Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1917 kl. 2 e. m.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i anledning
av herrar Widlunds och Höglunds i Strömstad
motion nr 301 om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
införande vid statens järnvägar av kombinerad ångdrift
och elektrisk drift.

Närvarande: herrar von Sneidern, Widlund*, Johansson i Brånalt*, Johansson i
Trollhättan, Modig, Larsson i Kroken, Hagman och Nillson i Södertälje*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 301, hava herrar
Widlund och Höglund i Strömstad anhållit, att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående lämpligheten
av att kombinera ångdrift och elektrisk drift å statens järnvägar
enligt de principer som läge till grund för motionen.

I fråga om motiveringen för denna hemställan hänvisar utskottet
till motionen.

över denna hava kungl. järnvägsstyrelsen och kungl. vattenfallsstyrelsen
avgivit infordrade utlåtanden, vilka äro härvid fogade såsom
bilagor.

För utskottet framstår det särskilt med hänsyn till de på nuvarande
tidsförhållanden grundade erfarenheter såsom en synnerligen viktig

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 13 samt. 3 avd. 13 käft. (Nr 13.)

Utskottet.

2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

angelägenhet, att eu oavlåtlig och vaken uppmärksamhet är riktad å
eventuellt förefintliga möjligheter för vattenkraftens rationella utnyttjande
i kommunikationshänseende. Att dylika möjligheter jämväl finnas
uti det system för järnvägsdriftens bedrivande, kombinerad ångdrift och
elektrisk drift, varför motionärerna uti förevarande motion gjort sig till
förespråkare, finner utskottet uppenbart, ehuruväl utskottet vid granskning
av de utav vederbörande ämbetsverk i ärendet angivna yttranden
icke kunnat undgå att uppmärksamma, att det ifrågasatta systemet
ingalunda är i saknad av olägenheter.

Enligt vad i ämbetsverkens utlåtanden blivit upplyst har Kungl.
Maj:t genom nådigt brev av den 3 december 1915 uppdragit åt järnvägsstyrelsen,
att efter vederbörligt samråd med chefen för generalstaben
och vattenfallsstyrelsen uppgöra och till Kungl. Maj:t i sinom tid inkomma
med utredning, kostnadsförslag och plan för en fortgående
elektrifiering av statens järnvägar, och hava myndigheterna framhållit,
att vederbörande vid utförande av denna utredning komme att taga i
övervägande även de i motionen framhållna synpunkterna.

Då dessa synpunkter alltså redan nu äro beaktade av de myndigheter,
vilka i första hand hava att uppmärksamma och ansvara
för att utvecklingen beträffande vattenkraftens utnyttjande för kommunikationsändamål
ledes i rätt riktning, har utskottet icke funnit skäl
föreligga för någon riksdagens framställning i ämnet.

Utskottet får därför hemställa,

att herrar Widlunds och Höglunds i Strömstad motion
nr 301 icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 maj 1917.

På utskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

3

Bilaga 1.

Utlåtande av järnvägsstyrelsen.

»Genom nådig remiss av den 23 februari 1917 har Eders Kung], Maj:t anbefallt
järnvägsstyrelsen att avgiva och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med av riksdagens
andra kammares tredje tillfälliga utskott begärt yttrande över en inom nämnda kammare
väckt motion nr 301 om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t angående införande vid
statens järnvägar av kombinerad ångdrift och elektrisk drift.

Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Innan järnvägsstyrelsen går att yttra sig om motionärernas förslag, tillåter sig järnvägsstyrelsen
att i korthet bemöta det av motionärerna i motionens början gjorda uttalandet,
att »järnvägarnes transportförmåga försämrats och godsbefordran inom rimlig
tid blivit allt omöjligare». Som järnvägsstyrelsen i annat sammanhang haft tillfälle
visa har transportförmågan å statens järnvägar så långt ifrån försämrats att under år
1916 transportarbetet vuxit från år 1914 med icke mindre än omkring 118 X. Då statens
järnvägars utrustning med personal, rullande materiel och anläggningar i normala fall
beräknas för en ökning av transportarbetet av 4,å a % pr år, vore det enligt järnvägsstyrelsens
mening orimligt begära att en så våldsam trafikstegring som 118 % på
två år skulle kunna avvecklas utan några som helst svårigheter eller störningar. Det
faktum att detta väldiga trafikarbete dock uträttats, visar enligt järnvägsstyrelsens mening
det oberättigade i motionärernas uttalande om försämrad transportförmåga.

