8talsuts1cottet.fi

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1917 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter
ävensom i ärendet väckta motioner.

(3:e avd.)

I en till riksdagen den 20 januari 1917 avlåten, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition, nr 34, har Kungl. Maj:t
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att på extra stat för år
1918 under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 4,000,000
kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
angivna grunder användas till understöd för uppförande av bostadshus
med smålägenheter, med rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis redan
under år 1917 av tillgängliga medel utanordna beloppet.

Beträffande utredningen rörande detta ärende får utskottet hänvisa
till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet jämte det därur här
nedan meddelade sammandrag.

Vidare har i en av herr S. Linders inom andra kammaren väckt,
till statsutskottet remitterad motion (nr 273) föreslagits, att, under förutsättning
att Kungl. Maj:ts framställning i berörda proposition vinner
riksdagens bifall, riksdagen därutöver måtte på extra stat för år 1918
under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor
att, i huvudsaklig överensstämmelse med* vad i motionen anförts och
vad som i tillämpliga delar skulle gälla enligt av Kungl. Maj:t angivna
grunder, användas till understöd för uppförande av sådana bostads- och
ekonomibyggnader, vartill lån beviljats ur statens egnahemslånefond,
med rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga
medel utanordna beloppet.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 sand. 21 käft. (Nr 31.) X

2

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Slutligen har i en av herr N. J. Sigfrid inom andra kammaren
väckt, till statsutskottet jämväl hänvisad motion (nr 279) föreslagits, att
riksdagen ville besluta, att det anslag, som av Kungl. Maj:t i proposition
nr 34 begärts till statsunderstöd åt bostadsproduktionen, får lämnas till
understöd för bostäders åstadkommande även på landsbygden, och i
första hand som understöd med en femtedel av byggnadskostnaden till
sådana, som önska uppföra ett eget hem och vilka icke ha större årsinkomst
än 3,000 kronor, med företrädesrätt för de barnrikaste familjeförsörjarna,
och att i händelse, att anslag beviljas till uppförande av större
bostadshus i smålägenheter till uthyrning, sådana hus må byggas fristående
med goda utrymmen åt alla sidor, vilka icke få bebyggas på ett
visst avstånd från byggnaden, och att föreskrifter lämnas så att byggherrar,
som erhålla statsbidrag, äro skyldiga lämna företräde åt familjeförsörjare
med det största antalet familjemedlemmar att hyra i dessa
byggnader,

samt att städer och stadsliknande samhällen åläggas att lämna tomt
gratis till egnahemsbyggare inom ett avstånd av 3 4 timmes färdväg från
anställningsplats och ordna med egnahem sföreningar, som bistå de egnahemsbyggande.

Beträffande vad motionären anfört till stöd för sina förslag får utskottet
hänvisa till motionerna.

Vid förevarande propositions föredragning i statsrådet har departementschefen
framhållit, huruledes redan under de närmaste åren före den
innevarande av världskriget förorsakade ekonomiska och politiska kristidens
begynnelse stagnation börjat inträda i byggnadsverksamheten i
landets stadssamhällen, en stagnation, vars anledning man huvudsakligen
velat söka i kapitalets flykt från byggnadsverksamheten till industrier
och andra placeringsobjekt, vilka under då rådande högkonjunkturer
lämnade högre räntor. Samtidigt med byggnadsverksamhetens avtagande
har emellertid folktillströmningen till städer och industriorter fortfarande
varit mycket stark, i följd varav så småningom å dessa platser uppstått
bostadsknapphet, hyresstegring och bostadsförsämring genom inneboendesystem
och användande av undermåliga lägenheter.

Efter krisens inträde har det begynta avstannandet av byggnadsverksamheten
i nämnda samhällen övergått till ett nästan fullkomligt
stillastående, under det inflyttningen dit icke visat någon tendens till
minskning. Behovet av bostäder, särskilt mindre lägenheter, vilket redan
förut varit starkt kännbart, har därigenom blivit oroväckande och kan,

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

3

om det fortgår som hittills, inom en snar framtid, troligen redan till
hösten innevarande år, väntas utveckla sig till verklig bostadsnöd.

Departementschefen har i saken låtit höra de år 1912 inom departementet
tillkallade sakkunniga för utredning av de mindre bemedlade
klassernas bostadsfråga (statens bostadskommission), som avgivit yttrande
den 22 mars 1916. Såsom den viktigaste orsaken till bostadsknappheten
hava de sakkunniga härvid ställt fastighetskreditens försämring.
Räntorna för byggnadsindustrien hava sålunda, anföra de sakkunniga,
under kristiden betydligt förhöjts, varjämte det är svårt att över huvud
taget erhålla byggnadskredit och ännu svårare att få byggnadslån omsatta
i kassalån. Härtill komma ’ kreditsvårigheterna på den allmänna
fastighetsmarknaden. De sakkunniga betona dock, att dessa svårigheter
knappast kunna anses direkt motivera en allmän hyresstegring, då
många inteckningslån äro bundna och sålunda tillsvidare icke beröras
av räntehöjningen. Med avseende på år 1912 beräkna sakkunniga denna
»fasta» del till ungefär två femtedelar av den del av hela fastighetskrediten,
som ej låg hos enskilda långivare och sålunda var åtkomlig
för undersökning.

De sakkunniga påpeka därefter den starka prisökningen på byggnadsmaterial
och lämna i samband därmed några uppgifter om byggnadskostnadernas
stegring, som i Stockholm för en vanlig flervåningsbyggnad
av sten beräknades till omkring 23 %.

Den utveckling av bostadsförhållandena, som på grund härav syntes
förestå, skulle, yttra de sakkunniga, innebära en oskälig merbelastning
av de fattigares budget, ett avstannande och sannolikt eu tillbakagång av
utvecklingen emot kvalitativt bättre bostäder, ett förlamande av bostadsinspektionens
arbete och över huvud taget av bostadsreformarbetet.
Kraftiga och skyndsamma åtgärder vore därför av nöden.

I första hand uppmärksamma de sakkunniga härvid kapitalfrågan.
Det enda medel, som kan gjuta nytt liv i den avstannande byggnadsverksamheten,
anse de sakkunniga vara, att erforderliga belopp på billigast
möjliga villkor genom det allmännas försorg ställas till förfogande för
bostadsproduktionen. Främst borde det ankomma på kommunerna att vidtaga
i detta hänseende nödiga åtgärder. De sakkunniga yttra härom vidare:
»På flera håll hava ock städernas myndigheter kraftigt inskridit mot den
hotande bostadsnöden, och inom andra stadsförvaltningar föreligga beaktansvärda
förslag till åtgärder i samma riktning. De sakkunniga hava
särskilt uppmärksammat det understöd till kooperativa bostadsföreningar
och allmännyttiga bostadsbolag genom tillhandahållande av billig bygg -

Statens
bostads*
kommissions
framställning
den 22 mars
1916.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

nadsmark eller medverkan för belåning av de för uthyrning till mindre
bemedlade avsedda fastigheterna, som'' givits av Göteborg och andra
städer och som en av centralförbundet för socialt arbete tillsatt kommitté
nyligen föreslagit Stockholms stad att lämna. Emellertid är det
uppenbart, att särskilt de mindre städerna under nuvarande förhållanden
hava synnerligen svårt att till rimliga villkor upplåna de medel, som för
sådana kommunala åtgärder krävas. De sakkunniga anse sig därför
böra bär framhålla,- att, därest en i detta nödläge ofrånkomlig uppmaning
från statens sida till kommunerna att i lämpliga former understödja
den allmännyttiga bostadsproduktionen skall lända till avsedd
påföljd, utvägar samtidigt måste anvisas kommunerna, huru de skola
erhålla behövliga lånemedel till skälig ränta. I detta hänseende hava
de sakkunniga i främsta rummet velat rikta uppmärksamheten på pensionsförsäkringsfondens
utlåning.»

Med anledning av vad de sakkunniga sålunda i förevarande fråga
anfört, anmodade departementschefen efter samråd med pensionsstyrelsens
chef svenska stadsförbundets kommunala centralbyrå att till stadskommunerna
utsända cirkulär med uppmaning att till pensionsstyrelsen
inkomma med ansökningar om lån för bostadsändamål. De ingivna
låneansökningarna, tillsammans överstigande 7 miljoner kronor, överlämnades
av pensionsstyrelsen för yttrande till delegerade för bostadskommissionen
och svenska stadsförbundets styrelse (herrar Yngve
Larsson, C. Meurling, E. Phragmén).

Delegerade avgåvo yttrande den 13 juni 1916, vilket innehöll allmänna
grundsatser, som borde vara vägledande för lånemedlens fördelning
och användning.

