Jordbruksutskottet s it tittande, Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1917 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
20, 22, 20 och 31 §§ i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordavsöndring.
(2:a avd.)
1 eu inom andra kammaren vackt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr i 0, har herr Molin i Dombäcksmark hemställt,
att riksdagen för sin del ville besluta följande förändrade lydelse av
§§ 20, 22, 29 och 31 i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring:
§ 20.
1 mom. Ägare av hemman, vilket får klyvas, ha ve rätt att av hemmanets
ägovälde för alltid avsöndra eu eller flera delar, dock att inägojord
eller skog ej må avsöndras till den omfattning, att hemmanets jordbruk eller
besutenhet i övrigt därigenom märkligen försvagas.
2 mom. —--— — — — — — — — --------
§ 22.
Åstunda!'' innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, att därifrån
för alltid avsöndra mark, som utgör mera än vad i 20 § 1 mom.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 samt. 3 käft. (Nr 3—4). 1
''2 Jordbruksutskottets utlåtande, Nr 3
sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att, där omständigheterna
därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i nämnda lagrum stadgas
icke utgöra hinder för sådant tillstånd, där avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar
eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.
Tillstånd — — — — — — — — — _ — — fast egendom.
§ 25.
År lägenhet på annat sätt eller under andra villkor avsöndrad än tillåtet
varit enligt äldre lagar och förordningar, vare sådan avsöndring dock gällande,
såvida lagfart därå vunnits före den 1 januari 1897, i annat fall
varde avsöndringen, när påstående av vederbörande väckes, efter därom för
varje fall givna föreskrifter rättad och jämkad samt äge sedan bestånd, där
den i övrigt prövas laglig och gällande, och njute den, som därav lider,
skäligt skadestånd. Atnöjes icke -— —- — — — — —---- — av
söndringen
skett.
Har talan emot olaglig avsöndring ej anhängiggjorts före den 1
januari 1920, vare vederbörande sin talan kvitt och avsöndringen beståndande.
§ 29.
2 mom. I fråga om klyvning och avsöndring skall vad som gäller
om lägenhet, som ej tillkommit genom avsöndring, jämväl tillämpas å för
alltid avsöndrad lägenhet.
§ 81.
Genom denna lag upphäves förordningen angående hemmansklyvmng
och jord avsöndring den 6 augusti 1881.
Till stöd härför har motionären anfört följande:
fl lagen den 27 juni 1896 om hemman sklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring, vilken lag i vissa delar ändrats genom lag den 31 aug.
1907, föreskrives, bland annat, om avsöndring:
20 § 1 mom. »Ägare av hemman, vilket får klyvas, have rätt att av
hemmanets ägovälde för alltid avsöndra till och med en femtedel av ägovidden
i en eller flera delar; dock att inom Kopparbergs, Gävleborgs, Va
-
Jordbruksutskottets utlåtande, Nr 3.
3
sternorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ej må avsöndras
inägojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen
försvagas.»
22 § »Åstunda? innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske,
att därifrån för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad
redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad i
20 § 1 mom. sägs, ankomme på Konungens befallningskavande att, där
omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i nämnda
lagrum stadgas beträffande Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt
lands, Västerbottens och Norrbottens län icke utgöra hinder för sådant tillstånd,
där avsöndringen erfordras för egnakemsanläggningar eller industriella
anläggningar eller annat dylikt ändamål. Tillstånd, som i denna paragraf
sägs, må ej vägras i fråga om avsöndring av sådant område, som omförmäles
i 3 § första stycket i lagen angående förbud i vissa fall för bolag
eller förening att förvärva fast egendom.»
25 § »År lägenhet på annat sätt eller under andra villkor avsöndrad
än tillåtet är varde sådan avsöndring, när påstående av vederbörande väckes,
efter därom för varje fall givna föreskrifter rättad och jämkad samt äge sedan
bestånd, där den i övrigt prövas laglig och gällande; och njute den, som
därav lider, skäligt skadestånd. Åtnöjes icke innehavaren av den avsöndrade
lägenheten med sådan rättelse och jämkning, eller kan den icke ske,
gånge då lägenheten emot skälig lösen åter till den egendom, varifrån
avsöndringen skett.»
