Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1917 kl. ‘/a2 e. in.
Andra kammarens fj är de tillfälliga utskotts utlåtande nr 13
i anledning av herr Vennerströms m. fl. motion, nr 48
om skrivelse till Kung!. Maj:t angående utredning i
fråga om statens övertagande av vissa naturrikedomar
m. m.
I motion inom andra kammaren, nr 48, har herr Vennerström m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
(i vad mån och) på vad sätt staten måtte genom övertagande av vissa
naturrikedomar, industrier, kommunikationsmedel och enskilda banker
kunna utvidga och utveckla den produktiva statsdriften samt därigenom
tillföra dels statskassan ökade inkomster, dels tillvarataga andra samhällets
ekonomiska och sociala intressen, dels ock slutligen skapa ökad trygghet
för landets befolkning i ekonomiskt och socialt hänseende.
Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört följande:
Världskriget har först och främst inom de krigförande, men även Motionen.
inom neutrala stater åstadkommit en ekonomisk revolution, som fullständigt
raserat de före kriget existerande ekonomiska grundvalarna för de
kapitalistiskt styrda samhällena. Denna ekonomiska omvandlingsprocess
har nått större resultat under tvenne krigsår än under årtionden förut.
Världskriget har oåterkalleligen utdömt den privatkapitalistiska grundprincipen
för staternas ekonomiska liv. Ännu i de sista dagarna före kriget
höllo de styrande i alla stater fast vid den privatkapitalistiska tankegången,
att det privata initiativet och den enskilda företagarandan med vinstintresset
som drivande kraft skulle leda folkens ekonomiska öden till det
bästa, om blott samhället underlät att nämnvärt ingripa i deras förehavanden.
De ville icke lyssna till den motsatta, den stats- och kommunalBihang
till riksdagens protokoll 1917. 13 sand. 4 avd. 13 käft. (Nr 13.) 1
2 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
socialistiska tankegången, att samhället i yttersta hand måste ingripa kontrollerande,
reglerande och bestämmande över samhällets hela ekonomiska
liv, om det skall fungera på det för samhällets alla medborgare mest tillfredsställande
sättet. De privatkapitalistiska samhällsprinciperna brötos
sönder, när de sattes på det avgörande provet. De styrande ha av världskrigets
erfarenhet tvingats lämna sina föregående åskådningar och i stället
föra de nyss bittert bekämpade åskådningarna ut i det praktiska livet.
För att hindra de kapitalistiska staterna från att brytas sönder av
krigets påfrestning, ha deras styresmän ofta nödgats tillgripa revolutionerande
statssocialistiska åtgärder, eller åtgärder, som åtminstone vid ett
första påseende ha en viss likhet med socialistiska statsideal. I vissa
fall ha dessa åtgärder till och med gått längre än socialdemokraterna
själva någonsin tänkt sig. I en del fall ha desamma också blivit av socialdemokraterna
bekämpade.
Det är välbekant, huru grundligt både krigförande och neutrala
stater brutit med privatkapitalismens gamla förkunnelse, att de enskilda
företagarna skulle vara i stånd att producera tillräcklig myckenhet av alla
förnödenheter på billigaste och bästa sätt, ordna förnödenheternas distribution
till samhällets alla konsumenter och sörja för att samtliga konsumenters
legitima behov tillfredsställdes. Till gagn för samhället och till
skydd för alla medborgares berättigade intressen ha statsmakterna övertagit
högsta ledningen både på konsumtionens, distributionens och produktionens
områden. Med kort- och ransoneringssystem har staten sökt reglera
konsumtionen, så att var och en konsument skulle få sin del av
landets varu- och livsmedelsförråd. Genom kompensations- och andra system
har staten sökt reglera distributionen, så att varan förbi tidsödande
och prisfördyrande mellanstadier kunde komma de verkligt behövande konsumenterna
till del och icke endast hamna hos mindre behövande. Med
maximipriser har staten sökt reglera prisbildningen. I fråga om produktionen
har statsdriften raskt trängt fram på såväl den industriella som i
någon mån även å den agrariska produktionens områden. Staten har förvandlat
privategendom till statsegendom, har för sin räkning exproprierat
nyttjanderätten till i privat ägo befintliga produktionsmedel, har rationellt
stegrat produktiviteten av redan förefintlig statsdrift.
Självfallet ha de speciella krigsindustrierna allra mest utnyttjats för
statsproduktion. En ofantlig mängd fabriker ha statsmyndigheterna i de
krigförande staterna, framför allt i England, lagt beslag på och omändrat
för ammunitionsfabrikation. Textilfabriker ha övertagits för tillverkning
av militärkläder. Tyskland har gått ända därhän i fråga om statstvång,
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 3
att det infört civil mobilisering, arbetstvång för alla sina arbetsföra medborgare.
