Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

1

Nr 118.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag med särskild bestämmelse att tills vidare gälla i fråga
om skydd för vissa främmande patent; given Stockholms
slott den 13 mars 1917.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Magt härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag med särskild bestämmelse
att tills vidare gälla i fråga om skydd för vissa främmande patent.

Kungl. j\Iaj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 98 käft. (AV 118.)

1

2

Kungl. Majtfs nåd. proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

med särskild bestämmelse att tills vidare gälla i fråga om skydd för vissa

främmande patent.

Härigenom förordnas som följer:

Med avseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgivande, skall, utan hinder av
vad under 1) i 25 § av förordningen angående patent är såsom villkor
för tillämpningen av den i nämnda lagrum givna bestämmelsen stadgat
angående den tid, inom vilken patent i det där avsedda fall bör här sökas,
Konungen äga förordna, att, om någon här i riket sökt patent å en
uppfinning, varå han tidigare, dock ej före den 31 juli 1913, sökt skydd
i den främmande staten, då må förstberörda ansökning i förhållande till
andra ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder emot patents
meddelande, som i 3 § av nämnda förordning otnförmäles, betraktas så,
som vore den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten,
för så vitt ansökningen här i riket skett före utgången av viss tid, som
må i förordnandet bestämmas till högst femton månader från det denna
lag trätt i kraft, samt sökanden hos patentmyndigheten här i riket
framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som av
Konungen i förordnandet bestämmes.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 118.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Höjd Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 10 november 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, efter
gemensam beredning med hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
samt chefen för finansdepartementet, dels patent- och registreringsverkets
underdåniga skrivelser den 9 april 1915 och den 22 februari 1916 angående
utsträckning av den i konventionen för skydd av den industriella äganderätten
omförmälda så kallade prioritetsfristen för patentansökningar, dels
ock svenska uppfinnareföreningens underdåniga skrivelse i samma ämne
den 19 april 1916.

Härvid anförde föredragande departementschefen:

»Den i Paris den 20 mars 1883 avslutade och av Sverige den 26
juni 1885 tillträdda konventionen för skydd av den industriella ägande -

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

rätten, sådan samma konvention ändrats genom den jämväl av vårt land ratificerade
tilläggsakten den 14 december 1900, innehåller bland annat, i art. 4,
att den, som i en av de fördragsslutande staterna i behörig ordning gjort
ansökan om erhållande av patent, skall, under förbehåll av tredje mans
rätt, för ansökan i de övriga staterna äga företrädesrätt under tolv månader;
och skall till följd härav ansökan, som sedermera inom utgången av
denna tid göres i annan stat, tillhörande unionen för skydd av den industriella
äganderätten, icke anses kraftlös på grund av åtgärder, vidtagna under
mellantiden, sålunda enkannerligen icke genom annan ansökan eller genom
uppfinningens offentliggörande eller utövning. Den i Washington den 2
juni 1911 reviderade konventionen, som den 27 oktober innevarande år
tillträtrs jämväl av Sverige, återgivet* nämnda bestämmelse, i sak oförändrad.
— Jag vill erinra om, att en översättning av den reviderade konventionen
var såsom bilaga fogad vid Kungl. Majrts proposition nr 96 till senare
riksdagen 1914.

Såväl enligt svensk som enligt utländsk lagstiftning gäller såsom
huvudvillkor för ett patents giltighet, att den uppfinning, å vilken patent
sökes, är ny. Därest nu, sedan patent å en uppfinning sökts i ett unionsland,
uppfinningen blivit känd genom offentliggörande i tryck, exempelvis
genom publicerande i de av vederbörande patentmyndighet utgivna så kallade
patentskrifter, kan detta, om uppfinnaren senare vill söka patent i ett
annat unionsland, där verka som nyhetshinder. Det kan ock tänkas, att
någon, som i förstnämnda unionsland tagit kännedom om den till patent
anmälda uppfinningen, antingen företager sig att i ett annat unionsland
utöva densamma, vilket ju även kan vara nyhetsskadande, eller ock för
egen del anmäler uppfinningen till patent i sistnämnda land, innan uppfinnaren
själv medhunnit att där söka skydd. För att uppfinnaren må
under någon tid vara tryggad mot rättsförlust på grund av sådana omständigheter
som de nu nämnda, har konventionens bestämmelse om den
så kallade prioritetsfristen tillkommit.

