Sammansatta stats- och lagutshottcts nr 2 utlutande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1917 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner dels i första kammaren
nr 8 och 9 av herr Klefbeck, avseende ändring,
den förra av 6 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring och den senare av 5 § i lagen den 8
juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av
nämnda lag, dels i andra kammaren nr 6 av herr
Petersson i Lidingö villastad om ändring av 16 § i lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, nr 110
av herr Mossberg om ändring av 9 § i ovannämnda lag,
nr 180 av herr von Sneidern om ändrad lydelse av 4 §
i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning
av pensionsförsäkringslagen och nr 249 av herr
Tengdahl angående viss ändring i nyssberörda lag den
8 juni 1915, dels ock nr 112 i andra kammaren av herr
Widlund om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring
i avseende å åldersgränsen för• avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen.
Närvarande vid ärendenas slutliga behandling: herrar Schotte, Rogberg, Persson i
Norrköping, Tisell, Permansson, Rooth, Strid, Jönsson i Slätåker och Bengtsson i
Norup.
Efter överenskommelse mellan stats- och lagutskotten hava följande
motioner hänskjutits till behandling av sammansatt stats- och lagutskott,
nämligen
inom första kammaren:
nr 8 av herr Klefbeck angående ändring av 6 § i lagen om allmän
pensionsförsäkring och
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 höft. (Nr 2.)
1
2
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
Motionen.
nr 9 av herr Klefbeck med förslag till ändrad lydelse av 5 § i
lagen om övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring samt
inom andra kammaren:
nr 6 av herr Petersson i Lidingö villastad om ändring av 16 § i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
nr 110 av herr Mossberg om ändring i 9 § fjärde stycket av
samma lag,
nr 180 av herr von Sneidern om ändrad lydelse av 4 § i lagen den
8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen
och
nr 249 av herr Tengdahl angående viss ändring i nyss berörda lag
den 8 juni 1915; samt
nr 112 av herr Widlund om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändring i avseende å åldersgränsen för avgiftsplikt till folkpensioneringen.
Över berörda motioner har avgivits yttrande av pensionsstyrelsen,
vilket som bilaga fogas till detta utlåtande.
I.
Motionen nr 8 i första kammaren av herr Klefbeck.
I förevarande motion yrkas, att riksdagen måtto för sin del besluta
sådan ändring av 3:dje stycket i § 6 av lagen om allmän pensionsförsäkring,
att i lista punkten 50 kronor utbytes mot 100 kronor, och
att 2:dra punkten utgår.
Till stöd för denna sin hemställan har motionären efter att först
hava framhållit, hurusom det av allmänna medel utgående pensionstilllägget
minskas med visst belopp, då pensionstagares årsinkomst överstiger
50 kronor, anfört följande:
»Meningen med detta stadgande har varit, att om en person hade
så pass inkomst, att han kunde nödtorvtigt försörja sig, han då icke
skulle erhålla något bidrag av det allmänna, utan detta i stället kunna
besparas åt de allra sämst situerade.
Nu har pensionsförsäkringen så kort tid varit i verksamhet, att den
på pensionsavgifter grundade delen av pensionen (avgiftspensionen) är
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 3
ytterligt obetydlig. Den uppgår hittills i de flesta av mig kända tall
till mindre än 50 öre pr år. Pensionen utgöres sålunda ännu till sin
väsentliga del av pensionstillägget. Och detta utgår under övergångstiden
med nedsatt belopp. Avgiftspension utgår med bestämt belopp,
oberoende av från annat håll åtnjuten inkomst. Från pensionstillägget
däremot göres avdrag på ovan angivna grunder allt efter inkomstens
storlek.
Dessa motiv för avdrag synas också mig fullt rättvisa, dock inom
vissa gränser. Så har redan vid lagens tillkomst gränsen satts vid en
inkomst av 50 kronor. Men det synes mig, att denna gräns bör flyttas
fram åtminstone till 100 kronor. De som stanna under denna inkomstgräns
leva i så bekymmersamma förhållanden, att de mer än väl behöva
tilläggspensionen oavkortad åtminstone under övergångstiden, om de
skola kunna förskaffa sig det för livets uppehälle allra nödvändigaste.
Genom en dylik ändring skulle man också i väsentlig grad bryta
udden av en annars ofta framställd anmärkning, att pensionsförsäkringen
icke uppmuntrar till sparsamhet. Ty nu skall en invalid, som har ett
litet sparat kapital, erhålla ett reducerat pensionstillägg, under det att
en annan, som samvetsgrant gjort slut på varje öre, skall få fullt tillägg.
Genom den av mig föreslagna ändringen skulle det bli uppenbart både
för den sparsamme och slarvige, att det har välsignelse med sig att i de
goda dagarna spara litet för de onda. Den sparsamme invalidens ställning,
grundad på ränta och pensionstillägg, skulle vara bekymmerfriare
än den slarviges.
Nu skulle man kunna tänka, att riksdagen nekade att gå med härpå
med hänsyn till befarade ekonomiska konsekvenser. Huru mycket den av
mig föreslagna ändringen skulle inverka på det allmännas utgifter för
pensionstilläggen, kan jag helt naturligt icke angiva. Men jag tror ej,
att konsekvenserna skulle bliva så svåra. Antalet av dem som sparat så
mycket, att räntan uppgår till inemot 100 kronor, är icke så stort. Sedan
kommer en stor kategori pensionssökande, vilka icke ha någon kontant
inkomst, utan vilkas inkomst blott beräknas. Dit höra t. ex. alla gamla
änkor, som underhållas av sina barn och som utföra något litet arbete
i deras hushåll. Dessas inkomst beräknas nu i kanske de flesta fall icke
överstiga 50 kronor. Hela skillnaden skulle i många fall endast bli, att
inkomsten beräknades icke överstiga 100 kronor. Och pensionstillägget
utginge med fullt belopp enligt både den förra och den nu föreslagna
bestämmelsen.
Jag väntar nu den invändningen: är det på det sättet, då behövs
ju ingen förändring, då är ju allt bra som det är. Jag svarar: för det
Utskottet -
4 Sammansätta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
allmännas utgifter blir det icke någon avsevärd skillnad, men för de
gamla, hederliga, fattiga människorna, som uppoffrat och sparat, blir det
en mycket stor hjälp, om de erhålla 30, 40 eller 50 kronor högre pensionstillägg
pr år.
Kan jag nu icke vinna riksdagens bifall till vad jag härovan föreslagit,
så skulle jag vilja hemställa, att åtminstoue för dyrorter, såsom
t. ex. Stockholm, Kiruna m. fl. platser, den föreslagna bestämmelsen
bleve gällande. Gränsen bleve icke svår att draga med ledning av
Socialstyrelsens dyrortstatistik. För en sådan åtgärd kunde alltid vissa
billighetsskäl anföras. Penningvärdet är ju ofantligt mycket lägre i
Stockholm än på den rena landsbygden, och bra mycket lägre än
t. ex. i småstäderna. Vartill kommer, att befplkningen i städerna jämt
och ständigt äro uteslutande hänvisade till kontanta utlägg för alla livsförnödenheter.
Men helst vill jag slippa draga några sådana gränser.»
På sätt pensionsstyrelsen erinrat i sitt yttrande över förevarande
motion, väcktes vid 1913 års riksdag i sammanhang med förslaget om
allmän pensionsförsäkring motion i enahanda syfte som det nu framlagda
förslaget. Med hänsyn till de kostnader, ett bifall till nämnda
motion skulle hava medfört, kunde riksdagen emellertid icke lämna sitt
bifall till yrkandet, att avdrag i pensionstillägget icke borde göras för
inkomster understigande 100 kronor. Den avdragsfria inkomstgränsen
bestämdes därför till 50 kronor, varjämte i 6 § infördes ett av nämnda
beslut föranlett stadgande, att för inkomst mellan 50 och 100 kronor
avdrag skulle i pensionstillägget ske allenast med den del av inkomsten,
som överstege 50 kronor.
Med hänsyn till att pensionstillägget, innan pensionsförsäkringen
nått sin fulla utveckling — och särskilt under nu rådande krisförhållanden
— uppenbart är otillräckligt för en än så torftig bärgning,
synes det utskottet synnerligen önskvärt, att en förhöjning av det inkomstbelopp,
som icke medför minskning i pensionens storlek, äger rum,
något som ock, i likhet med vad motionären framhållit, torde i viss
mån uppmuntra till sparsamhet.
Av pensionsstyrelsens yttrande framgår, att med ett bifall till motionens
syfte erfordras bestämmelser för att utjämna de differenser, som
skulle uppstå ifråga om pensionstilläggets storlek för personer med årsinkomster
om något över 100 kronor. En närmare utredning kräves
ock angående de utgifter och konsekvenser i övrigt, ett bifall till motionen
skulle medföra.
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 5
Utskottet hemställer på grund av vad sålunda anförts,
l:o) att riksdagen i anledning av herr Klefbecks
förevarande motion nr 8 i första kammaren måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes verkställa utredning, huruvida sådan ändring
av 6 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
må kunna vidtagas, att inkomst till ett belopp
av omkring 100 kronor icke måtte medföra minskning
— åtminstone icke i samma utsträckning som
med nu gällande bestämmelser — i beloppet av understöd
eller pensionstillägg enligt nämnda lag, ävensom
angående den ändring av tredje stycket andra
punkten i sagda §, som därav må betingas
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen må föranleda.
II.
