Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1917 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition medförslag
till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen
den 4 maj 1906 angående förhud i *vissa fall för bolag
och förening att förvärva fast egendom m. m. dels ock
i anledning av därav väckta motioner.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner, K. Larsson, Högberg, Alexanderson,
Dahl, von Sydow,* Klöf beck,* Persson i Norrköping, Karlsson
i Fjöl, Borg, Holmdahl, Zelahn, Rehn och Lorentzon.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 16 mars 1917 dagtecknad proposition, nr 164, har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning; samt

3) lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den
27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Propositionen, såvitt fråga är om det förstnämnda förslaget, har
hänvisats till lagutskottet och i övrigt till jordbruksutskottet.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det till lagutskottets
granskning överlämnade förslaget, får utskottet hänvisa till propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 9 samt. 35 käft. (Nr 46.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Herr Ingeströms
motion.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma väckta motioner, en i första kammaren,
nr 124, av herr Ingeström och en i andra kammaren, nr 397, av herrar
Nils Helger, Gustaf Flognfält, J. P. Igel, Joh:s Hedström, Alfred Persson,
X. A:son Berg, Albert Mossberg och II. E. Nordström.

I den sista motionens syfte har herr Axel Schotte instämt.

I den förstnämnda motionen har anförts följande:

»I en till riksdagen avlämnad proposition nr 164 av den 16 mars
1917 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till tre särskilda lagar om ändrad lydelse av

dels 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärva fast egendom,

dels 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att
erhålla ägostyckning, och

dels 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.

Med dessa förslag avses att utsträcka de ovannämnda i huvudsak
för Norrland gällande författningarna jämväl till Värmlands län.

En utsträckning av den s. k. norrlandslagstiftningen särskilt till
Värmlands län har ock länge varit ett önskemål. Alltsedan år 1907 hava
vid ett flertal riksdagar motioner väckts av representanter från länet med
olika politisk åskådning. Dessa framställningar hava otvivelaktigt lett till
att de av chefen för justitiedepartementet den 30 december 1911 tillkallade
sakkunniga, vilka erhöllo i uppdrag att inom departementet biträda
med en undersökning rörande omfattningen av bolags jordförvärv i
mellersta och södra delarna av riket m. m., i första hand inriktade sin
undersökning på Värmlands län. Ett betänkande angående jordfördelningen
inom nämnda län och därmed sammanhängande förhållanden avgavs
av de sakkunniga den 10 mars 1913.

Sedan emellertid en av de sakkunniga lämnat uppdraget i fråga,
tillkallade, såsom av den förevarande propositionen framgår, departementschefen
den 13 juni 1913 i den avgångnes ställe två andra sakkunniga och
framhöll därvid, hurusom han funnit det angeläget, att den undersökning
av jordförhållandena i Värmland, som sålunda skett, snarare fullständigades
i närmare angiven riktning.

I det betänkande, som dessa tre sakkunniga den 30 december 1915
avlämnade föreslog de sakkunnigas majoritet, att den norrländska s. k.
förbudslagen skulle utsträckas till Värmlands län i dess helhet. Kungl.
Maj:t har emellertid nu, i överensstämmelse med vad en av de sakkunniga

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

i särskilt yttrande hemställt, ansett att från förbudslagens tillämplighetsområde
borde undantagas den del av länet, som omfattade (lime, Väse,
Visnums, Karlstads och Näs härader.

Beträffande de sakkunnigas framställningar angående utsträckande
till Värmland av den för Norrland gällande lagen om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning och de för Norrland och Dalarna gällande
bestämmelserna om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
framhåller departementschefen, att han i likhet med de sakkunniga anser
att området för denna lagstiftning bör utsträckas att omfatta jämväl Värmlands
län, vilket även i propositionen föreslagits.

Däremot har Kungl. Maj:t icke ansett sig böra föreslå riksdagen
att till Värmland utsträcka vare sig den norrländska arrendelagen av den
25 juni 1909 eller lagen av samma dag angående uppsikt å bolags och
enskilda skogsspekulanters jordbruk i Norrland och Dalarna, vilka lagars
tillämpning för Värmland förordats, den förra lagen av de sakkunnigas
majoritet och den senare av de sakkunniga enhälligt.

Såsom förut nämnts har i den förevarande propositionen föreslagits,
att den norrländska förbudslagen icke skulle gälla för länet i dess helhet
utan att vissa i de södra delarna av länet belägna härader skulle undantagas.
Såsom skäl härför har framhållits, att bestämmelser i förevarande
avseende icke vore påkallade för omförmälda delar av länet. — Det måste
väl medgivas, att faran för att bolagen i någon större omfattning skulle
slå under sig jordbruksfastigheter i dessa trakter är ganska ringa med
hänsyn därtill att de särskilda in ägoarealerna här äro jämförelsevis
stora i förhållande till skogsarealerna. Men å andra sidan torde det ur
bolagsintressets synpunkt vara av synnerligen ringa betydelse, huruvida
dessa områden komme att undantagas; och då i allt fall förhållanden lätt
nog kunna inträffa, som göra en dylik lagstiftning även för dessa länsdelar
önskvärd, synes mig några vägande skäl icke tala för den i propositionen
föreslagna inskränkningen.

På sätt jämväl ovan framhållits innehåller propositionen icke något
förslag om den norrländska arrendelagens utsträckning till Värmland. Såsom
motiv härför anföres dels att en av de sakkunniga förklarat sig icke
anse tillräckliga skäl föreligga att tillämpa denna lag inom Värmland, där
förhållandena vore mera jämförliga med riket i övrigt än med Norrland, och
dels ett uttalande av ett enskilt bolag, vari huvudsakligen framhålles det
olämpliga för bruksdriften av en så lång ininimiarrendetid som 15 år,
vilken långa arrendetid jämväl genom att för lång tid fastställa gränserna
mellan vederbörande fastigheter skulle vålla betydande olägenheter vid
tilldelandet av jord åt industriarbetare.

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Det torde vara allmänt erkänt, att jordupplåtelser på korta eller obestämda
tidsperioder i regel föra med sig en betänklig nedsättning av den
odlade^jordens produktionsförmåga, vilken nedsättning i mera karga bygder
ofta övergår till rent av vanhävd. Om man också icke direkt kan
förneka, att de obligatoriskt långa arrendekontrakten i viss mån kunna
vålla olägenheter för arbetsgivarna, torde dock icke dessa svårigheter vara
av sådan natur, att de icke genom klokt avvägda kontraktsbestäinmelser i
övrigt kunna i huvudsak övervinnas. De stora fördelar, som vid en tryggare
besittning komma såväl jordägaren som det allmänna till godo genom
en bättre skötsel av jorden — det är ett mycket stort antal mindre jordbruk,
varom här är fråga — och genom uppkomsten av en mera fastsittande
jordbruksbefolkning, måste anses mer än väl uppväga de här framhållna
olägenheterna.

Man har ävenledes velat göra gällande, att den långa arrendetiden
jämväl kan vara till men för arrendatorn; men den bestämmelsen i den
norrländska arrendelagen, som ger arrendatorn rätt att efter det fem arrendeår
tilländagått lämna arrendet, och den möjlighet, som finnes för honom
att vid avtalet förbehålla sig rätt att före arrendetidens utgång få uppsäga
arrendet, borde härvidlag för arrendatorn vara tillräckligt betryggande. °

Såsom talande mot en lång upplåtelsetid har därjämte framhållits
de svårigheter, som därav skulle vållas vid tilldelning av jord åt industriarbetare.
Sådant måste dock betraktas såsom helt och hållet framkonstruerat,
och dessa förmenta svårigheter behöva aldrig ifrågakomma, för så
vitt man må förutsätta någon framsynthet hos industribolagens ledning.
Det torde ock i detta sammanhang böra nämnas, att dylika jordupplåtelser
till industriarbetare åtminstone inom Värmland äro mycket sällsynta
företeelser.

