Iiankoutskottetn utlåtande Nr <>0.
1
Nr 60.
Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1917 kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj.i angående eu kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden eventuellt
genom en särskild statsbank.
I en inom Andra kammaren av herr Bogren väckt, till bankoutskottet
hänvisad motion nr 167, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa, det Kungl. Maj:t behagade snarast möjligt låta utreda
behovet av och sättet för en statens kraftigare reglerande verksamhet på
den inhemska penningmarknaden, eventuellt medelst inrättande av en statsbank
vid sidan av, men i intimaste samarbete med riksbanken samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.»
Till stöd för berörda hemställan anför motionären följande:
»Vid 1916 års riksdag hemställde jag i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 7, »att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse till Kungl.
Maj:t* anhålla, att Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte låta utreda, om och
i vilken utsträckning riksbankens verksamhet borde utökas för att bättre än
hittills kunna gagna allmänheten och staten samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda».
I samma motion sökte jag bevisa, huru riksbanken år efter år, räknat
från 1897, då nuvarande riksbankslag stiftades, mer och mer trängts undan
från den direkta beröringen med den störa allmänheten och slutligen med
sin sedelutgivningsrätt blivit i det närmaste blott en förlagsgivare åt privatbankerna,
vilka snart ensamma förmedla penningeomsättningen i landet. ’
Dessa banker ha mer och mer blivit stora aktiebolag, som uppgå i större
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 45. höft. (Nr 60). 1
i
1)
Bankoutskottets utlåtande Nr 60.
bankenheter. Då dessa ensamma, utom sparbankerna, äga rätt inlåna allmänhetens
penningar, behärska de därmed utlåningen och i realiteten bestämma
penningens pris här i landet. Det heter visserligen, att riksbanken bestämmer
diskonträntan, men då den lånesökande måste vända sig till privatbankerna
för att få sitt legitima lånebehov fyllt, blir det dessa banker och ej riksbanken,
som realiter bestämma ej blott in- utan även utlåningsräntan här i
landet. Riksbanken förmår ej med sin nuvarande stränga begränsning fylla
sin uppgift, »att till billigt pris förse landet med nödig, rörlig valuta samt
förhindra ocker och obilligt intresse». Den förser med sin sedelutgivningsrätt
visserligen landet med rörligt betalningsmedel, men priset på detta för
allmänhetens vidkommande bestämmes av de långivande aktiebankerna.
Hurudant pris de bestämma, framgår av deras årliga vinstutdelningar, där
10 procent anses som en normal vinst till aktieägarna.
Då riksbanken genom sina i alla län förlagda avdelningskontor äger
nödiga förutsättningar härför, föreslog jag, att riksbanken återigen skulle
såsom före 1897 träda i direkt förbindelse med allmänheten, mottaga mot
ränta dess sparda medel och därmed tillfredsställa dess legitima lånebehov
med användande av räntesatser, som på samma gång de säkerställa banken
kunna bäras av landets näringar. Jag tog mig härvid friheten påpeka, att
den av aktiebankerna i allmänhet använda marginalen mellan in- och utlåningsräntan,
ofta upp till 3 procent och ej sällan betydligt högre, är alltför
tryckande för landets näringsliv och tillskyndar storkapitalet oskäliga vinster.
Bankoutskottet inhämtade bankofullmäktiges yttrande om de i motionen
framställda synpunkterna och förslagen. Som vanligt avstyrkte fullmäktige
även nu varje förslag, som avsåge att vidga riksbankens verksamhet att
omfatta även inlåning. Fullmäktige bryta staven över min motion, i det
de yttra: »En utvidgning av riksbankens verksamhet i enlighet med motionärens
framställning vore enligt fullmäktiges övertygelse ett steg tillbaka
mot en redan övervunnen ståndpunkt, ett bankpolitiskt missgrepp.»