Genom nådigt brev av den 3 december 1915 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit åt
järnvägsstyrelsen att efter vederbörligt samråd med chefen för generalstaben och med
vattenfallsstyrelsen uppgöra och till Eders Kungl. Maj:t i sinom tid inkomma med utredning,
kostnadsförslag och plan för en fortgående elektrifiering av statens järnvägar.
Vid denna utredning, som nu är under utarbetande, tages givetvis hänsyn till alla de
omständigheter, som kunna bidraga till ett ekonomiskt och tekniskt gott resultat. Möjligheten
och lämpligheten av att begagna sig av den av motionärerna ifrågasatta kombinationen
mellan elektrisk drift och ångdrift blir därvid även föremål för samvetsgrann
undersökning. Styrelsen är icke heller främmande för ifrågavarande kombination,
vilken är värd allt beaktande och vilken redan tillämpats vid ett flertal elektriska
banor. Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra att styrelsen redan i underdånig
skrivelse av den 24 november 1911 föreslagit införandet av sådan kombinerad drift
å bandelarna Stockholm-Märsta och Göteborg-Alingsås, varvid elektriskt drift föreslagits
för lokaltrafiken, under det att fjärrtrafiken fortfarande skulle ombesörjas medelst
ångdrift.

Under sådana förhållanden synes det styrelsen icke för det närvarande erforderligt
att närmare ingå i någon pröfning av det av motionärerna i motionens motivering angivna
sättet för den tekniska beräkningen av, huruvida i det ena eller andra fallet
kombinerad drift eller enbart elektrisk drift kan vara mest lämplig. Järnvägsstyrelsen
tillåter sig dock framhålla, att, då införande av elektrisk drift å en järnväg överhuvud
taget är ifrågasatt, utredning först måste göras angående alla faktorer, av vilka trafiken
å bandelen i fråga är beroende. Alla de synpunkter, som i motionens motivering äro
framhållna, komma därvid under omprövning. Med hänsyn till att elektrifieringen av

4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

statens järnvägar, huru den än ordnas, givetvis måste taga i anspråk relativt lång tid,
under vilken trafikfaktorerna på grund av utvecklingens gång mer och mer ändras,
skulle det enligt styrelsens uppfattning vara ett ganska värdelöst arbete att nu på en
gång för hela statsbanenätet göra en sådan detaljerad utredning. Däremot torde det
för varje särskild handel, allt efter som möjlighet till dess elektrifiering finnes, böra
utredas i vad mån kombinerad ångdrift och elektrisk drift bör komma till användning.
Det är även tydligt, att allt efter som elektrifieringen av statsbanorna fortskrider, frågan
om användningen av de ånglokomotiv, som efter hand frigöras, träder mera i förgrunden
och den kombinerade driften därför i eu del fall giver sig själv.

Ehuru järnvägsstyrelsen sålunda anser sannolikt att kombinerad drift i många fall
kan komma att visa sig lämplig på vissa av statens järnvägars olika bandelar och att
sådan därför bör anordnas, vill järnvägsstyrelsen dock framhålla, att även en del tekniska
olägenheter vidlåda den kombinerade driften. Sålunda inverka röken och värmen
från ånglokomotivskorstenarna skadligt på ledningarna för elektriska strömmen och faran
för olycksfall bland personalen blir genom sådan drift givetvis större. Erfarenheterna
från driften å Riksgränsbanan under år 1914 och början av år 1915, då blandad elektrisk
drift och ångdrift där pågick, hava också visat att dessa olägenheter kunna vara
ganska allvarliga.

Av vad ovan nämnts framgår, att järnvägsstyrelsen jämlikt nådiga brevet av den
3 dec. 1915 redan har frågan om en fortgående elektrifiering av stadsbanorna under utredning,
och kommer styrelsen därvid, i den mån så lämpligen låter sig göra, att taga
hänsyn till kombinationen med ångdrift. Allt efter som därefter förslag väckes till
elektrifiering av olika bandelar, kommer lämpligaste sättet för kombinationen av elektrisk
drift och ångdrift att närmare undersökas. På grund härav får järnvägsstyrelsen
som sin mening i underdånighet uttala, att styrelsen anser motionen icke böra till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1917.

