Första kammarms andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1917 kl. 12 m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 21 i anledning
av andra kammarens beslut rörande väckt motion
om skrivelse till Kungi. Maj:t angående förbättrad ställning
för vissa i statens tjänst skadade arbetare eller deras
efterlevande.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga ut- Motionen.
skott hänvisad motion, nr 276, har herr Bäcklund m. fl. hemställt, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t utreda, huruvida och på vad sätt en förbättring må kunna vidtagas
i de arbetares eller deras efterlevandes ställning, som till följd
av i statens tjänst ådragen skada tillerkänts livränta eller skadeersättning
enligt bestämmelserna i »lag 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete», ävensom att de förslag, till vilka
utredningen må föranleda, snarast möjligt må föreläggas riksdagen.

Andra kammarens utskott anförde i anledning av motionen följande: Andra kani »Utskottet

har rörande förevarande motion i föreskriven ordning an- "''”Zott
hållit om yttrande från socialstyrelsen. Detta yttrande är såsom bilaga
vidfogat utskottsutlåtandet.

Motionärerna framhålla, att de livräntor, som utgå på grund av
1901 års olycksfallsförsäkringslag, och vilkas maximibelopp är 300 kronor
om året, äro otillräckliga även för det enklaste livsuppehälle, och
att svårigheterna härutinnan till ytterlighet ökats under rådande kristid
med dess abnormt stegrade levnadskostnader. I detta avseende ger

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 12 saml. 2 avd. 20 käft. (Nr 21.)

2 Första hammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

också socialstyrelsen motinärerna rätt, och utskottet kan för sin del icke
heller annat än bestämt ansluta sig till den sålunda uttalade uppfattningen.

Av socialstyrelsen erinras emellertid, att vid sidan av ifrågavarande
livräntor jämväl kan utgå understöd enligt pensionsförsäkringslagen,
och att de berörda arbetarnes och deras efterlevandes ställning härigenom
i någon mån förbättras.

Socialstyrelsen gör också gällande, att den under år 1916 antagna
nya olycksfallslagen icke utgör giltigt skäl för den i motionen ifrågasatta
utredningen. Men socialstyrelsen uttalar samtidigt härmed också,
att den icke vågar för sin del avgöra, huruvida eljest giltig anledning
föreligger att åstadkomma en förbättring i ställningen särskilt för i
statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande.

Utskottet erkänner riktigheten av vad socialstyrelsen sålunda framhållit
rörande det ringa sambandet mellan den nu förevarande frågan och
den nya olycksfallsförsäkringslagen. Likaledes måste utskottet inse, att
avsevärda försäkringstekniska hinder föreligga för utbetalande av högre
ersättningar till dem, som fått sina olycksfall reglerade, innan den nya
lagen trätt i kraft.

Då utskottet icke desto mindre anser sig böra förorda den begärda
utredningen, är anledningen härtill den, att utskottet funnit starka billighetsskäl
tala för att staten bereder åtminstone dem av sina egna arbetare,
som så svårt skadats i dess tjänst, att de äro oförmögna att
försörja sig genom eget arbete, eller sådana arbetares likaledes till
arbete oförmögna efterlevande, någorlunda drägliga levnadsförhållanden.
Det måste enligt utskottets mening vara uppenbart, att dylika
svårt skadade arbetare eller deras änkor omöjligen kunna ens genom
tilläggsunderstöd enligt pensionsförsäkringslagen, där sådana utgå, erhålla
tillräckliga medel för att tillfredsställa de mest anspråkslösa
krav på livsuppehälle. Under sådana förhållanden synes det utskottet
vara statens skyldighet att söka finna någon möjlighet att under nu
rådande förhållanden bringa hjälp åt dessa nödställda statstjänare.
Då dylikt ytterligare understöd givetvis icke kan lämnas enligt för
olycksfallsförsäkringen eljes gällande grunder, torde vid den blivande
utredningen böra undersökas, huruvida detsamma kan utgå av vederbörande
verks tillgängliga medel, eller om särskilt anslag bör för ändamålet
av riksdagen beviljas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att andra
kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till
Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t utreda, huruvida och på

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr ,21.