Vår statsförvaltning, likasom jag antager varje lands förvaltning, har
dock att uppvisa mer än ett tillfälle, då ett steg tillbaka till en äldre ståndpunkt
varit gott och av nöden påkallat, då man nämligen genom erfarenheten
funnit, att det steg man tagit framåt från den fasta utgångspunkten
ej visat sig nyttigt eller leda till det mål, man ville nå. Mer än ett sådant
steg har man efteråt funnit vara »ett politiskt missgrepp», varför man tagit
steget tillbaka för att inpassa det i rätt, i en bättre riktning. Det torde
med all rätt kunna sättas under debatt, om 1897 års riksbankslag ej är ett
»bankpolitiskt missgrepp». Följderna av denna lag med det sätt, varpå
den tillämpas, har ej visat sig vara enbart, icke ens övervägande goda.
Starkt och allmänt missnöje råder i landet över det sätt, varpå riksbankens
liankoutskottets utlåtande Nr 00.
3
verksamhet bedrives. Fltt talande bevis härpå äro de i riksdagen återkommande
kraven på en förändring av denna verksamhet. Fullmäktige
sluta med följande uttalande: »Fullmäktige anse därför, att någon ändring
av bestämmelserna rörande riksbankens verksamhet i den riktning motionären
framhållit ieke är önskvärd.» Här torde kunna utläsas möjligheten, måhända
behovet av eu ändring i bestämmelserna rörande riksbankens verksamhet,
dock ej i den riktning motionären framhållit som önskvärd». Fullmäktige
anvisa den väg, varpå en eventuell utvidgning av riksbankens verksamhet
bör inledas, då de yttra: »Om en utvidgning av riksbankens verksamhet till
områden, liggande utom gränserna för riksbankens uppgifter såsom landets
centralbank, anses önskvärd, bör detta ske på så sätt, att den nya verksamheten
helt och hållet avskiljes från den ordinarie rörelsen i likhet med
vad som skett med fonden för avbetalningslån.» Fullmäktigen herr Thorsson
gör till detta ett särskilt uttalande, däri han i likhet med motionären
kraftigt betonar nödvändigheten av, att staten även på här berörda område
uppträder som reglerande. Han yttrar bl. a.: »Emellertid synes mig detta»,
att riksbanken skulle driva vanlig in- och utlåningsrörelse, »icke vara tillrådligt
för närvarande. Däremot torde ett reglerande ingripande från statens
sida genom inrättande av ett självständigt bankinstitut, baserat på inoch
utlåningsrörelse och organiserat efter modärna principer, böra tagas
under allvarlig omprövning.» Med anslutning till och ledning av detta herr
Thorssons uttalande reserverade sig inom bankoutskottet, som även denna
gång pa förut flera gånger upprepade och lika många gånger vederlagda
skäl avstyrkte bifall till det av motionären framförda yrkandet, herrar
Wickman, Hellberg i Lycksele, Kristensson, Jonsson i Dumboda och Edbom,
vilka efter föregående motivering hemställde,
»att riksdagen i anledning av förevarande motion, måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t snarast möjligt
låta utreda, om och i vilken utsträckning riksbankens verksamhet kunde
utökas, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda».
Då ärendet förekom till behandling i kamrarna, bifölls utskottets utlåtande
i den första kammaren efter blott tvenne yttranden. I andra kammaren
uppstod med anledning av detta ärende en längre debatt, som slutade
därmed, att kammaren utan votering antog ovannämnda vid betänkandet
fogade reservation såsom sitt beslut i frågan.
Om jag sammanför bankofullmäktiges här refererade anförande, herr
Thorssons säryttrande med alla de upplysningar, och krav, som under min
motions behandling i andra kammaren framfördes jämte den ytterligare erfarenhet
inom det här ifrågavarande området, som under det gångna året
4
Banko-utskottets utlåtande Nr 60.
stått oss till buds, framstår för mig som ett oavvisligt och berättigat samhälleligt
krav, att något göres för att staten skall få medel i sin hand att
mera effektivt än hittills kunnat ske reglera penningeomsättningen i landet.
