Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
1
Nr 64.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1917 kl. 1/2 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en
allmän elektrifiering av landsbygden m. m.
(2:a avd.).
I två inom riksdagen väckta, likalydande motioner, nr 54 i första
kammaren af herr Kvarnzelius m. fi. samt nr 131 i andra kammaren av
herr Edén m. fl. har hemställts, 1. att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes skyndsamt låta verkställa utredning
om de åtgärder, som kunna inom den närmare framtiden ifrågasättas för
att genom statens försorg få till stånd en så allmän elektrifiering av landsbygden
i riket, som omständigheterna kunna medgiva; och 2. att riksdagen
för den ovan berörda utredningen måtte för år 1918 ställa ett förslagsanslag
av 15,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande med rätt för Kungl. Maj:t
att därav under år 1917 förskottsvis disponera erforderligt belopp.
Till stöd härför har anförts följande.
»Den kristid, vari vårt land råkat genom världskriget, har visat nödvändigheten
av att vi på olika områden i möjligaste grad göra näringslivet
oberoende av utlandet och att vi intensivare än förr arbeta på att
tillvarataga våra naturtillgångar.
Stora svårigheter hava sålunda mött för industrien och kommunikationsväsendet
att trygga sina bränslebehov; vad vi kunnat uppbringa av
stenkol har varit 3—4 gånger dyrare än under normala förhållanden och
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 saml. 43 Käft. (Nr 64). 1
9
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
dessutom oftast av dålig beskaffenhet. Jämväl det inhemska bränslet, veden,
betingar osedvanliga pris, och tillgången därpå är mycket knapp. Att under
sådana förhållanden intresset för tillgodogörandet av den ännu obegagnade
vattenkraften i våra vattenfall stegrats, är uppenbart. Industrien, som fått
en hälsosam varning för sitt ljumma intresse att skaffa sig elektrisk kraft,
skall säkerligen mångdubbla sina ansträngningar att göra sig oberoende av
importen av stenkol och råolja. Att det förändrade läge, vari bränsleproblemet
kommit genom krigstiden och sannolikheten för att stenkolsmarknaden
fortfarande skall utmärkas av osedvanligt höga stenkolspris,
också måste inverka på frågan om statsjärnvägarnas övergång till elektrisk
drift, är uppenbart.
Ett livligt arbete på vattenkraftens tillgodogörande och en stark konkurrens
om den elektriska kraften torde sålunda vara att emotse för den
närmare framtiden.
Detta kan icke vara annat än glädjande samt för landet som helhet
gagnande, men det gäller att se till, att därvid viktiga intressen icke bliva
tillbakasätta eller överflyglade av andra.
Det är ett dylikt intresse, ett sådant område, på vilket vi hava anledning
att alldeles särskilt fästa uppmärksamhet, när det gäller vattenfallens
utbyggande för framalstrande av elektrisk energi; och det är landsbygdens
elektrifiering.
Frågan om landsbygdens förseende med elektrisk kraft har visserligen
tidigare varit föremål för intresse; och vissa i samband därmed stående
spörsmål äro under utredning. Likaledes söker man i olika bygder föra
denna fråga fram så gott man förmår och med större iver för varje år.
Det må i detta sammanhang erinras om följande.
I motioner vid 1914 års A-riksdag, väckta i riksdagens båda kamrar,
påyrkades sålunda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa
om utredning och förslag till de åtgärder, som från statens sida kunde
befinnas vara erforderliga och lämpliga för främjande av jordbrukets och
därmed närställda näringars förseende med elektrisk kraft. I följd av riksdagsupplösningen
nämnda år blev denna motion emellertid icke behandlad
av riksdagen.
Vid 193 5 års riksdag väcktes av herr Ingeström i första kammaren
motion om inrättande av statskonsulenter för kraftdistributioner å landsbygden;
och beslöt riksdagen i anledning av motionen i skrivelse till Kung],
Maj:t hemställa, det täcktes Kung! Maj:t låta verkställa utredning i fråga
om anordnande av upplysningsverksamhet för landsbygdens förseende med
Jordbruksutskottets utlåtande Nr (14.
elektrisk kraft samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I den sistnämnda motionen berördes också frågan om statslån för
elektriska kraftanläggningar å landsbygden. Spörsmålet om en statens lånefond
för finansiering av företag, vilka avse utbyggande av statens vattenfall
eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga vattenfall, då tillgodogörandet
är av mera allmänt intresse, ävensom frågor om ändrade grunder för förvaltningen
av vissa kronan tillhöriga vattenfall är under utredning genom
särskilda den 8 januari 1915 tillkallade sakkunniga.
I sitt den 16 december 1914 avgivna betänkande har vidare den s. k.
elektriska kraftkommittén, tillsatt den 22 juni 1911, framlagt förslag, varigenom
dels kraftledningarna skulle bliva tillbehör till kraftstationerna och
ledningsnäten kunna belånas, dels ock inteckning kunna vinnas för avtal
om kraftleverans.
Frågan om befordrande av kraftfördelningen på landsbygden skall likaledes
vara föremål för uppmärksamhet vid pågående överarbetning av 1910
års förslag till ny vattenlag.
Det är vidare bekant, att vattenfallsstyrelsen under åren 1911-—1914
verkställt ganska omfattande utredningar angående lämpligaste sättet för
elektrisk kraftdistribution å landsbygden samt praktiskt sökt realisera en
bygdedistribution från kraftstationerna vid Trollhättan och Älvkarleby.
Samtidigt har genom föredrag (i lantbruksakademien, i svenska vattenkraftföreningen
o. s. v.) viktiga spörsmål rörande landsbygdens elektrifiering
blivit behandlade, varjämte även svenska motokulturföreningen verkat för
nämnda ändamål.
Åtskilliga tidskriftsuppsatser och broschyrer visa också, att intresset
för landsbygdens elektrifiering är ganska livligt bland fackmännen på det
elektriska området.
& $
*
Betydelsen av en elektrifiering i vidsträcktaste omfattning av vår landsbygd
kan icke överskattas. Vad först och främst jordbruket och dess binäringar
beträffar, så känner en var, att den mänskliga arbetskraften blivit
allt svårare att erhålla och allt dyrbarare. För en mängd tidsödande och
mera mekaniska göromål å jordbruket, vartill nu användes mänsklig arbetskraft,
ställer sig maskin- och verktygskraften som den mest ekonomiska
och effektiva och erbjuder härvid den elektriska kraften stora fördelar framför
andra kraftkällor i lätthanterlighet, anpassningsförmåga, snygghet o. s. v.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
Det tillfälliga utskottet i första kammaren, som behandlade herr Ingeströms
ovanberörda motion, yttrade också i detta avseende bl. a. följande:
»I mån som jordbrukets produktionskostnader stegras genom arbetskraftens
fördyrande och svårigheten att erhålla tillräcklig sådan, är det ett livsvillkor
för vår modernäring att i allt större omfattning kunna betjänas av maskinoch
motordrift, vartill den elektriska kraften lämpar sig framför andra kraftkällor.
Det må härvid framhållas den betydligt mindre risken för eldfara
vid användning av elektrisk kraft för tröskning m. in. och den stora fördel
i övrigt elektrisk belysning i boningshus, stall och lador erbjuder.»
En omfattande elektrifiering av jordbruket kan tilläventyrs medföra
ett lösgörande i viss omfattning av den arbetskraft, som i form av statare
och annan årsanställd arbetskraft nu kräves och som, då den näppeligen
kan fullt utnyttjas hela året om, är med alltjämt stigande arbetspris ekonomiskt
ogynnsam för jordägaren. •lordbruksarbetarklassen strävar alltmer
att få självständigt och för egen räkning ägna sig åt jordbruk. Åtgärder
för upprättande av småbruk och egna hem pågå såväl från det allmännas
sida som från enskilda; och med varje år torde dessa åtgärder bli allt mer
omfattande. Det lärer således vara i allas intresse, såväl de större jordägarnas,
vilkas behov av årsanställd arbetskraft blir allt svårare att fylla,
som i jordbruksarbetarnas, vilka sträva efter att vinna en egen torva att
odla och bygga sitt hem på, om jordbrukets elektrifiering i någon mån
möjliggör en reducering av stataresystemet. Betydelsen, socialt och ekonomiskt,
av en sådan utveckling ligger i öppen dag.
Det torde kunna sägas, att det större och medelstora jordbrukets ekonomiska
drift i hög grad är i behov av att elektrisk kraft för skäligt pris
kan i största utsträckning stå detta jordbruk till buds. Men jämväl småbruket,
särskilt när egendomarna ligga nära varandra, i kolonier, skall hava
avsevärt gagn av tillgång till elektrisk kraft, varigenom en del tyngre arbeten
kunna lättas och dessutom andra fördelar och ökad trevnad vinnas.
Under en lång utvecklingsperiod har industrien koncentrerats i städerna;
gamla industrier på landsbygden hava överflyttats till städerna och de nya
industrierna hava i stor omfattning också sökt sig dit. Här och var, särskilt
vad storstäderna beträffar, har man dock under senare år kunnat iakttaga
en rörelse i motsatt riktning, beroende främst på det höga markvärdet
i städerna och de större utgifterna därstädes för anläggningarnas uppförande,
för arbetarnas levnadskostnader o. s. v. Men denna återinvandring till
landsbygden är dock ännu mycket sporadisk. Då landsbygden med sin
stora och ojämna skattebörda är i starkt behov att vinna ökade beskatt
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
:)
ningsförernål, är det för densamma av synnerlig betydelse att kunna draga
till sig industriella anläggningar. För att landsbygden emellertid varaktigt
skall kunna med utsikt till framgång konkurrera med städerna om industrien,
måste denna landsbygd också kunna erbjuda tillgång till elektrisk
energi för kraft och belysning.
Den industri, som kräver så mycken kraft, att den själv kan ordna
därmed efter omständigheterna, är ju att mindre fästa avseende vid; denna
större industri är ej heller den som, där ej särskilda anläggningar föreligga,
söker förläggning å landsbygden eller som utvandrar från städerna till landsbygden.
Det är små-industrien, som företrädesvis bör uppmärksammas, i
allmänhet den industri, vars kraftbehov icke är så stort, att den skäligen
kan skaffa sig egen kraftkälla.
Denna industri står hantverket nära. Hantverket, som i stor utsträckning
förefinnes å landsbygden, kämpar en ofta ojämn och oviss konkurrenskamp
med storindustrien. Inom hantverkerierna finnes mycket kvar av
yrkesskicklighet och händighet, och det vore eu förlust ur många synpunkter,
om hantverket skulle uppslukas av storindustriens schablonmässiga masstillverkning.
Det är för hantverkaren under nuvarande förhållanden ofta omöjligt
att tillfredsställande möta behovet av maskinkraft; daglig tillgång till
en eller annan elektrisk hästkraft skulle däremot för honom vara av betydligt
värde.
Hemslöjden, som i många landsdelar spelar en betydande roll, skulle
få en betydlig lättnad, om elektrisk kraft därvid kunde komma till användning.
Bedan i motionerna till 1911 års A-riksdag uppmärksammades
den betydelse, som i Schweiz handvävstolarnas ersättande med elektriskt
drivna vävstolar åstadkommit och den minskade fysiska ansträngning, som
därmed vunnits för de kvinnor, som yrkesmässigt driva vävnadstillverkning.
Det klagas från olika håll över vantrevnaden å landsbygden och att
städerna med sin sammanträngda befolkning, sina upplysta gator, sina lätt
tillgängliga förströelser o. s. v. har en med varje år allt starkare dragningskraft
på landsbygdens söner och döttrar. Det är sannolikt att så är,
men varje åtgärd, som kan sprida ökad trevnad över landsbygdens glest
liggande och ofta torftiga hem, skall dock i sin mån verka återhållande; det
är många tusenden, som ännu äro med starka band fastade vid fädernetorvan.