Redan vid tiden för den gällande svenska patentförordningens utfärdande
år 1884 var det avsett, att Sverige skulle ansluta sig till unionen för skydd av
den industriella äganderätten, den så kallade patentunionen. I överensstämmelse
därmed innehöll förordningen i sin ursprungliga lydelse, i 3 § andra
stycket och i 25 §, bestämmelser i förevarande hänseende. Efter lagändringar
åren 1897, 1902 och senast den 7 augusti 1914, återfinnas motsvarande bestämmelser
nu i 25 § under 1). I anslutning till konventionens regler angående
patentprioritetsfrist gäller enligt sistnämnda lagrum, att med avseende
å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket patenterad uppfinning gör

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

5

motsvarande medgivande, Kungl. Maj:t tiger förordna, att, om någon här i
riket, sökt patent å en uppfinning, varå han tidigare sökt skydd i den främmande
staten, då må förstherörda ansökning i förhållande till andra ansökningar
— jämför 9 § patentförordningen — ävensom med hänsyn till sådant
hinder emot patents meddelande, sura i tf § av förordningen omförmäles, betraktas
så, som vore den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande
staten, för så vitt ansökningen här i riket skett före utgången av viss tid,
som kan i förordnandet bestämmas till högst tolv månader från det skyddet
söktes i den främmande staten, samt sökanden hos patentmyndigheten
liär-ji riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och på sätt,
som av Kungl. Maj:t i förordnandet bestämmes. I förbigående må anmärkas,
att en i samma lagrum jämväl omförmäld prioritet sfrist om högst
tre månader icke för närvarande har någon praktisk betydelse.

Med tillämpning av ifrågavarande bestämmelse i patentförordningen
har, i anslutning till konventionsakterna av 1*83, 1900 och 1911, Kungl. Maj:t
under åren 1885 och 1902 samt nu senast den 27 oktober 1916 utfärdat
särskilda kungörelser angående skydd bland annat för patent, som beviljats i
främmande stater, tillhörande patentunionen. I den under innevarande år
utfärdade kungörelsen har i fråga om uppfinning, skyddad i främmande
stat som anslutit sig den reviderade konventionen den 2 juni 1911, förordnats,
att stadgandet under 1) i 25 § av förordningen angående patent
skall äga tillämpning, därest patent sökes här i riket inom tolv månader,
från det skyddet söktes i den främmande staten, samt sökanden hos patentmyndigheten
här i riket, innan beslut av nämnda myndighet fattats om
ansökningens kungörande i allmänna tidningarna, framställer anspråk på
den i samma lagrum angivna företrädesrätt och därvid lämnar uppgift å
den främmande stat, där skydd förut blivit sökt, ävensom å tiden, då
det skett.

Enligt vår lagstiftning blir alltså den, som i ett främmande unionsland
gjort ansökning om skydd för en uppfinning, under en tid av tolv
månader från nämnda prioritetsgrundande ansöknings ingivande säkerställd
här i riket ej mindre mot mellankommande nyhetshinder, som i 3 §
patentförordningen omförmäles, än även mot så kallat kollisionshinder,
varom talas i förordningens 9 §.

