Bankoutskottets utlåtande Nr 48.
1
Nr 48.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1917 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av ett lån för restaurering av Vadstena klosterkyrka.
I en till riksdagen avlåten, till bankoutskottet hänvisad proposition,
nr 351, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att det räntefria
lån från riksgäldskontoret å 16,000 kronor, som enligt beslut av 1898 års
riksdag beviljats Vadstena och S:t Pers församlingar till fullbordan av
Vadstena klosterkyrkas restaurering, må avskrivas, sedan församlingarna
på sätt, som av Kungl. Maj it godkännes, styrkt, att lånet blivit i sin helhet
använt för därmed avsett ändamål.
Till stöd för ifrågavarande framställning åberopas utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 4 maj 1917, däri föredragande
departementschefen anfört följande:
»Vadstena och S:t Pers församlingar hava, jämlikt beslut å kyrkostämma
den 3 april 1917, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte till 1917 års riksdag
avlåta proposition om avskrivning av ett för restaurering av Vadstena
klosterkyrka av riksdagen år 1898 församlingarna beviljat räntefritt lån
från riksgäldskontoret å 16,000 kronor.
Innan jag närmare redogör för framställningen, anhåller jag få lämna
följande upplysningar rörande frågans förhistoria.
Då den gamla stadskyrkan i Vadstena vid början av 1800-talet befann
sig i ytterst bristfälligt skick, mottogs Vadstena klosterkyrka, som
sedan reformationen varit svenska statens egendom, genom kontrakt år
1825 för evärdlig tid i befintligt skick av Vadstena och S:t Pers församlingar
med skyldighet för församlingarna att mot vissa mindre förmåner,
däribland ett kontant bidrag av 5,000 riksdaler banko, iståndsätta klosterkyrkan
och sedermera sorgfälligt vårda och underhålla densamma. Kyrkan
Bihang till riksdagms protokoll 1917. 8 samt. 35 käft. (Nr 48.) 1
o
Bankoutskottets utlåtande Nr 48.
användes sedan för församlingarnas gudstjänster. Vid en år 1881 verkställd
besiktning visade det sig emellertid, att församlingarna endast ofullständigt
förmått fullgöra sina i avseende å kyrkan åtagna förbindelser, i
det å byggnaden befunnos så betydande bristfälligheter, att en omfattande
restaurering ansågs nödvändig.
1 anledning härav gjorde församlingarna, som enligt lämnad uppgift
för kyrkans underhåll under åren 1830—1883 utgivit tillsammans 35,118
kronor 57 öre, underdånig framställning först om statsbidrag till restaureringen
samt därefter om befrielse från skyldigheten att underhålla kyrkan,
på det församlingarna måtte komma i tillfälle att i stället uppföra
en till storlek efter deras relativt låga folkmängd avpassad kyrka.
Beträffande dessa framställningar uttalade dåvarande departementschefen
till det vid 1891 års statsverksproposition fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden den 12 januari 1891, punkten 25,
att det måste erkännas, att framställningarna vilade på grunder, vilkas
betydelse ej kunde annat än behjärtas. Tvivelsutan innebar församlingarnas
åtagande i avseende å klosterkyrkan vida större tunga än någon av kontrahenterna
förutsatte, och det understöd, som lämnats församlingarna av staten,
måste anses ringa i förhållande till den åtagna förpliktelsens omfattning,
vartill såsom ett synnerligen bevekande skäl komme hänsynen till deras betryckta
ekonomiska förhållanden. På departementschefens framställning
föreslog också Kungl. Maj:t 1891 års riksdag att till restaurering av Vadstena
klosterkyrka i huvudsaklig enlighet med därför uppgjord plan samt
under den tillsyn och kontroll, Kungl. Maj:t bestämde, bevilja ett anslag
av 100,000 kronor, med villkor att församlingarna tillsköte det belopp, som
utöver sagda anslag för restaureringsarbetet erfordrades. Denna framställning
bifölls av riksdagen.
Efter det församlingarna förklarat sig ingå på det av riksdagen vid
anslaget fästade villkor, tog restaureringsarbetet sin början år 1892 och
utfördes av kyrkorådet genom en av detsamma utsedd byggmästare och
under överintendentsämbetets kontroll. Den ursprungliga restaureringsplanen,
som beräknades kräva en kostnad av 150,000 kronor, undergick
sedermera med medgivande av 1894 års riksdag vissa förenklingar.