Motionen nr 9 i första kammaren av lierr Klefbeck.
Förevarande motion utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte
för sin del besluta, att § 5 i lagen om övergångsbestämmelser i anledning
av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring måtte
erhålla följande ändrade lydelse:
Vid bestämmande — — — — -— — — — — — marinsoldater,
gratifikationer och pensioner från invalidhusfonden eller understöd från
sjukkassor.
Utgående från eu vid Sveriges allmänna sjukkasseförbunds kongress
år 1916 i Eskilstuna antagen resolution, vari bland annat yrkades,
att understöd från sjukkassa icke måtte räknas som inkomst i pensionsförsäkringslagens
mening eller att åtminstone sjukbidrag från sjukkassor,
som lämna en till viss tid begränsad sjukhjälp, måtte få utgå, utan att
detta inverkade på pensionstilläggets storlek, anför motionären till stöd
för sitt ovannämnda yrkande bland annat följande:
»Vid handläggning inom pensionsnämnderna av pensionsansökningarna
har det ofta känts såsom något i högsta grad önskvärt, att man
vid inkomstberäkningarna icke måtte behöva taga med den till de sö
-
Motionen.
Utskottet.
6 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
kände utgående sjukhjälpen. Det har känts motbjudande att nödgas tillerkänna
en sökande, som icke velat göra något för att säkerställa sin
existens vid ett eventuellt sjukdomsfall, fullt pensionstillägg, under det
man för en annan, som genom mångåriga inbetalningar till en sjukkassa
fyllt sin plikt mot sig själv för ett kommande sjukdomsfall, nödgas
just på den grund minska det till honom utgående pensionstillägget.
Och håller man än timslånga tal för den senare för att söka klargöra
anledningen till minskningen, så lyckas man ändå icke, utan han anser
sig orättvist behandlad.
Fråga synes mig vara, om icke nu tiden är inne för en ändring
av gällande bestämmelser i detta hänseende. Ty det anmärkta förhållandet
motverkar i hög grad strävandena att förmå folk att söka delaktighet
i sjukkassa, och kommer att göra det allt mer, ju mer det blir
känt att vid invaliditet det lör andra utgående pensionstilläget för dem
kommer att minskas. Pensionsstyrelsens förtjänstfulla arbete på att i
de breda lagren söka vinna förtroende för hela pensionsförsäkringen
motverkas också. Man får också det intrycket av pensionsstyrelsens
försvar för de nu gällande bestämmelserna, att den djupast önskar, att
en förändringen kunde genomföras.»
Enligt vad pensionsstvrelsen i sitt detta utlåtande bifogade yttrande
anfört, tillämpar styrelsen i förevarande ämne den principen, att sjukhjälp
från sjukkassa betraktas som inkomst, då den är av sådan varaktighet,
att den för den tid, inkomstberäkningen avser, kan betraktas som livränta
eller pension, och har styrelsen ansett så vara fallet, då understöd från
sjukkassa kan påräknas under längre tid än två år.
Någon exakt uppgift angående de sjukkassor, inom vilka denna
tid satts som gräns för sjukbidrags utgående, har utskottet icke kunnat
vinna, men har utskottet inhämtat, att ett flertal kassor lämna sjukhjälp
under en eller några månader av tre på varandra följande år,
medan åter i några få sjukkassor någon gräns i fråga om det antal år,
varunder viss sjukhjälp kan erhållas, icke är stipulerad. Medlemsantalet
i de sjukkassor, som utbetala viss tids sjukhjälp under tre år eller längre
tid torde, enligt de upplysningar utskottet inhämtat, kunna uppskattas
till 200,000 å 250,000.
Den av motionären berörda frågan utgör sålunda ett spörsmål av
ganska stor vikt. Givet är å ena sidan, att de personer, som genom
inträde i sjukkassa tillförsäkrat sig sådan hjälp, varom här är fråga,
genom den av motionären föreslagna ändringen skulle erhålla en särskilt
gynnad ställning framför personer, som på annat sätt sökt sörja för sin
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 7
framtid. Å andra sidan torde vissa billighetsskäl lämna anföras för, att
sjukkassehjälpen eller åtminstone den väsentliga delen av densamma ieke bör
betraktas som inkomst vid beräknande av vederbörande tillkommande
pensionsbelopp. Den från sjukkassa utgående sjiikhjälpen torde ej i
sin helhet böra betraktas som ersättning för minskad arbetsförtjänst
utan till en del även vara avsedd att täcka direkta kostnader för läkarvård
och annan sjukbehandling.
Emellertid synes nu förevarande spörsmål lämpligen böra upptagas
först i samband med pågående utredning angående obligatorisk sjukförsäkring,
vadan utskottet icke anser sig böra förorda någon riksdagens
åtgärd i anledning av ifrågavarande motion.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
2:o) att herr Klefbecks motion nr 9 i första kammaren
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
in.
Motionen nr 6 i andra kammaren av herr Petersson i Lidingö villastad.
I förevarande motion lämnas först en redogörelse över gällande bestämmelser
angående debitering av avgifter enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring samt sättet för rättelses vinnande i fall av felaktig
avgiftspåföring. Härefter anför motionären:
»Om i förteckningen över dem, som hava att erlägga pensionsavgift,
förekommer sådant fel, att person, som enligt 5 § skulle vara
på annan grund än invaliditet från avgift befriad, det oaktat blivit
såsom avgiftspliktig upptagen, så kan ändring häri vinnas allenast på
det sätt, att besvär över påföringen anföras hos prövningsnämnden inom
ovan angivna tid. Sker ej det, står påföringen fast och avgiften måste
inbetalas, även om den är orätt påförd. Sedan en gång pensionsförsäkringen
blivit fullt genomförd torde en dylik extra inbetalning, utöver
vad lagen strängt taget kräver, för avgiftsbetalaren vara av något
värde, då den ju tillägges de avgifter, som han i regel förut må hava
inbetalt och sålunda bidrager till att i någon mån öka den en gång till
honom utfallande avgiftspensionen. Men annorlunda ställer sig saken
Motionen.
8
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
under första tiden av lagens tillämpning, då en mängd personer finnas,
som på grund av anställning i statens eller annan tjänst icke äro avgiftspliktiga
och för vilka någon inbetalning förut icke skett. Om en
sådan nödgas på grund av oriktig påföring inbetala en eller annan avgift,
så följer därav allenast olägenhet. Den avgiftspension, som på
grund av en dylik inbetalning en gång kan tillfalla honom, är såsom pension
utan värde, och för pensionsstyrelsen måste det vara en tunga att
under en lång följd av år bokföra och redovisa ett sådant belopp. Under
alla omständigheter bör naturligtvis ingen tvingas att mot sin vilja
göra inbetalning utöver vad lagen stadgar.
Erfarenheten giver vid handen, att fel av ovan antydd art ingalunda
äro sällsynta i förteckningarna över dem, som hava att betala pensionsavgift.
Till kammarrätten hava inkommit klagomål i pensionsmål
till rätt avsevärt antal: under december 1914: 178; under 1915: 586;
och under 1916: 418. I det ojämförligt största antalet av dessa mål
grundas klagan därå, att den klagande påförts pensionsavgift, ehuru han
enligt bestämmelserna i 5 § bort vara därifrån befriad. Och i flertalet
fall äro dessa klagomål även sakligt befogade.
Detta sakförhållande är ganska förklarligt. Förteckningen uppgöres
av mantalsskrivningsförrättaren, som därvid ej har annat underlag
än mantalslängden och därtill hörande uppgifter. En uteglömd eller
otydlig eller vilseledande uppgift angående en persons yrke kan lätt
föranleda, att tjänsteanställning eller annat förhållande, som bort föranleda
befrielse från avgift, ej med erforderlig tydlighet framgår av förteckningen,
och om taxeringsnämnden, då den sedermera genomgår
förteckningen, icke på grund av rent personlig kännedom kan besluta
om befrielse från avgift, blir sådan påförd.
Det korrektiv som författningen anvisar mot fel av nu antydd art
— längdens framläggande för allmänheten i regel under tiden från och
med den 1 till och med den 10 juli — är uppenbarligen alldeles
illusoriskt. Ty endast ett fåtal lära komma att begagna sig av det
tillfälle till granskning som därigenom lämnas. Besväret med och understundom
kostnaden för inställelse å granskningsstället, svårigheten att
finna tid till ett dylikt besök, okunnighet om hela taxeringsförfarandet,
medvetandet om att lagligen vara befriad från avgiftsplikt och tron på
att detta också skall av vederbörande iakttagas m. m. dylikt gör, att
ett fel i längden sällan kommer till den därav berördes kännedom, innan
han får sin debetsedel, då det är försent att klaga hos prövningsnämnden.
Han besvärar sig då hos kammarrätten — det ojämförligt största
antalet. av ovan berörda mål är just av denna art — men då får han
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
9
det besked, att som lian ej klagat bos prövningsnämnden, hans talan
ej kan prövas. Slutet är att den orätt påförda avgiften måsto betalas.
Kammarrätten ansåg sig till en början kunna tillgodose den materiella
rätten i dessa mål genom att, i så stor omfattning som möjligt,
anse och behandla dylika avgiftspåföringar såsom tillkomna av misstag
och således underkasta dem saklig prövning, ehuru de ej varit överklagade
hos prövningsnämnden, i analogi med vad som sker, då beskattning
blivit av misstag på person eller genom misskrivning någon påförd.