Prioritetsfristen för patentsökande utgör således enligt konventionen
och gällande svenska författningar tolv månader från det skydd .söktes
i främmande stat. Emellertid har den, jämlikt konventionens bestämmelser,
i Bern inrättade internationella byrån för skydd av den industriella
äganderätten, i ett den 5 november 1914 dagtecknat cirkulär

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

till administrationerna för den industriella äganderätten i de unionen tillhörande
staterna, vilket cirkulär av patent- och registreringsverket överlämnats
med dess underdåniga skrivelse den 9 april 1915, upptagit frågan
om en provisorisk förlängning av berörda frist. Bernbyrån har i nämnda
cirkulär anfört, att det europeiska kriget hindrat talrika uppfinnare, tillhörande
såväl krigförande som neutrala stater, att inom den ifrågavarande prioritetsfristen
ingiva sina patentansökningar. Dröjsmål i detta avseende hade
föranletts dels därigenom att patentbyråerna, vilka hade att bereda och ingiva
utländska patentansökningar, på grund av mobilisering berövats sin personal,
dels ock genom den rubbning i postgången, som föranletts av trupptransporter.
Följden hätav hade blivit allvarliga förluster för de patentsökande.
Liknande dröjsmål kunde komma att inträffa även framdeles under kriget,
ty postgången, som ännu icke återvunnit sin normala snabbhet, kunde till
följd av krigshändelserna bliva hejdad på den ena eller andra platsen, och
de tomrum, som kriget förorsakat inom administrationerna, hade fortfarande
en ogynnsam inverkan i fråga om ärendenas snabba handläggning. Det
vore därför önskligt, att patent, vilka sålunda äventyrades genom mellankommande
fur ce majeure, bleve skyddade medelst ömsesidiga överenskommelser,
varigenom vederbörande uppfinnare under dessa oroliga tider tillförsäkrades
en nödig frist för att kunna bereda och ingiva sina ansökningar.
Fn förlängning av prioritetsfristen borde alltså genomföras. Denna förlängning
borde i princip antagas av alla unionsländer; men om det icke vore
möjligt att uppnå full enighet, läte det sig göra att bilda en tillfällig union
mellan en mindre krets av stater, vilka godkände den föreslagna anordningen.
Med hänsyn till vad sålunda uttalats, angav byrån vissa riktlinjer
för blivande bestämmelser i ämnet.

I ett senare, den 22 december 1914 till nämnda administrationer
avlåtet cirkulär, vilket jämväl överlämnats med patent- och registreringsverkets
n3^ssnämnda skrivelse, har bernbyrån angivit de grunder, eldigt
vilka byrån ansåge en internationell överenskommelse i ämnet böra avfattas.
I fråga om längden av den tid, under vilken de ifrågasatta
bestämmelserna om prioritetsfristens utsträckning borde gälla, har byrån
anfört, att det syntes byrån naturligt, att sagda tidslängd bestämdes med
hänsyn till krigets varaktighet; men byrån vore av den uppfattningen,
att åtskilliga administrationer skulle tveka att föreslå sina regeringar
en till tiden obestämd utsträckning av fristen. Fn internationell överenskommelse
skulle hava större förutsättningar för att vinna anslutning,
därest för utsträckningens giltighet bestämdes en maximitid, vilken ju,
om det visade sig nödvändigt, senare kunde utsträckas. Byrån har givit
sitt förslag i denna del följande lydelse: De prioritetsfrister, som

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

7

bestämts genom art. 4 i unionskonventionen och som ännu löpte den 31
juli 1914, så ock de, vilka börjat efter nämnda dag, förlängas intill
sex månader efter dagen för det sista fredsslutet mellan unionsstater, som
för närvarande äro i krig; dock senast till och med den 30 juni 1916.—
Beträffande reciprociteten unionsläriderna emellan, har byrån ansett, att varje
land, som i viss utsträckning förlänger prioritetsfristen till förmån för utlänningar
från unionsländer, bör åtnjuta motsvarande behandling från
andra länders sida, utan att dock dessa äro skyldiga att gentemot förstnämnda
land tillämpa ett gynnsammare behandlingssätt än som motsvarar
det landets inhemska bestämmelser.

