Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 1.

1

>

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1917 kl. 11 f. in.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 77
med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 och 34 §§
i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
dels ock en med anledning av nämnda proposition väckt
motion.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Schotte, Högberg, Persson
i Norrköping, Tisell, Permansson, Rootb, Strid, Jönsson i Slätåker och Bengtsson i
Norup.

Genom en den 6 mars dagtecknad proposition, nr 77, har Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 7 och 34 §§ i lagen den 30. juni 1913
om allmän pensionsförsäkring skola — 7 § i nedan angivna del — erhålla
följande ändrade lydelse:

i §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör all den inkomst av fast egendom,
kapital eller arbete, som någon skäligen kan antagas komma att
tillsvidare årligen åtnjuta; dock att såsom inkomst icke räknas pension
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 1 höft. (Nr 1.) j

2 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 1.

enligt 6 §, ej heller, intill ett belopp av högst 300 kronor, pension
enligt 34 §.

Där — — — — tillämpliga.

I fråga om — — — — person.

34 §.

För att vid varaktig oförmåga till arbete, dock icke före fyllda
femton år, och senast vid fyllda sextiosju år erhålla pension utöver vad
ovan i denna lag stadgas vare det envar svensk man eller kvinna medgivet
att erhålla försäkring genom erläggande av frivilliga avgifter.

I fråga om gemensam försäkring av vissa grupper av personer må
Konungen meddela de särskilda bestämmelser, som i avseende å levnadsålder
finnas böra gälla för inträdande av rätten att erhålla pension.

Beloppet av de avgifter, som för envar försäkrad högst må erläggas,
samt de försäkringstekniska grunderna för pensions bestämmande fastställas
av Konungen, vilken därjämte meddelar de föreskrifter, som rörande
försäkring med återbetalning av erlagda avgifter och i fråga om försäkringens
anordnande i övrigt erfordras. I den mån omständigheterna därtill
föranleda, äger Konungen jämväl föreskriva, att visst förvaltningsbidrag
skall utgå av det belopp, varmed de för en person under ett år
erlagda frivilliga avgifter sammanlagt överstiga 30 kronor.

Det mot erlagda frivilliga avgifter enligt fastställda försäkringstekniska
grunder svarande pensionsbeloppet ökas genom bidrag av statsmedel
sålunda, att varje del därav, som motsvarar under ett kalenderår
erlagda avgifter intill sammanlagt 30 kronor, höjes med en åttondel.

De frivilliga avgifterna bilda en fond, vilken, i den mån Konungen
ej stadgar undantag, förvaltas på sätt som gäller för den i 11 § omförmälda
fonden.

Beträffande avgifter och pensioner, som i denna paragraf avses,
länder i tillämpliga delar till efterrättelse vad 12 § innehåller om verkställande
av undersökning å vissa tider av pensionsvillkor och fond.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

I anledning av denna proposition har inom första kammaren väckts
en motion, nr 104, av herr Neiglick.

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 1. i?

Efter överenskommelse mellan stats- och lagutskotten har ovan
berörda framställning ävensom den nämnda motionen hänskjutits till
behandling av sammansatt stats- och lagutskott.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget avser viss omläggning av den
frivilliga försäkring, som omförmäles i 34 § av lagen om allmän pensionsförsäkring.
Den frivilliga försäkringen är avsedd att utgöra ett komplement
till den på obligatoriska avgifter gtundade försäkringen i syfte att
bereda möjlighet till erhållande av högre pension än som utgår enligt
6 § pensionsförsäkringslagen, vilken sistnämnda pension i många fall
torde bliva otillräcklig för full försörjning, även sedan pensionsförsäkringen
nått sin fulla utveckling. Då emellertid anslutningen till den
frivilliga försäkringen hittills varit ytterst ringa, och då det givetvis är
av vikt, att tillslutningen till densamma blir den största möjliga, tiar
pensionsstyrelsen väckt förslag om omläggning av nuvarande försäkringssätt
i syfte, att försäkringen skall kunna tillvinna sig allmänhetens förtroende
i större utsträckning, än som hittills varit fallet; och är denna
framställning grundvalen för Kungl. Map.ts ifrågavarande proposition.