Sedan frågan behandlats å sammanträde den 4 juli 1916 av särskilt
tillsatta fullmäktige för pensionsfondens förvaltning, vilka därvid i huvudsak
godkände delegerades förslag, hava under år 1916 ur pensionsförsäkringsfonden
i enlighet med de sålunda antagna grunderna kommunala
bostadslån utbetalats och beviljats till ett sammanlagt belopp av
5,627,000 kronor, vartill komma 756,000 kronor, som ställts i utsikt
för vissa städer senast under år 1917, beroende på förnyad ansökan.
Pensionsfondens för placering tillgängliga medel torde enligt verkställd
approximativ beräkning sistsagda år komma att uppgå till omkring 17
miljoner kronor, varav en avsevärd del (12—14 millioner) lärer kunna
disponeras för bostadsändamål.

Prisförhöjningen å byggnadsmaterial påkallade ock, enligt bostadskommissionens
mening, ett skyndsamt inskridande, och ansåg densamma
att en särskild kommission borde tillsättas med uppdrag att i
ärendet avgiva utlåtande och förslag, varvid i främsta rummet borde

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

5

uppmärksammas möjligheten av att i fråga om sådana byggnadsämnen,
som i större utsträckning exporteras, såsom exempelvis trävaror, tillämpa
det inom livsmedelshandeln under nuvarande krisperiod med fördel använda
kompensationssystemet.

Med anledning härav tillkallade departementschefen efter Kungl. Sakkunniga
Maj:ts bemyndigande den 28 mars 191b fem sakkunniga med uppdrag ^^tliiglnl''''
att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag om vidtagandet byggnadsav
lämpliga åtgärder i syfte att bereda byggnadsverksamheten tillgång matena ■
på byggnadsmaterial till skäliga priser.

I den av dessa sakkunniga den 16 maj 1916 till departementschefen
avgivna utredningen lämnas först en statistisk översikt över byggnadsmaterialmarknadens
dåvarande läge.

Av översikten framgår dels att på grund av bostadsproduktionens
stagnation under kristiden byggnadsverksamhetens årskonsumtion år 1915
nedgått med cirka 40 % i jämförelse med normala förhållanden (1912
—1913), dels ock att en avsevärd prisstegring under den dittills förflutna
delen av kristiden ägt rum beträffande samtliga viktigare slag av
byggnadsmaterial, men tillika, att prisökningens omfattning väsentligt
växlat för de särskilda varuslagen. Härav vore man dock icke berättigad
att utan vidare draga den slutsatsen, att de industrier, vilkas
tillverkningar visa den största procentuella prisstegringen, tillika äro de,
vilka dragit de största vinsterna av den rådande krigskonjunkturen.

Innan man kunde bilda sig en någorlunda bestämd uppfattning i detta
avseende, måste man. först undersöka, huruvida prisstegringen inom en
viss varugrupp huvudsakligen är att tillskriva ökade produktions-,
respektive inköpskostnader, eller om den till övervägande del beror på
en lönande export och på exportprisens återverkan på hemmamarknaden.

Enligt kommitterades mening gällde det förstnämnda i fråga om tegel-,
kalk-, cement- och fönsterglasindustrierna samt importhandeln med byggnadsmaterial,
medan den senare synpunkten torde kunna anläggas på
trävara- och järnindustrierna.

Med utgångspunkt härifrån uttala komrnitterade som sin mening,
att i fråga om förstnämnda branscher av byggaadsmaterialindustrien
fasta och jämförelsevis låga priser endast torde kunna åstadkommas,
därest genom statens förmedling de rådande importsvårigheterna på vissa
råvaror och förbrukningsartiklar underlättas samt en reglering sker av
bränslepriset genom statsförmedling av kolleveranser eller genom ökad
vedavverkning i statsskogarna och utnyttjande av där befintligt avfall.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Inom trä varu- och järnindustrierna ligga däremot förhållandena
enligt kommitterades mening väsentligt annorlunda. Stark ökning av
försäljningsprisen i förening med bevarad eller t. o. m. ökad omsättning
torde under innevarande kristid få anses hava tillfört och fortfarande
tillföra trävaru- och järnindustrierna ansenliga mervinster. Dessa torde
därjämte icke i samma mån som i fråga om de förut berörda byggnadsämnesindustrierna
reduceras genom kostnadsökningar på utländska råvaror
och förbrukningsartiklar, då nämnda båda industrier så gott som
uteslutande baserats på tillgodogörande av inhemska naturtillgångar.

Visserligen får, yttra kommitterade, det icke lämnas ur sikte, att
såväl trävaru- som även järnindustrien för närvarande arbeta under
osäkra förhållanden, i det de lysande exportkonjunkturerna plötsligt
kunna avskäras genom blockadåtgärder från krigförande makters sida,
avtagande köplust och prisfall på den utländska marknaden o. s. v. Men
även med dessa förhållanden i sikte torde den nuvarande ekonomiska
situationen inom trävaru- och järnindustrierna få anses tillräckligt god,
för att dessa näringar skulle kunna, utan att därigenom deras för hela
vår folkhushållning så ytterst betydelsefulla bestånd och utveckling äventyrades,
åläggas vissa ekonomiska förpliktelser för mildrande av de till
väsentlig del genom prisstegringen å nämnda näringars produkter för
landets bostadsproduktion uppkomna olägenheterna, vilka i betydande
utsträckning förorsakat bostadsbrist bland de mindre bemedlade klasserna.

Ett försök att, i samverkan med svenska trävaruexportföreningen,
åstadkomma en prisreglering på trävarumarknaden, byggd på frivillig
medverkan från industriens sida, strandade, närmast på grund av omöjligheten
att med bevarande av frivillighetens princip rättvist fördela erforderliga
bördor på de enskilda näringsidkarna.

De kommitterade föreslogo därför ett tillgripande av det s. k kompensationssystemet,
ehuru i väsentligt modifierad form mot vad detsamma
förekomme inom andra näringsgrenar.

Med hänsyn till den ringa del, som städernas byggnadsindustris
trävarubehov utgjorde i förhållande till trävaru- och järnexporten, syntes
det de kommitterade som om den tanken borde uppgivas att genom exportförbud
reglera trä- och järnpriserna. Icke heller ville de kommitterade
förorda ett uttagande av kompensationsavgift in natura, då exportsågverken
övervägande utgjordes av andra företag än hemmamarknadens
furnissörer och till stor del producerade andra sortiment och dimensioner
än dessa, samt inom järnindustrien förhållandena delvis vore likartade.

Återstode sålunda att uttaga vissa kompensationsavgifter, men borde
dessa sättas så lågt som möjligt, uttryckligen inskränkas till att avse

Statsutskottets utlåtande Nr Si. 7

allenast den rådande krisperioden samt på ett smidigt sätt anpassas efter
marknadens prisförhållanden, så att avgifterna vid återinträtt mera normalt
prisläge åter upphävas.

Med denna motivering föreslogo kommitterade i fråga om trävarurörelsen
eu tillfällig exportavgift av 25 öre per kubikmeter ur riket utförda
trävaror (cirka ‘, 2 % av genomsnittspriset) samt därjämte en tillfällig
kompensationsavgift av ''/''a % på det enligt lagen om skogsaccis taxerade
värdet av den avverkade skogen. Genom dessa avgifter beräknades,
att man skulle erhålla ett årligt belopp av cirka 2 miljoner
kronor. Ställdes detta belopp till förfogande för anskaffande av billigt
trävirke, avsett att användas till byggnader innehållande smålägenheter,
skulle byggnadsindustrien i städer och stadsliknande samhällen kunna
påräkna att för sådant ändamål erhålla sitt virkesbehov till ett pris, som
med 20 — 30 % understege det nu gällande. Vilken lättnad detta skulle
innebära, belyses därigenom, att trävirket representerar cirka 46 % av
totala materialkostnaden för ett trähus och 35 % för ett stenhus.

Vad järnindustrien beträffar, föreslogs likaledes en lindrig exportavgift,
nämligen 1 krona per ton (cirka 1h % av medelvärdet). Denna
avgift beräknades för ett år inbringa cirka V2 miljon kronor, ett tillräckligt
belopp för att nedbringa det av kristiden föranledda överpriset på smålägenhetsproduktionens
normala årsbehov av byggnadsjärn med 50 %,
om svenskt järn användes.

Spörsmålet gällde emellertid, påpeka kommitterade, icke blott att
bereda nödiga medel för nedbringande av de rådande, exceptionellt höga
prisen å vissa byggnadsmaterialier, utan jämväl att söka tillse, att penningarna
verkligen komme till sin rätta användning, d. v. s. beredde
lättnad för de grenar av byggnadsverksamheten, som direkt inriktade sig
på avhjälpandet av de rådande svårigheterna på bostadsmarknaden.

För att förebygga missbruk av statshjälpen borde det enligt kommitterades
mening skapas vissa kontrollorgan, men borde dessa anordnas
på så sätt, att man icke inrättade någon dyrbar byråkratisk apparat
utan lämnade den enskilda företagsamheten så fritt spelrum, som vore
med det allmännyttiga syftet föreuligt.