Av det anförda synes framgå, att riksbanken måhända bör bibehållas vid
sina uppgifter enligt för densamma gällande lag; men att vid sidan om
riksbanken och i omedelbar kontakt med densamma inrättas en statsbank med
uppgift att efter nutida principer driva fullständig bankrörelse. Det har,
ej minst i dessa påfrestande år, mer och mer visat sig nödigt, att staten förmedlande
och ledande ingriper än här än där inom näringslivets och folkhushållningens
område, särskilt där en större kapitalsammanslutning, trust,
gjort sitt inflytande förhärskande, i det närmaste ensambestämmande på
området. Ett sådant område, där rörelsen mer och mer förtrustats, är landets
bankväsen. Där har under det gångna året den av mig i min fjolårsmotion
påpekade förtrustningen gått framåt med stormsteg. Exempel härpå
skulle kunna anföras i massa, men jag vet, att de äro av riksdagen allt
för väl kända, för att här behöva uppräknas. Att riksbankens utlåningsrörelse
och kontakt med allmänheten kontinuerligt gått tillbaka är likaledes
väl känt. Våra tjänstemän uti avdelningskontoren stå till stor del sysslolösa,
medan i aktiebankerna råder en febril brådska. I brist på sysselsättning
få dessa tjänstemän ofta stå på knapp lön jämförd med tidsförhållandena
och med ytterst ringa utsikter till befordran. De torde intet hellre
önska, än att staten vidtager sådana åtgärder, att deras fulla arbetskraft
bleve utnyttjad och därmed en ljusare ekonomisk framtid beredes dem.
Då det här berörda ärendet är av lika stor vikt för samhället, som
det är av en mycket komplicerad natur, kräver det en snar och grundlig
utredning, som jag dock hoppas ej behöver att draga allt för lång tid, ty
det kan lätt nog här ligga en viss fara i ett allt för långt dröjsmål.»
Bankoutskottet har ansett sig böra inhämta fullmäktiges i riksbanken
yttrande över förevarande motion; och hava fullmäktige i en till utskottet
avlåten, den 1 mars 1917 dagtecknad skrivelse anfört följande:
''ullmäktige »I anledning av utskottets skrivelse av den 9 sistlidna februari, med anhållan
riksbanken. att fullmäktige vide avgiva yttrande över en av herr Bogren inom andra kammaren
väckt motion, nr 167, få fullmäktige härmed anföra följande.
I motion till 1916 års riksdag hemställde samme motionär om utredning,
huruvida och i vilken utsträckning riksbankens verksamhet borde utökas för att bättre
än dittills kunna gagna allmänheten och staten. Av motiveringen framgick, att motionären
syftade till en sådan utvidgning av verksamheten, att riksbanken skulle driva
inlåning mot ränta. I till utskottet avgivet yttrande framhöllo fullmäktige, att en
dylik utvidgning av riksbankens verksamhet enligt fullmäktiges mening vore oförenlig
med riksbankens uppgift såsom centralbank, vore ett steg tillbaka mot en redan över
-
linnJcoiitskottets utlåtande, Nr (>0. 5
vunnen ståndpunkt, ett bankpolitiskt misstag. Fullmäktige kunde följaktligen icke
förorda motionärens förslag.
I den nu föreliggande motionen ifrågasätter motionären, om icke 1897 års
riksbankslag vant ett bankpolitiskt missgrepp, ett steg som borde tagas tillbaka. Fullmäktige
kunna icke underlåta att häremot inlägga en bestämd gensaga. Genom 1897
års lag för Sveriges riksbank erhöll vårt land sent omsider en verklig centralbank.
Härigenom lades grundvalen för ett modernt bankväsen, motsvarande tidens krav.
Att detta var ett steg i rätt riktning, därom, torde man inom sakkunniga kretsar, både
bland vetenskapsmän och praktiska bankmän vara lika enhälligt överens, som därom
att detta steg icke får tagas tillbaka.
