Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
3
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1917 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tilläggspension åt förre stationskarlen vid statens järnvägar
C. O. Grann jämte en i ämnet väckt motion.
I en den 4 april 1917 till riksdagen avlåten, till bankoutskottet
hänvisad proposition nr 175 har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att förre stationskarlen
vid statens järnvägar Carl Oskar Grann må från och med den 1 januari
1917 under sin återstående livstid, utöver honom jämlikt lagen den 4
juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
tillerkänd årlig pension av 208 kronor, uppbära en årlig tilläggspeusion
till belopp av 340 kronor att utgå av trafikmedel.
Åberopade statsrådsprotokollet är av följande lydelse:
»Förre stationskarlen vid statens järnvägar Carl Oskar Grann har
hos Kungl. Maj:t anhållit att komma i åtnjutande av understöd av statsmedel
utöver till honom nu från statens järnvägar utgående pension.
Innan jag redogör för Granns ansökning, ber jag i korthet få lämna
några uppgifter angående hans levnadsförhållanden samt beträffande de
omständigheter, under vilka han tillerkänts sin nuvarande pension.
Grann, som är född den 19 mars 1882, antogs i statens järnvägars tjänst
den 15 maj 1899 och anställdes som ordinarie stationskarl den 1 oktober 1903.
Under år 1908 befanns Grann lida av epilepsi. På grund av denna sjukdom beviljades
Grann genom tid efter annan meddelade beslut ledighet utan avbrott från
och med den 11 augusti 1908, tills han enligt vad i det följande omförmäles den
31 mars 1915 erhöll avsked från sin tjänst. Grann har hustru och tre småbarn
att försörja.
Efter det järn vägsläkaren P. Zeidlitz, som observerat Grann sedan juni
månad 1912, i ett den 25 november 1914 avgivet intyg förklarat sig anse Grann
på grund av dennes omförmälda sjukdom oförmögen att för framtiden sköta sin
4
Banlcoutslcottets utlåtande Nr 29.
befattning som stationskarl, hemställde vederbörande trafikinspektör, att undersökning
måtte verkställas, huruvida möjligen annan lämplig användning kunde
beredas Grann vid statens järnvägar, samt att, om detta icke läte sig göra, åtgärder
för hans entledigande med sjukpension måtte vidtagas. Trafikinspektören,
liksom även stationsinspektoren i Ljusdal, där Grann var placerad, ansåg, att
Grann icke kunde användas i eller sköta befattning, i vilken han komme i beröring
med allmänheten eller i närheten av tåg eller vagnar i rörelse, enär de
plötsligt påkommande anfallen måste verka pinsamt på allmänheten och den
sjuke därunder vore fullkomligt oförmögen att taga vara på sig själv. Icke ens
vid godsomlastning i godsmagasin ansågs han kunna användas, enär även där
vagnar omflyttades och den sjuke vid anfall kunde falla ned från kajkant eller
eljest över järnvägsspår i vägen för lokomotiv eller vagnar. Alltsedan han blev
sjuk, hade han enligt egen uppgift icke uträttat annat arbete än vedsågning och
huggning för familjens eget behov. Fullkomlig oförmåga att bidraga till egen
försörjning ansåg trafikinspektören icke föreligga.
Av järnvägsstyrelsen föranstaltad utredning gav vid handen, att lämpligt arbete
icke kunde beredas Grann vid statens järnvägar. Enligt ett av järnvägsläkaren
Zeidlitz den 5 mars 1915 utfärdat intyg Voro Granns kroppskrafter till följd av
sjukdomen nedsatta och hans själsförmögenheter till följd av såväl själva sjukdomen
som ock den nödvändiga medikamentationen avtrubbade, varför Zeidlitz
ansåg Granns dåvarande arbetsförmåga motsvara omkring hälften av den för
hans ålder normala. Yad arbetsförmågans förhållande för framtiden beträffade,
ansåg Zeidlitz en småningom inträdande försämring sannolikare än förbättring.
Grann till- På grund av vad sålunda förekommit beslöt järnvägsstyrelsen den
erkännes mars 1915 bevilja Grann avsked ur statens järnvägars tjänst med
utgången av april månad 1915, varjämte Grann tillerkändes en pension
av 208 kronor om året.
stadg«nden i Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang i korthet beröra
pensionslagen. stadganden i lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid
statens järnvägar den 4 juli 1910, vilka i förevarande fall kunna äga
tillämpning.