Beträffande nu gällande bestämmelser i förevarande fråga, jämförda
med de av pensionsstyrelsen föreslagna, anför departementschefen i
statsrådsprotokollet över civilärenden den 9 februari 1917 bland annat
följande:

»Det nuvarande försäkringssättet medför, såsom redan nämnts, att
avgifter, som innestått kort tid, lämna obetydlig pension. Detta förhållande
är tydligen ägnat att i flera fall göra försäkringen mindre
lämplig som invaliditetsförsäkring. Med en komplettering av försäkringen
i av styrelsen angiven riktning bliver åter pensionens storlek icke beroende
av den tid, en avgift innestått, utan erhålles för erlagd avgift
lika stort pensionsbelopp när helst, efter viss karenstid, rätten till
pension inträder. Härigenom tillgodoses bättre de krav, som böra
kunna ställas på den frivilliga försäkringen med hänsyn till dess uppgift
att utgöra även en invaliditetsförsäkring. Ytterligare fördelar skulle
beredas genom att försäkringen grundas på en högre räntefot och på
principen, att å försäkringens medel uppstående överskott skall tillgodoföras
de försäkrade. I rätt riktning verkar härvidlag att, såsom förutsatts,
överskottet beräknas särskilt för män och särskilt för kvinnor samt
fördelas i enlighet härmed. Betydelsefullt för den frivilliga försäkringen
anser jag även vara, att densamma, därigenom att ej en enda regel för
pensionens beräknande fastslås, erhåller nödig förmåga att anpassa sig efter
behovet, önskvärdheten av en dylik smidighet i försäkringen synes

Pro})ositiotien
nr '' 77.

4 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 1.

mig också vara av styrelsen ganska väl beaktad. Sålunda är försäkringen
avsedd att kunna anordnas med återbetalning vid dödsfall av
erlagda avgifter. Vidare är möjlighet öppnad för arbetsgivare, föreningar,
kommuner och jämväl i vissa fall staten att för personal eller
medlemmar anlita försäkringen med de ändrade villkor, som i fråga om
levnadsålder finnas böra gälla för rätt att erhålla pension. I förevarande
hänseende är även att märka deri» ändring, som styrelsen föreslagit
därhän, att avgiftsbeloppen icke skulle i lagen begränsas och som,
särskilt beträffande möjligheten att erhålla anslutning i form av gruppförsäkring,
torde få anses vara av betydelse.»

I fråga om den utredning, som ligger till grund för den föreslagna
ändringen, . och de skäl, som i övrigt anförts till stöd för densamma,
hänvisas till propositionen och till densamma bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll ävensom till en av byråchefen Dickman i ämnet
upprättad promemoria, vilken som bilaga fogats till propositionen.

Motionen nr
1:104.

I förenämnda motion nr 104 i första kammaren hemställes, att riks ___

O j i 1 1 , /». n.. , _

i lagen den 30 juni

dagen måtte besluta att efter första stycket i 34 s , _6v
1913 om allmän pensionsförsäkring, enligt dess lydelse i ovannämnda
kungl. proposition, införa en punkt av följande innehåll:

»Staten såsom arbetsgivare må beträffande hos staten anställd personal,
som icke åtnjuter statspension, genom erläggande av särskilda avgifter
enligt bestämmelser, som Konungen meddelar, bereda sådan försäkring,
som i föregående punkt säges» —

eller, därest detta yrkande anses icke kunna bifallas,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
utreda frågan, om och i vad mån staten såsom arbetsgivare må bidraga
till pensionering av hos staten anställd personal, som icke åtnjuter statspension,
genom anslutning till den frivilliga pensionsförsäkringen.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Det torde vara otvivelaktigt, att utnyttjandet av den frivilliga pensionsförsäkringen
enligt lagen den 30 juni 1913 icke erhållit den omfattning,
som man haft anledning förvänta. Skälen härtill kunna vara
flera, men säkerligen är detta förhållande i viss mån beroende av bristande
kännedom om de förmåner, som den enskilde kan bereda sig själv
och som arbetsgivaren kan tillförsäkra sina arbetstagare genom anlitandet
av lagens bestämmelser.

Tvivelsutan skulle det vara av stor betydelse, om staten såsom arbetsgivare
ginge i spetsen för vinnande av en allmännare anslutning till