Byggnadsmaterialkommissionens här ifrågavarande förslag remitterades
till statens industrikommission, som den 9 juni 1916 avgav
underdånigt utlåtande häröver.

Häruti framhålles inledningsvis, att byggnadsmaterialkommissionens
förslag icke innebär införande av exportavgifter i vanlig bemärkelse,

Statens
industri -kommission

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

vilka, för så vitt de ej allenast avse att bereda staten inkomst, åsyfta
att medelst exportens minskning nedbringa varans pris inom landet till
förmån för befolkningen i dess helhet. Fastmer utgör förslaget ett
slags ny tillämpning av kompensationssystemet. Staten äger otvivelaktigt
rätt att kräva av de enskilda medborgarna, att de under tider
som dessa ställa sina varor till landets behov, så långt det är erforderligt,
samt till skäliga priser. På denna grund är det hittills använda
kompensationssystemet uppbyggt. Men att direkt från vissa exportindustrier,
utan avsikt att inskränka deras export, uttaga exportavgifter
till förmån för konsumenter, med vilka de knappast ha någon beröring,
innebär en alltför stor avvikelse från detta system. Och då anordningen
tillika från skattesynpunkt är i hög grad oegentlig och till sina konsekvenser
synnerligen farlig, måste man rent principiellt ställa sig mycket
betänksam inför ett förslag, som vill införa en sådan ordning.

Därjämte framstår som en icke mindre oegentlighet, att avgifterna
skulle läggas på stora varugrupper, som i intet avseende tjäna till material
för bostäder. Å andra sidan skulle de grupper, som i den statistiska
varu förteckningen uttryckligen angivits såsom byggnadsmaterial,
undantagas från beskattningen. Ännu mera framträder anmärkta oegentlighet
i fråga om de grupper av järn, som skulle påläggas exportavgift.
Tydligare kan ej utsägas, att det är själva industrierna man utsett till
skatteobjekt för att upphjälpa byggnadsverksamheten, oavsett om de av
dem tillverkade varorna användas i denna eller icke. Men det synes
icke vara rättvist mot dessa industrier att så förfara.

Slutligen må starkt betonas, heter det i yttrandet, att byggnadsverksamheten
i stadssamhällena är en angelägenhet, som närmast och,
om man ser saken i stort, kanske uteslutande rör dessa samhällen.

Kommissionen påpekar ytterligare, att sedan riksdagen den 8 juni
1916 besluta krigskonjunkturskattens utsträckande även till innehavare av
jordbruks- och skogsfastigheter, taxerade till 8,000 kronor och däröver,
torde varje anledning hava bortfallit att pålägga skogsägarna en ytterligare
extra beskattning.

Då sålunda, enligt industrikommissionens mening, förslaget rörande
exportavgifter på vissa slag av trä och järn samt kompensationsavgift
å avverkat virke vore av beskaffenhet att icke böra genomföras, hemställdes,
att betänkandet icke måtte föranleda några särskilda Kungl.
Maj:ts åtgärder utöver dem, som, till nytta för det allmänna, avsåge att
underlätta importen av behövliga råmaterial och att tillgodose särskilt
bränslebehoven.

Statsutskottets utlåtande Nr 31. 9

Då prisstegringen å byggnadsmaterialmarknaden alltjämt fortgick,
vipp drog departementschefen åt förste aktuarien Bertil Nyström att närmare
utreda prisutvecklingen inom ifrågavarande område.

Utredningen innebär en fortsättning av de undersökningar av enahanda
art, som av honom tidigare utförts i egenskap av byggnadsmaterialkommissionens
sekreterare.

Av i utredningen gjorda beräkningar, som grundade sig på uppgifter
från såväl producenter som konsumenter, utvisades, att om hänsyn
toges till den betydelse de olika slagen av byggnadsmaterial hava för
bostadsproduktionen, prisnivån inom byggnadsämnesbranschen sedan
krigsutbrottet stegrats med 50—60 % till april 1916 och med 80—100
till november månad samma år.

Departementschefen har härom anfört, att, om man till denna enorma
prisstegring å material jämväl lade den ökning i arbetskostnader, som
framkallats därav, att byggnadsarbetarnas löner genom sommaren 1916
ingångna kollektivavtal å ett flertal orter ökats med 10—12 % insåges
omedelbart, vilka hinder byggnadskostnadernas stegring måste lägga
i vägen för de kommunala försök, som gjorts för att få bostadsbyggandet
i gång och avhjälpa den alltmer hotande bostadsbristen. Då härtill
kommer, att under den senaste tiden, vid sidan av prisfördyringen, jämväl
en anmärkningsvärd varuknapphet givit sig tillkänna å byggnadsämnesmarknaden,
ansåge departementschefen det otvivelaktigt vore statens
plikt att ingripa.

Det verksammaste medlet för ett statsiagripande syntes härvid
departementschefen vara att söka underlätta produktionen av bostadslägenheter
genom direkt understöd. Enär emellertid fara kunde anses
föreligga, att ett härigenom eventuellt förorsakat uppsving inom byggnadsindustrien
skulle, tagas till intäkt för ytterligare prisförhöjningar
å byggnadsmaterial, hemställde departementschefen hos chefen för
finansdepartementet, att inom statens industrikommission måtte utredas
möjligheterna av prisreglering av de viktigaste slagen av byggnadsmaterial.
Industrikommissionens arbetsutskott uppdrog utredningen,
såvitt angår järn, åt byråchefen A. F. Enström, samt beträffande övriga
viktigare byggnadsmaterial, nämligen trä, tegel och cement, åt regeringsrådet
A. Rydin, ingenjören G. Holmberger, arkitekten E. Josephson och
kaptenen C. Meurling. Såsom resultat härav föreligga två av nämnda
sakkunniga utarbetade promemorior, vilka den 16 januari 1917 av industrikommissionens
arbetsutskott överlämnades till departementschefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 24 käft. (Nr 31.)

Ytterligare
utredning
rörande
prisstegringen
å byggnadsmaterial.

Utredning
rörande statsunderstöd
för
underlättande
av produktionen
av smålägenheter.

2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

I sill promemoria uppskattar byråchefen Enström den järnkvantitet,
sona kan antagas erfordras för en statsunderstödd smålägenhetsproduktion,
til! 2,000 eller högst- 3,000 ton per år, därav sannolikt hälften i balkar.

Med avseende på sådana råder det förhållandet, att grövre typer
icke tillverkas inom landet, utan måste importeras. Priserna på balkar
hava hållit sig relativt måttliga och hittills icke överstigit 32 å 33 öre
per kilogram från importörerna. Prisen regleras av det tyska StahlwerkVerband,
gent emot vilket de svenska importörerna fått förbinda sig
att hålla vissa maximipris. Industrikommissionen skall, framhålla
det, söka tillse, att behövliga mängder byggnadsbalkar bliva uttagna ur
månadsposterna av den numera till sin totalkvantitet begränsade järnimporten.

Beträffande övrigt byggnadsjärn, såsom armeringsjärn, förankringsjärn
m. in. samt plåt, lär priset på importerad vara hava stigit till 40
å 50 öre per kilogram, under det att inhemsk vara står i 50 å 60 öre.
Då på allra sista tiden järntillförseln betydligt inskränkts, har industrikommissionen
ansett lämpligaste sättet att åstadkomma en prisbegränsning
vara att söka träffa avtal med de svenska järnverk, som tillverka
ifrågavarande material. Järnverksföreningen har också, meddelas det,
ställt sig förstående till saken och gått in på att för ett maximigrundpris
av 40 öre per kg. ställa 2,000 ton byggnadsjärn (stång- och fasonjärn)
till förfogande för sådana förbrukare, som genom behörighetsintyg
i rån industrikommissionen styrka sig skola använda järnet för av staten
understödd byggnadsverksamhet. Erbjudandet skulle stå öppet under
ett år efter av statsmakterna fattat beslut om anslag för ändamålet, och
närmare bestämmelser angående distribueringen bliva föremål för överenskommelse
mellan industrikommissionen och järnverkens representanter.

I den av herrar Rydin, Holmberger, Josephson och Meurling avgivna
promemorian framhålles inledningsvis, att de sakkunniga funnit det
förenat med oöverkomliga svårigheter att åstadkomma en central överenskommelse
i fråga om trä. Det för bostadsändamål erforderliga trävirket
och snickeriarbetena levereras nämligen från ett stort antal, över
hela riket spridda brädgårdar och fabriker, vilka dels på grund av lokala
omständigheter måste hålla växlande priser och dels i allmänhet äro i
avsaknad av mera omfattande Barnorganisationer. Sistnämnda förhållande
bär givetvis så gott som omöjliggjort att ens inleda underhandlingar
med något betydande antal trävamfabrikanter. Tager man därtill i betraktande,
att de mycket växlande prisförhållandena för sitt bedömande
kräva en lokalkännedom, som. icke kan förutsättas representerad inom

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

It

en central kommission, finner man att eu genom sådan myndighet
åvägabragt prisreglering beträffande byggnadsvirke och byggnadssnickerier
— även om den vore möjlig — sannolikt skulle medföra ett fastlåsande
av högre priser, än som genom lokala avtal mellan de närmast
intresserade parterna i många fall eljest kunnat betingas.