Samma statsingripande åtgärder planeras inom ententen. I sitt
programtal som premiärminister framlade Loyd George denna plan för
Englands del. Om det riktiga i dessa åtgärder torde dock kunna tvistas.
1. vissa länder ha delar av transportväsendet, kolgruvorna o. s. v. övertagits
av staten. För säkerställande av livsmedelstillgången ha, särskilt
hos centralmakterna, statsmakterna vidtagit genomgripande åtgärder til!
höjande av jordens produktivitet. Att ytterligare exemplifiera statsdriftens
frammarsch inom krigförande liksom ock neutrala länder kan vara
överflödigt, då alla fakta på hithörande områden äro välbekanta för dem,
som följt med krigets återverkningar på ländernas ekonomiska liv.
Denna våldsamma s. k. krigssocialistiska utveckling, som framdrivits
av krigets påtryckande krafter, kan ingalunda av socialdemokratin godkännas
som ett socialdemokratiskt idealtillstånd. Socialdemokratin kräver
icke blott, att staten på denna statssocialistiska väg alltmera övergår till
statlig produktion liksom till statligt reglerande av distribution och konsumtion
och därigenom med ordnande och ledande hand övar uppsikt över
medborgarnas ekonomiska handel och vandel. Socialdemokratin förbinder
oupplösligen statsdrift med demokrati. Statssocialistiska åtgärder kunna
med stort fog kallas statskapitalistiska, så länge de genomföras i stater,
som äro kapitalistiskt styrda och sakna det demokratiska styrelsesätt, som
ensamt är mäktigt att tillvarataga samhällets alla intressen och fullständigt
avskaffa löneslaveriets i de nuvarande statsföretagen alltjämt kvardröjande
antisociala system. Genom en segrande demokrati måste folket självt
komma till som den reglerande och bestämmande makten, innan man kan
tala om att socialdemokratins ekonomiska samhällsåskådning slagit igenom.
De privatkapitalistiska produktionskrafternas omläggning och omdaning till
statliga är dock ett trappsteg upp mot realiserande av socialdemokratins
segrande ekonomiska åskådningssätt. På samma gång man kraftigt arbetar
för demokratisering av samhället, måste man hålla fast vid att samhällets
statssocialistiska utveckling är ett vackert steg bort från privatkapitalismens
samhällsfientliga ekonomiska anarki och fram mot den samhällsgagnande
ekonomiska ordning, som är socialdemokratins ekonomiska framtidsmål.
I blixtbelysning har världskriget blottat, hur hjälplös och skadlig den
privatkapitalistiska anarkin är, när det på allvar gäller statens vara eller
icke vara. I samma bländande ljus har kriget visat, hur nödvändig och
ofrånkomlig den socialistiska ordningen är i staternas prövningsstund.
Illa hade nutidens statsm edborgare tillvaratagit krigets hårda ekonomiska
lärdomar, om de, då fredens efterlängtade tid äntligen bryter in, kasta
4 Andra, kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
de statssocialistiska erfarenheterna som förbrukade redskap efter sig. De
gälla för fredens dagar likaväl som för krigets. Blott genom införandet av
statssocialistiska system ha staterna under kriget kunnat spänna alla sina
kraftresurser. Även under fredens dagar innebär den privatkapitalistiska
anarkin ett onödigt kraftslöseri, som hindrar de ekonomiska krafternas
tillvaratagande och koncentration till gagn för staten själv och hela dess
befolkning. Ur samhällsekonomisk synpunkt är varje onödig kraftförlust
lika fördömlig i fredstid som i krigstid. Staterna nödgas säkerligen efter
kriget med ökad energi slå in på statsproduktionens banor. Kriget självt
har skapat sådana förhållanden, som nödvändiggöra att så sker. Kriget
har hopat svindlande statsskuldbördor på de krigande folkens axlar. Tanken
står nästan stilla inför de vanskliga ekonomiska problemen, huru staterna
skola kunna bära, förränta och amortera den av krigslånen vållade
statsskulden. Allt det, som förstörts under kriget, behöver återställas igen,
vartill enorma penningtillgångar behövas. Det statliga sociala reformarbete,
som blivit efter, emedan alla krafter riktats in på speciella krigsändamål,
måste tagas upp med forcerad kraft. Även från det hållet blir kravet
på statens tillgångar synnerligen stort. Härtill kommer, att den rådande
dyrtiden säkerligen kommer att fortfara även efter kriget och från statens
sida kräva utomordentliga motåtgärder. Hur skola staterna kunna finna
de inkomster, som äro nödvändiga för att betäcka de så abnormt stegrade
utgifterna? På den direkta beskattningens väg kunna säkerligen i alla
länder statsmakterna åstadkomma en betydande tillströmning till statskassan
medelst en starkare progressiv skatt å de stora kapitalen och förmögenheterna.
