Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1917 kl. 12 m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om upphävande av
pastors självskrivenhet såsom ordförande å kyrkostämma.
Närvarande: Herrar Edén, Ciason, Hellberg, Karl Johan Ekman, von Geijer, von
Mentzer, Stadener, von Bahr, von Zweigbergk, Kunze, Oscar Olsson,
Larsson i Västerås, Räf, Beckman, Kropp, Sterne, Magnusson i Kalmar,
Karlsson i Mo, Andersson i Höckerum och Bogren.
I eu inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 24, har herr Widlund hemställt, »att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagändringar i ändamål, att pastors
självskrivenhet såsom ordförande i kyrkostämma må upphöra».
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:
»Vid flere olika tillfällen hava till riksdagen avlåtits motioner, avseende
att åstadkomma förslag till ändringar i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd av den 21 mars 1862, i ändamål att
pastors självskrivenhet såsom ordförande i kyrkostämma måtte upphöra.
Redan år 1870 motionerade herr A. W. Uhr härom, och sedan dess har
motion i ärendet äter avgivits med olika tidsmellanrum. Då undertecknad
upptog saken och till 1912 års riksdag första gången framförde densamma
i motion 131, ställde sig konstitutionsutskottet särdeles välvilligt
till motionen och anhöll i sitt utlåtande, att riksdagen måtte besluta om
skrivelse till Kungl. Maj:t i enlighet med vad som föreslogs. Vid beBihang
till riksdagens protokoll 1917. 5 sand. 2 käft. (Nr 2—3.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
handling i kamrarna den 20 april uttalade sig bland andra herr Persson
i Tofta i andra kammaren dels framhållande en del omständigheter, påvisande
att pastors självskrivenhet såsom kyrkostämmas ordförande kan
föranleda till vissa mindre lämpliga anordningar beträffande sättet för
stämmornas hållande, dels föredrogs ett stämmoprotokoll, givande vid
handen att pastors självskrivenhet som kyrkostämmoordförande ej alltid
är lämplig. Dåvarande herr vice talmannen frih. Bonde framhöll, att
det vore av avsevärt större betydelse, att församlingen erhölle goda prästmän
i kyrkligt hänseende än goda ordförande eller expeditionsmän. Talaren
påvisade tillika, att om pastor befriades från ordförandeskap, skulle
han bliva mera obunden och kunde kraftigare deltaga såväl i debatten
som i ärendens behandling. Att pastor erhållit självskriven ställning såsom
kyrkostämmoordförande hade berott på de förhållanden, som varit
rådande vid tiden för förordningens utgivande. Nu vore tiderna och förhållandena
annorlunda, och lämpliga ordförande kunde nästan överallt
erhållas. Herr Jansson i Djursätra yttrade bland annat: »---Lika
litet kan jag förstå, att man behöver betrakta den som ett misstroendevotum
mot prästerskapet, utan är det ju helt enkelt en allmän fråga,
som avser att vara till nytta för den kyrkliga kommunens samfälligheter.
Det är bara fråga om att finna lämpligaste personen för ett visst uppdrag,
en viss befattning. — — — Således är det icke sagt, att kyrkostämman
icke skulle välja honom om han är en duglig person, utan förslaget
innebär blott den möjligheten, att, där det visat sig, att pastorn
i följd av sjuklighet eller andra förhållanden icke är lämplig att vara
ordförande i kyrkostämma, det då skall stå församlingen fritt att få en
annan person, som är lämplig; och för att undvika att reformen blir
stötande, innebär förslaget att självskrivenhet skall upphöra, d. v. s. att
i alla församlingar skola sådana val ske, antingen prästen är duglig
och lämplig eller motsatsen, och däri ligger väl intet förnedrande för
prästerskapet. Jag kan därför ej förstå annat, än att motionen åsyftar
införandet av god ordning, något som vi borde och kunde vara med om
allesamman — — —.»
