Jordbruksutskottets utlutande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1917 kl. 12 in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående reglering genom lagstiftning
av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då
då någon erhållit rätt att taga husbehovsvirke å skog,
som äges eller disponeras av annan. (2:a avd.)

I en inom andra kammaren vackt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 44, har herr Molin i Doinbäcksmark
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Ma]:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande huruvida och
i vad mån såväl innehavare av rätt till husbehovsvirke från skog,
som äges eller disponeras av annan, som ock ägare av skog varav
sådan rätt till husbehovsvirke utgår, må kunna genom lagstiftning
erhålla skydd gent emot en avverkning, som vare sig äventyr ar eller
omintetgör berörda förmåns uttagande av skogen eller föranleder
uppenbar skogsskövling, och att ny ttj ander ättshavarens och skogsägarens
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter därigenom bliva på

ett tydligare sätt i lag fastställda. . , n , .i

Till stöd härför har motionären hänvisat till innehållet av vid
motionen fogat utlåtande, nr 20, av jordbruksutskottet vid 1915 års
riksdag samt därutöver anfört, att han icke kunde tillägna sig en
uppfattning, åt vilken nämnda jordbruksutskott givit uttryck, nämligen
att enbart eu välvillig motivering, i vilken motionarens synpunkter
gillades och underströkos, skulle hava något som helst inflytande
på Kungl. Maj:ts förberedande lagstiftningsarbete, då i varje tall
motionen avstyrkts och avslagits.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 samt. 2 höft. (Nr 2.) 1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.

Utskottets yttrande i anledning av den vid 1915 års riksdag
väckta motionen av samma innehåll val* av följande lydelse:

.... »Såsom synes, avser nu föreliggande motion icke blott skydd för avtalad rätt
till husbehovsvirke från annans skogsmark. Den bär nämligen, i likhet med motionärens
framställning vid 19U års senare riksdag, i så måtto eu vidsträcktare
syltmng an tidigare i ämnet väckta motioner, att den dels åsyftar en reglering av
båda kontrahenternas rättigheter och skyldigheter, dels ock avser samtliga förekommande
rättigheter till husbehovsvirke, vare sig rättigheten är avtalad att tillgodonjutas
från annan tillhörig skogsmark eller från egen skog, till vilken avverkningsrätten
blivit åt annan upplåten. I främsta rummet synes emellertid motionären
hava tagit sikte på önskemålet att verksamt skydda de i vissa delar av
landet talrikt förekommande skogsrättigheter, vilka såsom servitut förbundits med
innehavet av torp eller avsöndrade lägenheter.

i r De* lärer icke kunna bestridas, att motionärens kritik av ifrågavarande rättigheter
till husbehovsvirke i stort sett är befogad. Det är härvidlag främst två svnpunkter,
som göra sig gällande: omsorgen om eu rationell skogsvård samt önskvärdheten
av att tillförsäkrad rätt till husbehovsskog upprätthålles på ett för dess
syfte fullt betryggande sätt, utan förfång för någondera parten.

De svårigheter, som emellertid vanligen möta mot ett fullt tillgodoseende av
berörda intressen, sammanhänga givetvis innerst med den omständigheten, att
ifrågavarande skogsservitut och därmed jämförliga skogsrättigheter merendels komma
att innebära ett mer eller mindre genomfört sambruk av skogen, därvid, förklarligt
nog, parternas intressen och strävanden mindre inrikta sig på att spara den tjänande
fastighetens skogsbestånd än att i möjligaste mån för egen del utnyttja detsamma.
Härtill Kommer, att kontrakt angående upplåtande eller förbehåll av rätt
till husbehovsskog ofta nog sakna föreskrifter rörande gränserna för parts dispositionsrätt
till sådan skog. Att under sådana omständigheter skogsrättigheterna
mangel! gång kunna medföra ett betänkligt osäkerhetstillstånd, som ingalunda är
till båtnad för en ändamålsenlig, ordnad skogshushållning och som därjämte ofta
giver anledning till sådana konflikter mellan parterna, att det särskilt för skogslättsinnehavaren
kan uppstå svårighet att i avsedd omfattning eller eljest på vederbörligt
satt göra sm rätt gällande, är utskottet också villigt att erkänna

Motionären bär, såsom synes, huvudsakligen tänkt sig två utvägar att råda
bot på berörda missförhållanden. lian ifrågasätter nämligen å ena sidan avlösning
av servitut* och Övriga rättigheter till skogsfång och deras ersättande med självstandiga
skogsskiften, samt å andra sidan lagbestämmelser, avsedda att under
nainnda rättigheters fortbestånd kringgärda dem med ett mera effektivt rättsskydd
an det som, enligt motionärens förmenande, nu gällande lagstiftning möjliggör.