Liknande svårigheter möta, framhålla de sakkunniga, för en central
prisreglering i fråga om tegel. Åven inom denna industrigren saknas i det
stora hela sådana samorganisationer, genom vilkas bemedling man skulle
kunna ernå ekonomiska avtal med det betydliga antalet större och mindre,
över en stor del av landet kringspridda tegelbruk. Å denua marknad kräves
måhända i ännu högre grad än beträffande träet ingående kännedom om
de mycket skiftande lokala förhållandena. Och därtill kommer en ytterligare
omständighet, som lägger hinder i vägen för en central överenskommelse,
, nämligen att de enskilda tegelbruken näppeligen kunna tänkas
villiga att under nu rådande förhållanden inlåta sig på förhandlingar om
en prisreglering, med mindre någorlunda exakta uppgifter samtidigt kunna
lämnas om de blivande leveransernas storlek. Vid en återupptagen
bostadsbyggnad sverksamhet skulle säkerligen de för ändamålet erforderliga
tegelkvantiteterna komma att spela en betydligt större roll för de
enskilda tegelbruken, än vad trä, järn och cement skulle göra för respektive
industrier. Till bestyrkande av här uttalade betänkligheter hava lör
övrigt från kommunalt håll uttalats varningar mot ett försök att genomföra
statliga prisregleringsavtal med tegelindustrien, medan däremot de
större möjligheterna för exempelvis kommunerna att var och en i sin
ort ernå förmånliga uppgörelser på den lokala marknaden blivit framhållna.

Vad slutligen cement beträffar, syntes däremot möjligheterna till en
prisuppgörelse på central väg icke vara uteslutna. Producenternas
relativt ringa antal och fullständiga samorganisation, varans ensartade
beskaffenhet och prisernas av lokala förhållanden tämligen oberoende
nivå bidraga till en sådan möjlighet. De sakkunniga hava också inlett
underhandlingar om och även lyckats få till stånd en principiell överenskommelse
om fastställande av vissa cementpriser för innevarande år,
ehuru man ännu ej medhunnit utformningen av avtalets praktiska detaljer.

De sakkunniga (herrar Rydin, Holmberger, Josephson och Meurling)
hava således kommit till den slutliga uppfattniugen, att en
genom statens ingripande åstadkommen och hela riket avseende frivillig
överenskommelse svårligen låter sig praktiskt genomföras för
trä och tegel, men väl beträffande cement. Åven för det stora flertalet
övriga byggnadsmaterial torde förhållandet i huvudsak vara sådant, att

12

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

■genom frivilliga prisöverenskommelser någon som helst avsevärd nedsättning
av de nuvarande höga byggnadskostnaderna ej lär kunna ernås.
Huruvida det å andra sidan kan visa sig möjligt att genom maximiprisbestämmelser
och exportreglering praktiskt genomföra sådan sänkning
av dessa materialpriser, att därigenom byggnadskostnaderna bliva möjliga
att förränta och den allmänna byggnadsverksamheten för bostadsändamål
sålunda åter kan taga fart, anse de sakkunniga tvivelaktigt. De sakkunniga
vilja därför framhålla, att den nuvarande dyrtidssituationen
måste framtvinga en inskränkning av byggnadsverksamheten till
det allra oundgängligaste samt vilja erinra, att en dylik produktionsbegränsning,
hur beklaglig den ur andra synpunkter än må vara, dock
torde vara det effektivaste och naturligaste medlet att motverka prisstegringen
och knappheten å materialmarknaden. Under sådana förhållanden
torde emellertid det allmänna, för undvikande av bostadsbristens stora
hygieniska och sociala vådor, vara nödsakat tillse, att nödiga åtgärder
bliva vidtagna för tillgodoseendet av det oundgängliga bostadsbehovet
å skilda orter genom beredande av nödigt ekonomiskt understöd.

Närmast till hands att övertaga det omedelbara ansvaret för bostadsproduktionens
underlättande äro givetvis kommunerna, och hava de sakkunniga
beretts tillfälle att i frågan överlägga med ett antal kommunalmän.
Som en naturlig konsekvens av en sådan anordning skulle följa,
att den prisreglerande verksamhet, varmed staten, enligt vad ovan sagts,
merendels icke med framgång kan befatta sig, kommer att utövas av
kommunernas för uppgiften väl kvalificerade organ. Det synes ju
för övrigt helt naturligt, att de kommuner, inom vilka eu ökad bostadsproduktion
till äventyrs kan framkallas genom statsunderstödet, själva
tå till uppgift att i första hand tillse, att understödet kommer till sin
rätta användning, nämligen som en nödhjälp till bostadsbristens lindrande
'' och hyresstegringens hämmande och icke som ett medel till
byggnadsämnesleverantörernas riktande. De sakkunniga anse, att det
kommunalorgan, åt vilket det anförtros att övervaka ifrågavarande
l^ggnadsverksamhet, i första hand bör, när så erfordras, bistå med
råd och hjälp vid anskaffandet av byggnadsmaterial till skäligt pris.
Enligt vad från kommunalt håll upplysts, förväntas i de flesta fall ett
sådant ingripande medföra önskat resultat. Skulle emellertid så ej ske,
torde det böra ankomma på statens industrikommission att, efter
anhållan från vederbörande kommun, vidtaga erforderliga åtgärder.

Som förut framhållits, finna de sakkunniga icke eftersträvansvärt,
att bostadsproduktionen under nu rådande förhållanden återupptages i
sitt fullt normala omfång. Tvärtom har ansetts nödvändigt att upp -

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

13

ställa vissa begränsningar för understödets omfattning, och detta av så
mycket större skäl, som eljest alltför stora krav måste ställas på statsbidragets
storlek. I första hand bör statsbidraget begränsas till att avse
endast produktion av smålägenheter i städer och stadsliknande samhällen.
Vad i detta sammanhang skall förstås med smålägenheter, torde
böra avgöras för varje särskilt fall med hänsyn till å vederbörande ort
rådande bostadsförhållanden, dock att i regel endast bostäder om högst
två rum och kök böra komma i betraktande. Smärre egnahemsföretag
böra dock, även om lägenheternas storlek skulle överskrida
nyss angivna gräns, kunna komma i åtnjutande av bidrag, för så vitt
byggnadsvärdet icke överstiger 10,000 kronor. Vidare anse sakkunniga
rimligt, att som villkor för understöds åtnjutande kräves, att byggnadsverksamheten
icke bedrives i rent förvärvssyfte utan är underkastad
vissa bestämmelser om vinstbegränsning, så att exempelvis under
ett visst antal år antingen hyressumman ej må ökas utöver ett bestämt
maximibelopp eller avkastningen ej må överstiga en viss procent å det
i fastigheten nedlagda enskilda kapitalet. Tillfälligt uppförda barackbyggnader
böra icke komma i åtnjutande av statsbidraget. Däremot
bör intet hinder för understöds åtnjutande ligga däruti, att en byggnad
i vissa avseenden är av förenklad konstruktion, blott den eljest uppfyller
anspråken på en fullgod bostad. Detta har ansetts böra så
mycket mera betonas, som enligt uttalanden från kommunalt håll å vissa
platser sådana byggnader för närvarande med fördel uppföras. Slutligen
finna de sakkunniga nödvändigt, att bidragets omfattning begränsas
till endast nya byggnadsföretag, varmed då i regel böra förstås
sådana, å vilka byggnadsarbetena påbörjats efter den 1 januari 1917.

I syfte att kunna beräkna byggnadskostnadernas stegring under
hela kristiden hava de sakkunniga såväl införskaffat ett statistiskt
material som verkställt kostnadsberäkningar över vissa byggnadsföretag.
Enligt de sålunda inhämtade uppgifterna kunna medelbyggnadskostnaderna
per eldstad från kristidens början beräknas stegrade med
70.o % för stenhus och 71.0 % för trähus, vilka beräknade stegringar,
enligt vad som å skilda orter inhämtats genom direkta kostnadsberäkningar
eller entreprenadanbud, åtminstone ej äro högre än de totala
kostnadsstegringar, som byggnadsindustrien i verkligheten fått vidkännas.
Tages hänsyn till den proportion, i vilken under normala år nybyggnader
av sten- och trähus stå till varandra, skulle de ovan angivna
kostnadsstegringarna motsvara omkring 70.3 % stegring i medeltal för hela
bostadsproduktionen, vilken siffra med rätt stor säkerhet icke kan betecknas
som för hög. Av den senast angivna procentsatsen torde 66.6 %

14

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

motsvara den totala kostnadens ökning på grund av stegrade materialpriser
och 3.7 % samma kostnadsökning till följd av byggnadsarbetarnas
stegrade löner. Angivet i proportion till nuvarande byggnadskostnader
utgör sålunda materialkostnadsökningen för närvarande
enligt denna beräkning i runt tal 40 %.

