse i avseende
å mossbottuens iordningställande böra kunna medföra lånets uppsägning,
jämte det att fastställt vite utkräves. Detta vite bör dock ej bestämmas
högre än den beräknade kostnaden för mossbottuens iordningställande.
Den för lånet lämnade säkerheten bör uppenbarligen omfatta även vitet.
Vitet bör tillfalla fonden.

Då riksdagen år 1902 endast beslöt om vissa huvudpunkter i villkoren,
torde det även nu vara tillräckligt, att själva principerna föreläggas
riksdagen.

På grund härav hemställer jag, att Eders Kung!. Magt måtte i
proposition föreslå riksdagen

att godkänna följande ändringar i villkoren för lån från fonden för
torvindustriens befrämjande, att från och med den dag, Kungl. Maj:t
hnner gott bestämma, tillämpas på lån, som därefter beviljas, nämligen:

att, där Kungl. Magt- finner skäligt, skyldighet må åläggas låntagare
att vid visst vite i överensstämmelse med fastställd plan iordningställa
mossbottnen för odling till åker eller äng eller för skogskultur;

att lån må av Kungl. Maj:t beviljas till belopp, högst motsvarande
två tredjedelar av den å fullbordad anläggning nedlagda kostnad eller
av beräknad anläggningskostnad för nytt företag, jämte kostnaderna
för mossbottnens iordningställande för kulturändamål;

att under de fyra första åren efter låns utlämnande kapitalavbetalning
icke äger rum; samt

att under de därpå följande åren så stor amortering skall ske, att
lånet varder till fullo inbetalt senast inom utgången av tolv år från det
amorteringen skolat taga sin början.

Till vad departementschefen sålunda hemställt, häruti
statsrådets övriga ledamöter förenade sig, behagade
Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnade,
att proposition i ämnet skulle avlåtas till riksdagen
av den lydelse, bil. — vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Herman Schlytern.