Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 27 februari 1917 kl. 7 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagändring, åsyftande
befogenhet för kommun att vid pastoratstämma låta sig
representeras genom ombud.

Närvarande: herrar Edén, Clason, Bellinder, Mannbeimer, von Geijer,* von
Mentzer,* Olof Olsson, von Bahr, greve Alexander Hamilton, von
Zweigbergk, Gullberg,* Hallén, Beckman,* Hallendorff, Magnusson i
Kalmar, Karlsson i Mo, Svensson i Skönsberg, Bogren, Törnkvist
och Gustafsson i Brånsta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion nr 179 av herrar von Sneidern och Hallen hava motionärerna
hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte utarbeta och till riksdagens prövning framlägga
sådant förslag till lagändring, att kommun måtte medgivas befogenhet
att låta sig representeras vid pastoratstämma genom å kyrkostämma
utsett ombud enligt liknande grunder som dem, vilka tillämpas vid vägstämma».

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Deltagandet i avgörandet av samhälleliga angelägenheter mötes stundom
av praktiska hinder, som kunna göra en formell rättighet att däri
deltaga illusorisk.

Bihang till riksdagens protokoll 1917, 5 samt. 3 höft. (Nr 4.)

1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottets

yttrande.

Den röstberättigades sysselsättning och avståndet till den lokal, där
rösträtten skall utövas, äro de hinder, som oftast ställa sig i vägen för
dess utövande.

Våra svenska församlingar äro ofta ganska vidsträckta och omfatta
flera socknar. Vid pastoratstämmorna, där som bekant beslut av icke
obetydlig ekonomisk betydelse fattas, möter därför ofta svårighet för från
sammanträdeslokalen längre bort belägna socknar att göra det inflytande,
som dem rätteligen borde tillkomma, behörigen gällande.

Liknande olägenheter skulle även förekomma inom vägdistrikten, om
de ej i väglagen blivit uppmärksammade därigenom, att kommunerna äro
medgivna rätt att utse ombud, vilka vid vägstämma äga utöva kommuners
hela röstetal, den enskilde dock obetaget att själv infinna sig vid stämman
och utöva sin rösträtt, som i så fall avdrages från kommunens av ombudet
utövade röstetal.

En liknande anordning vid pastoratstämma skulle bereda ett rättvist
inflytande å där fattade beslut åt samhällsmedlemmar, vilkas arbete och
ekonomiska ställning bereda dem svårigheter att själva bevista dessa
stämmor.»

Bestämmelserna om s. k. pastorat- eller gällstärama återfinnas i
kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd § 11, som
stadgar: »Skall vid kyrkostämma i moderförsamling ärende företagas, som
annexförsamlings rätt eller skyldighet tillika angår och gemensam överläggning
fordrar, kallar kyrkoherden annexförsamlingen till sammanträde
med moderförsamlingen». Exempel på sådan gemensamhet mellan de
olika församlingarna i ett pastorat, som i detta stadgande förutsattes, är
då församlingarna, ehuru fortfarande bestående såsom skilda socknar,
likväl hava gemensam kyrka, eller då moder- och annexförsamling av
ålder plägat hjälpa varandra med kyrkobyggnad, eller då kapellförsamling
har vissa skyldigheter i avseende på moderförsamlings kyrka. Det
kan vidare stundom förekomma, att pastoratet såsom helhet är ägare tijl
en donation, vars förvaltning i så fall tillkommer pastoratstämman. A
pastoratstämma skola slutligen alltid ärenden rörande prästgårds byggnad
och underhåll handläggas; den nya ecklesiastika boställsordningen (1910)
föreskriver härom (§ 10), att »å prästgård skola alla laga hus nybyggas
och underhållas av pastoratet». Pastoratstämmans betydelse har givetvis
i och med denna lags tillkomst i beaktansvärd grad vidgats.

För att kunna bedöma behovet av den lagändring, som motionärerna
föreslagit, har det synts utskottet angeläget att vinna en överblick över
förekomsten, inom olika delar av landet, av pastorat innefattande mer än

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

3

en församling. (Utskottet erinrar om att motionärerna givetvis avse »pastorat»,
då de i motiveringens tredje stycke tala om »vidsträckta församlingar»,
som »omfatta dera socknar»). Eu i detta syfte företagen sammanställning
har givit följande resultat1:

Stift.

Antal

pastorat.

Pastorat
med blott en
församling.

Pastorat
med mer än
en försam-ling.

Pastorat
med två för-samlingar.

Pastorat
med mer än
två försam-lingar.

Uppsala.....

172

99

73

65

8

Linköping ....