Landsbygdens avfolkning är ett av de betänkligaste tecknen i den
svenska befolkningsrörelsen. Det måste vara av synnerlig vikt att vidtaga
alla rimliga åtgärder häremot; och vi äro livligt övertygade om, att tillgång
till elektrisk kraft och elektrisk belysning runt om i våra bygder
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
skall motverka invandringen till städerna. Och vem vågar påstå, att icke
emigrationen skall i någon mån minskas, om landsbygden allmänt kunde
erbjuda de ökade möjligheter till trevnad och välstånd, som tillgång till
elektrisk kraft kan bereda?
De betydande kostnader, som bygdeelektrifieringen medför, hava föranlett
att, trots allt intresse och alla insatser för saken, en elektrifieringav
landsbygden hittills i blott ringa mån kommit till stånd. Några uppgifter
om, huru och efter vilka system denna elektrifiering försiggått torde
bär vara på sin plats. Uppgifterna äro hämtade väsentligen från dr Alfred
Ekströms föredrag vid svenska vattenkraftsföreningens årsmöte 1916.
Sydsvenska kraftaktiebolaget, vari aktiemajoriteten inneliaves av städerna
Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg och Halmstad, bär icke alls
själv befattat sig med landsbygdens elektrifiering, utan, där en transformatorcentral
på grund av andra intressen uppförts, bar landsbygden tillåtits
köpa högspänd kraft av i allmänhet 20,000 volts spänning. Några större
sammanslutningar, vanligen i form av enskilda bolag, bildade av lantbrukarna
själva, hava därefter utfört bygdelinjer, transformatorkiosker och fördelningsnät
och även omhändertagit detalj distributionen av kraft. Dr Ekström
tillägger vid denna redogörelse följande: >För ett kommunalt bolag som
sydsvenska kraftaktiebolaget är ju denna ställning också förklarlig. Städernas
avsikt med sitt bolag var ju endast att tillförsäkra sig och sin industri
billig kraft, och de hava väl knappast något intresse för landsbygden i
detta avseende. Det kan ju till och med ifrågasättas, huruvida icke städerna
hava större fördel av att landsbygden, i motsats till städerna, icke
kan erbjuda de bekvämligheter, som tillgången på elektrisk kraft medför.
Detta innebär ju alltid en möjlighet till att tilldraga sig skatteobjekt från
landsbygden eller till att konkurrera om den industri, som till äventyrs
eljest skulle föredraga landsbygden framför städerna.»
Däremot har Hemsjö kraftaktiebolag, som arbetar i Blekinge, östra
hälften av Skåne och södra Småland, intagit en banbrytande verksamhet
med avseende å landsbygdens elektrifiering. Detta bolag bygger såväl bygdelinjer
och transformatorstationer som ortsnäten ända till abonnenternas husväggar
och omhänderhar detaljdistributionen till varje enstaka abonnent,
som alltså får köpa strömmen vid förbrukningsplatsen.
Vad vattenfallsstyrelsen beträffar bygger den också bygdelinjer för 20,000
volt från transformatorcentraler till mindre transformatorstationer på lämpliga
platser, där eu större samling av abonnenter förefinnes. Åt dessa sistnämnda
överlåtes att finansiera och bygga ortsnätet inom eget område, för
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
7
vilket ändamål i allmänhet andelsföreningar bildas. Dessa föreningar köpa
1,500 volt ström vid vattenfallsstyrelsens små transformatorstationer och omhänderhava
själva detaljdistributionen till sina medlemmar. Därigenom att
vattenfallsstyrelsen på egen bekostnad utför bygdelinjer och transformatorstationer
för nedtransformering till 1,500 volt, underlättas andelsföreningarnas
arbete väsentligt, då detta inskränker sig till att finansiera och utbygga
ortsnäten till medlemmarna, som vanligen bo inom transformatorstationernas
närmaste rayon, på 3, högst 4 kilometers avstånd från desamma.
En spänning på 1,500 volt kan användas för en motor å 8 hästkrafter.
För småmotordrift och belysning måste strömmen avsevärt nedtransf orm eras.
Med hänsyn till att vattenfallsstyrelsen än så länge blott har ett par kraftstationsanläggningar,
varom här kan vara fråga, låt vara betydande sådana,
har dock vattenfallsstyrelsens verksamhet för landsbygdens elektrifiering hittills
givetvis varit mycket begränsad.
❖
Med avseende å landsbygdens elektrifiering hava huvudsakligen två
utvägar eller, om man så vill kalla dem, två system anlitats. Antingen
anslutes ett distributionsnät till statens eller de stora distributionsbolanens
. o
anläggningar — vare sig detta sker genom en sammanslutning i orten eller
genom att distributionsbolaget anlägger ortsnätet —- eller också utbyggas
mindre vattenfall i orterna med omedelbart syfte att fylla det lokala
kraftbehofvet.
Vad beträffar förstnämnda sätt för bygdedistribution, så är det uppenbart,
att det är för orten enklast och i allmänhet förmånligast, om distributionsföretaget
bygger såväl bygdelinjer och transformatorstationer som ortsnäten.
Långlinjerna bliva därmed i regeln också billigare i anläggningskostnad.
Och de bliva bättre byggda och eftersedda. Den ekonomiska och tekniska
skötseln av ortsanläggningen blir även billigare och bättre, om distributionsföretaget
handhaver densamma. En montör kan exempelvis tillse flera
nät, och tillgång till ingenjörer för inspektion av näten finnes alltid. Skall
åter en liten ort ensam organisera skötseln av sitt nät, medför nödvändigheten
att i möjligaste mån reducera omkostnaderna förr eller senare, att
nätet kommer att lida därpå.
Att såväl de enskilda kraftdistributionsföretagen som vattenfallsstyrelsen
givit affärssynpunkten ett framträdande rum i sin politik för landsbygdens
elektrifiering, är naturligt. Denna synpunkt har också tagit sig uttryck
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 6d.
i, att man ansett allenast vissa av våra landskap vara »elektrifierbara», att
man funnit betingelserna, för att landsbygdsdistribution i större skala skall
tänkas kunna genomföras, vara »å ena sidan sammanhängande och bördiga
åkerbruksområden, å vilka anspråken kunna minskas i den mån inslag förefinnas
av mindre industriella anläggningar och samhällen, å andra sidan i
förhållande till dessa bördiga områden välbelägna inmatningspunkter för
billig elektrisk energi».
Vissa undersökningar hava skett angående gränserna för »elektrifierbarheten».
Ingenjör A. F. Enström kommer sålunda till det resultatet,
att möjligheten för att ett område skall kunna ekonomiskt elektrifieras
upphör, då förhållandet mellan områdets odlade areal och totala areal understiger
0,3. Vattenfallsstyrelsen har i sina undersökningar kommit till ungefär
samma resultat, dock att med hänsyn tagen till de industriella kraftbehoven,
särskilt hantverks- och den vanliga småindustrien, gränsen för
förhållandet mellan den odlade och den totala arealen satts något lägre än
0,30, nämligen 0,25.
Nämnda beräkningar torde vara alltför teoretiska för att praktiskt hålla
stånd i alla fall. Flera andra faktorer än blott förhållandet mellan odlad jord
och totalarealen, t. ex. jordens belägenhet o. s. v., torde härvid spela in.
Och i varje fall utgår man vid dessa beräkningar från att områdena skola
elektrifieras med ur affärssynpunkt tillfredsställande resultat, och anspråken
på ett sådant resultat variera givetvis avsevärt.
Om nämnda grundsatser godtoges, skulle ej blott nästan hela Norrlands
landsbygd, utan även landsbygden i vissa delar av Svealand och
Oötaland icke vara »elektrifierbar». För dessa delars elektrifiering skulle
således återstå att anlita det andra av de ovannnämnda sätt för landsbygdens
elektrifiering, som hittills ifrågakommit, eller utbyggande av små vattenfall
i orterna med omedelbart syfte att fylla det lokala behovet, naturligtvis
under förutsättning att tillgång till dylik lokal vattenkraft finnes,
vilket ingalunda är fallet överallt. Men villkoret blir väl även här under
nuvarande förhållanden, att ett dylikt företag är ekonomiskt möjligt. På
många håll i vårt land, särskilt i Norrland, hava dylika småfall i allt fall
till stort gagn för orten utbyggts. Om deras möjligheter att kunna ekonomiskt
bestå torde vara för tidigt att döma, men förhoppningarna på att
så kan ske synas flerstädes vara välgrundade.
Hur som helst, — den omskapning av landsbygdens hela liv, som
en genomförd elektrifiering skulle åstadkomma, den vinnes ej, om blott de
tätast bebyggda egentliga jordbrukstrakterna kunna ifrågakomma till elektri
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
9
fiering. Må vara, att elektrifieringen närmast söker sig till dessa trakter
och där ger bästa resultat; må vara att det finnes trakter i landet, där
möjligheterna för en bygdeelektrifiering i stor skala länge än komma att
saknas. Det finnes i allt fall många ofantligt utvecklingskraftiga trakter
av våld land, som efter ovannämnda grunder för »elektrifierbarheten» skulle
vara så gott som uteslutna från elektrifiering. Dessa landsdelar, som hava
mindre arealer odlade marker, behöva synnerligen väl komma i åtnjutande
av de ökade möjligheter till jordbrukets och dess binäringars förbättrande
och av den uppryckning i övrigt, som tillgången till elektrisk kraft bjuder.
Och om jordbruket ej allestädes i dessa bygder till en början är så
utvecklat att det medgiver en tillräcklig kraftkonsumtion, så erbjuda ej sällan
hantverk och småindustri samt handel, ja, till och med privatbostäder
beaktansvärda kraftbehov. Och vinnande av elektrisk belysning är i allt
fall av synnerlig betydelse ur alla synpunkter. Jämväl för uppvärmning
torde elektriciteten så småningom få en allt större betydelse.
Vilka åtgärder kunna då från det allmännas sida vidtagas för landsbygdens
allmänna elektrifiering?
Förut är redogjort för, vilka på denna fråga inverkande spörsmål nu
äro under utredning. De äro — frånsett lagstiftningsspörsmålen, som vi
ej här avse att närmare beröra — frågorna om en statens lånefond för
kraftstationsanläggningar och om anordnande av upplysningsverksamhet för
landsbygdens förseende med elektrisk kraft.
Med avseende å sistberörda fråga hava vi bemärkt, att Kungl. Maj:t
ärnar för innevarande riksdag framlägga förslag och för dess genomförande
beräknat visst anslag i statsverkspropositionen. Men dessa spörsmål äro
dock splittrade detaljer — låt vara viktiga nog. Rätt ordnade kunna de
givetvis bli av betydelse för den elektrifiering av landsbygden, som kan
komma till stånd genom enskild företagsamhet. Icke minst är så förhållandet
med frågan om beredande genom statens försorg av billiga lån framför allt
för bygdeelektrifiering. Och det må kraftigt framhållas, att den enskilda
företagsamheten måste på allt rimligt sätt uppmuntras att fortfarande med
iver arbeta på distribution av elektrisk kraft.
Men skall landsbygdens allmänna elektrifiering verkligen komma till
stånd inom överskådlig tid, och de betj^delsefulla omvälvningar i landsbygdens
ekonomiska och sociala liv, som därav enligt vår mening skulle bliva
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 samt, 4-3 käft. (Nr 64). 2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
en följd, uppnås, då måste frågan läggas efter större linjer. Och skall en
elektrifiering av hela den landsbygd, som kan nås av med vattenkraft alstrad
elektrisk energi, en gång vinnas, då måste det vara staten, som till
väsentlig del själv tager hand om denna elektrifiering, liksom staten redan
till så väsentlig del gjort med telefoner och järnvägar.