Men sedan ett dylikt mål fullföljts till regeringsrätten, meddelade
regeringsrätten i slutet av år 1915 det besked, att som klaganden icke
i föreskriven ordning anfört besvär över taxeringsnämndens beslut hos
vederbörande prövningsnämnd, samt prövningsnämnden ej gjort ändring
i sagda beslut, alltså och då de hos kammarrätten anförda besvären
således icke bort av kammarrätten till prövning upptagas, funne regeringsrätten
skäligt att med undanröjande av kammarrättens utslag fastställa
beskattningsnämndernas beslut. (Regeringsrättens årsbok 1915
not. C. nr 180). Därefter har den av kammarrätten anlitade utvägen
att rätta till felaktigheter av ifrågavarande art måst övergivas, och numera
bliva flertalet av dessa mål förklarade deserta på den grund att
talan ej förts hos prövningsnämnden. Av 441 under år 1916 avgjorda
pensionsmål blevo 250 förklarade deserta, därför att klagan ej förts hos
prövningsnämnden, 18 deserta på annan grund och endast 173 upptagna
till saklig prövning.
Då i det ojämförligt största antalet av dessa deserta mål klaganden
obestridligen har materiellt rätt, måste själva processordningen betecknas
såsom otillfredsställande. Den är det så mycket mer, som pensionslagens
bestämmelser i denna del enligt min mening äro principiellt
oriktiga. I 5 § av pensionslagen bestämmes vilka som äro befriade från
avgiftsplikt. Frågan huruvida en viss person faller under dessa bestämmelser
är icke en taxeringsfråga, likställd med den där det gäller att
avgöra en persons inkomst och därav beroende skattskyldighet, utan en
rättsfråga, där det gäller att avgöra, om han är att hänföra till någon
av de i § upptagna kategorier eller icke. Åven om man av lämplighetsskäl
funnit nödigt att uppdraga detta avgörande i första hand åt
taxeringsnämnden, följer ingalunda härav att ifråga om ändringssökande
i taxeringsnämndens beslut samma väg bör anvisas, som om frågan
gällde vanlig beskattning. Beträffande en av de i 5 § angivna kategorierna
— invalida personer — har lagen själv funnit nödigt anvisa
annan väg för prövning av taxeringsnämndens beslut. Det är svårt att
inse, varför ej samma väg för ändringssökande öppnats även ifråga om
de övriga kategorierna.»
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.)
2
Utskottet.
10 Sammansätta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
I följd av vad sålunda anförts hemställer motionären, att riksdagen
måtte för sin del besluta sådan ändring i 16 § av lagen om allmän pensionsförsäkring,
att talan mot taxeringsnämnds beslut angående påförande
av pensionsavgift skall, då fråga är om tillämpning av bestämmelserna
i 5 § av samma lag, fullföljas hos pensionsstyrelsen och att
fatalietiden för anställande av sådan talan utsträckes.
Under hänvisning till vad pensionsstyrelsen anfört i sitt bilagda
yttrande, i vad det avser förevararande motion, får utskottet för sin del
ansluta sig till motionärens mening, att en ändring i föreslagen riktning
av 16 § i lagen om allmän pensionsförsäkring är av behovet påkallad.
Av de olika utvägar för frågans lösning, som i motionen antytts, finner
utskottet det angivna ansökningsförfarandet vara att föredraga. I likhet
med pensionsstyrelsen anser utskottet jämväl, att särskilt besvärsförfarande
icke bör fastställas, då ändring i verkställd avgiftspåföring sökes
av kommun eller av pensionsstyrelsens ombud.
Utskottet vill samtidigt framhålla, att i ett stort antal fall, då avgift
blivit felaktigt påförd, detta först kommer till synes vid den granskning
av förteckningarna enligt 14 §, som verkställes inom pensionsstyrelsen.
Då emellertid denna fråga faller utom ramen för yrkandet i förevarande
motion, har utskottet icke ansett sig böra upptaga till behandling
jämväl frågan om ändring av gällande bestämmelser därhän, att
pensionsstyrelsen skulle medgivas dylik befogenhet, oaktat starka skäl
kunna anföras, för att en lagändring i antydd riktning skulle vara av
ett framträdande behov påkallad.
Åven om således ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd icke nu torde
kunna upptagas till behandling, har utskottet dock funnit sig böra
föreslå sådan ändring av 16 § i pensionsförsäkringslagen, att de av
motionären framhållna olägenheterna med nuvarande förfaringssätt måtte
avhjälpas; och har utskottet anslutit sig till det ansökningssystem, som
pensionsstyrelsen med avseende å förevarande frågas lösning förordat.
Den ifrågasatta lagändringen torde böra träda i kraft omedelbart efter
det kungörelse om densamma blivit utfärdad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
3:o) att riksdagen, i anledning av herr Peterssons
i Lidingö villastad förevarande motion ville för sin
del antaga följande
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
11
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 16 § i lagen den SO juni 1913
om allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 16 § i lagen den 30
juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skall i nedan
angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
16 §.
Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § må,
där fråga gäller tillämpning av bestämmelserna i 5 §,
av enskild sakägare ävensom av kommun samt av ombud,
varom i 27 § förmärs, sökas hos pensionsstyrelsen,
och skall ansökning därom vara pensionsstyrelsen
tillhanda före utgången av augusti månad året näst
efter det, för vilket pensionsavgift påförts eller bort
påföras, vid äventyr att ansökningen eljest icke upptages
till prövning. Befinnes ändringssökandet vara
lagligen grundat, skall pensionsstyrelsen förordna om
rättelse i avgiftspåföringen och i övrigt vidtaga de åtgärder,
som därav må föranledas. I andra än bär ovan
anförda fall må ändring i taxeringsnämnds beslut enligt
14 § sökas av enskild sakägare ävensom av kommun
samt av ombud, varom i 27 § förmäles, genom besvär
inom den tid och i den ordning, som angående besvär
över taxeringsnämnds beslut är stadgat. Har pensionsavgift
blivit påförd den, som sålunda sökt ändring, är
han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet med rätt
att återfå vad ban finnes hava för mycket erlagt.
Har — — — bos pensionsstyrelsen.
Menar — -— —--efterrättelse.
Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då
lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
12
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
Motionen.
Utskottet.
IV.
Motionen nr 110 i andra kammaren ar lierr Mossberg.
Motionären anför:
»Enligt 9 § fjärde stycket pensionsförsäkrinslagen gäller, att allmän
fattigvårdsanstalt äger för tid, under vilken pensionstagare är intagen å
dylik anstalt uppbära honom tillkommande pensionstillägg samt därav
tillgodogöra sig kostnaden för vården.
Det tyckes som nämnda bestämmelse skulle vara begränsad till anstaltsvård
och ej till fall där fattigvård utgår i annan form.
Nu är det inom vårt land ett stort antal kommuner där fattigvårdsanstalt
ej finnes. På grund av kommunernas fattigdom eller på grund
av betungande lån för andra ändamål, kunna dessa kommuner ej påtaga
sig bördan av inrättandet av fattigvårdsanstalt, och således äro dessa
kommuner ej berättigade att uppbära pensionsunderstöd, som tillkommer
dem vilka äro i kommunens vård.
Samtliga vårt lands kommuner måste dock med en åttondedel av
varje understödstagares tillerkända pensionsbelopp bidraga till deras
pensionstillägg, vidare måste samtliga kommuner erlägga vad som brister
utöver pensionsbeloppet till samtligas underhåll och vård, dessutom
måste kommunerna erlägga grundavgifterna för försumliga och tredskande
betalare. Detta är således utgifter som drabba samtliga kommuner.
Då nu de kommuner, vilka sakna fattigvårdsanstalt, ej äga rätt att,
för underhåll och vård åt sina understödstagare, i likhet med dem, vilka
hava dylik anstalt, tillgodoräkna sig deras pension, så komma dessa i
en undantagsställning på så sätt, att om ej pensionstagaren frivilligt
överlämnar sin pension som bidrag till betalning för vård och underhåll,
så blir lagen orsak till ökade utgifter och således åstadkommande motsatsen
till vad den i huvudsak avser, nämligen att i någon mån verka
i utjämnande syfte.»
På grund härav yrkar motionären, att riksdagen ville besluta sådan
ändring av 9 § fjärde stycket pensionslagen, att även sådana kommuner,
vilka icke äga fattigvårdsanstalt, komma i åtnjutande av samma rätt i
fråga om av kommunen vårdad pensionstagare som de kommuner, vilka
äga dylik anstalt.
Utskottet kan för sin del icke finna motionärens förslag vara
tillräckligt motiverat av förhållandena. Det är, såsom pensionssty
-
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 13
relsen framhåller, en viss skillnad i en persons ställning, å ena sidan
om han är intagen på en fattigvårdsanstalt och å andra sidan, om
han är utackorderad av kommunen eller av fattigvården åtnjuter visst
årligt understöd. Det ligger betydligt närmare till hands, att kommunen
får uppbära hans pensionstillägg i förra fallet än i det senare. Och
även i det senare kommer pensionstillägget indirekt i viss mån kommunen
till godo genom minskat behov av fattigvård för pensionstagarna.