Som det emellertid enligt sedermera verkställd utredning visade sig,
att utöver för ändamålet tillgängliga medel ett belopp av 16,058 kronor
85 öre erfordrades för restaureringsarbetets förande till slut, anhöllo församlingarna,
under hänvisning, bland annat, till sin oförmåga att överskrida
det bidrag av 46,510 kronor, de enligt berörda utredning redan
lämnat, om utverkande hos 1898 års riksdag av ett ytterligare anslag å
Banko utskott eU utlåtande AV 48.
3
16,058 kronor 85 öre, på det att kyrkans restaurering måtte kunna bringas
till fullbordan. Sedan överintendentsämbetet tillstyrkt berörda framställning
under anförande, bland annat, att de redan utförda arbetena blivit
verkställda med synnerlig noggrannhet och sakkunskap samt under iakttagande
av all den sparsamhet, som varit förenlig med strävandet att erhålla
ett i varje avseende fullgott arbete, samt att de arbeten, till vilkas
verkställande medel saknades, uppenbarligen vore av beskaffenhet att varken
kunna undanskjutas eller ens i någon nämnvärd mån förenklas, ävensom
att de för samma arbeten beräknade omkostnader från ämbetets sida icke
givit anledning till anmärkning, föreslog Kungl. Maj:t i 1898 års statsverksproposition,
punkten 99, riksdagen att till fullbordande av Vadstena
klosterkyrkas restaurering på extra stat för år 1899 bevilja ett belopp av
16,000 kronor.
I anledning härav uttalade riksdagen, att då 1891 års riksdag vid beviljande
av förenämnda anslag å 100,000 kronor fäst det villkor, att församlingarna
skulle tillskjuta det belopp, som utöver sagda anslag för ifrågavarande
restaureringsarbete erfordrades, samt riksdagen funne det vara
av vikt, att ett dylikt vid anslags beviljande av riksdagen uppställt villkor
icke eftergåves, helst ett sådant eftergivande sedermera skulle kunna åberopas
till stöd för anspråk av liknande art som det nu framställda, riksdagen
ansett något ytterligare statsanslag för ändamålet icke böra beviljas.
För att emellertid bereda församlingarna möjlighet att fullborda restaureringsarbetet
hade riksdagen ansett sig böra medgiva, att Vadstena och
S:t Pers församlingar finge, till fullbordan av Vadstena klosterkyrkas restaurering,
såsom räntefritt lån, att av riksgäldskontor utbetalas, bekomma
ett belopp av 16,000 kronor med skyldighet för församlingarna att senast
från och med det elfte året efter lånets utbetalande årligen återgälda
minst en tiondel av lånebeloppet.
Sedan församlingarna, under åberopande att amorteringen av ifrågavarande
lån skulle börja år 1908, anhållit om avlåtande av proposition till
riksdagen därom, att, i händelse lånet icke kunde få helt och hållet avskrivas,
amorteringen måtte få uppskjutas ytterligare tio år, föreslog Kungl.
Maj:t i särskild proposition den 31 januari 1908, nr 26, att återbetalningen
av lånet finge verkställas med minst en tiondel av lånebeloppet
årligen senast från och med år 1918, vilket också av riksdagen bifölls.
Efter det församlingarna uti underdånig ansökning, varom beslut fattats
å kyrkostämmor den 22 augusti 1916 och den 20 januari 1917 och varöver
tillstyrkande yttranden avgivits av domkapitlet i Linköping och Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län, gjort framställning om ut
-
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 48.
Ansökning af
Vadstena och
S:t Pels församlingar.
Departe
mentschefen.
verkande av riksdagens tillstånd till ifrågavarande låns förlängning under
ytterligare tio år, hava församlingarna nu, enligt vad jag redan omnämnt,
jämlikt beslut å kyrkostämma den 3 april 1917 anhållit, att Kungl. Maj:t
måtte till 1917 års riksdag avlåta proposition om avskrivning av samma
lån. Till stöd härför anföres följande:
Vadstena klosterkyrka, vars restaurering medfört en sammanlagd kostnad av 189,000
kronor, både år 1898 åter öppnats för offentlig gudstjänst. Kyrkan vore fortfarande
svenska statens egendom och ett av vårt folks värdefullaste fornminnen, och det torde
därför ej synas obilligt, att staten fortfarande bidroge till hennes underhållande.