För den inkomstmöjligheten finnes dock en gräns, så mycket
mera som kapitalets män säkerligen skola svara, att de blivit hårt pressade
under kriget, eller att de behöva stora kapital för restaurering av det som
kriget härjat. Att lasta på ytterligare indirekta skatter, som tynga de
breda folklagren hårdast, måste vara helt uteslutet, då dessa fattiga medborgare
det förutan ha övernog av de lidanden som vållats dem. Dyrtiden
kommer som sagt att räcka icke blott år utan årtionden. Framsynta och
driftiga statsmakter måste söka tillföra statskassan de nödvändiga medlen
genom målmedveten utveckling av de statliga produktionsföretagen. Det
blir en ekonomisk livssak att långt utöver nuvarande mått vidga statsproduktionen
och öka dess avkastning.
Yad som gäller de krigförande staterna gäller i det väsentliga de
neutrala. Det gäller ock Sverige likaväl som de andra. Även i Sverige
har man länge med bekymmer lagt märke till den snälltågs fart, varmed
statsskulden växer. Långt före kriget var stegringstendensen oroväckande.
5
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Statsskulden var |
vid slutet av år |
1880 |
kr. |
330,356,000, |
» |
1890 |
359,513,000, |
||
» |
1 900 |
» |
337,899,000, |
|
» |
1910 |
» |
537,426,000 och |
|
> |
1913 |
» |
622,561,000. |
|
Pr invånare |
var statsskulden |
1880 |
kr. |
50: 45, |
» |
1890 |
» |
54: 23, |
|
» |
1900 |
» |
65: 79, |
|
» |
1910 |
» |
95: 90 och |
|
2> |
1913 |
» |
110: 41. |
Omedelbart före krigsutbrottet var stadsskulden 686 miljoner kronor.
Under kriget bar denna skuld stegrats på ett skrämmande sätt. Redan
i oktober 1916 hade staten genom kontrakterande med svenska banker
om ett statslån å 50 miljoner kronor låtit den springa över 1 miljard,
eller 1,000 miljoner kronor. Räntebördan har vuxit ännu fortare än
själva statsskulden. Det årliga räntebeloppet var 1904 kronor 15,321,000.
I statsbudgeten för 1917 upptogs det till kronor 40,816,000, men torde
säkerligen ha varit minst 47 miljoner kronor. Anledningen till att räntestegringen
gått fortare än skuldsättningen beror på de ökade räntesatserna.
Anda till 1913 var räntesatsen 4 procent och därunder, men har
sedan höjts till 5 procent och däröver för senare statslånet. Det är icke
underligt, att statsskulden växer så, då enbart mobiliseringen fram till
1916 års slut försämrat statens finansiella ställning med inemot 200 miljoner
kronor. Hur detta gapande hål i statens kassa till sist skall fyllas,
har man icke fått någon klarhet om. Ett osvikligt tecken på osunda
statsfinanser är, att tendenser yppat sig att öka statsskulden för andra
ändamål än produktiva.
På samma gång som statsskulden växer, ställas från andra håll ökade
krav på statskassan. Under de gångna krigsåren ha statsmakterna sökt
hålla igen, inskränka, skjuta undan nödvändiga anslagskrav, som gjort sig
gällande. Det går icke i längden. Mer än någonsin förr är det nödvändigt,
att staten lämnar alla de anslag, som rimligtvis kunna avvaras,
till genomförande av grundliga sociala reformer, så att landets befolkning
icke lyssnar till de efter kriget ofantligt stärkta lockelserna från utlandet,
utan stannar hemma, emedan Sverige erbjuder lika goda och till och med
bättre villkor. Dyrtidens prisstegringar på tills dato ungefär 50 % i
genomsnitt framtvinga med järnhård nödvändighet effektiva löneregleringar
6
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
för statens mångtusentals lönetagare, varigenom synnerligen stora och berättigade
utgiftskrav ställas på statskassan.
Hur skola nu statens finanser kunna ordnas så, att inkomsterna balansera
de mångfaldiga utgifterna. En starkare progressiv beskattning av
storkapitalet och förmögenheterna är ofrånkomlig. I fråga om de indirekta
skatterna är det av behovet påkallat att avskriva tullarna och konsumtionsbeskattning
i allmänhet med undantag möjligen för lyxbeskattning.