Den av motionären uttalade farhågan att med lagens nuvarande stadgande
kommuner, som sakna fattigvårdsanstalt, skulle tillskyndas ökade
utgifter, torde knappast vara befogad, åtminstone icke när det är fråga
om personer, som framdeles bliva berättigade till pensionstillägg. Genom
detta kunna de nämligen i många fall undgå att vända sig till kommunen
med begäran om hjälp och, om pensionen och pensionstillägget
jämte deras övriga inkomster icke skulle förslå till deras fulla försörjning,
torde det kommunala understödet jämte kommunens åttondel av
pensionstillägget i regel avsevärt understiga, vad kommunen nödgats utbetala,
om vederbörande icke haft rätt till pensionstillägg.
På grund härav hemställer utskottet,
4:o) att herr Mossbergs förevarande motion nr
110 i andra kammaren icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
V.
Motionen nr 180 i andra kammaren av herr von Sneidern.
Motionären hemställer, att riksdagen för sin del måtte besluta, att
4 § av lagen 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skall erhålla
följande lydelse:
»Understöd, varom förmäles i 3 § 2 mom. härovan, utgår icke i
något fall för tiden före den 1 januari 1916.»
I motionen redogöres till en början för den behandling, som tidigare
ägnats frågan om retroaktiv utbetalning av pension enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring. Sålunda hade enligt pensionsförsäkrings
-
Motionen.
14
Sammansatta stats- och lagutsJcottets nr 2 utlåtande Nr 2.
lagens ursprungliga lydelse ingen begränsning bakåt i tiden ifråga
om pensions utgående förefunnits. På hemställan av pensionsstyrelsen
hade förevarande fråga sedermera upptagits till behandling, och till
1914 års riksdag hade Kungl. Maj:t avlämnat proposition med förslag
till ändrad lydelse av 31 och 37 §§ av lagen om allmän pensionsförsäkring.
Enligt nämnda förslag (31 §) skulle pension icke hava utgått
för tid före ingången av kalenderåret näst före det år, under vilket
ansökan om pension ingivits, varjämte den föreslagna lydelsen av 37 §
skulle hava medfört, att det procenttal, efter vilket pensionsbeloppet
skulle beräknas, alltid hade bestämts efter det år, varunder rätten att
erhålla pension hade inträtt. Det sammansatta stats- och lagutskott,
till vars behandling berörda proposition hänskjutits, hade emellertid
funnit sistnämnda stadgande alltför hårt drabba de pensionstagare, som
komme i åtnjutande av övergångstidens reducerade pensionsbelopp, vadan
utskottet föreslagit riksdagen, att i stället för det av Kungl. Maj:t föreslagna
tillägget till 37 § införa ett stadgande, varigenom nämnda pensionstagare
skulle undantagas från bestämmelsen i 31 § angående den förflutna
tid, för vilken pension högst skulle utgå. Denna utskottets hemställan
hade även bifallits av riksdagen.
Härefter anför motionären till stöd för sitt yrkande i motionen
följande:
»Denna bestämmelse i § 37 överflyttades 1915 till § 4 av nu gällande
»Lag 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring». Denna § lyder: »I fråga
om pensionstillägg eller understöd, som i 3 § sägs, skall stadgandet i
31 § första stycket andra punkten av lagen om allmän pensionsförsäkring
icke äga tillämpning, dock att understöd, varom förmäles i 3 §
2 mom. här ovan, icke i något fall utgår för tiden före den 1 januari
1916.» Genom 1915 vidtagna ändringar i övergångsbestämmelserna
har vidare tiden för den 4:de §:s giltighet utsträckts från utgången av
år 1918 till utgången av år 1929, som är det sista år, under vilket
pensionerna utgå med till 90 % reducerat belopp. En person, som
1929 söker pension och befinnes ha varit pensionsberättigad redan 1914,
erhåller således pension på en gång för 15 år.
Att dessa på en gång utbetalade större belopp i ett avsevärt antal
fall icke komma till den nytta, vartill är önskvärt att pensionsväsendets
starkt begränsade tillgångar skola komma, är uppenbart. Redan nu ha
olägenheter visat sig vid utbetalandet av ett par års pensioner på en
gång och i den mån som beloppen stiga, komma även missförhållandena
att ökas. Min erfarenhet går även i den riktning, att den förmån,
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 15
som den retroaktivt utgående pensionen lämnar, i stort sett ej ökar
pensionsväsendets popularitet. Det är sant, att det på en gång erhållna
efter pensionärens villkor stora penningbeloppet vållar honom mycken
tillfredsställelse, men penningarna försvinna snart och då blir besvikelsen
så mycket större, när de små månatligen eller kvartalsvis utfallande
pensionsbeloppen komma. Att avundsjuka också väckes hos dem, vilka
ej komma i åtnjutande av någon retroaktiv pension och vanligen ej
förstå anledningen härtill, är också givet.
För pensionsnämnderna ställer sig saken ej heller vidare angenäm.
Nämnden åligger att konstatera när rätt till pension inträder oberoende
av, om sökanden gör anspråk på retroaktiv pension och detta avgörande
blir svårare ju längre tillbaka i tiden nämnden blir tvungen att utsträcka
sina undersökningar. Nämnden är tvungen att tillstyrka utbetalandet av
ett större engångsbelopp, även då den vet, att användningen ej blir den
bästa. Samtidigt som nämnden med smärta måste iakttaga, huru de årliga
pensionerna ofta äro alldeles otillräckliga, måste den medverka till utbetalande
av engångsbelopp, vilkas gagn är tvivelaktigt.
Man kan ifrågasätta, huruvida den i § 31 pensionslagen fastställda
retroaktiva pensionen är berättigad; att den obegränsade rätten enligt § 4
i övergångsbestämmelserna medför mer skada än gagn synes mig uppenbart.
Det skäl, som av lagrådet 1914 åberopades för denna övergångsbestämmelse,
eller att ansökningarna i annat fall skulle kunna uppskjutas
till ett senare år, under vilket pensionerna utfalla med högre procent av
den normala pensionen, är ej längre i samma grad giltigt. I år utgå
pensionerna med 80 % av normalt belopp och från och med 1918 till
och med 1929 med oförändrat 90 %. De skäl, som kunde vara bärkraftiga
under åren 1914 till 1917, då pensionerna varje år ökades med
10 %, kunna därför ej längre åberopas. Har övergångsbestämmelsen i
§ 4 någon gång varit till gagn eller varit av behovet påkallad, är detta
nu ej längre förhållandet.
De belopp, som kunde inbesparas genom att denna bestämmelse
slopades, äro icke obetydliga. År 1916 utgjorde kostnaden för retroaktiva
pensionstillägg och understöd för 1914 enligt mig av pensionsstyrelsen
lämnade uppgifter 730,000 kronor, varav statens andel — tre fjärdedelar
— utgör 547,500 kronor. En del av de ansökningar, som ligga
till grund för utbetalningen av detta belopp, äro ingivna under 1915 och
för dessa skulle även med tillämpning av § 31 pensionslagen retroaktiva
pensioner utgå för 1914, men man torde knappast räkna för högt, om
man beräknar enbart statens kostnad år 1916 för de retroaktiva pensionerna
enligt § 4 av lagen om övergångsbestämmelser till 400,000 kronor.
16
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
Utskottet.
Huruvida denna summa under kommande år kommer att ökas eller
minskas, är omöjligt att säga. Det antagliga är, att antalet pensionärer
med retroaktiva pensioner kommer att minskas, men att de belopp, som
kommer var och en till del, i genomsnitt kommer att ökas och därmed *
även de olägenheter, som jag förut omnämnt.»
I sitt förut flera gånger åberopade yttrande framhåller pensionsstyrelsen,
i vad nu förevarande motion angår, att pensionsförsäkringen
närmast är avsedd att sörja för pensionstagarnas framtid, vadan styrelsen
icke anser skäl föreligga, att pension skulle i större utsträckning än som
stadgas i 31 § utbetalas för förfluten tid. Den allmänna folkpensioneringen
torde numera vara så allmänt känd, att det stora flertalet från
tidigare år pensionsberättigade redan hava sökt understöd, vadan de
skäl, som år 1914 före funnits för gällande bestämmelser i berörda hänseende,
icke längre äga samma giltighet. De i motionen framhållna
oegentligheter torde hava ytterligare ökats genom den lagändring av år
1915, varigenom tiden för de reducerade pensionsbeloppens utgående
utsträckts till utgången av år 1929.
För genomförande av en ändring i den av motionären föreslagna
riktning torde vissa övergångsbestämmelser tarvas. Pensionsstyrelsen
ifrågasätter i sådant hänseende — under förutsättning att ifrågavarande
lagändring skulle träda i kraft den 1 januari 1918 -— om icke
viss tid bör föreskrivas, inom vilken alla, som anse sig berättigade
till pensionstillägg eller understöd för tid före den 1 januari 1917, hava
att ingiva sina ansökningar.
Utskottet anser sig på dessa grunder och med hänvisning i övrigt till
de skäl, motionären anfört, hava anledning förorda viss ändring i motionens
syfte av 4 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av pensionsförsäkringslagen, varvid, i anledning av pensionsstyrelsens
påpekande, viss övergångsbestämmelse torde erfordras.
I följd härav hemställer utskottet,
5:o) att riksdagen i anledning av herr von Sneidems
motion nr 180 i andra kammaren måtte för sin del
antaga följande
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
17
Förslag
till
Lag
om iindrad lydelse av 4 § i lagen den 8 Juni 1915 om
övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 4 § i lagen den 8 juni
1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skall
erhålla följande ändrade lydelse:
4 §•
I fråga om pensionstillägg eller understöd, vartill
rätt inträtt före den 1 januari 1917 och varom ansökan
göres före den 1 januari 1919, skall stadgandet
i 31 § första stycket andra punkten av lagen om allmän
pensionsförsäkring icke äga tillämpning; dock att
understöd, varom förmäles i 3 § 2 mom. här ovan,
icke i något fall utgår för tiden före den 1 januari
1916.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.