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 1. 5

den frivilliga pensionsförsäkringens idé. Staten använder i sin verksamhet
betydande grupper tjänstemän och arbetare med anställning av mera
tillfällig art, och det torde möta stora svårigheter, även ur rent försäkringsteknisk
synpunkt, att sörja för dessas ålderdom genom pensioneringsåtgärder,
motsvarande dem som gälla för fast anställd personal. Till
dessa personalgrupper torde räknas, bland andra, banarbetarne vid statens
järnvågar, arbetarne vid statens järnvägsbyggnader och vattenfallsstyrelsens
anläggningar, arbetare vid flottans varv och verkstäder, vissa
lägre tjänstemän vid statens affärsdrivande verk och andra anstalter.
Det lärer icke kunna undvikas, att många av dessa arbetares anställning
bliver av mera tillfällig art, då antalet arbetare växlar efter behovet,
medan det å andra sidan icke kan undgås, att anställningen ofta i realiteten
bliver mera eller mindre beständig. Åven i dylika fall har staten
ansetts äga en viss försörjningsplikt vid inträffad oförmögenhet till arbete
på grund av sjukdom eller ålderdom. Det har utbildat sig en fast
praxis, att riksdagen beviljar pension eller understöd åt sådana arbetare
efter framställningar från fall till fall. De sålunda beviljade understöden
uppgå till säkerligen icke obetydliga belopp, och det är anledning förmoda,
att denna praxis kommer att ytterligare utvecklas med eu ständigt
växande utgiftssumma för staten. Å andra sidan kan det icke bortses
ifrån att denna form för försörjning, icke minst på grund av dess ovisshet,
måste vara föga tillfredsställande för den personal, som här är i fråga.

En utväg att frånkomma denna praxis men ändock vinna ett nöjaktigt
resultat borde därför vara önskvärd för såväl staten som arbetstagame
själva.

Det synes mig, att en mera omfattande användning av den frivilliga
pensionsförsäkringens grundprinciper borde möjliggöra en lösning
av denna fråga på ett tillfredsställande sätt.

Av synnerligt intresse är i detta avseende att taga del av ett förslag
till pensionering av statens järnvägars banarbetare, som under år
1916 förevarit inom järnvägsstyrelsen i sammanhang med upprättandet
av allmänna bestämmelser rörande arbetare vid statens järnvägar. Ifrågavarande
förslag är helt och hållet byggt på anslutning till den s. k.
frivilliga pensionsförsäkringen, med avdrag å arbetstagarens avlöning för
pensionsavgiftens erläggande och med bidrag till pensioneringen från
arbetsgivarens sida. Den betänksamhet, som möjligen kunde tänkas
uppstå häremot från arbetspersonalens sida, bör genom upplysning kunna
undanröjas.»

Beträffande nämnda förslag hänvisas till den redogörelse för detsamma,
vilken som bilaga fogats till förevarande motion.

Utskottet.

6 Sammansätta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 1.

Vidare anföres:

»Förslaget föranledde icke till någon åtgärd från järnvägsstyrelsens
sida, av allt att döma huvudsakligast därför, att tvekan rådde därom,
huruvida styrelsen ägde att ensam besluta om lämnande av bidrag till
pensioneringen. Enligt förslaget skulle emellertid för vinnande av en
relativt god pensionering, med i redogörelsen angivna belopp, av banarbetarne
vid statens järnvägar, en kår som till väsentlig del utgöres av
säsongarbetare och under åren 1912—1915 uppgått till 5 å 6,000 man
och i medeltal under dessa år omfattat omkring 3,500 arbetare, från
statens järnvägar lämnas ett årligt bidrag av omkring 80,000 kronor.

Det omnämnda förslaget synes emellertid, även om jämkningar i
detsamma kunna tänkas, otvetydbart giva vid handen, att frågan om
pensionering av viss statsanställd personal med fördel kan lösas genom
anslutning till den allmänna pensionsförsäkringen, särskilt om vissa ändringar
i pensionslagen, avseende att möjliggöra än mera förbättrade pensioner,
komma till stånd. Det må såsom en förmån härvid framhållas,
att pensionering möjliggöres även av säsongarbetare och arbetare med
mindre fast anställning, samt att-pensioneringen genomföres på ett sådant
sätt, att statens arbetstagare icke komma i någon markerad särställning
till arbetsgivaren.

Om staten på de områden inom dess verksamhet, där sådant kan
ifrågakomma, föregår med åtgärder i här angivet syfte, skulle, såsom
ovan framhållits, detta säkerligen bliva av stor betydelse för en allmännare
anslutning till den frivilliga pensionsförsäkringen. Närmast till
hands ligger, att stadssamhällena skulle följa exemplet för pensionering
av viss i deras tjänst anställd personal, och det vore väl tänkbart, att
större arbetsgivare sloge in på samma väg. Staten synes genom här
avsedda åtgärder kunna på ett betydelsefullt sätt främja utvecklingen av
den allmänna pensionsförsäkringens stora tanke.»

Vid granskning av förevarande proposition nr 77 har utskottet icke
funnit anledning till erinran.

