Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1917 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 5 och 8 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållning sbesvärets utgörande på landet.
(2:a avd.)
Uti en inom riksdagens andra kammare väckt, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad motion, nr 42, bär herr
Molin i Dombäcksmark hemställt att riksdagen för sin del ville
besluta följande förändrade lydelse av §§ 5 och 8 i lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
§ 5.
Yad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda
distrikt är stadgat må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting
att lämna bidrag till byggande av allmän eller enskild väg, bro
eller färja.
Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning av ny och omläggning
av gammal väg, förändring av bygdeväg till landsväg, iståndsättande
av enskild väg, bro eller färja, som till allmänt underhåll
övertages eller jämlikt lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på
landet till framtida underhåll indelas, samt byggande av bro eller
färja, i den mån sådan kostnad ej av statsmedel eller, efter särskilda
åtaganden, av kommuner eller landsting eller eljest annorledes gäldas.
Till stöd härför har anförts följande:
»Genom lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet
yppade sig företrädesvis för befolkningen i obygderna möjligheten
att på självhjälpens väg skaffa sig drägliga utfartsvägar, i den mån
utsikterna att erhålla vägar enligt lagen den 23 oktober 1891 om
väghållningsbesvärets utgörande på landet visat sig alltmer begrän
Bihang
till riksdagens protokoll 1917. 10 samt. 13 käft. (Nr 21). 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
Utskottet.
säde ej blott genom den tidsödande proceduren hos myndigheterna
utan även genom knappheten i statsanslaget för vägbyggnaderna.
Glädjande nog hava indelningarna av enskilda utfartsvägar enligt
lagen den 5 juli 1907 alltmer tagit fart, men ännu ligga stora
hinder i vägen för att den i sig själv förträffliga lagen skall kunna
åstadkomma det stora riksgagn, till vilket lagen var avsedd. Det
förnämsta hindret har varit och är fortfarande de dryga indelningskostnaderna,
som verka avskräckande på folk att begära laga delning
å vägarna. Riksdagen har också behjärtat denna sak och i
skrivelse till Kungl. Maj:t år 1915 hemställt om utredning och förslag
i ämnet.
Ett annat hinder är, att varken kommunalförordningarna eller
lagen den 23 oktober 1891 om väghållningsbesvärets utgörande på
landet tyckas lämna rum och möjlighet för kommuner eller väghållningsdistrikt
att giva anslag för iståndsättandet av enskild väg
i sammanhang med laga delning av densamma. Att detta förhållande
icke är såsom sig bör är uppenbart. Lagen den 23 oktober
1891 talar endast om allmän väg och enskild väg, som till allmänt
underhåll övertages. Den talar ej alls om enskilda vägar, som äro
föremål för laga delning, vadan ett väghållningsdistrikt är urståndsatt
att giva anslag för ändamålet. Även torde kommun av samma
anledning sakna laglig befogenhet att i ömmande fall anslå medel
till enskilda vägars iståndsättande i sammanhang med laga delning.
För att fylla denna brist i lagen torde ej krävas vidlyftigare
utredningar. Det gäller blott att omformulera vissa paragrafer i
lagen den 23 oktober 1891 (5 och 8 §§). Någon ändring i kommunalförfattningarna
eller landstingsförordningen kräves, av allt
att döma, icke. Uti kommunalförordningen omnämnes ej alls vägväsendet.
Den befogenhet kommun äger i angivna hänseende inrymmes
uti § 5 i lagen den 23 oktober 1891. Uti landstingsförordningens
1 § talas endast om »åtgärder för kommunikationsväsendets
befordrande» och omfattar detta givetvis ej blott de
vägtyper, som omförmälas i lagen den 23 oktober 1891, utan även
enskilda vägar, järnvägar etc.
Tillfredsställande lösning av frågan erhålles sålunda endast
genom ändring av §§ 5 och 8 i lagen den 23 oktober 1891.»
Förevarande motion avser att med avseende å beviljande av
kommunala byggnads- och underhållsbidrag göra enskilda vägar, var
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.
3
om avhandlas i lagen den 5 juli 1907, jämställda med de i lagen den
23 oktober 1891 behandlade vägarna. Utan att på något sätt fatta
ställning till det framlagda spörsmålet i och för sig, kan utskottet
icke dela den i motiveringen uttalade uppfattningen, att för vinnande
av det önskade resultatet allenast den av motionären angivna omformuleringen
av vissa paragrafer i sistberörda lag vore behövlig.
Det synes dessutom utskottet föga lämpligt att låta på detta sätt
de slag av vägar, som behandlas i 1907 års lag, göras i vissa fall
beroende av bestämmelser i allmänna väglagen. Härtill kommer, att
resultatet av den s. k. vägkommissionens arbete, som snart nog
torde vara slutfört, i sin helhet bör avvaktas, innan några nya stadganden
av denna art på väglagstiftningens område införas. Utskottet
vill allenast i detta sammanhang erinra därom, att i det av kommissionen
nästlidet år avgivna betänkandet med förslag till lag om
allmänna vägar på landet ifrågasatts att indela de allmänna vägarna
i tre klasser, allt efter den större eller mindre tyngden och omfattningen
av den trafik, vägen är avsedd att förmedla. Därest förslaget i
detta hänseende skulle bliva genomfört, synes häri ligga en möjlighet
att på ett bättre sätt vinna det av motionären framlagda önskemålet
beträffande sådana enskilda vägar, som äro av någon betydelse
för det allmänna.
På grund av vad sålunda anförts, och då utskottet anser, att
den pågående utredningen i varje fall icke bör genom åtgärder av
detta slag från riksdagens sida föregripas, får utskottet hemställa,
att förevarande motion ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 mars 1917.
På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.
Närvarande: Hrr greve Hamilton, Ericsson, Petersson, P. Alfred, Fahlén,
Holmquist, Lindblad, greve Wachtmeister, Öberg, Nilsson i
Tånga, Nilsson i Linnås, Sjöblom, Bartlielson, Magnusson,
Hage, Molin och Andersson.
Reservation
av herr Molin i Dombäcksmark.
STOCKHOLM,
OSKAR EKLUNDS BOKTRYCKERI, 1917.