En dylik omfattande bygdeelektrifiering torde kunna komma till stånd
utan intrång på statens egna behov av elektrisk energi för andra ändamål
och på storindustriens behov, enär bygdeelektrifieringen upptar relativt små
kraftillgångar.
Med teknikens utveckling kan högspänd ström numera med fördel
framföras på betydande avstånd, vilket uppenbart underlättar från kraftkällan
avlägset belägna orters förseende med elektrisk kraft.
De långa bygdelinjer, som för landsbygdens elektrifiering måste utbyggas,
anläggande av transformatorstationer och ortsnät, genom vilka senare
strömmen överföres i en lätt användbar och ofarlig form, kräva relativt
stora kostnader. Jämväl denna omständighet hänvisar till staten, såsom
den som ensamt kan i tillräcklig utsträckning ordna med landsbygdens
elektrifiering; den må nu härvid gå mer eller mindre långt med avseende
å den egentliga ortsdistributionen. Det har också visat sig, att de stora
enskilda kraftbolagen allenast i ringa utsträckning vågat belasta sig med så
allvarliga kapitalutlägg, som landsbygdens elektrifiering kräver. Och de
smärre företag, som här och var i orterna uppstått och ytterligare kunna
uppstå, de räcka icke, och deras ekonomiska möjligheter äro också starkt
begränsade.
Staten äger redan betydliga vattenfall, som ligga obegagnade. Åtminstone
flera av dessa kunna inom den allra närmaste tiden tagas i anspråk
för kraftstationsbyggnader. Att man vid byggande av dylika stationer ej
allena kan lita till den egentliga bygdeelektrifieringen är uppenbart. Men
bygdeelektrifieringen bör alltid räknas som ett oundgängligt viktigt bihang
vid kraftstationers planerande. Och vi antaga som visst, att efterfrågan
på elektrisk kraft för olika ändamål under den närmaste framtiden blir så
betydande, att det måste vara klokt att i tid bereda sig för att möta denna
efterfrågan.
Grenom att staten själv uppträder med distribution i stor skala av
elektrisk kraft, har staten i sin hand att förekomma en tilläventyrs annars
hotande monopolbildning på området. Staten får därmed i sin makt att
på ett effektivt sätt reglera prisen på elektrisk kraft, varmed ej är sagt,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 6d.
11
att icke även andra åtgärder kunna ifrågasättas, för att hindra att konsumenterna
av elektrisk kraft uppskörtas av enskilda distributionsföretag.
Staten har också utvägar, som ej stå de enskilda i samma grad till
buds, att skaffa sig materialier, maskiner o. s. v. till rimliga pris.
Staten har hittills utbyggt de stora kraftkällorna och i regeln blir väl
även framgent förhållandet det, att dessa i främsta hand tillgripas, då de
i allmänhet medgiva ett bättre ekonomiskt utbyte. Men enligt vår mening
är det av mycket stor betydelse, att statens verksamhet på detta område
icke inskränker sig härtill. Jämväl utbyggandet av mindre kraftkällor har
ofta fog för sig och skulle giva goda erfarenheter och lämna efterföljansvärda
exempel för de enskilda företag av samma art, som man alltid måste
hoppas på och befrämja för att komma tillräckligt långt i förevarande avseende.
Och dessa statens små kraftstationer, om de förläggas här och var i landet,
få en avgörande betydelse för vissa delars av landsbygden elektrifiering.
Det måste framhållas, att staten vid ett antytt vidsträckt tillhandahållande
av elektrisk kraft måste inrikta de allvarligaste ansträngningar att
också kunna bygga billigt och anspråkslöst.
Med den betydande erfarenhet på området, som vattenfallsstyrelsen
äger, och som givetvis vidgas allt mer i samma mån som styrelsens verksamhet
på detta område utsträckes, skall det bliva möjligt att även i tekmiskt
avseende göra nya landvinningar, som kunna underlätta landsbygdens
allmänna elektrifiering.
Av den redogörelse, som förut lämnats för de principer, som vattenfallsstyrelsen
följt med avseende å den bygdeelektrifiering som hittills från
dess sida ifrågakommit, framgår, att styrelsen ej tagit befattning med de
egentliga ortsnäten, utan att dessas utbyggande fått ankomma på sammanslutningar
i orterna. Det synes oss dock, som om jämväl det av Hemsjöbolaget
praktiserade, ovan angivna systemet, att jämväl utbygga ortsnäten
och de små transformatorstationerna ända till abonnenternas husväggar samt
omhänderhava detaljdistributionen till varje enskild abonnent, bör komma
till användning. Vid någon utbyggnad av en mindre kraftkälla, helst i
någon trakt, som enligt vad som antagits icke skulle vara »elektrifierbar»,
vore det enligt vår mening till en början skäl i att antaga sistberörda
system, som ju för abonnenterna är synnerligen bekvämt och tilltalande.
Sannolikt skulle man för en dylik anordning vara villig att betala efter
en något högre tariff, då man slapp allt besvär och alla vanskligheter med
ortsnätets utbyggande genom ortens egen försorg. Det hela skulle också
bliva bättre anordnat och bättre eftersett.
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
Vi avse icke blott att staten skall utbygga allt fler och fler av sina
vattenfall i särskilt syfte att främja landsbygdens elektrifiering, utan även
att staten för detta ändamål bör förvärva lämpliga i enskild ägo befintliga
vattenfall. Framför allt i de trakter, där staten nu ej äger tillräcklig
vattenkraft och där det knappast kan påräknas att den elektrifiering, varom
här närmast är fråga, kan genom enskildas försorg påräknas inom en nära
framtid, måste dylika förvärv anses påkallade.
Det må vara sannolikt, att icke alla de företag, som staten, efter de
linjer vi ovan antytt, skulle komma att driva, komme att »bära sig» redan
från början. Men detta synes oss ej böra inverka avgörande i en så utomordentligt
betydelsefull fråga som den nu förevarande; och det är vår övertygelse,
att man så småningom skall nå gynnsamma resultat. Blir landsbygdens
befolkning van vid den elektriska kraften, skall konsumtionen
raskt stiga, och denna krafts ex-hållande snart bli ett lika känt behov som
telefonen nu är, ja ett än större. Statsjärnvägarna ha gått samma utvecklingsväg;
det har dröjt kortare eller längre tid, tills de »burit sig» i olika
trakter av landet. Liksom man nu anser vissa delar av landet icke vara
av ekonomiska skäl »elektrifierbara», så var järn vägsbyggandet t. ex. i övre
Norrland en gång för ganska många närmast en galenskap eller en ruinerande
affär. Men var stode vi nu, om norrlandsjärnvägarna ej kommit
till? Och vi äro nu allmänt beredda att gå än längre i framdragandet av
järnvägar i denna landsdel.
Det är också mindre av vikt, att varje särskild kraftstationsanläggning
»bär» sig, än att vattenfallsstyrelsens förvaltning i sin helhet, i vad den
avser distribution av elektrisk kraft, icke visar underskott, som kunna anses
äventyrliga för staten. Landsbygdens allmänna elektrifiering är, såsom vi
förut franhållit, icke blott av ekonomisk betydelse, den är också en ideell
faktor av stor vikt, som skall skapa trevnad och tillfredsställelse i hundratusenden
svenska hem.
Yi hava här huvudsakligen sysselsatt oss med den allmänna verksamheten
från statens sida såsom distributör av elektrisk kraft i stor utsträckning
och det ur synpunkten av landsbygdsbefolkningens ekonomiska
intresse och uppryckning och ur de näringars synpunkt, som drivas å denna
bygd, främst jordbrukets, vars utveckling är en av våra viktigaste uppgifter.
Men det är för envar uppenbart, att jämväl vår storindustri skall
av en dylik elektrifiering hämta betydande fördelar. Yad vi betecknat med
bygdeelektrifieringen är blott ett av ändamålen med vattenkraftens omvandlande
i elektrisk energi. Bygdeelektrifieringen måste stödjas av distri
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
13
bution till stora kraftkonsumenter. Bygdeelektrifieringen ger därmed också
ökade möjligheter för industrien att få sina växlande krattbehov tillgodosedda
genom statens försorg. Jämväl för statens egna ändamål, t. ex. elektrifiering
av vissa statsbanelinjer, bleve nu berörd verksamhet också av stor
betydelse.
Ingen tidpunkt kan enligt vår mening vara lämpligare för kraftstationsanläggningar
i stor skala genom statens försorg än den nuvarande och den
närmare framtidens. Aldrig någonsin torde svårigheterna för erhållande av
bränsle hava varit så framträdande som nu. Visserligen ställas i denna
tid ofantliga anspråk på statens ekonomi; men för produktiva ändamål, för
att på olika områden göra oss oberoende av utlandet, för en så betydelsefull
fråga som landsbygdens elektrifiering i stor skala, måste även de mest
betydande ekonomiska ansträngningar vara påkallade. Det gäller här icke
mer och icke mindre än att skapa nya förutsättningar i olika riktningar för ett
rikare och av utlandets produkter mera oberoende Sverige. Den generation,
som får uppleva, att Sveriges vattenfall helt tagas i anspråk för landets
elektrifiering, så långt de räcka härtill, och att även avlägsna bygder hava
tillgång till elektrisk kraft för jordbrukets, för industriens, den stora som
den lilla, drift, och för belysning och andra dylika ändamål, den skall förvisso
också finna bättre bärgning och bättre trevnad i alla Sveriges bygder,
än nu ofta är fallet.
Uppenbart kräva de stora frågor, vi här berört, en ingående utredning,
som allenast Kungi. Maj:t kan åvägabringa. Givetvis fordras härvid största
planmässighet, enhetlighet och förutseende. Men vi hysa också den mening,
att vi j ust i vattenfallsstyrelsen hava ett organ och krafter, som kunna föra
fram denna fråga på ett sätt, som garanterar att alla möjligheter utnyttjas
och att alla legitima intressen beaktas.
För att det må vara klart, att den omfattande utredning, varom här
är fråga, och som vi förutsätta kommer att närmast anförtros vattenfallsstyrelsen,
måste göras på sidan om styrelsens vanliga verksamhet och
kräver skyndsamhet, anse vi att ett särskilt anslag bör ställas till Kungl.
Maj:ts förfogande för den nämnda utredningen. Detta anslag torde för år
1918 kunna begränsas till ett förslagsanslag av 15,000 kronor, varav erforderliga
belopp torde böra få disponeras även under innevarande år.»
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
Utskottet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att vår landsbygds förseende
med elektrisk kraft är en angelägenhet av största vikt. Genom en rationell
elektrifiering av landsbygden skulle uppenbarligen avsevärda fördelar beredas
dess befolkning och näringsliv. Också hava, på sätt motionärerna
erinra, från statsmakternas sida redan vidtagits åtgärder i sådant syfte.
Motionärerna förmena att ännu mycket torde återstå i detta avseende samt
ifrågasätta i anledning härav en allsidig utredning angående de åtgärder,
som kunna från statens sida vidtagas för elektrifiering av landsbygden i
största möjliga utsträckning. Utskottet bar tagit del av ett utav vattenfallsstyrelsen
avgivet yttrande över ifrågavarande motion, vilket yttrande
såsom bilaga finnes vidfogat detta utlåtande. I sitt berörda yttrande, vari
vattenfallsstyrelsen tillstyrkt den begärda utredningen, bar styrelsen lämnat
en utförlig redogörelse för styrelsens verksamhet med elektrifiering av
landsbygden samt framfört enligt utskottets förmenande synnerligen beaktansvärda
synpunkter beträffande nu förevarande spörsmål. Jämväl utskottet
håller före, att ytterligare åtgärder böra från statsmakternas sida vidtagas
för främjande av ifrågavarande viktiga angelägenhet, och anser utskottet
förty, att den föreslagna utredningen snarast bör komma till stånd.
