Bankoutakottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1917 kl. 8 e. m

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 §
1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911
om hankrörelse.

I en till riksdagen avlåten, den 16 april 1917 dagtecknad proposition,
nr 249, som hänvisats till bankoutskott^ förberedande behandling, bär
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av
statsrådsprotokollen över finansärenden för den 4 och den 16 april 1917
samt av i lagrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här
nedan intagna

Förslag

till

Lag

om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom.
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att vad i 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom.
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse finnes stadgat icke skall i fråga
om bankbolag, vars egna fonder uppgå till minst fem miljoner kronor,
äga tillämpning under tiden intill den 1 juli 1918, där ej Konungen
dessförinnan annorledes förordnar.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 23 höft. (Nr 33.)

1

Svenska bankföreningens

styrelse.

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Till ovanberörda statsrådsprotokoll den 4 april 1917 har departementschefen
i ärendet anfört följande:

»I en till Kungl. Maj:t den 16 mars 1917 ingiven skrivelse har
svenska bankföreningens styrelse anfört följande:

»Jämlikt 49 och 165 §§ i lag om bankrörelse den 22 juni 1911 må banks
inlåning ej överstiga fem gånger beloppet av bankens egna fonder. Denna bestämmelse,
viiken i lagstiftningen infördes år 1911, är efter vad som framgår av 1907
års bankkommittés betänkande avsedd att trygga bankernas soliditet. Redan kommitterade
framhålla emellertid i betänkandet, att lagstiftningen i detta hänseende icke
kan utöva något avgörande inflytande, och det lärer väl knappast kunna förnekas
att, om också i en bank liksom i varje annat affärsföretag omslutningen med hänsyn
till företagets solvens bör stå i ett visst förhållande till det egna kapitalet, det
dock starkt kan ifrågasättas, huruvida härför några gränser kunna och böra av lagstiftningen
uppdragas, då begiänsnjngen i stället torde vara något som bör av ledningen
avgöras med tagen hänsyn till beskaffenheten av tillgångarna och arten av
rörelsen.

Om därför redan under normala förhållanden invändningar kunna göras mot
förut berörda legala begränsning, så gäller detta än mer under de förhållanden,
som förorsakats av det nu pågående kriget. Därigenom att ett ej oväsentligt antal
företag i vårt land å ena sidan kunnat till gynnsamma priser realisera lager och
tillgångar, men å andra sidan icke sett sig i stånd att anskaffa nya sådana, härpå
många håll en riklig penningtillgång uppstått, vilken som naturligt är sökt sig
väg till bankerna. Bäst kommer detta till synes vid en granskning av omslutningssummorna
för de privata bankbolagen vid slutet av ett vart av de senast förflutna
fem åren. Enligt de av bankinspektionen publicerade rapporterna utgjorde dessa

1912 ........................................................... 2,717.128,364 kronor

1913 ........................................................... 2,848,113,200 »

1914 ........................................................... 3,035,157,467

1915 ............................................................ 3,372,435,311 »

1916 .......................................................... 4,113,192,101 * .

Bankernas omslutning var således nära nog en halv gång till så stor 1916
som den var fyra år dessförinnan, och på sätt av siffrorna framgår är det egentligen
under de två sista åren, som den egentliga stegringen skett, i det ökningen
under 1915 och 1916 uppgår till mer än en tredjedel av totalbeloppet vid ingången
av förstnämnda år.

Den stora ökningen av omslutningssummorna har vållat att de flesta banker
till följd av förut berörda bestämmelse i banklagen sett sig nödsakade öka sina
fonder. Det vill emellertid synas som om den stora ökningen av insättningar ännu

Bankoutskottets utlåtande Nr 33. 3

ej nätt sin kulmen. En ytterligare stegring torde vara att förvänta, och en sådan
kommer att genom banklagens bestämmelser medföra ytterligare ökning av bankernas
fonder. Att emellertid inrikta sig på att de medel, som under världskriget
influtit i bankerna, skola helt eller åtminstone till största delen kvarstå efter detsamma
måste emellertid anses synnerligen olämpligt, då man ju icke kan påräkna
att de förhållanden, som skapats av kriget, skola, alltjämt fortfara även sedan fred
blivit sluten. I stället torde man med stor sannolikhet kunna förvänta att en högst
avsevärd del av de penningar, som under senare åren av skäl att de ej kunnat
göras fruktbärande på annat båll uppsamlats i bankerna, efter kriget komma att
åter söka sig ut därifrån. Ett särskilt skäl för en dylik förmodan är att det just
är avistaräkningama, som svällt mest. Vid utgången av ett vart av de senast förflutna
fem åren uppgingo nämligen sammanlagda saldona å de privata bankbolagens
giroräkningar till