Vid behandlingen i första kammaren yttrade bland annat herr Hagström:
»— — — Min visshet grundar sig därpå, att det nuvarande
samhället icke gärna kan förlika sig med självskrivenhetsprincipen, en princip
som också står illa tillsammans med självstyrelsens princip. Denna
självskrivenhetsprincip verkar ju också såsom ett obehörigt förmynderskap,
den uppväcker reaktion och den verkar så att man gärna vill bli den
kvitt; såsom belysande exempel härpå ber jag att få erinra om de stridig
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
3
heter, som på sin tid förekommo med anledning av överståthållarens
självskrivenhet såsom ordförande i Stockholms stadsfullmäktige. Dessa
stridigheter känna vi till. De ledde slutligen därhän att överståthållarens
o o
självskrivenhet avskaffades. Jag undrar om det finnes någon i denna
kammare, som skulle vilja vara med om att åter införa nämnda ordning,
vilken dock på sin tid ansågs vara så naturlig och nödvändig.---»
Vice talmannen, herr Billing, som ansåg motionen vara mera en partisak
än en fråga av reell betydelse, talade mot densamma.
Man kan, måhända ej utan skäl, påstå att sådana händelser icke
inträffat, som nödvändiggöra ett steg i den riktning motionen syftar.
Även om så synes vara fallet, torde detta måhända mera bero därpå, att
en noggrannare och mera ingående undersökning av dessa förhållanden
icke ägt rum. Om man, i stort sett, kan anse att anmärkningar ej förefinnas,
så torde dock härmed ingalunda vara bevisat att allt är som sig
borde på alla håll. Det är bekant, att tjänsten dels uppehälles av äldre
prästmän, dels av unga vikarierande eller biträdande, och att i båda fallen
kvalifikationerna för ordförandeposten väl kunna lämna övrigt att önska.
Härmed är ej sagt att personerna i sig själva äro odugliga, utan kunna
helt andra skäl, såsom hög ålder o. d. eller, varför icke, eu viss subjektivitet
vid ärendenas behandling, som icke lämpligen låter förena sig med
ordförandeskapet, vara orsaker härtill. Exempel härpå saknades ej heller
vid föregående motions behandling i första kammaren, där herr Hellberg
bland annat gent emot herr vice talmannen, herr Billing, yttrade: »--
— — Ty det lär herr vice talmannen icke kunna förneka, att många
fall förekomma, där prästerna varit olämpliga som kyrkostämmoordfö rande.
— — — Äjo, de äro rätt många. Prästerna kunna vara olämpliga
som ordförande på olika sätt. De kunna sakna naturlig fallenhet och
begåvning. Utskottets ordförande har t. ex. berättat, att han såsom
patronus tillsatte en rad av präster och att bland dessa — de voro icke
så många — funnits åtskilliga för övrigt hyggliga män och duktiga i sin
prästerliga gärning, men omöjliga som ordförande. De kunna också vara
omöjliga på ett annat sätt, de äro nämligen ibland benägna att driva
igenom sin egen vilja mot församlingens. Då skriva de sina protokoll
icke som det beslutats, utan mer eller mindre efter sin önskan---»
Herr Hellbergs yttrande blev ej heller av herr vice talmannen eller någon
annan i kammaren motsagt.
Andra kammaren biföll utan votering utskottets hemställan, under
det första kammaren avslog med 56 röster mot 44.
Även torde konsekvensen numera väl fordra ett dylikt steg. Av
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
1913 års riksdag beslöts nämligen sådan ändring i förordningen av 21
mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, att ordinarie kommunalstämma i
december månad äger besluta om, att följande års ordinarie stämmor skola
hållas på sön- eller helgdag, eller utsätta vissa bestämda dagar för dessa
stämmor, — en befogenhet, som förut tillkommit kommunalstämmas ordförande
ensam. Desslikes beslöts, att kommunalstämma äger förordna
om tillkännagivande av efterföljande stämmor i tidningarna, och skall,
förutom i de tidningar, som av stämmans majoritet förordats, likaledes
tillkännagivande göras i sådan tidning, som förordats med minst en tredjedel
av de avgivna rösterna.
Av 1916 års riksdag beslöts, med anledning av den av herr Vennerström
väckta motion nr 56 angående förändring av § 12 i Kungl. Förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd,
och vilken motion konstitutionsutskottet enhälligt tillstyrkt, enahanda
bestämmelser angående kyrkostämmas tillkännagivande. Dessa beslut, av
vilka det senare tydligen är en logisk följd av det förra, framhäva med
all önskvärd tydlighet, att såväl konstitutionsutskottet som riksdagen funnit
det förenligt med självstyrelsens principer att på vederbörande stämmor
överflytta den befogenhet, som förut legat endast i ordförandens händer.