Den av de sakkunniga, som ansett sig böra avstyrka utsträckande av
den norrländska arrendelagstiftningen till Värmland, har emellertid varit
enig med övriga sakkunniga om en hemställan, att en social arrendelagstiftning
för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer, lantbönder
och torpare samt med dem jämnställda brukare av annans jord
måtte för hela riket komma till stånd. Därav framgår fullt tydligt att
även denne sakkunnige anser uppenbara missförhållanden vara för handen.

Då nu de framställningar, som flera gånger gjorts till riksdagen med
begäran om utredning och förslag till en social arrendelagstiftning fallit
på grund av första kammarens ställning till denna fråga, senast under innevarande
års riksdag, synas så mycket större skäl föreligga att nu utsträcka
den norrländska arrendelagen till Värmland.

Som emellertid förhållandena i Värmland äro olika mot de norr -

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

landska däri, att arrcndegårdarnes areal i Värmland oftast är avsevärt
mindre än i Norrland, hava -de sakkunniga ansett lämpligt föreslå nedsättning
av arealen inrösningsjord från i Norrlandslagen fastställda 4 hektar
till 2 hektar såsom villkor för lagens tillämpning. Då därjämte företrädesvis
i de södra delarna av länet finnas större utarrenderade jordbruk,
vilka icke ansetts böra falla under denna lagstiftning, har en maximiareal
föreslagits och satts till 20 har inrösningsjord. Jordbruk, som hålla eu
areal överstigande dessa sist nämnda, skulle således icke drabbas av lagens
bestämmelser.

Slutligen har Ivungl. Maj:t icke heller ansett sig böra föreslå en utsträckning
till Värmland av lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i
Norrland och Dalarna. Såsom motivering härför framhålles i propositionen,
att av den förebrakta utredningen icke skulle blivit ådagalagt, att de
förhållanden, som påkallat den norrländska vanhävdslagstiftningen, vore i
motsvarande grad för handen inom Värmlands län.

Från bolagshåll har, såsom av propositionen jämväl synes, framställts
anmärkningar i fråga om de grunder, enligt vilka sockenombuden utsetts
och beträffande svarens tillförlitlighet samt rörande den statistiska bearbetningen
av primäruppgifterna. Det påpekas också, att de sakkunniga
själva framhållit, att en noggrann statistik icke kunde byggas på de inkomna
svaren. Vidare uttalas, att det i varje fall synes tvivelaktigt, huruvida
inom detta län den bristfälliga skötseln av jordbruket är så lokaliserad
till bolags och enskilda skogsspekulanters jord, att denna bör göras
till föremål för särskilda, för annan jord icke gällande bestämmelser.

Beträffande sättet för utredningen har det av naturliga skäl icke
kunnat undvikas, att en del personer, vilka i viss grad saknat de nödiga
förutsättningarna att kunna till alla delar nöjaktigt besvara det vidlyftiga
frågoformuläret, kommit med bland uppgiftslämnarna. Detta måste man
nog vid alla enquéter räkna med. — Något bestridande av själva sakförhållandet,
att vanhävd i stor utsträckning förekommer på jord tillhörig
bolag och enskilda skogsspekulanter, har emellertid icke från bolagshåll
kommit till synes.

Då de sakkunniga medgivit att en fullt noggrann statistik icke kunnat
byggas på de inkomna svaren, hava de sakkunniga därmed velat säga,
att de fastmer grundat sin uppfattning i denna fråga på den mångåriga
och ingående kännedom, de äga om dessa förhållanden, och att de på grund
därav kommit till den bestämda övertygelsen, att förevarande lagstiftning
nödvändigtvis bör utsträckas till Värmlands län.

Aven om det för dem, som sakna kännedom om de lokala förhållandena
i Värmland, varit förenat med en viss svårighet att av de inkomna

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

svaren utläsa, att vanhävd är tillfinnandes i stor utsträckning, torde emellertid
en närmare granskning av folkmängdssiffrorna i de socknar, där bolagen
särskilt under de senaste årtiondena vunnit insteg och där några
väsentliga industriella anläggningar icke kommit till stånd, fullt tydligt
ådagalägga, att en synnerligen betänklig tillbakagång är för handen. Innevånareantalet
har i dessa socknar nedgått med 20—30 % eller mer, i en
socken till och med över 50 %.

Det i propositionen anmärkta förhållandet, att vanhävd jämväl torde
förekomma på annan jord än sådan som tillhör bolag eller enskild skogsspekulant,
lärer icke kunna förnekas. Men denna omständighet borde icke
utgöra något skäl mot vanhävdslagens utsträckning. Sådan vanhävd på
enskild jord, särskilt på egendomar som ofta gått i handel, samt på avlägset
belägna gårdar, torde likaledes förekomma i Norrland och Dalarna;
men härtill har dock icke tagits någon avgörande hänsyn, då fråga var om
nämnda lags införande i dessa delar av riket. Givetvis borde jämväl finnas
bestämmelser i syfte att förhindra vanhävd å enskild jord, och dylika bestämmelser
torde också i sinom tid vara att förvänta.

I anledning av en vid 1916 års riksdag av herr Åkerlund m. fl. i
andra kammaren väckt motion nr 19 beslöt nämligen riksdagen utan någon
meningsskiljaktighet att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, vilka åtgärder,
som kunde finnas lämpliga för att å jordegendom, inköpt på spekulation,
hämma vanhävd å jordbruk och byggnader.

Att med hänvisning till nyssberörda blivande utredning uppskjuta
frågan om den norrländska vanhävdslagens tillämpning i Värmland vore
särskilt under nu rådande förhållanden betänkligt. — De utomordentligt
gynnsamma konjunkturer, under vilka trä- och järnindustri för närvarande
arbeta, hava såsom en given följd medfört, att jordbruket och vad därtill
hör fått stå tillbaka, och de exceptionellt höga arbets- och körlönerna inom
nämnda industrigrenar hava dragit icke blott den mänskliga arbetskraften
utan även hästarna från jordbruket i stor omfattning. Det säger sig därför
självt, att nybyggnader, större reparationer och andra nödiga arbeten
i dessa rastlöshetens tider fått stå tillbaka.

Det måste således anses i hög grad av behovet påkallat, att åtgärder
vidtagas i syfte att dels förhindra, att jord framdeles övergår till vanhävd,
och dels åstadkomma, att vanskött jord så småningom och efter hand återföres
till normal kultur. Av vikt är också att dessa åtgärder omedelbart
vidtagas, ty ju längre därmed dröjes, desto mer omfattande och betungande
bliva det arbete och de uppoffringar, som härför äro erforderliga.

I det utlåtande, Konungens befallningshavande i Värmlands län och
länets hushållningssällskap avläto i anledning av riksdagens omnämnda skri -

Lagutskottets utlutande Nr 46.

velse, framhölls behovet av lagstiftningsåtgärder i angivet syfte och därjilrnte
underströks, hurusom ’det vore av största vikt, att dessa åtgärder
med det allra första komme till stånd, enär det nuvarande affärsläget i
hög grad inbjöde till spekulation av här antydd art’.