Enligt 2 § nämnda lag utgår pension till den, som efter minst 10
års tjänstgöring i ordinarie anställning vid statens järnvägar antingen
till följd av kroppsskada eller sjukdom — förutom i vissa fall, varom
här ej är fråga — eller oek till följd av väsentligen minskad arbetsförmåga
icke vidare kan behörigen sköta sin befattning och ej heller
av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning
samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas. Oförmågan att
vidare behörigen sköta befattningen skall, vad den till fri läkarvård
berättigade personalen angår, vara styrkt med intyg av vederbörande
j ärn vägsläkare.
Årliga beloppet av sådau pension (sjukpension) utgör, enligt första
stycket av 6 § samma lag, allt efter antalet av de år, under vilka den
Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
5
pensionsberättigade innehaft ordinarie statstjänst, viss procent av avlöningen.
För fulla 11 tjänståi-, som Grann vid avskedstngandet innehade,
utgör sjukpensionen 19.2 % av avlöningen. Med avlöning förstås i
lagen det ordinarie arvodet, ökat med 20 %.
1 andra stycket av 6 § i lagen stadgas, att därest de förhållanden,
som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande att vidare
bidraga till sin försörjning, beloppet av pensionen icke må understiga
50 % av avlöningen.
Järnvägsstyrelsen har, med tillämpning av nämnda stadgande i
första stycket av 6 § i lagen, bestämt beloppet av Granns pension till
19.2 % av hans avlöning, d. v. s. hans arvode, 900 kronor, ökat
med 20 %. Eldigt denna beräkning bliver pensionsbeloppet, som förut
nämnts, 208 kronor.
I skrivelse den 14 juni 1915 anhöll Grann hos järnvägsstyrelsen,
att då han icke kunde vare sig erhålla eller utföra något arbete, pensionsbeloppet
måtte jämligt 6 § andra stycket i nämnda lag höjas till
50 % av den avlöning, han innehade vid sin avgång från tjänsten.
Till stöd härför anförde Grann bland annat följande.
Vid sin anställning vid statens järnvägar hade Grann varit fullkomligt frisk,
och vid övergången från extra till ordinarie hade han erhållit läkarintyg, som
styrkte, att ingen sjukdom förefanns. Så vitt han visste, hade icke den minsta
anledning till klagomål funnits mot hans arbetsvillighet och uppförande, varför
det utslitande måste anses vara sjukdomen, som omöjliggjort hans vidare anställning
vid verket. Denna sjukdom vore av sådan art, att det vore omöjligt
för Grann att utföra något som helst inkomstbringande arbete. Då Grann ständigt
måste övervakas, vore det tämligen uppenbart, att därest han någon dag
skulle vara befriad från anfallen och då kunna utföra något slags arbete, likväl
ingen skulle vilja eller kunna taga Grann i sin tjänst.
För att styrka uppgiften om sin oförmåga att numera utföra något arbete,
åberopade Grann åtskilliga intyg.
Enligt ett den 17 maj 1915 av legitimerade läkaren A. Lindstein i Ljusdal
utfärdat intyg hade den sjukdom, fallandesot, varav Grann sedan minst 9 år
lidit, så förvärrats, att han icke i någon nämnvärd grad vore till arbete förmögen,
enär han ständigt måste övervakas. — Agaren till den gård, där Grann
bott sedan år 1911, anförde i ett intyg den 22 maj 1915, att Grann under den
tid, han bott i nämnda gård, ofta haft så starka anfall av fallandesot, att han
ej kunnat utföra något arbete utan bevakning. — Nio andra personer yttrade i ett
den 30 maj 1915 undertecknat intyg, att de på grund av upprepade iakttagelser
kunde intyga, att Grann mycket ofta finge anfall, under vilka han syntes vara
utan medvetande och fullkomligt hjälplös. Sannolikt vore det mycket svårt, om
icke omöjligt, för honom att genom arbete skaffa sig någon förtjänst till sin och
Granns
ansökning om
höjd pension.
6
Bankoutslcottets utlåtande Nr 29.
Järnvägs
styrelsens
beslut.
Granns
besvär.
Järnvägsstyrelsen
den
30/i2 1915.
sin familjs försörjning, dels på grund av den tillsyn ocli vård, lian städse behövde
för påkommande anfall, dels på grund av de ytterst ringa krafter, han för
det dåvarande syntes äga.
