Banlcoutskottets utlåtande Nr 53.
I
Nr 53.
Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1917 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av vissa f ramställningar rörande pensioner
och understöd å allmänna indragningsstaten.
1. Angående lantförsvarsärendcn.
l:o) I en till riksdagen den 27 april 1917 avlåten proposition,
nr 317, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att vart och ett av avlidne maskinisten
vid garnisonens i Boden vattenledningsverk B. E. T. Svenssons minderåriga
barn Arnold Teodor, Greta Matilda, Tord Adolf och Stig Bror
må från allmänna indragningsstaten åtnjuta årligt understöd av 100
kronor, att utgå från början av innevarande år till och med den månad,
under vilken 18 års ålder uppnås.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»I skrivelse den 20 december 1916 hava generallöjtnanten L. H.
Tingsten och översten E. C. Erikson, den förre i egenskap av förutvarande
kommendant och den senare i egenskap av förutvarande fortifikationsbefälhavare
i Boden, samt nuvarande kommendanten och nuvarande
fortifikationsbefälhavaren därstädes gjort framställning om beredande
av pension eller därmed jämförligt understöd från statsverkets
sida åt avlidne maskinisten vid garnisonens i Boden vattenledningsverk
B. E. T. Svenssons efterlämnade maka, Ida Maria Svensson, född Flodin.
Till stöd för framställningen har anförts, att Svensson, som den 1
september 1910 anställts såsom maskinist vid garnisonens i Boden
vattenledningsverk och innehaft denna befattning till sin den 11 januari
1915 timade död, under sin anställning ådagalagt en synnerlig plikttrohet
och en alldeles särskild omsorg i fråga om vattenledningsverkets
drift och vård, varigenom han i hög grad bidragit till, att drift- och
underhållskostnaderna för nämnda verk vore i förhållande till dess stor
Bihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 39 käft. (Nr 53.) 1
Angående
understöd
åt avlidne
maskinisten
B. E. T. Svenssons
minderåriga
barn.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
lek mycket låga; att han vid sin död i små omständigheter efterlämnat
änka, född den 17 mars 1886, och fyra barn; att änkan, som efter
makens död flyttat till Göteborg, där, sökande att hjälpa sig själv, levde
i brydsamma ekonomiska omständigheter och icke kunde ägna barnen
den vård och omsorg, varav de för sin uppfostran vore i behov; samt
att hon icke varit vid makens bortgång berättigad till någon pension.
Armé/orv ältning ens fortifikationsdepartement har i den 8 mars 1917
avgivet yttrande förklarat sig med hänsyn till Svenssons korta tjänstgöringstid
icke efter hittills följda grunder kunna tillstyrka pension åt
hans änka. Dock ansåge departementet, att de stora tjänster Svensson
under sin korta verksamhet gjort kronan billigtvis borde berättiga hans
efterlevande, som genom Svenssons fortsatta anställning haft en god
försörjning men genom hans död sett sina förhoppningar svikna och
försatts i synnerligen brydsamma förhållanden, till något understöd
från den arbetsgivare, staten, som Svensson haft för avsikt att allt
framgent troget tjäna. Sådant understöd syntes departementet i förevarande
fall lämpligen böra utgå i form av uppfostringshjälp för
barnen, till dess de genom eget arbete kunde försörja sig eller bidraga
till sitt underhåll. Barnens uppfostran syntes nämligen vara orsaken
till de brydsamma förhållandena för änkan, vilken, ung som hon vore,
eljest skulle utan svårighet kunna reda sig. Vidkommande beloppet
och tiden för sådant understöd ansåge departementet, att detsamma
borde bestämmas till 150 kronor årligen från och med innevarande år
för varje barn till dess det fyllt 18 år. Dylikt understöd hade förut
av riksdagen beviljats. Barnen vore fyra, nämligen Arnold Teodor,
född den 13 november 1908, Greta Matilda, född den 23 oktober 1909,
Tord Adolf, född den 28 oktober 1911 och Stig Bror, född den 4 januari
1915. Departementet hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva, att till änkan Svensson finge från allmänna
indragningsstaten utbetalas uppfostringsbidrag för makarnas fyra barn
med 150 kronor årligen för varje barn till och med det år, under
vilket det fyllde 18 år.
Statskontoret har anfört, att ehuru Svenssons arbete i statens tjänst
icke sträckt sig utöver en tidrymd av 4 ''/a år, de utmärkta vitsord beträffande
nämnda verksamhet, som av vederbörande lämnats, samt hans
änkas synnerligen brydsamma ekonomiska förhållanden dock billigtvis
syntes motivera arméförvaltningens fortifikationsdepartements förevarande
framställning om understöd åt den avlidnes barn, helst Svensson
icke genom sin anställning såsom maskinist vid garnisonens i Boden
vattenledningsverk kunnat förvärva delaktighet i någon av staten under
-
BanJcoutslcottets utlåtande Nr 53.
3
Btödd änke- och pupillkassa. Då emellertid de föreslagna uppfostringsbidragen
syntes väl högt tilltagna, hemställde statskontoret, att vart
och ett av Svenssons omyndiga barn måtte tillerkännas ett årligt understöd
av 100 kronor att utgå från och med innevarande års början till
och med den månad, då 18 års ålder uppnåddes.
Av skäl, som arméförvaltningens fortifikationsdepartement anfört, Depc^j“onts''
torde någon pension av statsmedel icke kunna beredas maskinisten
Svenssons änka. Med hänsyn till förekomna bevekande omständigheter
finner jag mig däremot böra biträda det framställda förslaget,
att Svenssons minderåriga barn måtte komma i åtnjutande av uppfostringsbidrag
av statsmedel, och synas mig de av statskontoret i sådant
hänseende föreslagna understödsbeloppen väl avvägda.»
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom Motion
andra kammaren av herr Vahlquist väckt motion, nr 464, däri motionären
anfört följande:
»I proposition nr 317 till årets riksdag har Kung! Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att vart och ett av avlidne maskinisten vid garnisonens i Boden vattenledningsverk
B. E. T. Svenssons minderåriga barn Arnold Teodor, Greta Matilda,
Tord Adolf och Stig Bror må från allmänna indragningsstaten åtnjuta ärligt
understöd av 100 kronor, att utgå från början av innevarande år till och med
den månad, under vilken 18 års ålder uppnås.
Med hänvisning till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet med
däri framhållna ömmande omständigheter och under erinran om de understödsbelopp,
som i liknande fall pläga tilldelas änka med minderåriga barn, tillåter
jag mig vördsamt föreslå, att riksdagen i anledning av ovannämnda proposition
ville medgiva, att maskinisten vid garnisonens i Boden vattenledningsverk
B. E. T. Svenssons änka Ida Maria Svensson, född Flodin, samt makarnas minderåriga
barn Arnold Teodor, Greta Matilda, Tord Adolf och Stig Bror må från
allmänna indragningsstaten åtnjuta understöd, änkan Svensson tre hundra kronor
samt vart och ett av barnen ett hundra kronor att från 1917 års början årligen
utgå till änkan Svensson, så länge hon lever ogift, och till vart och ett av barnen
till dess det uppnått 18 års ålder.»
Även utskottet finner av skäl, som arméförvaltningens fortifikations- utskottet.
departement anfört, att pension från det allmänna icke bör beredas
änkan Svensson. Med hänsyn till de brydsamma ekonomiska omständigheter,
som här föreligga, torde emellertid Svenssons minderåriga barn
böra komma i åtnjutande av uppfostringsbidrag av statsmedel; och
har utskottet därvid ansett sig böra tillstyrka det av arméförvaltningens
fortifikationsdepartement i sådant avseende föreslagna belopp av 150
kronor åt varje barn.
4
BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 53.
Angående
pension åt
arbetsförmannen
G. W. Johanssons
änka
Anna Greta
Johansson.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning samt den i ämnet väckta motionen,
må medgiva, att vart och ett av avlidne maskinisten
vid garnisonens i Boden vattenledningsverk B. E. T.
Svenssons minderåriga barn Arnold Teodor, Greta
Matilda, Tord Adolf och Stig Bror må från allmänna
indragningsstaten åtnjuta årligt understöd av etthundrafemtio
kronor, att utgå från början av innevarande
år till och med den månad, under vilken 18 års ålder
uppnås.
2:o) I en till riksdagen den 27 april 1917 avlåten proposition, nr
318, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att arbetsförmannen vid krigsskolan C. W.
Johanssons änka Anna Greta Johansson må från och med den 1 januari
1918 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 250 kronor.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»I anledning av en utav chefen för krigsskolan gjord framställning
om tilldelande av understöd åt avlidne arbetsförmannen vid skolan O.
W. Johanssons änka Anna Greta Johansson tillerkände Kungl. Maj:t
genom brev den 28 februari 1908 änkan Johansson en gratifikation för
en gång av 150 kronor från fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter.
Sedermera anhöll änkan Johansson uti en den 25 februari 1913
dagtecknad skrift, att ytterligare understöd måtte tillerkännas henne.
Av tillgängliga handlingar inhämtades, att mannen Johansson varit
anställd såsom arbetsförman vid krigsskolan under en tid av 27 år eller
från april månad 1880 till sin död den 23 april 1907; att han uuder
de senare åren av sin anställning uppburit eu avlöning av 2 kronor 85
öre för dag eller 1,040 kronor 25 öre om året jämte inkvartering in
natura samt erforderligt lyse och bränsle; att Johansson under sin tjänstetid
på ett särdeles nitiskt och troget sätt fullgjort sina åligganden och
ådagalagt ett i allo hedrande uppförande; att han avlidit till följd av
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
5
bukliimieinflammation i samband med blindtarmsinflammation; att Johansson
vid sitt frånfälle efterlämnat änka jämte två söner och tre ogifta
döttrar; att behållningen i boet uppgått till 1,513 kronor; att Johanssons
änka, som vore född den 9 juli 1851, till följd av ålder och försvagad
syn vore oförmögen att med sitt arbete fullständigt försörja sig; samt
att hon dåmera saknade egna medel samt vård och underhåll av annan
person.
Såsom ytterligare stöd för den gjorda framställningen framhöll chefen
för krigsskolan i avgivet utlåtande, att änkan Johanssons belägenhet sedan
den tid, då hon erhållit omförmälda gratifikation, blivit allt svårare
till följd av ålder och sjuklighet, varjämte han erinrade om, att sedan
nämnda tid åtskilliga liknande ansökningar blivit föremål för Kungl.
Maj:ts och riksdagens prövning, såsom då 1912 års riksdag tillerkänt
pension åt änkorna efter arbetsledaren vid telegrafverket A. E. Jönsson
och f. d. smedsmästaren vid Svea ingenjörkår Johannes Jonsson Lundberg;
och hemställde chefen för krigsskolan, att ett årligt understöd av
förslagsvis 250 kronor måtte utverkas åt änkan Johansson att utgå från
allmänna indragningsstaten.
Inspektören för militärläroverken tillstyrkte den gjorda ansökningen.
Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse avgåvo
den 25 april 1913 utlåtande i ärendet samt överlämnade därvid ett av
läkaren vid krigsskolan utfärdat intyg av innehåll, att den dödliga utgången
av Johanssons berörda sjukdom med största sannolikhet finge
tillskrivas tillfällig överansträngning under pågående arbete vid skolan.
På grund av vad i ärendet förekommit och under åberopande av omförmälda
läkarbetyg, hemställde departementet och styrelsen, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att änkan Johansson finge från
och med den 1 januari 1914 under sin återstående livstid, så länge hon
förbleve i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 250 kronor.
Statskontoret tillstyrkte bifall till den av arméförvaltningens civila
departement och sjukvårdsstyrelse gjorda hemställan.
Genom nådigt brev den 13 juni 1913 tillerkändes änkan Johansson,
med hänsyn till förekommande bevekande omständigheter, ett understöd
för år 1913 av 250 kronor från fjärde huvudtitelns anslag till extra
utgifter.
Sedermera har änkan Johansson gjort framställning att komma i
åtnjutande av ytterligare understöd.
Efter det arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse
häröver avgivit utlåtande, har Kungl. Maj:t, i enlighet med depar
-
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
Departements
chefen.
Motion
II: 465.
tementets och styrelsens hemställan, genom brev den 16 mars 1917 tilldelat
änkan Johansson ett understöd för år 1917 av 250 kronor från
fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, hava såväl chefen
för krigsskolan som arméförvaltningen och statskontoret redan tidigare
tillstyrkt, att änkan Johansson måtte tillerkännas något årligt understöd.
Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst och då hon på grund av
tilltagande ålderdomssvaghet för framtiden givetvis kommer att bliva allt
mera oförmögen att kunna genom arbete försörja sig, anser jag det vara
med billighet överensstämmande, att hon för sin återstående livstid må
komma i åtnjutande av årlig pension. Denna synes mig lämpligen böra
bestämmas till 250 kronor.»
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Vahlquist väckt motion, nr 465, vari motionären
anfört följande:
»I proposition nr 318 till årets riksdag har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att arbetsförmannen vid krigsskolan C. W. Johanssons
änka Anna Greta Johansson må från och med den 1 januari 1918
under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av
250 kronor.
Under åberopande dels av vad chefen för krigsskolan, enligt det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet, framhållit, nämligen »att
änkan Johanssons belägenhet sedan den tid, då hon erhållit omförmälda
gratifikation, blivit allt svårare till följd av ålder och sjuklighet», dels
av vad läkaren vid krigsskolan intygat, »att den dödliga utgången av
Johanssons berörda sjukdom med största sannolikhet finge tillskrivas
tillfällig överansträngning under pågående arbete vid skolan», samt med
erinran om att de i statsrådsprotokollet åberopade tvänne änkorna av
1912 års riksdag tilldelats högre understödsbelopp vardera, än av Kungl.
Maj:t begärda 250 kronor, liksom ock att årliga understödsbelopp numera
i liknande fall pläga utgå med 300 å 400 kronor, tillåter jag mig
vördsamt föreslå, att riksdagen måtte medgiva, att arbetsförmannen vid
krigsskolan C. AV. Johanssons änka Anna Greta Johansson må från och
med den 1 januari 1918 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver
i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 400 kronor.»
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
7
I likhet med departementschefen anser utskottet, att änkan Johansson
bör tillerkännas något årligt understöd av statsmedel; och har utskottet,
med hänsyn till den i ärendet förebragta utredningen, icke haft
något att erinra mot att detsamma bestämmes i enlighet med motionärens
förslag eller till 400 kronor om året.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och med bifall till den i ämnet
väckta motionen, må medgiva, att arbetsförmannen
vid krigsskolan C. W. Johanssons änka Anna Greta
Johansson må från och med den 1 januari 1918 under
sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt
nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av fyrahundra kronor.
3:o) I en till riksdagen den 27 april 1917 avlåten proposition, nr
319, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att skomakeriarbetaren vid Svea livgardes
intendenturverkstäder Frans Gustaf Storms änka Mathilda Elisabeth Storm,
född Jonsdotter, må under sin återstående livstid, så länge hon förbliver
i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 180 kronor, att utgå från och med den 1
januari 1917.
Åberopade statsrådsprotokollet är av följande lydelse:
3)1 underdånig skrivelse den 9 februari 1917 har sekundchefen för
Svea livgarde gjort framställning om beredande av pension åt skomakeriarbetaren
vid regementets intendenturverkstäder Frans Gustaf Storms
änka Mathilda Elisabeth Storm, född Jonsdotter. Till stöd för framställningen
har anförts, att Storm varit fast anställd såsom livgardist
vid Svea livgarde under tiden den 28 juli 1880—den 28 juli 1887 och
omedelbart efter avskedstagandet erhållit anställning vid regementets
intendenturverkstäder såsom skomakeriarbetare, vilken befattning han
alltsedan innehaft till sin den 18 maj 1916 timade död; att vid avskedet
ur krigstjänsten meddelats honom det vitsord, att han tjänat 3>troget
och utmärkt väb); att han under sin tjänstgöring i regementets verkstäder
städse gjort sig känd såsom en synnerligen skicklig, ordentlig och
flitig arbetare, varjämte han såväl i som utom tjänsten alltid fört ett
nyktert och i övrigt hedrande levnadssätt; samt att orsaken till hans
Utskottet.
Angående
pension åt
skomakeriarbetaren
F.
O. Storms
änka Mathilda
Elisabeth
Storm.
8
BankoutsJcottets utlåtande Nr 53.
Departements
chefen.
Motion II:
466.
död varit, att han under arbete för regementets räkning blivit utsatt
för olycksfall.
Chefen för fjärde arméfördelningen bar tillstyrkt framställningen.
Arméförvaltningens intendentsdepartement bar i avgivet yttrande anfört,
att då Storm varit anställd vid regementets verkstäder under
närmare 29 år och i kronans tjänst under sammanlagt nära 36 år
och hans änkas ställning vore mycket bekymmersam, enär bon, som
vore född den 15 januari 1857 och således nu uppnått en ålder av 60
år, saknade egna medel samt bon därjämte på grund av sjukdom, enligt
framställningen bifogat läkarbetyg, vore oförmögen att med eget arbete
helt försörja sig, departementet funne det vara med rättvisa och billighet
förenat, att något understöd från statens sida i form av pension
bereddes henne. Med hänsyn till Storms långvariga och plikttrogna
arbete i statens tjänst och då genom hans död, som förorsakats av
ett under hans verksamhet för kronans räkning inträffat olycksfall,
hans änka blivit berövad möjligheten till ett nödtorftigt uppehälle,
ansåge departementet det föreslagna understödet skäligen icke böra
utgå med lägre belopp än 200 kronor om året. Med anledning av vad
sålunda anförts, hemställde departementet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva, att änkan Storm finge från och med den 1 januari
1917 under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
åtnjuta eu årlig pension av 200 kronor.
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit, har statskontoret förklarat,
att en framställning till riksdagen om beredande av någon pension
åt änkan Storm, så länge hon förbleve änka, syntes ämbetsverket motiverad,
men att dylikt understöd icke borde beräknas till högre belopp,
än som skolat tillkomma änkan Storm efter den i kungörelsen den 18
juni 1909 om ersättning i anledning av skada, ådragen under militär
tjänstgöring, angivna grund eller 180 kronor.
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag giltiga
skäl föreligga för en framställning till riksdagen om beviljande av
pension åt änkan Storm. Vad angår pensionens storlek, anser jag mig,
med hänsyn till vad statskontoret därom anfört, icke kunna förorda,
att det årliga pensionsbeloppet sättes högre än till 180 kronor.»
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Valilquist väckt motion, nr 466, vari motionären
anfört följande:
»I proposition nr 319 till årets riksdag har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att skomakeriarbetaren vid Svea livgardes intenden
-
Banlcoutshottets utlåtande Nr 53. 9
turverkstäder Frans Gustaf Storms änka Mathilda Elisabeth Storm, född
Jonsdotter, må under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i
sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära eu årlig
pension av 180 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1917.
På grund av de synnerligen ömmande omständigheter, som i propositionen
bilagt statsrådsprotokoll angivas, samt på grund därav att
orsaken till Storms död förorsakats av olycksfall under arbete för regementets
räkning, får jag vördsamt föreslå, att riksdagen ville medgiva,
att skomakeriarbetaren vid Svea livgardes intendenturverkstäder
Frans Gustaf Storms änka Mathilda Elisabeth Storm, född Jonsdotter,
må under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 400 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1917.»
Med hänsyn till här föreliggande synnerligen ömmande omständigheter
och då Storms död synes hava förorsakats av olycksfall under
arbete för regementets räkning, anser utskottet det årliga understödet i
detta fall böra bestämmas i enlighet med vad motionären hemställt eller
till 400 kronor.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och med bifall till den i ämnet
väckta motionen, må medgiva, att skomakeriarbetaren
vid Svea livgardes intendenturverkstäder Frans Gustaf
Storms änka Mathilda Elisabeth Storm, född Jonsdotter,
må under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av fyrahundra
kronor, att utgå från och med den 1 januari 1917.