Till sist torde böra framhållas, att lagrådets majoritet gjort hemställan
om att vanhävdslagen skulle äga tillämpning i avseende å Värrrdands
län och därvid framhållit det betänkliga uti att till länet utsträcka tilllämpningen
av den norrländska ägostyckningslagen utan motsvarande utsträckning
av vanhävdslagens giltighetsområde.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville besluta att det förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom måtte antagas med den ändringen,
att förbudet skall gälla Värmlands län i dess helhet;

att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen den 25 juni 1909
om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna skall lända
till efterrättelse i Värmlands län, där arrendet omfattar inrösningsjord till
en vidd av minst 2 hektar och högst 20 hektar; samt

att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen den 25 juni 1909
angående uppsikt å bolags och enskilda skogsspekulanters jordbruk i Norrland
och Dalarna måtte utsträckas att gälla även Värmlands län.»

I motioner II: 397 har anförts följande:

»I proposition nr 164 har Kungl. Maj:t förelagt riksdagen förslag Herrar Heltill
lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angå- ^motion. I * * * * * * 8
ende förbud i vissa fåll för bolag att förvärva fast egendom, lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att
erhålla ägostyckning samt lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och

22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring.

Samtliga dessa förslag till lagändringar äro grundade på ett betän kande,

som tre sakkunniga den 30 december 1915 avlämnat till Kungl.

Magt och som innehåller eu allmän utredning angående jordförhållandena
i Värmlands län samt av utredningen föranledda framställningar och för slag.

De sakkunniga hade hemställt, att förutom den norrländska förbudslagen
och därmed sammanhängande lagstiftning angående ägostyckning
jämväl lagarna den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom
Norrland och Dalarna samt angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland
och Dalarna måtte tillämpas i Värmland.

De båda sistnämnda förslagen hava emellertid icke föranlett någon

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

framställning från Kungl. Maj:t till riksdagen, och såsom skäl härtill innehåller
det propositionen åtföljande anförandet till statsrådsprotokollet endast
ett sammanfattande referat av vad bolagen haft att invända mot en tilllämpning
av nämnda lagar inom Värmland. Bolagens uttalande, som jämväl
vunnit Konungens befallningshavandes i Värmlands län förord, anser
sig statsrådet kunna taga för gott gent emot vad som i motsatt riktning
anförts av de sakkunniga och flera hundra värmländska förtroendemän i
oberoende ställning.

Det första skäl, bolagen anfört mot den norrländska arrendelagens
tillämpning i Värmland är, att en huvudförutsättning för den längre
arrendetid, som denna lag bestämmer, måste anses vara, att kontrahenternas
inbördes förhållande inskränktes till vad som rör arrendet och denna förutsättning
skulle icke vara för handen i Värmland, särskilt icke i bruksdistrikten,
där sedan gammalt arrendeförhållandet varit förbundet med
skyldigheten för arrendatorn att kola och framköra viss kvantitet kol. Det
vore för båda parterna omöjligt att uppgöra arbetsavtal för så lång tid
som 15 år, icke heller kunde denna arbetsskyldighet lösgöras från arrendet.

Häremot vilja vi göra följande erinringar. Det är visserligen riktigt
att bolagens och torparens inbördes förhållande icke inskränkas till
vad som rör arrendet. Med brukningsrätten till jorden har sedan gammalt
varit förenat viss arbetsskyldighet, ursprungligen i mycket högre
grad än vad nu är förhållandet. Men det återstår att visa, att denna
anordning också varit den lyckligaste för båda parterna och att det är
lyckligt även under nuvarande i mångt och mycket ändrade förhållanden.
Att detta ingalunda är säkert framgår tydligt nog därav, att sammankopplandet
av jordarrendet med arbetsavtalen icke kunnat vidhållas i full
utsträckning, utan undan för undan ha eftergifter härutinnan skett. Dagsverksskyldigheten,
som förr var allmän, är nu allt mera sällsynt och torde
knappast förekomma upptagen i kontrakten. Skyldigheten att utföra kolning
är visserligen kvar, men den tillämpas ganska godtyckligt. I de
flesta kontrakt ålägges torparen att kola visst antal milor och hugga vissa
»långvedar», oberoende av torpets storlek, men priset för arbetet har man
numera icke utsatt i kontraktet, ja stundom gitter man inte ens fylla i
blanketten det antal milor eller »långvedar» som skola utföras.

Men oaktat dessa bestämmelser måste anses vara en ren parodi på
arbetsavtal, sätta de dock torparen i en synnerligen beroende ställning
dels på grund därav att han för sitt uppehälle är beroende av de arbetstillfällen,
som bolaget kan ge, och dels på grund av den korta arrendetiden.
Det är visst icke riktigt, som man av bolagens uttalande skulle

Lag utskottet» utlåtande AV 46.

kunna tro, att alla torpare ha ens 5-åriga kontrakt. Hundratals torpare
ha kontrakt på endast ett år.

Av kontraktshestämmelsen om viss arbetsprestation och saknaden
av angivet arbetspris begagnar sig bolaget till att låta torparen arbeta för
verkligt underpris, och arbetaren har icke ett enda ord med i laget vid
bestämmande av priset för detta arbete. Som exempel kan nämnas, att
ett bolag för de s. k. arrendekolen i år betalt G kronor pr stig (40 hl.)
ett annat bolag 5,eo—7,20, under det bergsmän i samma trakt fatt betala
11 kronor pr stig (se bil.). Till försvar härför anföres, att prisskillnaden
skall utgöra en form för arrendeavgift till utfyllnad av den relativt låga
årliga arrendesumman, som torpax-en erlägger i penningar. Men .detta har
till följd, att torparen aldrig kan veta, hur mycket han i verkligheten får
betala i arrende. I många fall kan detta gå upp till belopp långt överstigande
värdet av brukningsrätten till torpet.

En var opartisk bedömare måste erkänna, att denna form för arbetsavtal
är högt otillfredsställande och otidsenlig.

Men är den nödvändig? Bolagen påstå att så är förhållandet med
hänsyn till säkerställandet av den för brukens drift behövliga kolfångsten.
Något bevis för detta påstående anföres icke och kan knappast anföras.
Det är nämligen omöjligt att förstå, varför icke dessa bolag såväl som
andra arbetsgivare skola kunna träffa avtal med arbetarna eller deras organisationei-.
Det har också visat sig, icke minst denna vinter, att bolag och
torpai-e måst trots arrendekontrakten träffa kollektivavtal. Tillvaron av
den kontrakterade arbetspreserxtationen har endast föranlett trakasserier
mot torparna.

Vad bolagen anfört om att den längre ari''endetiden skulle förhindra,
att från större gårdar vid själva iixdustricentra tilldelades arbetarna
jord för bostadslägenheter med tillhörande småbruk, förtjänar intet
avseende, då sådan möjlighet kan beredas, antingen därigenom, att bolaget
behåller en för sådant ändamål lämplig egendom under egen drift erforderligt
antal år, eller att i kontraktet göres sådant förbehåll som i samma
lags 31 § sägs.