81 §. »Genom denna lag upphäves förordningen angående hemmansklyvning
och jordavsöndring den 6 aug. 1881; skolande dock denna förordnings
bestämmelser fortfarande tillämpas i avseende å avsöndring, som
skett innan denna lag trätt i kraft.»
Härav framgår, att den till sina verkningar i alla avseenden olyckliga
och ödesdigra bestämmelsen, att ej mer än en femtedel av stam hem manets
hela ägovidd må avsöndras, fortfarande, låt vara med någon modifikation,
hänger kvar uti vår lagstiftning. Bestämmelsen är regel allt fortfarande.
Vad för övrigt står i lagen är undantag från denna regel. Och vad värst
är; Otymplighetema uti kungl. förordningen den 6 aug. 1881 angående
hemman sklyvning och jordavsöndring gälla allt fortfarande beträffande avsöndringar,
som skett före den 1 jan. 1897.
Såväl i den nya som gamla lagen sticker medvetandet fram. att s. k.
olagliga avsöndringar med myndigheternas goda minne existera och existerat.
Det har gått så till, att lagfart fallit trots det avsöndringar varit
4
Jordbruks ii tftkottel.s utlåtande, Nr 3.
större ;in 1j5 av stamhem manets ägovidd. De medborgare, vilka äro nog
olyckliga att äga slika visserligen olagliga men dock, bevars väl, lagfarna
avsöndringar, äro ur stånd att från avsöndringen sälja en avsöndring och
stamhemmanets ägare är lika illa ute.
För vanligt sunt förnuft förefaller det obegripligt, att den mera bemalda
bestämmelsen, att endast ’/. av stamhemmanets areal får avsöndras
numera skall spela någon som helst roll. Det vill verkligen synas som
om lagstiftarna hitintills varit och för närvarande äro i total okunnighet
om följande enkla förhållande, nämligen att ett s. k. stamhemmans totalareal
kan växla från tusentals tunnland till hundra tunnland och till och
med därunder, att ett stamhemmans ägare haft och fortfarande har rätt att
försälja och uppstycka sin egendom i hur små bitar som helst, vare sig
genom ägostyckning eller genom laga skifte, blott denna uppdelning sker
med mantalet som grund, och att bestämmelsen att endast 1/t av stamhemmanets
totalareal får avsöndras saknar varje som helst betydelse i fråga om
bevarandet av stamhemmanens besutenhet. Några exempel torde bättre än
något annat belysa »femtedelsbestämmelsens» tokighet. l:o) Ett stamhemman
har 1,000 tunnlands ägovidd. Härifrån avsöndras 1/l eller 200
tunnland. Från återstående delen av stamhemmanet 800 tunnland får ej
mera avsöndras. Det är ej statsklokt och nyttigt, anses det, 2: o) Ett
annat stamhemman innehaller endast 100 tunnland, varifrån får avsöndras
20 tunnland. Denna avsöndring på 20 tunnland från ett 100 tunnlands
hemman är laglig, statsklok och nyttig, därför att den håller sig inom
femtedelen, varemot en lika stor avsöndring eller 20 tunnland från det i
exemplet l:o här ovan efter 200-tunnlands-avsöndringen kvarvarande stamhemmanets
800 tunnland är olaglig, till skada för staten och onyttig.
3:o) Agaren av det i föregående exempel omnämnda 100-tunnlands-hemmanet
bryr sig ej om att försälja någon avsöndring.
Han säljer hemmanet till sina fem barn eller dör och barnen ärva.