En provisorisk lagstiftning i det av bernbyrån sålunda angivna
syfte har numera genomförts i flertalet av de till patentunionen hörande
länder. Av hithörande författningar — samtliga intagna i unionens officiella
tillskrift La projjriété industrielle — vill jag nu i korthet göra en
sammanställning.

I Norge har genom en den 14 juli 1916 utfärdad lag den prioritetsfrist
av tolv månader, som i överensstämmelse med pariskonventionens
art. 4 tillkommer borgare eller undersåte i unionsstat för ingivande av
patentansökning, blivit, för så vitt fristen icke var utlupen den 29 juli
1914, förlängd till och med den 31 december 1916; varjämte konungen
tills vidare kan bestämma, att fristen ytterligare förläriges för en eller
flera perioder, var och en om högst sex månader. Denna förlängning
tillkommer icke borgare eller undersåte i unionsstat, med mindre denria stat
å sin sida medgiver norska borgare eller undersåtar en förlängning av den
i konventionen oinförmälda prioritetsfrist. Konungen avgör i vilka stater
detta villkor är uppfyllt.

I Danmark har handelsministern, i enlighet med honom i en provisorisk
lag den 10 september 1914 lämnat bemyndigande, genom kungörelse
den 11 i samma månad förklarat, att den frist av tolv månader
från tidpunkten för inlämnande i främmande stat av ansökan om patent
å en uppfinning, inom vilken ansökan om patent å samma uppfinning
skulle ingivas i Danmark för att uppnå de i danska patentlagen angivna
företrädesrättigheter, bleve, för så vitt fristen icke utlupit före den 1
augusti 1914, förlängd sålunda, att den utlöpte först den 1 december 1914.
Genom särskilda kungörelser 1915 och 1916 har fristen ytterligare förlängts,
nu senast till den 1 januari 1917. Någon fordran på reciprocitet
har icke uppställts.

I Tyskland hava genom författningar den 7 maj 1915 och den 8
april 1916 de enligt art. 4 av pariskonventionen stadgade prioritetsfrister

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

blivit, så framt de icke utlupit före den 31 juli 1914, förlängda till utgången
av sex månader efter krigstillståndets slut. Denna bestämmelse
miller till förmån för främmande staters undersåtar, om och i den man,
enligt tillkännagivande i Reichx-GesetzUatt, prioritetsfristerna i dessa stater
förlängas till förmån för tyska undersåtar. — I Österrike och i Ungern
hava författningar av motsvarande innehåll utfärdats.

I Schweiz utfärdades den 21 december 1914 en författning, enligt
vilken i fråga om patentansökning, som gjorts i främmande stat under
tiden mellan den 31 juli 1913 ocli den 31 juli 1914, prioritetsfristen utsträcktes
till den 31 juli 1915. Fristen har sedermera ytterligare utsträckts.
Reciprocitet kräves ej.

I Nederländerna gäller, enligt lag den 29 juli 1916, att prioritetsfrist,
som löpte den 1 augusti 1914 eller som sedermera utgått, kan
av patentmyndigheten på grund av en motiverad ansökning utsträckas på
högst sex månader för varje gång.

I Frankrike har genom lag den 27 maj 1915 patentprioritetsfristen
suspenderats från den 1 augusti 1914 under den tid, fientligheterna fortfara,
intill en tidpunkt, som framdeles skall bestämmas. Ifrågavarande
förmån kommer endast dem till godo, som äro medborgare i en till
patentunionen hörande stat, vilken medgiver eller kominer att medgiva
franska undersåtar motsvarande förmän. — Jämväl Spanien och Portugal
hava meddelat liknande bestämmelser, likaså Brasilien, som emellertid ej
kräver reciprocitet.

I England utfärdades den 21 augusti 1914 ett provisoriskt reglemente
rörande patent, att från den 7 i samma månad gälla under krigstillståndet
i Europa och sex månader därefter. Enligt bestämmelse i nämnda
reglemente kan vederbörande patent myndighet när som helst under detsammas
giltighetstid förlänga patentprioritetsf risten, da någon i god tro åberopar
omständigheter, beroende av kriget, såsom hinder för en patentansöknings
ingivande inom föreskriven tid; varje fall skall särskilt för sig
undersökas.