1912 ............................................................. 164,587,038 kronor

1918 ................................................................ 169,057,014 >

1914 ............................................................ 211,938,458 »

1915 ................................................................ 289,530,335 »

1916 ............................................................... 486,564,631

Med tagen hänsyn till nu berörda omständigheter torde det ligga i öppen dag,
att den legala begränsningen av banks inlåning i förhållande till fonderna under
nuvarande förhållanden kan innebära allvarsamma vådor. Vi hålla nämligen före
att det vore synnerligen olämpligt, om bankerna nu till följd av en tillfällig inlåning
skulle nödgas öka sina fonder till belopp, som komma att i framtiden visa sig allt
för stora. Det bör nämligen ej lämnas obeaktat att även allt för stort kapital
kan för en bank vara olämpligt, då härigenom banken lätteligen frestas att för
erhållandet utav en tillfredsställande förräntning av kapitalet placera sina medel
på sätt, som ej kan anses överensstämmande med god bankpolitik. Det kan därjämte
ej anses lyckligt, att eu allt för stor del av landets kapital investeras i bankföretag
och därigenom undandrages andra näringar.

Med anledning av vad sålunda anförts bedja vi fä hemställa, huruvida icke
regeln i 49 och 165 §§ banklagen kunde få dispositiv karaktär, så att t. ex. bankinspektionen
tillädes rätt att på därom gjord ansökan medgiva befrielse från iakttagandet
av föreskriften om begränsning av inlåningen, vilken befrielse dock icke
borde kunna få beviljas mer än för t. ex. ett år åt gången.»

Över denna skrivelse liar bankinspektionen den 23 mars 1917
avgivit följande utlåtande:

»Den ifrågavarande bestämmelsen i 49 och 165 §§ banklagen, som bildar ett
led i den räcka av stadganden i fråga om bankbolags rörelse, vilka avse att befrämja
bankväsendets soliditet, upptogs i banklagstiftningen genom 1911 års lag
om bankrörelse, efter att redan förut hava tillämpats beträffande bankbolag med
grundfond understigande en miljon kronor, i vilkas bolagsordningar en föreskrift av
samma innebörd sedan längre tid tillbaka plägat införas.

Bankföreningens styrelse, som till en början ifrågasätter bestämmelsens ändamålsenlighet
överhuvud, framhåller, hurusom densamma under de förhållanden, som
förorsakats av det pågående kriget, visat sig olämplig, och föreslår att bestämmelsen

Hank

inspektionen

4

Banko utskottet'',v ''utlåtande Nr 33.

Departement s ehrfen.

skall fä dispositiv karaktär, så att t. ex. bankinspektionen tillägges rätt att på
därom gjord ansökan medgiva befrielse för viss tid från iakttagandet av densamma.

Frågan, huruvida gällande bestämmelser om begränsning av banks inlåning
böra överhuvud eller beträffande någon viss kategori av bankbolag upphävas eller
förändras, synes bankinspektionen icke böra i detta sammanhang upptagas till
prövning, i synnerhet som bestämmelserna varit under normala förhållanden jämförelsevis
kort tid gällande och några olägenheter av desamma under den tid, dylika
förhållanden varit rådande, icke försports.

Yad styrelsen framhållit beträffande den ifrågavarande regelns verkan under
de förhållanden, som skapats under det pågående kriget, är emellertid förtjänt av
stort beaktande; och har enligt bankinspektionens åsikt styrelsen anfört fullgiltiga
skäl för en förändring under den tid, dessa förhållanden kunna komma att bestå.
Styrelsens i detta hänseende framställda förslag anser sig bankinspektionen dock
icke kunna biträda. Ty, frånsett att, såvitt bankinspektionen har sig bekant,
exempel saknas på att en central myndighet får befogenhet att medgiva dispens
från en av Kungl. Maj:t och riksdagen stiftad lag, skulle det möta betydande svårigheter
för bankinspektionen att i saknad av närmare förhållningsregler på ett tillfredsställande
sätt avgöra, när dispens borde lämnas eller icke.