Bolagen ha slutligen som stöd för sin ståndpunkt hänvisat till vad
som anföids av säi’skilda sakkunniga den 17 december 1915 i betänkande
angående de allmänna skogarna i södra och mellersta delarna av Sverige.
Dessa sakkunniga uttala bl. a. det önskemål, att å varje skog erforderligt
antal arbetarlägenheter måtte anordnas samt att de arrendeavtal, vilka
fixerade mängden av och priset på brukarens arbetsprestationer, i regel
måtte ingås på fem år i sänder. I motiveringen till sitt utlåtande hava
nämnda sakkunniga påpekat, att, då arbetspriserna alltfort äro i stigande,
Bihang till riksdagens ''protokoll 1917. 9 sand. 35 käft. (Nr 46). %

Ijagutskottets utlåtande Nr 46.

brukaren givetvis bleve lidande på att priserna i kontraktet fastlåstes för
allt för lång tid i sänder, därför borde en reglering av arbetsprisen ske
med ej allt för långa mellanrum.

Detta uttalande vilar ju på den förutsättningen, att arrendet är förbundet
med viss arbetsprestation och visst arbetspris. Men, såsom ovan
sagts, är numera icke arbetspriset bestämt i kontrakten, och vi anse, att
icke heller någon arbetsmängd där bör bestämmas. Det önskemål, som
nu nämnda sakkunniga uttala därom, att en reglering av arbetspriserna
må kunna ske med ej alltför långa mellanrum, vinnes tydligen allra bäst
just därigenom att arbetsavtalet lösgöres från arrendet, vilket också torde
vara, vad torparna själva önska.

Då härmed alla väsentliga skäl, som bolagen anfört emot den norrländska
arrendelagens tillämpning i Värmland, blivit bemötta och Kungl.
Maj:t icke har ett enda ord att lägga till bolagens argument, kunna vi
icke annat än finna, att den fullt övertygande utredning, som den värmländska
jordundersökningen förebragt, bort föranleda Kungl. Magt att förelägga
riksdagen förslag om tillämpande av den norrländska arrendelagen
även i Värmland.

För att lagen här skall ha åsyftad verkan är det emellertid oundgängligt,
att, såsom sakkunniga föreslå, den nedre gränsen för den areal
inrösningsjord i fråga om vilken lagen skall tillämpas i Värmland nedflyttas
till 2 har, alldenstund en hel mängd av de torpare, som bäst behöva
lagens skydd, arrendera fastigheter med mindre areal än 4 har.

I fråga om vanhävdslagens behövlighet i Värmland kunna vi fatta
oss kort. Här står påstående mot påstående. Bolagen anse, att ingen
nämnvärd vanhävd föreligger, hundratals fullt trovärdiga personer i oberoende
ställning i olika delar av Värmland ha intygat motsatsen. Statsrådet
säger, att det näppeligen kan anses visat att vanhävd förekommer i
en utsträckning, som gör ett ingripande från lagstiftningens sida nödvändigt.
Man frågar sig då, hur långt vanhävden skall sträcka sig, innan
statsmakterna skola ingripa. Vi för vår del anse, att i all synnerhet under
nuvarande tidsförhållanden ingen vanhävd alls får tolereras, och enligt vad
vi ha oss bekant genom trovärdigt folk och vad vi med egna ögon iakttagit,
förekommer vanhävdad jord på sina håll i Värmland i så stor utsträckning,
att det vore oförsvarligt att längre låta det fortgå som hittills.
Vi vilja därför påyrka att vanhävdslagen må tillämpas i hela Värmland.

Icke ens i fråga om förbud för bolag att i Värmland förvärva fast
egendom har Kungl. Maj:t kunnat helt följa de sakkunnigas förslag. Från
tillämpningen av denna lag undantagas nämligen i propositionen i enlighet
med reservantens inom sakkunniga yrkande, Olme, Vase, Visnums,

Lagutskottet» utlåtande Nr 46.

Karlstads och Nääs härader, inom vilka enligt statsrådets mening bestämmelser
i förevarande hänseende icke äro påkallade.

Såsom sakkunniga framhållit, och såsom f. ö. framgår av en blick
på den karta över bolagsegendomarnas procent i mantal, vilken är fogad
till sakkunnigas betänkande om jordfördelningen i Värmlands län, kan
emellertid icke dragas någon bestämd gräns, nedom vilken ifrågavarande
lagstiftning skulle vara obehövlig. Visserligen finnas i de nyssnämnda
häraderna några små socknar, inom vilka bolagen ännu 1913 icke lagt
under sig större eller mindre områden, men å andra sidan finnas även i
mellersta och norra delarna av länet socknar, dit bolagsväldet vid den
tiden ännu icke trängt. Icke något av de nämnda häraderna hade gått
alldeles fritt från bolagens jordbegär. Och sedan denna undersökning
företogs har efter vad vi tro oss veta inköp av egendomar å bolagens sida
ägt rum även i södra Värmland.

Under sådana förhållanden och då ifrågavarande lagstiftning måste
hava ett förebyggande syfte, anse vi icke tillräckliga skäl föreligga att göra
undantag i lagstiftningen för någon del av länet.

1 anledning av vad sålunda blivit anfört få vi föreslå,

att riksdagen må besluta

1. följande ändringar i den av Kungl. Maj:t föreslagna ''Lag om
ändrad lydelse i 1 och 3 §§ i lag av den 4 maj 1906 angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom’.

§ 1.

Bolag eller förening må ej i andi''a fall än nedan stadgas förvärva
fast egendom å landet inom Värmlands län eller inom Nedansiljans, Ovansiljans
— — — — — — — — — — —■- — — —.

§ 3.

a) — — — — — — — — — — — — — —

b) - - - -- -- -- -- -- -

c) inom Värmlands — — — — — — — nämligen:

15 hektar — — — — — — — — — — — —.

10 hektar — — — — — — — — — — — —.

5 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen
lika stort område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Stora
Kils socken av Kils härad samt hela Nääs, Grums, Karlstads, Olme, Vase
och Visnums härader — — — — — — — — — — —.

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

2. att den norrländska arrendelagen utsträckes att gälla även för
Värmland och att i sådant avseende i ''Lag den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna’ bland uppräkningen av
områden på vilka lagen skall äga tillämpning införes orden ''Värmlands
län’, samt att för detta län stadgas, att Jagens bestämmelser skola lända
till efterrättelse, där arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd av minst
2 har och högst 20 har;

3. att lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å bolags och enskilda
skogsspekulanters jordbruk i Norrland och Dalarna måtte utsträckas
att omfatta även Värmlands län, samt för dessa ändamål sådan ändring
genomföres i nämnda lag, att orden ''Värmlands län’ tillägges i den i lagens
ingress förekommande uppräkningen av de områden, på vilka lagen
där angives skola äga tillämpning.

Slutligen få vi vördsamt anhålla, att utskottet måtte närmare utforma
den lagtext, som av förestående förslag kan påkallas.

Vid motionen hava fogats följande bilagor:

Bilaga 1.

Skogsarbetare Arrendekontrakt.

Till arrendator å lägenheten Igelhöjden tillhörande Hellefors Bruks Aktiebolag
och belägen i Gåshorns socken inom Vermlands län, antages härigenom på
en tid av ett år från den 14 mars 1911 till den 14 mars 1912 Per Jansson på
följande villkor:

l:o

Arrendator ålligger att för lägenheten varje år betala tjugu (20) kr. som
erlägges V12 vid varje månads slut antingen kontant eller medelst avdrag från
arrendatorns innestående arbetsförtjänst.

2:o.

Det vägunderhåll in natura, som åligger lägenheten, skall arrendatorn
fullgöra utan rätt till ersättning.