Att under dessa förhållanden bibehålla förordningen om ordförandes självskrivenhet
står synbarligen i konflikt med utvecklingen på ifrågavarande
område.
Det huvudsakliga skälet för den år 1862 utfärdade Kungl. Förordningen
torde numera kunna sägas hava, praktiskt taget, upphört att
existera. Aven ett par andra synpunkter torde böra framhållas. Då
pastor förberett de ärenden, som skola föreläggas kyrkostämma, och han
givetvis på grund därav är fullt insatt i ärendena, är det naturligen av
allra största vikt, att han fritt och otvunget må få yttra sig över desamma
i debatten utan att hindras av de band, ordförandefunktionen pålägger
honom, band, vilka, om han vill noga följa parlamentariska seder och
bruk, tvinga honom till så gott som fullständig tystnad i fråga om själva
den sakliga behandlingen. Dessutom är, som förut framhållits, icke
meningen att beröva pastor rätten till ordförandeskap, han är lika valbar
som varje annan stämmodeltagare, och jag förmodar, att pastor alltjämt
i stor utsträckning kommer att bibehålla ordförandeplatsen, utan endast
att hans egen eller andras önskningar i fråga om stämmans ledning vid
varje tillfälle fullt och helt respekteras. Förutom dessa skäl finnes även
ett, som, ehuru lyckligtvis mera sällsynt, dock kan vara av tillräckligt
stor betydelse. Möjligheten är icke utesluten, att pastor av en eller annan
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
5
anledning kan komma att stå på mindre god fot med några församlingsbor.
I medvetande härom måste det förefalla honom pinsamt att på
»•rund av en mer än femtioårig förordning tvingas att intaga ordförandeplatsen,
då han måhända själv hälst skulle föredraga att försvara sin
ståndpunkt eller att förhålla sig passiv. Ytterligare må anföras, att det
expeditionella arbetet, som ålägges honom i egenskap av ordförande i
kyrkostämma, i vissa fall kan inverka hindrande på hans verkliga uppgift.
Av vad som anförts, torde sålunda med tydlighet hava framkommit,
att det, som i motionen åsyftas, ingalunda är av den art, att riksdagen
kan anses hava tillräckliga skäl att motsätta sig detsamma, utan fastmer
genom beslut i motionens riktning konsekvent fullföljer förändrandet till
modernare former av föråldrade bestämmelser. Mitt återupptagande av
motionen under dessa förhållanden är sålunda i full överensstämmelse
med riksdagens förut härvidlag vidtagna åtgärder.»
O o o O
Såsom av motionären påpekats, hava vid flera föregående riksdagar
motioner väckts angående upphävande av pastors självskrivenhet som ordförande
vid kyrkostämma.
Vid 1870 års riksdag yrkade herr A. W. Uhr i en inom andra
kammaren avgiven motion bland annat, att kyrkoherdes eller hans ställföreträdares
självskrivenhet såsom ordförande i kyrkostämma skulle upphöra.
Till stöd härför framhöll motionären, att andligt-kyrkliga ärenden
nästan aldrig förekomme å kyrkostämma utan gemenligen blott ekonomisktkyrkliga.
Lagutskottet hemställde i häröver avgivet utlåtande om avslag
på motionen. Kyrkoherden vore efter utskottets mening onekligen den
mest skickade att handhava ordförandeskapet å kyrkostämma, och någon
olägenhet av denna ordning hade icke försports. Utskottet ansåg därför,
att motionären icke förebragt något giltigt skäl för upphävande av kyrkoherdes
självskrivenhet som ordförande. Utskottets hemställan bifölls av
bägge kamrarna.