Vidkommande till en början motionärens sistberörda önskemål om lagstiftningsåtgärder
i ändamål att skydda och reglera fortbestående skogsrättigheter, synes
det uppenbart, att motionären underskattat betydelsen eller tillämpligheten av de
rättsmedel, som dock otvetydigt stå parterna till buds, för den händelse enderas
ratt skulle hotas eller kränkas. Bortsett från förefintliga garantier för ifrågavarande
rättigheters formella bestånd — varom här icke torde vara fråga — har det sålunda,
senast vid nästlidna riksdag, av vederbörande utskott påvisats, hurusom

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.

rättsägare ingalunda saknar utväg att med tillhjälp av bestående lag göra sill rätt
gällande jämväl på ett materiellt verksamt sätt. 1 sådant hänseende har det erinrats
om möjligheterna å ena sidan att utverka interimistiskt avverkningsförbud
samt å andra sidan att utbekomma skadeersättning eldigt allmänna skadeståndsregler.

Motionären har nu, givetvis utan att därför kunna förebringa några hållbara
grunder, rentav sökt förneka tillämpligheten av de sålunda påvisade lagliga medlen
att säkerställa ifrågavarande rättighet eller att i skadeståndsväg vinna ersättning
för dess mistande. Väl torde man emellertid i likhet med motionären vara berättigad
att ifrågasätta, huruvida —- såsom förhållandena i flertalet fall faktiskt
gestalta sig — berörda rättsmedel lämpa sig att på ett praktiskt verksamt och tillfyllestgörande
sätt trygga de rättigheter och intressen, som i motionen avses. I
sådant avseende har motionären särskilt gjort gällande, att den klass av mindre
jordbrukare och lägenhetsinnehavare, vilka förmånen av husbehovs virke i regel tillkommer,
merendels äro i den svaga ekonomiska ställning, att de rygga tillbaka för
att genom eventuellt kostsamma och till utgången tvivelaktiga processer göra gällande
det anspråk på avverkningsförbud eller skadestånd, som allt efter omständigheterna
skulle erfordras.

Frågan härom sammanhänger emellertid på det närmaste med det förut berörda
förhållandet, att avtalen om servitut®- eller nyttjanderätt till husbehovsskog
i regel icke avfattas med nödig fullständighet och tydlighet. Fasthålles denna
synpunkt, synes det vara eu tämligen opåkallad och i alla händelser synnerligen
vansklig uppgift för lagstiftningen att, såsom motionären ifrågasätter, med bibehållande
av skogsservituten och därmed likartade bruksrättigheter till skog i deras
nuvarande form, söka tillförsäkra rättigheterna ifråga något speciellt för dem avpassat
lagstadgat skydd utöver det gällande lag och skadeståndsgrunder erbjuda.

Tillräckligt många äro emellertid, såsom ovan framhållits, de olägenheter och
missbruk, som under nuvarande förhållanden vidlåda systemet med ifrågavarande
skogsrättigheter och som väl tillsvidare få anses därifrån oskiljaktiga. Så mycket
mera beaktande förtjänar därför tanken på den fullständiga omläggning av hela
detta system, som innefattas i det förstberörda av motionären antydda uppslaget
till frågans lösning. Åtminstone vad servitutsrättiglieterna till skogsfång angår,
har möjligheten till sådana rättigheters avlösning i utbyte mot från den tjänande
fastigheten utbrutna, självständiga skogsskiften länge varit ett uppmärksammat
önskemål, vartill även hänsyn tagits vid utarbetandet av det förslag till ny lag om
skifte av jord, som framlagts av den s. k. skiftesstadgekommittén. Bland annat
har nämligen uti 287 § av nämnda lagförslag stadgats medgivande för ägare av
fastighet, som besväras av skogsfångs- eller mulbetesservitut, att, jämväl utan sammanhang
med laga skifte, genom utbrytning av servitutet få fastigheten därifrån
befriad, där sådant befinnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.

Av motionären har det nu framhållits såsom en väsentlig brist i det framställda
lagförslaget och särskilt såsom ett hinder för uppnåendet av motionens
huvudsakliga syftemål, att utbrytningsvitsord sålunda ej är avsett att tillerkännas
den servitutsberättigade, utan uteslutande förbehållits ägaren av den tjänande fastigheten.