4:o) I en till riksdagen avlåten, den 27 april 1917 dagtecknad proposition,
nr 320, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att kokerskan vid Karlskrona grenadjärregemente
änkan Sofia Petersson, född Israelsson, må under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 400
kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, under vilken
hon entledigas från sin anställning vid regementet.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. S saml. 39 käft. (Nr 53.)
Utskottet.
Angående
pension åt
kokerskan vid
Karlskrona
grenadjärregemente
Sofia Petersson.
, född
Israelsson.
2
It)
TSanJcoutskot tets utlåtande Nr 53.
Angående
understöd åt
fodermarsken
H. F. E. Ingvarssons
änka och
minderåriga
barn.
I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa
till propositionen.
Utskottet har ej funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag
och hemställer förty,
att riksdagen må medgiva, att kokerskan vid
Karlskrona grenadjärregemente änkan Sofia Petersson,
född Israelsson, må under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av
fyrahundra kronor, att utgå från och med månaden
näst efter den, under vilken hon entledigas från sin anställning
vid regementet.
5:o) I en till riksdagen den 27 april 1917 avlåten proposition, nr
321, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att fodermarsken H. F. E. Ingvarssons änka Maria
Ingvarsson, född Olsson, och makarnas tre minderåriga barn må från och
med den 1 februari 1917 å allmänna indragningsstaten åtnjuta årliga
understöd, änkan så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd med
150 kronor om året samt vart och ett av barnen intill uppnådd ålder av
18 år med 25 kronor årligen.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»Uti skrivelse till arméförvaltningens intendentsdepartement har
chefen för remontering sstyrelsen, med förmälan att fodermarsken vid
remontdepån å Björnö Hjalmar Fritiof Emanuel Ingvarsson efter långvarigt
lidande den 14 januari 1917 avlidit i lungtuberkulos, efterlämnande
änka och tre minderåriga barn, hemställt, att departementet måtte utverka
pension eller därmed jämförligt understöd från statens sida till
änkan och barnen.
Med anledning av nämnda framställning har arméförvaltningens
intendentsdepartement i underdånig skrivelse den 27 februari 1917 anfört
följande:
Ingvarsson hade haft anställning i statens tjänst alltsedan den 1 oktober
1896 och till sin död samt innehaft sin befattning såsom fodermarsk
vid Björnö remontdepå från och med år 1904. Han hade städse på
ett oförvitligt och förtjänstfullt sätt fullgjort sina åligganden. Då han
således under mera än 20 år plikttroget tjänat staten och hans änkas
ställning nu vore synnerligen bekymmersam, enär hon vore fullständigt
liankoutshottets utlåtande Nr
11
medellös samt hade att försörja trenne barn i en ålder av respektive
13, 10 och 1 år, funne departementet det vara med rättvisa och billighet
förenat, att något understöd från statens sida i form av pension bereddes
henne och barnen.
I fråga om storleken av sådant understöd an tolfte departementet,
att då fodermarskarna vid arméns remontdepåer hade en tjänsteställning
mellan sergeanter och furirer, det syntes departementet skäligt,
att dylik pension bestämdes till ett något lägre belopp, än det som författningsenligt
utginge till änka och barn efter sergeant av andra klassen.
Då änka efter sådan underofficer vore tillförsäkrad en årlig pension av
200 kronor samt därjämte, om hon hade barn, ägde uppbära ett pupilltillägg
av 30 kronor om året för varje barn till och med kalenderåret,
under vilket det uppnådde 21 års ålder, ansåge departementet sig böra
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Ingvarssons
änka Maria Ingvarsson, född Olsson, finge från och med den 1
februari 1917 under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
åtnjuta eu årlig pension av 150 kronor samt därutöver 25 kronor
om året för vart och ett av sina barn, intill dess detsamma uppnådde
en ålder av 18 år.
I häröver avgivet utlåtande har statskontoret, på grund av vad i
ärendet blivit upplyst och då, enligt vad ämbetsverket inhämtat, Ingvarsson
icke haft möjlighet att bereda sig delaktighet i någon av staten
understödd änke- och pupillkassa, förklarat sig anse giltiga skäl föreligga
att hos riksdagen göra framställning om pension åt hans änka
ocjh tre minderåriga barn; och hade statskontoret mot vad intendentsdepartementet
i sådant avseende föreslagit icke annat att erinra, än att
i detta liksom i andra dylika fall syntes böra stadgas, att pensionen åt
änkan Ingvarsson skulle utgå endast så länge hon förbleve i sitt nuvarande
änkestånd.»
Med avseende å vad sålunda förekommit och då även departementschefen
ansett änkan Ingvarsson och hennes minderåriga barn höra
komma i åtnjutande av årliga understöd med de av arméförvaltningens
intendentsdepartement föreslagna belopp, har departementschefen gjort
förevarande hemställan.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Vahlquist väckt motion, nr 467, vari motionären
anfört följande:
»I proposition nr 321 till årets riksdag liar Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att fodermarsken H. F. E. Ingvarssons änka Maria Ingvarsson, född Olsson,
Motion
467.
12
Banlcoutskottets utlutande Nr 53.
Utskottet.
Angående
pension åt
fortifikationsarbetaren
C.
A. Bäckinan.
och makarnas tre minderåriga barn må från och med den 1 februari 1917 å allmänna
indragningsstaten åtnjuta årliga understöd, änkan så länge hon förbliver
i sitt nuvarande änkestånd med 150 kronor om året samt vart och ett av barnen
intill uppnådd ålder av 18 år med 25 kronor årligen.
På grund av de i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet åberopade
synnerligen ömmande omständigheter och under erinran om, vad i dylika fall
som understöd plägar tilldelas änka med minderåriga barn, får jag vördsamt
föreslå, att riksdagen ville medgiva, att fodermasken H. F. E. Ingvarssons änka
Maria Ingvarsson, född Olsson, och makarnas tre minderåriga barn må från och
med den 1 februari 1917 å allmänna indragningsstaten åtnjuta årliga understöd,
änkan så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd med 300 kronor om
året samt vart och ett av barnen intill uppnådd ålder av 18 år med 100 kronor
årligen.»
Åven utskottet anser, att understöd av statsmedel bör beredas änkan
Ingvarsson och hennes omyndiga barn. I fråga om storleken av
understödet har utskottet med hänsyn till de ömmande omständigheter,
som i detta fall föreligga, funnit detsamma skäligen böra bestämmas
till 200 kronor åt änkan och 30 kronor om året för varje barn intill
uppnådda 21 år.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och den i ämnet väckta motionen,
må medgiva, att fodermarsken H. F. E. Ingvarssons
änka Maria Ingvarsson, född Olsson, och makarnas tre
minderåriga barn må från och med den 1 februari 1917
å allmänna indragningsstaten åtnjuta årliga understöd,
änkan så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestjfnd
med tvåhundra kronor om året samt vart och ett av
barnen intill uppnådd ålder av 21 år med trettio kronor
årligen.
II. Angående sjöförsvarsdepartementet.
6:o) I en till riksdagen den 27 april 1917 avlåten proposition, nr
294, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att fortifikationsarbetaren Carl August Bäckman må
från och med månaden näst efter den, under vilken han erhållit avsked
från sin anställning vid Karlskrona fästningsbyggnad, under sin åter
-
Banlcoutskottets utlåtande Nr ,r>3.
13
stående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära eu årlig pension
av trehundra kronor.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»Hos marinförvaltningen har befälhavande amiralen i Karlskrona
gjort framställning om beredande av årligt understöd av statsmedel åt
fortifikationsarbetaren Carl August Bäckman och därvid överlämnat frejdbetyg,
läkarbetyg samt medellöshetsintyg för Bäckman.
Marinförvaltningen har med underdånig skrivelse den 12 april 1917
överlämnat samtliga till ärendet hörande handlingar; och framgår av
dessa, att Bäckman, som är född den 21 mars 1857, varit anställd vid
befästningsarbetena i 31 år; att han lider av försvagad hjärtverksamhet,
kronisk muskelreumatism och nedsatta kroppskrafter, i anledning varav
han är mindre tjänlig till arbete vid marinen; samt att han, som utom
sig själv har tre barn att försörja, befinner sig i fattiga omständigheter
och icke har annan inkomst än sin arbetsförtjänst.
Befälhavande amiralen har i sin berörda framställning anhållit, att,
med hänsyn till Bäckmans tjänstetid och i enlighet med kungörelsen den
25 november 1910 angående pensionering av vid marinen anställda förmän
bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare, understödet åt
honom måtte få utgå med 360 kronor årligen.
Marinförvaltningen har hemställt, att, i likhet med vad vid flera
föregående tillfällen ägt rum i fråga om beredande av pension åt äldre
behövande arbetare vid fästningsbyggnaderna, Bäckman måtte beredas en
pension å allmänna indragningsstaten av 300 kronor årligen, att utgå från
och med månaden näst efter den, under vilken han erhållit avsked från
sin anställning vid Karlskrona fästningsbyggnad.
Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 16 april 1917, under
åberopande av nådiga propositionen nr 90 till innevarande års riksdag
angående pension åt fortifikationsarbetaren Andreas Brommesson, tillstyrkt
bifall till marinförvaltningens hemställan.»
I likhet med marinförvaltningen och statskontoret har departementschefen
ansett pensionen jämväl i detta fall böra bestämmas till
300 kronor.
Med hänsyn till de ömmande omständigheter, som i förevarande
fall föreligga, och under åberopande därav att innevarande års riksdag
i likartade fall beviljat ett belopp av 400 kronor, har utskottet ansett
pensionen böra bestämmas till sistnämnda belopp.
TJtskottct.
14
Banlcoutsleottets utlåtande Nr 53.
Angående
livränta åt
b er g spr ängaren
J. E.
Handens änka
Anna Handen
och dotter
Maja Paulina
Emilia
Handen.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att fortifikationsarbetaren
Carl August Bäckman må från och med
månaden näst efter den, under vilken han erhållit avsked
från sin anställning vid Karlskrona fästningsbyggnad,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av fyrahundra
kronor.
III. Angående civildepartementet.
7:o) I en till riksdagen avlåten, den 21 april 1917 dagtecknad proposition,
nr 291, har Kung]. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att från allmänna indragningsstaten bevilja en årlig livränta å 120
kronor till avlidne bergsprängaren Johan Emil Handéns änka Anna
Hanclén och en årlig livränta å 60 kronor till makarnas minderåriga
dotter Maja Paulina Emilia Handen, att utgå från den 10 december 1916
på sätt och under de villkor i övrigt, som i lagen angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901 finnas stadgade.
I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa
till propositionen.
Utskottet har ej funnit nugot att erinra mot Kung!. Maj:ts förslag
och hemställer förty,
att riksdagen må från allmänna indragningsstaten
bevilja en årlig livränta å etthundratjugu kronor till
avlidne bergsprängaren Johan Emil Handéns änka Anna
Handén och en årlig livränta å sextio kronor till
makarnas minderåriga dotter Maja Paulina Emilia
Handén, att utgå från den 10 december 1916, på sätt
och under de villkor i övrigt, som i lagen angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
den 5 juli 1901 finnas stadgade.
Bankoutskottets utlåtande Nr 58. 15
8:o) I en till riksdagen den 30 april 1917 avlåten proposition, nr 338,
har Kung!. Magt, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokoHet över civilärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva,
dels att en var av nedannämnda vid statens järnvägsbyggnader anställda
eller förut anställda personer, nämligen förmännen Jonas Gustaf
Jernberg, Otto Wilhelm Johansson Husberg, Johan Allred Johansson
och Olof Olsson, stenarbetarna Karl Samuel Forsgren, Johan Johansson
Linder och Sven Magnus Andersson samt arbetarna August Magnusson
Hedelin, Per Johan Lundbäck, Johan Fredrik Mehn, Jakob Bengtsson
Lund, Jan Jansson, Alfred Gotthard Andersson, Karl August Bergdahl,
Carl Magnus Johansson Löndahl, Karl August Lagerström, Frans August
Johansson och Anders Petter Andersson må från och med månaden näst
efter den, varunder han entledigats eller varder entledigad från sin befattning
vid statens järnvägar — dock icke i något fall för tid före den
1 januari 1917 — under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp av 300 kronor, under villkor emellertid att,
därest pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning
av statsmedel, uppgående till ett för en var beräknat årligt medelinkomstbelopp
av respektive 1,200 kronor för förman och yrkesarbetare samt
1,000 kronor för vanlig arbetare eller därutöver, pensionen skall, så
länge sistnämnda anställning varar, upphöra att utgå samt att, vid sådan
avlönings uppbärande i övrigt, pensionen skall minskas, så att densamma
jämte avlöningen icke uppgår till högre belopp än nämnda medelinkomst;
dels att den järnvägsarbetaren Oskar Alsterlén eller Alsterlind av
1894 års riksdag å allmänna indragningsstaten beviljade pension av 160
kronor må höjas till 300 kronor, att utgå under hans återstående livstid
från och med månaden näst efter den, under vilken han erhåller entledigande
från nu innehavande anställning vid statens järnvägsbyggnader,
dock med villkor att, därest han framdeles skulle erhålla anställning mot
avlöning av statsmedel, uppgående till 1,200 kronor eller därutöver för
år räknat, pensionen skall, så länge anställningen varar, upphöra att
utgå samt att, vid sådan avlönings uppbärande i (ivrigt, pensionen skall
minskas, så att densamma jämte avlöning icke uppgår till mer än sistnämnda
belopp;
dels ock att stenarbetaren vid statens järnvägsbyggnader Karl Fredrik
Andersson, vilken enligt beslut av 1916 års riksdag under visst villkor
äger att från och med månaden näst efter den, varunder han entledigas
från anställning vid statens järnvägar, under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp av 300
Angående
pensioner till
visna vid statens
järnvägsbyggnader
anställda eller
förut anställda
förmän
och arbetare
in. in.
16
Bankoutslcottets utlåtande Nr 53.
Pension åt
förmannen
J. G. Jernberg
m. fl.
Järnvägs
styrelsen.
kronor, må åtnjuta ifrågavarande pension under följande ändrade villkor,
nämligen att, därest lian framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning
av statsmedel, uppgående till 1,200 kronor eller därutöver för år
räknat, pensionen skall, så länge sistnämnnda anställning varar, upphöra
att utgå samt att, vid sådan avlönings uppbärande i övrigt, pensionen
skall minskas, så att densamma jämte avlöningen icke uppgår till
mer än sistnämnda
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»Uti särskilda skrivelser den 28 februari 1917 har järnvägsstyrelsen
gjort framställningar dels om pensioner till åtskilliga vid statens järnvägsbyggnader
anställda eller förut anställda förmän och arbetare, dels
om förhöjning av den järnvägsarbetaren Oskar Alsterlén av 1894 års
riksdag tillerkända pension, dels ock om viss ändring i villkoren för
järnvägsarbetaren Karl Fredrik Andersson av 1916 års riksdag tillerkänd
pension; och ber jag nu att få upptaga dessa frågor till behandling.
Innan jag ingår på en redogörelse för järnvägsstyrelsens berörda
framställningar, må emellertid erinras, att, enligt de grunder, som senast av
1916 års riksdag tillämpats beträffande pensionsfrågor av föreliggande
art, pension brukar beviljas förman eller arbetare vid statens järnvägsbyggnader,
som uppnått minst 55 års ålder och räknar minst 24 tjänstår.
Pensionsbeloppet har ansetts böra sättas till enahanda belopp, som enligt
lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den
5 juli 1901 högst kan utgå, eller 300 kronor. Såsom villkor för pensionens
åtnjutande har i allmänhet bestämts, att, därest pensionstagare framdeles
skulle erhålla anställning mot avlöning av statsmedel, beloppet av sådan avlöning
tillika med pensionen icke finge överstiga ett belopp av beträffande
förmän och yrkesarbetare 1,200 kronor samt beträffande vanliga arbetare
900 kronor, vilka sistnämnda två belopp beräknats motsvara medelinkomstbeloppet
för berörda båda grupper.
Vad först angår de nya pensioner, varom järnvägsstyrelsen gjort
framställning, har styrelsen anfört följande.
I likhet med vad förut ägt rum, hade ansökningar om utverkande av statsunderstöd
inkommit till styrelsen från åtskilliga förmän och arbetare, vilka samtliga
under längre tid med gott vitsord arbetat vid statens järnvägsbyggnadsföretag
och av vilka flertalet därjämte enligt företedda intyg genom sjukdom eller
kroppskada fått sin arbetsförmåga i mer eller mindre hög grad minskad.
Beträffande föreliggande uppgifter om nu ifrågavarande sökandes tjänstetid
ville styrelsen anmärka, att fullständiga förteckningar å de vid järnvägsbygg
-
ÉanJcoutstcottels utlåtande Nr 53.
17
naderna under den gångna tiden anställda arbetare saknades, vartill lcomme, att
en stor del av arbetsbefälet antingen avlidit eller lämnat tjänsten. Det hade för
övrigt befunnits omöjligt för befälet att lämna detaljerade upplysningar rörande
varje särskild, kanske för lång tid tillbaka anställd arbetares tjänstetid. Tjänstetidens
längd både således icke kunnat genom officiella handlingar bestyrkas, utan
hade styrelsen därvidlag, såsom vid avgivande av enastående framställning rörande
de arbetare, som år 1916 tilldelades understöd, ansett sig kunna utgå från
av sökandena själva lämnade tjänsteförteckningar, vilka utförligt angåvo tiden och
platsen för anställningen, och detta så mycket hellre, som berörda uppgifter, i
den mån de kunnat kontrolleras, visat sig vara riktiga.
I avseende å vederbörandes lönevillkor ansåge sig styrelsen böra omförmäla,
att medelavlöningen under senare tid för ifrågavarande förmän och arbetare kunde
beräknas hava uppgått, för förmän och yrkesarbetare till 1,200 kronor och för
vanliga arbetare till 1,000 kronor för år.
Styrelsen hade utgått från det antagandet, att huvudsakligen enahanda villkor
med avseende å pensionsbelopp samt levnads- och tjänsteålder m. m., vilka
förut varit för Kungi. Maj:t och riksdagen bestämmande vid beviljande av pensioner
åt järnvägsbyggnadsarbetare, jämväl nu skulle komma till tillämpning, även
om det sålunda föreslagna pensionsbeloppet under nu rådande förhållanden måste
anses otillräckligt. Styrelsen hade emellertid icke ansett sig böra föreslå någon
förhöjning av pensionerna, så länge lagen angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete den 5 juli 1901 vore gällande.
Med tillämpning av förberörda grunder skulle pension tillkomma i följande
tablå upptagna förmän och arbetare. I tablån hade angivits det antal levnadsår,
envar uppnått eller uppnådde under år 1917, ävensom antalet av hans tjänstår;
och framginge av tablån tillika, huruvida vederbörande fortfarande vore i arbete
vid statens järnvägsbyggnader eller icke.
Namn och befattning. |
Levnadsår. |
Tjänstår. |
Anmärkningar. |
Jonas Gustaf Jernberg, förman ......... |
59 |
37 |
Därav 2 år vid statens järnvägars |
banavdelning; ej kvar i arbete. |
|||
Otto Wilhelm Johansson Husberg, för- |
|||
man ...................................... |
61 |
27 |
Därav 2 år vid statens järnvägars Fortfarande i arbete vid statens |
Johan Alfred Johansson, förman......... |
61 |
26 |
|
Olof Olsson, förman ..................... |
59 |
35 |
järnvägsbyggnader. Därav 5 år vid statens järnvägars |
Karl Samuel Forsgren, stenarbetare ... |
56 |
26 |
banavdelning; ej kvar i arbete Därav 9 år vid statens järnvägars |
Johan Johansson Linder, stenarbetare... |
60 |
37 |
banavdelning, där han fortfa-rande har anställning. Därav 16 år vid statens järnvägars |
banavdelning; fortfarande i ar-bete vid statens järnvägsbygg-nader. |
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 39 höft. (Nr 53.)
3
18
BanJcoutslcoHets utlåtande Nr 53.