Med anledning av vad Lindstein anfört i det av Grann åberopade intyget
infordrade järnvägsstyrelsen yttrande från Zeidlitz, huruvida nämnda intyg gåve
honom anledning att frångå sitt den 5 mars 1915 avgivna utlåtande angående
Grann, men förklarade Ziedlitz den 26 juli 1915 sig anse anledning därtill icke
föreligga.
Genom beslut den 7 augusti 1915 fann järnvägsstyrelsen av Grann
åberopade omständigheter icke kunna föranleda ändring i styrelsens
beslut angående Granns pension.
Grann anförde häröver besvär hos Kungl. Maj:t och framhöll därvid,
att hans nödläge och sjukdomens art tvingat honom att söka rädda sig
och sin familj från svält och umbäranden. Hans belägenhet vore nämligen
så förtvivlad, att hans kamrater vid olika tillfällen föranstaltat
insamling åt honom, varigenom han erhållit sammanlagt 257 kronor
35 öre.
Grann åberopade i sina besvär ännu ett par intyg angående sin oförmåga
att bidraga till sin försörjning. Sålunda förklarade kyrkoherden B. G. Jonzon i
Ljusdal i ett intyg den 3 september 1915, att Grann, vilken Jonzon känt sedan
år 1907, enligt Jonzons uppfattning vore oförmögen att väsentligen bidraga till
sitt och sin familjs underhåll, emedan han på grund av epileptiska anfall dels
icke kunde vinna någon anställning vare sig i enskild eller allmän tjänst, dels
ock saknade kraft till egentligt arbete. — Enligt ett av ordföranden i Ljusdals
fattigvårdsstyrelse och ordföranden i kommunalnämnden därstädes avgivet intyg
den 4 september 1915, vars riktighet vitsordats av länsmannen i orten, vore
Grann oförmögen att i någon nämnvärd grad bidraga till sitt och sin familjs
underhåll, emedan han på grund av epileptiska anfall icke utan tillsyn kunde
utföra något arbete, vadan familjen befunne sig i mycket fattiga omständigheter.
Järnvägsstyrelsen och medicinalstyrelsen avgåvo infordrade yttranden
i ärendet.
Järnvägsstyrelsen har, sedan Zeidlitz i utlåtande den 29 september
1915 lämnat en utförlig framställning angående sina iakttagelser beträffande
Grann och förklarat sig på grund av dessa anse sitt utlåtande
den 5 mars 1915 välgrundat, i yttrande den 30 december 1915 anfört
följande.
Zeidlitz mening, som syntes vara grundad på en flerårig och ingående kännedom
om Granns sjukdom och därmed sammanhängande förhållanden, måste
tillmätas vitsord framför de av Grann åberopade intygen. Det vore nämligen
att märka, att lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järn
-
BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 29. 7
vägar uttryckligen stadgade, att tjänstemans rätt till sjukpension skulle, vad den
till fri läkarvård berättigade personalen anginge, vara styrkt genom intyg av vederbörande
järnvägsläkare. På grund härav och då det ej ens i något av de
utav Grann åberopade intygen påståtts, att han skulle vara till följd av sin sjukdom
helt och hållet oförmögen att för framtiden bidraga till sin försörjning,
hemställde styrelsen, att besvären icke måtte föranleda till någon Kungl Marts
vidare åtgärd.
Med anledning av detta järnvägsstyrelsens yttrande anförde Grann
i en skrift den 19 januari 191G huvudsakligen följande.
Da Grann, trots att det vid statens järnvägar funnes många skiftande arbeten,
fått sin förmåga att utföra något som helst arbete därstädes underkänd av
vederbörande statsbanemyndigheter, måste dessa därigenom också anses hava medgivit,
att fullständig arbetsoförmåga inträtt, även om Zeidlitz intyg den 5 mars
1915 icke tillräckligt styrkte detta förhållande. I alla händelser hade varken
nämnda myndigheter eller Zeidlitz givit någon anvisning om vad slags arbete,
Grann skulle kunna utföra. Det syntes för övrigt påtagligt, att lagens bestämmelser
icke finge tolkas så, som skulle rätt till pension, utgörande 50 % av avlöningen,
vara utesluten, därför att eu sjukdom vore så säregen, att den för eu
eller ett par dagar befriade den sjuke från det lidande, denna sjukdom medförde.