150

93

57

52

5

Skara......

124

13

in

30

81

Strängnäs ....

108

53

55

48

7

V ästerås.....

106

81

25

22

3

Växjö......

142

51

91

68

23

Lund......

244

53

191

183

8

Göteborg.....

115

24

91

46

45

Karlstad.....

62

23

39

18

21

Härnösand ....

77

44

33

20

13

Luleå......

47

40

7

6

1

V isby......

44

3

41

33

8

Stockholms stad . .

22

22

—

—

—

Summa

1,413

599

814

591

223

Det framgår av denna tabell, att 814 av rikets 1,413 pastorat (eller
57''e i>) bestå av mer än en församling och att 223 (eller 15’s %) bestå
av mer än två församlingar. Relativt talrikast äro pastoraten med mer än
en församling i Visby stift (93''2 %), Skara stift (89‘s %), Göteborgs stift
(79‘i %) och Lunds stift (78''3 %). Minst vanliga äro dylika pastorat i
Luleå stift (14‘9 •/.) och Västerås stift (23‘6 "Å). I de övriga stiften växla
procenttalen mellan 64''i (Växjö) och 38 (Linköping). Pastoraten med mer
än två församlingar äro starkast företrädda i Skara stift (65''3 ’/•), Göteborgs
stift (39''i %) och Karlstads stift (33*9 %).

De anförda siffrorna torde giva någon ledning för ett omdöme rörande
den av motionärerna föreslagna lagändringens betydelse. Det bör emellertid
till en början erinras därom, att någon direkt jämförelse med de i motionen
omnämnda vägdistrikten ej kan komma ifråga. Dessa utgjorde 1905 inom
hela riket endast 368 och hava sålunda i genomsnitt en mycket större

1 Siffrorna äro hämtade ur Statistiska Centralbyråns publikation om folkräkningen
1910.

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

utsträckning än pastoraten, i följd varav naturligtvis de svårigheter, som
mött för avlägsna kommuners representation vid vägstämmor, endast undantagsvis
kunna bliva i samma mån kännbara vid pastoratstämmorna. Statistiken
ger vidare vid handen, att de pastorat, i vilka pastoratstämma kan
förekomma, talrikast förefinnas i relativt tätt bebyggda trakter, där de av
motionärerna framhållna olägenheterna äro jämförelsevis mindre framträdande.
Pastoratens medelareal är i hela landet minst inom tre av de fyra
stift, där pastorat med mer än en församling talrikast förekomma (nämligen
Lunds, Visby och Skara). — A andra sidan förekomma, såsom statistiken
utvisar, dylika pastorat till icke ringa antal även i andra delar av
landet. Och även om ett allmänt behov av en lagändring i föreslagen
riktning icke kommit till synes, anser utskottet det vara ådagalagt, att
understundom svårigheter av antydd art kunna göra sig gällande. Utskottet
finner alltså skäl föreligga att taga i övervägande en ändring
i kyrkostäinmoförordningen i det syfte motionen angiver. Över huvud
taget synes nämligen riksdagen med intresse böra upptaga framställningar,
som åsyfta åtgärder till undanröjande av de svårigheter, vilka
— om än blott i ett relativt begränsat antal fall —■ kunna möta för
ett verksamt deltagande i det kommunala arbetet. Så mycket större skäl
finnes att behjärta det nu framställda önskemålet, som riksdagen redan
vid ett föregående tillfälle i princip uttalat sig för vissa åtgärder i liknande
syfte, ehuru då lika litet som i den nu föreliggande frågan något
allmänt behov kunde konstateras. Vid 1912 års riksdag avläts nämligen
till Kungl. Maj:t en skrivelse med begäran om utredning »i vad mån
särskilda åtgärder böra vidtagas för att i kommuner på landet av större
utsträckning den kommunalt röstberättigade befolkningen må beredas
utväg att i större omfattning än för närvarande kan äga rum deltaga i
kommunala avgöranden». — Det har i detta sammanhang satts i fråga,
huruvida icke frågan om pastoratstämmornas anordning kunde väntas bliva
beaktad vid den sålunda av riksdagen begärda utredningen. Påpekas bör
emellertid, att nämnda riksdagsskrivelse redan 1913 föranledde Kungl.
Magt att för riksdagen framlägga vissa förslag i ämnet. Utskottet har sig
ej bekant, huruvida ärendet därmed från Kungl. Maj:ts sida anses slutbehandlat.
Men även om så icke är fallet, synes det uppenbart, att det
här föreligger en fristående fråga, som för sin lösning kräver delvis helt
andra synpunkter än den, som 1912 framlades för Kungl. Maj:t.