Först vid 1899 års riksdag upptogs frågan ånyo i en inom andra
kammaren av herr J. Ericsson i Vallsta väckt motion, vari yrkades, att
kyrkoherdes självskrivenhet som kyrkostämmoordförande skulle upphöra,
men att kyrkoherde alltjämt skulle vara valbar till ordförande. Till stöd
härför anfördes bland annat, att redan den omständigheten, att faktiskt
fall förekommit, då den självskrivne ordföranden befunnits olämplig, vore
skäl nog för en förändring. Lagutskottet avstyrkte motionen med åberopande
av samma skäl som 1870 års lagutskott anfört, och kamrarna
avslogo densamma. Eu motion med enahanda innehåll som den sist
-
Historik.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
näranda väcktes av herr P. Olsson i Fläsbro vid 1902 års riksdag. Lagutskottet
avstyrkte motionen, och kamrarna avslogo densamma.
Vid 1904 års riksdag hemställde herr M. Mattsson i en inom andra
kammaren väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om
framläggande av förslag i syfte, att ordförande och vice ordförande i
kyrkostämma skulle väljas av kyrkostämman på samma sätt som ordförande
och vice ordförande i kommunalstämma av kommunalstämman.
Såsom skäl för förslaget framhöll motionären särskilt svårigheten för
kyrkoherden att bredvid sitt egentliga ämbetskall hava tid och krafter
övriga för ett nöjaktigt skötande av ordförandekallet. Motionen avstyrktes
av lagutskottet, som anförde, dels att kyu-koherden onekligen vore den,
som det företrädesvis borde tillkomma att såsom ordförande i stämman
leda förhandlingarna, dels ock att någon nämnvärd olägenhet av självskrivenheten
icke hade försports. Bägge kamrarna biföllo utskottets hemställan,
andra kammaren med 111 röster mot 76, som avgåvos för motionen.
Samme motionär förnyade sitt förslag från år 1904 i en vid 1905
års riksdag inom andra kammaren väckt motion, med instämmande i
motionens syfte av 14 ledamöter. Under framhållande av att kyrkostämman
i själva verket har att handlägga ärenden av huvudsakligen
samma innebörd som de vid kommunalstämmorna förekommande, påpekade
motionären, att härur lätt kunde uppkomma det missförhållande,
att kyrkoherde valdes ej så mycket med hänsyn till dugligheten i hans
huvudsakliga kall utan fastmer på grund av hans kommunalmannaegenskaper.
Då sådana skäl ej borde få bliva bestämmande för prästvalens
utgång, vore en lagändring påkallad. Lagutskottet avstyrkte motionen.
Efter utskottets mening kunde det ej bestridas, att i anseende till de
ärenden, som tillhöra kyrkostämman, kyrkoherden eller den hans ämbete
förvaltar är den, vilken företrädesvis bör såsom ordförande i stämman
leda förhandlingarna. Då pastors ifrågavarande befogenhet utövas under
tjänstemannaansvar, torde häruti ligga en väsentlig garanti mot missbruk
av denna befogenhet. Aven om en och annan prästman icke vore så
lämplig att handhava ifrågavarande uppdrag, som önskligt kunde vara,
vore detta icke av synnerligen stor betydelse i jämförelse med vikten
därav, att principen av samverkan i den kyrkliga förvaltningen mellan
kyrkostämman såsom representerande lekmännens deltagande i berörda
förvaltning och pastoralvårdens innehavare bibehölles. Även om motionen
icke avsåge att förhindra, att vederbörande prästman genom val sattes i
tillfälle att utöva berörda befattning, kunde det dock befaras att, om
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
7
självskrivenheten upphävdes, pastor till följd av de honom åliggande betydande
ämbetsgöromålen ieke ofta skulle befinnas villig att underkasta
sig den med ett sådant uppdrag förenade möda.
Båda kamrarna biföllo utskottets avstyrkande hemställan, andra
kammaren efter en längre överläggning med G9 röster mot 57, som tillföllo
en vid utlåtandet fogad av herr Lindhagen m. fl. avgiven reservation
i motionens syfte.