VI.
Motionen nr 249 i andra kammaren av herr Tengdalil.
1 förevarande motion hemställes, att riksdagen ville besluta borttaga
§ 2 i lag den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
Till stöd för detta yrkande anför motionären följande:
»Bland övergångsbestämmelserna, som uteslutande ha till syfte att
minska kostnaderna för folkpensioneringen, är den, som utesluter viss
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 3
Motionen.
18 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
kategori på grund av dess försörjningsförhållanden under 1913, särskilt
egendomlig i de sökandes ögon och tråkig för dem, som skola handhava
lagens tillämpning. Det heter, att utesluten är den, som vid 1914 års
ingång redan fyllt femton år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen
samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit
full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.
Om avsikten med denna § (som ingick som del av § 37 redan 1913)
var att utesluta en särskilt »lös» eller av andras barmhärtighet beroende
del av befolkningen, så torde denna avsikt knappast ha förverkligats.
(Jag yttrar mig ej om, huruvida sådan tendens är socialmoraliskt riktig.)
För en tid sedan hade jag t. ex. i en viss pensionsnämnd i Stockholm
ett fall, där den ansökande myndigheten gent emot en min invändning
om bristande utredning och svårighet att träffa personen i fråga med
styrka hävdade, att den omständigheten, att en person icke haft fast
bostad i 10 år och att varken han själv eller någon, som kunde lämna
upplysningar om honom, kunde anträffas, icke vore skäl för att icke
behandla ansökan i vanlig ordning, om blott personen i fråga icke
hade varit fullt försörjd av fattigvården i mer än 4 månader under 1913.
A andra sidan måste man på grund av här avhandlade paragraf utesluta
efter vanligt betraktelsesätt mycket hyggliga och trevliga människor,
som haft den olyckan att just år 1913 ligga fritt på exempelvis
Försörjningsinrättningen i Stockholm (landets största sjukhus). Jag hade
nyligen ett sådant fall, en blind flicka, som skrivit ut sig från Försörjningsinrättningen
och nu hade månatligt fattigunderstöd, vilket emellertid
gick helt till hyran. I övrigt levde hon visserligen helt på välvilliga
medmänniskor — något, som ofta förekommer bland fattigt folk, där
hjälpsamheten är förvånande stor ibland även mot icke närskylda personer.
Något socialmoraliskt skäl finns naturligtvis inte, varför denna hyggliga
och oförvitliga flicka skall tvingas tillbaka in på sjukhuset — där
man ingenting nämnvärt kan göra åt henne — i st. f. att leva ute i
friheten, vilket hon skulle kunnat göra lättare, om hon fått ett litet understöd
från folkpensioneringen.
Särskilt förhatliga och underliga — för allmänheten åtminstone —
te sig naturligtvis gränsfallen. Jag har å ena sidan haft ett fall, där
man kunde tillstyrka en person, för vilken det fattades 1 dag i 4 månader,
full fattigförsörjning år 1913, och å andra sidan ett fall, där
man avstyrkte en person, som haft sådan försörjning 1 dag över 4
månader. Allmänheten har naturligtvis svårt att se något rationellt i
detta.
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 19
Härtill kommer svårigheten att konstatera, hur det verkligen förhöll
sig med en persons försörjningsförhållanden under just 11)13 — ett
årtal, som vad tiden lider kommer att ligga allt mer och mer fjärran.
Fattigvårdsmyndigheten kan t. ex. påstå, att en omtvistad person, för
vilken sökes, icke haft full fattigförsörjning 4 månader 1913, men i
övrigt icke upplysa, på vilket annat sätt vederbörandes inkomstförhållanden
verkligen gestaltat sig. Jag har nyligen haft ett fall, där nämnden
på tillstyrkan av pensionsstyrelsens ombud beslöt avstyrka en ansökan
av denna orsak »på grund av ofullständighet». Det gällde eu
sinnessjuk kvinna, som själv ej kunde lämna uppgifter om sig. Den
enda, som känt något om henne, nämligen hennes ogifta moder, dog
redan 1912. Själv hade jag mycket arbete med att söka utreda personens
i fråga förhållanden och fick därvid gå många steg förgäves. Nu
klagar fattigvårdsmyndigheten under förmenande, att när ingen vet något
om kvinnan i fråga under år 1913, får man väl antaga som sannolikast,
att hon försörjt sig själv.
Detta om fattigvårdsmyndighets och pensionsnämnds svårigheter
att ibland utreda sökandes förhållanden under år 1913. Men även för
sökanden själv, om han än är vid fullt förstånd och synnerligen villig
att endast säga sanningen, är det ofta mycket svårt att redogöra för
förhållandena flera år bakåt. De flesta föra inga anteckningar över sina
levnadsförhållanden. Om de också varit föremal för fattigvård, kunna
de inte erinra sig tidslängden, i all synnerhet inte på en eller ett par
dagar när.
Nu kan man naturligtvis säga, att de, som varit fattigförsörjda år
1913 en så avsevärd tid som mer än 4 månader, till stor del nog äro
det alltjämt och att deras medtagande nu endast skulle betyda ökad rätt
för kommunerna att lägga beslag på från folkpensioneringen utgående
medel. Denna invändning bör dock* icke få hindra en i och för sig riktig
ändring i lagen. Frågan om kommunernas rätt härvidlag bör ses i
hela sin vidd. Personer, som en tid varit att betrakta som varaktigt
oförmögna att sig försörja, kunna f. ö. ibland förbättras, så att de icke
längre tillhöra den kategorien. I de stora städernas fattiginrättningar och
sjukhus går ju folk ut och in oupphörligt och vistas där ett år en mycket
kort tid och ett annat år längre. Det är bara det, som folk har så svårt
att förstå, att t. ex. 4 b* månaders full fattigförsörjning år 1913.kan utestänga
från en viss rätt, men icke en lika lång likadan försörjning t. ex.
år 1912 eller år 1914.
I detta sammanhang förtjänar påpekas vikten av att få någon förklaring
på, hur »fattigvård eller välgörenhetsinrättningar» skall tolkas.
Utskottet.
Motionen.
20 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
Enligt vad man sport håller den praxis på att utvecklas, att vistelsen för
akuta fall på sjukhus fej under fattigvård), om ock över 4 månader 1913,
ej räknas sökanden till last, men däremot vistelse på fattiginrättning,
isynnerhet om personen kan rubriceras som kroniskt fall. Nu förekommer
emellertid både i Stockholm och förmodligen andra stora städer, att
stora verkliga sjukhus råka ligga under fattigvården. Detta är ju en
resp. kommuns inre organisatoriska angelägenhet. Men det finns ingen
egentlig rimlighet i, att personer skola behandlas olika inför pensionslagen,
om de råkat att ett visst år komma in på det ena det eller andra
slaget av sjukhus.»
«
Under hänvisning till de skäl, som pensionsstyrelsen i sitt bifogade
yttrande anfört emot förslaget i förevarande motion, samt med hänsyn
till .de avsevärda kostnader, som skulle bliva en följd av ett bifall till
motionen, har utskottet icke kunnat förorda motionärens förslag. Tvivelsutan
finnas andra områden av pensionsförsäkringen, där förbättringar
äro mera förtjänta att införas än å det av motionären berörda. De
personer, som genom ett bifall till motionen skulle tillerkännas pension
från den allmänna pensionsförsäkringen, torde redan, dylik pension förlitan,
i stor utsträckning hava sin nödtorftiga bärgning.
Utskottet hemställer i följd härav,
6:o) att herr Tengdahls förevarande motion nr 249
i andra kammaren icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
VII.
Motionen nr 112 i andra kammaren av herr Widlnnd.
Motionären anför:
»Jämlikt lag om allmän pensionsförsäkring av den 30 juni 1913 är
envar svensk man eller kvinna skyldig att, utom i särskilda fall, erlägga
vissa i sagda lag föreskrivna avgifter för erhållande av pension vid en
närmare angiven ålder.
I enlighet med 5 § av sagda lag erlägges ej pensionsavgift av någon
för år före det, under vilket han fyller sexton år. I 17 § stadgas, att
om barn under aderton år är hos fader mantalsskrivet, är fader ansvarig
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 21
för erläggande av pensionsavgift för sådant barn. Vidare stadgas i 33 §,
att den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen,
men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda,
ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,
äger erhålla understöd under villkor och till det belopp, som
angående pensionstillägg, är i 6 § stadgat.
Enligt dessa bestämmelser skall sålunda avgiftsplikten för varje person
träda i kraft vid dennes sextonde år. Ur teoretisk synpunkt kan
det även vara riktigt att så sker, enär folkskoletiden då är avslutad,
barnen i regeln konfirmerade, och färdiga att själva börja arbeta för sitt
uppehälle. Vidare kan som skäl för avgiftspliktens inträdande vid denna
ålder anföras, att ju tidigare inbetalningarna börja, desto bättre blir det
ekonomiska underlägget för pensioneringen.