Såsom vattenfallsstyrelsens yttrande utvisar, har vattenfallsstyrelsen framdragit
åtskilliga bygdelinjer för elektrisk kraftöverföring från transformatorcentraler
till mindre transformatorstationer och såmedelst möjliggjort för
vissa trakter att erhålla elektrisk kraft. Härvid har vattenfallsstyrelsen i
sin egenskap av affärsdrivande verk ansett sig av statsekonomiska skäl böra
begränsa nämnda verksamhet i enlighet med vissa av styrelsen tillämpade
principer, vilka utskottet, som lämnats tillfälle taga del av desamma, funnit
i sådant hänseende väl avvägda. Emellertid synes utskottet ur nationalekonomisk
och social synpunkt starka skäl tala för att elektrifiering av landsbygden
bör genom statsmakternas försorg kunna komma till stånd, även där
sådan elektrifiering ej kan förväntas mera omedelbart giva ett i statsekonomiskt
avseende gynnsamt resultat, och håller utskottet före, att detta spörsmål
bör bliva föremål för undersökning vid den ifrågasatta utredningen.
Det torde enligt utskottets förmenande jämväl ankomma på en blivande utredning
att avgöra, huruvida en ökad statsverksamhet för elektrifiering av
landsbygden bör gå ut på allenast framdragande av huvudlinjer till de trakter,
som skola bliva föremål för elektrifiering, eller jämväl bör avse ett vidare
utbyggande av ledningssystemet.
Vad angår den föreslagna utredningens verkställande, synes det utskottet
Jordbrnksutslcoltets utlåtande Nr 64.
15
höra överlämnas åt Kungl. Maj:t att avgöra, åt vilken myndighet eller
vilka personer densamma bör anförtros.
Då det torde vara förenat med svårigheter att redan nu beräkna kostnaderna
för den ifrågasatta utredningen, anser utskottet det icke vara lämpligt
att, på sätt motionärerna föreslagit, ett bestämt anslag för ändamålet
ställes till Kungl. Maj:ts förfogande, utan håller utskottet före, att ifrågavarande
kostnader böra av Kungl. Maj:t med omhänderhavande medel förskjutas
och framdeles hos riksdagen anmälas till ersättande.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte skyndsamt låta verkställa utredning om de
åtgärder, som kunna inom den närmaste framtiden
ifrågasättas för att genom statens försorg få till stånd
en så allmän elektrifiering av landsbygden, som omständigheterna
kunna medgiva, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 10 maj 1917.
På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.
Närvarande: Hrr greve Hamilton, Ericsson, Petersson, P. Alfred, Paulson, Lindblad,
greve Wachtmeister, Persson, Linders, Öberg, Nilsson i Tånga, Nilsson
i Linnås, Sjöblom, Lundström, Ingeström, friherre Silfverschiöld och
Andersson.
Reservation
af herrar Öberg och Nilsson i Linnås, som ansett att utskottets motivering
bort hafva följande lydelse:
Utskottet delar — — — till stånd.
Såsom vattenfallsstyrelsen — — — vidare utbyggande
af ledningssystemet.
16
Jordbruksutskottets frilåtande Nr 64.
Såsom motionärerna och även vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande framhållit,
har redan nu på enskilt initiativ i vissa fall ett förtjänstfullt arbete
blivit utfört för landsbygdens förseende med elektrisk kraft. Då en
fortsatt dylik verksamhet, där den kan befinnas lämplig, endast kan vara
till gagn för det allmänna, vill utskottet framhålla det önskvärda uti att jämväl
i fortsättningen denna verksamhet må på ett kraftigt sätt kunna utvecklas.
Vad angår den föreslagna utredningens verkställande —----
Bilaga.
Till KONUNGEN.
Genom nådig remiss den 20 februari 1917 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
vattensfallsstyrelsen att yttra sig öfver en inom riksdagens första kammare av herr
Kvarnzelius m. fl. väckt motion (nr 54) angående utredning om åtgärder för allmän
elektrifiering av Sveriges landsbygd. Till åtlydnad därav får vattenfallsstyrelsen härmed
i underdånighet anföra följande.
Elektrifieringen av landsbygden har under de gångna åren haft att kämpa med
väsentliga svårigheter. De områden, som elektrifierats, äro därför ganska obetydliga
i förhållande till den icke elektrifierade landsbygden. Inom de landsdelar, som beröras
av vattenfallsstyrelsens distributionsnät torde för närvarande endast omkring 5
procent av den odlade arealen ha kommit i åtnjutande av elektrisk kraft. I stort
sett äro förhållandena enahanda över hela landet med undantag av vissa bördigare
delar av de sydliga provinserna. Utvecklingen har emellertid under de senaste åren
ändrat karaktär. Den areal, som för varje år nyelektrilierats, har sålunda väsentligt
ökats. Ändringen visar sig dock tydligast i den entusiasm, varmed numera å landsbygden
fråga om dess elektrifiering omfattas. Det har visserligen sedan länge funnits
intresse från jordbrukarnas sida för bygdeelektrifieringen. Men jordbrukarna hava
även inom de landsdelar, där goda förutsättningar funnits för elektrifieringen, i allmänhet
ställt sig avvaktande. Det är också naturligt, att landsbygdens befolkning
till en början icke kunnat mer än ytligt uppfatta, hvilka fördelar en elektrifiering
skulle innebära, och det är vidare begripligt, att man hyst en instinktiv oro för att
vara bland de första, som inlåta sig på den nya saken. För envar är det ju bekant,
huru elektriska maskiner och apparater för varje år utvecklas, huru elektricitet
kommer till användning för nya ändamål och huru alstrandet af kraften förbilligats
genom centralisering av kraftgenereringen. Man kan under sådana förhållanden till
en viss grad förstå dem, som ställt sig avvaktande i förhoppning om att efter några
år kunna åstadkomma något vida bättre äu just för tillfället.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
17
Otvivelaktigt har även kostnadsfrågan försvårat elektrifieringen. Det är ganska
dyrbara anläggningar, som erfordras, och penningtillgången har merendels varit knapp.
Pioniärarbetena för bygdeelektrifieringen äro dock numera så långt framskridna,
möjligheterna att erhålla elektrisk kraft från de stora kraftverkens ledningsnät hava
utsträckts till så stora landsdelar, arbetskraften har så väsentligt fördyrats och penningförhållandena
hava så förbättrats, att man otvivelaktigt har att motse en intensiv
utveckling av bygdeelektrifieringen under de närmaste 5 å 10 åren, därest vårt
land fortfarande kan hållas utanför världskriget. För närvarande hämmas utvecklingen
av de onaturligt uppdrivna materialprisen. När dessa återgått till relativt normala
värden, kommer emellertid bygdeelektrifieringen att utvecklas desto hastigare.
Det är givetvis därför i hög grad önskligt, att man utan dröjsmål vidtager de åtgärder,
som äro behövliga för att elektrifieringen må ske på ett planmässigt sätt. I
medvetandet därom har vattenfallsstyrelsen under de närmast förflutna åren uppgjort
relativt fullständiga planer för bygdedistributionen inom sina avsättningsområden,
och styrelsen anser det vara synnerligen lämpligt, att detta arbete utsträckes vidare
över landet.
Ehuru ifrågavarande motion avser icke endast vattenfallsstyrelsens nuvarande
distributionsområden, utan vårt land i dess helhet, vill vattenfallsstyrelsen i första
hand lämna en beskrivning av vattenfallsstyrelsens bygdedistribution och därvid angiva,
i vad mån de synpunkter, som förordats i motionen, blivit tillgodosedda vid
vattenfallsstyrelsens arbeten eller i vad mån vattenfallsstyrelsen valt andra vägar.
Vattenfallsstyrelsen kommer att därefter övergå till problemet i dess helhet.
Vattenfallsstyrelsens landslinjer för elektrisk kraftdistribution komma att vid
slutet av innevarande år utbreda sig:
från Trollhättan över större delen av Västergötland och Bohuslän med gränspunkter
vid Vänersborg, Uddevalla, Göteborg, Borås, Skövde och Lidköping;
från Älvkarleby över Uppland, Södermanland, södra Gästrikland, sydöstra Dalarna,
östra Västmanland och norra Östergötland med gränspunkter vid Gävle, Storvik,
Hedemora, Västerås, Eskilstuna, Finspong, Näs (vid sjön Boren) och Oxelösund;
från Porjus över delar av övre Norrland med gränspunkter vid Gellivare och Kiruna.
Kraftstationer eller sekundära nedtransformeringsstationer, lämpliga som utgångspunkter
för bygdedistributionen, komma att finnas
inom Trollhätte kraftverks avsättningsområde vid Trollhättan, Uddevalla, Lilla Edet,
Nol, Göteborg, Alingsås, Sjömarken (vid Borås), Håkantorp, Skara och Skövde;
inom Älvkarleby kraftverks avsättningsområde vid Älvkarleby, Gävle, Hedemora,
Dannemora, Hallsta, Uppsala, Enköping, Västerås, Strängnäs, Eskilstuna, Södertälje,
Kantorp och Finspong.
Vid projektering av landsnätet har kraftledningarnas sträckning och de större
transformatorstationernas placering i allmänhet bestämts av industriens och kommunernas
kraftbehov. Med utgång från de sålunda erhållna matningspunkterna vid kraftstationerna
och de sekundära transformatorstationerna har projekterats bygdenät för
landsbygdens förseende med kraft. Vattenfallsstyrelsen tillåter sig att bifoga kartor
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 saml. 43 käft. [Nr 64). 3
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
över de sålunda planlagda bygdenäten ävensom schemata, å vilka med röd färg markerats
de linjer, som redan under innevarande år bliva driftfärdiga, under det att
övriga linjer äro svarta.
De från sekundärstationerna utgående linjerna — sekundärlinjerna — byggas
för 10,000 volt vid de först utförda delarna av Trollhättenätet, d. v. s. områdena
kring Trollhättan, Håkantorp, Skara, Nol, Lilla Edet och Göteborg, för 20,000 volt
däremot vid de övriga delarna av Trollhättenätet, d. v. s. områdena kring Uddevalla,
Skövde, Alingsås och Sjömarken samt vid hela Älvkarlebynätet. Sekundärlinjerna
byggas och bekostas av vattenfallsstyrelsen, där de äro eller kunna bitva använda för
allmän distribution och sålunda icke enbart äro avsedda för enstaka industriföretag.
Inom de områden, för vilka bygdenät projekterats, har merändels för varje socken
planlagts en tertiärstation, i vilken kraften nedtransformeras till en spänning,
lämplig för ortsdistributionen, antingen 1,600 eller 3,200 volt. Vattenfallsstyrelsen
uppdrager gränserna för varje särskilt distributionsområde. Där så utan olägenhet
kan ske följas som sagt sockengränserna. Det finnes emellertid rikligt med undantag,
då vattenfallsstyrelsen för att få en rationell elektrifiering till stånd måste uppdraga
andra gränser.
För allmän distribution avsedda tertiärstationer byggas och bekostas av vattenfallsstyrelsen.
För industriföretag avsedda tertiärstationer, vilka icke samtidigt kunna
användas för allmän distribution, ävensom för större kommuner avsedda tertiärstationer
utföras och bekostas däremot merendels av kraftavnämaren.