I den nu föreliggande motionen har motionären ändrat sitt förslag därhän, att
han begär utredning angående behovet av och sättet för en statens kraftigare reglerande
verksamhet på den inhemska penningmarknaden, eventuellt medelst inrättandet av en
statsbank vid sidan av, men i intimaste samarbete med riksbanken. Härigenom har
motionären flyttat sitt förslag till ett nytt plan.
Det svenska privatbankväsendet har under senare tid varit inbegripet i en
utomordentligt stark utveckling. Härom är, om utvecklingen håller sig inom rimliga
gränser och sker på ett naturligt sätt, ingenting annat än gott att säga. Ett sunt och
kraftigt, enligt tidens fordringar inrättat bankväsen är en nödvändig förutsättning för
näringslivets blomstring och förkovran. Det torde emellertid kunna ifrågasättas om
icke det svenska bankväsendets utveckling under senaste tiden gått fortare än, som
betingats av näringslivets behov. Nya banker ha bildats och äldre banker ökat sina
grundfonder. Överproduktion är skadlig på alla områden. Överflöd på banker leder
lätt till osund konkurrens. Tecken till sådan ha icke saknats. Såsom exempel kan
anföras den starka tillväxten av avdelningskontor, vilka i många fall icke kunnat
motiveras med något den allmänna rörelsens verkliga behov. För det genom nybildningar
och fondökningar i bankverksamhet placerade nya kapitalet har hittills vunnits
lönande sysselsättning. Huruvida detta kan bliva fallet, även sedan efter krigets slut
normala förhållanden åter inträtt, kan måhända vara tvivelaktigt. Att under dessa
förhållanden ytterligare öka konkurrensen bankerna emellan genom inrättande av en
ny stor bank för statens räkning, måste väcka betänkligheter.
Av motionärens motivering framgår, att han anser, att den eventuellt ifrågasatta
nya banken just genom konkurrens med privatbankerna skulle verka till åstadkommande
av sundare förhållanden inom bankväsendet. Vid sidan av den kontroll staten
för närvarande utövar genom riksbanken över landets penningväsen i dess helhet och
genom bankinspektionen över privatbankerna skulle staten genom den ifrågasatta
banken ingripa reglerande på penningmarknaden. Det synes fullmäktige föga sannolikt,
att det skulle kunna lyckas den nya banken att på konkurrensens väg utöva något
effektivt inflytande i reglerande riktning på privatbankerna. Även om den nya banken
redan från början gjordes till en verklig storbank, torde den knappast förmå i någon
avsevärd grad göra sig gällande i reglerande riktning gent emot privatbankerna, vilka
säkerligen skulle hålla troget samman för att paralysera den nya, ovälkomna konkurrentens
inflytande.
Eu överdrivet stark utveckling av bankväsendet kan emellertid leda därhän,
att bankerna i stället för att som sig bör vara näringslivets tjänare bliva dess herrar.
Att utvecklingen av det svenska bankväsendet under sista tiden tenderat i denna
riktning, torde icke kunna bestridas. Lämnas denna utveckling åt sig själv att fortgå
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 60.
Utskottet.
ohämmad, kan befaras, att bankernas växande makt över näringslivet antager en för
det allmännas intressen skadlig utsträckning.
Aven ur andra synpunkter ger den pågående utvecklingen av det svenska bankväsendet
anledning till farhågor.
Bankernas deltagande i handeln med aktier, dels såsom förmedlare genom
fondavdelningarna, dels för egen räkning genom emissionsbolag och andra dotterbolag,
har under de senaste åren antaget en omfattning, som måste väcka betänkligheter och
som påkallar reglering.
Efter hand som bankernas inflytande ökas, kräver frågan om bankernas likviditet
ökad uppmärksamhet. Nu gällande till likviditetens betryggande avsedda bestämmelser
torde icke kunna betecknas såsom tillfred-ställande.