En motion av samma innehåll som den nu förevarande väcktes
redan vid 1914 års A-riksdag i andra kammaren (nr 141), men kom
då på grund av riksdagens upplösning ej under dennas prövning. Förslaget
gick då liksom nu ut på att kommuners rättighet att vid pastoratstämma

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

5

låta sig representeras genom ombud skulle ordnas »enligt liknande grunder
som dem, vilka tillämpas vid vägstämma». Härom stadgas i väglagen
§ 52 st. 2:

»Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt,
som omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldiga att å vägstämman
låta sin talan föras genom av dem kommunvis å kommunalstämmor
efter vägfyrktal utsedda ombud, vilka skola rösta för sin kommuns hela
vägfyrktal, enskilda väghållningsskyldiga obetaget att vid vägstämman,
själva eller genom ombud, varom liera väghållningsskyldiga kunna sig
förena, utöva rösträtt för eget vägfyrktal, som i ty fall avräknas från det,
för vilket vederbörande kommunombud skall äga rösta.»

Detta stadgande i väglagen tillkom genom lag den 20 juni 1905,
som trädde i kraft den 1 januari 1907. I den för riksdagen 1905 framlagda
propositionen i ämnet framhöll departementschefen att stadgandets
huvudsyfte vore att för större distrikt, det vill säga sådana, som innefattade
liera kommuner, praktiskt förskaffa de olika kommunernas väghållningsskyldiga,
såsom samfälligheter betraktade, behörigt inflytande på
vägstämmans beslut, i riktig proportion, så att icke besluten förrycktes av
tillfälliga majoriteter. Faran för sådana vore uppenbarligen vida större,
om rösträtt vid stämman skulle få utövas endast av enskilde väghållningsskyldiga
var för sig, än om de väghållningsskyldige kunde låta sig representeras
av kommunombud, förfogande över kommunens samfällda vägfyrktal.
I förra fallet kunde det nämligen icke förebyggas, att många väghållare
från de avlägsnare trakterna av distriktet utebleve från stämman,
medan de närboende, som hade lättare att komma tillstädes, så mycket
talrikare infunne siff och därmed lättare kunde genomdriva sina, kanske
mot det verkliga flertalets stridande önskningar. 1 det senare fallet åter,
då kommunombuden av det dem lämnade förtroendeuppdrag måste känna
sig förpliktade att komma tillstädes vid stämman, bleve varje kommun vid
varje sådan representerad för hela sitt vägfyrktal, vilket jämväl i och för
sig vore så mycket mer lämpligt, som i vägfrågor de* olika intressena
gemenligen lokaliserades och fördelades ganska mycket efter de olika kommunerna.
Men då det å andra sidan mången gång hände, att åsikterna i
en viss vägfråga vore ganska delade inom en och samma kommun, hade det
icke ansetts riktigt att kommunombudet, såsom i detta fall representant
endast för en majoritet av kommunens väghållningsskyldiga, ovillkorligen
skulle vid vägstämma disponera över kommunens hela vägfyrktal, utan hade
i varje fall åt de enskilde väghållningsskyldige bevarats full handlingsfrihet
genom bestämmelsen om rätt för dem att, oberoende av kommunombuden,
vid stämman utöva rösträtt för eget vägfyrktal, med motsva -

6

Konstitutionsutskottets utlåtande AV 4.

rande reduktion i sådant fall av det vägfyrktal, som av nämnda ombud
representerades.

Stadgandet i väglagen avser sålunda att giva avlägsnare kommuner tillfälle
att lättare bevaka sina intressen vid stämman utan att därför beröva
vare sig eventuella minoritetsgrupper eller enskilda röstägande inom kommunerna
möjligheten att göra sina önskemål gällande. Det är emellertid
tydligt, att ifrågavarande bestämmelser försätta dessa sistnämnda i en avsevärt
ogynsammare ställning än den majoritet, som — kanske utan att
utgöra den verkliga majoriteten inom kommunen — fällt utslaget vid ombudsvalet.
Enahanda olägenheter skulle uppenbarligen inställa sig, därest
väglagens principer för kommuners representation utan vidare överflyttades
till kyrkostämmoförordningen. Det torde visserligen kunna förutsättas, att
å pastoratstämmor i flertalet fall den ena församlingens intresse står emot
den andras, medan däremot meningsskiljaktigheterna inom desamma väl i
regel träda tillbaka. Man måste dock räkna med att detta långt ifrån
alltid är förhållandet, och med hänsyn till sådana fall finner utskottet
sig ej kunna, på sätt som motionärerna föreslagit, förorda en dylik överflyttning.
Det är vidare uppenbart, att ifrågavarande bestämmelser i hög
grad gynna de kommuner, som vid stämman låta sig representeras genom
ombud, på deras bekostnad, vilkas medlemmar — till äventyrs på grund
av livligare intresse — personligen deltaga i densamma, i det att de förstnämnda
få tillfälle att vid omröstningar lägga hela sin kommuns röstetal
i vågskålen, vilket däremot endast under förutsättning av mangrant deltagande
låter sig göra för de senare. Aven till detta förhållande bör skälig
hänsyn tagas.