Beträffande Grann kunde det på allehanda sätt ledas i bevis, att han, som icke
kunnat behållas i tjänst vid statens järnvägar, ej heller kunde beredas annat
lämpligt arbete hos annan arbetsgivare.
_ Tillika åberopade Grann ett av Zeidlitz utfärdat intyg den 13 januari 1916
av innehåll, att Grann vid undersökning sistnämnda dag företedde stelhet i
vänstra höftleden, som han enligt uppgift skadat den 13 november 1915 under
ett anfall av epilepsi. Rörligheten vore nära nog likformigt inskränkt för alla
rörelseriktningar. Inskränkningen belöpte sig för passiva rörelser till nära nog
hälften av det normala och överskrede för aktiva rörelser hälften av det normala
måttet. Vid större rörelser uppträdde smärtor samt spänningar i muskulaturen.
Grann kunde vid undersökningstillfället med tillhjälp av käpp gå på det skadade
benet, men tröttnade mycket snart. Det syntes sannolikt, att förbättring i någon
mån ännu skulle kunna inträda.
Grann uppgav i sistnämnda skrift, att han, allt sedan han ådrog sig skadan
den 13 november 1915, måst använda käpp. Enligt Granns förmenande utgjorde
detta förhållande ett påtagligt bevis för omöjligheten för honom att utföra arbete,
som kunde bidraga till hans försörjning. Zeidlitz’ nyss omförmälda intyg gåve
också stöd för Granns påstående, att ingen ville taga honom i sin tjänst, enär
risken vore allt för stor för en arbetsgivare, även om denne vore besjälad av än
så uppriktig önskan att hjälpa Grann i hans svåra belägenhet, ty en olycka av
ännu större omfattning och till sina verkningar långt mera ödesdiger kunde inträffa,
och härför skulle arbetsgivaren i viss mån känna ansvarighet.
I förenämnda skrift anhöll Grann slutligen, att därest hans besvärstalan
icke kunde bifallas, Kungl. Maj:t måtte av nåd vidtaga åtgärder
för att bereda honom ytterligare understöd av statsmedel, enär han
under andra omständigheter måste falla fattigvården till last.
Skrift av
Grann den
19/i 1916.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
Medicinal
styrelsen.
Regeringsrättens
beslut.
Kungl. Maj:ls
beslut.
Järnvägsstyrelsen
den is/i 1917.
Medicinalstyrelsen anförde i yttrande den 10 februari 1916 följande.
Såsom av Zeidlitz framhållits, hade de förhållanden, som för Grann grundat
hans rätt till pension, icke omöjliggjort för honom att vidare bidraga till sin
försörjning. Ej heller de av Grann åberopade läkarintygen gåve vid handen, att
hans arbetsförmåga blivit alldeles omintetgjord genom hans sjukdom, epilepsi.
Denna sjukdoms egenart gjorde emellertid, att man utan tvekan kunde beteckna
Granns arbetsförmåga såsom högst väsentligt nedsatt. Det av järnvägsstyrelsen
åberopade stadgandet gåve dock ej rum för annan tolkning än den av järnvägsstyrelsen
tillämpade. Stadgandet ifråga vore enligt medicinalstyrelsens uppfattning
för strängt avfattat, ty enligt dess ordalydelse skulle endast högsta grad av
invaliditet, d. v. s. invaliditet med fullständig arbetsoförmåga, kunna anses falla
därunder och det stora flertalet fall av höggradig invaliditet bliva uteslutna,
Vid målets föredragning i regeringsrätten den 3 maj 1916 fann
regeringsrätten ej skäl göra ändring i järnvägsstyrelsen beslut. Vidkommande
ansökningen hemställde regeringsrättens flesta ledamöter, att
Kungl. Maj:t måtte finna densamma ej kunna bifallas.
Regeringsrådet Thulin hemställde, att, med anledning av vad i
målet blivit upplyst om Granns sjukdom, sådana åtgärder måtte av
Kungl. Maj:t vidtagas, att förhöjt understöd av statsmedel bereddes
honom.
Vid ansökningens föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet
den 30 juni 1916 fann Kungl. Maj:t gott tilldela Grann eu gratifikation
av 150 kronor att utgå av trafikmedel.