Ivar Virgin.

Underdånigst
Axel Granholm.

Ivan ÖJverholm,
Föredragande.

Bilaga. 2.

Utlåtande av Vattenfallstyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 27 februari 1917 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt vattenfallsstyrelsen
att yttra sig över en inom riksdagens andra kammare av herrar Widlund
och Höglund i Strömstad väckt motion (nr 301) om utredning angående införande vid
statens järnvägar av kombinerad ångdrift och elektrisk drift. Till åtlydnad därav får
vattenfallsstyrelsen härmed i underdånighet anföra följande:

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

5

Frågan om införande av åugdrift vid sidan av elektrisk järnvägsdrift är, såsom i
motionen påpekas, ingalunda ny, enär en sådan kombination i viss utsträckning redan
nu tillämpas vid några elektrifierade banor. Nyheten ligger fastmer i den systematisering
och mera vetenskapliga behandling av problemet, som föreslås i den i motionen
omnämnda uppsatsen i Teknisk Tidskrift.

Den föreslagna kombinationen är utan tvivel värd att taga i övervägande, då givetvis
genom densamma i många fall en icke oväsentlig besparing i anläggnings- och driftkostnader
torde kunna ernås, om också de fördelar, som på detta sätt stå att vinna, i
motionen möjligen i någon mån överskattas. Så t. ex. torde det näppeligen låta sig
göra att såsom reserv uteslutande använda ånglokomotiv. I allmänhet erhålla nämligen
vid en banas elektrifiering de nya lokomotiven en kapacitet, som vida överstiger ånglokomotivens,
så att dessa senare ej utan att störa tågtidtabellen och vålla andra svårigheter
kunna ersätta ett elektriskt lokomotiv, som av eu eller annan anledning måste
tagas ur drift. Då man alltså ej torde kunna undgå att anskaffa ett visst antal elektriska
lokomotiv som reserv, ligger det nära till hands att vid tidpunkter av ökad trafik
i främsta rummet använda dessa. Av liknande skäl torde det ej alltid vara möjligt att
insätta ångdrivna person tåg mellan de elektriska tågen. Vidare torde det kunna ifrågasättas,
huruvida eu sammankoppling av ett ånglokomotiv och ett elektriskt lokomotiv
i samma tåg i praktiken kommer att visa sig fördelaktig med hänsyn till de båda lokomotivtypernas
väsentligt olika karaktäristika. Av dessa orsaker torde ånglokomotivens
insats vid kombinerad drift komma att något minskas.

Vissa järnvägar, t. ex. Riksgränsbanan, erbjuda eu så likformig belastning och
ställa så stora krav på lokomotivens transportförmåga både i avseende på hastighet och
tågsättens storlek, att det i dylika fall utan tvivel är fullt berättigat att redan från
början dimensionera den elektriska anläggningen så att densamma även utan ångdrift
motsvarar den maximala belastningen. Å andra sidan använda sig de i Sverige elektrifierade
smärre privatbanorna, såvitt vattenfallsstyrelsen har sig bekant, redan nu delvis
av ånglokomotiv, ehuru driftens jämförelsevis blygsamma dimensioner förenklar problemet
så betydligt, att någon vetenskaplig utredning av den natur motionen förordar ej
kan anses av behovet påkallad. Mellan dessa båda typer av elektriska järnvägar finnes
emellertid säkerligen åtskilliga, för vilka ett studium i antydd riktning kan väntas bliva
till stor nytta.

Det har med rätta framhållits, att utnyttjningstiden vid elektriska järnvägar ej är
särskilt stor, varför kostnaden för kraften vid enbart elektrisk drift blir relativt hög
per kilowattimme räknat. Även detta förhållande bör dock icke överdrivas. Visserligen
minskas utnyttjningstiden därigenom att höga belastningsspetsar förekomma, men å
andra sidan ernås en viss kompensation härför därigenom att driften ofta fortgår hela
dygnet om. I själva verket torde utnyttjningstiden för en järnväg med någorlunda
stark trafik — och endast vid sådana järnvägar torde f. n. en elektrifiering av ekonomiska
skäl vara berättigad — ej ligga avsevärt lägre än vid t. ex. ett järnbruk med
drift dygnet om, och den torde ligga högre än vid de flesta industriella anläggningar
med enbart dagdrift. Kraftpriset behöver alltså icke nödvändigt ställa sig högre för
järnvägsdrift än för industriella behov, i den mån icke en fördyring inträder på grund
av den speciella strömart järnvägsdriften erfordrar, men givetvis kommer den minskning
av belastningsspetsarna, som en rationellt genomförd kombinerad drift åsyftar, att
ha till följd en ökning av utnyttjningstiden och därmed en sänkning i kraftpriset pr
kilowattimme. Samtidigt kunna kraftöverföringsanläggningarna dimensioneras för ett
mindre effektbelopp, varigenom ett gott ekonomiskt resultat ytterligare främjas.