Det vill därför synas fullmäktige, som om göda skäl förelåge att taga under
utredning frågan, vilka reglerande bestämmelser kunna och böra fastställas till förhindrande
av att antydda förhållanden utveckla sig till skada för bankerna och näringslivet.
»
Sedan 1897 års banklag genomfördes, har frågan om en utökning av
riksbankens verksamhet vid derå tillfällen varit föremål för behandling inom
riksdagen. I detta avseende må nu allenast framhållas, hurusom vid 1916 års
riksdag motion väcktes med förslag till utredning, om och i vilken utsträckning
riksbankens verksamhet borde utökas för att bättre än hittills kunna gagna
allmänheten och staten. Utskottet, till vars förberedande behandling denna
motion hänvisades, inhämtade däröver yttrande av fullmäktige i riksbanken,
vilka förklarade sig anse, att en ändring i bestämmelserna rörande riksbankens
verksamhet, i den riktning motionären framhållit, icke vore önskvärd. I berörda
yttrande anförde fullmäktige vidare bland annat, att, om en utvidgning av
riksbankens verksamhet till områden, liggande utom gränserna för uppgifter
såsom landets centralbank, ansåges önskvärd, detta borde ske på det sätt,
att den nya verksamheten helt avskildes från den ordinarie rörelsen, i likhet
med vad skett med fonden för avbetalningslån. I särskilt yttrande hade en
av fullmäktige, herr Thorsson, såsom sin uppfattning uttalat, att frågan om
ett reglerande ingripande från statens sida genom inrättande av ett självständigt
bankinstitut, baserat på inlåningsrörelse och organiserat efter moderna
principer, borde tagas under allvarlig omprövning.
I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 25) hemställde utskottet
på anförda skäl, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Mot utskottets beslut reserverade sig emellertid fem av utskottets
medlemmar, vilka anförde, bland annat, att riksbankens utveckling ginge i
riktning att i allt högre grad bliva en »bankernas bank» och att detta så
småningom ledde därhän, att all direkt kontakt mellan riksbanken och
affärslivet upphörde. Vid sådant förhållande syntes en utredning lämpligen
böra verkställas, huruvida en sådan utveckling fortfarande kunde synas
önskvärd samt, därest så ej befunnes vara fallet, om och i vilka hänseenden
Hankoutslcottcts utlåtande Nr 60.
statsingripande på bankpolitikens område kunde vara av behovet påkallat.
.Reservanterna förklarade sig åven dela fullmäktigen Thorssons uppfattning,
att frågan om statens ingripande genom ett självständigt bankinstitut efter
modärna principer borde tagas under allvarlig omprövning. En utvidgning
av statens verksamhet i angiven riktning borde emellertid föregås av en
allsidig och omfattande utredning, varvid hänsyn även borde tagas till
andra möjliga åtgärder från statens sida i ovanberörda syfte. På grund
härav hemställde reservanterna, att riksdagen ville besluta att hos Kung!.
Maj:t anhålla om utredning, om i vilken utsträckning riksbankens verksamhet
kunde utökas.
\ id ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan av
första kammaren, varemot andra kammaren utan votering biföll reservationen.
På grund härav hade alltså frågan förfallit.
I nu förevarande motion anför motionären, att det för honom framstått
såsom ett oavvisligt och berättigat samhälleligt krav, att något gjordes
för att staten skulle få medel i sin hand att mera effektivt än hittills
kunnat ske reglera penningomsättningen i landet. Riksbanken borde måhända
bibehållas vid sina uppgifter enligt för densamma gällande lag, men
vid sidan om banken och i omedelbar kontakt med densamma borde inrättas
en statsbank med uppgift att efter nutida principer driva fullständig
bankrörelse. Det hade mer och med visat sig nödvändigt, att staten förmedlande
och ledande ingrepe på olika områden av näringslivet, särskilt på
sådana områden, där en större kapitalsammanslutning, trust, gjorde sitt inflytande
förhärskande. Ett sådant område vore landets bankväsende.