3

vad sätt en förbättring må kunna vidtagas i de arbetares eller deras
efterlevandes ställning, som till följd av i statens tjänst ådragen skada
tillerkänts livränta eder skadeersättning enligt bestämmelserna i »lag
5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete»,
ävensom att de förslag, till vilka utredningen må föranleda, snarast
möjligt må föreläggas riksdagen.»

Andra kammaren beslöt för sin del i enlighet med sitt tillfälliga Andra kamutskotts
hemställan. ma7iut.

Detta andra kammarens beslut har delgivits första kammaren, som
hänvisat ärendet till förberedande behandling av sitt andra tillfälliga
utskott.

Det maximibelopp för årligen utgående livränta, eller 300 kronor, Utskottet.
som lagen av den 5 juli 1901 angående ersättning till följd av skada
för olycksfall i arbete medgiver, är onekligen med hänsyn till levnadskostnadernas
betydande stegring att anse såsom numera otillräckligt
även för ett synnerligen torftigt livsuppehälle. Då detta belopp endast
utgår såsom ersättning för olycksfall, vilka medfört full invaliditet, lär
det också i allmänhet utgöra dessa invaliders enda inkomst.

Visserligen torde en del av de i motionen berörda i statens tjänst
skadade arbetarna även kunna påräkna understöd enligt pensionsförsäkringslagen.
Detta gäller dock ej de grupper, som intaga tjänstemannaställning,
och även i de fall, där dylikt understöd kan utgå, kommer
sammanlagda beloppet dock att knappast räcka till för även låga levnadskostnader.

Utskottet har ej varit i tillfälle införskaffa närmare uppgifter rörande
antalet av de arbetare, som för närvarande på grund av i statens
tjänst ådragna skador uppbära livräntor. Emellertid torde åtminstone
deras antal, som enligt lagens bestämmelser uppbära hel livränta, ej
vara synnerligen stort. Den största gruppen utgöres sannolikt av kommunikationsverkens
arbetare.

I likhet med socialstyrelsen anser utskottet, att något krav på ökade
understöd åt här ifrågavarande arbetare ej lämpligen kan motiveras av
en jämförelse med den nya olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser,
men det torde ej kunna förnekas, att särskilt under nuvarande förhållanden
starka billighetsskäl tala för vidtagandet av åtgärder i motionens
syfte.

Såsom i socialstyrelsens yttrande framhålles, måste man ju med
hänsyn till rättvisa och billighet ställa större anspråk på staten såsom

4 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

arbetsgivare, än på enskilda företagare, och härtill kommer, att statsmakterna,
senast genom flere beslut vid årets riksdag, ställt sig på den
principiella ståndpunkten, att staten, även med betydande ekonomiska
uppoffringar, bör så vitt möjligt söka giva i dess tjänst anställda eller
eljest av densamma för sitt livsuppehälle beroende personer skälig ersättning
för de ökade levnadsomkostnader, som nu rådande kristid medfört
på alla områden.

Utskottet kan emellertid ej finna några särskilda skäl tala för kravet
på en tilläggsersättning åt dem, som på grund av skador av övergående
natur tillerkänts skadeersättning enligt 1901 års lag. Likaledes
torde det ej heller vara lämpligt att bevilja tilläggsersättning åt
arbetare, som på grund av smärre skador uppbära livräntor å mindre
belopp, då, som socialstyrelsen framhåller, det är »ett känt förhållande,
att följderna av skador, som medföra endast en mindre nedsättning av
arbetsförmågan, ganska snart övervinnas, och att efter ett dylikt olycksfall
arbetslönen ofta jämförelsevis snart når upp till samma eller högre
belopp än förut». Såsom andra kammarens utskott i sin motivering
synes framhålla, torde den ifrågavarande tilläggsersättningen således
böra utgå endast till de statens arbetare, som så svårt skadats i dess
tjänst, att de äro oförmögna att försörja sig genom eget arbete, samt
till sådana arbetares likaledes till arbete oförmögna efterlevande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte på det sätt biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut, att kammaren
för sin del beslutar, att riksdagen ville i skrivelse
till Kuugl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t utreda, huruvida och på vad sätt eu förbättring
må kunna vidtagas i de arbetares eller deras efterlevandes
ställning, som till följd av i statens tjänst
ådragen svårare skada tillerkänts livränta enligt bestämmelserna
i »lag 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete», ävensom
att de förslag, till vilka utredningen må föranleda,
snarast möjligt må föreläggas riksdagen.