Vid 1912 års riksdag hemställde herr Widlund i en inom andra
kammaren avgiven motion om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
i ändamål, att pastors självskrivenhet såsom ordförande i kyrkostämma
måtte upphöra. Konstitutionsutskottet tillstyrkte motionen och yttrade:
»Samhällsutvecklingen har, såsom motionären vid innevarande års riksdag
påpekat, på senare tider alltmera frigjort sig från självskrivenhetsgrundsatsen
i fråga om allmänna värv och förtroendeposter. I den kommunala
självstyrelsens princip ligger också en naturlig rätt för kommunens
röstberättigade medlemmar att själva välja den ordförande, under vars
ledning de skola överlägga och fatta beslut i kommunens angelägenheter,
och denna rätt har varit den borgerliga kommunen tillerkänd alltsedan
utfärdandet av kommunalförordningarna. Däremot har ordförandeuppdraget
inom den kyrkliga kommunen ej beklätts genom val, utan har kyrkoherden
varit självskriven därtill, ett förhållande som torde få anses vara
en kvarleva från äldre tider, då sockenstämman i prästen hade sin naturliga
talesman och representant. Den kommunala självstyrelsen, även inom
den kyrkliga kommunen, har emellertid numera nått en sådan utveckling,
och menige man hava ofta i så hög grad förvärvat vana att själva sköta
kommunens angelägenheter, att tidpunkten nu torde vara inne för att
tillerkänna den kyrkliga kommunen samma rätt att genom val utse sin
ordförande, som den borgerliga kommunen redan äger.
Beskaffenheten av de ärenden, som det tillkommer kyrkostämman
att handlägga, kräver icke med nödvändighet, att kyrkoherden där är ordförande.
För utövande av ordförandeskapet i kyrkostämma erfordras nämligen
enahanda betingelser, som för ledande av kommunala förhandlingar
i allmänhet, i främsta rummet god uppfattning och vana vid allmänna
angelägenheters handhavande, men ingalunda någon särskild yrkesutbildning,
då de ärenden, som behandlas å kyrkostämma huvudsakligen äro
att hänföra till folkskoleundervisningen samt den kyrkliga ekonomien
Såväl vid frågans tidigare behandling inom riksdagen, som i den
förevarande motionen hava påpekats flere olägenheter, som kunna följa
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
Utskottets
yttrande.
av kyrkoherdes självskrivenhet såsom kyrkostämmans ordförande. Det
har sålunda inträffat, att kyrkoherden, ehuruväl han varit en duglig prästman,
icke ägt tillräckliga kvalifikationer att leda stämmans förhandlingar,
och då prästen utses till sitt ämbete för livstiden, kunna långvariga
olägenheter för församlingen härur hava uppstått.
Kyrkoherden kan också genom de med ordförandeskapet förenade
åliggandena se sig nödsakad att i större eller mindre mån åsidosätta sitt
egentliga kall eller bringas in i meningsstrider, som gå utanför det kyrkliga
livet, på ett sätt, som kan tänkas vara menligt för hans ställning till
församlingen. Det synes också oskäligt, att en prästman med goda förutsättningar
för sitt kall i övrigt skall, såsom någon gång lärer inträffa,
möta svårigheter att vinna befordran till kyrkobeställning, därför att
han veterligen saknar färdighet att föra ordet i en beslutande församling.
Efter utskottets mening tala sålunda numera alldeles övervägande
skäl för att ordförande i kyrkostämma utses genom val, varigenom församlingen
finge tillfälle att giva det ifrågavarande uppdraget åt den, som
befunnes därtill bäst skickad. En lagändring i denna riktning innebär
emellertid i intet avseende ett underkännande av prästerskapets verksamhet
inom denna gren av den kommunala självstyrelsen, och utskottet hyser den
uppfattningen, att, om kyrkoherden visat sig lämpad för uppdraget och
önskar bibehålla detsamma, han jämväl kommer att i det stora flertalet
fall utses till ordförande genom församlingens val''»
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren utan votering, men
avslogs i den första med 56 röster mot 44.
I likhet med konstitutionsutskottet vid 1912 års riksdag anser utskottet
övervägande skäl tala för att ordförande i kyrkostämma utses genom
val, och utskottet kan förty tillstyrka en skrivelse till Kungl. Maj:t
i den av herr Widlund väckta motionens syfte.