När det gällt att fastställa, vilken andel av den från kristidens
början fortgående stegringen av byggnadskostnaderna lämpligen bör
kompenseras med det ifrågasatta offentliga understödet, hava de sakkunniga
å ena sidan funnit, att bidraget måste tillmätas så, att en ökad
bostadsproduktion verkligen skall kunna framlockas, men å andra sidan
även beaktat, att hela ifrågavarande stegring icke rimligtvis bör ersättas,
enär därigenom de nytillkommande företagen i konkurrenshänseende
skulle försättas i en alltför gynnsam ställning gentemot de förut under
kristiden påbörjade bostadsföretagen, vilka fått vidkännas en mycket
kraftig stegring i byggnadskostnaderna. Med tillämpning av nämnda
allmänna principer för en beräkning av kostnadskompensationens storlek
och med samtidigt aktgivande på senast anförda procentsiffra hava de sakkunniga
ansett sig böra föreslå en begränsning av understödets storlek
till en tredjedel (33.3^) av de nuvarande byggnadskostnaderna,
under vilket belopp det ansetts olämpligt att gå, för så vitt något verkligt
resultat skall vara att förvänta av den ifrågasatta åtgärden. Skulle
emellertid i något särskilt fall av föreliggande ansökningshandlingar
eventuellt framgå, att kostnadsstegringen undantagsvis icke uppgått till
ovan angivna procent, bör vid prövningen av ansökningen bidraget
givetvis underkastas jämkning i enlighet härmed.

Liksom de sakkunnigas förslag, enligt vad ovan sagts, avser att
pålägga kommunerna uppgiften att i första rummet utöva tillsyn och
kontroll över de byggnadsföretag, som erhålla statsunderstöd, och lämna
erforderlig hjälp i syfte att söka förhindra en ytterligare prisstegring
å byggnadsmaterial, har det befunnits befogat, att kommunerna åläggas
att jämväl lämna ekonomiskt understöd till dessa företag. Att av kommunerna
kräves ett sådant bidrag synes de sakkunniga desto mera
skäligt, som bostadsfrågan dock i främsta rummet måste anses som en
kommunernas särskilda angelägenhet, vari staten endast under formen
av ren kristidshjälp nu ingriper. Därtill kommer, som redan nämnts,
värdet av att hava kommunerna direkt ekonomiskt intresserade i de
företag, vilkas kontrollerande skall åt dem anförtros. Som villkor för
statsunderstöds åtnjutande bör följaktligen, enligt sakkunnigas mening,
föreskrivas, att vederbörande kommun beviljat visst understöd åt ifrågavarande
företag.

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

15

Närmaste uppgift har nu för de sakkunniga varit att taga i övervägande,
enligt vilka grunder det till Vs av byggnadskostnaderna föreslagna
totala bidraget lämpligen bör fördelas på stat och kommun.
Därvid har legat nära till hands att tänka sig en uppdelning enligt
samma princip, som kommit till användning vid disponerandet av statsanslaget
till dyrtidens lindrande, varvid stat och kommun bidraga med
hälften vardera. Efter överläggningar med kommunalrepresentanterna
hava emellertid de sakkunniga nödgats frångå denna ståndpunkt såsom
ledande till alltför stora anspråk på kommunerna. Allmänt har nämligen
framhållits, att kommunerna redan under den gångna delen av
kristiden gjort så betydande ekonomiska uppoffringar bl. a. för bostadsproduktionens
befrämjande, att icke alltför avsevärda bördor i
nu förevarande avseende ytterligare böra påläggas dem. På grund
härav anse sig de sakkunniga böra föreslå, att statens andel bestämmes
till 7* och kommunernas till Vs av hela bidraget. I synnerligen
ömmande fall, särskilt då fråga är om mindre, hårt skattetyngda
kommuner med stor bostadsbrist och övervägande arbetarbefolkning,
torde det dock böra bero på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida en jämkning
till kommunernas fördel bör ske i ovannämnda proportion.

Den normala byggnadsverksamheten för bostadsändamål inom rikets
stadssamhällen utgjorde för exempelvis åren 1912 och 1913 i medeltal
cirka 24,000 eldstäder, varav cirka 8,000 i byggnader av trä. Räknas den
nuvarande byggnadskostnaden för dessa eldstäder till närmare 3,000 kronor
för eldstad, så skulle den totala byggnadskostnaden kunna anslås till cirka
72 miljoner kronor. Den byggnadsverksamhet, som genom de nu ifrågasatta
åtgärderna skulle kunna åvägabringas, borde enligt de sakkunnigas
mening knappast kunna beräknas till mer än högst 1U av den normala
och således motsvara en byggnadskostnad av cirka 18,000,000 kronor.
Skall enligt det föregående ett totalt bidrag härtill lämnas av Va, så
bör det sammanlagda bidraget komma att uppgå till cirka 6,000,000
kronor. Enligt den av sakkunniga förordade uppdelningen mellan stat
och kommun skulle staten härtill bidraga med i runt tal 7s, varför statens
bidrag således bör beräknas till cirka 4 miljoner kronor.

Vad beträffar formen för statsbidraget, föreslå de sakkunniga, att
detsamma, för att därmed avsett ändamål skall vinnas, utgår i form av
rent understöd, sålunda utan vare sig rånte- eller återbetalningsskyldighet.
Till ytterligare stöd för denna uppfattning vilja de sakkunniga
hänvisa till de enahanda principer, som tillämpats beträffande statsanslaget
till dyrtidens lindrande.

16

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Departements chefen.

Beträffande arten av det kommunala bidraget föreslå de sakkunniga,
att detsamma utgår i form av lån med rånte- och amorteringsfrihet
under minst 10 år. Därvid bör det dock stå i kommunens fria
val att antingen bidraga med kontant belopp eller ock att helt eller
delvis fullgöra sin bidragsskyldighet in natura, exempelvis genom försäljning
av tomt mot köpeskillingsrevers, löpande under minst 10 år
utan rånte- och amorteringsskyldigliet, eller genom upplåtande av tomt
mot tomträtt med befrielse från avgifters erläggande under de 10 första
åren. Emellertid bör för det fall, att kommun föredrager att lämna sitt
bidrag in natura, tillses, att tomtvärdet icke beräknas högre, än att bidraget
verkligen motsvarar en kontant försträckning å motsvarande
belopp.

Förvaltningen av de med den ifrågasatta understödsverksamheten
sammanhängande ärendena anse de sakkunniga lämpligast böra i första
hand anförtros åt drätselkamrarna eller åt de styrelser eller nämnder,
som i övrigt handhava kommunernas bostadspolitik, medan den centrala
prövningen torde böra uppdragas åt en särskild avdelning inom statens
industrikommission. Till den närmare utformningen av detta organisationsprogram
ävensom till ett detaljerat förslag rörande sättet för
ansökningsärendenas prövning hava de sakkunniga förmält sig skola
återkomma i en särskild promemoria.

I anslutning till den utredning, som sålunda lämnats av de av industrikommissionen
tillkallade sakkunniga, har departementschefen i huvudsak
anfört följande:

»Såsom förut påpekats, är byggnadsverksamhetens nuvarande bekymmersamma
läge i avsevärd grad beroende av den rådande kristidens
egenartade förhållanden. En bestämmande faktor härvidlag är den
enorma, alltjämt fortgående stegringen av byggnadskostnaderna, som
medfört ej endast att den enskilda företagsamheten inom byggnadsindustrien
så gott som fullständigt dragit sig tillbaka, utan även att de
kommunala och halvkommunala byggnadsföretag, som med avsevärda
uppoffringar från vissa kommuner planlagts och påbörjats, efter hand
visat sig icke kunna fullbordas ens tillnärmelsevis inom ramen av beräknade
kostnader.

Under sålunda rådande utomordentliga förhållanden lärer det bliva
nödigt, att staten ingriper för att på ett eller annat sätt öka produktionen
av bostadslägenheter. Nära till hands ligger givetvis att genom åtgärder
i prisreglerande syfte söka underlätta byggnadsverksamheten. De utredningar
och förhandlingar, som ägt rum inom industrikommissionen,

Statsutskottets utlutande Nr 31.