Namn och befattning. |
Levnadsår. |
Tj anstår. |
Anmärkningar. |
Sven Magnus Andersson, stenarbetare |
56 |
39 |
Därav 9 år vid statens järnvägars |
August Magnusson Hedelin, arbetare... |
72 |
35 |
Därav 14 år vid statens järnvägars |
Per Joban Lundbäck, arbetare............ |
71 |
25 |
Därav 2 år vid fästningsbyggnad; |
Joban Fredrik Mehn, arbetare........... |
63 |
25 |
Därav 9 år vid statens järnvägars |
Jakob Bengtsson Lund, arbetare......... |
67 |
37 |
Därav 5 år vid statens järnvägars |
Jan Jansson, arbetare........................ |
60 |
33 |
Fortfarande i arbete vid statens |
Alfred Gotthard Andersson, arbetare... |
71 |
48 |
Därav 22 år vid statens järnvägars |
Karl August Bergdahl, arbetare......... |
56 |
33 » |
Därav 4 år vid statens järnvägars |
Carl Magnus Johansson Löndahl, arbe-tare .......................................... |
56 |
25 |
Därav 4 år vid statens järnvägars |
Karl August Lagerström, arbetare...... |
61 |
26 |
Fortfarande i arbete vid statens |
Frans August Johansson, arbetare...... |
70 |
40 |
Därav 14 år vid statens järnvägars |
Anders Petter Andersson, arbetare...... % |
65 |
39 |
Därav 11 år vid statens järnvägars |
På grund av det anförda har styrelsen hemställt, att Kung!. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att en var av i förenämnda tablå upptagna
personer måtte från och med månaden näst efter den, varunder
han entledigats eller bleve entledigad från sin befattning vid statens
järnvägar — dock icke i något fall för tid före den 1 januari 1917 —
under sin återstående livstid å allmäni!a indragningsstaten åtnjuta årlig
pension till belopp av 300 kronor, under villkor emellertid att, därest
pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning av stats
-
bankoutskottdn utlåtande Nr 53. 19
medel, uppgående till ett för en var beräknat årligt medelinkomstbelopp
av respektive 1,200 kronor för förman och yrkesarbetare samt 1,000
kronor för vanlig arbetare eller därutöver, pensionen skulle, så länge
sistnämnda anställning varade, upphöra att utgå samt att, vid sådan avlönings
uppbärande i övrigt, pensionen skulle minskas, så att densamma
jämte avlöningen icke uppginge till högre belopp än nämnda medelinkomst.
Över denna framställning har statskontoret den It) mars 1917 avgivit
infordrat utlåtande och därvid på grund av vad järnvägsstyrelsen
i ärendet meddelat och anfört tillstyrkt avlåtande till riksdagen av proposition
om beredande av pensioner åt ifrågavarande arbetare. Statskontoret
har dock ansett sig böra erinra, att styrelsens framställning i
viss mån innebär en avvikelse från vad hittills gällt såsom villkor för
åtnjutande av dylika pensioner, i det styrelsen föreslagit en höjning från
900 till 1,000 kronor av det för vanliga arbetare beräknade årliga medelinkomstbeloppet.
Då de villkor, som hittills plägat uppställas för beviljande av pensioner
till förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader, uppfyllas
av de personer, som avses i nu föreliggande framställning, tillstyrker
jag, att pension med föreslaget belopp beredes dessa personer.
Beträffande villkoren för pensions åtnjutande innebär styrelsens
framställning, på sätt statskontoret påpekat, en avvikelse från vad hittills
gällt. Då emellertid det belopp, vartill, enligt styrelsens förslag, pension
jämte avlöning av statsmedel för vanlig arbetare må uppgå utan
reduktion av pensionen, icke överstiger det belopp, vartill medelavlöningen
för sådan arbetare under senare tid uppgått, har jag för min del
intet att häremot erinra.
Med anledning av en utav Kungl. Maj:t i ämnet gjord framställning
har 1894 års riksdag medgivit, att järnvägsarbetaren Oskär Alsterlén finge
från och med månaden näst efter den, varunder han av järnvägsstyrelsen
entledigades från anställning vid statens järnvägsbyggnader, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension
till belopp av 160 kronor, med förbehåll dock att, därest han framdeles
skulle erhålla anställning mot avlöning av statsmedel, hans pensionsbelopp
skulle för den tid, hans anställning varade, minskas med ett
belopp, motsvarande den nya avlöningen eller, om denna uppginge till
samma eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå.
Enligt vad järnvägsstyrelsen nu meddelat har Alsterlén, vilken
jämväl använder sig av efternamnet Alsteriind, uti en av arbetschefen
Statskontoret.
Departements
chefen.
Förhöjning av
järnvägsarbetaren
O. Alsterléns
pension.
Järnvägs
styrelsen.
20
BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 53.
vid dubbelspårsbyggnaden Norrköping—Mjölby till järnvägsstyrelsen
överlämnad skrift anhållit, att den honom av 1894 års riksdag tillerkända
pension av 160 kronor måtte höjas till 450 kronor. Sökanden
har därvid åberopat, att han från den 8 januari 1912 till april 1916
varit anställd vid statsbanan Järna—Norrköping samt därefter vid förenämnda
dubbelspårsbyggnad.
Verkställd utredning i ärendet har givit vid handen, att sökanden,
som är född den 1 december 1846, blivit den 29 oktober 1894, enligt
vad ett för honom samma dag utfärdat avskedsbevis angiver, ur statens
järnvägsbyggnaders tjänst entledigad; att han då räknat en tjänstetid
såsom arbetare vid desamma av 28 år; att han sedermera, efter att hava
uppburit sin pension under en följd av år, i januari 1912 ånyo fått anställning
vid statens järnvägsbyggnader, där han förvärvat eu ytterligare
tjänstetid av omkring 5 år; samt att han, som alltså numera räknar en
tjänstetid vid statens järnvägsbyggnader av 33 år, under tiden för den
senare anställningen icke uppburit sin pension eller någon del därav samt
arbetat såsom förrådssmed.
För egen del anför järnvägsstyrelsen i denna fråga följande:
»Då sökanden, som snart är 71 år gammal, torde få anses hava uppnått en
sådan levnadsålder, att han vid innehavande anställnings upphörande svårligen
kan bereda sig annan inkomstgivande verksamhet, samt lian förty skulle komma
att för levnadsbehovens tillfredsställande vara hänvisad allenast till den efter nuvarande
förhållanden obetydliga pension, som år 1894 tilldelades honom, har
styrelsen ansett det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att förhöjning
av nämnda pensionsbelopp beredes honom.
Med ledning av den princip, som senast av 1916 års riksdag tillämpats vid
beviljande av pensioner till vissa förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader,
nämligen att pensionen — lika för alla — bör bestämmas till enahanda
belopp, som enligt lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete den 5 juli 1901 högst kan utgå, eller 300 kronor, har styrelsen ansett sig
böra föreslå, att pensionen till sökanden bestämmes att utgå med ett till 300
kronor förhöjt belopp under hans återstående livstid från och med månaden näst
efter den, under vilken han erhåller entledigande från sin anställning vid statens
järnvägsbyggnader.»
På grund av det anförda har styrelsen, med vitsordande av sökandens
under tjänstetiden ådagalagda nit och skicklighet, hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att den Alsterlén eller
Alsterlind å allmänna indragningsstaten beviljade pension av 160 kronor
måtte höjas till 300 kronor, att utgå under hans återstående livstid från
och med månaden näst efter den, under vilken han erhölle entledigande
från nu innehavande anställning vid statens järnvägsbyggnader, dock
Bankoutskottets utlåtande Nr 53. 21
med villkor att, därest lian framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning
av statsmedel uppgående till det för honom såsom yrkesarbetare
beräknade årliga medelinkomstbelopp av 1,200 kronor, pensionen skulle,
så länge anställningen varade, upphöra att utgå samt, vid sådan avlönings
uppbärande i övrigt, minskas, så att densamma jämte avlöningen
icke uppginge till högre belopp än nämnda medelinkomst.
Till följd av remiss bär statskontoret den 16 mars 1917 avgivit utlåtande
i detta ärende och därvid förklarat sig icke hava något att erinra
mot avlåtande till riksdagen av proposition i anslutning till järnvägsstyrelsens
framställning.
I likhet med järnvägsstyrelsen finner jag billigheten kräva, att ifrågavarande
arbetare beredes förhöjning av honom tillerkänd pension; och
får jag därför tillstyrka vad styrelsen i sådant hänseende föreslagit.
Med bifall till av Kungl. Maj:t därom gjord framställning har 1916
års riksdag medgivit, att arbetaren vid statens järnvägsbyggnader Karl
Fredrik Andersson må från och med månaden näst efter den, varunder
han entledigas från anställning vid statens järnvägar, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp
av 300 kronor, under villkor emellertid att, därest han framdeles
skulle erhålla anställning mot avlöning av statsmedel, uppgående
till ett för honom beräknat årligt medelinkomstbelopp av 900 kronor
eller därutöver, pensionen skall, så länge anställningen varar, upphöra
att utgå samt att, vid sådan avlönings uppbärande i övrigt, pensionen
skall minskas, så att densamma jämte avlöningen icke uppgår till högre
belopp än nämnda medelinkomst.
Sedermera har Andersson, som fortfarande är i arbete vid statens
järnvägsbyggnader, anhållit om sådan ändring i nämnda villkor för pensionens
åtnjutande, att han därutinnan bleve likställd med förmän och
yrkesarbetare, som tillerkänts pension. Andersson har till stöd därför
anfört, att han vore stenarbetare och såsom sådan att räkna till yrkesarbetarnas
grupp.
I anledning härav har nu järnvägsstyrelsen anfört följande.
I sin pensionsansökning hade Andersson icke uppgivit sig vara stenarbetare
och ej heller åberopat några handlingar, utvisande hans egenskap
av yrkesarbetare, och i de vid ansökningen fogade präst- och läkarbetyg
samt intyg från vederbörande roteman hade sökanden betecknats
såsom vanlig arbetare. Då vederbörande arbetschef emellertid vitsordat
riktigheten av Anderssons uppgift, att han arbetat vid statens järnvägs
-
Statskontoret.
Departements
chefen.
Ändring i
villkoren för
järnvägsarbetaren
K. F.
Andersson
tillerkänd
pension.
Järnvägs
styrelsen.
22
Bank outskottets utlåtande Nr 53.
Statskontoret.
Departements
chefen.
Motion
II: 479.
Utskottet.
byggnader såsom yrkesarbetare, syntes det styrelsen rättvist, att han
också i avseende å pensionsvillkoren bleve likställd med dylik arbetare.
Under åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt om
sådan ändring i de för pensionens åtnjutande föreskrivna villkoren, att det
årliga medelinkomstbeloppct för Andersson måtte beräknas till 1,200
kronor.
I infordrat utlåtande av den 14 mars 1917 har statskontoret tillstyrkt
bifall till föreliggande framställning.
Mot vad järnvägsstyrelsen i denna del anfört har jag icke funnit
anledning till erinran.))
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Edbom jämte fyra andra av kammarens ledamöter
väckt motion, nr 479, vari anförts följande:
»Uti Kung!. Maj ds proposition, nr 338, föreslås en pension av 300 kronor
till vissa förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader.
På grund av penningevärdets fall och de dyra tiderna är detta belopp otillräckligt.
Riksdagen har ju även genom förut fattade beslut vid årets riksdag i
princip godkänt, att dylika pensioner böra utgå med 400 kronor.
På grund därav få vi hemställa, att riksdagen må besluta, att de i Kung!
Majds proposition nr 338 föreslagna pensionerna till J. G. Järnberg, O. W.
Johansson Husberg, J. A. Johansson, O. Olsson, K. S. Forsgren, J. Johansson
Linder, S. M. Andersson, A. Magnusson Hedelin, P. J. Lundbäck, J. F. Mehn,
J. Bengtsson Lund, J. Jansson, A. G. Andersson, K. A. Bergdahl, K. M. Johansson
Löndalil, K. A. Lagerström, F. A. Johansson, A. P. Andersson samt Osk.
Alsterlén, måtte utgå med 400 kronor och i övrigt enligt de villkor, som föreslås
i ovan berörda proposition.»
Kungl. Maj:ts förevarande framställning avser dels beviljande av
pensioner till åtskilliga vid statens järnvägsbyggnader anställda eller
förut anställda förmän och arbetare, dels förhöjning av den av järnvägsarbetaren
Oskar Alsterlén av 1894 års riksdag tillerkända pension av
160 kronor, dels ock slutligen viss ändring i villkoren för den av 1916
års riksdag järnvägsarbetaren Karl Fredrik Andersson beviljade pension
å 300 kronor. Departementschefen erinrar, hurusom enligt de grunder,
som senast av förlidet års riksdag tillämpats i liknande fall, pension
brukat beviljas förman eller arbetare vid statens järnvägsbyggnader,
vilken uppnått minst 55 års ålder och räknade minst 24 tjänstår, även
som att pensionen ansetts böra bestämmas till samma belopp, som enligt
1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete högst kan utgå eller 300 kronor. Dessutom plägade visst villkor
''oreskrivas för pensionens åtnjutande.
Tianhoutslcottets utlåtande Nr åd.
23
I överensstämmelse härmed föreslår Kung]. Maj:t nu, att i förevarande
fall pensionsbeloppet för en var bestämmes, i ett fall höjes till
300 kronor. Motionären åter har under hänvisning till beslut vid innevarande
års riksdag hemställt, att pensionerna måtte utgå med 400
kronor.
Det är visserligen sant, att riksdagen i år beviljat några arbetare
pensioner eller understöd till belopp av 400 kronor. Dessa beslut hava
emellertid gällt enstaka fall, där för övrigt särskilt ömmande omständigheter
varit för handen. Här är åter fråga om en större grupp
av förmän eller arbetare, vilka äro eller varit anställda vid statens järnvägsbyggnader.
En höjning av de nu föreslagna pensionerna skulle
med all sannolikhet komma att medföra nog så vittgående konsekvenser.
Enligt utskottets mening lärer i värjo fall en dylik höjning icke böra
ske utan en föregående undersökning, vilken verkan ett sådant beslut
skulle medföra med hänsyn till andra lika berättigade pensionärer vid
statens järnvägar. Vid en sådan undersökning, vilken synes böra överlämnas
åt järnvägsstyrelsen, torde även böra tagas under övervägande,
huruvida icke vid pensionernas bestämmande hänsyn borde tagas till det
olika antal tjänstår och levnadsår, som i de särskilda fallen förekomma,
dock utän rubbning av nuvarande grunder, enligt vilka minst 55 levnadsår
och 24 tjänstår ansetts böra förefinnas. Utskottet har alltså i syfte
att ernå en höjning av ifrågavarande järnvägsarbetares pensioner ansett
sig böra tillstyrka en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t och finner sig
för övrigt böra biträda Kungl. Majrts proposition.
Utskottet hemställer,
a) att en var av nedannämnda vid statens järnvägsbyggnader
anställda eller förut anställda personer,
nämligen förmännen Jonas Gustaf Jernberg, Otto Wilhelm
Johansson Husberg, Johan Alfred Johansson och
Olof Olsson, stenarbetarna Karl Samuel Forsgren, Johan
Johansson Linder och Sven Magnus Andersson samt
arbetarna August Magmisson Hedelin, Per Johan Lundbäck,
Johan Fredrik Mehn, Jakob Bengtsson Lund,
Jan Jansson, Alfred Gotthard Andersson, Karl August
Bergdahl, Carl Magnus Johansson Löndahl, Karl August
Lagerström, Frans August Johansson och Anders Petter
Andersson må från och med månaden näst efter den,
varunder han entledigats eller varder entledigad från
sin befattning vid statens järnvägar — dock icke
24
Banlcoutskottets utlåtande Nr 53.
i något fall för tid före den 1 januari 1917 — under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta
årlig pension till belopp av 300 kronor, under
villkor emellertid att, därest pensionstagare framdeles
skulle erhålla anställning mot avlöning av statsmedel, uppgående
till ett för en var beräknat årligt medelinkomstbelopp
av respektive 1,200 kronor för förman och
yrkesarbetare samt 1,000 kronor för vanlig arbetare
eller därutöver, pensionen skall, så länge sistnämnda anställning
varar, upphöra att utgå samt att, vid sådan avlönings
uppbärande i övrigt, pensionen skall minskas,
så att densamma jämte avlöningen icke uppgår till
högre belopp än nämnda medelinkomst;
b) att den järnvägsarbetaren Oskar Alsterlén eller
Alsterlind av 1894 års riksdag å allmänna indragningsstaten
beviljade pension av 160 kronor må höjas till 300
kronor, att utgå under hans återstående livstid från
och med månaden näst efter den, under vilken han
erhåller entledigande från nu innehavande anställning
vid statens järnvägsbyggnader, dock med villkor att,
därest han framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning
av statsmedel, uppgående till 1,200 kronor eller
därutöver för år räknat, pensionen skall, så länge anställningen
varar, upphöra att utgå samt att, vid sådan
avlönings uppbärande i övrigt, pensionen skall minskas,
så att densamma jämte avlöningen icke uppgår till
mer än sistnämnda belopp;
c) att stenarbetaren vid statens järnvägsbyggnader
Karl Fredrik Andersson, vilken enligt beslut
av 1916 års riksdag under visst villkor äger att från
och med månaden näst efter den, varunder han entledigas
från anställning vid statens järnvägar, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta
årlig pension till belopp av 300 kronor, må åtnjuta
ifrågavarande pension under följande ändrade
villkor, nämligen att, därest han framdeles skulle erhålla
anställning mot avlöning av statsmedel, uppgående
till 1,200 kronor eller därutöver för år räknat, pensionen
skall, så länge sistnämnda anställning varar, upphöra
att utgå samt att, vid sådan avlönings uppbäran
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
25
de i övrigt, pensionen skall minskas, så att densamma
jämte avlöningen icke uppgår till mer än sistnämnda
belopp, samt
d) att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 479, må besluta att i skrivelse till Kungl.
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta genom järnvägsstyrelsen
utreda, i vad mån en höjning av pensioner
åt förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader
lämpligen må äga rum, med beaktande därvid, att beloppen
varda utmätta med hänsyn till vederbörandes
större eller mindre antal levnads- och tjänstår, samt
därefter till riksdagen inkomma med det förslag, som
härav föranledes.
9:o) I en inom andra kammaren av herr Olsson i Berg väckt
motion, n:r 233, har anförts följande:
»Härmed får jag vördsamligen föreslå, att avlidne kronolänsman Johan
Henrik Landbergs änka, Anna Viktoria Landberg, född Almegren, i Stenungsund
i Bohuslän, som befinner sig i betryckt ekonomisk ställning och därjämte är på
grund av sjuklighet oförmögen att med eget arbete bidraga till sitt uppehälle,
måtte beredas en förhöjning i den pension hon nu åtnjuter från civilstatens änkeoch
pupillkassa.
Som motivering till denna ansökan torde vara tillräckligt att hänvisa till
hosgående intyg av vederbörande läkare. Därav framgår, att änkan Landberg
under lång tid varit hemsökt av sjukdom, som ej allenast hindrat henne från
förvärv, utan ock föranlett kostnader och behov av vård. Då härtill kommer,
att livsförnödenheterna nu äro så dyra, är tydligt, att de 200 kronor, som hon
nu åtnjuter i pension, ej räcka till livets uppehälle och nödtorft, och av egna
medel är hon i fullständig saknad.
Då det alltså synes klart, att änkan Landberg befinner sig i verkligt nödläge
och det pensionsbelopp, som hon nu uppbär, ej kan anses stå i rimligt förhållande
till föreliggande omständigheter och nuvarande livsmedelspris, får jag
vördsamt hemställa, att riksdagen ville besluta, att avlidne kronolänsman Johan
Henrik Landbergs änka, Anna Viktoria Landherg, född Almegren, i Stenungsund
i Bohuslän, måtte tillerkännas en årlig tilläggspension av 300 kronor att utgå
från och med den 1 januari 1917.»
Angående
tilläggspension
åt kronolänsmannen
J. H. Landbergs
änka.