Denna syn på saken torde dock i praktiken ej vara så lycklig. Inom
alla områden, där lagen om arbetsskydd tillämpas, betraktas en arbetare,
som ej fyllt aderton år såsom minderårig, och får ej användas till annat
än vissa slag av arbete. Vidare börjar han då sin verksamhet med att
lära sig ett eller annat yrke och kan på grund därav naturligen icke
erhålla annan arbetsersättning än sådan som någorlunda motsvarar hans
arbetsprestation. Att den inkomst han sålunda förvärvar ej ens tillnärmelsevis
är tillräcklig för hans uppehälle är naturligt. Det torde på
goda grunder kunna anses, att detta förhållande givit upphovet till
lagens stadgande, att fader är ansvarig för pensionsavgifts erläggande
för hemmaboende barn i åldern under aderton år.
Om man tänker sig, att en fader önskar låta sina barn fortsätta
skolundervisning åtminstone något år, för att söka öka barnens existensmöjligheter,
något som ofta nog sker bland mindre bemedlade, mången
gång med avsevärda direkta uppoffringar, bliva förhållandena ännu svårare,
i det avgiftsplikten för barnen kommer såsom en extra börda, enär
de icke ens förtjäna något som kan bidraga till det egna uppehället; en
ställning, som sålunda ej kan anses vara bättre, än då barnen efter slutad
folkskoleundervisning omedelbart få börja att genom eget praktiskt
arbete söka förvärva färdighet i ett visst yrke.
Vid barnens adertonårsålder torde förhållandena i viss mån kunna
anses vara olika. Om t. ex. möjligheter till fortsatt skolundervisning ej
förefinnes, utan lärlingsställningen måste tillgripas, hava dock två års
arbete givit så pass mycken färdighet i yrhet, att inkomsten, om ej helt,
så åtminstone till en mera avsevärd del, förmår täcka de oundgängligaste
utgifterna. Om man vid denna tidpunkt låter den unge mannen
eller kvinnan bidraga till sin kommande pensionering genom att pålägga
22
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
Utskottet.
avgiftsplikt, torde detta kunna anses vara tillräckligt tidigt. Då likaledes
minderårighetsbegreppet försvinner vid denna tidpunkt och individen sålunda
är ohindrad att ägna sig åt vilket arbete han önskar och bör
kunna anses fullgod även i allmänt fysiskt hänseende, torde alla skäl
tala för, att avgiftsplikten framflyttas till adertonårsåldern, i stället för
sextonårs-, som nu gällande bestämmelser föreskriva.
Det ekonomiska läget för pensioneringen torde genom ett sådant
framflyttande av avgiftspliktsåldern möjligen bliva förändrat, och det kan
tänkas, att avgifterna på grund därav i någon mån måste höjas. Åven
om så skulle bliva fallet, torde ökningen dock kunna bäras utan allt för
stora svårigheter, då man väl får anse, att möjligheten till bättre inkomst
proportionellt sett bör vara så mycket större vid aderton år än
vid sexton, att den uppväger den höjning i avgifterna, som tidsförändringen
kan komma att kräva. Ur ekonomisk synpunkt borde således
hindren för framflyttning till adertonårsåldern vara överkomliga utan
att på allt för betungande sätt ingripa i individens levnadsförhållanden.»
På grund härav yrkas, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kung!. Maj:t hemställa om vidtagande av sådan ändring i lagen om
allmän pensionsförsäkring av den 30 juni 1913, att åldersgränsen för
avgiftsplikt till folkpensioneringen framflyttas från 16 till 18 år.
Frågan om fastställande till 18 år av den undre åldersgränsen för
avgiftsplikt till folkpensioneringen var som bekant föremål för utredningav
ålderdomsförsäkringskommittén. Av nämnda utredning framgick, att
en dylik åldersgräns skulle för de försäkrade medfört en avsevärt lägre
pension än som blir fallet med avgiftspliktens sättande till 16 år. Av
motsvarande förhållanden i utlandet inhämtades också, enligt kommitténs
mening, att en åldersgräns av 16 år icke borde möta några praktiska
hinder. På dessa grunder blev också vid riksdagens behandling av
pensionsförsäkringslagen förslaget om 16 år som nedre åldersgräns för
avgiftsbetalningen godtaget.
Då efter denna tid några särskilda förhållanden, som tala för motionärens
mening om åldersgränsens framflyttande, icke synas hava inträtt,
samt det icke kan vara önskligt att vidtaga en åtgärd, som skulle
leda till en sänkning av de ändock knappa pensionerna, kan utskottet
icke förorda motionen.
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
23
Utskottet hemställer således,
7:o) att herr Widlunds förevarande motion nr 112
i andra kammaren icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 maj 1917.
På det sammansatta utskottets vägnar:
AXEL SCHOTTE.
24
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
Utskottet -
Till I.
Reservation
av herrar Högberg och Tisell, vilka med avseende å herr Klefbecks
motion nr 8 i första kammaren ansett, att utskottets utlåtande bort
avfattas sålunda:
Då, på sätt pensionsstyrelsen — i det förut omförmälda, vid detta
utlåtande fogade yttrande — framhållit, ett bifall till motionen skulle
föranleda en avsevärd ökning av kostnaderna för hela pensionsförsäkringen,
anser sig utskottet icke kunna förorda motionen.
Av pensionsstyrelsens yttrande framgår likaledes, att den föreslagna
ändringen borde medföra en viss omarbetning av nu gällande lagbestämmelser
angående sättet för pensionstilläggets beräknande jämväl för
personer, vilkas årsinkomster överstiga 100 kronor; och bestämmelser i
sådant syfte skulle ytterligare stegra kostnaderna för den ifrågasatta
lagändringens genomförande.
Särskilt beträffande orter med höga levnadskostnader är det visserligen
av ett framträdande behov påkallat, att möjlighet beredes pensionstagare
till erhållande av högre pension. Då emellertid en till
Kungl. Maj:t av pensionsstyrelsen gjord framställning angående kommunala
pensionstillskott, vilken framställning torde föranleda proposition
till nästa års riksdag, i viss mån lärer kunna leda till ett avhjälpande
av de brister, som av motionären antytts, har utskottet härav funnit
ytterligare skäl att icke förorda bifall till motionen.
Utskottet hemställer i följd härav,
l:o) att herr Klefbecks förevarande motion nr 8
i första kammaren icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1917.
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
25
Bilaga.
Yttrande av pensionsstyrelsen.
TILL KONUNGEN.
Enligt statsrådets och chefens för civildepartementet ämbetsskrivelse den 13
februari 1917 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen att inkomma med
ett av riksdagens lagutskott begärt yttrande i anledning av följande inom riksdagen
väckta motioner, nämligen nr 8 i första kammaren angående ändring av 6 § i lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, nr 9 i samma kammare med förslag
till ändrad lydelse av 5 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i
anledning av pensionsförsäkringslagen, nr 6, i andra kammaren om ändring av 16 §
i sistnämnda lag, nr 110 i samma kammare om ändring av 9 § fjärde stycket i
samma lag, nr 112 i samma kammare om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t angående
ändring i avseende å åldersgränsen för avgiftsplikt till folkpensioneringen, nr ISO i
samma kammare om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser
i anledning av pensionsförsäkringslagen samt nr 249 i samma kammare
angående viss ändring i nyssberörda lag den 8 juni 1915.
I anledning härav får pensionsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
I motionen nr 8 i första kammaren föreslås ändring av 6 § pensionsförsäkringslagen
i syfte att gränsen för det inkomstbelopp, för vilket vid beräkning av
pensionstilläggs storlek avdrag icke skall göras, höjes från 50 till 100 kronor.
Till en början vill pensionsstyrelsen erinra, att varken ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag till lag om allmän pensionsförsäkring eller Eders Kungl. Maj:ts
proposition till 1913 års riksdag i ämnet innehöll någon bestämmelse om att vid
uträkning av pensionstilläggs storlek inkomst intill ett visst belopp skulle betraktas
som obefintlig. Den bestämmelse, som härutinnan nu gäller, tillkom i anledning av
en inom riksdagen väckt motion (nr 304 i andra kammaren), däri liksom i nu förevarande
motion en gräns av 100 kronor föreslagits. Av kostnadsskäl ansåg sig
riksdagen emellertid icke kunna gå med på att sätta gränsen så högt, utan bestämde
den till 50 kronor, varjämte infördes i 6 § ett stadgande att, om pensionstagarens
årsinkomst uppgår till 50 men icke till 100 kronor, avdrag skall ske allenast med det
belopp, varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor. Andamålet med sistberörda
bestämmelse angavs vara att undvika olägenheten av alltför stora differenser ifråga
om inkomsttagare, vilkas inkomster ligga nära minimigränsen men på ömse sidor
om densamma, och att vinna en mjukare anpassning till inkomstens belopp.
Ett bifall till den nu föreliggande motionen skulle givetvis medföra en avsevärd
kostnadsökning, huru stor är svårt att beräkna. Till den 31 december 1916
hava utfärdats 240,856 pensionsbrev med ett årligt understödsbelopp av sammanlagt
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 höft. (Nr 2.) 4
26 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
14,288,000 kronor. Av pensionärerna hava 75,626 eller 31.4 procent en årsinkomst
mellan 50 och 100 kronor. Om understöden beräknats i enlighet med det i förevarande
motion väckta förslaget, skulle årliga understödsbeloppet ökats med 1,043,000
kronor eller med 7.3 procent. Härav kan man i någon mån sluta sig till kostnadsökningen.
Ett bifall till motionen i oförändrat skick skulle för övrigt leda till en orättvisa
för de personer, vilkas inkomster obetydligt överstiga 100 kronor. En man
med 100 kronors inkomst skulle erhålla ett oavkortat pensionstillägg å 150 kronor.