Utskottet anser sig emellertid böra påpeka, att sedan ärendet senast
var föremål för riksdagens behandling, riksdagen uttalat sig i ett
med föreliggande fråga mycket närbesläktat ämne, i det att den vid 1914
års förra riksdag avlät en skrivelse till Kungl. Maj:t med anledning av
väckt motion angående utredning och förslag om rätt för församling att
själv utse ordförande i skolråd. På konstitutionsutskottets yrkande gavs
då åt skrivelsen den form, att riksdagen anhöll om utredning, undervisa
förhållanden och förutsättningar församling må erhålla rätt att själv
å kyrkostämma utse ordförande i skolrådet, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
9
I betraktande av de olika hänsyn, som jämväl vid den av motionären
föreslagna förändringen möjligen böra tagas, och de svårigheter
vid dess genomförande, som kunna vara att övervinna, får utskottet
på det sätt tillstyrka bifall till herr Widlunds motion, att utskottet
hemställer,
att riksdagen i anledning av herr Widlunds
ifrågavarande motion måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta utreda,
under vilka förhållanden och förutsättningar församling
må erhålla rätt att själv utse ordförande i kyrkostämma,
samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 15 februari 1917.
På utskottets vägnar:
NILS EDÉN.
Reservationer:
dels av herrar Clason, von Geijer, von Mentzer, von Bahr, Kunze
och Räf;
dels av herr K. J. Ekman, som anfört:
»Enär det yrkande, motionen innehåller, enligt min uppfattning
står i bestämd strid mot de grundsatser, på vilka vår kyrkoförfattning
vilar, har jag icke kunnat biträda vare sig nämnda yrkande eller utskottets
därav föranledda hemställan.»
dels av herr Stadener, som varit av skiljaktig mening med hänsyn
till utskottets motivering och anfört:
»Frågan om ordförandeskapet å kyrkostämma torde icke vara så
lättlöst som den i förstone kan förefalla. Den är icke att betrakta såsom
enbart en lämplighetsfråga, till vilken lagstiftaren har att taga ståndpunkt
efter uteslutande kommunala synpunkter. Den torde vara av ömtåligare
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 saml. 2 käft. (Nr 2—3.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
och mera djupgående art. Den berör nämligen kännbart ett icke oväsentligt
led uti det nationella kyrkliga samfundets organisation.
Det är ingen tillfällighet, att ordförandeskapet å kyrkostämma tillkommit
församlingens pastor. Visserligen råder inom den lutherska
kyrkan ingen bundenhet till någon viss kyrkoförfattning, men till de
grundsatser, vilka inom henne ända från hennes tidigaste historia vunnit
burskap och hävd, måste helt säkert räknas uppfattningen, att kyrkoherde
eller dennes prästerlige ersättare jämväl är församlingsföreståndare. Andra
religiösa samfund hava tänkt annorlunda samt gjort församlingsföreståndarskapet
ambulerande mellan präst och lekman eller undantagsvis till och
med förbehållit det åt lekmännen. Men den lutherska kyrkan, för vilken
lekmännens befogenhet att rådgöra och besluta uti kyrkans angelägenheter
utgör en klar och obestridd grundsats, har vid sidan härom ansett, att
församlingsföreståndarskapet ingår uti den prästerliga kallelsens uppgift,
samt att den prästerliga utbildningen därför bör åsyfta jämväl utbildning
till församlingsföreståndare. I överensstämmelse härmed åligger det församlingens
pastor att vara ordförande i de institutioner, som handlägga
församlingens angelägenheter. Om en rubbning av denna djupt grundade
nationella och kyrkliga tradition befinnes nödvändig och nyttig, så
måste den i varje fall företagas med stor varsamhet. Detta torde kunna
med desto mera eftertryck göras gällande som det numera, genom församlingens
befogenhet att på ett avgörande sätt deltaga uti utseendet av
församlingspastor, är sörjt för att församlingsföreståndarskapet och den
därmed förenade plikten att vara ordförande vid församlingens överläggningar
komma att vila i händerna på den präst, församlingen själv därtill
anser skickad.
Det skall emellertid icke förnekas, att icke städse endast kyrkliga
ärenden blivit hänvisade till handläggning å de sammanträden, där präst
varit självskriven ordförande. I äldre tider behandlades under prästs
ordförandeskap å sockenstämma ärenden av borgerligt kommunal natur.
Ännu hänföras till kyrkostämmas handläggning frågor, som angå skolväsendet.