I Amerikas förenta stater gäller i ämnet en lag av den 17 augusti
1916. Enligt nämnda lag kan, därest någon, som förut ingivit en patentansökning,
blivit av det nuvarande krigstillståndet hindrad att inom rätt
tid ingiva en senare ansökning, prioritetsfristen förlängas med nio månader.
Lagen avser patentansökningar, som bort ske i Förenta staterna undertiden
från den 1. augusti 1914 till den 1 januari 1918. Ifrågavarande
bestämmelser gälla till förmån för medborgare i sådana främmande länder,
vilka medgiva medborgare i Förenta staterna väsentligen motsvarande
fördelar.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

9

Till den reviderade konventionen äro för närvarande anslutna, förutom
Sverige, följande främmande stater, nämligen Amerikas förenta stater,
Belgien, Brasiliens förenta stater, Danmark med Färöarna, Frankrike
med Algeriet och kolonier, Italien, Japan, Mexicos förenta stater, Nederländerna
med nederländska Indien, Surinam och Curaqao, Norge, Portugal
med Azorerna och Madeira, San Domingo, Schweiz, Spanien, Stora Britannien
och Irland med Ceylon, Nya Zeeland, Trinidad och Tobago, Tunis,
Tyskland med kolonier samt Österrike-Utigern med Bosnien och Herzegovina.
Såsom av den nyss lämnade redogörelsen framgår, hava de bestå
av dessa stater numera utfärdat bestämmelser, åsyftande patentprioritetsfristens
provisoriska utsträckande.

I sin underdåniga skrivelse den 9 april 1915 har patent- och registreringsverket
till eu början framhållit, att prioritet srätten vore en av pariskonventionens
viktigaste förmåner. Rörande betydelsen därav behövde endast
erinras, att för patentansökningar, som ingåves utan rätt till prioritet, nyhetsgranskningen
skulle omfatta tiden intill dagen för ansökningens ingivande
och att sålunda, om dessförinnan sådana n3rhetshinder förefunnes, som omförmäldes
i patentförordningens 3 §, eller ansökan av annan om patent
å samma uppfinning före inlämningsdagen till patent- och registreringsverket
inkommit, ett giltigt patent här i landet icke kunde erhallas.
Ämbetsverket har vidare anfört, att den prioritetstid av tolv månader,
som i värt land medgivits, visserligen kunde synas även under nuvarande
förhållanden vara rundligt tilltagen för ordnande och ingivande
av utländska patentansökningar, men det förhölle sig i allmänhet så, att
det för den patentsökande vore önskvärt och av stor vikt att erhålla
någon kännedom om granskningsresultatet av ansökningen i hemlandet,
innan han bestämde sig för att söka patent i utlandet och underkastade
sig därmed förenade ganska avsevärda kostnader. Till följd av
kriget fördröjdes behandlingen av patentärendena, emedan sökandena eller
deras ombud mången gång ej vore i tillfälle alt ägna nödig tid åt ärendenas
utredning utan sökte och erhölle förlängda uppskov med besvarandet
av givna förelägganden. Framställningar om erhållande av sådana anstånd
hade även här ökats högst avsevärt. Under sådana förhållanden äventyrades
möjligheten att inom tolvinånadersfristen få någon kännedom om
granskningsresultatet i hemlandet och medhinna att söka patent i utlandet.
Patent- och registreringsverket hade redan emottagit ansökningar, varvid
under åberopande av de nuvarande exceptionella förhållandena framställningar
gjorts om erhållande av prioritet, oaktat ansökningarna inkommit
mer än tolv månader efter första ansökningens inlämnande i unionsstat.