De erhålla lagfart å hemmanet, gemensamt och laga skifte begäres. Äro
ägorna av likartad beskaffenhet, erhålla en var ungefär 20 tunnland. Det
faller nu eu eller flera eller alla in att sälja avsöndringar. Det går för sig
intill V5 av respektive fastigheter ägovidd. 4 tunnland av vart och ett
av hemman sdelarna kunna lagligen avsöndras. Allt är, som sagt, lagligt,
nyttigt och statsklokt, men om fadern, medan han innehade hemmanet i
dess helhet, velat avsöndra 1 kvadratmeter utöver 20 tunnland hade en
sådan viljemanifestation varit olaglig, onyttig och landsskadlig, d. v. s.
lika fördömlig som om ägaren av det i l:o exemplet omnämnda 1,000-tunn
-
Jordbruksutskottets utlåtande, Nr 3. 5
lands-hemmanet skulle velat avsöndra 201 tunnland i stället för tillåtna
200 tunnland.
Exemplen kunde mångfaldigas och konsekvenserna utdragas i det
oändliga. JNu frågas: År det någon rim och reson eller över huvud taget
något förnuft uti att uti vår tid bibehålla en bestämmelse, vars ineffektivitet
och onödighet är så uppenbar.
Det invändes helt säkert, att bestämmelsen är ett arv ifrån den tid
grundskatterna existerade, då det gällde se upp med avsöndringarna, i sig
själv då praktiskt taget skattefria, så att stamhemmanens skattekraft till stat
och kommun ej skulle äventyras, och att bestämmelsen numera så modefierats
genom eftergifter, att den åtminstone ej längre gör någon skada.
Att denna invändning icke står på objektiv grund och att »femtedelsbestämvnelsen»
tvärtom i vår tid är skadlig, en hämsko på utvecklingen och rent
ut sagt eu landsplåga, skall i det följande bevisas.
Eu massa avsöndrade lägenheter finnas, som äro större än 1/5 av stamhemmanens
areal. I allmänhet tillkommo dessa avsöndringar, innan kungl.
förordningen av den 6 augusti 1881 trädde i kraft. På slika avsöndringar
ha lagfarter beviljats. Så länge behov ej yppats att göra ytterligare avsöndringar
från stamhemmanet eller avsöndra delar av avsöndringen, går allt
sin gilla gång. Men så snart det gäller att avsöndra något ytterligare från
respektive fastigheter, köra ägarna ohjälpligen fast. Fastställelse å avsöndring
från en olaglig avsöndring eller från ett hemman, som olagligen avsöndrat,
vägras, och lagfart kan följaktligen icke vinnas, ändock att staten
genom sina organ konfirmerat olaglighetema genom att bevilja lagfart å
den olagliga avsöndringen. Visserligen angiver gällande lag möjligheter till
rättelse i fråga om slika avsöndringar, men fall kunna inträffa, då endera
av parterna, hemfmansägaren eller lägenhetsinnehavaren, finner det förmånligast
för sig att icke påkalla rättelse. Uti lagen den 6 augusti 1881 äger
avsöndringsinnehavaren rätt, allenast då klander å avsöndringen »av vederbörande»
väckes, att åtaga sig andel i mantal och ränta i förhållande till
hemmanets ägovidd. Med »vederbörande» härutinnan torde menas hemmansägaren.
Därest nu med hemmanet t. ex. följer värdefull vattenrätt och
andel i samfälligheter, lärer nog hemmansägaren akta sig för att klandra
avsöndringarnas olaglighet. Hemmansägaren är visserligen urståndsatt att
försälja sin vattenkraft och sin andel i samfälligheterna eller någon ytterligare
avsöndring, men behåller sina förmåner naturligtvis hellre än att,
praktiskt taget, skänka bort en andel därav till avsöndringsinnehavaren.
Den senare är då för alltid avstängd från att sälja så mycket som en
6
Jordbruksutskottets utlåtande, Nr 3.
kvadratmeter från sin egendom. Att påstå att dessa förhållanden icke
kunna vara förenade med stora olägenheter, lärer ej gå för sig än mindre
att med korslagda armar underlåta att verkställa rättelse, då sådan påkallas.
Eu annan konsekvens av olagliga avsöndringar är, att avgäld från sådana
visats vara omöjlig att få vederbörligen fastställd enligt lagen den 25 maj
1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet.