Het måste då bli nödvändigt att utveckla statens produktion så,
att avkastningen därav lämnar statskassan ett proportionellt större inkomsttillskott
än förut. Inkomsterna av statens befintliga produktiva fonder ha
på ett glädjande sätt formerats under de senaste åren, även om under det
senaste året yppat sig tendenser till ett minskat netto, främst på grund
av ökade av kriget föranledda materialpriser å stenkol m. m. Den gamla
slentriantakten synes börja vika för en mera nationell drift. I dessa
finanssvårigheternas tider kan staten vara glad att ha tillgång till den
ansenliga avkastningen av de statsproduktiva företagen. Lika väl som det
nu ligger i statens intresse att praktiskt och energiskt handhava de produktiva
fonder som finnas, lika väl är det i framtiden än mer ett ekonomiskt
statsintresse av första rang att vidga ramen kring statsproduktionen
till att omfatta nya ekonomiska företag, som äro mogna för statligt övertagande.
Det är icke vår mening att här i detalj ingå på den omfattning en
dylik socialisering lämpligen bör hava eller det sätt och de vägar, varpå
en dylik socialicering bör ske. Detta torde vara möjligt först efter en
noggrann och grundlig utredning. Men en dylik, verkställd utan dröjsmål,
torde så mycket hellre böra ske, som tidsomständigheterna själva
pocka därpå.
I stora drag torde man dock kunna ange vilka naturrikedomar, industrier,
kommunikationsmedel etc, som skulle kunna tänkas i större eller
mindre utsträckning böra bliva föremål för en socialicering, i varje fall
för en ingående undersökning rörande en sådan.
Vad då angår de naturrikedomar, industrier, kommunikationer etc.,
som enligt vårt förmenande särskilt torde vara lämpligt att under den
närmaste framtiden läggas under samhällelig drift och kontroll, så anse v
följande särskilt böra framhållas.
Vi hava nu först vissa stora naturrikedomar, vilka i forna tider tillhört
och rättmätigt ansetts böra tillhöra kronan, d. v. s. samhället.
Sådana naturrikedomar äro malmerna, skogarna och vattenfallen.
Vad nu angår malmerna, så har ju vårt land stor tillgång på sär -
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 7
skilt järmalm. En stor del av våra järnmalmsgruvor ligga nu faktiskt
i utländska händer. Det kan tagas för givet, att efter världskriget långa
tider framåt en ökad efterfrågan på järnmalm i hela världen skall göra
sig gällande, då det gäller att uppbygga och reparera allt vad kriget förstört
eller försummat. Våra gruvor och malmfält skola då kanske i än
högre grad än nu komma i utländska händer, ty även efter antagandet
av 1916 års lag, mot utländskt förvärv av naturrikedomar, torde möjligheterna
att förhindra sådant ej vara alldeles stängda. I varje fall skola
de av sina ägare starkt exploateras och ge dem väldiga inkomster, under
det att stäten och landets befolkning koipma att få se miljonerna rulla
sig förbi. De enskilda som nu exploatera våra gruvor förtjäna ju enorma
siunmor. Genom socialisering av gruvorna eller i varje fall genom
samhällelig drift av de malmfält och gruvor, som staten redan äger eller
utan större kostnader kan bli ägare utav, i samband med inrättande av
egna förädlingsverk, skulle förvisso icke blott stora inkomster kunna falla
staten till, utan även statens egna behov av förädlat järn kunna på ett
bättre och billigare sätt än nu tillgodoses.
Vad som är sagt om malmerna gäller i mångt och mycket även om skogarna
och, kan man tillägga, torvmossarna, en sak som bör beaktas icke
minst i dessa tider av bränslenöd i ett av världens skog- och torvrikaste
länder. Vilka stora rikedomar hava icke tillfallit enskilda personer genom
exploatering av landets skogar, dessa skogar som fordom hört och rätteligen
höra samhället till. Och vilken källa till inkomster för staten skulle
icke kunna uppstå genom en av staten ledd, affärsmässig och rationell
skogsdrift. Det torde, enligt fleras mening, ha brustit åtskilligt i den av
staten hittills handhavda skogsdriften. Detta torde väl då i någon mån
bero därpå, att den av staten skötta skogsdriften mera haft karaktär av
ämbetsmannamässigt ledd skogsvård och skogsskola än av ett verkligt
praktiskt handhaft produktivt företag i stor stil, liksom även därpå, att
man icke ansett sig böra från statens sida genom konkurrens ingripa på
skogsmarknaden, som ansetts i huvudsak tillhöra den enskilde och vara
en domän för dennes förvärvsintresse. Det är emellertid uppenbart absurt,
att staten, som här har så stora intressen att bevaka, både i fråga
om tillgodoseendet av bränsle åt folket, av råmaterial för bostäder, anläggningar
m. m., som ock i fråga om att få hand om landets stora naturliga
hjälpkällor och att skaffa sig inkomster, att staten härvidlag skall
träda i andra rummet och sättas undan för enskilda intressen- En i stor
stil genomförd statlig skogsdrift bör för vårt folk kunna bli till ovärderlig
nytta. I första hand bör bränslefrågan kunna lösas. Men likaväl
8 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
som de i privat ägo befintliga skogarna kunnat ge upphov till jätteindustrier
(sågverk, cellulosaindustri), som samlade oerhörda värden åt sina enskilda
ägare, så böra statens utvecklade skogsdomäner likaledes kunna
frambringa liknande industriella företag med en stor avkastning till
statskassan. Därvid torde även beaktas, att den sköfling av skogen, den
ödeläggelse av skogshemman, den ovärdiga behandling av arbetskraften,
som ofta medföljer den enskilda skogsdriften, väsentligen skulle kunna
vid statsdrift undvikas.