Vattenfallsstyrelsens distributionssystem synes med avseende å dessa dispositioner
icke hava föranlett något uttalande från motionärernas sida. Otvivelaktigt är
det ju också riktigt, att de till statens kraftverk hörande sekundärledningarna i allmänhet
innehavas av staten, så att vattenfallsstyrelsen kommer i tillfälle att direkt
leverera kraft till varje större avnämare. Ur driftsäkerhetssynpunkt är det vidare av
vikt att mindre abonnenter icke få ansluta sina anläggningar direkt till sekundärledningarna
utan till av vattenfallsstyrelsen innehavda tertiärstationer. I förra fallet skulle
ett fel i en mindre abonnentanläggning lätt kunna föranleda störningar över hela det
område, som matas av sekundärledningen i fråga. 1 senare fallet kan vid fel i en
abonnentanläggning detta begränsas till en ortsledning. Därigenom att vidare kraften
tillhandahålles de mindre abonnenterna vid lägre spänning, minskas abonnenternas
anläggningskostnader och förenklas driften av deras anläggningar.
Motionärerna synas däremot vara benägna för en utvidgning av den statliga
verksamheten vad beträffar ortsdistributionen. Vattenfallsstyrelsen tillåter sig därför
att behandla densamma mera ingående.
Vid leverans av kraft från tertiärstationerna uppgör vattenfallsstyrelsen i regeln
direkta kontrakt med allmännyttiga institutioner (såsom sjukhus och dylikt) och med
industriella företag (med kraftförbrukning över 10 hästkrafter), men betjänar sig eljest
av lämpliga sammanslutningar som mellanhand för ortsdistributionen. Om inom
tertiärstationsområdet finnes så väl stad eller stadsliknande samhälle som landsbygd
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
19
— exempel härå äro tertiärstationsområdena vid Mariefred, Väsby, Grillby m. fl.
ställen — så tager samhället i fråga hand om sin distribution för sig, under det att
konsumenterna å den rena landsbygden sammansluta sig till en egen andelsförening,
vilken ombesörjer distributionen för denna. Saknas dylika samhällen, blir det givetvis
sistnämnda andelsförening som omhändertager all distribution till icke endast
jordbruket utan även hantverket och hemmen.
Det ortsnät, som andelsföreningen utför, har följande omfattning. Från vattenfallsstyrelsens
tertiärstation bygger andelsföreningen linjer för 1,600 eller 3,200 volt,
allt efter som vattenfallsstyrelsen funnit den ena eller andra spänningen lämplig med
hänsyn till de särskilda förhållandena, dels till alla större gårdar, dels till byar eller
till grupper av mindre gårdar. Till dessa ledningar inkopplas större motorer direkt
vid nämnda större gårdar, byar eller grupper av mindre gårdar, men anslutas av
andelsföreningen bekostade transformatorer för nedtransformering av strömmen till
lämpliga spänningar för lampor och småmotorer. Slutligen framdrager andelsföreningen
lågspänningsledningar från sistnämnda kvartära transformatorer till de enstaka konsumenterna.
Konsumenterna betala däremot själva sina installationer inom egna gårdar
och bostäder.
I regeln bekosta statsinstitutioner, kommuner och industriella abonnenter själva
de ledningar, som erfordras från tertiärstationerna. Undantag göres dock, där en och
samma ledning skall tjänstgöra för flera konsumenter. I sådana fall brukar vattenfallsstyrelsen
bygga den gemensamma ledningen och fördela årskostnaden för densamma
å konsumenterna, för att icke ledningsfrågan skall bliva onödigt komplicerad.
I vissa fall hava konsumenterna bildat aktiebolag i stället för andelsföreningar.
Denna form för sammanslutningarna har föredragits t. ex. i vissa villasamhällen. I
stort sett handhava nämnda bolag distributionen på samma sätt som andelsföreningarna.
Särskiljandet av konsumenterna efter deras beskaffenhet tillämpas därför, att de skilda
intressen, som förefinnas inom stad och på landet respektive hos industrien och jordbruket,
icke med fördel kunna sammanjämkas inom en och samma andelsförening.
Andelsföreningen har i stort sett ensamrätt att distribuera kraft för jordbruk,
hantverk och hem inom det område, som tilldelas densamma. Den har å andra
sidan skyldighet att i enlighet med taxa, som godkännes av vattenfallsstyrelsen, efter
enhetliga grunder lämna kraft till var och en förbrukare inom dess område. Andelsföreningarnas
distributionsområden inläggas så, att de noggrannt ansluta sig till varandra,
så att icke något område inom de landsändar, som beröras av näten, blir
ställt utanför de områden, dit andelsföreningarna äro skyldiga att leverera ström,
även om det för tillfället icke finnes någon kraftkonsumtion därstädes.
Vattenfallsstyrelsen tillåter icke att konsument, som genom omständigheternas
makt kommer att vara belägen nära intill en tertiärstation, får taga ström direkt från
denna. Han måste, därest han tillhör den kategori, som skall förses med ström från
andelsföreningen, gå med i denna samt bidraga till ledningsnätet i samma grad, som
abonnenter med ofördelaktigare läge. Det har dock icke varit möjligt att tillämpa
denna likställighetsregel för samtliga konsumenter inom tertiärstationsområdet. Det
finns merendels vid varje distributionsområde vissa gårdar eller enstaka hus, vilka
ligga så avlägset, att det icke är möjligt att leda fram kraft till dem utan stora extra
kostnader. Vill en dylik konsument hava ström, bygger andelsföreningen endast så
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
stor del av den ledning, vilken erfordras från det förefintliga nätet till konsumenten,
som enligt fastställda normer motsvarar de andelar, konsumenten är skyldig att teckna
med hänsyn till storleken av sin förbrukning. Resten af ledningen får konsumenten
bygga på egen bekostnad.
Vattenfallsstyrelsen har emellertid tagit i allvarligt övervägande, huruvida vattenfallsstyrelsen
skulle bygga och bekosta de ortsnät, som nu utföras av andelsföreningarna.
Kostnadsfrågan har verkat avskräckande. Med 1914 års fredspris äro kostnaderna
för de ortsnät, som nu äro projekterade inom Trollhätte och Älvkarleby kraftverks
avsättningsområden uppskattade till cirka 15 miljoner, och detta under förutsättning
att statens byggnadsarbeten skulle vara av samma omfattning, som de nuvarande
andelsföreningarnas, och staten alltså icke skulle framdraga ledningar till
särskilt ofördelaktigt liggande gårdar och bostäder. Till jämförelse må nämnas, att
de sekundära bygdelinjerna och tertiärstationerna, vilka enligt nu tillämpade principer
bekostas av vattenfallsstyrelsen efter 1914 års fredspris uppskattats till ett värde av
cirka 10 miljoner kronor. Det är emellertid andra och än tyngre vägande skäl, som
varit huvudsakligen bestämmande för vattenfallsstyrelsens syftemål. Vattenfallsstyrelsen
tillåter sig här redogöra för dessa.
Vattenfallsstyrelsen levererar i allmänhet kraft från tertiärstationerna till följande
taxor:
A. Enligt kilowattimmemätare med pris av 25 öre pr kilowattimme under kvällen
efter arbetsdagens slut och 10 öre pr kilowattimme under övrig tid. Denna taxa
användes för närvarande genomgående av lantbruksabonnenter och brukar resultera
i ett genomsnittspris av 11,5 öre pr kilowattimme. Som utnyttjningstiden för
kraften i allmänhet är cirka 600 timmar om året, blir priset pr kilowatt och år
11,5 X 600 _ gg kronor, motsvarande 51 kronor pr hästkrafter och år.
100
B. Enligt maximimätare kombinerade med kilowattimmemätare med följande pris:
l:o. En årlig anslutningsavgift av 250 kronor (motsvarande vattenfallsstyrelsens
allmänna kostnader för abonnenten);
2:o. Ett årligt grundpris av 80 kronor per maximalt uttagen kilowatt;
3:o. En förbrukningsavgift av 1,75 öre per kilowattimme.
För ett lantbruksnät med 75 kilowatts kraftuttagning skulle denna taxa med
nuvarande utnyttjningstid av 600 timmar resultera i en avgift pr kilowatt och år av
250 • 93,84
-----1- 80 + 600 X 0,0175 = 93,84 kronor, och pr kilowattimme av ■_ = lo,54
öre, alltså c:a 35 % högre pris än taxan under A.
För ett villasamhälle med t. ex. 25 kilowatts förbrukning, vilket i regeln använder
kraften med c:a 1,000 timmars utnyttjningstid pr år, blir priset i genomsnitt
+ BO + 1,000 X 0,0176 = 107,50 kronor pr kilowatt och år eller =10,7 6
75 i,uuu
öre per kilowattimme. För en kvarn, som använder t. ex. 30 kilowatt med 3,500
250
timmars utnyttjningstid, blir priset — = 80 + 3,500 X 0,0175 = 149,65 kronor per
kilowatt och år och
149,55
''.%5Ö0
4,2 7
öre per kilowattimme.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
21
Vattenfallsstyrelsens pris för kraft till lantbruk är alltså för närvarande praktiskt
taget 11,6 öre per kilowattimme, ehuru det existerar möjligheter för lantbruket
att komma ned till lägre kraftpris, i den mån kraften blir jämnare utnyttjad, ungefär
som vid industrien, antingen så, att tröskningsperioderna å de olika gårdarna inpassas
efter varandra, så att den maximala krafuttagningen minskas, eller också därigenom
att kraften under annan tid än tröskningstiden kommer till mera intensiv
användning, t. ex. till länspumpning, till jordbearbetning, till hemslöjd, till kokning.
Redan nu beviljar vattenfallsstyrelsen ett lägre kraftpris: 6,0 öre pr kilowattimme
för kraft till länspumpning, jordbearbetning och sommarindustrier som tegelbruk o. d.
Vattenfallsstyrelsen finner det olämpligt att här ingå på alla de specialtaxor,
som tillämpas för särskilda ändamål eller för de planer, vattenfallsstyrelsen hyser beträffande
utvecklingen av sina taxor och kraftens inarbetning å nya användningsområden,
utan vill framför allt fästa uppmärksamheten på att vattenfallsstyrelsen funnit
det vara ett nödvändigt villkor för popularisering av elektrifieringen, att lättbegripliga
standardtaxor användas, lika för alla konsumenter oberoende av leveransorten. Även
efter ett intensivt upplysningsarbete är i regeln kraftavnämaren oförmögen att kritiskt
bedöma huru kraftpris och övriga kontraktsvillkor i realiteten komma att verka.
Elektrifieringen kommer merendels till stånd på grund av det förtroende kraftavnämaren
hyser för saken. Det är då av stor vikt, att samma tryckta standardformulär med
tryckta pris och övriga villkor komma till användning. Det tryckta ordets makt har
en betydelse, som icke kan nog uppskattas i fall som dessa.
Före kriget varierade andelsföreningarnas årliga kostnad för ortsnäten, alltså
för ledningar, transformatorer, energiförluster och administration (incl. ränta och
amortering) mellan 5 och 20 öre pr nyttig kilowattimme, beroende av om hela
bygden inom distributionsområdet var odlad eller endast en del därav, om gårdarna
lågo samlade i byar eller spridda samt om kraft användes enbart för jordbruk
eller därjämte i större omfattning till hantverk, hemslöjd eller dylikt. Inom de områden,
där vattenfallsstyrelsen distribuerar kraft, har på grund av mindre bördighet
m. m. i allmänhet icke kunnat påräknas lägre kostnad än 7 å 8 öre pr kilowattimme.
Genomsnittssiffran har legat icke oväsentligt högre. De andelsföreningar, som med
nuvarande höga materialpris bygga nät, få vidkännas ungefär 50 % högre årskostnader
för ortsdistributionen än före kriget.
