Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1917 kl. l e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 26 inom. c) riksdagsordningen.

Närvarande: herrar Clason, Hellberg*, Bellinder, K. J. Ekman*, von Geijer, von
Mentzer, Olof Olsson*, Stadener*, von Bahr*, von Zweigbergk, Larsson
i Västerås, Magnusson i Tumhult*, Räf, Ericsson i Vallsta,
Kropp, Sterne, Hallendorff, Magnusson i Kalmar, Andersson i
Höckerum* och Sjöberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion nr 344 av herr Hallén hemställer motionären, att riksdagen ville
för sin del antaga till vilande för grundlagsenlig behandling följande förslag
till ändrad lydelse av § 26 mom. c riksdagsordningen:

»- - - - - - - - - - -

den, som till följd av laga kraftvunnet utslag är
förlustig medborgerligt förtroende eller ställd under framtiden
för brott, som medför förlust av sådant förtroende.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Som bekant föreslog 1894 års konstitutionsutskott i anledning av
en i andra kammaren av herr Themptander väckt motion sådan ändring
i § 26 mom. c) riksdagsordningen, att den skulle erhålla följande lydelse:

Ej må såsom riksdagsman godkännas — — — — — _ _

c) den som till följd av laga kraftvunnet utslag är förlustig medborgerligt
förtroende eller ställd under framtiden för brott, som medför
förlust av sådant förtroende.

Detta förslag motiverade utskottet med bl. a. följande: »Den i § 26
riksdagsordningen uttryckta grundsatsen, att även vissa icke laga kraftvunna
utslag böra medföra obehörighet till riksdagsmannaskapet, torde ha
sin grund i den i dylika fall starka anledning till antagande, att den tillBihang
till riksdagens protokoll 1917. 5 samt 19 käft. (Nr 21—22.) 1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

talade verkligen gjort sig skyldig till det brott, för vilket lian blivit lagförd,
men ett dylikt antagande kan vid högre rätts prövning befinnas förhastat.
Således kan en riksdagsman till följd av en utav underrätt eller
hovrätt uttalad uppfattning, vars riktighet sedermera underkännes av högre
domstol, gå förlustig sitt förtroendeuppdrag. Riksdagen avslog emellertid
detta förslag och biträdde i stället ett av reservanter i utskottet gjort
yrkande, enligt vilket ifrågavarande moment skulle erhålla följande lydelse:

c) »den, som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslå»,
vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust av sådant
förtroende eller den, som är ställd under framtiden för brott, vilket medför
nämnda påföljd». Genom ifrågavarande beslut, som grundlagsfästes år
1897, upphävdes visserligen den gamla diskvalifikationsgrunden, att enbart
ett åtal för vanfrejdande brott gjorde en person obehörig till riksdagsmannaskapets
utövande. Men då riksdagen genom detta sitt beslut erkände,
att ett åtal av ifrågavarande art kunde vara obefogat och leda till
frikännande, varigenom vederbörande riksdagsman på ett obilligt och i
la»en icke avsett sätt kunde diskvalificeras, så borde konsekvensen ha
fordrat, att man erkände samma risk föreligga, om en person förklarades
obehörig att vara riksdagsman på grund av underrätts dom, som sedan
undanröjdes i högre instans. Visserligen har den invändningen gjorts,
att det är rimligt, att åtal ej må vara diskvalifikationsanledning, enär
vederbörande åklagare lättare kan tänkas ha begått ett fel vid åtalets anhän
»i »görande, då brottsmålet ännu vore outrett, men att det däremot
skulle finnas fullt fog för diskvalifikation, då målet är vederbörligen prövat
och dom har fallit. Ty man skulle då kunna antaga, att mot den dömde
riksdagsmannen sådan bevisning förebragts, att domen icke komme att i
högre instans rubbas.

Denna uppfattning har dock vederlagts genom det faktum, att eu
ledamot av riksdagens andra kammare blev år 1916 dömd till förlust av
medborgerligt förtroende, varigenom han i realiteten blev diskvalificerad,
ehuru detta icke kom att bliva formellt bekräftat genom att kammaren
tills vidare underlät att göra anmälan till Konungen om den uppkomna
ledi»heten. Sedermera korrigerades ifrågavarande rådhusrätts dom därhän,
att den slutgiltiga domen undanröjde all anledning till diskvalifikation för
den dömdes behörighet till riksdagsmannaskap.

Erfarenheten ger sålunda vid handen, att underdomstolars utslag
kunna bliva upphävda eller korrigerade i högre instans likaväl i fråga om
riksdagsmän som andra, så att ingen garanti finnes för att de § 26,
mom. c angivna domarna skulle ha lika bestående värde i första instans
som i andra eller tredje. Lagstiftarna synas ej ha räknat med den möj

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

3

ligheten, att domar av så allvarlig natur skola mot riksdagsman fällas och
sedan av högre instans underkännas. I stället har man tryggat sig vid,
att ett dylikt domslut i första instans skulle visa sig vila på så säkra
grunder, att ett överklagande ingenting skulle rubba däruti.