Bihang till riksdagens protokoll 1817. 1 saml. 88 käft. (Nr 118). 2

10

Kung!.. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

Det kunde möjligen förefalla som om eu utsträckning av prioritetsfristen
mera skulle gagna utländska patentsökande än inhemska. Emellertid skulle
för tillämpning av utsträckning av prioritetsfristen fordras liknande medgivande
från utländska stater; och för inhemska uppfinnare, som till äventyrs
inkallades till krigstjänstgöring, kunde rätt till förlängning av prioritetstiden
få stor betydelse för patents sökande i utlandet. Utsträcktes ej
prioritetstiden, voro därjämte fara värt, att utländska uppfinningar, varå
eljest ansökningar om patent skulle inkomma, till skada för svensk industri
ej bleve här i riket patenterade. Med hänsyn till frågans enligt
ämbetsverkets förmenande stora betydelse, hade ämbetsverket ansett sig
böra ifrågasätta, att Kungl. Maj:t måtte utverka medgivande av riksdagen
att provisoriskt utsträcka den enligt gällande författningar medgivna prioritetsfristen
för patentansökningar.

Patent- och registreringsverkets omförmälda framställning föranledde
icke omedelbart någon åtgärd. Emellertid har ämbetsverket i sin senare
skrivelse den 22 februari 191 f>, under framhållande av att dåinera ett flertal
av de viktigaste unionsstaterna utfärdat bestämmelser i förevarande
hänseende, förnyat sin berörda hemställan. Ämbetsverket har i nämnda skrivelse
vidare anfört, att patentombuden alltjämt klagade över att postförbindelserna
med utlandet vore oregelbundna. Understundom hade handlingar
kommit vederbörande till banda, flera månader försenade, varigenom
äventyrades, att prioritetstiden ginge till ända, innan patentans ökningarna
ankoinme. Censuren, särskilt i Tyskland, hade på senare tiden skärpts
beträffande genomsläppande till utlandet av patenthandlingar. — Därest
en författning i ämnet komme att utlärdas, vore det ämbetsverkets mening,
att utsträckningen borde, i likhet med vad som förordnats i övriga unionsstater
som utfärdat bestämmelser i ämnet, gälla den prioritetsfrist, som
ännu löpte den 31 juli 1914 eller ock därefter började att löpa; och borde
för rätt för främmande stats undersåtar att åtnjuta den förlängda prioritetsfristen
fordras motsvarande medgivande i den främmande staten för
svenska undersåtar. Prioritet sfristens utgång kunde bestämmas exempelvis
till sex månader efter sista fredsslutet eller, om en sådan tidsbestämning
ansåges allt för svävande, till viss bestämd dag, allt under förutsättning
att fristen ej eldigt vanliga regler utlöpte ännu senare.

I sin underdåniga skrivelse den 19 april 1916 har svenska uppfinnareföreningen,
med instämmande i patent- och registreringsverkets förevarande
hemställan, anhållit, att sådana lagstiftningsåtgärder, som av ämbetsverket
föreslagits, måtte snarast möjligt vidtagas, på det att svenska
uppfinnare måtte komma i åtnjutande av de förmåner, som i främmande
länder i avseende å prioritetstidens förlängning medgivits utlän -

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

ningar under villkor av reciprocitet. Föreningen har dervid ytterligare
anfört, att Hven om åt den ifrågavarande åtgärden gåves retroaktiv verkan
på sätt ämbetsverket hemställt, likväl varje uppskov med densammas vidtagande
måste i hög grad förringa dess värde för de svenska uppfinnarna,
som icke kunde uppskjuta sökandet av patent i utlandet i oviss förhoppning
om att prioritetstiden där kunde komma att för deras vidkommande
bliva förlängd på grund av i framtiden lämnat motsvarande medgivande
från Sveriges sida. — 1 detta sammanhang tillåter jag mig omnämna, att
innehavare av olika patentbyråer här i staden, vid upprepade muntliga
hänvändelser till justitiedepartementet i förevarande ämne, framhållit önskvärdheten
av att bestämmelser i angivna svfte komma till stånd.