Vid motionen finnes fogat, bland annat, ett så lydande läkareintyg:
»Fru Anna Landberg, född 2a/2 1860, från Stenungsund, Bohuslän, som jag
under de senaste 10 åren känt och haft upprepade tillfällen att undersöka, härunder
denna tid varit ytterst ringa arbetsför och kan nu ej alls bidraga till sitt
rrppehälle. Under hela denna tid har hon lidit av svårartad nervsjukdom med
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 39 käft. (Nr 53.) 4
26
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
Utskottet.
upprepade anfall åt hjärtat vid minsta ansträngning, svår sömnlöshet, och har
under denna tid genomgått operationer, 1909, då livmoder och adnexer borttogos,
1913 för tarmvred, låg 1909 i njurinflammation och 1912 i lungsäcksinflammation
med exsudet; dessutom lider hon av kronisk obstipation (förstoppning). Detta
allt varder härmed på begäran på heder och samvete intygat.
Ljungskile den 16 januari 1917.
Nath. Dahlberg.
E. prov.-läkare.»
Beträffande övriga intyg hänvisas till motionen.
Statskontoret har i ärendet avgivit yttrande och därvid, med erinran,
att statskontoret den 24 sistlidna februari avgivit utlåtande i anledning
av anbefalld utredning om höjning av vissa lägre änkepensioner, förklarat
sig för sin del icke kunna förorda, att ifrågavarande framställning
om tilläggspension föranleder till någon särskild åtgärd.
Enligt vad utredningen i ärendet givit vid handen, synes änkan
Landberg befinna sig i tryckt ekonomisk ställning. Då hon vidare på
grund av långvarig sjuklighet är oförmögen att med eget arbete bidraga
till sitt uppehälle samt dessutom i behov av särskild vård, torde billigheten
fordra, att hon erhåller någon förhöjning av den pension, hon nu
åtnjuter från civilstatens änke- och pupillkassa; och har denna förhöjning
skäligen ansetts böra bestämmas till det av motionären föreslagna beloppet
300 kronor. Tilläggspensionen synes böra anvisas att utgå å
allmänna indragningsstaten från och med innevarande års början.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 233, må medgiva att änkan Anna Viktoria Landberg,
född Almegren, i Stenungsund, Bohuslän, må
— utöver den henne från civilstatens änke- och pupillkassa
tillkommande pension — å allmänna indragningsstaten
erhålla en årlig tilläggspension av trehundra
kronor att utgå från och med år 1917, så länge hon
i sitt nuvarande änkestånd förbliver.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1917.
Bankoutskottels utlåtande Nr 53.
27
IT. Angående ecklesiastikdepartementet.
10:o) I punkt 10 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att i avbidan på proposition angående småskollärares m. fl. änkeoch
pupillpensionering, för ändamålet beräkna under riksstatens tionde
huvudtitel på extra stat för år 1918 ett belopp av 5,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen den 23 april 1917
avlåten proposition, nr 270, med återkallande av det under tionde huvudtiteln,
punkten 10, i årets statsverksproposition till riksdagen avlåtna förslaget
angående beräknande under - nämnda huvudtitel på extra stat för
år 1918 av visst belopp för småskollärares m. fi. änke- och pupillpensionering,
föreslagit riksdagen medgiva, att småskolläraren Johan Severin
Peterssons änka Thilda Petersson må från och med den 1 januari 1917
under sin återstående livstid, så länge hon förbliver ogift, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 300 kronor.
Till stöd för ifrågavarande framställning åberopas utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 23 april 1917, däri föredragande
departementschefen anfört följande:
»I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t
under tionde huvudtiteln, punkten 10, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på proposition angående småskollärares m. fl. änke- och pupillpensionering,
för ändamålet beräkna under riksstatens tionde huvudtitel på extra stat
för år 1918 ett belopp av 5,000 kronor.
När min företrädare i ämbetet den 13 januari 1917 anmälde detta
ärende, yttrade han till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden samma
dag, bland annat, att förslag angående ordnandet av denna pensionering
borde, för så vitt icke betänkligheter av principiell art lade hinder i vägen,
föreläggas 1917 års riksdag, men att utredning i ärendet då icke vore
slutförd. Sedan sagda utredning fullföljts, anhåller jag att nu få anmäla
ärendet för avlåtande av framställning till riksdagen.
Jag torde då genast höra anmärka, att principiella betänkligheter
mot en omedelbar lösning, vare sig definitiv eller provisorisk, av frågan
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 39 höft. (Nr 53.) 5
Angående
understöd åt
småskolläraren
Johan
Severin Peterssons
änka
Thilda Petersson.
28
Bankoutskottets utlåtande 1Sr 53.
Riksdagen
år 1911.
i dess helhet enligt min mening för närvarande föreligga. Småskollärarpersonalens
änke- och pupillpensionering sammanhänger nämligen på det
allra närmaste med vissa andra spörsmål, som äro under beredning, och framför
allt med frågan om en definitiv löne- och pensionsreglering för nämnda
lärarpersonal. Med anledning härav hava meningarna bland de i ämnet
hörda myndigheterna varit delade rörande lämpligheten av att nu företaga
ärendet till avgörande. Den verkställda utredningen synes mig giva
vid handen, att nu förevarande pensioneringsfråga icke bör utbrytas från sitt
sammanhang med övriga omförmälda frågor, utan att dessa spörsmål böra
samtidigt föreläggas riksdagen. Intill dess härför erforderliga utredningar
hunnit avslutas, vilket jag hoppas skall bliva möjligt inom en relativt nära
framtid, torde framställning böra göras hos riksdagen för varje särskilt
fall, då understöd från det allmänna påkallas åt efterlevande efter sådan
avliden lärare, varom här är tal. En ansökning om understöd-av allmänna,
medel åt änkan efter en avliden småskollärare föreligger redan, och förslag
om beviljande av sådant understöd i det sålunda föreliggande fallet
bör enligt min mening nu avlåtas till riksdagen.
För bedömande av detta fall och med hänsyn därtill, att liknande
ansökningar sannolikt kunna även i det följande föranleda framställningar
till riksdagen om understöd av ifrågavarande art, synes mig lämpligt att
här lämna en redogörelse för ovanberörda pensioneringsfråga i dess helhet
i det skick, den nu föreligger. I denna redogörelse kommer jag att ingå
även på nyssnämnda ansökning och vederbörande myndigheters yttranden
rörande densamma.
Sedan riksdagen år 1875, med bifall i huvudsak till ett av Kungl.
Maj:t framlagt förslag, anvisat medel till inrättande av en pensionsanstalt
för folkskollärares änkor och barn, utfärdades den 15 oktober 1875 reglemente
för »folkskollärarnas änke- och pupillkassa». Från och med år
1876 hava änkor och barn efter avlidna folkskollärare ägt uppbära
pension från nämnda kassa. Någon motsvarande pensionsrätt har hittills
icke varit medgiven för änkor och barn efter avlidna småskollärare. Frågan
om beviljande av dylik pension i det särskilda fall, som ovan nämnts,
var emellertid år 1911 föremål för riksdagens prövning, och jag skall
här redogöra för behandlingen av detta ärende.
I eu vid 1911 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 40,
hade föreslagits, att riksdagen måtte bevilja ett årligt bidrag av dels 300
kronor till skolläraren Johan Severin Peterssons änka Thilda Petersson.
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
29
född Larsson, att utgå så länge hon levde ogift, dels ock till Peterssons
döttrar Signe Theresia Charlotta och Anna Desideria vardera ett årligt
understöd av 100 kronor, intill dess de fyllt 18 år.
I motiveringen hänvisades till ett av vederbörande kyrkoherde utfärdat intyg,
varigenom vitsordades bland annat följande. Petersson hade varit anställd inom
Södra Hestra församling i Jönköpings län under åren 1877—1910, således icke mindre
än 34 år, såsom dels småskollärare (1877—1885), dels biträdande lärare vid folkskola
(1886—1896), dels ock lärare vid mindre folkskola (1897 till sin död år 1910). Under
en stor del av denna tid hade han tjänstgjort såsom ambulerande lärare än här, än
där i hemmen, dit småskolan varit förlagd, enär skoldistriktet varit i saknad av särskilda
småskolelokaler. Peterssons löneförmåner utgjorde till en början 60 kronor
årligen jämte föda och husrum. Under åtskilliga år måste han följa med än det ena
och än det andra av sina skolbarn för att i deras hem åtnjuta dessa naturaförmåner.
År 1885 ökades den kontanta lönen till 300 kronor, vilken avlöning år 1886 ändrades
till 275 kronor kontant samt fri bostad för att sedermera under årens lopp så
småningom ökas, så att han år 1910 hade i avlöning 780 kronor jämte bostad och
ersättning för vedbrand. Petersson hade under många år haft en försvagad hälsa, och
till följd därav hade hans tjänst de sista två åren huvudsakligen bestritts av sjukvikarie,
till vars avlönande han själv bidragit enligt lag. Med sin efterlevande maka
hade han fem barn, av vilka dottern Signe Theresia Charlotta, född den 2 mars 1896,
och dottern Anna Desideria, född den 11 oktober 1898, ännu vore minderåriga. Petersson
hade ständigt levat under stort ekonomiskt betryck och på grund därav måst vid
upprepade tillfällen anlita kommunens hjälp, varför han vid sin död efterlämnade familjen
i stor fattigdom. Utsikterna syntes också vara synnerligen små för änkan att,
ovan som hon vore vid grövre kroppsarbete och därtill försvagad av årslånga umbäranden,
ansträngande långvarig sjukvård m. m., någonsin bliva i stånd att utan bidrag
av kommunen försörja sig eller de sina.
Då det vore i ytterst sällsynta fall, manliga lärare vore anställda vid sådan
skola som den nämnda, ansåge motionären, att ett riksdagsbeslut i av honom ifrågasatt
riktning icke kunde bliva ett prejudikat, som innebure fara för framtiden.
Bankoutskottet, som hade att avgiva utlåtande i ärendet, fann emellertid
icke tillräckliga skäl vara anförda för beviljande av understöd från
statens sida i föreliggande fall och avstyrkte fördenskull bifall till
motionen.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar, i andra kammaren
dock efter votering, varvid 73 röster tillföllo ett under överläggningen
i frågan framställt yrkande, att ett årligt understöd av 240 kronor
måtte beviljas änkan Petersson att till henne utgå, så länge hon
levde ogift.
Hos Kungl. Maj:t har änkan Petersson sedermera, under åberopande
av de under ärendets behandling i riksdagen till förmån för understöds
beviljande anförda skäl samt med förmälan, att hon vore i saknad av
1
30
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
existensmedel, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte åt henne och hennes omyndiga
barn utverka pension med de i förberörda motion angivna belopp
eller med de belopp, som kunde prövas skäliga.
På grund av särskilda remisser hava utlåtanden i ärendet avgivits
den 23 september 1911 av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings
län, som hört Södra Hestra församling och dess kyrkoherde samt vederbörande
länsman och kronofogde, och den 11 december 1911 av statskontoret.
Församlingen och dess kyrkoherde samt länsmannen och kronofogden
tillstyrkte bifall till framställningen. Av skolrådet hade vitsordats,
att Petersson under sin tjänstgöring i församlingen ådagalagt berömlig
undervisningsskicklighet, berömlig förmåga att i skolan upprätthålla ordning
och i övrigt leda ungdomens uppfostran samt berömligt nit och att
han fört en hedrande vandel. Kyrkoherden intygade, att av makarna
Peterssons fem levande barn endast det äldsta, en son, uppnått myndig
ålder samt att denne icke ansåges vara i stånd — åtminstone icke nämnvärt
— att bidraga till moderns och de minderåriga syskonens försörjning.
Kungl. Maj:ts befallningshavande förklarade sig kunna allenast vitsorda,
att familjen befunne sig i behövande omständigheter.
Statskontoret ansåge, med hänsyn till de i föreliggande fall synnerligen
ömmande omständigheterna, billigt, att något årligt understöd av
statsmedel bereddes änkan Petersson, och förordade fördenskull, att eu
pension å 200 kronor årligen måtte tillerkännas henne, att utgå från allmänna
indragningsstaten från och med år 1912 under hennes återstående
livstid, så länge hon förbleve änka. Statskontoret ifrågasatte emellertid,
huruvida icke i detta fall borde såsom villkor för statsunderstödet uppställas,
att vederbörande skoldistrikt jämväl lämnade något bidrag, exempelvis
100 kronor årligen, till sökandens underhåll.
Till närmare utredning av spörsmålet om beredande av statsunderstöd
åt efterlevande efter småskollärare m. fl. införskaffades genom ecklesiastikdepartementets
statistiska avdelning upplysningar rörande under år 1910
i tjänst varande och pensionerade biträdande lärares i folkskolor, lärares i mindre
folkskolor och lärares i småskolor civilstånd och antal barn under 18 år.
Sedermera remitterades den 16 november 1915 änkan Peterssons ansökning
jämte övriga handlingar i ärendet till den av Kungl. Maj:t den 5 juli
1912 tillsatta lärarlönenämnden, vilken erhållit i uppdrag att efter verkställd
undersökning framlägga förberedande förslag till ny löne- och pen
-
I
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
31
sionsreglering för lärarpersonalen vid vissa läroanstalter, däribland även
folk- och småskolor.
Med en den 18 december 1915 dagtecknad skrivelse överlämnade lärarlönenämnden
till Kungl. Maj:t sitt betänkande III angående Enke- och pupillpensionering
för viss lärarpersonal. I sagda skrivelse omförmälde nämnden,
som i betänkandet framlade förslag bland annat angående ombildning av
småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt till en småskollärarnas
pensionsinrättning, att nämnden sett sig föranlåten upptaga till utredning
även frågan om småskollärarpersonalens änke- och pupillpensionering
samt att betänkandet utgjorde jämväl nämndens yttrande med anledning
av ovanberörda ansökning från änkan Petersson. Utredningen angående
förevarande spörsmål återfinnes i betänkandets kap. III, sid. 39 —
—47 samt 87—90 och utmynnar i ett av nämnden avgivet »förslag till
författning angående pensionering av änkor och barn efter avlidna småskollärare»,
sålunda lydande:
Änkor och barn efter avlidna lärare vid mindre folkskolor och småskolor samt
biträdande lärare vid folkskolor äga rätt till pension enligt här nedan meddelade bestämmelser.
1. Rätt till pension tillkommer änka och barn efter manlig lärare, som är delaktig
i småskollärarnas pensionsinrättning, så ock barn efter i denna pensionsinrättning
delaktig kvinnlig lärare, som är änka.
2. I fråga i övrigt om rätten till pension och om de utgående pensionernas
belopp gälla i tillämpliga delar samma bestämmelser, som i sådant avseende äro stadgade
i reglementet för folkskollärarnas änke- och pupillkassa, med det undantag dock
att änkepension utgår med 30 procent av den för den avlidne läraren lagstadgade
kontanta avlöningen i högsta lönegraden, familjetillägg, ersättning för övertidsläsning
samt för bostad och bränsle däri icke inräknade, och barnpension i förhållande härtill
enligt de i nämnda reglemente stadgade grunder.
3. För den ifrågavarande lärarpersonal sålunda tillförsäkrade förmån erlägges
ingen avgift.
4. Ansökningar om pension skola prövas av direktionen för folkskollärarnas änkeoch
pupillkassa.
5. Pensionerna utanordnas av folkskollärarnas änke- och pupillkassas medel,
åliggande det direktionen för kassan att varje år hos Kungl. Maj:t till ersättning anmäla
det belopp, som under näst föregående år av kassans medel utbetalts för ifrågavarande
ändamål.
6. De närmare bestämmelser, som för tillämpningen av de i denna författning
stadgade grunder må finnas erforderliga, meddelas av Konungen.
På grund av remiss hava yttranden över nämndens betänkande, i
vad det avser småskollärarpersonalens änke- och pupillpensionering, avgivits
av överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts samtliga befallnings
-
Lärarlönen&mndens
utlåtande.
32
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
Behovet av
änke- och
pupillpensionermg
för
3måskollärarpersonalen.
havande, av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, av direktionen
över småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, av folkskolöverstyrelsen,
som hört statens folkskolinspektörer och överlämnat infordrade yttranden
i ämnet från kommunala folkskolinspektörer och folkskolestyrelser i
städer, där folkskoleväsendet lyder under stadsfullmäktige, ävensom av statskontoret.
De flesta, som yttrat sig i ämnet, hava antingen tillstyrkt bifall till
nämndens förslag eller ock förklarat sig icke hava något att mot detsamma
erinra. Direktionen över småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
har emellertid uttalat en avvikande mening angående sättet för beredande
av ifrågavarande pensionering. Av övriga myndigheter hava några framställt
erinringar mot en eller annan punkt av förslaget.
Jag övergår nu till att närmare redogöra för lärarlönenämndens förberörda
utlåtande och däröver avgivna yttranden.
Beträffande behovet av änke- och pupillpensionering för småskollärarpersonalen
har ingen meningsskiljaktighet mellan lärarlönenämnden och de
hörda myndigheterna kommit till synes. Om detta behov yttrar nämnden
i ovannämnda betänkande, sid. 43:
Att sm åskollärarn a saknade förmånen av pension åt efterlevande anhöriga ansåge
nämnden vara en av de allvarligaste bristerna i lönelagstiftningen på skolväsendets
område. Med sina små löner kunde dessa lärare i regel omöjligen avsätta något för
ifrågavarande ändamål. Vid sådan lärares död måste därför, där hustrun icke hade
kratter nog att uppehålla den efterlämnade familjen, densamma hemfalla åt fattigvården.
Att en lärare, som nedlade sitt livs arbete i det allmännas tjänst, icke
skulle se någon annan utsikt för de sina, när han folie ifrån, än fattigvården, ansåge
nämnden ovärdigt. Att ett sådant förhållande över huvud taget i vår tid existerade
kunde endast bero därpå, att det gällde eu liten, tillbakasatt och mycket litet inflytelserik
kår. Men denna omständighet gjorde det för nämnden så mycket mera angeläget
att, i den män nämnden förmådde, söka bidraga till det nu “påtalade missförhållandets
undanröjande. Nämnden ansåge sig alltså böra väcka förslag om åtgärder
för beredande av änke- och pupillpension åt småskollärarkåren.
Folkskolöverstyrelsen har i sitt utlåtande, som är dagtecknat den 30
november 1916, yttrat sig i samma riktning:
Behovet av eu ordnad pensionering av änkor och barn efter avlidna småskollärare
syntes överstyrelsen vara oomtvistligt. Den kår, som här avsåges, vore, såsom
allmänt torde erkännas, i lönehänseende särskilt ogynnsamt ställd. Detta gällde redan
om den ojämförligt övervägande del av kåren, som utgjordes av ogifta lärarinnor.
Ännu svårare ställde det sig tydligen för den, som på denna redan för en ensam person
synnerligen knappt tillmätta avlöning skulle underhålla familj, vilket bleve fallet,
då den manlige läraren vore gift eller lärarinnan vore änka med oförsörjda barn.
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
33
Svårigheten, ja, omöjligheten för familjeförsörjaren att i detta fall kunna göra några
besparingar för kommande tider torde ligga i öppen dag. Om därför familjeförsörjaren
skulle falla ifrån, komme de efterlevande i regel att hemfalla åt fattigvården. Överstyrelsen
kunde icke annat än instämma med lärarlönenämnden i dess uttalande, att
det måste anses ovärdigt, att en lärare, som nedlagt sitt livs arbete iidet allmännas
tjänst, icke skulle se någon annan utsikt för de sina, när han folie ifrån, än fattigvården.
Statskontoret har i yttrande, dagtecknat den 18 januari 1917, anfört,
att det utan tvivel måste anses såsom ett beaktansvärt önskemål att för
vissa delägare i småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt bereda
rätt till änke- och pupillpensionering, och flera av de övriga myndigheter,
som yttrat sig i ärendet, hava särskilt uttalat, att änke- och pupillpensionering
för småskollärarkåren är av behovet påkallad.