Enligt bankinspektionens åsikt är det ock för vinnande av det avsedda
ändamålet tillfyllest och jämväl i övrigt mest lämpligt, att ifrågavarande lagbestämmelser
genom en provisorisk lag försättas ur gällande kraft till en början
under ett år och därefter eventuellt för den ytterligare tid, som av de angivna
abnorma förhållandena kan påkallas. Då det emellertid egentligen torde vara allenast
de större bankerna med kontor i landets affärscentra, som rönt den ovan antydda
inverkan av krigstiden, men däremot de mindre bankerna, för vilka för övrigt den
ifrågavarande regeln jämväl under normala tider har sin största betydelse, icke i
nämnvärd mån torde hava berörts därav, bör den provisoriska lagstiftningen omfatta
allenast bankbolag med fonder, som uppgå till något så när betydande belopp,
förslagsvis minst fem miljoner kronor. >

Huruvida föreskrifterna i första momentet av 49 och 165 §§ banklagen.
under normala förhållanden äro mindre lämpliga, anser jag, i likhet
med bankinspektionen, vara en fråga, för vars besvarande tillräcklig
erfarenhet ännu icke föreligger. Däremot synes det mig icke vara tvivel
underkastat, att, om den i nämnda lagrum fastställda proportionen
mellan inlåning och fonder utan inskränkning upprätthålles under nu
rådande ekonomiska konjunkturer, detta kan få mindre lyckliga påföljder.
Det torde för den skull vara av behovet påkallat att möjlighet tills
vidare öppnas för banker att icke behöva öka sina fonder, därför att
inlåningen stiger. Då emellertid bankinspektionen håller före, att sådan
rätt endast bör tillkomma banker, vilkas fonder uppgå till något så när
betydande belopp, förslagsvis minst fem miljoner kronor, anser jag att
bankinspektionens mening härutinnan bör följas.

Den eftergift beträffande förenämnda stadgande^ tillämpning, vilken
alltså torde böra ifrågakomma, synes mig böra, på sätt bankinspektionen

Bankoutskottets utlåtande Nr 33. f>

föreslagit, beviljas på det sätt, att stadgandena genom eu provisorisk
lag sättas ur kraft under viss tid så vitt angår nyssnämnda banker.
Detta undantag torde tills vidare böra fastställas att gälla till den 1 juli
1918 samt Kung!. Maj:t erhålla befogenhet att dessförinnan, om förhållandena
så medgiva, förordna, att de suspenderade stadgandena åter skola
träda i tillämpning. Jag har inom finansdepartementet låtit utarbeta
förslag till en sådan lag.»

I lagrådet hava i anledning av förslaget avgivits följande yttranden:

»Lagrådet:

Rubriken till förevarande lagförslag, vilket angår visst undantag
från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse, torde böra erhålla en i någon mån ändrad
avfattning.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg:

Därest ifrågavarande lag skall kunna lända till verklig nytta, synes
vara erforderligt, att lagen ej gäller alltför kort tid och att bankerna
äga trygghet att lagen ej plötsligt ställes ur tillämpning. Vid sådant
förhållande synes den tid, varunder lagen skall gälla, höra utan förbehåll
sträcka sig åtminstone till den i förslaget i sådant hänseende angivna
dagen den 1 juli 1918.

Justitierådet Wedberg tilläde:

Skulle det anses önskligt att Konungen äger förkorta tiden för
den obegränsade inlåningsrätten, synes i allt fall lagen böra uttrycka
att sådant förordnande skall givas i god tid, exempelvis minst fyra
månader, före den dag då rätten skall upphöra att gälla.

•Justitierådet von Seth:

Då genom 1911 års lag om bankrörelse ifrågavarande begränsningav
inlåningsrätten infördes, erinrades av vederbörande kommitté, att
en respittid borde lämnas bankerna för att antingen i någon mån öka
fonderna eller nedbringa inlåningen. I 260 § bestämdes derin* övergångstid
till två år.