Stockholm den 14 maj 1917.

På utskottets vägnar:

OSKAR NYLÄNDER.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21. 5

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Nyländer, Danström,
Larson, Ström, Permansson och Hedenström.

Bilaga.

Yttrande av Socialstyrelsen.

Till Konungen.

Socialstyrelsen, som genom nådig remiss den 23 februari 1917 på hemställan av
riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott anbefallts avgiva yttrande i anledning
av bland annat en av herr Backlund med flera i riksdagens andra kammare väckt
motion (nr 276) angående förbättrad ställning för vissa i statens tjänst skadade arbetare
eller deras efterlevande, får med anledning härav anföra följande.

I motionen erinras till en början om den under nästlidet år antagna lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, varigenom önskemålen med avseende på reformeringen
av denna lagstiftning väsentligen tillmötesgåtts, och framhålles, att de som uppbära ersättning
enligt den ännu gällande lagen av den 5 juli 1901 befinna sig i en synnerligen
bekymmersam ställning. Med avseende på denna utgångspunkt tillåter sig styrelsen
erinra därom, att lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916
enligt övergångsbestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1918, men att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, som dessförinnan inträffat, skola bedömas enligt
äldre lag. På grund härav äger sålunda den nya lagen icke tillämpning ens å sådana
olycksfall, som visserligen inträffat före den 1 januari 1918, men icke blivit före nämnda
tidpunkt till sina följder definitivt reglerade. Vid sådant förhållande lärer det icke
rimligen kunna ifrågasättas, att den nya lagens föreskrifter skulle förklaras gällande
för olycksfall, som inträffat och slutligt reglerats icke blott innan lagen trätt i kraft,
utan till och med innan den utfärdats.

De flesta torde vara ense med motionärerna, då de erinra därom, att de livräntor,
som utgivas på grund av 1901 års lag, äro otillräckliga även för det enklaste livsuppehälle
och att detta ännu mera måste vara förhållandet under den nuvarande kristiden.
Men detta uttalande gäller dock i huvudsak endast ifråga om livräntor, som utgå
på grund av jämförelsevis svårare skador eller till icke arbetsföra änkor. Vad åter beträffar
smärre livräntor, är det ett känt förhållande, att följderna av skador, som medföra
endast en mindre nedsättning av arbetsförmågan ganska snart övervinnas och att
efter ett dylikt olycksfall arbetslönen ofta jämförelsevis snart når upp till samma eller
högre belopp än förut.

Styrelsen tillåter sig vidare'' framhålla, att man vid bedömande av förevarande
fråga har att taga i betraktande icke blott olycksfalls- utan även pensionsförsäkringslagstiftningen.
Särskilt efter den under år 1915 genomförda utvidgningen av sistnämnda
lagstiftning kan vid sidan av livränta enligt 1901 års olycksfallsersättningslag utgå jämväl
understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

På staten såsom arbetsgivare bör man med rätta uppställa större anspråk med hän -

6 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

syn till rättvisa och billighet än på enskilda företagare. Att helt och hållet bortse
från allmänt fastställda rättsregler och bestämmelser, lärer dock icke vara med statens
ställning förenligt.

Med allt erkännande av det behjärtansvärda i motionens syfte kan dock styrelsen
icke finna, att den under år 1916 antagna nya olycksfallslagen utgör giltigt skäl för
den i motionen ifrågasatta utredningen. Huruvida eljest giltig anledning föreligger att
åstadkomma en förbättring i ställningen särskilt för i statens tjänst skadade arbetare
eller deras efterlevande, vågar styrelsen för sin del icke avgöra.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit tjf. generaldirektören Huss, byråcheferna
Andersson och Först samt tjf. byråchefen Bjurstedt.

Stockholm den 31 mars 1917.

Underdånigst
Gunnar Huss.

Theojil Ajidersson.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1917.