Församlingarna värderade visserligen högt sin kyrka men hade dock funnit henne
rätt olämplig såsom gudstjänstlokal, då hon på grund av sin ansenliga storlek ej utan en
kostnad, som överstege församlingarnas krafter, kunde under vintertiden uppvärmas, vadan
under denna årstid andra lokaler måste användas för gudstjänsterna.
Församlingarnas ekonomiska ställning framginge av följande uppgifter: Vadstena
stad hade vid 1915 års slut eu skuldsumma av 481,712 kronor 23 öre och S:t Pers
socken vid samma tid en skuld av 7,500 kronor samt båda församlingarna gemensamt
skuld för kyrkan av 54,750 kronor och för skolan av 74,343 kronor 80 öre. De kommunala
utskylderna utgjordes under år 1917 inom Vadstena stad med 6 kronor 80 öre
per 100 kronors inkomst och inom S:t Per med 7 kronor 8 öre per 100 kronors inkomst.
I ärendet hava företetts vederbörliga intyg rörande församlingarnas
ekonomi, vilka intyg bestyrka de i förevarande hänseende i ansökningen
lämnade uppgifter.
Uti infordrade underdåniga utlåtanden, dagtecknade respektive den 18
och den 27 april 1917, hava domkapitlet och Kungl. Majrts befallningshavande
tillstyrkt bifall till sist omförmälda ansökning.
Vidare hava fullmäktige i riksgäldskontoret, efter anmodan, till ecklesiastikdepartementet
inkommit med yttrande av den 3 maj 1917, däri jämväl
fullmäktige förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till'' församlingarnas
ansökan om avskrivning av ifrågavarande lån.
Ingen tvekan föreligger därom, att skyldigheten att underhålla Vadstena
klosterkyrka kontraktsenligt åligger Vadstena och S:t Pers församlingar.
Då staten det oaktat för kyrkans restaurering lämnat dels ett anslag
å 100,000 kronor, dels ock ett räntefritt lån å 16,000 kronor, kan det
ju tyckas, att därmed från statens sida visats allt det tillmötesgående, som
skäligen kan begäras.
Vid frågans bedömande torde emellertid det största avseende böra
fästas vid den särställning, som Vadstena klosterkyrka intager såsom ett
av vårt lands största och mest intressanta historiska minnesmärken — en
omständighet, som synes mig väl motivera även mycket långt gående upp
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 48.
5
offringar från statens sida, i synnerhet som kyrkan alltjämt måste anses
vara statens egendom och endast nyttj anderätten till densamma upplåtits
till församlingarna. Det bör även framhållas, att församlingarna i förhållande
till sin bärkraft lämnat ingalunda obetydliga bidrag till kyrkans
restaurering och underhåll. Av ovan lämnade redogörelse framgår vidare,
att församlingarna tryckas av skulder till betydande belopp, varför en
amortering av lånet otvivelaktigt skulle för församlingarna medföra stora
svårigheter. Såsom framgår av ovan lämnade redogörelse har ansökningen
om avskrivning av lånet också rönt understöd av samtliga de i ärendet
hörda myndigheterna.
Med hänsyn till dessa omständigheter har jag ansett mig kunna förorda
den gjorda framställningen om lånets efterskänkande. Församlingarna
torde emellertid, innan avskrivning sker, böra på sätt, som av Kungl.
Maj:t godkännes, styrka, att lånet blivit i sin helhet använt för det därmed
avsedda ändamålet.»
Utskottet, som på de i statsrådsprotokollet anförda skäl funnit sig
böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning, hemställer,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 351
må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 14 maj 1917.
På banko utskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Hedenstierna, friherre Langcnskiöld, Ekman, Wlekman,
Boberg, Jönsson, Sandler och Norman samt
av andra kammaren: herrar Kristensson, Vahlquist, Berg i Munkfors, Olsson i
Blädinge, Söderberg i Hobborn, Carlson i Herrliunga, Edbom och Jonsson i Gutnboda.