3:o.

Före avträdandet skall arrendatorn hava verkställt behövliga arbeten för
trädesbruk, höstsådd, höstplöjning samt gräsfrösådd till blivande första års vall,
för vilka arbeten han vid avträdandet gottgöres.

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

4:o.

För egna kreatur — dock ej får — till lika antal som å lägenheten vinterfödas,
äger arrendatorn erhålla bete, där sådant kan upplåtas utan skada för
skogsåterväxten och med iakttagande av de föreskrifter som härom meddelas av
skogsförvaltningen. Getter få ej å lägenheten hållas.

5:o.

Efter skogsförvaltningens anvisning erhåller arrendatorn nödigt virke till
stängsel och vedbrand.

6:o.

Arrendatorn får ej å lägenheten idka jakt eller kräftfångst samt får ej
heller hålla hund. Även vare det arrendatorn förbjudet att hos sig hysa obehöriga
eller vanfrejdade personer.

7:o.

Om väg behöver av bolaget tagas över lägenhetens ägor, må arrendatorn
ej motsätta sig sådant.

8:o.

Till efterrättelse gäller den för lägenheten fastställda till kontraktet bifogade
skogsordningen.

9:o.

Kunna bolaget och arrendatorn ej enas angående vare sig tolkningen av
detta kontrakt eller på grund av detsamma utgående ersättningar, skall fråga
härom hänskjutas till skiljomän enligt lag av 28 okt. 1887.

10:o.

Detta kontrakt får ej intecknas.

ll:o.

I övrigt skola bestämmelserna i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom lända till efterrättelse.

Av förestående kontrakt äro två lika lydande exemplar upprättade, varav
ordägaren och arrendatorn taga var sitt.

Hellefors den 14/a 1911.

För Hellefors Bruks Aktiebolag.
A. Reuterskiöld.

Gustaf Lindbohm.

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Med detta kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig att till alla
delar efterkomma detsamma.

Per Jansson.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

Wiktor Carlberg. Walfrid Jansson.

Bilaga 2.

Brukningskontrakt.

Till brukare av lägenheten »Gottland» Gåsborns socken från den 14 mars
1909 till den 14 mars 1910 antages härmed Carl Petter Carlsson på följande villkor:

l:o.

Brokaren åligger att för lägenheten varje år dels betala 87: 50 kronor, som
erlägges med V1-’ vid varje månads slut antingen kontant eller medelst avdrag
från brukarens innestående arbetsförtjänst

dels efter tillsägelse och anvisning av vederbörande skogsförvaltning och
mot ersättning, som beräknas efter överenskommet pris, där ej nu här bruklig
prislista kan tillämpas utföra följande arbete:

Under den i orten brukliga drivningstiden på vintern, utforsling av virke
från skogarna i den mån sådant arbete anvisas och kan medhinnas.''

Under den i orten gängse kolningstiden omsorgsfullt kola c:a ...............

långvedar mot ett pris av ____________ öre per hektoliter, och skola dessa kol leve reras

på anvisat ställe mot nu gällande prislista för kolkörning.

Under hela året med undantag av den tid, som åtgår för ovannämnda arbeten
och för egendomens skötsel verkställa annat förekommande arbete.

2:o.

Brukaren är skyldig att å lägenheten hålla 1 häst och så många kor,
som lägenheten kan vinterföda.

3:o.

Det vägunderhåll in natura, som åligger lägenheten, skall brukaren fullgöra
utan rätt till ersättning. Eljest svarar jordägaren för all den skatt och allmän
tunga, som utgår för lägenheten.

Lagutskottets utlåtande Nr 4.6.

4:o.

Före avträdandet skall brukaren hava verkställt bebövliga arbeten för trädesbruk,
höstsådd, höstplöjning och gräsfrösådd, för vilka arbeten han vid avträdet
åtnjuter ersättning.

Ersättningens belopp skall i händelse av tvist bestämmas av skiljomän i
den ordning, som stadgas i lagen om skiljomän den 16 oktober 1887.

5:o.

Brukaren skall vid fullgörande av honom åliggande aftieten ställa sig skogsförvaltningens
föreskrifter till noggrann efterrättelse.

6:o.

För egna kreatur, till lika antal, som å lägenheten vinterfödas, eger brukaren
erhålla bete där sådant kan upplåtas utan skada för skogsåterväxten och
med noggrant iakttagande av de föreskrifter, som härom meddelas av skogsförvaltningen.
Får och getter få ej å lägenheten hållas.

7:o.

Efter skogsförvaltningens anvisning erhåller brukaren nödigt virke till
underhåll av byggnader och stängsel ävensom nödigt bränsle, det senare företrädesvis
av skogsaviall.

8:o.

Brukaren får ej å lägenheten idka jakt, kräftfångst eller fiske, ej heller
hålla hund. Aven vare det brukaren förbjudet att låta någon till hans hushåll
ej hörande person, bosätta sig på lägenhetens ägor liksom att hos sig hysa obehöriga
eller vanfrejdade personer samt att idka handel med spritvaror, vin eller
maltdrycker.

9:o.

Om vid virkesforsling väg behöver tagas över lägenhetens ägor, må
brukaren icke motsätta sig sådant.

10:o.

Dör brukaren skall lägenheten avträdas å den fardag som inträffar näst
efter dödsfallet.

ll:o.

Därest icke från någondera sidan uppsägning sker före arrendetidens utgång,
förlänges arrendet 1 år för varje gång.

Lagutskottets utlåtande Nr 46''.
12:o.

Detta kontrakt får ej inteckna^.

Av förestående kontrakt äro två lika lydande exemplar upprättade, varav
jordägaren och brukaren taga var sitt.

Gustav Ehnan.

(Jordägarens underskrift.)

J. W. Pettersson.

Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig att till
alla delar efterkomma detsamma.

P. Karlsson.

(Brukarens underskrift.)

Bevittna:

Frank Pettersson.

E. Jul. Eriksson.

Vidimeras:

Aron Aronsson. Karl Edward Karlsson.

Bilaga 3.

Protokoll vid möte med arrendatorer och
torpare i Älvsjöhyttans skolhus annandag påsk 1917.

§ 1.

Mötet, som var utlyst av riksdagsmannen Nils Helger för att giva arrendatorer
och torpare tillfälle att yttra sig om Kungl. Maj:ts proposition nr 164 till
årets riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den
4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag att förvärva fast egendom m. m.
och var besökt av 10 hästtorpare, 5 dagkarlstorpare samt 30 andra vuxna personer
tillhörande torparnas familjer,

öppnades av riksdagsman Helger med eu redogörelse för nyssnämnda kungliga
proposition ävensom för det huvudsakliga innehållet i de s. k. norrlandslagarna.

§ 2.

Sedan till mötets ordförande enhälligt valts riksdagsmannen Nils Helger
yttrade f. d. gruvfogden n.v. torparen Karl Larsson som sin mening, att samtliga
norrlandslagarna borde tillämpas i hela Värmland. Arbetsavtalen borde träffas

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

fritt och lösgöras från arrendeavtalen. Som det nu är få bolagens arren datorer
och torpare mindre betalt för sitt arbete än arbetare från andra håll, ända till
2-5o mindre per dag för arbetare och 30 ä 40 % mindre för körning. Skillnaden
för en dagkarlstorpare i årsförtjänst kan uppgå till 300 kr. Även vanhävdslagen
borde tillämpas. Här finnas många torp utlagda. Det vore lika viktigt att det
funnes vanhävdslag för busen. En bel del av torparnas hus äro fallfärdiga och
omöjliga att få någon att bebo.