Jämväl på diplomatisk väg har, under hänvisning till bernbyråns
omförmälda framställning och till reciprocitetsbestämmelserna i den utländska
provisoriska lagstiftningen i ämnet, hemställts, att även Sverige
måtte medgiva förlängning av ifrågavarande prioritetsfrist till någon tidpunkt
efter krigets slut.

Såsom av min nyss lämnade redogörelse framgår, har behovet av en
efter de nuvarande exceptionella förhållandena avpassad förändrad anordning
på förevarande område gjort sig gällande i våra gramdänder och i de flesta
övriga till patentunionen hörande länder — krigförande eller neutrala—, som
i förevarande hänseende intaga en ställning, jämförlig med vårt lands. Vid
sådant förhållande och dä det inhemska uppfinnarintressets närmaste
representanter, med hänsyn till de fördelar som för dem stå att vinna
genom en på detta område genomförd reciprocitet, pakallat motsvarande
bestämmelsers upptagande i vår lagstiftning, anser jag mig nu böra tillstyrka
vad patent- och registreringsverket i sådant avseende föreslagit.

I överensstämmelse med flertalet av förutnämnda utländska författningar
torde, på sätt ämbetsverket jämväl hemställt, den blivande provisoriska
lagstiftningen böra avse ett allmänt utsträckande av den gällande
patentprioritetsfristen, under förutsättning av ömsesidighet. Tydligen bör,
i anslutning till den gällande patentlagstiftningens system, en blivande
lag i ämnet innefatta allenast ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att,
inom den genom lagens bestämmelser givna ramen, meddela förordnande
om fristens förlängning. Kungl. Maj:t tillkommer det da att vid utfärdande
av sådant förordnande pröva, huruvida med avseende på de särskilda
främmande ländernas lagstiftning förutsättningarna för reciprocitet
äro för handen.

Tidpunkten för den föreslagna förlängda prioritetsfristens utlöpande
har patent- och registreringsverket i likhet med bernbyrån ansett kunna

12

Kung!. May.ts nåd. proposition nr 118.

bestämmas exempelvis till sex månader efter sista fredsslutet eller, om en
sådan tidsbestämning ansåges alltför svävande, till viss bestämd dag. Då
emellertid tiden för krigets slut icke kan förutses, har jag ansett, att den
i eldighet med den nya lagen bestämda fristen bör kunna utgå senast
femton månader efter lagens* ikraftträdande. Skulle det framdeles finnas
lämpligt att än ytterligare utsträcka fristen, lärer frågan om fortsatt
provisorisk lagstiftning i ämnet få ankomma på statsmakternas förnyade
prövning. — Såsom patent- och registreringsverket framhållit, bör en
enligt den föreslagna lagen bestämd prioritetsfrist gälla endast under
förutsättning, att fristen ej enligt vanliga regler, således enligt 25 § 1) i
patentförordningen samt 1 § i kungörelsen den 27 oktober 191H, utlöper
ännu senare. Tydligen bör en prioritefrgrundande ansökning, som
gores senare än tolv månader före den föreslagna femtonmanadersfristens
utgång, vara verksam under fulla tolv månader från det ansökningen
skedde. Denna grundsats har emellertid ej ansetts behöva utsägas i lagförslaget.