Ehuru ense med motionärerna om att åtgärder böra vidtagas för
underlättande av församlingarnas representation vid pastoratstämmor, anser
utskottet således, att med avseende på vägen för reformens förverkligande
även andra möjligheter och andra synpunkter än de i motionen
framförda böra tagas under övervägande. Inom utskottet har bl. a. ifrågasatts,
huruvida förevarande spörsmål skulle kunna vinna sin lösning i
samband med frågan om kyrkofullmäktigeinstitutionens införande, som genom
skrivelser från kyrkomötet, senast 1910, bragts under Kungl. Maj:ts
prövning. Den möjligheten har också framkastats, att väglagens regler,
därest de i princip skulle tillämpas å pastoratstämmorna, för dessas del
kunde, till undvikande av ovan antydda oegentligheter, modifieras därhän,
att det å kyrkostämma valda ombudet endast finge föra talan för deras
röstetal, som varit närvarande vid den stämma, då valet skedde, och därstädes
förenat sig om att utse ifrågavarande ombud. — Utskottet anser,

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

7

att såväl den ena som den andra av dessa utvägar bör tagas i övervägande
vid frågans utredning.

Slutligen vill utskottet erinra därom, att den ifrågasatta rättigheten
att vid pastoratstämma låta sig företrädas genom ombud enligt motionärernas
yrkande skulle, ehuru närmast påkallad av hänsyn till den eller
de församlingar, inom vilka pastoratstämman ej hålles, av praktiska skäl
utsträckas jämväl till den (annex- eller moder-)församling, inom vilken
stämmolokalen är belägen. Härutinnan delar utskottet motionärernas
uppfattning.

Med stöd av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida icke sådan
ändring bör företagas i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd av den 21 mars 1862,
att i pastorat, som bestå av flera församlingar, lättnader
må beredas för församlingarna eller för grupper av röstägande
inom desamma att utöva sin rösträtt å pastoratstämma,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Stockholm den 27 februari 1917.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

Reservationer

dels av herrar Bellinder, von Geijer och greve Alexander Hamilton,

dels av herr Clason, som anfört:

»Den föreliggande frågan är endast en detalj av ett större spörsmål.
Detta framträder redan i motionärernas motivering, då de helt allmänt
tala om de praktiska hinder, såsom avstånd, sysselsättning in. m., vilka
kunna göra illusorisk möjligheten att deltaga i avgörandet av samhälleliga
angelägenheter. Motionen berör dessa hinder endast i avseende på en
punkt, nämligen svårigheten för avlägset boende att i /mstoratstämmor
göra sitt inflytande gällande. Alldeles samma svårigheter framträda emellertid
inom varje kommun för de från stämmolokalerna avlägset boende,
särskilt om kommunen är av något större utsträckning. Frågar man sig,
när dylika svårigheter framträda oftast och i största utsträckning, lär vidare
intet tvivel råda därom, att detta sker i fråga om avgöranden inom
kommunerna. Vilken frekvens man än tillerkänner pastoratstämrnor, förekomma
de nämligen vida mera sällan än vanliga kommunal- och kyrkostämmor,
och de äro för övrigt talrikast i de tätast bebyggda delarna av
landet, om vilka utskottet också yttrar, att de av motionärerna framhållna
olägenheterna där äro jämförelsevis mindre framträdande. Den detalj
motionen upptager av det större spörsmålet är sålunda en av de mindre
viktiga.