Med anledning av vad i ärendet förekommit har jag ansett mig
böra taga i övervägande, huruvida icke, på grund av i detta fall föreliggande
särskilda förhållanden, riksdagens medgivande borde sökas för
att bereda Grann något varaktigt understöd utöver pensionen, vars
belopp, ehuru otillräckligt, dock med gällande bestämmelser icke kunnat
höjas.
I anledning härav har jag infordrat yttranden i frågan från järnvägsstyrelsen
och statskontoret.
Järnvägsstyrelsen har i yttrande den 13 januari 1917 anfört följande.
Granns sjukdom vore till sin karaktär sådan, att — även om den icke
omöjliggjorde för Grann att vidare bidraga till sin försörjning — den likväl torde
komma att ej mindre utgöra ett hinder för honom att erhålla någon stadigvarande
avlönad anställning än även göra det mycket svårt för honom att bereda sig tillfällig
arbetsförtjänst. Med hänsyn jämväl därtill, att Grann hade hustru och tre
minderåriga barn att försörja, ansåge styrelsen det vara med billighet överens
-
Banlcoutskottets utlåtande Nr 29.
9
stämmande, att något årligt understöd av statsmedel, utöver pensionen, bereddes
honom. I fråga om detta understöds belopp föreslog styrelsen, att detsamma
måtte bestämmas till 340 kronor om året, motsvarande ungefär skillnaden mellan
den Grann tillerkända pensionen och den pension, varav han skulle hava kommit
i åtnjutande, därest han varit berättigad till pension, beräknad efter 50 procent
av avlöningen.
Statskontoret har den 29 januari 1917 tillstyrkt järnvägsstyrelsens statskontor
förslag.''
Såsom av det föregående framgår, är det icke möjligt att med Departement*
tillämpning av gällande bestämmelser i lagen angående rätt till pension chefeaför
tjänstemän vid statens järnvägar bereda Grann högre pension än
det honom av järnvägsstyrelsen tillerkända blygsamma beloppet av
208 kronor om året. Att detta belopp är otillräckligt till bestridande
av Granns och hans av hustru och tre minderåriga barn bestående familjs
levnadsomkostnader är uppenbart, även om härvid icke tages i betraktande
nu rådande dyrtidsförhållanden. Grann själv synes särskilt på
grund av sin sjukdoms beskaffenhet praktiskt taget urståndsatt att erhålla
någon förvärvsbringande sysselsättning, åtminstone icke av stadigvarande
beskaffenhet. Ett ytterligare hinder för Granns förvärvsförmåga
har tillkommit genom den skada, han ådragit sig i ena höften.
Hustrun lär ej heller kunna lämna något nämnvärt bidrag till familjens
underhåll, då hon nödgas ägna mannen den vård, varav han enligt företedda
intyg är i behov. Under dylika omständigheter och då Grann,
vilken vid sin anställning såsom ordinarie stationskarl var fullt frisk,
under sin tjänstetid drabbats av ifrågavarande egenartade sjukdom, måste
det, enligt min mening, anses vara med rättvisa och billighet förenligt,
att Grann av statsmedel beredes ytterligare understöd för sitt livsuppehälle.
Med nuvarande små inkomster äro han och hans familj eljest
utan tvivel hänvisade till umbäranden och nöd eller försörjning av
fattigvården.
Det är sålunda i hög grad ömmande omständigheter och starka
billighetsskäl, som tala för beredande av ytterligare understöd åt Grann.
Riksdagen har i liknande fall icke vägrat giva lämpligt understöd eller
pension åt befattningshavare, vilka förut erhållit pension, livränta eller
understöd till belopp, som på grund av olika orsaker visat sig otillräckligt.
Jag ber i sådant hänseende här endast få erinra om av 1915
och 1916 års riksdagar fattade beslut om pension och understöd åt
förre järnvägsarbetarna L. L. B. Skott och J. Alin.
I fråga om tilläggspensionens storlek ansluter jag mig till järnvägsstyrelsens
av statskontoret biträdda förslag att bestämma tilläggs
Bihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 20 käft. (Nr 28—29.) 2
10
BanJcontsJcottets utlåtande Nr 29.
pensionen till 340 kronor om året, motsvarande ungefär skillnaden
mellan det belopp, Grann skulle hava erhållit i pension, därest det av
honom åberopade stadgandet i lagen angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar varit tillämpligt, och den till Grann
nu utgående pensionen.