Även må erinras därom, att när i § 26 riksdagsordningen bland
dem, som förklaras obehöriga att utöva riksdagsmannaskap, uppräknas,
när någon »är förklarad ovärdig» att inför rätta föra annans talan eller
att i rikets tjänst vidare nyttjas samt den, som »blivit förvunnen» att vid
riksdagsmannaval ha sökt värva röster, så synes därmed avses laga kraftvunnen
dom, vilket ock av grundlagskommentarer framgår. Konsekvensen
torde då kräva detsamma i fråga om mom. c i nämnda paragraf.»

Motionären anför slutligen såsom skäl för framläggandet av förslag
om grundlagsändring, att det synts honom vara av största vikt, att grundlagens
bokstavliga lydelse och efterlevnad ej på någon punkt bör skapa
situationer, som både för grundlagens anda och det allmänna rättstänkandet
te sig såsom ohållbara, varigenom aktningen för gällande lag
lätteligen rubbas.

Då den nu gällande lydelsen av § 26 mom. c) riksdagsordningen
år 1894 antogs, åberopades till stöd för denna lydelse bland annat den
omständigheten, att den överensstämde med vad som var stadgat såsom
villkor för innehavande av vissa kommunala förtroendeuppdrag. Det har
också inom utskottet yppats starka betänkligheter mot att för riksdagsmannaskapets
utövning uppställa mindre stränga villkor än dem, som
gälla för andra offentliga uppdrag. Ovedersägligen kan för övrigt, såsom ock
framhölls 1894, ett sådant fall tänkas, att en person, som av underrätt blivit
dömd för ett brott av nu ifrågavarande art, genom utnyttjande av medgiven
klagotid fördröjde avkunnandet av ett slutligt utslag, som dock med visshet
kunde förutsättas komma att sammanfalla med underrättens. Den av
motionären föreslagna bestämmelsen skulle i ett dylikt fall leda till föga
tilltalande konsekvenser.

Å andra sidan tala starka skäl för den uppfattningen, att en doms
egenskap att diskvalificera för innehavande av riksdagsmannabefattning
bör inträda först sedan domen vunnit laga kraft. Ett dylikt stadgande
skulle också, såsom motionären framhållit, väl överensstämma med den
princip, som ligger till grund för mom. d) och e) av § 26 riksdagsordningen.

De båda i viss mån motsatta synpunkter, vilka sålunda inom utskottet
gjort sig gällande, skulle enligt utskottets mening tillgodoses genom
en sådan bestämmelse, att den, som av underrätt blivit ådömd sådan straffpåföljd,
varom det ifrågavarande momentet talar, icke skulle förrän domen

Utskottets

yttrande.

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

vunnit laga kraft förlora sitt riksdagsmannaskap, men däremot redan genom
underrättens utslag bliva obehörig att utöva detsamma. Han skulle
således återinträda i utövandet av sin befattning efter den slutliga domen,
därest denna lydde på frikännande eller på ett icke diskvalificerande straff
— i sistnämnda fall efter det straffet avtjänats. Ett slags suspension av
riksdagsmannaskapet skulle således, i anslutning till vad som i fråga om
ämbetsmän är stadgat, införas. Eu förutsättning för en dylik anordning
synes emellertid vara, att suppleant i ett sådant fall skulle i stället få inkallas.

I vilka former en sådan anordning må kunna träffas, synes lämpligen
böra göras till föremål för en utredning. Om denna utredning giver
vid handen, att en dylik utveckling av suppleantinstitutionen är möjlig
och lämplig att genomföra, skulle det också kunna tagas under övervägande,
huruvida den kan komma till användning i andra fall, där
riksdagsman blir förhindrad att utöva sin befattning utan att därmed förlora
sin behörighet att innehava densamma.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av herr Halléns motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag i syfte att riksdagsman, som blivit
ådömd straffpåföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, ej
må, så länge domen icke vunnit laga kraft, på den
grund vara obehörig att innehava riksdagsmannabefattning,
utan allenast att utöva densamma, och att, vid
sådant fall, suppleant skall inkallas för att under nämnda
tid utöva hans befattning.

Stockholm den 24 maj 1917.

På utskottets vägnar:

SAM. CLASON.

Reservationer:

dels av herrar Olof Olsson, Larsson i Västerås Kropp, Sterne och
Magnusson i Kalmar, vilka yrkat bifall till motionen;

dels av herr Ekman.