Det är tydligt, att ett kraftverk, som distribuerar energi inom en homogent
bebyggd landsdel med stor kraftförbrukning, har vissa möjligheter att till enhetligt
pris pr kilowattimme leverera kraft ända framme vid förbrukningsställena. Samma
möjligheter saknas inom mindre kraftförbrukande och mera heterogena områden.
Detta enhetliga pris kan i förra fallet utan att försvåra den elektriska kraftens användning
i konkurrensen med andra kraftkällor tillmätas tillräckligt rikligt för att en
skälig förtjänst skall ernås. Därest t. ex. kostnaden för ortsdistributionen varierar
mellan 5 och 10 öre, kan avgiften bestämmas exempelvis till 8 å 9 öre utan att
någon invändning behöver befaras från de bygder, där priset överstiger självkostnaden,
och utan att förlusten blir för stor inom de bygder, elär självkostnaden är större än
avgiften. I städerna, där dylika gynnsamma förhållanden finnas, förenklas detta
problem ytterligare genom det monopol på strömdistribution, kommunerna äga.
Om man söker bilda en standardtaxa för vattenfallsstyrelsens distributionsom -
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
råden, eller för vårt land i allmänhet, torde det däremot vara synnerligen svårt att
fastställa en användbar enhetlig avgift. Antages denna exempelvis till 13 öre, komma
de områden, som på grund av gynnsammare förutsättningar, själva kunna bygga nät
till lägre pris, sannolikt att själva utföra dessa och vattenfallsstyrelsen, som icke har
något monopol på kraftdistributionen, kan näppeligen hindra detsamma genom att
vägra leverera kraft till sådana nät. Med säkerhet kommer däremot vattenfallsstyrelsen
att få leverera kraft till de nät, där självkostnaden för ortsdistributionen överstiger
den fastställda standardavgiften, här exempelvis antagen till 13 öre. Om vattenfallsstyrelsen
genom att vägra leverans av kraft till dylika bygder vill skydda sig för
den förlust, som uppstår, så blir följden rakt motsatt den åsyftade, att bygdeelektrifieringen
skall underlättas och utvecklas i möjligaste mån.
Det må nämnas, att något liknande förhållande icke existerar beträffande de
sekundära bygdelinjerna. Dessa representera ett så omfattande företag och äro i så
hög grad baserade på olika art av förbrukning — från kommuner, industri, lantbruk,
in. m. — att det icke är att befara, att en med hänsyn till kraftdistributionsmöjligheten
mera gynnad bygd själv vill bygga sina sekundärledningar och att vattenfallsstyrelsen
sålunda skulle få åtnöja sig med de mindre gynnade bygderna.
Behjärtar man ovan nämnda svårigheter att bilda en standardtaxa för ortsdistributionen,
men vill man det oaktat låta staten omhändertaga densamma, kan det
ifrågasättas, att man för varje distributionsområde skulle bestämma särskild efter
självkostnaden avpassad avgift. Det har emellertid synts vattenfallsstyrelsen olämpligt
att använda eu dylik metod. Om avgiften skulle fixeras till visst pris pr kilowatttimme,
skulle med all säkerhet konsumenterna inom varje distributionsområde komma
att inrikta all energi på en sänkning av denna avgift, i mer eller mindre god tro
framläggande alla tänkbara motiv därför. En sänkning, som eventuellt här och var
kommer att företagas på vattenfallsstyrelsens initiativ med hänsyn till exempelvis
minskad självkostnad för distributionen pr kraftenhet räknat, blir säkert på många
håll uppfattad som eu eftergift för de påtryckningar, som möjligen gjorts av andra
motiv, med ty åtföljande nedsättning av vattenfallsstyrelsens auktoritet och minskning
i förtroendet till densamma. Bestämmer man åter, att konsumenterna skola betala
självkostnaden för nätet, komma otvivelaktigt konsumenterna att misstroget lägga sig
i vattenfallsstyrelsens alla åtgärder. Det blir då ett viktigt önskemål, att staten icke
bygger ledningar ända fram till enskilda konsumenter, som endast förbruka ringa
kraftbelopp, eftersom därigenom kostnaden för de större konsumenterna ökas. Anordningar,
som vidtagas med hänsyn till blivande utveckling, men vilkas nödvändighet
icke uppfattas av konsumenterna, komma att väcka misstro till vattenfallsstyrelsens
förmåga att på mest ekonomiska sätt handhava distributionen. — Det torde icke
behöva anföras flera av de otaliga skäl, som kunna anföras mot denna anordning av
distributionen.
Vattenfallsstyrelsen har i ett tidigare skede vid Trollhätte kraftverk tillämpat
den principen, att kraften framleddes till var och en konsument och debiterades,
visserligen efter fullt enhetliga grunder, men på basis av kostnaden för ledningen till
varje särskild abonnent. Följden blev naturligt nog, att det uppstod en viss misstro
mot debiteringssättet för kraften och anslutningen blev ringa i all synnerhet bland de
breda lagren, där minsta möjligheter förelåge att bedöma de individuella taxor, vilka
Jordbruksutskottets utlåtande, Nr ti''4.
2H
användas. Distributionen blev sålunda i stort sett en herrgårdsdistribution, intill dess
taxorna omlades till vissa av leveransorten oberoende standardtaxor. Dessa standardtaxor
kunde emellertid icke genomföras, utan att vattenfallsstyrelsen samtidigt skar
bort den del av distributionsanläggningen, som med hänsyn till självkostnaden representerade
den mest variabla faktorn, nämligen tertiärledningarna och vad som därefter
kräves. Sedan standardtaxor börjat tillämpas, har däremot benägenheten för
elektrifiering högst väsentligt ökats.
Det kan icke nog betonas, huru viktigt det är, att staten använder enhetliga
taxor. Kommunikationen mellan landtbrukarna är tack vare hushållningssällskapen
överraskande god. En undantagsbestämmelse, som av särskilda skäl beviljas en abonnent
inom ett landskap, är efter kort tid allmänt känd icke endast inom detta utan
även inom närgränsande landskap och föranleder motsvarande anspråk från nytillkommande
abonnenters sida, även om motiven därför saknas. Det är därför till stort
gagn, om man använder standardtaxor, och om man kan begränsa antalet undantag
till dem, som lätt kunna förklaras. På så sätt upprätthålles bäst förtroendet. Att
ett sådant förtroende nu finnes, torde bland annat framgå därav, att stora bygder
vidtaga anordningar för elektrifiering utan att kontrakt om kraft avslutats, enbart
på grund av den tillit, som hyses för de nu använda standardtaxorna.
Det här anförda skälet har varit huvudmotivet för att vattenfallsstyrelsen avhållit
sig från själva ortsdistributionen utan stannat vid tertiärstationer. Även andra motiv
hava dock förelegat. Statens affärsverksamhet försvåras sålunda väsentligt av de jämförelsevis
tunga former, under vilka den arbetar och i stort sett måste arbeta med
hänsyn till den vidlyftiga redovisningsskyldigheten samt den vidlyftiga motivering,
som behöver presteras för varje åtgärd från statens sida. Det kan därför icke förordas
att staten åtager sig ett detaljarbete, vilket icke lämpligen bör starkt normaliseras,
och där administrationskostnaderna till följd av statsverksamhetens tyngre former
skulle bliva oproportionerligt höga.
Det råder vidare en naturlig obenägenhet att öka antalet statstjänstemän och
speciellt en för affärsdrivande verk ödesdiger motvilja att skapa chefsposter, avlönade
så, att organisatoriska förmågor av rang kunna anställas, men utan dylika förmågor
är det näppeligen tänkbart att skapa och vidmakthålla fullt moderna arbetsformer
och intensitet i arbete ända ned bland de lägsta tjänstemännen. Under sådana förhållanden
är det mindre tilltalande att påbygga vattenfallsstyrelsens uppgifter med
ett nytt arbete av detta slag, som kräver betydande ökning av personalen.
Skall bygdedistributionen kunna genomföras över större områden med ekonomisk
fördel, är det slutligen nödvändigt att ortsnäten utföras så billigt som möjligt.
Det är nödvändigt att de fordringar på jämnhet i spänningen och driftsäkerhet, som
kunna uppställas inom städer icke tillämpas inom ortsnäten. Detta behöfver icke
betyda, att driften skall vara otillfredsställande. Men man bör finna sig i t. ex. att
lamporna icke lysa jämnt då tröskning pågår eller stora kraftbelopp eljest uttagas,
vilket åter merendels sällan sker under belysningstid, samt i vissa andra mindre betydande
olägenheter. Detta inse konsumenterna mycket väl, då de själva bekosta
ortsnäten, och tillfredsställelsen minskas säkert icke, även om t, ex. ett avbrott blir
av relativt längre varaktighet på grund av fel i ortsnätet. Om staten omhändertager
dessa anläggningsdelar, uppskruvas däremot fordringarna på grund av den större soli
-
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
ditet, man alltid väntar av statens arbete. Det kan då ifrågasättas, om ett statens
verk’i längden skulle kunna finna sig i att vidkännas de anmärkningar, som kunna
föranledas av nuvarande praktiskt motiverade byggnadssätt. I stället kommer man
nog småningom att övergå till ett dyrbarare byggnadssätt. Även i detta fall äro förutsättningarna
olika för ett statens verk och ett enskilt företag.
Under alla förhållanden äga jordbrukarna vissa förutsättningar att bygga sina
nät billigare än staten. Arbetare och körslor disponeras till lägre pris. Administrationen
kan vid lämpligt förfaringssätt bliva billigare. Stolpar kunna ofta anskaffas
synnerligen förmånligt m. m.
Det har antytts, att skötseln av ortsnäten fördyras därigenom, att vid vattenfallsstyrelsens
system varje ortsnät tvingas att hålla sin montör, under det att vattenfallsstyrelsen
kunnat använda sig av samma montör för ett flertal ortsnät. Denna invändning
torde sakna reell grund. Först och främst fordras tillsyn icke endast av ortsnäten
utan även av de konsumenters anläggningar, vilka under alla förhållanden skulle
bliva deras egna, och det kan icke rimligtvis ifrågasättas, att vattenfallsstyrelsen skall
omhändertaga även dessa. Det måste alltså i varje tall finnas eller anskaffas yrkekunnig
privat hjälp. Felen äro såväl vid ortsnäten som abonnementanläggningarna
så pass få, att en montör med lätthet kan sköta ett flertal nät, och detta förhållande
ändras naturligtvis icke därav, att konsumenterna själva omhänderhava sina nät.
Därest flera nät vilja gemensamt anställa en montör, möter detta givetvis ingen verklig
svårighet. I övrigt torde man kunna påräkna, att de reparatörer, som nu finnas
på landet i större samhällen, småningom bliva och av vattenfallsstyrelsen komma att
förklaras kompetenta att utföra nödiga reparationer å de elektriska anlaggningarna,
så att detta problem ytterligare förenklas.
Eu annan och till synes allvarligare anmärkning har framställts mot vattenfallsstyrelsens
system, nämligen att andelsföreningarna, som sakna egen fackkunskap i fråga
om de elektriska anläggningarna, icke skulle kunna utföra sina anläggningar så praktiskt
val och billigt som vattenfallsstyrelsen, vadan det vore olämpligt att afsöndra
dessa från statens åtaganden. Vattenfallsstyrelsen har visserligen redogjort för vissa
moment, som just med hänsyn till anläggningarnas billiga utförande tala för att ortsnäten
utföras av andelsföreningarna. Men för den utomstående, som icke är närmare
förtrogen med vattenfallsstyrelsens organisation av bygdedistributionen, kan säkerligen
ändå denna anmärkning synas allvarlig. Vattenfallsstyrelsen anser emellertid,
att man med lämpligt bistånd till andelsföreningarna från statens sida kan komma
ifrån de berörda svårigheterna.