Torparen Karl Skålberg i Gräsåsen instämde till alla delar med herr Larsson
och betonade särskilt behovet av vanhävdslagen. Skålberg hade särskilt med
förargelse sett, huru vanhävden vinner utbredning, allt under det att man överallt
klagar över brist på livsmedel. •

F. d. gruvfogden Larsson uppräknade följande egendomar som f. n. ligga i
vanhävd: Eskilsberget, Badstuhöjden, Igelhöjden, Bäcktorp, Syltorp, Luksbo, Myrheden,
Månhöjden, Lurhöjden, Svankärr shöj den, Vitklinten, Eriksdal, Skäfthöjden
och Yxtjärn. Det fanns möjligen fler.

F. d. skogvaktaren P. A. Karlsson meddelade, att han intet hade att invända
mot förestående uppgifter. Arbetspriserna numera hade han icke så noga reda
på utan i vad som rörde kulturarbete, vid vilket bolagets arrendatorer under 1916
förtjänat 2''75 per dag och utomstående vid samma tid fått annat arbete på vilket
de förtjänat ända till 4''so.

Torparen Alfred Berg qvist i Fäbohöjden meddelade, att, i olikhet med förhållandena
i Glåsborn, icke i kontraktet men val i skogsordningen, som enligt
kontraktet måste åtlydas. vore stipulerat, att varje torpare, oberoende av torpets
storlek skulle kola 600 kubikmeter ved. Men för den ved som kolades utöver
dessa 600 kubikmeter betaltes samma pris. I år hade priset varit 14—18 öre per
hl. kol. _ .

Maskinisten Klas Karlsson vitsordade, att herr Larssons uppgifter vore fullt
exakta och så mycket säkrare, som Larsson deltagit i de flesta husreparationer
som förekommit på senare åren. Dessa reparationer hade till största delen bestått
i rödfärgning och enklare träarbeten. Nybyggnader ha icke på flera år
förekommit. _ .

De närvarande bestyrkte enhälligt att förestående uppgifter voro riktiga.

§ 3-

Sedan överläggningen förklarats avslutad, beslöt mötet enhälligt uttala
sig för #

att den norrländska förbudslagen mot bolags jordförvärv
måtte utsträckas till att omfatta även hela Värmland,

att den norrländska arrendelagen måtte vinna tillämpning
i Värmland, dock med den ändringen, att lagen måtte
gälla jordbruk med ned till 2 har inrösningsjord,

att vanhävdslagen måtte utsträckas till att omfatta
även Värmland.

Bihang till riksdagens protokoll 1917, 9 sand. 35 käft. (Nr 46.) 3

. Lagutskottets utlåtande A v 46.

§ 4.

Sedan ovanstående referat av samtliga yttranden upplästs och av respektive
talare vidkänts, valdes herrar P. A. Karlsson och Karl Larsson att justera
detta protokoll.

Älvsjöhyttan den 9 april 1917.

Nils Helger.

Justerat samma dag.

K. Larsson. P. A. Karlsson.

Alvsjöhyttan.

Bilaga 4.

Protokoll vid möte med arrendator^ och torpare
i Gråsborns sockenstuga påskdagen 1917.

§ 1.

Mötet, som var utlyst av riksdagsmannen Nils Helger för att giva arrendatorer
och torpare tillfälle att yttra sig om Kungl. Maj:ts proposition nr 164 till
årets riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 8 §§ i lagen den 4
maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag att förvärva fast egendom m. m.,
och var besökt av 2 bolagsarrendatorer, 6 bolagstorpare, 3 andra arrendatorer och
8 självägande bönder samt 2 andra personer, öppnades av riksdagsman Nils Helger
med en redogörelse för nyssnämnda proposition ävensom för det huvudsakliga
innehållet i de s. k. norrlandslagarna.

§ 2.

Sedan till mötets ordförande enhälligt valts undertecknad, Helger, yttrade

Hemmansägaren Karl Karlsson i Klockartorp, att norrländska förbudslagen
borde tillämpas i Värmland, men den borde kompletteras, så att icke pantning
av jordegendomar kunde ske.

Arrendatorn Aron Aronsson ansåg det orätt att bolagen pantningsvägeu
kunna komma åt egendomar. Detta vore emellertid det sätt som praktiserats
sedan gammalt. Sedan den självägande bonden satt sig i skuld till bolaget hade
detta sökt utmätning och blivit tilldömd egendomen. Trodde emellertid icke, att
detta var medgivet enligt den norrländska förbudslagen.

Ordföranden upplyste, att norrlandslagstiftningen är behäftad med åtskilliga
brister, vilkas avhjälpande är föremål för särskild utredning.

Hemmansägaren Karl Karlsson i Klockartorp ville förorda, att såväl norrländska
förbudslagen som norrländska arrendelagen och vanhävdslagen bleve tilllämpade
i hela Värmland och att bristerna i norrlandslagen snarast möjligt avhjälptes.

lagutskottets utlåtande AV 4ti.

1!»

Torparen August A damsson i Bäcken instämde häri och meddelade pa förfrågan,
att Lesjöfors bolags torpkontrakt äro ettåriga. I kontrakten är bestämt,
att torparen — oberoende av torpets storlek — skall göra två milor eller tre
stycken långved om 87 kbin. löst mått per långved. Arbetspriset är icke angivet
i kontraktet. 1 de gamla kontrakten var även priset på arbetet fastställt,
men dessa priser hade icke kunnat vidhållas, och i de nya kontrakten namnes
intet om arbetspriserna. Dessa uppgifter bestyrktes av Lesjöfors aktiebolags
skogvaktare K. E. Berglund, som var vid mötet närvarande.

Adamsson meddelade vidare, att det arbetspris, som bolaget betalte för det
arbete, som enligt kontraktet skulle utföras, vore ett verkligt underpris och att
detta arbete vanligen räckte året om. På detta sätt bleve arrendeavgiften
obegränsad.

Skogvaktaren Berglund invände, att arbetspriserna till torparna vore —
med undantag av de s. k. arrendekolen — desamma, som bolaget betalte lejda
arbetare, som icke vore bolagets torpare.

På förfrågan meddelade herr Berglund, att bolaget denna vinter betalte för
s. k. arrendekolning 6 kronor per stig inberäknat inkörningen till milan, för den
övriga kolningen betaltes 10 kronor per stig, likaledes inberäknat inkörning
till milan.

Bergsmannen Kalle Jansson i Gåshorn upplyste på förfrågan, att bergsmännen
för samma arbete betalat 11 kronor, dock både deras ved varit betydligt
bättre än bolagens. Uppgiften bestyrktes av flera närvarande personer.

August Adamsson uttalade på förfrågan såsom sin mening, att det vore
fördelaktigare för torparen, om han finge betalt för sitt arbete efter ortens pris,
även om arrendeavgiften vore något högre. Häri instämde flera torpare.

Arv endator erna Erik Nilsson och Erik Gustav Eriksson, som i sina kontrakt
icke voro ålagda visst arbete, förklarade, att de ansågo sin ställning bättre än de
torpares, som hade viss arbetsskyldighet.

Skogvaktare Berglund invände, att de fingo erlägga betydligt högre arrende.