Det kan tvivelsutan göras gällande, att dessa frågor borde
överföras till kommunalstämmas handläggning, så att endast kyrkliga
angelägenheter folie under kyrkostämmans avgörande. Det är icke uteslutet
att yrkandet om upphörandet av pastors självskrivenhet som ordförande å
kyrkostämma i all synnerhet utgår från den meningen, att sagda självskrivenhet
icke kan anses vara utan vidare klar och befogad i fråga om
handläggning av skolärenden. För befintligheten av en dylik mening
synes bland annat tala den anhållan 1914 års förra riksdag gjort om
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
11
utredning, under vilka förhållanden och förutsättningar församling må
erhålla rätt att själv utse ordförande i skolrådet. Aven andra i senare
tid vidtagna ändringar i organisationen av folkundervisningen i riket torde
vara av beskaffenhet att göra genomförbart ett eventuellt förslag om
överförande av skolärendena från kyrkostämma till kommunalstämma.
Den betydelsefulla begränsning av kyrkostämmas befogenhet, som kan
vara att i nämnda hänseende förvänta, gör i sin mån nödvändigt att förfara
med varsamhet i fråga om kyrkostämmans organisation.
Vid en närmare undersökning torde dessutom svårigheter av flera
slag komma till synes i fråga om förändring av ordförandeskapet å
kyrkostämma. I sådana annex- och kapellförsamlingar, där ingen präst
är bosatt, skulle församlingen, även om den önskade att förvärva till
kyrkostämmoordförande en i församlingen tjänstgörande prästman, vara
förvägrad denna möjlighet, därest val av ordförande skall ske inom ramen
av den valbarhet, som i gällande kommunallagstiftning medgives. I sådan
församling, där tjänstgörande pastor icke äger rösträtt, torde han icke
heller enligt nuvarande lagstiftning ens äga yttranderätt å kyrkostämma,
därest han icke är kyrkostämmans ordförande. Särskilda bestämmelser
torde, därest i ett pastorat med flera församlingar kyrkostämmorna själva
utse sina ordföranden, erfordras angående ordförandeskapet å pastoratsstämma,
som är gemensam för två eller flera av pastoratets församlingar.
Även den genom val utsedda kyrkostämmoordföranden torde med nödvändighet
bliva med hänsyn till sin förvaltning underkastad den granskning,
som visitation av biskop eller dennes ställföreträdare innebär. Detta
subordinationsfbrhållande vållar ingen svårighet, så länge kyrkostämmans
ordförande är prästman, som handlar under tjänsteplikt och tjänsteansvar,
men svårigheter kunna utan tvivel uppstå, därest ordförandeskapet uppdrages
åt annan person, som icke har tjänsteplikt eller tjänsteansvar.
Enligt kyrkostämmoförordningen skola ärenden, som å kyrkostämma till
avgörande företagas, vara vederbörligen beredda. I allmänhet sker denna
beredning i kyrkoråd eller skolråd. Så länge ordförandeskapet i dessa
korporationer åligger den person som tjänstgör såsom kyrkostämmans
ordförande, låter sig sagda beredning utan större svårighet verkställa.
Mera omgång föranledes givetvis, därest det gemensamma ordförandeskapet
uppdelas. Likaså ökas genom val av kyrkostämmoordförande antalet sådana
funktionärer till det dubbla eller än mera mot det nuvarande, vilket
i sin mån återverkar på det expeditionella arbetet hos centrala verk, länsstyrelser,
domkapitel in. fl. Jämte dessa förhållanden torde även andra
finnas, vilka göra det tillrådligt att, innan ändring sker i fråga om ord
-
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
förandeskapet å kyrkostämma, underkasta denna fråga en noggrann utredning.
Då emellertid onekligen fall förekomma, i vilka det på grund av
tjänsteinnehavarens ålder, ohälsa, eventuella lynnesfel eller alltför stora
arbetsbörda kan vara nödvändigt och nyttigt, att ordförandeskapet å kyrkostämma
uppdrages åt annan person än församlingens pastor, och då dessutom
det icke kan anses uteslutet att i vissa och möjligen icke få fall församlingens
pastor själv åstundar att bliva fritagen uppdraget att vara
kyrkostämmans ordförande, har jag, under framhållande av vikten att ovan
av mig anförda synpunkter under utredningen behjärtas, icke velat motsätta
mig utskottets hemställan om utredning.»
dels ock av herr Beckman i Linköping, som instämt med herr
Stadener.