Med avseende å yrkandet i förenämnda motion om visst tillägg till
34 § i pensionsförsäkringslagen eller skrivelse i visst syfte till Kungl.
Maj:t får utskottet anföra följande.

Frågan om viss pensionering av hos staten anställd personal, som
enligt nu gällande bestämmelser icke är berättigad till statspension, står
i visst samband med det i Kungl. Maj:ts proposition nr 222 till innevarande
års riksdag framlagda förslaget till bestämmelser angående rätt

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 1. 7

till pension för vissa å extra stat upptagna befattningshavare vid statens
järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk. Vissa grupper av
den personal, som motionären med sitt förslag torde avsett att bereda
möjlighet till erhållande av pension, hava sålunda medtagits i Kungl.
Maj:ts berörda förslag. Detta förslag innebär, att viss närmare angiven extra
personal vid nämnda verk skulle tillerkännas vissa bestämda pensionsförmåner,
utgående från särskilda pensionskassor skapade för de nämnda verken,
för vilka kassor förslag till reglemente framlagts, innebärande bland annat
viss bidragsskyldighet från personalens sida. I övrigt skulle pensioneringen
bestridas medelst årliga avsättningar av vissa belopp från järnvägarnas
trafikmedel, från telegrafmedlen och från statens vattensfallsverks
driftinkomster. Vid utarbetandet av grunderna för ifrågavarande
pensionering hava jämväl möjligheterna för en kombinering med den
frivilliga försäkringen enligt 34 § av lagen om allmän pensionsförsäkringvarit
föremål för utredning, men har i förevarande avseende i nyss berörda
förslag till reglementen allenast införts stadganden av det huvudsakliga
innehåll, att, som regel, för den delägare, som utan att vara berättigad
till pension från kassan upphör att innehava med delaktighet i
kassan förbunden tjänst och således utträder ur kassan, de av honom
själv erlagda pensionsavgifterna skola tillgodoräknas honom för beredande
av pension enligt pensionsförsäkringslagen.

Den uti motionen framlagda tanken, att staten såsom arbetsgivare
skulle bidraga till pensionering av hos staten anställd personal, som
hittills icke varit berättigad till statspension, skulle således i viss mån bliva
tillgodosedd genom ett bifall till den berörda kungl. propositionen nr
222, ehuru på något annat sätt än motionären tänkt sig.

Men en stor del av den personal, som i motionen avses, främst
banarbetarne vid statens järnvägar och med dem i tjänstgöringshänseende
jämställda arbetare vid en del övriga av statens affärsdrivande verk,
bliver icke tillgodosedd genom Kungl. Maj:ts berörda förslag. Anledningen
härtill torde närmast hava varit, att dessa av staten avlönade
arbetare ansetts icke innehava så fast anställning, att frågan om deras pensionering
bort upptagas i sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Den av motionären framkastade tanken, att staten såsom arbetsgivare
bör på lämpligt sätt bidraga till pensionering av den personal, för vilken
pensioneringsfrågan icke kan befinnas böra lösas i annan ordning än
genom den frivilliga pensionsförsäkringen, synes utskottet värd allt beaktande.
En dylik % åtgärd, att staten så att säga går i spetsen för
att genom bidrag till sina arbetares försäkring i den frivilliga pensionsförsäkringen
i någon mån sörja lör dessa arbetares framtid vid invali -

8

Sammansatta stats- och lagutslcottets nr 2 utlåtande Nr 1.

ditet, skulle kanske även i sin mån bidraga till en önskvärd popularisering
av den frivilliga pensionsförsäkringen och bliva ett efterföljansvärt exempel
för enskilda arbetsgivare. Förevarande spörsmål kräver emellertid en
ingående utredning, vadan annat för närvarande icke synes böra i anledning
av motionen ifrågakomma än en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att Kungl. Maj:ts proposition nr 77 måtte vinna
riksdagens bifall;

2) att i anledning av herr Neiglicks förevarande
motion riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, huruvida och i vad mån staten, med anlitande
av den frivilliga pensionsförsäkringen, må kunna bidraga
till pensionering av den vid statens verk sysselsatta
arbetspersonal, för vilken icke i särskild ordning
sörjts för pension genom statens försorg samt därefter
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
må föranleda.

Stockholm den 11 maj 1917.

På det sammmansatta utskottets vägnar:

AXEL SCHOTTE.

Reservation

av herrar Rogberg, Tisell och Permansson, vilka i avseende å motionen
(mom. 2 här ovan) ansett, att utskottet bort hemställa,

2) att herr Neiglicks förevarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1917.