I sin skrivelse av den 22 februari 1916 har patent- och registreringsverket
hemställt, att den föreslagna utsträckningen av prioritetsfristen
måtte, i likhet med vad som förordnats i övriga unionsstater som utfärdat
bestämmelser i ämnet, gälla den frist, som ännu löpte den 31 juli 1914
eller ock därefter började att löpa. Aven denna ämbetsverkets hemställan
har jag, om också ej utan tvekan, ansett mig böra biträda. Därvid har
jag visserligen icke förbisett de principiella betänkligheter, som kunna
göras gällande mot en sådan anordning. Givetvis skulle det stå mest i
överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser, om förmånen av prioritetsfristens
förlängning komme endast sådana uppfinningar till del, i fråga
om vilka denna frist ännu icke gått till ända vid den föreslagna lagens
ikraftträdande. Men, såsom av patent- och registreringsverket samt från
andra håll påpekats, skulle med en sådan anordning lagens effektivitet icke
bliva synnerligen stor. Och det gäller ju här en undantagslagstiftning,
avsedd att genomföras till lindrande, så vitt möjligt, av de olägenheter,
som i förevarande avseende uppstått på grund av krigstillståndet i Europa.
I samtliga de främmande stater, som, på sätt förut nämnts, utfärdat provisoriska
författningar i ämnet, har ock förlängningen avsett även de
prioritetsfrister, vilka vid krigsutbrottet ännu löpte men därefter tilländagått
före de särskilda författningarnas tillkomst. Tydligen är det högst
önskvärt, att på ifrågavarande för den internationella samfärdseln synnerligen
betydelsefulla rättsområde överensstämmelse, även i fråga om dessa
tillfälliga åtgärder, så vitt möjligt åvägabringas mellan vår och andra till
patentunionen hörande länders lagstiftning. Den ifrågasatta förlängningen

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 118.

13

bör alltså aven efter min mening avse den prioritetsfrist, som ännu löpte
vid tidpunkten för krigsutbrottet och som således grundade sig på primäransökning,
gjord utom riket under de före sagda tidpunkt senast förflutna
tolv månaderna. I överensstämmelse härmed torde lämpligen böra
gälla, att den förlängda fristen skall tillämpas i de fall, då ansökning
ingivits utomlands den 31 juli 1913 eller senare. Då ansökning tidigare
än sistnämnda dag gjorts utom riket, skulle således prioritetsrätt i vårt
land vara utesluten även enligt den nya lagstiftningen.

Enligt de av mig nu angivna grunder har jag, i nära anslutning
till bestämmelserna under 1) i 25 § av gällande patentförordning, låtit inom
justitiedepartementet utarbeta förslag till lag med särskild bestämmelse
att tills vidare gälla i fråga om skydd för vissa främmande patent.''»

Föredraganden uppläste härefter nämnda lagförslag, av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande
över förslaget måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål,
genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med särskild bestämmelse att tills vidare gälla i fråga om skydd för "vissa

främmande patent

Härigenom förordnas som följer:

Med avseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgivande, skall, utan hinder av
vad under 1) i 25 § av förordningen angående patent är såsom villkor
för tillämpningen av den i nämnda lagrum givna bestämmelsen stadgat
angående den tid, inom vilken patent i det där avsedda fall bör här sökas,
Konungen äga förordna, att, om någon här i riket sökt patent å en
uppfinning, varå han tidigare, dock ej före den 31 juli 1913, sökt skydd
i den främmande staten, då må förstberörda ansökning i förhållande till
andra ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder emot patents
meddelande, som i 3 § av nämnda förordning oinförmäles, betraktas så,
som vore den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten,
för så vitt ansökningen här i riket skett före utgången av viss tid, som
må i förordnandet bestämmas till högst femton månader från det denna
lag trätt i kraft, samt sökanden hos patentmyndigheten här i riket
framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som av
Konungen i förordnandet bestämmes.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

15

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd måndagen
den 12 mars 1917.

Närvarande:

Justi tieråden Gullstrand,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandafeommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
10 november 1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag med särskild bestämmelse att tills vidare gälla
i fråga om skydd för vissa främmande patent.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden Hjalmar Himmelstrand.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik 0länder.

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 118.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 13 mars 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hassei.rot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

RIöroke,

VENNERSTEN,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, efter
gemensam beredning med hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
samt chefen för finansdepartementet, lagrådets den 12 innevarande
mars avgivna utlåtande över det den 10 november 1916 till lagrådet remitterade
förslaget till lag med särskild bestämmelse att tills vidare galla
i fråga om skydd lör vissa främmande patent; och hemställde föredraganden,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall till
samma hemställan förordna, att till riksdagen skulle
avlatas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

163500