Till vattenfallen torde vi måhända få tillfälle återkomma i annat
sammanhang.
Emellertid synes det även vara nödvändigt att på allvar börja tänka
på att på lämpligt sätt kunna åt samhället förvärva de stora fideikommissen
och jordagodsen. Dels har den nu rådande dyrtiden givit vid handen, hur
nödvändigt det är, att samhället har i sina händer möjlighet att produktivt
reglera och behärska åtminstone en del av den brukade jorden. Dels
torde det ock, då vårt land allt mer och mer industrialiseras, bliva en
ofrånkomlig samhällsuppgift att, till undvikande av en väsande motsättning
mellan konsument- och producentintresset i fråga om de för folket
nödvändiga livsmedlen, tillse, att samhället självt producerar åtminstone en
del av de nödvändiga livsmedlen. Som förut betonats, beräknas den av kriget
uppkomna dyrtiden att räcka åtminstone årtionden framåt. Åtgärder att
tillgodose samhällets rätt och behov måste därför tillgripas. Lades en väsentlig
del av de större godsen och jordbruken med deras binäringar, såsom
mejerier, slakterier etc., under statsdrift eller i varje fall under effektiv
statlig^ kontroll och reglering, skulle säkerligen mycket vara vunnet.
Åtskilliga av våra industrier hava på senare tider övergått till stordrift.
Tendensen till kartell- och trustväsen är påtaglig. Likaså förefinnes
på stora och viktiga områden en utpräglad tendens till monopolistisk
organisation med regleringar av priser, försäljningsområden, arbetskraft
m. m. Bland de mera fast monopolistiskt organiserade industrierna
kunna i främsta rummet nämnas: socker-, sprit-, cement-, tändsticks- och
superfosfatindustrierna. Tämligen väl kartellerade äro för övrigt vissa
delar av glas- och pappersindustrierna, jute-, ylle- och trikåindustrierna
m. fl. Att åt enskilda personer eller sammanslutningar överlämna viktiga
monopol med de konsekvenser därmed följa för befolkningen och
landet, har alltid ansetts medföra faror och vådor för samhället. Det torde
verkligen vara på tiden att undersöka, om icke åtskilliga förtrustade industrier
och raonopolistiska företag äro mogna för en socialisering, en
övergång i samhällets händer. Men dessutom kan det verkligen på all
-
Andra lcammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 9
var ifrågasättas, om icke för folkets levnadsvillkor särskilt viktiga industrier,
även om do icke nått en ren förtrustning, böra övergå i samhällelig drift,
i varje fall ställas under samhällets stränga kontroll, såsom särskilt textiloch
skoindustrierna, vissa kemiska industrier samt vissa importföretag av
viktiga livsmedel.
Det är nu vidare av vikt, att även våra kommunikationsmedel komma
under en enhetlig och samhällets krav i allt tillgodoseende ledning. Det
bör därför undersökas, huruvida icke staten skall kunna övertaga allt
liera av de enskilda järnvägarna, kanalerna och ångbåtslinjerna samt hur
den skall kunna skaffa sig en egen handelsflotta. Här öppnar sig icke
blott möjligheter för väsentligt ökade inkomstkällor för staten, utan även
möjligheter till en enhetlig lösning av betydelsefulla kommunikations-, transport-
och fraktfrågor.
Slutligen bör frågan om statens övertagande av vårt bankväsende allvarligt
undersökas. Det kan icke vara riktigt, att denna utomordentligt
viktiga, mäktiga och vinstgivande rörelse, som den privata bankverksamheten
utvecklat sig till att bliva, skall ägas och ledas av enskilda, tillförande
dessa enskilda personer omätlig makt och rikedom, medan för
det stora folkflertalet fattigdomen och maktlösheten växa i kapp med
ökade levnadsomkostnader och ökade skatter och pålagor.