Fullmäktige i riksbanken erinra i sitt över motionen avgivna yttrande,
att det svenska privatbankväsendet under senare tid starkt utvecklats
och att det kunde ifrågasättas, huruvida icke denna utveckling under senaste
tiden gått fortare än som betingats av näringslivets behov. En överdriven
utveckling kunde emellertid leda därhän, att bankerna i stället för att vara
näringslivets tjänare bleve dess herrar. Det syntes icke kunna bestridas,
att bankväsendets utveckling under sista tiden tenderat i denna riktning,
och lämnades en sådan utveckling att fortgå ohämmad, kunde befaras, att
bankernas växande makt över näringslivet antoge en för det allmännas intressen
skadlig utsträckning. Det syntes därför fullmäktige, som om goda
skäl förelåge att taga under utredning frågan, vilka reglerande bestämmelser
Lunde och borde fastställas för att förhindra bankväsendets utveckling i
skadlig riktning. Då fullmäktige emellertid funne det vara tvivelaktigt,
huruvida det genom nybildningar och fondökningar i bankverksamhet placerade
nya kapitalet även i framtiden komme att finna lönande sysselsättning,
syntes det fullmäktige kunna väcka betänkligheter att genom inrättande
av en ny stor bank ytterligare öka konkurrensen. Det syntes även fullmäktige
föga sannolikt, att det skulle lyckas eu ny bank,'' att på konkur
-
8 Ii a n ko u t sko Hets utlåtande Nr 60.
rensens väg utöva något effektivt inflytande i reglerande riktning på privatbankerna.
Av de uttalanden i riksdagen, vartill vid olika tillfällen behandlingen
av hithörande frågor givit anledning, synes det utskottet otvetydigt framgå,
att den uppfattning vunnit vidsträckt spridning, att ej blott riksbankens
utveckling fortskridit i en riktning, som icke ansetts tillfredsställande, utan
även att bankväsendet i sin helhet tagit en utveckling, som kan komma
att medföra fara för såväl staten som näringslivet. Fullmäktige i riksbanken
hava i sitt senast avgivna yttrande i denna fråga tillika påpekat
några speciella förhållanden rörande bankerna, som enligt deras åsikt påkallade
en reglering. Utskottet anser det därför önskvärt, att de sålunda
berörda frågorna underkastas en utredning och att, om därvid ett statens
ingripande i en eller annan form skulle visa sig erforderligt, det lämpligaste
sättet härför noga undersökes.
Enligt vad för utskottet uppgivits, föreligger visserligen inom finansdepartementet
en utredning rörande vissa av hithörande frågor, men torde
berörda utredning icke vara så omfattande och allsidig, som måste anses
erforderligt.
För sin del har utskottet icke funnit anledning att i sakens nuvarande
läge taga ställning, till den nu föreliggande frågan i hela dess vidd eller
att uttala sig om de olika förslag, som framställts, utan anser utskottet, att
en förutsättningslös och allsidig utredning bör äga rum samt att därvid
olika uppfattningar böra fritt få göra sig gällande och vägas mot varandra.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 167, må besluta att i skrivelse till Kung! Maj:t anhålla,
att Kung! Maj:t ville låta utreda, i vad mån
ändringar i eller tillägg till gällande lagar och författningar
eller åtgärder annorledes böra vidtagas till förhindrande
av bankväsendets utveckling i en för staten
och näringslivet skadlig riktning samt därefter till riksdagen
inkomma med de framställningar, vartill en sådan
utredning kan föranleda.
Stockholm den 5 juni 1917.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Bankoutskottets utlåtande Nr 60.
9
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren herrar Hedenstierna, Neiglick, friherre Langenskiöld, Ekman,
Wickman, Boberg, Jönsson och Norman samt
av andra kammaren herrar Kristcnsson, Berg i Munkfors, Söderberg i Hobborn,
Edbom, Lindvall, Jonsson i Gumboda, Olsson i Berg och Bäcklund.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 sand. 45 höft. (Nr 60.)
2