17

hava också lett till uppgörelser, varigenom åstadkommits en viss reglering
av priset på jiirn och cement för nu ifrågavarande ändamål. — —

— — — — — — — — — Vad åter angår trävaror och tegel, har,
på sätt förut nämnts, genom industrikommissionen icke kunnat träffas
någon uppgörelse. Huruvida genom maximiprisbestämmelser och exportreglering
det är möjligt att åstadkomma en sänkning av materialprisen,
lärer vara tvivelaktigt; säkerligen möta stora svårigheter att med hänsyn
till de invecklade förhållandena komma till ett lämpligt och rättvist
resultat. Enligt vad chefen för finansdepartementet meddelat mig, ägnar
man emellertid alltjämt sin uppmärksamhet åt frågan inom industrikommissionen.
Under alla omständigheter lärer knappast genom statliga
åtgärder kunna åstadkommas någon så avsevärd sänkning av priserna
å byggnadsmaterial, att därigenom byggnadskostnaderna skola kunna
bliva sådana, att byggnadsindustrien lockas till ökad verksamhet.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att man, även om
ytterligare åtgärder i prisregi erande syfte kunna komma till stånd, lämpligast
bör genom direkt understöd av allmänna medel söka skyndsamt
ekonomiskt möjliggöra en byggnadsverksamhet av sådan omfattning, att
den rådande bostadsbristens hygieniska och sociala vådor åtminstone i
viss mån kunna undvikas. Ett sådant understöd skulle, såsom de sakkunniga®)
erinrat, få karaktären av ren kristidshjälp. I fråga om for•
merna för nämnda understöd vill jag i huvudsak giva min anslutning
till de sakkunnigas förslag. Detta innebär, att understöd av allmänna
medel skall utgå för uppförande i städer och stadsliknande samhällen
av bostadshus, huvudsakligen inrymmande smålägenheter t. o. m. två
rum och kök. Understödet skulle i allmänhet utgå med en tredjedel
av de nuvarande byggnadskostnaderna, och skulle av detta bidrag
statens andel utgöra två tredjedelar och kommunernas en tredjedel. Som
förutsättning för understödet skulle gälla, att ifrågavarande byggnadsverksamhet
underkastades viss kontroll och vinstbegränsning.

Med hänsyn till den förebragta utredningen om den genomsnittliga
stegringen av byggnadskostnaderna — vilken av de sakkunniga beräknats
till 70 % av de före krisens början vanliga kostnaderna — synes
mig ej vara något att erinra mot, att bidraget i dess helhet i allmänhet
bestämmes till en tredjedel av de nuvarande kostnaderna. Det torde
likväl böra förutsättas, att i sådana fall, där stegringen påvisligen ej

*) Herrar Itydin, Holmberger, Josephson och Meurling.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 24 höft. (Nr 31.)

3

18

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

kan antagas belöpa sig till så stort belopp, som sålunda beräknats, en
proportionerlig nedsättning av bidraget äger rum.

Jämväl beträffande fördelningen av bidraget mellan staten och
kommunerna har jag i huvudsak intet att erinra mot de sakkunnigas
förslag. Lika med de sakkunniga håller jag ock före, att i synnerligen
ömmande fall — såsom då fråga är om mindre, hårt skattetyugda kommuner
med stor bostadsbrist — en jämkning till kommunernas fördel
bör kunna av Kungl. Maj:t medgivas. A andra sidan vill det emellertid
förefalla, att då fråga är om större och bärkraftigare kommuner samt
särskilt sådana, som ej under den gångna delen av kristiden gjort mera
betydande ekonomiska uppoffringar för bostadsproduktionens befrämjande,
Kungl. Maj:t skulle kunna som villkor för statsbidrag föreskriva,
att en större andel av bidraget än en tredjedel erlägges av vederbörande •
kommun. Jämväl synes, vid bestämmande av bidragsbeloppet, hänsyn
böra tagas till, om vederbörande kommun, i enlighet med vad förut antytts,
kunnat anskaffa billigare lån ur pensionsförsäkringsfonden.

Statens bidrag skulle utgå som rent understöd utan rånte- och återbetalningsskyldighet.
Beträffande arten av kommunernas bidrag torde,
på sätt de sakkunnige förutsatt, såsom sådant bidrag jämväl böra godtagas
lån med rånte- och amorteringsfrihet under minst 10 år ävensom
bidrag in natura under de utav de sakkunniga angivna förutsättningar.

Det samarbete med kommunerna, som för ändamålet av de sakkunniga
föreslagits, finner jag lämpligt, särskilt med hänsyn därtill,
att de kommunala organen böra vara bäst skickade att bedöma omfattningen
av den bostadsproduktion, som oundgängligen behöves å
varje ort, och dessutom bäst torde kunna handhava den lokala kontroll
å byggnadsmaterialmarknaden, som bör utövas för att förhindra ett
obehörigt utnyttjande av den ifrågasatta dyrtidshjälpen. Detaljerade
förslag angående de särskilda organisationsformer, som äro erforderliga
för att i detta syfte ordna samarbetet med kommunerna, äro att motse
från de sakkunniga, men torde icke behöva avvaktas för bedömandet
av den nu föreliggande anslagsfrågan, vilken omedelbart synes böra
underställas riksdagen. Redan här vill jag emellertid betona nödvändigheten
av att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, en verksam
kontroll genom kommunernas försorg anordnas över medlens användning.
Särskilt synes ock av vikt, att sådana anordningar vidtagas, att ifrågavarande
byggnadsverksamhet ej kan utnyttjas i rent förvärvssyfte, utan
att genom fastställande av bestämmelser om vinstbegränsning tillses,

Statsutskottets utlåtande Nr SI.

19

att densamma kommer till varaktig nytta. Jämväl synes böra såvitt
möjligt förebyggas, att genom eu av förhållandena ej ovillkorligen påkallad
byggnadsverksamhet en icke önskvärd inflyttning från landsbygden
till städerna underlättas.

Framhållas må slutligen, att ingå andra byggnadsföretag böra erhålla
understöd än sådana, som påbörjats före utgången av år 1917, samt
att såsom villkor för understöd bestämmes viss kortare tid, inom vilken
byggnadsföretagen skola vara fullbordade.

De kostnader, som kunna påkallas av den nu föreslagna anordningen,
äro i huvudsak beroende på omfattningen av den byggnadsverksamhet,
som därigenom kan framkallas. De sakkunniga beräkna
det bidrag av allmänna medel, som erfordras under förutsättning av en
byggnadsverksamhet uppgående till en fjärdedel av den normala, till
6,000,000 kronor per år, varav 4,000,000 kronor enligt förut angivna
grunder skulle utgå i form av statsunderstöd utan rånte- eller återb
etalningsskyldigbet.

Mot det av de sakkunniga föreslagna ansla-gsbeloppet har jag icke
något att erinra. Då emellertid möjligheteD av en större byggnadsverksamhet
än de sakkunniga förutsatt ej torde vara utesluten, synes anslaget
icke böra till siffran begränsas utan lämpligen givas karaktären av förslagsanslag,
därvid beloppet bör göras tillgängligt redan under år 1917.
I detta sammanhang ber jag få erinra, att i innevarande års statsverksproposition
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för åtgärder i prisreglerande
syfte å riksstaten för år 1918 beräkna ett belopp av 24,000,000
kronor, och lärer den nu ifrågasatta anslagssumman böra utgå av det
sålunda beräknade beloppet.

För den slutliga prövningen av de med anslagets fördelande samhörande
frågorna torde erforderligt biträde böra anlitas av vissa rörande
bostadsförhållandena sakkunniga personer. Under denna förutsättning synes
mig det framställda förslaget att förlägga denna prövning till en avdelning
inom statens industrikommission erbjuda vissa fördelar, särskilt med
hänsyn till att vissa byggnadsmaterialfrågor under alla förhållanden lära
komma att påfordra handläggning och åtgärder från kommissionens sida.

Jag vill slutligen framhålla, att ’ därest riksdagen fattar positivt
beslut i frågan, prövningen av från stadskommunernas sida inkommande
ansökningar om statsanslag för förevarande ändamål bör vara avslutad
senast i början av instundande april månad.»

Att den rådande kristiden i avsevärd grad förorsakat byggnadsverksamhetens
nuvarande bekymmersamma läge, lärer få anses ostridigt. Åt -

Utskottets

yttrande*

20

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

gärder till hävande av bostadsbristen hava ock ej mindre från statens och
kommunernas sida än även av enskilda vidtagits, men är det detta oaktat
uppenbart, att ytterligare åtgärder för svårigheternas avhjälpande äro erforderliga.
På grund härav och då den enskilda företagsamheten inom
byggnadsbranchen till följd av den oerhörda, alltjämt fortgående stegringen
av byggnadskostnaderna så gott som fullständigt förlamats och
jämväl kommunala och halvkommunala byggnadsföretag visat sig icke
kunna utföras tillnärmelsevis efter uppgjorda kostnadsberäkningar, synes
det utskottet tydligt, att ett effektivt ingripande från statens sida är den
enda möjliga utvägen att råda bot på ett missförhållande som allvarligt
hotar att väsentligt försämra stora delar av vårt folks existensvillkor.
Kungl. Maj:ts i sådant avseende nu framlagda förslag har utskottet ansett
sig böra biträda.