Om man nu, såsom förslaget avser, medgiver undantag från berörda
begränsning för endast kort tid i sänder, och man verkligen vill, att
bankerna skola kunna begagna sig av detta medgivande, kan det ifrågasättas,
om ej en liknande övergångstid bör lämnas för återgången till

Lagrådet.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Departements chefen.

det normala förhållandet mellan inlåningjoch fonder. En sådan övergångstid
kan i detta fall tänkas få så mycket, större betydelse, som det
givetvis skulle stå i strid med det syfte, i vilket undantaget tillkommit,
om nämnda återgång skedde på annat av ovannämnda båda sätt än
genom ett direkt nedbringande av inlåningen, och omständigheterna,
åtminstone på vissa båll, kunna bliva sådana, att ett ögonblickligt
minskande av denna ej kan ske utan betänkliga olägenheter.

Huru lång övergångstiden bör göras, kan ju vara föremål för
olika bedömande. Mig synes emellertid, att en tid av ett år bör bliva
tillräcklig.

Jag hemställer alltså om ett tillägg till förslaget av innebörd, att
inom ett år, sedan det genom den föreslagna lagen medgivna undantaget
från bestämmelserna i 49 och 165 §§ upphört att äga tillämpning,
det rätta förhållandet mellan inlåning och fonder skall vara återställt.»

I anledning av lagrådets utlåtande har departementschefen till
åberopade statsrådsprotokollet den 16 april 1917 anfört följande:

»Med anledning av vad lagrådet anmärkt mot lagförslagets rubrik
har ändring vidtagits i densamma.

Vad angår de anmärkningar, tre av lagrådets ledamöter framställt
mot förslaget i övrigt, kan det, om man, såsom väl är det riktiga,
utgår från att den ifrågavarande lagen icke bör gälla längre än nödigt
är, knappast vara lämpligt att på förhand fixera viss tid för lagens
giltighet eller för avvecklingen av den genom lagen uppkomna situationen.
Det är för närvarande icke möjligt att bedöma, huru de av
kriget orsakade förhållandena inom handel och industri komma att utveckla
sig ens under den närmaste framtiden. De penningar, som
nu inflyta till bankerna, kunna komma att inom kort åter söka sig ut
därifrån. I sådant fall lärer lagen kunna sättas ur kraft långt före den
1 juli 1918. Den tid avvecklingen kan taga kommer att bero av förhållandena
inom affärslivet vid den tidpunkt avvecklingen äger rum.
En beräkning därav för närvarande kan icke grundas på annat än det
rena godtycket. De ifrågavarande anmärkningarna synas vara föranledda
av farhågor för att den provisoriska lagen skulle kunna komma att
sättas *;r kraft så plötsligt, att bankerna icke erhölle tillräcklig tid på
sig för avvecklingen. Något giltigt skäl att antaga, att bankerna skulle
försättas i en dylik belägenhet, lärer emellertid näppeligen förefinnas.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag, att ifrågavarande
anmärkningar icke höra föranleda ändring i förslaget.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

7

På de i statsrådsprotokollen åberopade skäl har utskottet ansett
sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

De av ledamöter inom lagrådet framställda anmärkningarna mot
förslaget torde, såsom chefen för finansdepartementet i sitt senare
anförande till statsrådsprotokollet framhåller, vara föranledda av farhågor
för att den provisoriska lagen skulle kunna komma att sättas ur kraft
så plötsligt, att bankerna icke erhölle tillräcklig tid på sig för avvecklingen.
1 avseende härå erinrar departementschefen, att något giltigt
skäl att antaga, att bankerna skulle försättas i en dylik belägenhet
näppeligen syntes företinnas; och ansåg departementschefen med hänsyn
härtill, att berörda anmärkningar icke borde föranleda ändring i förslaget.

Enligt utskottets mening lärer Kungl. Maj:t icke underlåta att,
därest den provisoriska lagen anses böra träda ur tillämpning, i tid
vidtaga sådana åtgärder, att de befarade olägenheterna varda undanröjda.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 249
må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 27 april 1917.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstierna, Hallin, friherre Langenskiöld, Ekman, Wickman,
Boos, Ösning och Iiolm samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Vdhlquist, Molin i Södertälje, Söderberg i
Hobborn, Carlson i Herrljunga, Edbom, Jonsson i Gumboda och Olsson i Berg.

Utskottet.