Den föreliggande motionen berör ett av socialpolitikens största problem.
Men tyvärr innehåller densamma inga hållpunkter för ett principiellt klarläggande
av statens och den enskildes ställning till produktiv verksamhet.
Ingen torde väl numer bestrida det berättigade i att staten ej allenast
gör sig till ägare av vissa naturrikedomar utan även själv leder driften
av produktiva företag, där detta av nationalekonomiska, sociala eller andra
skäl anses lämpligt och önskvärt. I stigande utsträckning har ock så
skett under de senaste årtiondena. Det behöver blott erinras om, att
staten är ägare av oerhörda jord- och skogsegendomar, gruvfält, vattenfall
m. m., samt att staten jämväl sedan gammalt själv driver så betydelsefulla
företag som post, telegraf, rikstelefon, järnvägar, varjämte staten inträtt
som delägare i det stora norrbottniska malmfältsföretaget och på sistone i
det s. k. tobaksmonopolet.
Att staten härmed icke nått till gränsen för sitt verksamhetsområde
ligger i sakens natur. Blott inom de arbetsfält, som staten redan lagt
under sig, finnas tillfällen till en nästan oöverskådlig utveckling, något
som motionärerna synas ha förbisett. Såsom rikets största skogsägare har
t. ex. staten anledning att försöka sig på nya produktiva företag för att
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 13 samt. 4 avd,. 13 käft. (Nr 13.) 2
Utskottets
yttrande.
10 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
bättre tillgodogöra sig de rika skogstillgångarna. Detsamma gäller de
enorma malmfyndigheter, vilka staten redan dels äger, dels inom ett antal
år på fördelaktiga villkor har tillfälle att övertaga; i den mån så kan
finnas lämpligt kan staten här, dels för egen del bedriva gruvdrift, dels
ge upphov till eu betydande förädlingsindustri. Något behov att förvärva
ytterligare gruvfyndigheter, som motionärerna föreslå, föreligger sålunda
för närvarande ej, och i fråga om förädlingsindustrien pågå utredningar,
vilka i sinom tid torde komma att föreläggas riksdagen.
Aven beträffande andra av motionärerna berörda områden, såsom
utbyggande av vattenfall, byggandet av nya järnvägslinjer m. m., är ju
utvecklingsmöjligheten nästan obegränsad.
En helt annan sak är emellertid, huruvida, som motionärerna föreslå,
staten bör över huvud taget inrikta sina strävanden på att förstatliga eller
socialisera så gott som alla naturrikedomar samt övertaga driften av alla
viktigare produktiva företag, av kommunikationer och transportmedel, av
bankväsen o. s. v. Motionärerna synas utgå ifrån, att statsdriften under
alla förhållanden är önskvärd och därför bör i största möjliga utsträckning
genomföras. Häri ligger enligt utskottets mening ett betänkligt misstag. Det
torde säkerligen förhålla sig så, att vissa områden ovillkorligen böra förbehållas
statsdriften, medan andra lika bestämt höra hemma under enskild
produktiv verksamhet. Mellan dessa ligger emellertid eu hel serie företag,
för vilka ekonomiska eller sociala synpunkter i varje enskilt fall och vid
varje tidpunkt kunna bliva avgörande till förmån för den ena eller den
andra produktionsformen och sålunda några allmänt gällande regler icke
låta sig uppställas.
När t. ex. motionärerna förorda, att även jordbruk och dess binäringar
läggas under statsdrift, ha de tydligen saknat kännedom om hur
föga en dylik näring lämpar sig för statsdriften. När de vidare framhålla,
att staten bör övertaga alla enskilda järnvägar, kanaler och ångbåtslinjer,
ha de tydligen förbisett, att många dylika företag till följd av sin
svaga finansiella grundval icke ur ekonomisk synpunkt — och denna tyckes
ju för motionärerna vara huvudsaken — äro ägnade att förstatligas.
En omständighet, som alldeles bestämt talar mot ett allmänt förstatligande
av ett lands produktiva verksamhet, är att staten knappast torde
vara rustad för en dylik jätteuppgift. Det är givetvis förenat med vissa
ganska stora svårigheter att på ett affärsmässigt sätt ordna och leda ett
produktivt statsföretag, och att man ännu ej lyckats övervinna byråkratism
och ensidig formalism i en del av dessa företag är ett faktum, vilket
naturligtvis icke utesluter att andra statsföretag finnas, som i affärsmässig
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 11
organisation stå på höjdpunkten av vår tid. Möjligt är också, att för en
del produktiva företag statsdriften är en olämplig form, och att man hellre
bör låta staten vara hälftenägare i ett företag, som ledes av enskilda
under statskontroll. Lösningen av dessa invecklade organisationsfrågor
utflnues dock lämpligast genom försök och efter längre tids prövning.