Denna uppfattning synes utskottet icke utan vidare böra underkännas. De
motiv för en dylik inskränkning av utbrytningsvitsordet, som av kommittén anförts

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.

och som nästlidet år av första kammarens vederbörande tillfälliga utskott åberopades
såsom stöd för dess hemställan om avslag å då förevarande motion, synas utskottet
visserligen förtjäna avseende såsom belysande för vad som ur skiftessynpunkt kan
hava tett sig som utbrytningens primära ändamål. Men näppeligen torde dessa
motiv kunna anses fullt avgörande för ett obetingat avvisande av de helt naturliga
anspråk på ömsesidighet i fråga om avlösningsvitsord, som — efter vad även av
nämnda kommitté erkännes — framställts från de servitutsberättigades sida, särskilt
från den stora grupp därav, som utgöres av torpare med servitutsrätt å stamhemmanets
ägor. Utskottet kan ej finna annat än att fall kunna förekomma, då
den servitutsberättigades intresse av att skydda sin husbehovsrätt mot överavverkning
eller intrång från skogsägarens sida bör anses likvärdigt med den senares intresse
av att freda fastigheten mot missbruk av nämnda rätt. Det kan ifrågasättas,
huruvida det icke, även under vissa andra förhållanden, bäst skulle överensstämma
med rättvisa och billighet att under betryggande garantier lämna möjlighet
öppen för båda de intresserade parterna att påkalla utbrytning av mark i vederlag
för rättigheten. Utskottet vill i detta avseende blott erinra om de icke sällsynta
fall, då vederbörande virkesberättigad tillförsäkrats en allmän rätt att »efter anvisning»
erhålla husbehovsskog och således beträffande platsen för förmånens uttagande
och virkets beskaffenhet m. m. är helt underkastad kontrollen av den som
äger eller disponerar skogen. Säkerligen skulle nu, därest endast denne erliölle
utbrytningsvitsord, i flertalet dylika fall ingen avlösning komma till stånd, enär en
sådan här knappast kan förutsättas såsom betingad av den tjänande fastighetens
intresse.

Om utskottet sålunda — med hänsyn till önskvärdheten, icke minst ur skogsvårdssynpunkt,
att såvitt möjligt avlägsna de intressemotsatser, som skapats av
flertalet nu gällande, olämpligt avfattade husbehovsavtal — för sin del finner avlösningsrätt
med ömsesidigt utbrytningsvitsord erbjuda det verksammaste medlet
härför, vill utskottet å andra sidan icke bestrida, att någon begränsning i tillämpligheten
av sådant vitsord för den servitutsberättigade parten under vissa omständigheter
kan anses önskvärd eller påkallad av avtalets beskaffenhet.

De synpunkter i förevarande avseende, varåt utskottet sålunda velat giva
uttryck och som i viss mån sammanfalla med motionärens, torde emellertid äga en
så uppenbar betydelse, att Kungl. Maj:t med säkerhet torde kunna förväntas, vid
den slutliga prövningen av ifrågavarande lagförslag, ägna desamma all den hänsyn,
som dem vederbör.

Det synes antagligt, att genom lagbestämmelser i antydd riktning ifrågavarande
skogsservitut och med dem jämställda skogsrättigheter efter hand komma att upphöra
och sålunda motionärens önskemål i högst väsentlig mån bliva tillgodosett.

Med åberopande av vad sålunda anförts och i förvissning att Kungl. Maj:t
före framläggandet för riksdagen av det förslag, vartill skiftesstadgekommitténs betänkande
kan giva anledning, måtte taga under omsorgsfull omprövning frågan om
husbehovsrättigheternas avlösning i hela dess vidd, får utskottet, som sålunda icke
ansett något uttalande av riksdagen i detta ämne vara för närvarande påkallat,
hemställa,

att förevarande motion ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 2.

Såsom framgår av motiveringen till förevarande motion var utskottet,
denna fråga föremål för behandling jämväl vid 1915 års riksdag i
anledning av eu av samme motionär då framburen motion med enahanda
yrkande som det nu gjorda; och blev motionen med bifall
till jordbruksutskottets däröver till riksdagen avgivna, härovan intagna
utlåtande av riksdagens båda kamrar avslagen.

De skal, varpå 1915 års jordbruksutskott grundade sin avstyrkande
hemställan, finner utskottet alltjämt bärande. I motsats till
motionären hyser utskottet den förvissningen, att vad 1915 års joidbruksutskott
i motiveringen till sitt av riksdagen bifallna utlåtande
anfört, av Kungi. Maj.t tages under omprövning före framläggandet
för riksdagen av den sä kallade skiftesstadgekommittens förslag,
vilket för närvarande är föremål för överarbetuing inom justitiedepartementet.
På grund härav och då, enligt utskottets förmenande,
någon anledning icke föreligger att i vidare man fästa Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet vid ifrågavarande spörsmål, får utskottet

hemställa, .

att förevarande motion ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 februari 1917.

På jordbruksutskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Närvarande: Hrr greve Hamilton, Petersson, P. Alfred, Fahlén, Holmquist,
Lindblad, greve Wachtmeister, Åkerlund, Oberg,
Nilsson i Tånga, Nilsson i Linnås, Sjöblom, Lundström,
Bartlielsson och Tysk.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 samt. 2 käft. (Nr 2.)

2