Frågan torde bäst belysas därigenom, att vattenfallsstyrelsen här beskriver den
hjälp, vattenfallsstyrelsen för närvarande lämnar åt andelsföreningarna. _
Vattenfallsstyrelsen bestämmer, som ovan angivits, gränserna för de olika distributionsområdena
och bestämmer läget å den tertiärstation, från vilken område^
matas. De allmänna upplysningar, som erfordras för en andelsförenings bildande,
hava samlats i en tryckt promemoria, som tillhandahålles andelsföreningen och som
ifylles med de uppgifter, som äro speciella för föreningen i fråga. I denna angives,
huru kraften kommer att levereras till andelsföreningen och huru ortsnätet skall disponeras,
huru andelsteckningen skall ordnas, huru stora kraftkonsumenternas engångskostnader
och årliga kostnader bliva, vilken kostnad behöver beräknas för elektriska
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
25
installationer å gårdar av olika storlek m. m. Promemorian omfattar vidare formulär
till protokoll vid konstituerande sammanträde för bildande av distributionsförening,
förslag till stadgar för distributionsföreningen, formulär till skrivelse till Konungens
befallningshavande med anhållan om föreningens inregistrering, formulär för ansökan
om inträde i föreningen med tillhörande revers in. in. Där så önskas, lämnas ritningar
och kostnadsuppgifter för ortsnätet ungefär som i bifogade promemoria till
Sparrsätra distributionsförening.
Det har hittills icke berett andelsföreningarna någon svårighet att på basis av
dessa upplysningar konstituera sig, bestämma om storleken av erforderliga lån och
dylikt.
Sedan numera egendomar av alla storlekar elektrifierats inom skilda delar av
vattenfallsstyrelsens distributionsområde, komma nämnda upptysningar att kompletteras
med illustrerade beskrivningar över mönsteranläggningar vid gårdar av olika storlek
inom olika trakter, så att tillfälle kommer att finnas för den enskilde att på basis
av utförda anläggningar med förefintliga beskrivningar bilda sig en mera klar uppfattning
av huru en elektrisk installation bör utföras. Som ett önskemål framstår,
att dessa beskrivningar bliva sådana, att innehavaren av en gård kan beställa en
anläggning med hänvisning till en dylik beskrivning enbart med angivande av de
platser, där lampa och motorer skola placeras eller kunna anslutas. Detta kräver
givetvis vissa utlägg från statens sida, vilka likväl bliva av förhållandevis blygsam
omfattning, och vilka lämpligen kunna betraktas som driftkostnader på samma sätt
som annons och reklamarbetet i ett privat företag.
I allmänhet är det att förorda, att kraftkonsumenterna trots dessa upplysningar
skaffa sig sakkunnig hjälp såväl för ortsnäten som för de egna anläggningarna, dels
för upphandlingen av materiel och kontraktering av olika anläggningsdelar, dels för
kontrollen. Det är näppeligen möjligt för vattenfallsstyrelsen att kostnadsfritt lämna
den hjälp, som erfordras i dessa hänseenden, och det synes varken vara behövligt
eller lämpligt, att vattenfallsstyrelsen upprättar någon konsultationsbyrå därför. En
sådan skulle för övrigt i varje fall endast kunna giva råd åt styrelsens egna kraftavnämare,
men ej gärna åt konkurrerande enskilda kraftföretag. Bättre vore då att
lägga statens konsultationsverksamhet i berörda avseende under annan myndighet.
Däremot har det visat sig vara till stort gagn, att vattenfallsstyrelsen åt andelsföreningarna
utlånar schaktmästare och montörer för stakning av ortsledningarna och
för ledningen av vissa byggnadsarbeten, och synes detta förfarings-ätt kunna allt
framgent praktiseras. I dessa fall sker arbetet å andelsföreningens ansvar. Andelsföreningen
betalar vidare vattenfallsstyrelsen dess självkostnad för den utlånta personalen.
Av det ovan framförda torde framgå, att man vid en lämplig organisation av
arbetena kan sätta andelsföreningarna i stånd att rationellt och praktiskt utföra ortsnäten.
Vattenfallsstyrelsen har ingående uppehållit sig vid denna del av bygdeelektrifieringen,
därför att densamma representerar den del, där meningarna å olika håll
egentligen gå isär.
För fullständighetens skull vill vattenfallsstyrelsen icke underlåta att nämna,
ätt vattenfallsstyrelsen gjort allvarliga försök att anskaffa andelsföreningarna koppar
till billigt pris för ortsnäten, och att vattenfallsstyrelsen under föregående år i detta
syfte kontrakterat ett större parti koppar för andelsföreningarnas behov. Om detta
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 samt. 43 höft. (Nr 64.) 4
26
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
försök kommer att slå lyckligt ut, är emellertid beroende av, Huruvida det visar sig
omöjligt, att införa den kontrakterade kopparn till Sverige från Amerika.
I anslutning till vad ovan anförts vill vattenfallsstyrelsen på det livligaste hävda,
att omfattningen av vattenfallsstyrelsens bygdedistribution icke bör ökas till att omfatta
ortsnäten.
I och för bedömande av möjligheten att i stort sett elektrifiera landsbygden vill
vattenfallsstyrelsen bär anföra några upplysande siffror.
Anläggningskostnaderna för sekundärledningar och tertiärstationer belöpa sig i
medeltal till cirka 25,000 kronor från varje distributionsförening, därest ledningarna
och tertiärstationerna beräknas utan hänsyn till industriella behov. Den årliga kostnaden
utgör ungefär 10 procent därav, med ränta och avsättning till förnyelsefond,
alltså 2,500 kronor pr tertiärstation. Dessa kostnader äro baserade på prisen före
kriget. För närvarande äro anläggningskostnaderna cirka 50 å 75 procent och årskostnaderna
cirka 30 å 40 procent högre.
Kraftförbrukningen pr hektar odlad jord är i mellersta Sverige ungefär 20 å 25
kilowattimmar pr år, då kraften användes för såväl belysning som tröskning och
småmotordrift i all den utsträckning, som anses lämplig vid en enligt nuvarande begrepp
fullt etektrifierad gård. Då vattenfallsstyrelsens avgift för kraften utgör cirka
11.5 öre pr kilowattimme, blir tydligen vattenfallsstyrelsens bruttoinkomst å kraften
till lantbruket begränsad till 2,30 å 2,88 kronor pr hektar och år, alltså i medeltal
cirka 2,6 0 kronor.
Med den karaktär, kraftförbrukningen för lantbruket äger inom mellersta Sverige,
lär kraften i regel icke kunna tillhandahållas från sekundärstationen till lägre
pris än 4,5 öre pr kilowattimme, vilket motsvarar cirka 5 öre pr nyttig kilovatttimme,
levererad vid tertiärstationens lågspänningssida. Detta pris kan i själva verket
endast åstadkommas därigenom att man vid prissättning av kraften för lantbruket
bortser från sådana fasta kostnader, som skulle förefunnits även utan leveransen till
lantbruket och endast medräknar den ökning i utgifterna, som denna leverans förorsakar.
Av de 11,5 öre pr kilowattimme, som erhållas för kraften, kunna alltså högst
6.5 öre användas för att täcka kostnaden för sekundärlinje + tertiärstation. Av
6 5
ströminkomsten pr hektar, d. v. s. av kronor 2:60, kunna alltså yy-^.2:60 = cirka
1,45 användas för sistnämnda ändamål. För att en bygdelinje med tertiärstation skall
kunna förräntas med hjälp av kraften till lantbruket fordras tydligen, om kostnaden
, 2.500
för dessa anläggningsdelar är 2,500 kronor, att kraft levereras till —-= cirka
1,4 5
1,800 hektar. Om åter årskostnaden för sekundärlinje + tertiärstation så som nu är
3 300
fallet, uppgår till cirka 3,300 kronor, måste kraft levereras till ~— = cirka 2,300
1,4 5
hektar för att full förräntning skall ernås.
Den areal, som omfattas av ett distributionsområde uppgår i allmänhet till cirka
5,000 hektar. Tydligen skulle sålunda i förra fallet behöva levereras kraft till cirka
35 procent av distributionsområdets areal, i senare fallet till cirka 45 procent därav.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
27
På detta sätt kan man approximativt bedöma möjligheten att elektrifiera jordbruket
med de kraftpris, vattenfallsstyrelsen tillämpar, därest kraft enbart kunde avsättas
för jordbruksändamål i den utsträckning nu är brukligt. Det framgår tydligen
att, därest man endast tager hänsyn till jordbrukets behov, endast sådana bygder
kunna utan förlust elektrifieras, där den odlade arealen uppgår till minst 35 å 45
procent av den totala arealen. Då åter detta villkor endast kan uppfyllas i de bördigaste
trakterna av mellersta Sverige, är en elektrifiering baserad enbart på jordbrukets
nuvarande behov rent affärsmässigt sett icke möjlig annat än inom mycket begränsade
områden, för såvitt icke högre kraftpris användas.
Emellertid tager givetvis vattenfallsstyrelsen vid projektering av bygdenäten hänsyn
icke endast till jordbrukets nuvarande kraftbehov utan även utvecklingen av detta samt
till övrig kraftavsättning på landsbygden till kvarnar, tegelbruk, mindre verkstäder,
gruvor, bruk m. m. och det är genom att tillgodose samtliga dessa behov, som vattenfallsstyrelsen
anser sig kunna utan förlust utföra de bygdenät, som projekterats.
För närvarande utbyggas givetvis först de delar av näten, där kraftbehovet är störst
och å dessa delar kan man utan att nämnvärt spekulera i den framtida ökningen av
kraftavsättningen påvisa en nöjaktig avkastning å det nedlagda kapitalet. Det är
svårare att avgöra huru det kommer att ställa sig med de av natur och kommunikationer
mindre gynnade delarna av avsättningsområdena. Man är naturligtvis benägen
att tro, att kraftavsättnings- och utvecklingsmöjligheterna även där skola vid närmare
undersökning visa sig vara större än vid första påseendet synes vara fallet och
det gives ju viss anledning att antaga, att de ur lantbrukssynpunkt mindre gynnade
bygderna skola, där kommunikationerna äro goda, förete större intresse för industriell
verksamhet. Mångenstädes kunna exempel företes, hurusom småindustri blomstrat
upp i karga bygder där genom tillgång på vattenkraft eller elektrisk kraft och
genom goda kommunikationer stöd givits åt denna. Emellertid synes man utan
olägenhet kunna vänta med slutsatserna beträffande de mera ogynnsamt ställda bygderna
till dess ytterligare erfarenhet vunnits beträffande bygdedistributionen i allmänhet,
och detta så mycket mer som det dock icke torde vara möjligt att forcera fram
en fullständig elektrifiering av landsbygden på ett fåtal år och man som sagt lämpligen
kan börja med de fördelaktigaste bygderna. ,
Hittills har vattenfallsstyrelsen följt den regeln, att, om en ny sekundärledning
skall framdragas för enbart jordbruksändamål, varje distributionsförening måste garantera
en årsavgift av minst 3,500 kronor. Av ovan angivna siffror framgår, att
denna minimiavgift visserligen icke är tillräcklig att fullt förränta de anläggningar,
vattenfallsstyrelsen i dylika fall måste anlägga — därtill skulle erfordras en inkomst
av 4,500 å 5,500 kronor — men om en dylik avgift garanteras, har man dock anledning
att vänta att tack vare den naturliga ökningen av kraftavsättningen, full för
räntning skall ernås. Genom fastställande av nämnda minimiavgift har vattenfallsstyrelsen
tillsvidare lämnat åsido de bygder, som ur elektrifieringssynpunkt äro minst
förmånliga. Där så har kunnat ske utan olägenhet och behov förelegat har likväl
denna minimiavgift minskats för att icke kraften skolat onödigt fördyras. Detta har
sålunda skett vid tertiärstationer, som samtidigt försett icke endast jordbruk utan
även industri med kraft, samt vid tertiärstationer, som kunnat förläggas vid lednin
-
28
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
gar, tillkomna för andra större kraftbehov såsom linjen Älvkarleby—Tierp, linjen
Uppsala—Tomteboda, linjen Västerås—Sala, linjen Strängnäs—Nykvarn m. fl.