Såsom förut nämnts, står spörsmålet om småskollärarkårens änke- och
pupillpensionering i ett visst samband med åtskilliga andra frågor, som för
närvarande äro under utredning.
Jag vill då först erinra, att statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 21 februari 1913 jämlikt nådigt bemyndigande tillkallat särskilda
sakkunniga med uppdrag att inom nämnda departement verkställa
utredning, huruvida och på vilka grunder en centralisering av pensionsanstalter,
understödda av staten, lämpligen kunde genomföras, samt därvid
jämväl undersöka, huruvida icke genom fastställande av vissa huvudgrunder
för statens medverkan vid anordnandet av sådan pensionering, som
icke avsåge statstjänst men ändock ansåges vara förtjänt av statens understöd
i en eller annan form, skulle kunna vinnas större enhetlighet och
följdriktighet i denna statens medverkan, än vad för närvarande i åtskilliga
fall syntes vara händelsen, samt tillika önskvärd besparing i de med
nämnda pensionering förenade förvaltningsutgifter.
I sitt förberörda betänkande III, sid. 3, har lärarlönenämnden omförmält,
att den ansett sig böra avgiva sina i betänkandet framställda förslag
utan hinder därav, att den omfattande frågan om de statsunderstödda
pensionsanstalternas centralisering sålunda tagits upp. Nämnden föreställde
sig nämligen, att den fråga, ovanberörda sakkunniga hade att utreda,
och den fråga, nämnden här upptoge, borde till en början behandlas
oberoende av varande. Först när någondera frågans behandling nått
så långt, att statsmakterna fattat beslut i ärendet eller åtminstone det
huvudsakliga innehållet i ett sådant beslut kunde med någon grad av
sannolikhet förutses, torde tiden vara inne att vid behandlingen av den
andra frågan taga hänsyn härtill. Nämnden ville särskilt framhålla ange
-
Ärendets
samband
med andra
frågor, som
äro under
utredning.
34
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
lägenheten av att frågan om de statsunderstödda pensionsanstalternas centralisering
icke finge fördröja genomförandet av dem bland här avgivna
förslag, som eljest befunnes värda avseende.
Ovannämnda sakkunniga hava sedermera med skrivelse den 15 januari
1916 överlämnat ett preliminärt utlåtande i ärendet och därvid såsom sin
mening uttalat (sid. 8), att såsom slutmål för centraliseringen borde uppställas
sammanförande av tjänstemannakassorna i en enda Statetis anstalt för
tjänstemannapensioneringen och änke- och pupillkassorna i en enda Tjänstemännens
anstalt för änke- och pupillpensioneringen, varvid dock de särskilda
kassorna, under vissa förutsättningar, borde kunna bilda självständiga
vinstavdelningar och förvaltas av egna styrelser. Att på en gång
söka genomföra denna centralisering torde dock, enligt de sakkunnigas
mening, bliva förenat med betydande svårigheter. Deras förslag vore
emellertid sådant, att det vore möjligt att successivt och i den mån förhållandena
och erfarenheten därtill gåve anledning inordna de nu bestående
olika kassorna i det nya systemet.
Man torde under sålunda givna förhållanden kunna utgå därifrån,
att sambandet mellan de båda frågorna om änke- och pupillkassornas centralisering
och om småskollärarkårens änke- och pupillpensionering icke
är av den art, att detta samband i och för sig kräver ett uppskov med
lösningen av den senare frågan.
Men vidare sammanhänger frågan om småskollärarkårens familj epensionering,
såsom jag redan framhållit, på det allra närmaste med frågan om
sagda lärarkårs avlöning och dess egen pensionering, liksom den ock i
någon mån står i samband med övriga avlönings- och pensionsfrågor, som
lärarlönenämnden haft att utreda och vilkas ytterligare beredning ännu
icke blivit slutförd. Nämnden har emellertid ansett, att frågan om småskollärarkårens
familj epensionering är av beskaffenhet att kunna utan olägenhet
utbrytas ur sammanhanget med övriga nyssnämnda frågor och
avgöras för sig. Härom yttrar nämnden i betänkande III, sid. 47:
Vad nämnden föreslagit i fråga om änke- och pupillpension åt småskollärarpersonalen
inginge som ett moment i nämndens löneregleringsförslag i dess helhet och
skulle sålunda komma att prövas i samband med sistnämnda ärende. Antagas kunde,
att åtskillig tid kotnme att förflyta, innan detta ärende i sin helhet bleve slutgiltigt
avgjort. Nämnden ansåge icke, att med prövning av den till nämnden remitterade ansökan
om pension av änkan efter avlidne småskolläraren J. S. Petersson borde till
dess anstå. Nämnda ansökan liksom andra ansökningar i samma syfte, som kunde
inkomma, innan änke- och pupillpensioneringsfrågan bleve reglerad, torde böra föranleda
nådiga framställningar till riksdagen med äskande om pension, till beloppet
bestämd i överensstämmelse med av nämnden angivna grunder, att utgå från allmänna
indragningsstaten eller möjligen från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.
Bankoutskottets tillåtande År 53.
35
Nämnden, vilken det icke torde tillkomma att närmare ingå på aistberörda ärende,
ville till slut framkalla, att fragan om beredande av änke- och pupillpension åt småskollärarpersonalen
kunde lösas i huvudsaklig överensstämmelse med det av nämnden
framställda förslaget, oberoende av lönefrågan i övrigt.
Folkskolöverstyrelsen biträder för sin del denna nämndens uppfattning
angående möjligheten att lösa den föreliggande frågan oberoende av
lönefrågan i övrigt och anser även önskligt att så måtte ske:
Da behovet, yttrar överstyrelsen, att bereda något understöd åt småskolliirares
efterlevande syntes överstyrelsen vara synnerligen trängande, måste överstyrelsen
finna det vara en stor fördel, om denna angelägenhet kunde ordnas, även om frågorna
angående ny lönereglering för småskollärarkåren och en ombildning av småskollärares
m. fl. aiderdomsunderstödsanstalt till en småskollärarnas pensionsinrättning
icke kunde samtidigt därmed bringas till avgörande.
Av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, har direktionen över
småskollärares m. il. ålderdomsunderstödsanstalt ansett det kunna ifrågasättas,
huruvida med hänsyn till de manliga småskollärarnas jämförelsevis
obetydliga antal och då detta antal syntes stadigt avtaga, det vore lämpligt
att för ändamålet vidtaga några särskilda anstalter. Direktionen har
i detta avseende erinrat, hurusom enligt av nämnden verkställd undersökning
antalet manliga småskollärare utgjorde 447 år 1900, 373 år 1904,
283 år 1908 och 188 år 1912. Skulle det emellertid anses behövligt, att
reliktpensioneringen erhölle en fastare organisation, föresloge direktionen,
att ifrågavarande lärare ålades delaktighet på vanliga villkor i folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, vilken dock i sådant fall borde beredas
ökat statsbidrag; och kornme sådan delaktighet följaktligen att förbindas
med förpliktelse för vederbörande att erlägga pensionsavgift efter de grunder,
som vore stadgade för kassans övriga delägare. Dock borde det framhållas,
att berörda delaktighet, med hänsyn till den jämförelsevis lösa anställning,
en stor del av ifrågavarande lärare innehade och allt fort kornme
att innehava, kornme att vålla ej obetydliga svårigheter såväl *i uppkommande
frågor om rätt och plikt till inträde i kassan som beträffande
förvaltningsbestyren.
Såsom av det föregående torde framgå, synes det vara lärarlönenämndens
mening, att pensioneringsfrågan redan nu skulle kunna erhålla en
definitiv lösning enligt de grunder, som nämnden föreslagit.
Folkskolöverstyrelsen åter har ansett det vara tydligt, att man, för den
händelse frågan om sinaskollärarpersonalens änke- och pupillpensionerinsr
skulle lösas nu utan sammanhang med samma lärarpersonals lönefråga,
måste tänka sig en mera provisorisk lösning, och det hade synts överstyrelsen
uppenbart, att man i så fall måste sträva efter att få till stånd en
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 sand. 39 käft. (Nr 53.) 6
36
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
sådan anordning, som å ena sidan vore lätt och enkel att tillämpa och å
andra sidan icke föregrepe en framtida definitiv lösning av frågan. Det
förefölle överstyrelsen, som om det förslag, lärarlönenämnden framställt,
i stort sett skulle kunna läggas till grund för en anordning, som fyllde
dessa krav.
Statskontoret har till en början beträffande det sätt, varpå förevarande
fråga borde lösas, anfört följande:
Att änke- och pupillpensionering hittills icke anordnats för småskollärarpersonalen
torde huvudsakligen hava sin orsak i sammansättningen av denna personal. Den
bestode nämligen till övervägande del av ogitta kvinnliga lärare, och dessa hade givetvis
icke något intresse av sådan pensionering, liksom icke heller skyldighet torde
kunna åläggas dem att med avgifter bidraga därtill. Beträffande den övriga personalen
eller de manliga lärarna och de vid småskolorna anställda gifta kvinnor eller änkor
hade det hittills med hänsyn till fåtaligheten av denna del av personalen mött
svårighet i försäkringstekniskt avseende att för ändamålet bilda en särskild kassa.
Numera förelåge emellertid ett av de sakkunniga för det statsunderstödda pensionsväsendets
centralisering avgivet förslag om upprättande av eu »Tjänstemännens anstalt
för änke- och pupillpensioneringen», däri de mindre för sådant ändamål bildade kassorna
skulle till ömsesidigt stöd hänföras till en gemensam »allmän» vinstavdelning.
Vid bifall till berörda förslag skulle alltså jämväl eu ganska fåtalig personal kunna
utan olägenhet sammansluta sig till en särskild änke- och pupillkassa.
En bidragande orsak till att någon sådan pensionering hittills icke kommit till
stånd torde dock vara att söka i den låga avlöning, som utginge till denna personal
och som icke rimligtvis medgåve något avdrag för avgifter till familjepensionering.
En väsentlig förhöjning av den kontanta lönen vore dock nu föreslagen av lärarlönenämnden;
och torde vid prövning av detta förslag böra tillses, att avlöningen så avpassades,
att den lämnade rum för sådant avdrag, då ju denna personal liksom andra
tjänstemannagrupper syntes böra väsentligen med egna avgifter bekosta sin änke- och
pupillpensionering. Härvid framträdde emellertid den svårigheten, att övervägande flertalet
av denna personal såsom ogifta kvinnor icke gärna kunde åläggas skyldighet att
deltaga i pensioneringskostnaden. För denna del av personalen torde inträdet i den
blivande kassan därför böra vara frivilligt, eventuellt med erläggande av förhöjda avgifter,
om inträdet skedde senare än vid vunnen anställning inom kåren.
Emellertid förelåge numera ett av lärarlönenämnden utarbetat förslag till fullständig
löne- och pensionsreglering för småskollärare; och på grund härav torde, såsom
folkskolöver.styrelsen framhållit, den föreliggande frågan icke lämpligen kunna
erhålla sin definitiva lösning förr än i samband med prövningen av berörda förslag.
Då sådan prövning icke syntes kunna äga rum vid 1917 års riksdag, hade folkskolöverstyrelsen
framlagt sitt förevarande förslag till provisoriskt ordnande av familjepensionering
för delägare i småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt. Då det
emellertid icke syntes kunna dröja länge, innan frågan kunde definitivt ordnas, ansåge
sig statskontoret för sin del böra ifrågasätta, huruvida förslag till provisoriskt ordnande
av denna pensionering borde föreläggas den nu församlade riksdagen. I de
säkerligen icke många fall, som, innan frågan finge sitt definitiva avgörande, kunde
påkalla understöd från det allmännas sida till efterlevande efter avliden delägare i
förenämnda understödsanstalt, syntes i stället särskild framställning lämpligen böra
Bankoutskott ets utlåtande AV 53.
37
göras vid varje tillfälle. Ett sådant förfarande behövde icke åsamka statsverket större
pensioneringskostnad än om saken ordnades på sätt folkskolöverstyrelsen föreslagit,
enär ju enligt dess förslag pensioneringen i allt fall vore avsedd att bekostas uteslutande
av statsmedel.
•
Därefter har statskontoret, under förutsättning att ett provisoriskt
ordnande av denna pensionering befunnes vara av nöden, på sätt som folkskolöverstyrelsen
ifrågasatt, gjort vissa uttalanden, till vilka jag längre
fram skall återkomma.
Beträffande det sätt, på vilket den ifrågasatta pensioneringen borde
anordnas, har lärarlönenämnden yttrat sig i sitt förslag till författning
angående sagda pensionering.
Enligt detta förslag skulle pensioneringen avse änkor och barn efter
avlidna lärare vid mindre folkskolor och småskolor samt biträdande lärare
vid folkskolor. Rätt till pension skulle, enligt punkt 1 i nämndens författningsförslag,
tillkomma änka och barn efter manlig lärare, som vore
delaktig i småskollärarnas pensionsinrättning, så ock barn efter i denna
pensionsinrättning delaktig kvinnlig lärare, som vore änka.
Nämnda pensionsinrättning skulle enligt nämndens förslag (betänkande
II, del 3, sid. 4) träda i stället för den nuvarande småskollärares
in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt. Delägare i ålderdomsunderstödsanstalten
äro enligt § 1 i det för anstalten gällande reglementet den 22 juni
1892, sådan nämnda paragraf lyder enligt kungörelsen den 24 oktober
1913, lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor samt de
icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor, för vilkas avlönande
tillskott av allmänna medel åtnjutes; dock, vad beträffar särskilda lärare
och lärarinnor i övningsämnen vid de till den allmänna folkundervisningen
hörande skolorna, endast de lärare och lärarinnor i slöjd, vilka erhålla
minst samma avlöning, som författningsenligt tillkommer småskollärarinnor.
Därjämte må enligt samma författningsrum lärare och lärarinnor
vid sådana av enskilda underhållna skolor, vilka tjäna samma ändamål
som med statsmedel understödda och i reglementet omförmälda, till den
allmänna folkundervisningen hörande skolor, kunna i särskilda fall och på
de villkor, Kungl. Maj:t prövar skäligt bestämma, erhålla rätt till inträde
i anstalten.
Enligt § 10 i reglementet skall med avseende på rätt till understöd
hel tjänstgöring beräknas omfatta minst 20 undervisningstimmar i veckan.
Delaktighet i den av lärarlönenämnden föreslagna småskollärarnas
pensionsinrättning skulle åligga en var vederbörligen examinerad småskollärare,
som, när reglementet för pensionsinrättningen träder i kraft, vore
nätt till
pension.
38
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
eller därefter bleve anställd förmedelst förordnande tills vidare, med undantag
dock för lärare, som, när reglementet trädde i kraft, erhållit den
fastare anställning, som avsages i § 33 mom. 2 av folkskolestadgan och
som icke inginge på den föreslagna nya löneregleringen. Uteslutna från
delaktighet i pensionsinrättningen skulle således vara, utom de sistnämnda,
följande grupper av lärare, som nu äga rätt till ålderdomsunderstöd, nämligen
småskollärare, som förordnats på viss tid, samt icke ordinarie folkskollärare
och förutnämnda lärare i slöjd. Sistnämnda grupp av lärare
skulle dock enligt nämndens förslag (betänkandet I, kap. XI, sid. 405)
under ^issa förutsättningar kunna vinna delaktighet i folkskollärarnas
pensionsinrättning och därmed även i folkskollärarnas änke- och pupillkassa.
I fråga om den bestämmelse angående pensionsrätt, som av lärarlönenämnden
föreslagits under punkt 1 i det nu föreliggande fö r fa 11 t i i n lt s förslaget,
yttrar folkskolöverstyrelsen:
Enligt denna bestämmelse skulle alltså upprättandet av en småskollärarnas pensionsinrättning
vara förutsättning för införande av reliktpensioner för ifrågavarande
kår. Då emellertid en sådan pensionsinrättning ännu icke kommit till stånd, syntes
rätten (ill änke- och pupillpensionering i stället böra knytas till rätten att erhålla
understöd från småskollärares m. fi. ålderdomsunderstödsanstalt. Rätt till sådant understöd
ägde icke blott lärare vid mindre folkskolor och småskolor samt biträdande
lärare vid folkskolor utan även, under särskilda förutsättningar, lärare och lärarinnor
i slöjd vid folkskolor samt lärare och lärarinnor vid vissa av enskilda underhållna
skolor. Det syntes överstyrelsen icke föreligga några avgörande skäl till uteslutning
av de bada sistnämnda grupperna från rätten till änke- och pupillpensionering. Lärarlönenämnden
hade för sin del tänkt sig, att slöjdlärarna skulle kunna erhålla delaktighet
i folkskollärarnas änke- och pupillkassa, men denna fråga hade ju ännu icke
kunnat upptagas till avgörande. Vad beträffade de lärare vid enskilda skolor, som
vunnit inträde i ålderdomsunderstödsanstalten, vore att märka, att de bland dem, som
här kunde komma i fråga, vore sa ytterligt få, att det med hänsyn till kostnaderna
den synpunkt, som väl i detta fall närmast skulle komma i betraktande —- icke
torde finnas skäl att utesluta dem.
Även vad själva sinaskollärarkaren anginge, måste antalet personer, som skulle
kunna tänkas komma i åtnjutande av reliktpensioner, särskilt om man toge i betraktande
kårens storlek, bliva synnerligen ringa. Sådan pension skulle för det första
tillkomma änkor och barn efter avlidna manliga lärare. Det vore emellertid att märka,
att de manliga lärarna inom kåren vore ett försvinnande fåtal. Enligt de officiella
statistiska uppgifterna för år 1914 vore hela antalet sådana lärare blott 198. Lärarlönenämnden.
hade vidare förordat, att rätt till pupillpension skulle tillkomma jämväl
barn efter lärarinna, som vore änka, och pensionstagare av denna grupp
skulle efter allt att döma bliva ännu färre. I fråga om denna sistnämnda grupp
kunde det visserligen sägas, att det i viss mån gällde införande av en ny princip.
Överstyrelsen funne dock ändamålet så behjärtansvärt, att överstyrelsen icke kunde
underlåta att biträda förslaget även i denna de!.
I fråga i övrigt om rätten till pension skulle enligt punkt 2 i nämndens
författningsförslag i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser.
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
39
soin i sådant avseende vore stadgade i reglementet för folkskollärarnas änkeoch
pupillkassa, dock med visst undantag beträffande pensionsbeloppet.
Nu gällande bestämmelser rörande rätt till pension från nämnda kassa
återfinnas i reglementet för kassan den 5 oktober 1875, §§ 10—20, och
hava följande lydelse:
§ 10.
Anka eller barn efter avliden delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa
vare, under de i detta reglemente stadgade villkor, berättigade till pension från kassan,
utan avseende å boets större eller mindre tillgångar.
§ U.
Har delägare ingått äktenskap på sotsängen, vare änkan icke till pension berättigad.
Oberättigad till pension vare ock lagligen frånskild hustru ävensom de
styvbarn, delägaren efterlämnar.
§ 12.
Anka, som ingått nytt gifte, förlorar den pension, hon innehar efter avliden man.
§ 13.
Barn efter delägare vare berättigade till pension intill aderton års ålder; dock
upphöre pensionsrätten för dotter vid ingående av äktenskap före nämnda ålder.
Son eller ogift dotter, som av sinnes- eller kroppssjukdom eller ock av särskilt
lyte är oförmögen till arbete, må dock, i saknad av annan tillgång, efter direktionens
omprövning, även efter fyllda aderton år tilldelas ett understöd till högst halva beloppet
av moderns pension, så länge vederbörligen styrkes, att understödstagarens
sjuklighet och oförmögenhet till arbete samt utblottade tillstånd fortfara. K. K. den
21 juni 1901.
§ 14.
Den förhöjning i pension, som för pensionsberättigade barn blivit änka tillerkänd,
uppbäres av henne, så länge hon ombesörjer barnens vård och uppfostran. Försummar
hon denna skyldighet eller är hon hindrad att den utöva eller dör modern,
äge barnens målsman att den barnen tillkommande pensionsandel för deras rakning
uppbära.