Nilsson och Eriksson vidhöllo emellertid, att de detta oaktat hade det
bättre ställt.

Arrendator}! Nils Bergman i Hagarna, som i många år varit bolagstorpare
med viss arbetsskyldighet men numera arrenderade eu egendom av en bergsman
mot erläggande av endast penningarrende, bekräftade, att den senare formen för
arrende vore fördelaktigare.

Hemmansägaren K. E. Nilsson i Fallet instämde med Karlsson däri, att
förbudslagen borde omfatta hela Värmland och att även den norrländska arrendelagen
borde här tillämpas. Men det vore nödvändigt att den senare lagen komma
att gälla för egendomar med ned till 2 hektar inrösningsjord. Ansåg att även
den 15-åriga arrendetiden vore för kort. Man borde ställa det så att arrendatorn
finge ägna sig mera åt jordens skötsel. I den norrländska arrendelagen borde
emellertid snarast möjligt inrymmas bestämmelser om att kontrakten bleve från
arrendatorns sida uppsägbara efter 5 år. Men för bolagen vore detta icke behövligt.
De fingo nog arrendatorer. Det vore till bolagens fördel, att arrendet
var förbundet med kolningsskyldighet, men för arrendatorn vore det fördelaktigare
om arbetsavtalen gjordes oberoende av arrendet.

August Adamsson ansåg att arrendatorn f. n. vore tvungen att arbeta åt
bolaget för det pris, bolaget ville betala. »Min lag är det, som disponenten, för -

Utskottet.

20 Lagutskottets utlåtande Nr 46.

valtaren och skogvaktaren bestämma.» Det vore icke möjligt för torparen under
nuvarande förhållanden att ordentligt sköta sin egen jord. Han måste i första
hand utföra arbete åt bolaget. Förr var det vanligt att bolaget både i vår- och
slåttanden budade torpare till mans- och kvinnodagsverken. Fortfarande sker det
i slåttanden och torparna anse sig icke ha rätt att vägra.

Detta bestyrktes av flera torpare och erkändes av skogvaktaren.

På förfrågan meddelade Adamsson med instämmande av flera mötesdeltagare,
att om en längre arrendetid och ersättning vid avträdet för odlingar och jordförbättringar
bleve tillförsäkrade torparen, samt om arbetsavtalen lösgjordes från
arrendet, skulle torparen säkerligen sköta sin jord bättre.

§ 3.

Sedan överläggningen förklarats avslutad, beslöt mötet enhälligt uttala

sig för

att den norrländska förbudslagen mot bolags jordförvärv måtte utsträckas
till att omfatta hela Värmland,

att den norrländska arrendelagen måtte erhålla tillämpning i Värmland,
dock med den ändring, att lagen må gälla jordbruk av med ned till 2 har inrösningsjord.

att vanhävdslagen må utsträckas till att omfatta även Värmland.

§ 4.

Sedan ovanstående referat av samtliga yttranden föredragits och vidkänts
av vederbörande talare, valdes hrr Aron Aronsson och Karl Karlsson att justera
mötets protokoll.

Gäsborn som ovan. Nils Helger.

Justerat den 9/4 1917.

Aron Aronsson.
Karl Edvard KarlssoD.

Vad först beträffar det i propositionen ingående förslaget till ändring
i den s. k. förbudslagen, har utskottet kommit till den uppfattning, att
förhållandena inom Värmlands län i de för denna lagstiftning betydelsefulla
hänseendena betinga en utsträckning av dess tillämplighetsområde
till nämnda län. Utskottet är ock av den mening, att en så väsentlig och
lokalt begränsad olikhet icke kan anses vara för handen i de enligt det
kungl. förslaget undantagna sydliga häraderna, jämfört med vissa delar
av länet i övrigt, att denna olikhet bör tilläggas avgörande betydelse

Latjutulcottetn utlåtande AV 4(1.

gentemot de skal som tala för att, likasom i deri kungl. propositionen
föreslagits i fråga om ägostyckningsrfttten, låta lagstiftningen omfatta
länet i dess helhet. Bestämmes, såsom i herr Helgers m. flis motion föreslås,
stödskogens omfattning till allenast samma ringa areal, som enligt
det kung], förslaget skall gälla för Stora Kils socken och för Grums
härad, framträder ''ock den ifrågavarande begränsningen i den enskilda
förfoganderätten såsom icke alltför ingripande.

1 båda de avgivna motionerna yi*kas vidare, att såväl lagen om
uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne som ock lagen om
arrende av viss jord i nämnda landsdelar måtte utsträckas att gälla Värmlands
län.

I fråga om uppsiktslagen har departementschefen, under medgivande
att vanvård av jordbruk i vissa fall föreligger, funnit det tveksamt, huruvida
det kan anses vara utrett, att detta missförhållande är för handen i
eu utsträckning, som gör ett ingripande i lagstiftningsväg för närvarande
nödvändigt. Utan att härom uttala någon bestämd mening, anser utskottet
det emellertid, med hänsyn till jordförhållandena inom länet, förefinnes
en fara för att dylik vanvård vid ökad frestelse till jordbrukets
nedläggande skall gripa omkring sig, och anser utskottet det fördenskull
lämpligt, att i sammanhang med den av Kungl. Maj:t föreslagna lagstiftningen
jämväl uppsiktslagen kommer till tillämpning inom länet. I fråga
om den norrländska arrendelagen har utskottet däremot icke funnit sig i
tillfälle att på grundval av förhandenvarande utredning kunna med säkerhet
bedöma, huruvida denna lagstiftning, särskilt i det skick, den med
norrländska förhållanden för ögonen erhållit, lämpar sig att överflyttas
till tillämpning för Värmlands län; och finner sig utskottet alltså icke
kunna i denna del tillstyrka motionerna.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte

l:o) med tillkännagivande, att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kunnat i oförändrat skick avriksdagen
godkännas, i anledning av nämnda proposition
och de i ämnet väckta motionerna för sin del antaga
följande

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Lag

om ändrad lydelse av I och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordna», att 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
skola erhålla följande ändrade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag.)

I §■

Bolag eller förening må ej i andra
fall än nedan stadgas förvärva fast
egendom å landet inom Färnebo,
Nyeds, Kils, Grums, Gillbergs, Nordmarks,
Jösse, Älvdals eller Fryksdals
härad'' i Värmlands län eller inom
Nedan-Siljans, Ovan-Siljans eller
Väster-Dals fögderi eller Envikens
eller Svärdsjö socken i Kopparbergs
län eller inom Södra Hälsinglands,
Norra Hälsinglands eller Västra Hälsinglands
fögderi av Gävleborgs'' län
eller inom Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens eller Norrbottens
Järn

A fastighet i köping eller å annan
ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall
iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

3 §.

Bolag; eller förening må förvärva
den del av ett hemmans avrösnings -

(Utskottets förslag.)

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra
fall än nedan stadgas förvärva fast
egendom å landet inom Värmlands
län eller inom Nedan-Siljans, OvanSiljans
eller Väster-Dals fögderi eller
Envikens eller Svärdsjö socken i
Kopparbergs län eller inom Södra
Hälsinglands, Norra Hälsinglands eller
Västra Hälsinglands fögderi av
Gävleborgs län eller inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens
eller, Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan
ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall
iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

3 §.

Bolag eller förening må förvärva
den del av ett hemmans avrösnings -

Lagutskottets utlåtande Nr 4t>.