I fråga åter om sättet att inom denna detalj minska svårigheterna
ger utskottet icke någon ledning. Såsom av dess betänkande framgår,
hava två eller, om man så vill, tre vägar varit å bane. Dels har ifrågasatts
införande av kyrkofullmäktige, varigenom man inom församlingarna
skulle vinna en lättare form föi; ärendenas handläggning, på vilken sedermera
vidare kunde utbyggas. Åtgärder för införande av kyrkofullmäktige
hava också föreslagits vid denna riksdag genom en till konstitutionsutskottat
hänvisad motion av herr K. J. Ekman, men denna motion har
av utskottet ännu ej behandlats, och det har således ej heller utrönts, om
denna vä£ här skulle kunna medföra lösningen. Dels har riksdagen 1912
i skrivelse till Kungl. Maj:t, med hänsyn till både den borgerliga och den
kyrkliga kommunen, begärt utredning angående »i vad mån särskilda åtgärder
böra vidtagas för att i kommuner på landet av större utsträckning
den kommunalt röstberättigade befolkningen må beredas att i större omfattning
än för närvarande kan äga rum deltaga i kommunala avgöranden».
Denna skrivelse har, såsom nedan skall närmare beröras, 1913 föranlett

Konstitutionsutskottet» utlåtande Nr 4.

9

ett svar från Kung!. Maj:t i en då avgiven kungl. proposition (nr 185).
Dels ock slutligen hava ifrågasatts åtgärder likartade de i väglagen föreliggande.

Från en överflyttning till kyrkostämmoförordningen, i vad den avser
pastoratstämma, av väglagens föreskrifter tar utskottet självt avstånd, enär
dessa skulle försätta minoritetsgrupper inom församlingarna i en oberättigat
ogynnsam ställning. Tänker man sig närmare in i en sådan anordning,
finner man också, att den uppenbarligen skulle komma att medföra
en egendomlig kumulering av röster på vissa ombud. Det på stämman
utsedda församlingsombudet skulle representera icke blott deras röstetal,
som utsett honom, utan också såväl dem, vilka vid stämman motsatt sig
hans utväljande, som alla vid stämman icke närvarande, detta därest icke
dessa båda grupper personligen kunde infinna sig å den blivande pastoratsstämman.
Svårigheten för de från pusforafstämmolokalen avlägset boende
att deltaga i densamma skulle man sålunda söka avlägsna, men alldeles
samma svårigheter för de från UyrÄostämman avlägset boende att deltaga
i denna skulle till den grad lämnas å sido, att deras frånvaro skulle berättiga
andra att uppträda med deras röstetal. Det synes ganska naturligt,
att utskottet tagit avstånd från en sådan anordning.

Utskottet synes emellertid icke genomtänkt konsekvenserna av detta
avståndstagande. Skall ett på en stämma utsett ombud icke få representera
andras röstetal än deras, som valt honom, måste minoriteten å stämman
också äga rätt att utse ombud, som representera dess röstetal. Och
skall hela denna princip genomföras för att underlätta för avlägset boende
att deltaga i kommunala avgöranden, synes konsekvensen fordra, att den
får komma till användning även för dem, som på grund av avståndet icke
alls kunnat infinna sig vid stämman. Resultatet bleve sålunda en anordning,
där olika grupper inom kommunerna finge på det viset låta sig representeras
av befullinäktigade ombud, att en var av dessa ägde uppträda
med den bakom stående gruppens hela röstetal, d. v. s. resultatet bleve
en kumulering av fullmakter på enskilda ombud.

Möjligheten av en sådan anordning beröres i den kungl. proposition
(nr 185) vid 1913 års riksdag, varmed, såsom ovan nämnts, 1912 års
riksdagsskrivelse om åtgärder för underlättande av deltagandet i kommunala
avgöranden besvarades. Propositionen avvisade emellertid varje tanke
på en utsträckt användning av fullmaktsröstning. Propositionen diskuterade
även andra möjligheter för åtgärder i riksdagsskrivelsens syfte, men
fann icke möjlighet att föreslå något annat än vissa bestämmelser angående
tiden och sättet för stämmorna, vilka bestämmelser för nu ifrågavarande
ärende icke hava någon betydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. n samt. 3 käft. (Nr 4.) ''1

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.

I sitt yttrande har nu utskottet icke heller kunnat påvisa några nya
möjligheter, och diskussionen inom detsamma har synts giva vid handen
att dess majoritet åtminstone ställer sig tveksam i fråga om en utsträckt
fullmaktsomröstning. Utskottet har således icke kunnat peka på någon
framkomlig eller acceptabel väg för nående av det eftersträvade syftet.
Men att under sådana förhållanden avlåta en skrivelse till Kungl. Magt
synes mig icke lämpligt. Detta så mycket mindre, som motionen endast
gäller en detalj av ett mera omfattande spörsmål, och en detalj där
enligt utskottets eget uttalande »det icke kan anses konstaterat, att ett
allmänt behov av en lagändring i föreslagen riktning kommit till synes».
Jag har på dessa grunder ansett, att utskottet bort avstyrka motionen.»

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt k Söner.
170917