§ 15.
Barn, vilkas föräldrar båda vid dödsfallet ägt delaktighet i kassan, åtnjute pension
både efter fader och moder.
§ 16.
Folkskollärarinna vare icke förment att, jämte egen lön eller pension, uppbära
henne möjligen från kassan tillkommande pension efter avliden man.
§ 17.
_ Pensionstagare, som under loppet av fem år sin pension ej uttagit, varde från
pensionsstaten avförd. Anmäler sig sådan sedermera å nyo, ankomme på särskild prov
-
40
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
ning av förhandenvarande omständigheter, huruvida förut innehavd pensionsrätt må
vidare åtnjutas; dock utan rättighet för pensionstagaren att för den förflutna tiden
någon pension uppbära, därest ej direktionen prövar skäligt sådant medgiva.
§ i».
Pensionstagare, som varder dömd för brott, vilket medför förlust av medborgerligt
förtroende för längre eller kortare tid, vare under samma tid förlustig sin rätt
till pension.
§ 19.
Rättighet för änka eller barn att uppbära pension vidtager med månaden näst
efter den, varunder delägare avlidit. Då pension, som delägares änka innehaft, till
större eller mindre del övergår till samma delägares barn, äga dessa att tillträda pensionen
med månaden näst efter den, med vilken änkans pensionsrätt upphört.
§ 20.
Pension utgår till och med slutet av den månad, varunder pensionstagaren avlider
eller förlorar rättigheten till pensionens bibehållande.
I fråga om dessa bestämmelser har lärarlönenämnden i sitt utlåtande
rörande folkskollärarnas änke- och pupillkassa (betänkandet III, kap. II,
sid. 38) föreslagit följande ändringar:
att det må ankomma på direktionens prövning, huruvida änka efter delägare,
som ingått äktenskap på sotsängen, må komma i åtnjutande av pension, dock att äktenskap,
ingånget för att legitimera barn, alltid skall medföra pensionsrätt,
att barn efter delägare vare berättigade till pension intill uppnådda tjuguett
års ålder samt
att i andra punkten av § 13 orden »utblottade tillstånd» utbytas mot »saknaden
av annan tillgång».
Beträffande nämndens i ovanberörda punkt 2 framställda förslag rörande
de närmare föreskrifterna om rätten till pension för småskollärares
efterlevande har folkskolöverstyrelsen anfört:
Nämnden syftade tydligen vid detta sitt förslag på reglementet för folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, sådant detta skulle komma att lyda, därest av nämnden föreslagna
förändringar i detsamma bleve vidtagna. Detta skulle bland annat innebära, att barn skulle
vara berättigat till pension intill uppnådda tjuguett års ålder. Överstyrelsen sympatiserade
visserligen med den i nämnda förslag framträdande strävan att i förevarande avseende
åvägabringa likställighet mellan olika lärarkårer men kunde ändock i frågans
nuvarande läge givetvis icke förorda den av nämnden föreslagna åldersgränsen, då detta
för närvarande skulle innebära en mera utsträckt pensionsrätt åt barn efter avlidna
småskollärare än den, som tillkomme avlidna folkskollärares barn. 1 det avseende,
varom här vore fråga, liksom i övrigt beträffande pensionsrätten måste det tydligen
gälla att få till stånd överensstämmelse med vad som vore föreskrivet i reglementet
för folkskollärarnas änke- och pupillkassa i dettas nu lydande avfattning, vadan barns
rätt att uppbära pension skulle komma att upphöra vid uppnådda aderton år. Skulle
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
41
rätten till barnpension, på sätt som av nämnden föreslagits, bliva utsträckt i fråga
om folkskollärare, borde tydligen en liknande förmån tillkomma barn efter avlidna
småskollärare.
Beträffande änke- och pupillpensionernas storlek har lärarlönenämnden
i punkt 2 likaledes föreslagit, att samma bestämmelser skulle i tillämpliga
delar gälla, som i sådant avseende vore stadgade i reglementet för folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, med det undantag dock att änkepension
skulle utgå med 30 procent av den för den avlidne läraren lagstadgade
kontanta avlöningen i högsta lönegraden, familjetillägg, ersättning för
övertidsläsning samt för bostad och bränsle däri icke inräknade, och barnpension
i förhållande härtill enligt de i nämnda reglemente stadgade
grunder.
Såsom kontant avlöning i högsta lönegraden har nämnden föreslagit
1,150 kronor för lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor
samt biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor, under förutsättning
att de blivit anställda tills vidare (betänkandet I, del 1, sid 341). För lärare
i slöjd har nämnden icke föreslagit bestämda avlöningsbelopp men
väl vissa belopp, med vilka de skulle vara delaktiga i folkskollärarnas
pensionsinrättning. Dessa delaktighetsbelopp skulle enligt nämndens förslag
vara 1,200 kronor, om slutavlöningen utgör minst 1,200 kronor
jämte bostad och bränsle, eljest 1,000 kronor (betänkandet I, del 1, sid.
405-406).
De bestämmelser i reglementet för folkskollärarnas änke- och pupillkassa,
som avse pensionernas storlek, innehållas i §§ 21 — 23 och äro av
följande lydelse:
§ 21.
Efterlämnar delägare i kassan änka men icke barn, tillkomme henne i pension, ifall
delägaren varit lärare vid egentlig folkskola med delaktighet i kassan efter det för
folkskollärare i lag stadgade lönebelopp, 25 procent eller en fjärdedel men i andra
fall 20 procent eller en femtedel av den lön, för vilken vederbörande skolområde eller
skoldistrikt i avseende å delägarens egen pensionering vunnit delaktighet i folkskollärarnas
pensionsinrättning. Har delägare efterlämnat, förutom änka, ett eller flera
pensionsberättigade barn, varder berörda pension förhöjd med halvparten eller 50 procent.
K. K. den 38 juni 1907.
§ 22.
Har avliden delägare icke efterlämnat änka utan endast barn, och äro barnen tre
eller flera, som till pension äro berättigade, äga de uppbära hela beloppet av den enligt
§ 21 för änka med barn bestämda pension till lika fördelning dem emellan; leva endast
Pensionernas
storlek.
4~ Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
två barn äga de till lika fördelning sig emellan uppbära samma pension som änka
utan barn; lever endast ett barn, uppbär det hälften av sist nämnda pension. Lag
samma vare, da änkas pensionsrätt upphört samt da lärarinna efterlämnat barn, även
om fadern lever. Efter enahanda grund förfares ock, då barn enligt § 15 äro berättigade
till pension efter både fader och moder. K. K. den 28 juni 1907.
§ 23.
Pension beräknas ° endast i helt tal av kronor; skulle vid uträkning av pensionen
denna befinnas sluta på öre, höjes den till närmaste hela tal kronor.
Rörande denna del av nämndens förslag har folkskolöverstyrelsen
anfört följande:
Uppenbarligen hade nämnden vid detta sitt förslag tänkt sig de av densamma
föreslagna lönerna som grundval. Pensionen för ensam änka skulle då blivit 30 procent
av 1,150 kronor eller 345 kronor och för änka med barn 50 procent mera eller
518 kronor. Komme i stället de lönesatser, som överstyrelsen i underdånigt utlåtande
den 30 september 1916 förordat, att läggas till grund, hade man att räkna med pensioner
av 375 kronor för ensam änka och 563 kronor för änka med barn.
Nämnden hade vid sitt förslag i förevarande hänseende utgått från en högre
procent å lönen än som tillämpades i fråga om pension för folkskollärares efterlevande.
I detta sistnämnda fall beräknades nämligen pensionen för ensam änka till 25 procent av
befattningshavarens högsta lagstadgade kontanta avlöning, en procentsats, som nämnden
förordat även i sitt eget förslag angående änke- och pupillpensionering för folkskollärarkåren.
Att nämnden ansett sig böra utgå från eu högre procent i fråga om
småskollärarkåren berodde givetvis därpå, att pensionerna i annat fall skulle blivit allt
för låga för att kunna i någon mån motsvara sitt ändamål. Med 25 procent som
beräkningsgrund skulle, med utgångspunkt från den av nämnden föreslagna avlöningen,
pensionen för ensam änka bliva blott 288 kronor.
Då man tänkte sig en provisorisk anordning, kunde man givetvis i fråga om pensionsbeloppen
icke utgå från något av de förslag till lönereglering, som förelåge, utan
maste bygga på förefintliga faktiska förhållanden. Närmast till hands läge det då att
till utgångspunkt taga den för småskollärarkåren nu stadgade kontanta lönen i högsta
lönegraden, det vill säga 680 kronor. Efter samma beräkningsgrund, som för närvarande
tillämpades i fråga om pensioner från folkskollärarnas änke- och pupillkassa,
skulle pensionsbeloppen för smaskollärares efterlevande bliva 170 kronor för änka utan
barn och 255 kronor för änka med barn. Räknade man i stället med 30 procent som
grund, komme man till beloppen 204 kronor och 306 kronor. Både i det ena och det
andra fallet komme man alltså till belopp, som icke kunde anses motsvara sitt
syfte.
Härtill komme ännu en viktig omständighet. Riksdagen hade år 1916 fattat
ett beslut av innebörd, att från folkskollärarnas änke- och pupillkassa redan pensionelad
folkskolläraränka skulle, därest henne tillkommande pension understege 300 kronor,
av statsmedel erhålla ett fylluadsbelopp, så att pensionen och detta belopp tillsammans
uppginge till 300 kronor. Riksdagen hade tydligen härmed som sin mening fastslagit
att pension till folkskolläraränka, oberoende av den avlöning, ssm legat till
grund för pensionens beräkning, skulle utgöra minst 300 kronor. Inför detta förhål
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
43
lande syntes det överstyrelsen föreligga starka skäl för att ej heller i förevarande fall,
dä det gällde änka efter sinåskollärare, tänka sig ett lägre pensionsbelopp än 300
kronor. Detta belopp skulle dä utgå till ensam änka samt till två ensamma pensionsberättigade
barn. 1 enlighet med vad som vore stadgat beträffande pension från folkskollärarnas
ätike- och pupillkassa skulle pensionen för ett ensamt barn utgöra hälften
af nämnda belopp, alltså 150 kronor.
Något mera invecklad bleve frågan, då det gällde pensionsbelopp för änka med
barn eller för mera än två fader- och moderlösa barn. Ginge man ut från gällande
avlöningsbestämmelser och räknade med 30 procent, skulle man, såsom ovan nämnts,
i dGta fall komma till beloppet 306 kronor. Lade man det nyss förordade beloppet
av 300 kronor för ensam änka till grund och beräknade, att pensionen för änka med
barn, i överensstämmelse med vad som vore stadgat angående pension från folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, skulle vara 50 procent högre, erhölle man beloppet 450
kronor. I detta avseende hade mau visserligen icke något stöd i riksdagens ovan berörda
beslut, vilket fastställde samma minimibelopp för änka med barn som för änka utan barn.
Det syntes dock överstyrelsen vara rimligt, att änka, som hade oförsörjda barn att underhålla,
redan från början vid införande av änke-och pupillpensionering för småskollärarkåren,
erhölle högre understöd än änka, som hade endast sig själv att sörja för, och
överstyrelsen ansåge sig därför böra föreslå, att pension för änka med barn måtte bestämmas
till 450 kr. Samma pensionsbelopp skulle då komma att utgå i sådant
fall, att avliden befattningshavare, som här avsåges, efterlämnade endast barn, av vilka
tre eller flera vore till pension berättigade. ''
Statskontoret har gjort följande uttalande i fråga om pensionernas
storlek:
Statskontoret ansåge sig beträffande de särskilda bestämmelserna rörande pensioneringen
böra framhålla, att den föreslagna änkepensionen av 300 kronor visserligen
icke i och för sig vore synnerligen hög men dock icke stode i riktigt förhållande
till den för sraåskollärare nu stadgade kontanta lönen i högsta lönegraden
eller 680 kronor. Det till stöd för förslaget åberopade förhållande, att riksdagen år
1916 beviljat medel till fyllnadspension åt folkskolläraränka, så att fyllnadsbeloppet,
och peusiouen skulle tillsammans uppgå till 300 kronor, torde icke utgöra giltigt skäl
för bestämmande av detta belopp såsom pension åt änka efter småskollärare, enär
berörda riksdagsbeslut endast innebure beviljande af sådan höjning såsom krigstidsbjälp
för ett år och under förutsättning att folkskolläraränka styrkte sig vara i behövande
omständigheter. Därvid vore även att uppmärksamma, att för sådan änkas pension
erlagts icke obetydliga avgifter, under det att vid det föreslagna provisoriska ordnandet
av småskollärarnas familjepensionering några avgifter icke torde kunna ifrågakomma.
På grund härav syntes pensionen till änka efter småskollärare icke nu böra bestämmas
till högre belopp äu 200 kronor. Skulle krigstidsbjälp bliva beviljad pensionär i allmänhet,
som uppbure pension av statsmedel eller till vars pension bidrag i eu eller annan
form utginge av sådana medel, torde dylikt tillskott även böra komma pensionerad
änka efter småskollärare till godo enligt de särskilda bestämmelser, som i sådant avseende
kunde varda stadgade.
I överensstämmelse med vad som gällde beträffande folkskollärares familjepeusiouering
syntes pensionen för änka med barn böra utgå med ett belopp, motsvarande
änkepensionen med 50 procents förhöjning, pensionen för ensamt barn böra bestämmas
till hälften av änkepensionen, pensionen för två barn till samma belopp som änkepen
Bihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 39 käft. (Nr 53.) 7
44
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
sionen samt pensionen till tre eller flera barn till samma belopp som pension till
änka med barn; varjämte barnpensionen borde upphöra att utgå vid uppnådd ålder
av 18 år.
Enligt punkt 3 i lärarlönenämndens författningsförslag skulle några
pensionsavgifter icke erläggas av lärarpersonalen. Den ifrågasatta pensioneringen
skulle sålunda helt och hållet bekostas av statsmedel. Till
stöd för sitt förslag i denna del har nämnden anfört:
Inom den svenska statsförvaltningen torde det vara regel, att änke- och pupillpensionerna
till huvudsaklig del bekostades av befattningshavarna själva. Denna
regel kunde icke med det löueförslag, nämnden förordat för småskollärarna, läggas
på denna kår. Vid avvägandet av förhållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga
befattningshavare inom övriga lärarkårer hade nämnden tagit hänsyn bland annat
till den omständigheten, att de manliga befattningshavarna vore skyldiga att lämna
bidrag till änke- och pupillkassan. Och hade nämnden bland annat på grund härav
föreslagit högre lönebelopp för manliga än för kvinnliga befattningshavare. Vad
småskollärarkåren anginge hade däremot nämnden på särskilt angivna skäl endast
föreslagit en enda, för kvinnliga befattningshavare beräknad lönestat, som även skulle
gälla för manliga småskollärare, där sådana förekoinme. Om nu de manliga småskollärarna
ålades att lämna bidrag till någon änke- och pupillkassa, skulle de, i den
mån de icke åtnjöte familjetillägg, få åtnöjas med en lägre behållen löneinkomst än
deras kvinnliga kamrater. Saken kunde också, vad manliga småskollärare anginge,
uttryckas sä, att deras löner, i förslaget, icke bestämts med hänsyn till någon skyldighet
för dem att betala avgift till efterlevande anhörigas försörjning.
Man kunde nu, om man ville bereda småskollärarna förmånen av änke- och pupillpension,
gå till väga på två olika sätt: antingen så, att de manliga lärarna ålades
skyldighet att betala avgift till en änke- och pupillkassa och få sin lön höjd med ett
mot denna avgift svarande belopp, eller ock så, att de finge ifrågavarande förmån ulan
någon särskild avgift. I realiteten vore det samma sak; skillnaden läge endast i bokförings.
-ättet.
För nämnden stode det klart, att det senare alternativet vore det i alla avseenden
enklaste och därför här borde komma till användning, då i detta fall icke,
såsom i fråga om andra kårer, några omständigheter av historisk natur lade hinder
i vägen.
Om alltså lärarna själva icke skulle lämna bidrag till reliktpensioneringen, så
inställde sig den frågan, av vem denna förmån skulle bekostas. Statskontoret hade
framkastat den tanken, att omkostnaderna för berörda ändamål skulle bestridas av
stat ock kommun gemensamt. Mot eu sådan anordning komme helt visst kommunerna
att med styrka framhålla, att de icke vore förpliktade att bidraga till övriga kommunalt
anställda iärares änke- och pupillpensionering. Ehuru nämnden icke ansåge detta
skäl alldeles oangripligt, trodde nämnden dock, att det komme att anses som avgörande
för den föreliggande frågan. 1 så fall återstode endast möjligheten, att änke- och
pupillpensionerna helt bekostades av staten. Nämnden hade ansett sig kunna ansluta
sig till denna mening bland annat därför, att, såsom av eu bifogad kostnadsberäkning
framginge, det endast gällde relativt obetydliga belopp.
Hankön!akotlets utlåtande Nr 53.
45
Angående detta förslag yttrar folkskolöverstyrelsen:
Ed viktig punkt i förevarande spörsmål vore givetvis den, som avsåge pensionsavgifterna.
Nämnden hade för sin del föreslagit, att för åtnjutande av ifrågavarande
förmåner någon avgift av befattningshavaren icke skulle erläggas. Då överstyrelsen
i sitt den 30 april 1915 avgivna underdåniga utlåtande över lärarlönenämndens betänkande
I anslutit sig till nämndens mening angående förhållandet mellan här omnänmda
manliga och kvinnliga befattningshavares avlöning och överstyrelsen ej heller intagit
någon avvikande ståndpunkt i detta avseende i sin den 30 september 1916 gjorda
underdåniga framställning om ny löne- och pensionsreglering för lärare vid folkskolor
och småskolor, kunde det tydligen sägas, att överstyrelsen godtagit jämväl förutnämnda
konsekvenser i fråga om avgifterna till änke- och pupillkassa.
I vissa över nämndens förslag till änke- och pupillpensionering avgivna yttranden
hade emellertid hävdats den uppfattningen, att för rätt till änke- och pupillpensionering
alltid borde erläggas avgifter av vederbörande befattningshavare. Det syntes överstyrelsen,
som om ett stadgande av sådan innebörd borde komma att öva inflytande på
avlöningsbeloppens storlek, något som också i allmänhet erkänts av dem, som haft
invändningar i nu nämnd riktning att göra. Redan detta förhållande syntes överstyrelsen
motivera, att vid ett provisoriskt ordnande av småskollärarnas änke- och pupillpensionering
några avgifter icke borde krävas. För en sådan anordning funnes emellertid
enligt överstyrelsens förmenande ett ännu starkare skäl. De befattningshavare,
om vilka här vore fråga, vore i avlöningshänseende så ogynnsamt ställda, att det förefölle
överstyrelsen, som om det skulle vara allt för hårt, därest av familjeförsörjarna
bland dem skulle utkrävas avgifter, som i förhållande till deras inkomster måste bliva
ganska betungande, överstyrelsen ansåge sig därför böra biträda nämndens förslag
även i det hänseendet, att kostnaderna för småskollärarkårens änke- och pupillpensionering
bestredes helt och hållet av statsmedel.
Statskontoret har likaledes ansett, att pensioneringen borde bekostas
av statsmedel, för den händelse den redan nu skulle provisoriskt ordnas.
Såsom folkskolöverstyrelsen erinrat, hava åtskilliga av de övriga myndigheter,
som yttrat sig i frågan, uttalat betänkligheter mot att pensioneringen
skulle bekostas uteslutande med statsmedel och ifrågasatt, huruvida ej vederbörande
lärare och lärarinnor själva borde genom erläggande av pensionsavgifter
deltaga i kostnadernas bestridande. Därvid har emellertid
från vissa håll betonats, att endast helt låga pensionsavgifter här kunde
ifrågakomma.