Otvivelaktigt finns det stora områden, där man även med bästa vilja icke
kan åstadkomma en elektrifiering utan förlust. Det synes vara ifrågasatt, att vattenfallsstyrelsen
utan hänsyn till eventuell förlust skulle framdraga sina ledningar även
till dylika trakter. Man torde kunna enas om det önskliga i att elektrifieringen utsträckes
så långt som möjligt. Om det kan anses lämpligt att för närvarande genom
direkt statsunderstöd förbjälpa en trakt till elektrisk kraft, synes däremot vara tvivelaktigt.
Det är givetvis en fråga av samma innebörd som t. ex. frågan om huruvida
staten bör hjälpa mindre gynnade kommuner med vägar, skatter el. dyl. Om
så sker bör dock detta understöd klart och tydligt lämnas just såsom understöd och
icke bokföras som ett anslag, å vilket avkastning skall redovisas. Det synes vattenfallsstyrelsen
vara allt annat än lämpligt, att dylika om än så berättigade välgörenhetsföretag
sammanblandas med vattenfallsstyrelsens affärsverksamhet och att det sålunda
lättas på de villkor, som från början ställts på denna, att den skall bedrivas
så, att den lämnar skälig avkastning.
De förslag, som vattenfallsstyrelsen för närvarande uppgjort angående sin egen
bygdedistribution, torde, i den mån de komma till förverkligande, bliva föremål för
åtskilliga jämkningar med hänsyn till nya faktorer. Distributionen torde därjämte
komma att i någon mån utvidgas åt sådana håll, där kraftbehoven icke lämpligen
tillgodoses från andra kraftkällor än statens. En organisk utvidgning av statsdistributionen,
sådan den nu handhaves av vattenfallsstyrelsen, alltså med överlämnande
av detaljdistributionen åt konsumenterna och med begränsning av statens arbete till
landsledningarna och de viktigare bygdelinjerna, synes vattenfallstyrelsen vara ett
socialt intresse av största betydenhet. Staten torde nämligen ba synnerligen stora
förutsättningar att handhava den allmänna distributionen, så att den blir till största
gagn för landet i dess helhet.
Det bör emellertid samtidigt kraftigt framhållas, att vårt land icke kunnat undvara
de privata initiativen inom kraftindustrien, och att de kraftföretag, som tillkommit
genom privat företagsamhet tillhopa varit av väsentligt större omfattning än
de statliga.
Uppenbart är det både naturligt och ändamålsenligt, att industrier, baserade å
vattenkraft och i besittning av eget kapital, skapa åt sig egna kraftstationer. Det är
vidare en lämplig lösning att kommunerna sörja för sina medborgares krafttillförsel.
Statens verksamhet bör icke förkväva utan tvärtom underlätta sådana sunda företag.
De enskilda kraftdistributionsföretagen, såsom Hemsjö-, Gullsprång-, Munkfors- och
Yngeredsfors kraftaktiebolag hava vidare utan allt tvivel fyllt en stor mission och
komma allt framgent att bliva av stor betydelse. Dessa företag hava direkt intresse
av att inarbeta kraft på alla områden och göra därigenom stor nytta. De hava
vidare faktiskt hittills varit måttliga med hänsyn till sina kraftpris. Dock ligger det
i sakens natur, att dessa privata företag i mera utpräglad grad än de statliga måste
se till, att effektiv avkastning lämnas på de i företaget nedlagda penningarna, vilkas
anskaffande jämväl i allmänhet kräver högre ränta än statens lån. De hava ej heller
skyldighet att se saken ur en allmän nationalekonomisk synpunkt och att därför till
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
29
godose energibehov, som äro mindre inkomstbringande. Det är sålunda åtminstone
tänkbart, att de framdeles kunna utveckla sig i en ur allmän synpunkt mindre önskvärd
riktning, vilket näppeligen behöver befaras i fråga om statens verksamhet på
motsvarande område. Denna senare torde med hänsyn härtill böra tillmätas ett visst
företräde, då det gäller allmän distribution.
Bredvid nyssnämnda kraftföretag finnas åtskilliga andra kategorier av kraftdistributörer.
Bruk och andra industriföretag distribuera ofta vid sidan av sin egentliga
verksamhet kraft till andra företag. Ehuru denna kraftdistribution givetvis är
till stort gagn för orten, har man dock att vänta, att nämnda kraftproducenter småningom
behöva sin elektriska energi för egna behov, och det kan då uppstå svårigheter
för kraftavnämarna att skaffa kraft från annat håll, enär eventuellt det använda
strömsystemet är ett annat än för angränsande nät, och dessa möjligen icke projekterats
med tillräcklig utvidgningsmöjlighet. I stort sett förhåller det sig på enahanda
sätt med kommuner, som distribuera kraft utanför sina egna gränser. Beträffande
dessa förtjänar att nämnas det bekanta faktum, att kommuner icke sällan använda
den makt, de genom innehavandet av kraftstationer besitta för att öva påtryckning
på förstäder och grannar till förmån för sig själva vid inkorporeringar.
De stora kooperativa kommunala respektive industriella kraftföretag, som dels
redan bildats, såsom Sydsvenska Kraftaktiebolaget, och dels äro under bildning, såsom
Bergslagens Gemensamma kraftförvaltning och Krångedeföretaget, representera
givetvis för de deltagare, vilka kunna göra sin vilja hörd, en synnerligen tilltalande
form av distribution. Samtidigt kan man dock icke förbise, att de kunna innebära
vissa olägenheter ur allmän synpunkt, enär dessa företags intresse i utpräglad grad
kan komma att inriktas på tillgodoseendet av ett fåtal kommuners eller industriers
kraftbehov, under det att andra kraftbehov skjutas åt sidan; och det kan hända, att
de företag och orter, som sålunda icke komma i åtnjutande av kraft från det kooperativa
distributionssystemet eller endast på ogynnsamma villkor kunna få sina kraftbehov
tillgodosedda, komma att ligga så isolerade från varandra och från andra kraftnät,
att de icke kunna erhålla bistånd utifrån.
Lyckligtvis har hittills brist på tillmötesgående från kraftproducenternas sida
ytterst sällan förekommit och merendels i de fall, som inträffat, visat sig från kommunernas
sida gentemot deras grannar. Detta bör dock icke hindra att man allvarligt
överväger vilket system, som i längden har de största utvecklingsmöjligheterna
och minsta inneboende möjlighet för en utveckling, som icke står i samklang med
det allmännas bästa. Man torde då otvivelaktigt komma till det resultat, att den
statliga distributionen bör, där det gäller energiens spridning över större områden och
då den för övrigt är ekonomiskt berättigad, på allt sätt understödjas från statsmakternas
sida.
En synpunkt, som jämväl kraftigt talar härför, är, att staten därigenom blir i
stånd att effektivt reglera prisen för elektrisk kraft.
Vattenfallsstyrelsen vill sålunda förorda en utsträckning av den statliga distributionen
i anslutning till de kraftverk, som nu byggts respektive de större kraftstationer,
som kunna komma att framdeles anläggas. Då vattenfallsstyrelsen anser det olämpligt
att omhändertaga ortsdistributionen inom sina egna distributionsområden, synes
det givetvis vattenfallsstyrelsen ävenledes oriktigt, att detaljdistributionen omhänder
-
80
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
tages av vattenfallsstyrelsen inom andra områden. Däremot kan det tänkas, att det
å enstaka ställen vore lämpligt, att staten genom vattenfallsstyrelsen bidrager till anläggandet
av större bygdenät med anslutning till privata anläggningar för att möjliggöra
att kraft på rationellt sätt göres tillgänglig över större områden, som sakna egna
kraftstationer.
Vattenfallsstyrelsen har emellertid icke verkställt någon utredning i detta hänseende
och förutsätter, att dylika separata nät icke utföras till förfång för andras
intressen.
Den utredning, som motionärerna föreslagit finner vattenfallsstyrelsen i hög grad
oneklig. Den borde enligt vattenfallsstyrelsens förmenande närmast bestå däri, att
man socken för socken klargör kraftsavsättningsmöjligheterna nu och framdeles, i den
mån de kunna bedömas, att man utreder huru de olika områdena skola sammanslutas
till gemensamma distributionsföreningar och skisserar ortsnät därför, att man utreder
i vad mån dessa ortsnät böra matas av egna lokala kraftkällor eller ingå i ett bygdenät
av större omfattning, och i senare fallet klargör, ifrån vilket håll kraften bör tagas.
Kostnaden för en dylik utredning och den tid den kommer att taga i anspråk
blir naturligtvis beroende av den noggrannhet med vilken den skall utföras och i vad
mån densamma skall fullföljas i detalj. Då man under alla förhållanden måste räkna
med att de projekt, som nu utföras, komma att i stor omfattning frångås vid en
blivande elektrifiering på grund av nytillkommande omständigheter och på grund av
sådana privata initiativ, vilka icke äro underkastade någon kontroll från statens sida,
synes man emellertid böra nöja sig med måttliga fordringar på noggrannheten. I så
fall synes utredningen kunna verkställas för en kostnad av cirka 25,000 kronor, samt
därest Eders Kung!. Maj:t överlämnar densamma åt vattenfallsstyrelsen för utförande,
kunna verkställas på ll/2—2 år. Vid utredningen bör naturligtvis upprätthållas ett
intimt samarbete med de kraftproducenter, som redan distribuera kraft å landsbygden
samt med de korporationer, vilka redan verkställt eller hålla på med utredningar i
samma syfte.
Därest det skulle befinnas lämpligt att anförtro detta utredningsarbete åt annan
myndighet, tillåter sig vattenfallsstyrelsen dock böra framhålla önskvärdheten av att
de områden, som enligt vattenfallsstyrelsens planer lämpligen böra förses med kraft
genom statens försorg komma att reserveras för behandling och utredning från vattenfallsstyrelsens
sida.
Det synes slutligen vara önskvärt, att dessa utredningar överlämnas till Eders
Kungl. Maj:t i den mån de bliva färdiga för varje särskilt län eller landsdel och
omedelbart publiceras till ledning för vederbörande invånare i området i fråga.
I anslutning till vad ovan anförts får vattenfallsstyrelsen härmed i underdånighet
tillstyrka,
att den i motionen föreslagna utredningen rörande landsbygdens elektrifiering
må skyndsamt utföras,
att denna utredning i vad den avser områden, som enligt vattenfallsstyrelsens bedömande
böra förses med kraft från statens nuvarande eller projekterade kraftverk
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.
;ji
må överlämnas åt vattenfallsstyrelsen, som torde kunna bestrida kostnaden för den
samma av de inkomster, som inflyta till statens kraftverk,
att därest motsvarande utredning för övriga delar av landet överlämnas till vat
tenfallsstyrelsen, därför måtte beviljas ett anslag av 25,000 kronor.
T behandlingen av detta ärende hava styrelsens samtliga ledamöter deltagit.
Underdånigst:
F. VILH. HANSEN.
Stockholm den 24 april 1917.
W. Borgquist.