Skulle man däremot lägga en avsevärd del av produktiv verksamhet under
statsdrift såsom motionärerna åsyfta — torde staten ställas inför ett
prov, som den säkerligen ej kunde bestå och ödesdigra konsekvenser skulle
härav uppstå.
Det synes utskottet sålunda vara föga anledning att förorda den väg,
som motionärerna föreslå. Frånsett det olämpliga i att i ett sammanhang
utreda alla de olikartade, från teknisk och finansiell synpunkt vitt skilda
frågor, som motionärerna beröra, torde föga resultat vara att förvänta av
en dylik utredning. Härtill kommer att frågan om statsproduktion, vad
en del områden angår, redan är under utredning. Långt större resultat
torde kunna ernås genom att söka dels utvidga de verksamhetsområden,
som staten redan slagit under sig, dels upptaga till prövning ett eller
annat företag, som kan vara särskilt betydelsefullt för staten att övertaga.
Härvid torde man med fördel, såsom även motionärerna framhålla, kunna
aktgiva på de förhållanden, som skapats av nu rådande kristid, då dessa
åtminstone i någon mån kunna vara fingervisande. Men erinras måste
alltid, att flertalet »kristidsåtgärder» äro av natur att försvinna, när kriget
upphör, varför de ej utan vidare kunna tagas som förebild för statsföretag
under normala tider.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att herr Yennerströms m. fl. förevarande motion
icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 april 1917.
På utskottets vägnar:
W. BÄCKSTKÖM.
I förevarande ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Bäckström,
Lindmark, Johanson i Huskvarna, Lundgren i Nora, Yennerström, Kaijser, Flognfält, Norman,
Johansson i Kullers ta* och Johansson i Sollefteå.
*)Icke närvarande vid utlåtandets justering.
12 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Reservationer:
dels av herrar Vennerström och Johansson i Sollefteå, vilka tillstyrkt
motionen;
dels av herrar Flognfålt och Johansson i Kullersta, vilka ansett att
utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
Uti den föreliggande motionen hemställes om en allmän utredning
angående utvidgandet av den produktiva statsdriften, och det framgår av
motiveringen till det framställda yrkandet, att samtliga de ekonomiska
spörsmål, vilka beröras vid samhällets övergång till en socialistisk hushållning,
skola i ett sammanhang, enligt motionärerna, underkastas utredning.
Ehuru det icke begäres i motionen, torde man få förutsätta att meningen
även är att förslag skall i detta avseende framläggas för riksdagen.
Det är en alldeles utomordentligt vittomfattande, på de mest skilda
områden av samhällets liv ingripande utredning, som härmed begäres, och
man väntar att i motionen finna någon vägledning för det vidlyftiga ar
betets bedrivande, men sådan saknas fullständigt. Motionärerna förklara
själva:
»Det är icke vår mening att här i detalj ingå på den omfattning en
dylik socialisering lämpligen bör hava eller det sätt och de vägar, varpå
en dylik socialisering bör ske. Detta torde vara möjligt först efter en
noggrann och grundlig utredning. Men en dylik verkställd utan dröjsmål,
torde så mycket hellre böra ske som tidsomständigheterna själva pocka
därpå.»
Det överlämnas således med fullt förtroende åt regeringen att på det
sätt denna finner för gott verkställa utredningen om Sveriges övergång
till en socialistisk samhällsordning. För vår del kunna vi icke finna detta
tillvägagångssätt lämpligt.
Det är varken troligt att en regering, vilken själv icke hyllar en
socialistisk samhällsuppfattning, vill åtaga sig ett dylikt uppdrag, ej heller
kan det från socialdemokratisk synpunkt befinnas ändamålsenligt att som
motionärerna påyrka, överlämna åt en dylik regering att under full frihet
utföra ett sådant uppdrag.
Motionärerna överskatta helt visst möjligheterna att snabbt övergå till
en socialistisk samfundsordning. Den inre samhällsutvecklingen måste ha
hunnit viss mognadsgrad, innan man kan tänka sig att det är färdigt att
i ett sammanhang realisera den socialdemokratiska sam hällsåskådningen.