Beräkningen av kostnaderna för småskollärarnas änke- och pupillpensionering
har utförts av förste aktuarien i försäkringsinspektionen Reinhold
Palmqvist, som erhållit uppdrag att i mån av behov biträda lärarlönenämnden
vid utredning av vissa frågor om pensionsreglering. I nämndens
betänkande III, sid. 87—90, återgives följande yttrande av Palmqvist
angående omförmälda beräkning:
Kostnaderna»
storlek.
46
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
Lärarlönenämnden bär begärt uppgift å den kostnad, som pensionering av änkor
och omyndiga barn efter sm åskollärare, som hädanefter avlida, och utgående efter
följande grunder skulle medföra.
Den kontanta avlöningen i högsta lönegraden för en småskollärare skall enligt
nämndens förslag utgöra 1,150 krnor, änkepension skall utgå med 30 procent härav, således
345 kronor, och pension till omyndiga barn enligt samma grunder som de för
folkskollärare föreslagna. Småskollärare skall icke erlägga avgift för änke- och pupill
pension eri ngen.
Vid 1912 års utgång funnos 188 manliga lärare vid småskolor och mindre folkskolor
samt biträdande lärare vid folkskolor. Ur detta material kunna givetvis inga
beräkningar verkställas rörande småskollärarnas familjepensionsvärden, utan har jag
tillämpat de för folkskollärare beräknade kapitalvärdena av mot 1 kronas änkepension
svarande värdena av familjepensionerna.* För att emellertid få en uppfattning om
huruvida dessa värden, vad småskollärare vidkommer, äro för höga eller för låga, bär
jag ur lärarlönenämndens statistik hämtat följande uppgifter:
Av 188 småskollärare voro år 1912
122 gifta (ej änklingar eller frånskilda), därav 101 med ett eller flera barn under
21 år;
8 änklingar eller frånskilda med två eller flera barn under 21 år, därav 5 med
tre eller flera barn under 21 år.
Sannolikheten för att en småskollärare skall vara gift men ej änkling eller frånskild
är således
122
188
0,649,
sannolikheten för att han skall hava ett eller flera pensionsberättigade barn är
101+8
188
0,580,
sannolikheten för att han skall vara änkling med två eller flera pensionsberättigade
barn är
8^
188
0,043,
I
och sannolikheten för att han skall vara änkling med minst tre pensionsberättigade
barn är
ra = °-m -
Motsvarande tal för folkskollärare äro respektive
0,723, 0,578, 0,01 1 och 0,007
Av de anförda siffrorna framgår, att de för folkskollärare beräknade familjepensionsvärdena
för småskollärarnas vidkommande sannolikt äro något för höga, då den
för småskollärare funna större sannolikheten att vara änkling eller frånskild med mer
än ett pensionsberättigat barn naturligtvis är utan större betydelse.
* Se lärarlönenämndens betänkande III, sid. 70 o. f.
47
^ Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
Med avseende på antaganden och beräkningssätt för övrigt får jag hänvisa till
min utredning rörande folkskollärarnas änke- och pupillkassa.*)
Kapitalvärdet den 31 december 1914 av framtida familjepensioner efter nu anställda
småskollärare utgör
253,100 kronor.
Antager man, att antalet småskollärare ständigt kommer att bibehållas vid
samma numerär som det nuvarande, blir kapitalvärdet av familjepensioner efter blivande
småskollärare •
139,300 kronor.
Därest pensioner i enlighet med för folkskollärare gällande grunder skulle utgå
till änkor och barn efter alla småskollärare, som hädanefter avlida, utan att för dessa
pensioner erlades några avgifter, skulle detta för staten medföra en kostnad motsvarande
ett kapital av
253,100 kronor,
därest inga småskollärartjänster vidare tillsattes med manliga innehavare, men
392,400 kronor,
därest manliga småskollärare i all framtid användes i samma utsträckning som nu.
För att finna de belopp, varmed familjepensioner efter småskollärare skulle utgå
under de närmaste åren, har jag under förenklande antaganden beträffande åldrar och
familjeförhållanden beräknat beloppen av utgående änke- och barnpensioner under vart
femte kalenderår intill år 1940 och därvid erhållit de resultat, som finnas angivna i
efterföljande tabell.
Å r. |
Ånke- och barnpensioner utgå med |
|
inga manliga små-skollärare vidare |
den manliga små-skollärarkåren |
|
Kronor. |
Kronor. |
|
1920.......................................... |
6,000 |
5,000 |
1926.......................................... |
9,000 |
10,000 |
1930.......................................... |
16,000 |
18,000 |
1936.......................................... |
17,000 |
24,000 |
1940.......................................... |
18,000 |
30,000 |
Efter år 1940 komma utgående änke- och barnpensioner att minskas för att slutligen
helt försvinna, därest inga manliga småskollärare vidare tillsättas; däremot komma
dessa belopp att ytterligare något ökas intill en viss maximigräns för att sedan hålla
* Se lärarlönenämndens betänkande III, sid. 70 o. f.
48 Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
sig någorlunda konstant, därest manliga småskollärare i all framtid användas i samma
utstiäckning som nu.
De manliga småskollärarna utgöra emellertid en kår, som är stadd i ständig
minskning, vilket framgår av efterföljande tabell.
! Å r. * | |
Antal småskollärare. |
||
Manliga. |
Kvinnliga. |
Summa. |
|
1890.......................................... |
662 |
6,333 |
6,995 |
92.......................................... |
629 |
6,614 |
7,243 |
94.......................................... |
611 |
6,885 |
7,496 |
96.......................................... |
534 |
7,300 |
7,834 |
98....................................... |
483 |
7,711 |
8,194 |
1900......................................... |
447 |
8,122 |
8,569 |
02.......................................... |
424 |
8,740 |
9,164 |
04.......................................... |
373 |
9,206 |
9,579 |
06......................................... |
326 |
9,769 |
10,086 |
08.......................................... |
283 |
10,383 |
10,666 |
10......................................... |
233 |
10,873 |
11,106 |
12.......................................... |
188 |
10,876 |
11,064 |
Då visserligen småskollärartjänster fortfarande besättas med manliga innehavare
men för vart år i allt mindre utsträckning, kunde man vänta, att den framtida kostnaden
för pensioneringen av deras efterlämnade änkor och barn skulle uppgå till belopp,
som läge någonstädes mellan de i ovanstående tabell angivna. Att märka är emellertid,
att vid beräkningen av dessa belopp antagits, att småskollärare icke lämna sin tjänst av
annan orsak än dödsfall eller pensionering. Den starka minskningen i antalet manliga
småskollärare visar däremot, att avgång av andra orsaker måste förekomma i avsevärd
grad, ja, en närmare granskning av de anförda siffrorna ådagalägger, att minskningen
år frän år är betydligt större, än den skulle varit, därest inga manliga småskollärare
vidare tillsattes och de småskollärare, som nu finnas, ej lämnade sin tjänst av andra
orsaker än dödsfall och uppuådd pensionsålder. Kommer minskningen i antalet manliga
småskollärare att fortgå i samma grad i framtiden som hittills, torde därför kostnaden
för familjepensioner till deras efterlevande icke komma att uppgå ens till de
belopp, som jag anfört under antagande att inga småskollärartjänster vidare tillsattes
med manliga innehavare.
Enligt nämndens förslag skall även omyndigt barn efter avliden småskollärarinna,
vars man förut avlidit, åtnjuta pension enligt samma grunder som barn efter
småskollärare. Att kostnaden härför måste bliva ringa är tydligt, dä exempelvis år
1912 bland 10 876 småskollärarinnor endast funnos 63 änkor med barn under 21 år.
Da jag icke haft tillgång till sådana uppgifter, att jag exakt kunnat beräkna kostnaden
i fråga, har jag med ledning av de uppgifter, som finnas angivna i lärarlönenämndens
betänkande I, 2, sid. 353, sökt uppskatta framtida årliga beloppet av sådana
1Bankoutskottets utlåtande Nr 53. 49
Eelision er, och har jag därvid kommit till en summa av 700 kronor, motsvarande en
ostnad en gång för alla av
18,000 kronor.
Den årliga kostnaden för ifrågavarande pensioner kommer naturligtvis endast
småningom att stiga till 700 kionor och kun naturligtvis tidvis även betydligt
överstiga detta belopp. 1 medeltal torde denna siffra emellertid snarare vara för hög
än för låg.
Beträffande sättet för pensioneringens ombesörjande har lärarlönenämnden
föreslagit, att ansökningar om pension skulle prövas av direktionen
för folkskollärarnas änke- och pupillkassa (punkt 4), att pensionerna
skulle utanordnas av nämnda kassas medel samt att det skulle åligga direktionen
för kassan att varje år hos Kungl. Maj:t till ersättning anmäla
det belopp, som under näst föregående år av kassans medel utbetalts för
ifrågavarande ändamål (punkt 5).
Mot en sådan anordning har folkskolöverstyrelsen icke haft något att
invända. Statskontoret åter har ansett, att pensioneringen borde ombesörjas
av direktionen över småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt;
och om frågan ansåges böra redan nu provisoriskt ordnas, borde enligt statskontorets
mening å riksstatens tionde huvudtitel uppföras ett extra förslagsanslag
till lämpligt belopp att av statskontoret på rekvisition tillhandahållas
nämnda direktion.
Redan förut har jag givit uttryck åt min uppfattning, att lösningen
av frågan om änke- och pupillpensionering för småskollärarpersonalen i
sin helhet bör tills vidare anstå.
Såsom både folkskolöverstyrelsen och statskontoret framhållit, torde i och
för ett definitivt ordnande frågan icke lämpligen kunna utbrytas från sitt
naturliga samband med det till prövning föreliggande förslaget till fullständig
löne- och pensionsreglering för småskollärare. Och att för den
begränsade tid, som kan förutsättas komma att förflyta, innan frågan må
i sådant sammanhang vinna sin lösning, söka genom generella bestämmelser
provisoriskt ordna småskollärarnas familjepensionering synes mig icke
vare sig lämpligt eller av omständigheterna påkallat. Efter vad av den
föregående utredningen i ämnet torde framgå, skulle det säkerligen icke
vara lätt att vid ett sådant provisoriskt ordnande av frågan kunna i allo
genomföra det berättigade kravet, att frågans definitiva lösning icke må
därigenom föregripas. Fog synes mig ock förefinnas för statskontorets uttalande,
att i de säkerligen icke många fall, som, innan frågan får sitt
definitiva avgörande, kunna påkalla understöd från det allmännas sida till
Pensio
neringens
ombe
sörjande.
Departe
mentschefen.
50
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
avliden småskollärares efterlevande, i stället särskild framställning lämpligen
bör göras vid varje dylikt tillfälle. Ett sådant fall föreligger nu i
den förut omnämnda ansökning om understöd, som avlidne småskolläraren
Peterssons änka ingivit till Kungl. Maj:t.
Av det vid förutnämnda motion fogade, i det föregående (sid. 4) omförmälda
intyg av vederbörande kyrkoherde framgår, att Peterssons båda
döttrar, för vilka understöd år 1911 ifrågasattes, äro födda respektive den
2 mars 1896 och den 11 oktober 1898 och således nu överskridit 18 års
ålder. Något understöd för dem synes följaktligen icke numera böra ifrågakomma.
Däremot torde understöd böra tilldelas änkan Thilda Petersson,
som enligt av mig införskaffat intyg från pastorsämbetet i Södra Hestra församling
fortfarande lever ogift och befinner sig i behövande omständigheter.
Beträffande storleken av den pension, som skulle tillkomma ensam
änka, under förutsättning att förberörda pensioneringsfråga för småskollärarpersonalen
skulle vinna en slutgiltig eller provisorisk lösning, hava,
såsom synes av det föregående, olika meningar gjort sig gällande. Statskontoret
har ansett, att pensionen för ensam änka med hänsyn till den
för småskollärare nu stadgade avlöningen borde sättas till allenast 200
kronor. Lärarlönenämnden har föreslagit, att sådan pension måtte få utgå
med 30 procent å det av nämnden föreslagna högsta avlöningsbeloppet för
småskollärare, 1,150 kronor, således med 345 kronor. Efter samma procenttal
på det av folkskolöverstyrelsen i dess förberörda utlåtande den 30
september 1916 förordade högsta avlöningsbeloppet för nämnda lärare,
1,250 kronor, skulle pensionen för ensam änka utgå med 375 kronor.
Då överstyrelsen nu uttalat sig angående en provisorisk anordning av pensioneringen,
har överstyrelsen förmenat, att nämnda pensionsbelopp icke
borde sättas lägre än till 300 kronor.
För det fall, som nu föreligger, torde vara lämpligast att, oberoende
av nu utgående eller föreslagen avlöning för småskollärarpersonalen, söka
finna ett understödsbelopp, som kan anses något så när motsvara understödets
ändamål. Av det anförda synes framgå, att detta belopp lämpligen
kan bestämmas till 300 kronor. Understödet till ifrågavarande änka torde
böra i sin helhet utgå från allmänna indragningsstaten samt tillkomma
henne från och med den 1 januari 1917 under hennes återstående livstid,
så länge hon förbliver ogift.»
Motion il: I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Nilsson i Linnås väckt motion, nr 450, däri hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att småskolläraren Johan Severin Peterssons
änka Thilda Petersson må från och med den 1 januari 1917 under
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
51
sin återstående livstid, så länge hon förblir ogift, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 450 kronor.»
''Till stöd för motionen har anförts följande:
»Ivungl. Maj:t har genom proposition nr 270 till innevarande riksdag föreslagit
beviljande av en pension åt småskolläraren Johan Severin Peterssons änka Thilda Petersson,
att utgå från och med 1917 med ett årligt belopp av 300 kronor. Detta förslag
är grundat bland annat på en motion nr 40 till 1911 års riksdag, samt på en
därefter av änkan Petersson till Kungl. Magt ingiven ansökan.
Av en till motionen fogad bilaga, vilken jämväl finnes intagen i propositionen,
framgår, att änkan Petersson redan vid mannens död fullständigt saknade existensmedel,
och har det därför, allt sedan, varit med ständiga bekymmer och umbäranden
som hon måst kämpa för sin existens. Då hon nu under dessa fem år, som gått sedan
mannens död, icke fått åtnjuta något understöd av staten, samt då man icke här kan
ifrågasätta ett riksdagsbeslut med retroaktiv verkan, anser jag det vara med billighet
och rättvisa överensstämmande att pensionsbeloppet i detta fall sättes något högre än
som eljest hade bort ske.»
Såsom framgår av åberopade statsrådsprotokollet, hade i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag, förslag framställts att för småskollärares
m. fl. änke- och pupillpensionering beräkna under tionde huvudtiteln
på extra stat för år 1918 ett belopp av 5,000 kronor. Vederbörande
departementschef anförde därvid, bland annat, att förslag angående
ordnandet av denna pensionering borde, därest icke betänkligheter
av principiell art både hinder i vägen, föreläggas årets riksdag, men att
erforderlig utredning i ärendet då icke slutförts.
I nu föreliggande yttrande till statsrådsprotokollet meddelar departementschefen,
att berörda utredning fullföljts, men att enligt departementschefens
mening principiella betänkligheter förelåge mot en omedelbar lösning,
vare sig definitiv eller provisorisk, av frågan i dess helhet. Denna
pensionering sammanhängde nämligen på det närmaste med vissa andra
spörsmål, som vore under beredning, och framför allt med frågan om en
definitiv löne- och pensionsreglering för småskollärarpersonalen. Den nu
förevarande pensioneringsfrågan borde enligt departementschefens mening
icke utbrytas från sitt sammanhang med övriga omförmälda frågor. Utredningar
härför hade ännu icke hunnit slutföras, men syntes detta kunna
ske inom en relativt nära framtid. I avvaktan härå borde framställning
göras hos riksdagen för varje särskilt fall, då understöd från det allmänna
kunde ifrågakomma. Ett sådant fall förelåge nu i den ansökning om
understöd, som ingivits av änkan Petersson och som upptagits i Kungl.
Maj:ts proposition.
Aven utskottet anser, att lösningen av frågan om änke- och pupillpensioneringen
för småskollärarpersonalen i sin helhet bör tills vidare anstå.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 39 Käft. (Nr 53). 8
Utskottet.
52
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
Angående
pension åt
extra kronojägaren
S.
Sjöström.
Det torde nämligen icke vara lämpligt, att detta spörsmål för ett definitivt
ordnande utbrytes från dess naturliga samband med det väntade förslaget
till fullständig löne- och pensionsreglering för småskollärare. Icke
heller synes det vara nödigt att i avvaktan härå genom generella bestämmelser
provisoriskt ordna småskollärarnas familjepensionering. Måhända
skulle därigenom frågans definitiva lösning komma att i ett eller annat
avseende föregripas.
Vid bedömande av det nu föreliggande fallet har utskottet därför
funnit sig icke böra närmare granska de principer, som ligga till grund
för den i propositionen omförmäla utredningen, utan har frågan om
understöd åt änkan Petersson ansetts böra bedömas fristående. Av handlingarna
i ärendet framgår, att änkan Petersson redan år 1911 gjort framställning
om utverkande av statsunderstöd. Sedan dess har emellertid
hennes ansökning tillika med frågan om småskollärarnas familjepensionering
i dess helhet varit föremål för närmare utredning och änkan Petersson
har icke kommit i åtnjutande av något understöd. Det har under
sådana förhållanden och utan att detta på något sätt må anses föregripa
det slutliga resultatet av förevarande utredning synts vara överenststämmande
med billighetens fordringar, att understödet till änkan Petersson
må utgå med ett något högre belopp än vad Kungl. Maj:t föreslagit; och
vill utskottet i sådant avseende föreslå, att understödet bestämmes till
400 kronor årligen.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och den i ämnet väckta motionen,
må medgiva, att småskolläraren Johan Severin Peterssons
änka Thilda Petersson må från och med den 1
januari 1917 under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver ogift, å allmänna indragningsstaten uppbära
ett årligt understöd av fyrahundra kronor.
V, Ang. jordbruksdepartementet.
ll:o) I en till riksdagen den 27 april 1917 avlåten proposition, nr
, 289, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att extra kronojägaren Sven Sjöström må från och med
år 1918 under sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension av 375 kionor.
Hankoutskottets utlåtande Nr 53.
53
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört följande:
»I
skrivelse den 3 mars 1917 har domänstyrelsen anmält, att jägmästaren
i Mala revir hos styrelsen hemställt, att pension måtte utverkas
åt extra kronojägaren Sven Sjöström, vilken från och med år 1893 tjänstgjort
inom förutvarande Norsjö revir såsom extra kronojägare och extra
bevakare under i medeltal 8 månader årligen mot arvode, som småningom
höjts. från 60 till 90 kronor för månad. På grund av reumatism och
nervsjukdom kunde Sjöström nu icke anses fullt tjänstduglig utan måste
lämna rum åt yngre kraft, varvid han, så snart hans tjänstgöring å reviret
upphörde, stode utan existensmöjlighet.
Jägmästarens skrivelse åtföljes av dels frejdbetyg, som visar, att Sjöström
är född den 3 oktober 1847 och alltså nära 70 år gammal, dels intyg
från . vederbörande kyrkoherde, att han fört en hedrande vandel och
vore förtjänt av att nu på ålderns dagar erhålla som understöd för sina
levnadsbehov en tillräcklig pension, dels ock ett intyg från vederbörande
överjägmästare, enligt vilket Sjöström städse skött sina åligganden på ett
troget och nitiskt sätt samt alltid fört en hedrande vandel och därigenom
gjort sig förtjänt av sina förmäns och allmänhetens förtroende och aktning.
Domänstyrelsen erinrar, att riksdagen år 1915 beviljat en årlig pension
å 375 kronor åt förre extra kronojägaren i Norsjö revir Per Johan
Boström, vilken då uppnått en ålder 76 år och tjänstgjort i skogsstaten
27 år, samt framhåller, att den ansökning, som nu av vederbörande jägmästare
gjorts beträffande extra kronojägaren Sjöström, torde innebära ett
analogt fall. Sjöström hade plikttroget och nitiskt skött sina åligganden
under en tjänstetid av mer än 23 år samt fört en hedrande vandel och
stode nu vid en ålder av nära 70 år, då han till följd av sjukdom icke
längre vore tjänstduglig utan måste avgå från sin tjänst, utan existensmöjligheter.