fi

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Ur de synpunkter vattenfallsstyrelsen närmast företräder, är det ifrågasatta systemet
med kombinerad drift så till vida av speciellt intresse som detsamma skulle underlätta
uttagning av kraft för järnvägsdrift från vattenfallsstyrelsens trefasnät. Tendensen har
hittills varit att för järnvägsdriften böra installeras särskilda generatorer och byggas
särskilda kraftledningar och transformatorstationer med hänsyn därtill, att för järnvägsdriften
erfordras enfasström av c:a 15 perioder under det att industrien eljest använder
sig av trefasström av 25 eller 50 perioder. Det anses nämligen kräva alltför stora
kostnader att anordna de motorgeneratorer för omformning av trefasström till enfasström,
som skulle erfordras vid kraftuttagning från trefasnäten till järnvägsdriften. Om
emellertid det maximala kraftbeloppet genom kombination av elektrisk drift med ångdrift
väsentligt minskas, medför detsamma en motsvarande minskning av kostnaderna
för omformningen, vadan möjligheten ökas att mata järnvägarna med kraft från trefasnäten.

Det vore ur många hänseenden av betydelse, om man på detta sätt kunde
upphäva eller reducera omfattningen av den dualism, som eljest är att befara vid
kraftdistributionen, vilken synes leda därhän, att landetskall förses med tvenne parallella
kraftfördelningssystem, ett för industri och borgerliga behov och ett för järnvägarnas
behov, och ett vattenfall, som vid obestämd tidpunkt skola tagas i bruk för järnvägsdrift,
icke lämpligen kunna dessförinnan monteras för industriell drift på grund av de
förluster vid elektrisk utrustning och kraftledningar, som förorsakas av eu blivande
omläggning.

Det torde emellertid vara svårt att genom en sådan utredning, som föreslås i motionen,
komma till några exaktare slutsatser angående räckvidden av systemets brukbarhet,
tv dels avvika trafikförhållandena på de enskilda sträckorna väsentligt från varandra
såsom redan inledningsvis framhållits, dels utvecklas trafiken år från år med
åtföljande ändring av nämnda slutsatser. Vidare beror storleken av den del av trafiken,
som bör ombesörjas med elektrisk drift, väsentligt av den tidpunkt, när elektrifieringen
sker, enär den är avhängig dels av byggnadskostnaderna för kraftanläggningarna
och den elektriska materielen vid tidpunkten ifråga, dels av bränslekostnaden
och trafikens storlek under den närmast följande tidsperioden. Då anläggningskostnaderna
äro låga, torde man sålunda böra taga till den elektriska driften relativt riklig
för att säkerställa sig i händelse av stigande bränslepris, under det att under nuvarande
höga material- och byggnadskostnad^- en elektrifiering i stor skala näppeligen torde
böra ske trots de ävenledes mycket höga bränslekostnaderna.

I detta sammanhang vill vattenfallsstyrelsen emellertid påpeka, att Eders Kungl.
Maj:t genom nådigt brev av den 3 dec. 1915 uppdragit åt järnvägsstyrelsen att efter
vederbörligt samråd med chefen för generalstaben och med vattenfallsstyrelsen uppgöra
och till Eders Kungl. Maj:t i sinom tid inkomma med utredning, kostnadsförslag och
plan för en fortgående elektrifiering av statens järnvägar, och torde vederbörande tekniska
myndigheter vid utförandet av denna utredning icke underlåta att taga i noggrant
övervägande även de i motionen framhållna synpunkterna. Under sådant förhållande
synes den i motionen föreslagna skrivelsen icke vara av behovet påkallad.

Stockholm den 5 maj 1917.

Underdånigst
F. Vill). Flan sen.

W. Bergqvist.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1917.