{Kanyl. Maj ds förslag.)

jord med impedimenter, vilken i den
ordning 5 § stadgar prövas ej vara
att hänföra till stödskog eller odlingsområde
enligt vad nedan sägs;
skolande vad sålunda förvärvas från
hemmanet avskiljas genom jordavsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen sä
mycken till skogsbörd duglig och i
förhållande till inägorna bekvämt belägen
mark, som på hemmanet belöper
efter en areal för helt mantal av:

1,500 hektar inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker
ovan odlingsgränsen samt inom
Frostvikens, Ilotagens, Offerdals,
Kalls, Are, Undersåkers,'' Storsjö,
Tännäs, Hede, Vemdalens, Klövsjö,
Linsälls och Lillhärdals socknar i
Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom
Muonionalusta, Pajala, Tärendö och
Korpilombolo socknar i förstnämnda
län; samt

1,000 hektar inom de övriga delarna
av Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län ävensom inom
Västernorrland^ län och de i 1 §
omförmälda delar av Gävleborgs län;

skolande då fråga är om hemman,
vars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda
arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än vad på ett
åttondels mantal belöper;

(Ut skott ds förslug.)

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så
myckert till skogsbörd duglig och i
förhållande till inägorna bekvämt belägen
mark, som på hemmanet belöper
efter eu areal för helt mantal av:

1,500 hektar inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker
ovan odlingsgränsen samt inom
Frostvikens, Hotagens, Offerdals,
Kalls, Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs,
Hede, Vemdalens, Klövsjö, Linsälls
och Lillhärdals socknar i Jämtlands
län;

1,200 hektar inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom
Muonionalusta, Pajala, Tärendö och
Korpilombolo socknar i förstnämnda
län; samt

1,000 hektar inom de övriga delarna
av Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län ävensom inom
Västernorrlands län och de i 1 §
omförmälda delar av Gävleborgs län;

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kling l. Maj:ts förslag)

b) inom de 1 § nämnda, delar
av Kopparbergs län vad vid verkställt
storskifte betecknats såsom
hemskog och fäbodskog;

c) inom de i 1 § omförmälda
delar av Värmlands län till skogsbörd
duglig och i förhållande till
inägorna bekvämt belägen mark av
följande omfattning nämligen:

15 hektar medelgod skogsmark
och därjämte ett mot tre gånger
åkerarealen svarande område dylik
mark till varje självständigt jordbruk
inom Älvdals härads övre tingslag,
Ekshärads och Gustav Adolfs socknar
av Älvdals härads nedre tingslag,
Vitsands, Östmarks och Lekvattnets
socknar av Fryksdals härads övre
tingslag samt Bogens socken av Jösse
härad;

10 hektar medelgod skogsmark
och därjämte ett mot två gånger
åkerarealen svarande område dylik
mark till varje självständigt jordbruk
inom Norra Råda och Sunneino socknar
av Älvdals härads nedre tingslag,
Fryksände socken av Fryksdals härads
övre tingslag, hela Fryksdals
härads nedre tingslag, Eda, Gunnarskogs,
Kola, Ny, Mangskogs, Arvika,
Älgå, Brunskogs och Boda socknar
av Jösse härad, Ransäters, Ovre Ulleruds,
Nedre Ulleruds och Frykeruds
socknar av Kils härad samt hela Nordmarks,
Gillbergs, Nyeds och Färnebo
härad;

5 hektar medelgod skogsmark och
däijämte ett med åkerarealen lika

(■Utskottets förslag.)

b) inom de 1 § nämnda delar
av Kopparbergs län vad vid verkställt
storskifte betecknats såsom
hem skog och fäbodskog;

c) inom Värmlands län till skogsbörd
duglig och i förhållande till
inägorna bekvämt belägen mark av
följande omfattning nämligen:

15 hektar medelgod skogsmark
och därjämte ett mot tre gånger
åkerarealen svarande område dylik
mark till varje självständigt jordbruk
inom Älvdals härads övre tingslag,
Ekshärads och Gustav Adolfs
socknar av Älvdals härads nedre
tingslag, Vitsands, Östmarks och
Lekvattnets socknar av Fryksdals
härads övre tingslag samt Bogens
socken av Jösse härad;

10 hektar medelgod skogsmark
och därjämte ett mot två gånger
åkerarealen svarande område dylik
mark till varje självständigt jordbruk
inom Norra Råda och Sunnemo
socknar av Älvdals härads nedre
tingslag, Fryksände socken av Fryksdals
härads övre tingslag, hela Fryksdals
härads nedre tingslag, Eda,
Gunnarskogs, Kola, Ny, Mangskogs,
Arvika, Älgå, Brunskogs och Boda
socknar av Jösse härad, Ransäters,
övre Ulleruds, Nedre Ulleruds och
Frykeruds socknar av Kils härad
samt hela Nordmarks, Gillbergs,
Nyeds och Färnebo härad;

5 hektar medelgod skogsmark
och därjämte ett med åkerarealen
lika stort område dylik mark till

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

{Kung!. Maj:ts förslag.)

stort, område dylik mark till varje
självständigt jordbruk inom Stora
Kils socken av Kils härad samt hela
Grums härad;

skolande följaktligen, då skogsmarken
är under medelgodhet, en
motsvarande ökning ske av den beräknade
stödskogens areal, och må,
då skogsmarken är över medelgodhet,
en motsvarande minskning kunna
äga rum.

Till odlingsområde skola hänföras
till odling tjänliga myrmarker och
andra odlingslägenheter, som i anseende
till läge, omfattning och jordens
beskaffenhet ägna sig för upptagande
av självständiga jordbruk
eller lämpligen kunna sammanläggas
med förutvarande jordbruk.

Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

Vad i 7 § av lagen den 4 maj
1906 är stadgat skall, såvitt angår
de i ''denna lag avsedda delar av
Värmlands län, gälla fastighet, som
vid denna lags trädande i kraft ägdes
av bolag eller förening och sedermera
alltjämt tillhört dylik samfällighet.

(Utskottets förslag.)

varje självständigt jordbruk, inom
Stora Kils socken av Kils härad
samt hela Näs, Grums, Karlstads,
ölme, Vase och Visnums härader;

skolande följaktligen, då skogsmarken
är under medelgodhet en
motsvarande ökning ske av den beräknade
stödskogens areal, och må,
då skogsmarken är över medelgodhet,
en motsvarande minskning kunna
äga rum.

Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

Vad i 7 § av lagen den 4 maj
1906 är stadgat skall såvitt angår
Värmlands län gälla fastighet, som
vid denna lags trädande i kraft
ägdes av bolag eller förening och
sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

2:o) i anledning av de väckta motionerna för sin
del antaga följande

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 35 käft. (AV 46).

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Lag

om utsträckt tillämpning av lagen angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarna den 25 juni 1909 m. m.

Härigenom förordnas, att vad i lagen angående
uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den
25 juni 19U9 är stadgat skall äga tillämpning jämväl
å Värmlands län, och att i anledning härav lagens
överskrift skall lyda som följer:

Lag- angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne
och Värmland.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då
lagen, enligt därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen den
25 juni 1909 ej må tillämpas med avseende å fastighet,
som genom avtal, träffat före förstberörda dag, är till
annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse av fastighetens vanvårdande
kan från nyttjanderätten skiljas.

B) att motionerna i de delar, därutinnan de ej
kunna anses besvarade genom vad utskottet under moment
A) hemställt, ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 27 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Stockholm 1917. Kangl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

171982