Hade hans inkomst i stället uppgått till 102 kronor, bleve pensionstillägget allenast
99 kronor, således en minskning i pensionen av 51 kronor vid en inkomstökning
av endast 2 kronor. Ett sådant missförhållande skulle tydligen tarva rättelse, som
lättast kunde vinnas med användande av samma princip, som ligger till grund för
bestämmelsen i 6 § tredje stycket andra punkten. Men en dylik bestämmelse skulle
uppenbarligen ytterligare öka utgifterna för pensionsförsäkringen.
Eu lagändring i antydd riktning skulle visserligen komma att medföra en
välbehövlig förhöjning av pensionstilläggen och från pensionsförsäkringens synpunkt
måste detta i och för sig naturligtvis betecknas såsom synnerligen önskvärt. Då
emellertid den betydande ökning av försäkringskostnaderna, som därav skulle följa,
icke torde kunna åstadkommas annat än genom ökat statsanslag och då några utsikter
att för närvarande för detta ändamål erhålla sådant näppeligen torde förefinnas,
anser sig styrelsen icke böra tillstyrka bifall till förevarande motion.
Ett bifall till motionen nr .9 i första kammaren skulle ock medföra en ökning
av kostnaderna för pensionsförsäkringen, en ökning, som dock sannolikt skulle bliva
jämförelsevis obetydlig. Motionen går ut därpå, att understöd från sjukkassa skulle,
i likhet med vissa understöd och pensioner från Vadstena krigsmanshuskassa, flottans
pensionskassa och invalidhusfonden, icke medräknas vid bestämmande av pensionssökandes
årsinkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen.
Pensionsstyrelsen har vid tillämpning av bestämmelserna om inkomstberäkning
beträffande från sjukkassa utgående sjukhjälp förfarit så, att dylik sjukhjälp räknats
som inkomst endast i fall, då den varit av längre varaktighet och sålunda för den
tid, inkomstberäkningen avser, fått karaktär av livränta eller pension. Detta har
styrelsen ansett vara förhållandet, då sjukkassebidraget kunde påräknas under längre
tid än två år. Därest sjukkassebidrag icke under några omständigheter medräknades,
skulle detta enligt styrelsens mening i många fall innebära en orättvisa mot personer,
som tillförsäkrat sig sjukhjälp eller livränta från till exempel ett försäkringsbolag
eller som berett sig ränteinkomst genom penninginsättningar i bankinrättning. De
skäl, som i motionen andragits för att söka gendriva denna styrelsens uppfattning,
verka ingalunda övertygande.
Vidare kan här anmärkas, att staten som bekant lämnar bidrag till registrerade
sjukkassor och detta med ganska betydande belopp: för år 1914 med omkring 1 1/„
miljon kronor eller 21 procent av inflytande avgifter och bidrag från sjukkassornas
medlemmar. Skulle nu sjukkassebidragen aldrig medräknas som inkomst erhölle
följaktligen pensionsberättigade sjukkassemedlemmar bidrag från det allmänna på
två olika vägar och därtill, i fråga om pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen,
med högre belopp än andra samhällsmedlemmar. Detta kan icke
vara riktigt eller lämpligt.
Visserligen hava, såsom motionären påpekat, statsmakterna medgivit, att vid
27
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
inkomstberäkning för pensionstillägg avdrag icke skall sko för vissa understöd och
pensioner från Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa och invalidhusfonden,
men skälen därtill hava varit helt andra än de, som åberopas i fråga om
bidrag från sjukkassor. 1 förra fallet gällde det nämligen att linna eu utväg att
förskaffa en bättre ekonomisk ställning åt en grupp uttjänta statstjänare, en grupp,
som för övrigt inom en ej alltför avlägsen framtid kommer att helt och hållet
försvinna.
Slutligen vill pensionsstyrelsen framhålla, att frågan om sjukkasseväsendets
ställning till pensionsförsäkringen lämpligen synes böra upptagas till behandling i
samband med frågan om införandet i vårt land av allmän sjukförsäkring, varom
som bekant utredning pågår. Att dessförinnan i pensionsförsäkringslagen vidtaga
några ändringar på detta område kan icke vara välbetänkt.
Det i motionen nr 6 i andra kammaren framställda förslaget avser sådan
ändring av 16 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, att talan mot taxeringsnämnds
beslut angående påförande av pensionsavgift skulle fullföljas hos pensionsstyrelsen
icke blott såsom nu då fråga är om befrielse på grund av invaliditet, utan
i varje fall där det gäller att tillämpa bestämmelserna i 5 § samma lag, ävensom
att fatalietiden för anställande av sådan talan skulle utsträckas.
En ändring av 16 § i föreslagen riktning finner pensionsstyrelsen vara synnerligen
önskvärd. Såsom redan av motionen framgår, förekommer feldebitering av
pensionsavgifter i stor utsträckning och de nu i lagen meddelade bestämmelserna
för vinnande av rättelse däri hava visat sig otillfredsställande. Frågor om undantagande
från avgiftsplikt på grund av bestämmelserna i 5 § pensionsförsäkringslagen
äro uppenbarligen av helt annan karaktär än vanliga taxeringsärenden och pensionsstyrelsen
är i allo ense med motionären därom, att styrelsen bör vara den myndighet,
som har att fatta beslut om ändring i taxeringsnämnds beslut i alla sådana fall.
I motionen antydas två olika utvägar för frågans lösning. Den ena innebär,
att den, som vill vinna befrielse från honom obehörigen påförd pensionsavgift, endast
behöver inom viss tid anmäla detta hos pensionsstyrelsen, som därefter har att fatta
beslut och vidtaga nödiga åtgärder i saken. Anser kommun eller pensionsstyrelsens
ombud, att någon blivit utan laga grund undantagen från avgiftsplikt, skall besvärsförfarandet
fortfarande anlitas, ehuru besvären över taxeringsnämndens beslut skola
anföras hos pensionsstyrelsen, ej hos prövningsnämnden. Den andra utvägen innebär,
att ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § skall sökas genom besvär hos
pensionsstyrelsen, även då frågan gäller undantagande från avgiftsplikt jämlikt 5 §
andra eller tredje stycket. I samband därmed föreslås utsträckt tid för anförande
hos pensionsstyrelsen av besvär över taxeringsnämnds beslut.
För egen del vill pensionsstyrelsen förorda den förra utvägen. Ett besvärsförfarande
är alltid förenat med mera omgång än ett ansökningsförfarande. Den
erfarenhet, pensionsstyrelsen redan vunnit rörande behandlingen av sådana pensionsavgiftsfrågor,
som enligt 16 § första stycket nu i besvärsväg gå till styrelsen, har
givit vid handen, att detta förfarande verkar ganska tungt och är förenat med avsevärd
tidsutdräkt. Innan pensionsstyrelsen fattar sitt beslut, måste nämligen jämlikt
gällande instruktion för pensionsnämnderna yttrande inhämtas av vederbörande
pensionsnämnd och de flesta nämnder hålla numera sammanträden endast ett par
gånger om året. Även om ett ansökningsförfarande införes, torde nämnderna visserligen
stundom böra höras, dock knappast när det är fråga om avgiftsbefrielse på
grund av bestämmelserna i andra eller tredje stycket av 5 §. Införes ett ansök
-
28 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
ningsförfarande, synes detta böra utsträckas att gälla jämväl för det fall, att kommun
eller pensionsstyrelsens ombud vill söka ändring. Något avgörande skäl att för dem
bibehålla besvärsförfarandet torde näppeligen förefinnas.
Yare sig man bestämmer sig för besvärs- eller ansökningsförfarande bör enligt
pensionsstyrelsens mening fatalietiden utsträckas så långt det utan olägenhet för
försäkringsverksamheten låter sig göra. Det synes styrelsen därför, som om tidsgränsen
borde sättas till utgången av augusti månad året näst efter det, för vilket
avgiften påförts, eller med andra ord till utgången av den tid, inom vilken förteckningarna
enligt 14 § pensionsförsäkringslagen skola vara till pensionsstyrelsen överlämnade.
Varken ur pensionsförsäkringens eller de försäkrades synpunkt torde anledning
föreligga att genom en mera snävt tilltagen fatalietid försvåra möjligheten
att vinna rättelse i avgiftspåföringen och rent praktiskt sett synes det vara mest
tilltalande att bestämma ansöknings- eller besvärstidens utgång till en viss fixerad
tidpunkt under kalenderåret, då sådant, såsom i detta fall, utan olägenhet kan
genomföras.
Pensionsstyrelsen anser sig böra påpeka en viss olägenhet, som skulle bliva
förenad därmed, att pensionsstyrelsen och ej prövningsnämnd komme att fatta beslut
om ändring i taxeringsnämnds beslut om undantagande från avgiftsplikt jämlikt 5
§ andra och tredje styckena. Verkställes ändring av prövningsnämnden, kan nämligen
debitering i allmänhet ske i enlighet med den beslutade ändringen, vilket i
regel icke torde låta sig göra, om det är pensionsstyrelsen, som beslutar ändring
rörande avgiftspåföringen. Denna olägenhet anser styrelsen emellertid vara jämförelsevis
obetydlig och i viss mån uppvägas därav, att ärendena kunna förväntas få en
mera enhetlig behandling hos pensionsstyrelsen än hos de många olika prövningsnämnderna.