Utskottet har visserligen icke kunnat undgå att finna den form, vari
statsunderstödet föreslagits skola utgå — subvention utan återbetalningsskyldighet
— mindre tilltalande, men då detta sätt, enligt utskottets på
en ingående prövning stödda uppfattning, synes vara det enda möjliga
för vinnande av ett snabbt resultat av försöken att lindra den hotande
bostadsnöden, har utskottet icke velat motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag
härutinnan. Utskottet vill ock såsom sin mening uttala, att, om med det
föreslagna understödet, vilket måste anses hava karaktären av en av rena
kristidsförhållanden betingad tillfällig nödhjälp, det avsedda ändamålet skall
kunna uppnås, alla erforderliga åtgärder för detsammas tillgodogörande
böra med det snaraste vidtagas, så att redan under instundande höst någon
verkan därav må kunna förspörjas. För eu lösning av bostadsfrågan på
ett mera beståndande sätt måste andra vägar sökas än den nu inslagna,
men härför erfordras en vida mera djupgående och tidskrävande utredning,
än som varit möjlig för utskottet att åstadkomma. Utskottet vill därför
framhålla, att riksdagen genom ett beslut i förevarande avseende ej må
anses hava för framtiden fattat ståndpunkt i fråga om krav, som i fall
såsom det föreliggande kunna komma att framställas på medverkan från
statens sida.

Utskottet, som i övrigt icke haft något mot de av departementschefen
föreslagna grunderna för statsunderstödets utgående att erinra,
får likväl som ett önskemål framhålla, att sådana anordningar träffas,
att understödet måtte komma till godo icke blott städer och stadsliknande
samhällen utan även i görligaste mån alla de mindre och sämre
lottade samhällen, vilka kunna vara i behov av dylikt understöd.

Slutligen vill utskottet, med anledning av vad chefen för jordbruksdepartementet
vid ärendets föredragning i statsrådet anfört beträffande

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

21

faran för att ifrågavarande åtgärder skulle underlätta eu icke önskvärd
inflyttning från landsbygden till städerna, framhålla, att utskottet till
fullo delar bemälde departementschefs uppfattning om det för landet
skadliga i ett dylikt resultat av understödsverksamheten, men att utskottet
likväl — under uttalande av sin förväntan, att man vid den närmare
anordningen av denna verksamhet i möjligaste mån tillser, att inflyttningen
till städerna icke härigenom särskilt uppmuntras — ansett
att, med hänsyn till de rådande exceptionella förhållandena ett försök
till ökande på angivet sätt av byggnadsverksamheten i allt fall och utan
hinder av berörda farhågor bör göras.

Vidkommande herr Linders ovanberörda motion föreslås visserligen
i densamma ett anslag å sjätte huvudtiteln, men då det ändamål, för
vilket detta anslag är avsett faller inom området för egnahemsverksamheten
och sålunda tillhör en huvudtitel, med vilken utskottet icke äger
taga befattning, har utskottet ansett sig icke kunna ingå i närmare prövningjav
motionen, och har utskottet alltså funnit sig böra avstyrka densamma.

På enahanda grund har utskottet ej heller ansett sig kunna taga
ståndpunkt till herr Sigfrids ovannämnda motion i vidare mån än som
framgår av utskottets uttalande till förmån för mindre samhällens delaktighet
i statsunderstödet. Utskottet kan således ej heller tillstyrka
ifrågavarande motion.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, på extra stat för år 1918 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
4,000,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet över civilärenden den 30
januari 1917 angivna grunder användas till understöd
för uppförande av bostadshus med smålägenheter, med
rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis redan under år
1917 av tillgängliga medel utanordna beloppet;

b) att herr Linders ovanberörda motion icke må
av riksdagen bifallas; samt

c) att herr Sigrids omförmälda motion ej heller
må vinna riksdagens bifall.

Stockholm den 6 mars 1917.

På statsutskottets vägnar:

CARL SWARTZ.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. J. G. Swartz, S. H. Kvarnzelius, H. H. K.
Ericson, IT. F. Lamm, J. Nilsson, C. G. Ekman, O. Bergqvist, A. C. Lindblad, I. E. G.
Svensson, A. Pers, J. L. Widell och greve N. F. Posse samt

från andra kammaren: herrar A. Ekman, H. Andersson i Skivarp, K. V. Rydén
i Malmö, G. Odqvist, E. A. Nilson i Örebro, N. A. Nilsson i Kabbarp, A. Wiklund,
A. B. Lundblad, K. O. Strid, J. A. Ingvar son, K. A. Tengdahl och S. Bengtsson i Norup.

Reservationer:

av herrar J. Nilsson, C. G. Ekman, I. E. G. Svensson, J. L. ''Widell,
greve N. F. Posse, G. Odqvist, A. Wiklund och S. Bengtsson i Norup,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Den förevarande propositionen, enligt vilken understöd av statsmedel
skall utgå för uppförande i städer och stadsliknande samhällen av
bostadshus, huvudsakligen inrymmande smålägenheter t. o. m. två rum
och kök, representerar en helt ny form för statsingripande på bostadsbildandets
område. Därigenom skulle nämligen direkt statsanslag utan
återbetalningsskyldighet lämnas, icke blott till kommunala eller s, k.
halvkommunala byggnadsföretag, utan också till helt enskilda bostadsanläggningar
av skiftande art och storlek. I följd härav har utskottet
funnit angeläget att söka åstadkomma en mera utförlig sammanfattning
av de synpunkter, som enligt utskottets mening vid propositionens behandling
synas böra uppmärksammas.

Departementschefen bygger sin framställning på den grundförutsättningen,
att det nu gäller att på bostadsområdet inskrida mot en helt
tillfällig företeelse med »ren krigstidshjälp». Detta åter förutsätter ett antagande,
att orsaken till byggpadsverksamhetens avstannande eller de med
över 10 % stegrade byggnadskostnaderna, omedelbart efter krigets avslutning
skall bortfalla och nämnda kostnader då återgå till, i jämförelse med
de nuvarande hyrorna, normala prislägen. Utan att i detta sammanhang
inlåta sig på bedömandet av sannolikheten härav, vill utskottet, som senare
återkommer till denna sak, dock redan nu betona, att utskottet icke
funnit något skäl vara anfört för bestyrkandet av en dylik uppfattning.

Av propositionens motivering framgår, att anslag till byggnadsföretag
skulle, där företaget tillhörde enskilda, utgå med i allmänhet en tredjedel
av byggnadskostnaderna, så fördelat, att staten av det sammanlagda
bidraget tillskjuter Va och kommunen l/a. I syfte att förebygga,
att ifrågavarande byggnadsverksamhet komme att utnyttjas i rent förvärvssyfte,
skulle såsom villkor för anslagets erhållande uppställas vissa be -

Statsutskottets utlåtande Nr .51.

23

stämmelser om vinstbegränsning för byggnadernas ägare. Av de uppgifter
rörande dessa villkors innehåll och effektivitet, utskottet sökt inhämta,
framgår emellertid, att någon garanti för ernåendet av det avsedda
syftet ingalunda kan anses vara genom berörda villkor vunnen.

Vid sådant förhållande har inom utskottet ifrågasatts, huruvida icke
vid understödens utlämnande kunde knytas villkor om framtida återbetalningsskyldighet
och desamma sålunda få karaktär av temporära, räntefria
lån. Enligt därom hörda sakkunniges mening kunde emellertid detta, därest
man avsåge att snabbt stimulera den nu åsyftade företagsamheten, icke
ske i annan form än att framtida återbetaluingsskylighet, exempelvis
efter 15 år, kunde ifrågasättas, »därest byggnadsmarknadens läge vid
tiden för återbetalningens början anses göra densamma befogad och
företagets finansiella ställning prövas kunna bära en sådan belastning».
Det synes utskottet vara uppenbart, att så stipulerade uppgörelser icke
kunna läggas till grund för beslut av denna art.

En av utskottet samtidigt företagen undersökning huruvida statsbidraget
skäligen kunde begränsas till rent kommunala byggnadsföretag
har också givit negativt resultat. En sådan begränsning skulle nämligen
medföra understöd åt kommuner, rörande vilka »utsikter nog torde finnas
att de även utan understöd skola fullfölja planerade kommunala bostadsföretag»,
medan däremot »mindre bemedlade egnahem sbyggare, kooperativa
bostadsföreningar och andra mer eller mindre bärkraftiga företag»
bleve utan.