Däremot är det naturligt att vissa speciella spörsmål, på grund av
deras av omständigheterna framträdande betydelse och aktualitet böra bli
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 13
föremål för framställningar i syfte att trygga och vidga samhällets inflytande,
ävensom att vissa naturrikedomars övertagande av staten böra
bli föremål för sådana framställningar.
I överensstämmelse med denna tankegång har också den socialdemokratiska
riksdagsgruppen dels själv väckt, dels understött en mångfald
förslag, vilka avsett att öka det allmännas inflytande över produktionen
och att bevaka dess införande till gagn för hela nationen och icke endast
en privilegierad klass.
Åtskilliga av de av motionärerna, med i ögonen fallande flyktighet
berörda spörsmålen, ha således redan på initiativ från socialdemokratiskt
håll brakts under riksdagens prövning. Särskilt protokollen för de senaste
tio årens riksdagsarbete ge vittnesbörd därom. Det skulle föra för långt
att här lämna en ingående redogörelse härom, men några huvudpunkter
må likväl anföras:
Yad då malmfrågan angår väcktes vid 1910 års riksdag av den
socialdemokratiska riksdagsgruppen en motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående befintliga malmtillgångars tillgodogörande inom landet.
Motion i samma fråga med ungefär samma syfte väcktes även år 1916
— i andra kammaren av herr Berg i Munkfors och i första kammaren
av herr Asplund. Utredningar i malmfrågan pågå för närvarande av den
s. k. gruvlagstiftningskommittén, som tillsattes den 10 mars 1916, varjämte
»kommissionen för utredning av frågan om utnyttjandet av statens
norrländska malmfyndigheter» ävenledes har dessa spörsmål i övervägande.
Dessutom må framhållas de förslag om inmutningsrättens upphörande
och införande av koncessionssystem för all bergverksdrift i landet, som
ha framställts under åren 1908—1914 och år 1914 föranlett andra kammaren
att för sin del fatta beslut i detta syfte.
Beträffande vattenkraftens socialisering, som motionärerna i motiveringen
endast i förbigående beröra, må omnämnas såväl väckta förslag om
rätt för stat och kommun att expropiera vattenfall, som angående införande
av koncessionssystem såväl för förvärv av vattenkraft som vid dess utnyttjande
och kraftlednings framdragande, och andra kammarens med anledning
härav fattade beslut, samt pågående utredning av ämnet; varjämte
den största frågan om kungsådrans förbehållande åt det allmänna varit
föremål för ingripande från socialdemokratisk sida.
I fråga om de stora fideikommissen pågår utredning om ändring i
gällande bestämmelser angående dessa.
Så ha vi frågan om kommunikationsmedlen. Staten äger redan nu
en betydande del av landets järnvägar. Statsinköp av enskilda järnvägar
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 13 samt. 4 avd. 13 käft. (Nr 13). 3
14 Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 13.
förekommer undan för undan. Senast förra året förvärvades Mora-Yänerns
järnväg. Angående nybyggnader för statens rakning, så försiggår sådana
i stor utsträckning. Yi vilja här påminna om de betydande belopp för
detta ändamål, som av innevarande års riksdag beviljats.
Det kan också framhållas att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
vid behandlingen av den nya expropriationslagen låtit sig angeläget vara
att ge vidgad möjlighet åt det allmänna att övertaga egendom och därvid
sökt såväl skapa möjlighet för ökad statsproduktion, som beredande avlättnader
för de mindre bemedlade att få del i våra naturtillgångar.
Av särskild vikt är det att övervaka finanskapitalets växande makt,
men motionärerna ha endast med några få rader berört denna sak. Riksdagen
har tidigare vid den nya banklagens beslutande med anledning av
en socialdemokratisk motion haft denna sak i övervägande och vårt bankväsende
har numer ställts under koncessionssystem.
I detta sammanhang må också erinras om andra kammarens senast
vid innevarande riksdag fattade beslut angående trustväsendets övervakande
och vidtagande av åtgärder till tryggande av de samhälleliga kraven.
Av det anförda framgår således, att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
i flertalet av de avseenden motionen berör, i den ordning och på
det sätt, som i varje fall befunnits vara ändamålsenligt, medverkat till
samhällets fortgående omvandling i socialistisk riktning, och det är att förvänta,
att denna grupp även hädanefter kommer att uppbjuda all sin förmåga
för att vinna det mål, som det är dess förnämsta uppgift att förverkliga.
På grund av att motionen sålunda varken till sin allmänna läggning
eller med hänsyn till dess avfattning i övrigt lämpar sig såsom ny utgångspunkt
för ett fortsättande av det arbete, vi sedan länge bedriva,
hemställes, att motionen måtte av andra kammaren avslås.
Stockholm 1917. O. I . Svanbäcks Boktr.