Då Grann under år 1916 tillerkänts en gratifikation,
läggspensionen böra bestämmas att utgå från ingången av år 1917.»
Motion ii: 32. I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren av herr Edbom väckt, den 20 januari 1917 dagtecknad
motion nr 32, vari motionären hemställt, »det riksdagen måtte
fr. o. m. 1918 bevilja f. stationskarlen Carl Oskar Grann i Ljusdal en
årlig fyllnadspension av 330 kr., att utgå å allmänna indragningsstaten».
Motionärens härför anförda motivering är av följande lydelse:
»I tider som de nuvarande böra statsmakterna bistå icke blott de statstjänare,
som äro i aktiv tjänst, utan även sådana, som på grund av sjukdom eller
ålderdom skilts från sina befattningar. F. stationskarlen Carl Oskar Grann i
Ljusdal, befordrades till ordinarie stationskarl vid statens järnvägar den 1 oktober
1903 och tjänstgjorde där till den 8 september 1908. På grund av sjukdom,
epilepsi, blev han då sjukskriven. Den 31 mars 1915 erhöll han avsked, på grund
av sjukdomen, ur järnvägens tjänst. Den pension han då erhöll beräknades efter
19,2 procent av hans avlöning, eller 208 kronor. Pensionsberäkningen grundade
sig på ett läkarebetyg av järn vägsläkaren P. Zeilitz, däri denne förklarar, att
Grann vid tidpunkten för avskedet hade en arbetsförmåga motsvarande hälften
av den normala. Över detta beslut anförde Grann besvär, däri han som stöd
åberopade ett läkareintyg av d:r A. Lindstein, som säger, att hans sjukdom
omöjliggjorde för Grann att vidare bidraga till sin försörjning. Kung! Maj:ts
regeringsrätt fann dock ej skäl bifalla hans framställning.
Då jag personligen känner bemälde Grann, och under vilka omständigheter
han lever, måste jag påkalla riksdagens hjälp.
Grann, som är född den 19 mars 1882, fullgjorde sin värnplikt vid artilleriet
i Östersund, och efter hemkomsten från andra årets vapenövning utbröt sjukdomen.
Han kan numera ej lämnas utan tillsyn, då anfallen upprepas flera
gånger om dagen. Mannen har hustru och tre minderåriga barn, det äldsta 8 år.
Sedan ett år tillbaka ha dock Granns föräldrar, som själva äro i mycket små
omständigheter, nödgats taga hand om honom, och hustruns föräldrar, även de
i små omständigheter, hava tagit hand om henne och barnen.
Om ej staten träder hjälpande o emellan, är det dock endast en tidsfråga,
när de falla fattigvården till last. Å det belopp, som skäligt bör utgå som
pension, eller 50 % av den avlöning Grann vid sitt avsked hade, behöves ett
tillskott från riksdagens sida av 330 kronor årligen.»
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle sålunda tilläggspensionen bestämmas
till belopp av 340 kronor att utgå från och med den 1 januari 1917,
varemot motionären hemställer, att pensionen måtte fastställas till 330
kronor att utgå från och med den 1 januari 1918.
Bankoutskottets utlåtande Nr 29. 11
På de i statsrådsprotokollet anförda skäl har utskottet ansett sig
böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag och lärer vid sådant förhållande
motionen få anses vara besvarad.
Utskottet hemställer,
l:o) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, må medgiva, att förre stationskarlen
vid statens järnvägar Carl Oskar Grann må
från och med den 1 januari 1917 under sin återstående
livstid, utöver honom jämlikt lagen den 4 juli
1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid
statens järnvägar tillerkänd årlig pension av 208
kronor, uppbära en årlig tilläggspension till belopp av
trehundrafyrtio kronor att utgå av trafikmedel; samt
2:o) att ifrågavarande motion II: 32 må anses
besvarad genom vad utskottet under l:o) här ovan
hemställt.
Stockholm den 26 april 1917.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Hedenstierna, Hallin, Neiglick, Gustafsson, Ekman,
Wickman, Boos och Boberg samt
av andra kammaren: herrar Vahlquist, Berg i Munkfors, Olsson i Blädinge, Söderberg
i Hobborn, Edbom, Jonsson i Gumboda, Jonsson i Hå och Olsson i Rödningsberg.
Utskottet.