Ehuru Sjöströms såväl tjänstgöringstid som ålder icke vore fullt så
höga som omförmälde Boströms, ansåge styrelsen de fördyrade levnadsomkostnaderna
tala för önskvärdheten av att även Sjöström tillerkändes
en pension av 375 kronor årligen, vilket belopp syntes vara det minsta,
som erfordrades för hans uppehälle.
Styrelsen har därför hemställt, att Sjöström måtte beviljas rätt att
från och med år 1818 å allmänna indragningsstaten under sin återstående
livstid uppbära en årlig pension av 375 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 14 april 1917 tillstyrkt denna framställning.
Jag biträder myndigheternas förslag. Då här icke är fråga om den
Utskottet.
Angående
pension åt
förre tillförordnade
domänintendenten
M. F.
Rodhes änka
Alfhikla
Beata Rodhe,
född von
Mentzer.
Angående
understöd åt
vice kommissions/antmöiaren
A. E.
O. Modée.
54 Bart ko u t sko Hett; utlåtande Nr 53.
ordinarie pensioneringen av skogsstaten personal utan om understöd åt en
extra befattningshavare, synes det mig riktigt att, såsom myndigheterna
föreslagit, pensionen må utgå från allmänna indragningsstaten.»
Med hänsyn till de ömmande omständigheter, som i förevarande fall
föreligga, och under åberopande därav att innevarande års riksdag i likartade
fall beviljat ett belopp av 400 kronor, har utskottet ansett pensionen
böra bestämmas till nämnda belopp.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att extra kronojägaren
Sven Sjöström må från och med år 1918 under
sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension av fyrahundra kronor.
12:o) i en till riksdagen den 27 nästlidna april avlåten proposition,
nr 290, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att förre tillförordnade
domänintendenten, f. d. kaptenen Magnus Fredrik Rodhes änka
Aifliildo Beata Rodhe, född von Mentzer, må från och med mars månad
innevarande år under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt
nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 50() kronor.
Beträffande den i ärendet förebragta utredningen tillåter sig utskottet
hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag.
Utskottet, som icke funnit något att erinra emot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, hemställer,
att riksdagen må medgiva, att förre tillförordnade
domänintendenten, f. d. kaptenen Magnus Fredrik Rodhes
änka Alfhild Beata Rodhe, född von Mentzer, må från
och med mars månad innevarande år under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av femhundra kronor.
13:o) I en till riksdagen den 27 april 1917 avlåten proposition, nr
325, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt'' utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att vice kommissionslantmätaren i Kalmar län Alfred
Ernst Oskar Modée må från och med den 1 januari 1917 under sin åter
-
Bankoutskottets utlåtande Nr ,r>3.
55
stående livstid åtnjuta årligt understöd från allmänna indragningsstaten
till belopp av 1,200 kronor.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört följande:
»Hos
Kungl. Maj:t har vice kommissionslantmätaren Alfred Ernst
öskar Modée anhållit om pension. Vid ansökningen fogade handlingar
utvisa, att sökanden, som är född den 15 juni 1858 och alltså nästa födelsedag
uppnår en ålder av 59 år, avlade lantmäteiiexamen den 19 maj
1884 och konstituerades till lantinäteriauskultant den 12 april 1887.
Sedan han därefter varit såsom medhjälpare i tjänsten anställd hos särskilda
lantmätare, konstituerades han den 7 maj 1896 till vice kommissionslantmätare
i Västernorrlands län. Den 15 juli 1899 transporterades
han till Kalmar län, där han fortfarande har sin verksamhet. Sökanden
räknar alltså en tjänstetid av 30 år, därav nära 21 år såsom vice kommissionslantmätare.
Enligt bifogat läkarbetyg lider sökanden av kronisk
reumatism i bägge fotterna samt utbredda åderbråck å bägge underbenen,
vadan han för närvarande är och helt säkert för all framtid torde komma
att bliva oförmögen att sköta de yttre göromålen av sin tjänst.
Sökanden har uppgivit, att han på grund av sin sjuklighet och oförmåga
att röra sig på fältet vore urståndsatt att ens med de minsta anspråk
på livet försörja sig som praktiserande lantmätare. Han hade vid
många tillfällen under senare år varit alldeles utblottad.
Lantmäteristyrelsen har med skrivelse den 18 april 1917 överlämnat
Modées ansökning och för egen del anfört, att sökandens verksamhet så
som på eget ansvar arbetande lantmätare varit av jämförelsevis mindre
omfattning, vartill hans tilltagande sjuklighet givetvis varit en bidragande
orsak. Denna omständighet i förening med att hans förhållande i tjänsten
icke varit utan anmärkning hade föranlett, att lantmäteristyrelsen vid den
år 1909 genomförda omorganisationen av lantmäteristaten i orterna icke
ansett sig böra uppföra honom å förslag till distriktslantmätartjänst.
Befordran till kommissionslantmätare hade Modée icke sökt. Sökandens
oförmåga att röra sig på fältet hade gjort, att hans verksamhet under de
senaste åren hastigt minskats, och Modées arbetsförteckningar visade, att
arvodena för åt honom uppdragna lantmäteriförrättningar, från att år
1900 hava uppgått till omkring 2,100 kronor, år 1915 nedgått till omkring
500 kronor. Då Modée med hänsyn till hans ålder och beskaffenheten
av hans föregående verksamhet icke lämpligen kunde anställas såsom
extra biträde vare sig inom lantmäteristyrelsen eller å något läns
lantmäterikontor, ansåge styrelsen därför, med behjärtande av sökandens
56
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
Departe
mentschefen.
Utskottet.
nödställda belägenhet, sig höra tillstyrka bifall till hans anhållan om pension.
Angående pensionens storlek ansåge lantmäteristyrelsen, med hänsyn
till vad styrelsen anfört rörande sökandens tjänsteverksamhet, sig böra
föreslå ett något lägre belopp än som på grund av beslut av 1885 års riksdag
tillerkänts kommissionslantmätare, eller 1,600 kronor. Pensionen syntes
dock ej höra bestämmas lägre än till 1,200 kronor, vilket belopp syntes
vara det minsta, varmed sökanden i närvarande tid kunde beredas en
nödtorftig bärgning.
Statskontoret har i utlåtande den 23 april 1917 med hänsyn till vad
handlingarna innehölle funnit starka billighetsskäl föreligga att i detta
fall söka utverka något årligt understöd. Mot det av lantmäteristyrelsen
föreslagna understödsbeloppet hade statskontoret icke något att erinra.
Med avseende på föreliggande omständigheter syntes understödet böra få
åtnjutas från och med ingången av år 1917.
Såsom vice kommissionslantmätare har sökanden icke någon avlöning
av statsmedel och kan icke heller få sig tillerkänt något av de pensionsrum,
som 1885 ''års riksdag inrättade för kommissionslantmätare. I betraktande
av sökandens ganska långa tjänstgöring inom lantmäteristaten
samt hans sjuklighet och bekymmersamma belägenhet anser jag mig kunna,
lika med myndigheterna, tillstyrka, att ett årligt understöd av statsmedel
beredes honom. I avseende å beloppet och tiden, från vilken understödet
må utgå, instämmer jag med statskontoret.»
Såsom av handlingarna framgår, är Modée visserligen icke berättigad
till pension av statsmedel. Enligt utskottet mening föreligga emellertid
i detta fall starka billighetsskäl för beredande av något understöd åt honom;
och har utskottet därför ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, må medgiva, att vice kommissionslantmätaren
i Kalmar län Ålfred Ernst Oskar Modée
må från och med den 1 januari 1917 under sin återstående
livstid åtnjuta årligt understöd från allmänna
indragningsstaten till belopp av ettusen tvåhundra
kronor.
Bankoutskottets utdtande Nr 53.
57
14:o) I en inom andra kammaren av herr Hellberg i Lycksele väckt,
motion, nr 7, anföres följande:
tj.. »Härmed far jag vördsamligen föreslå, att avlidne kronojäguren Mårten Erik
Hänströms änka, Ingrid Kristina Hänström, född Åström, i Fredrika kyrkoby, som
lever under ekonomiskt betryck, måtte beredas någon förhöjning i den pension, som
hon åtnjuter från civilstatens änke- och pupillkassa.
Kronojäguren Mårten Erik Hänström, som var född den 14 maj 1847, blev an1*000*
^ kronojägare år 1867, vilken tjänst han sedan innehade till i september
1908. På grund av sjukdom måste han hava vikarie de sista åren. Till följd av
denna sin sjukdom blev han av vederbörande överordnade myndighet i maj 1908 anmodad
att inkomma med avskedsansökan och blev därefter tillerkänd en årlig pension
av 500 kronor. Han avled den 25 oktober 1910 och efterlämnade änka i fattiga omständigheter.
Hade kronojägaren Hänström till följd av sjukdom ej måst avgå från sin tjänst
före den i lagen av 11 oktober 1907 bestämda levnadsåldern eller 65 år, utan fått
begagna sig av vikarie till ingången av 1909, då den nya löneregleringen för sko<rsstäten
trädde i kraft, hade änkans ställning blivit något förmånligare. Då kronojägarnes
delaktighetsbelopp i civilstatens änke- och pupillkassa enligt förut fällande
bestämmelser endast var 500 kronor, blev Hänströms änka tillerkänd en årlig pension
av 100 kronor. Enligt den nya staten hade Hänströms pension blivit 900 kronor och
änkans 180 kronor.
0 Den pension a 100 kronor, som änkan Hänström sålunda för närvarande uppbär,
maste med hänsyn till det nuvarande låga penningvärdet och de nu rådande dyra
levnadsomkostnaderna betecknas såsom allt för otillräcklig för att ens kunna fylla de
rimligaste krav på ett existensminimum.
Änkan Hänström är nu över 72 år och sjuklig. Av ett av kyrkoherden i förSäiiilingen
och av ordförandena i vederbörande kommunalstämma och kommunalnämnd
utfärdat intyg framgår, att änkan Hänström är medellös och saknar möjlighet att själv
försörja sig samt att hon i sin hemort är känd för att alltid ha fört en hederlig
vandel.
Då änkan Hänström efter allt att döma går nöd till mötes under nuvarande omständigheter,
då pensionsbeloppet nämligen icke torde stå i rimligt förhållande till nu
gällande levnadsomkostnader, får jag vördsamt hemställa att riksdagen ville besluta,
att avlidne kronojägaren Mårten Erik Hänströms änka, Ingrid Kristina Hänström,
född Aström, i Fredrika kyrkoky a,v Västerbottens län, mätte tillerkännas eu årliotilläggspension,
av 80 kronor att utgå från och med 1 januari 1917».
Vid motionen finnas fogade förutom däri åberopade intyg här nedan
intagna bilagor.
Till överjägmästaren i Umeå distrikt.
Sedan lag angående vissa tjänstinnehavares rätt till pension den it oktober
1907 trätt i kraft från och med innevarande år och i följd därav nya bestämmelser
nu äro gällande angående tjäustinnehavares skyldighet att från tjänsten avgå, vill
kungl. domänstyrelsen, under erinran att förenämnda lag gäller bland andra samtliga
Angående
tilläggspension
åt
Lron-tjägaren
M. E.
Hänströma
änka Ingrid
Kristina
Hänström,
född Aström.
58
Bankoutskottels utlåtande Nr 53.
Domän
styrelsen.
kronojägare samt de skogsrättare, som antagits å sina befattningar efter ingången
av april månad år 1900, härmed anmoda Eder att senast den 1 nästkommande maj
till kungl. styrelsen insända förteckning över de kronojägare och skogsrättare, som äro
skyldiga att under innevarande år avgå från sina befattningar.
I sådant avseende vill kungl. styrelsen erinra därom, att betjänte vid den
lokala skogsförvaltningeu äro skyldiga från tjänsten avgå vid uppnådda 65 levnadsår,
oberoende av tjänsteårens antal, men att sådan tjänstiunehavare, som icke uppnått
nyss sagd ålder, likväl är skyldig avgå, om han under 5 på varandra följande år i
följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra och för framtiden
finnes vara till tjänstgöring oförmögen. Befinnes skogsbetjänt vara av sjukdom eller
minskad arbetsförmåga urståndsatt att på (it tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden,
och har ban tillika uppnått en levnadsålder av minst 63 år, äger Konungen
förklara sådan tjänstinnehavare skyldig att från tjänsten avgå.
Den förteckning kungl. domäustyrelsen sålunda motser bör vara åtföljd av
så fullständiga uppgifter, att kungl. styrelsen blir i tillfälle kontrollera desammas
riktighet.
Skogsbetjänte, som befinnas vara skyldiga att från tjänsten avgå, skola genom
Eder anmodas inkomma med avskedsansökan, åtföljd av frejdebetyg och styrkt avskrift
av handling, utvisande sökandens första antagande i allmän civil tjänst.
Stockholm den 31 mars 1908.
Th. Örtenblad. Fr. Giöbel.
Alarlin Rasch.
Angående uppgifter om kronojägare och skogsrättare, som enligt nya pensionslagen
äro skyldiga avgå under år 1908.
Bestyrkes å tjänstens vägnar.
Erik Geete.
Till kronojägaren M. E. Hänström.
Med bifogande av avskrift utav kungl. domänstyrelsens skrivelse den 31 sistlidne
mars, varav framgår, att I ären skyldig att redan nu avgå från Eder innehavande
tjänst vid skogsstaten, får jag härmed anmoda Eder att hit snarast möjligt
inkomma med till kungl. domänstyrelsen ställd avskedsansökan, som skall vara åtföljd
av dels frejdebetyg, dels ock av styrkt avskrift av den handling, varigenom
Edert första antagande i allmän civil tjänst ägde rum.
Umeå den 4 maj 1908.
Axel Egerström.
Domänstyrelsen, som av statskontoret anmodats att yttra sig i ärendet,
har i avgivet utlåtande anfört följande:
»De av motionären lämnade uppgifterna synas vara riktiga. Dock framgår det
icke av motionärens utredning, att kronojägaren Hänströms sjuklighet varit så stor,
Hanlcoutskottets utlåtande Nr 53.
59
att lian, efter att under area närmast före 1898 varit tjänstledig 3 ä 6 månader årligen,
vant för sjukdom ledig under tiderna från den 20 maj 1898 till den 1 september 1900
och från den 15 september 1902 till dess avsked blev honom beviljat med september
månads utgång 1908. Att den nya pensiouslagen av den 11 oktober 1907 medförde
nödvändigheten för Hänström att begära sitt avsked, innan han kom i åtnjutande av
de löne- och pensionsförmåner, som medföljde den lör skogsstaten år 1909 inträdande
nya löneregleringen, och varigenom hans änka också kommit i en sämre ställning,
såsom motionären påpekat, var i förevarande fall eu ogynnsam omständighet, men likväl
formellt riktigt. I samma eller måhända i än högre grad ofördelaktiga pensionsläge,
som änkan Hänström torde flera kronojägareänkor med allenast 100 kronor i
årlig pension, men utan möjlighet att av några sina vuxna barn erhålla hjälp för sitt
uppehälle, vara. Kungl. styrelsen, som icke har något att erinra mot ett bifall till
motionen, finner det därför i sin ordning, att om i förevarande fall ökad pension skall
beredas ifrågavarande kronojägareäuka, motsvarande förmån borde komma övriga kronojägareänkor
med lägre pension än 180 kronor om året till del. Huru många och vilka
dessa äro, därom torde styrelsen över civilstatens änke- och pupillkassa kunna lämna
utredning.»
För egen del har statskontoret anfört:
»Med hänsyn till vad domänstyrelsen i här inlagd skrivelse av den 12 nästlidne
mars anfört angående den i motionen nr 7 i andra kammaren gjorda framställning om
tilläggspension åt kronojägaren Mårten Erik Hänströms änka Ingrid Kristina Hänström,
född Åström, samt med åberopande av sitt den 24 sistlidne februari avgivna underdåniga
utlåtande med utredning i fråga om pensionsförhöjning åt behövande änkor
efter statstjänare m. m., anser sig statskontoret icke kunna för änkan Hänström förorda
någon annan höjning i den till henne nu utgående pension än som kan komma
med benne jämnställda pensionstagare till del.»
Med hänsyn till den i motionen förebragta utredningen anser utskottet,
att någon höjning av änkan Hänströms nuvarande pension bör
beviljas, och har utskottet därvid icke haft något att erinra mot det av
motionären i sådant avseende föreslagna beloppet 80 kronor. Den ifrågavarande
tilläggspensionen torde böra anvisas att utgå å allmänna indragningsstaten
från och med innevarande års början.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11: 7, må medgiva, att kronojägaren Mårten Erik Hänströms
änka, Ingrid Kristina Hänström, född Åström, i
Fredrika kyrkoby av Västerbottens län, må — utöver
den henne från civilstatens änke- och pupillkassa tillkommande
pension — å allmänna indragningsstaten erBihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 39 käft. (Nr 53). 9
Statskontoret.
Utskottet.
60
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
hålla en årlig tilläggspension av åttio kronor att utgå
från och med 1 januari 1917, så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förbliver.
Stockholm den 22 maj 1917.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Reservationer.
Vid punkt l:o,
angående understöd åt maskinisten B. E. T. Svenssons minderåriga
barn:
af herr Vahlquist, som anfört följande:
»Då tilldelande av understöd till änka med barn på sätt Kungl. Maj:t
och utskottet i detta fall föreslagit icke överensstämmer med de grunder,
vilka i allmänhet pläga av riksdagen i likartade fall tillämpas och då ett
bifall till utskottets förslag skulle medföra, att änkan vid den tidpunkt,
då understödet till barnen helt och hållet upphörde och hon närmade sig
den levnadsålder, då arbetsförmågan börjar avtaga, skulle försättas i en
för sitt livsuppehälle bekymmersam ställning, hemställer jag, att riksdagen
måtte besluta,
att maskinisten vid garnisonens i Boden vattenledningsverk B. E. T.
Svenssons änka Ida Maria Svensson, född Flodin, samt makarnas minderåriga
barn Arnold Teodor, Greta Matilda, Tord Adolf och Stig Bror må
från allmänna indragningsstaten åtnjuta understöd, änkan Svensson tre
hundra kronor samt vart och ett av barnen ett hundra kronor att från
1917 års början årligen utgå till änkan Svensson, så länge hon lever ogift,
och till vart och ett av barnen till dess det uppnått 18 års ålder», samt
av herrar Wickman, Kristensson, Berg i Munkfors, Molin, Sandler och
Jonsson i Gumboda, vilka instämt med herr Vahlquist:
Vid punkt 5:o),
angående understöd åt fodermarsken H. F. E. lngvarssons änka Maria
Ingvarsson, född Olsson, och minderåriga barn.
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
61
av herr Vahlquist, som anfört följande: »Då jag anser, att det av utskottet
föreslagna understödsbeloppet såväl för änkan som framför allt för
barnen är väl knappt tillmätt, och då härtill komma synnerligen ömmande
omständigheter, hemställer jag, att riksdagen måtte besluta,
att fodermarsken H. F. E. Ingvarssons änka Maria Ingvarsson, född
Olsson, och makarnas tre minderåriga barn må från och med den 1 februari
1917 å allmänna indragningsstaten åtnjuta årliga understöd, änkan
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd med 300 kronor om
året samt vart och ett av barnen intill uppnådd ålder av 18 år med 100
kronor årligen.» samt
av herrar Wickman, Kristensson, Bert) i Munkfors, Molin, Carlson i
Herrljunga, Sandler och Jonsson i Gumboda, hvilka instämt med herr
Vahlquist.
Vid punkt 8:o),
angående pensioner till vissa vid statens järnvägsbyggnader anställda
eller förut anställda förmän och arbetare m. m.
av herrar Wickman, Kristensson, Berg i Munkfors, Edbom och Bäcklund.
<
Herr Neiglick har begärt få antecknat, att han icke deltagit i behandlingen
av punkterna 1 och 5.