Härtill kommer, att varje dylik begränsning av anslaget givetvis
gör hela denna statsåtgärd mindre värdefull. Redan enligt Kungl. Maj:ts
förslag skulle den av statsanslaget understödda byggnadsverksamheten
icke täcka mera än en fjärdedel av det normala byggnadsbehovet och
även enligt detta förslag torde väl statsbidragen komma att främst tillfalla
företag inom landets ekonomiskt starkaste kommuner.

I detta sammanhang kräver frågan om statens och kommunernas
inbördes skyldigheter och intressen att ingripa stimulerande och understödjande
för byggnadsverksamheten särskilt beaktande. Det synes därvid
vara ostridigt, att, såsom i propositionen framhålles, »bostadsfrågan
dock i främsta rummet måste anses som eu kommunernas särskilda angelägenhet».
Denna synpunkt lärer i förevarande fall böra tillmätas så mycket
större betydelse, som ofta bostadsbristen i städerna torde sammanhänga
med inflyttning av någon utvecklingskraftig industri, om vilken må
hända det samhälle dit denna industri förlägges, tidigare legat i stark konkurrens
med. andra orter, men på grund av det bättre läget, den gynnsammare
kommunala beskattningen eller för industrien större förmåner

24

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

i £>vrigt erhållit företräde. Att under sådana förhållanden staten,
och därmed även de samhällen som gått förlustiga det omstridda skatteobjektet,
skulle förpliktigas att genom direkta anslag bidraga till att hos
den redan förut bättre ställda kommunen uppföra bostadsbyggnader och därmed
tillföra denna kommun nya, bestående skatteobjekt, kan enligt utskottets
mening icke vara att befrämja en ur det helas synpunkt rättvis
och lycklig utveckling.

Vad för övrigt beträffar industriens delaktighet i uppgiften att skaffa
hos densamma anställda personer bostäder, kan man spåra en tydlig skillnad
emellan den å landsbygden förlagda industrien å ena sidan och den
i städerna existerande å den andra. Den förra sörjer i regel på ett helt
annat sätt och i vida större omfattning för sin personals bostadsbehov
än den senare. I många fall torde huvudskälet för industriens koncentration
till städerna vara att industriföretagen där anse sig frigjorda från
bostad somsorgerna. Ur statens synpunkt torde dock en dylik tendens
till avlastning från industriens sida av dess bostadsfrågor på kommunen
och nu även på staten icke skäligen böra, på sätt som genom denna
proposition ifrågasättes, särskilt uppmuntras. Det allmännas intressen
synas utskottet tvärt om gå i rakt motsatt riktning.

1 sammanhang härmed kommer också självgivet i betraktande det
av chefen för jordbruksdepartementet till propositionen fogade yttrandet
rörande den »icke önskvärda inflyttningen av arbetskraft från landsbygden
till städerna». Just kristidens högkonjunkturer för vissa industrier
och deras därav föranledda utvidgningsplaner torde till väsentlig del ha
framkallat det bostadsbehov, Kungl. Maj:ts förslag avser att täcka. Men
samtidigt framträder med större aktualitet än någonsin faran för hela
folket av att bristen på arbetskraft å landsbygden just nu tilltager och
sänker den för landets uppehälle mer än eljes oumbärliga, inhemska livsmedelsproduktionen.
Möjligt är att anställning inom industrien alltjämt
och kanske alldeles särskilt nu ter sig så lockande, att varje ansats att
därutinnan verka återhållande blir maktlös. Men att staten just under
en tid, då invandringen till stadssamhällena särskilt ter sig som en högst
allvarlig olägenhet, skulle lämna bostadsbyggandet därstädes för industriens
behov helt nya förmåner, som samtidigt icke utgå och icke heller
i fortsättningen äro avsedda att tillkomma för landsbygdsbefolkning av
något slag, måste otvivelaktigt enligt utskottets mening vara ägnat att
väcka bestämda betänkligheter.

Häremot torde anmärkas, att det nu blott är fråga om en tillfällig nödhjälp
eller, som propositionen uttrycker det, att staten »endast under
formen av en ren kristidshjälp nu ingriper». I detta avseende framställa

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

25

sig emellertid flera av propositionen obesvarade frågor. Uet nu äskade
beloppet avser endast att få en fjärdedel av behovet av nybyggnader i
åsyftade samhällen den 1 oktober innevarande år fyllt. Oavsett att det
kan på goda grunder ifrågasättas, huruvida ens några nu icke påbörjade
byggnader kunna bli färdiga till inflyttning den 1 instundande oktober,
återstår i varje fall spörsmålet, hur Kungi. Maj:t avser att förfara
till den 1 oktober 1918, därest kriget då fortfar och byggnadskostnaderna, på
sätt som hittills skett under krisen, stiga i pris. Man har då en kumulerad
bostadsbrist att räkna med. En liknande utveckling kan också
tänkas fortfara även ett tredje år. Det är för övrigt ingalunda otänkbart,
att även efter ett fredslut, när därtill export obehindrat kan ske åt alla
håll, åtgången på byggnadsmateriell blir så stark, att priserna å denna
komma att kvarstå i nuvarande höjdläge. Ytterligare kan antagas som
möjligt, att ett fortsatt, inom vissa branscher kanske forcerat industriellt
uppsving pågår och att därför åtskilliga stadssamhällen lång tid framåt få
lika eller i ännu högre grad trängande bostadsbehov som nu. Den abnormitet,
som ligger i skillnaden mellan gällande hyrespriser och byggnadskostnadernas
räntabilitet, kvarstår då tillfullo. Från dessa utgångspunkter
har utskottet försökt men ej lyckats att i propositionen eller eljest få
en anvisning om eller en överblick av det föreliggande förslagets finansiella
konsekvenser. Dock synes det vara nödvändigt, att åtminstone i
någon mån kunna bilda sig en föreställning om dessa, innan statsverket
iklädes de förpliktelser, som ett ingripande från dess sida, på sätt Kungl.
Maj:t föreslagit, under angivna förhållanden måste anses medföra också i
fortsättningen.

Då utskottet, såsom av det ovan sagda framgår, måste, med allt behjärtande
av den av departementschefen uttalade önskvärdheten i och för sig av
mildrandet av en eventuell bostadsbrist i vissa samhällen, finna den av Kungl.
Maj:t föreslagna utvägen icke vara tillrådlig, följer därav icke, att utskottet
under för handen varande förhållanden skulle motsatt sig eventuell annan
åtgärd i samma syfte. Sålunda skulle utskottet funnit önskvärt, därest
genom statens åtgärder byggnadskredit kunnat i än större omfattning
och på än förmånligare villkor än nu varit fallet beredas olika kategorier
byggnadshugade.

Enligt propositionen har också en annan utväg på ett tidigare stadium
varit ifrågasatt och av sakkunnige förordad, nämligen att genom åtgärder
i prisreglerande syfte verksamt förbilliga byggnadsmaterielen för den
svenska bostadsproduktionen. Visserligen framgår vidare, att tillkallade
sakkunniga funnit det tvivelaktigt, huruvida eu sådan åtgärd låter sig

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 24 höft. (Nr 31.) 4

26

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

praktiskt genomföras. Åven med beaktande av de med nämnda prisreglering
förbundna svårigheterna har utskottet dock icke av vad i propositionen
blivit anfört känt sig övertygat om att en dylik lösning vore
outförbar. I varje fall synes icke det däremot anförda skälet, att byggnadsmateriell-industrien
träffats av krigskonjunkturskatt, kunna eller böra
tillmätas avgörande betydelse. Åtskilliga andra näringar, som träffats
av nämnda skatt, hava likväl i den allmänna välfärdens och solidaritetens
intresse nu under kristiden fått under ena eller andra formen lämna särskilda
bidrag av skilda slag. En sådan reglering skulle också otvivelaktigt
på ett helt annat sätt än ett till vissa företag i vissa städer begränsat
statsbidrag rationellt underlättat byggnadsverksamheten i allmänhet,
vilket ur såväl statens som de enskildes synpunkter varit synnerligen
önskvärt.

En annan åtgärd, som i sin mån torde kunna på sina håll bidraga
till lindrande av bostadsnöden, vore att, där så lämpligen kan ske, medgiva
undantag från vissa mera betungande bestämmelser i byggnadsstadgan,
särskilt förbudet mot inredande av vindsvåningarna till bostäder.

Vad beträffar de av herrar Linders och Sigfrid väckta motionerna
får utskottet, under hänvisning till och i konsekvens med avstyrkandet
av propositionen, jämväl avstyrka bifall till bådadera motionerna.

Utskottet hemställer alltså,

a) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke
må av riksdagen bifallas;

b) att den av herr Linders väckta motionen nr
273 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att herr Sigfrids motion nr 279 icke heller må
till någon riksdagens åtgärd föranleda;»

>

av heiT H. Andersson i Skivarp.

Stockholm, K. L. Beckmans boktryckeri, 1917.