Anmärkas kan, att styrelsen sedan en tid tillbaka har under utredning frågan
om genomförande av vissa ändringar i gällande bestämmelser angående debitering
och uppbörd av pensionsavgifter, och att styrelsen i sammanhang därmed ämnat
föreslå en lagändring ungefär i den riktning, som nu ifrågasattes. Då det emellertid
måste anses angeläget, att en dylik lagändring genomföres så snart som möjligt,
skulle styrelsen med tillfredsställelse se, om det i motionen väckta förslaget därtill
nu kunde vinna statsmakternas bifall.
Slutligen vill pensionsstyrelsen i detta sammanhang framhålla, att det såväl
för pensionsförsäkringen som för den enskilde skulle vara synnerligen fördelaktigt,
om styrelsen kunde medgivas befogenhet att, även om ändring icke sökts, verkställa
nödig rättelse av oriktig avgiftspåföring och föranstalta om den återbetalning, som
därav kunde föranledas. Vid den inom styrelsen försiggående granskningen av förteckningarna
enligt 14 § pensionsförsäkringslagen upptäckas ofta uppenbara felaktigheter
vid avgiftspåföringarna. Att rätta dessa felaktigheter låter sig under nuvarande
förhållanden icke göra. En befogenhet för styrelsen att i sådana fall vidtaga rättelse
har emellertid visat sig vara i hög grad önskvärd.
De skäl, som i motionen nr IN) i andra hammaren anförts till stöd för en
ändring av 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen i syfte att rätten att uppbära
pensionstillägg, tillkommande en av kommun vårdad person, skulle utsträckas
att gälla även kommuner, som icke äga fattigvårdsanstalt, synas icke vara tillräckligt
vägande. Det är till en början en viss skillnad i en persons ställning, å ena sidan
om han är intagen på en fattigvårdsanstalt och å andra sidan om han är utackorderad
av kommunen eller av fattigvården åtnjuter visst årligt understöd. Det ligger
2!)
Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
betydligt närmare till hands, att kommunen får uppbära lians pensionstillägg i förra
lallet än i det senare. Och även i det senare kommer pensionstillägget indirekt i
viss män kommunen till godo genom minskat behov av fattigvård för pensionstagania.
Den av motionären uttalade farhågan att med lagens nuvarande stadgande kommuner,
som sakna fattigvårdsanstalt, skulle tillskyndas ökade utgifter, torde knappast vara
befogad, åtminstone icke när det är fråga om personer, som framdeles bliva berättigade
till pensionstillägg. Genom detta kunna de nämligen i många fäll undgå
att vända sig till kommunen med begäran om hjälp och, om pensionen och pensionstillägget
jämte deras övriga inkomster icke skulle förslå till deras fulla försörjning,
torde det kommunala understödet jämte kommunens åttondel av pensionstillägget
i regel avsevärt understiga vad kommunen nödgats utbetala, om vederbörande
icke haft rätt till pensionstillägg.
Gent emot det i motionen nr 112 i andra kammaren framställda förslaget
att från 16 till 18 år framflytta åldersgränsen för skyldighet att erlägga pensionsavgift
tillåter sig pensionsstyrelsen hänvisa till vad i denna fråga förekom vid pensionsförsäkringslagens
antagande och särskilt till dåvarande chefens för civildepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet vid lagförslagets framläggande (proposition
nr 126 till 1913 års riksdag sid. 67). Pensionsstyrelsen anser sig böra ytterligare
betona, att en höjning av den undre åldersgränsen skulle avsevvärt rubba de ekonomiska
grundvalarna för pensionsförsäkringen. Det är just de yngsta årsklassernas
avgifter, som representera de största värdena och som möjliggjort att pensionsbeloppen
kunna utgå efter så höga procentsatser, som de i lagen fastställda.
1 motionen nr 180 i andra kammaren framhålles det olämpliga däri, att enligt
nu gällande bestämmelser pension i vissa fall kan utgå för avsevärt lång, redan
förfluten tid, och föreslås, att för undanröjande av denna oegentlighet en ändring
vidtages i 4 § av lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av
pensionsförsäkringslagen. Vid bifall till förslaget skulle den, som hädanefter söker
pension eller understöd, aldrig få sådant för tiden före januari månad året näst före
det då pensionen sökes.
Såsom i motionen omnämnes har pensionsstyrelsen redan förut väckt förslag
om en lagändring i sådan riktning. Och det senaste årets erfarenhet har allt mera
styrkt styrelsen i sin uppfattning om önskvärdheten av en dylik lagändring. Styrelsen
har sedan en tid tillbaka haft under övervägande, på vad sätt denna fråga
lämpligen borde ordnas. Därvid har styrelsen funnit goda skäl tala för. att en
person, som icke i tid gör anspråk på sin rätt till pension eller understöd, får finna
sig i att ej under alla förhållanden utfå allt, vad han eljest skolat erhålla. Enligt
sitt begrepp avser ju pension närmast framtiden och praktiskt sett finnes egentligen
icke någon anledning varför en person skall uppbära pension för en redan förfluten
tid, under vilken han i alla fall erhållit sin försörjning. Att, såsom i 31 § medgives,
pensionen kan få räknas tillbaka från början av det år, som föregår det, under
vilket pensionen sökes, synes vara alldeles tillräckligt, och det kan enligt styrelsens
förmenande icke i något avseende anses obilligt, att på föreslaget sätt vidtaga
inskränkning i rätten att uppbära pension för förfluten tid. Visserligen ville riksdagen
icke vara med därom, när frågan där var före år 1914, men saken ligger
nu i ett annat läge. Då var ännu pensionsförsäkringen okänd för stora delar av
svenska folket och mången kunde därför väntas av ren okunnighet underlåta att
söka understöd. Numera torde saken vara så allmänt bekant, att alla. som verkligen
äro i behov av pension eller understöd, kunna väntas tillvarataga sin rätt och
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 5
30 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.
de allra flesta, som varit understödsberättigade vid 1914 års ingång, hava redan
sökt understöd.
Såsom i motionen påpekas har för övrigt genom 1915 års lagändring den
tid, under vilken pensionstilläggen utgå med reducerade belopp, utsträckts till utgången
av år 1929, vadan den vid 1914 års riksdag beslutade ändringen av 31 §
pensionsförsäkringslagen icke kan träda i tillämpning förrän tidigast år 1931. Därigenom
framträda ändå skarpare de oegentligheter, som ifrågavarande motion avser
att avskaffa, oegentligheter, som således icke på långt när förelågo i lika hög grad,
som när den nu föreliggande frågan behandlades vid 1914 års riksdag.
Pensionsstyrelsen får därför tillstyrka bifall till det i motionen framställda
förslaget. Dock torde detta icke kunna godtagas utan vissa övergångsbestämmelser.
Så torde bliva nödigt stadga, att lagändringen icke får inskränka på deras rätt,
som före tiden för lagändringens ikraftträdande redan sökt pensionstillägg eller
understöd. Skulle en dylik lagändring träda i kraft den 1 januari 1918, kan det
ock ifrågasättas, om man icke borde föreskriva viss tid, exempelvis ett år efter
sistnämnda dag, inom vilken alla, som ansåge sig berättigade till pensionstillägg
eller understöd för tid före den 1 januari 1917, skulle ingiva sina ansökningar vid
äventyr att lagändringen eljest bleve tillämplig på dem.
Vad slutligen angår motionen nr 249 i andra kammaren går den ut på att
genom upphävande av 2 § i lagen den 8 .juni 1915 om övergångsbestämmelser i
anledning av pensionsförsäkringslagen bereda rätt till understöd enligt 33 § sistnämnda
lag jämväl åt den enda numera därifrån uteslutna kategorien svenska
medborgare, nämligen sådana som vid 1914 års ingång fyllt 15 år och redan då
varit till arbete varaktigt oförmögna samt år 1913 under sammanlagt mer än 4
månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.
När det vid 1915 års riksdag var fråga om att utsträcka pensionsförsäkringen
till därifrån då uteslutna kategorier, medtogs icke nu ifrågavarande grupp.
Så önskvärt detta än varit, måste man avstå därifrån av kostnadshänsyn. Möjligheten
att nu i försäkringen inbegripa även denna grupp torde ingalunda vara större
nu än då. Denna grupp beräknades omfatta omkring 48,800 personer den 1 januari
1914. Sedan dess har givetvis ett betydligt antal avlidit. Enligt inom pensionsstyrelsen
verkställd uppskattning skulle dock kostnaden för utsträckandet av rätten
till understöd jämväl till denna grupp för endast år 1918 stiga till mellan 2V2 och
3 miljoner kronor, varav på staten skulle belöpa 3/4. Kostnaderna skulle visserligen
sjunka med varje år, men dock under en följd av år uppgå till betydande belopp.
Under sådana omständigheter anser sig pensionsstyrelsen icke kunna tillstyrka bifall
till det föreliggande förslaget. Därest statsmakterna anse sig kunna så avsevärt
öka kostnaderna för pensionsförsäkringen, synes det vara mera tilltalande, att höja
de nu utgående, starkt reducerade pensionstilläggen och understöden än att tilldela
sådana åt personer, vilka redan dem förutan i regel hava sin framtida försörjning
tryggad genom fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.
Stockholm den 20 mars 1917.
Underdånigst |
||
ADOLF af JOCHNICK. |
||
0. F. EKBOM. |
CARL BROBERG. |
KARL DICKMAN. |
HUGO ELLIOT, |
ERIK STRIDSBERG. |
AXEL TELANDER. |
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.