Och dock består hela olagligheten uti att bestämmelsen om femtedelen
ej strängt iakttagits. Nu frågas, hur länge skall denna vidunderliga »femtedelsbestämmelse»
ligga som en mara över Sveriges jord och förhindra medborgares
rörelsefrihet och landets kultur och utveckling? Vilken riksfara
skulle ligga deruti, att bestämmelsen bleve utplånad från svensk rätt och
ersatt med andra förnuftigare föreskrifter? Vad man förut velat vinna med
bestämmelsen om femtedelen har varit att skydda stamhemmanens skattekraft.
Efter tillkomsten av de nya skattelagarna har numera det skälet
bortfallit. Numera har man trött sig uti bestämmelsen vinna någon slags
garanti för stamhemmanens besutenhet. Av vad ovan påvisats framgår
huru bedräglig den »garantien» är. Tillräcklig garanti emot att så mycket
avsöndras från ett hemman, att dess besutenhet äventyras, vore att härom
i lagen införa ett generellt stadgande. Detta stadgande torde lämpligast
ej blott avse inägojorden i vissa landsdelar, utan alla ägor oavsett deras
geografiska belägenhet. Det kan nämligen låta sig tänkas att ett avsöndvingsförfarande
kan skada även en rationellt ordnad skogsvård eller möjligheterna
därtill. Vad härutinnan gäller stamhemmanen gäller med samma
logiska skärpa även redan gjorda eller blivande avsöndringar. Gällande lag
medgiver fri och obegränsad avsöndring från redan gjorda avsöndringar.
Man har ej ansett detta vara riksvådligt. Gäller det däremot i mantal
satt jord är uppdelningen därav omgärdad med alla möjliga och — omöjliga
garantier. Det finnes i nuvarande tid ingen konsekvens och logik uti
ett sådant förhållande.
Bestämt måste fordras, att förordningen angående hemmansklyvning
och jordavsöndring den 6 augusti 1881 upphäves till all kraft och verkar
i avseende på de avsöndringar, som skett före den 1 januari 1897, och
att i stället stadgas, att sådana avsöndningar varå lagfart vunnits, evad det
skett i enlighet med förut gällande förordningar eller ej, fortfarande må äga
bestånd. Ett sådant stadgande är numera så mycket lättare att åstadkomma,
som lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet i och
med ingången av år 1917 spelat ut sin roll och avgäldsfrågorna därmed
definitivt blivit ordnade.»
Jordbruksutskottets utlåtande Nr ft.
7
Motionären söker påvisa, hurusom genom den uti lagen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1890 stadgade begränsningen
i rätten att verkställa avsöndring från hemman kunna uppstå
olägenheter, och föreslår motionären i anledning härav vissa ändringar i
nämnda lag. Utan att vilja förneka betydelsen av en mindre bunden jorddelning
än den nuvarande håller utskottet dock före, att motionären icke
synes tillfullo hava beaktat de fördelar ifråga om en friare jorddelning,
som det genom nyssnämnda lag tillkomna ägostyckningsinstitutet, utom
för Norrlands vidkommande, innebär. Härtill kommer, att den s. k. skiftesstagdekommittén
uti sitt den 28 juli 1911 dagtecknade betänkande framlagt
förslag om en revision av förefintliga jorddelningsformer, vilket förslag
för närvarande är föremål för överarbetning inom justitiedepartementet.
Det är skäl att förmoda, att de synpunkter, som motionären framfört, komma
under omprövning vid granskningen av berörda förslag, därvid också de
norra landsdelarnas behov av en friare jorddelning lärer uppmärksammas.
Vid nu angivna förhållanden och då utskottet finner uppenbart, att
den igångsatta utredningen icke bör genom lagstiftningsåtgärder föregripas,
får utskottet hemställa.
att förevarande motion ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 februari 1917.
På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.
Närvarande: Herrar greve Hamilton, Petersson, P. Alfred, Faklén, Holmquist,
Lindblad, Åkerlund, öberg, Nilsson i Tånga, Nilsson i Linnås,
•Sjöblom, Lundström, Barthelson och Tysk.
U sköttel.