Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1917 kl. 5 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj.t angående progressiv beskattning
av innehav eller nyttjande av större bostadsvåningar.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, Hammarström, Ollas A.
Ericsson, K. A. Nilson, frih, Fleming, Bäckström, Jacob Larsson,
Östberg, frih. Palmstierna, Röing, Jeansson i Kalmar, Jonsson i
Hökhult, Danström, Forssman, Holmström, Berg i Staby, Johansson
i Uppmälby, Bergman och Uddenberg.
I en inom andra kammaren av herr Hage m. fl. väckt motion, nr 105,
vilken hänvisats till bevillningsutskottet, föreslås, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta
och för riksdagen framlägga ett förslag till progressiv beskattning för innehav
eller nyttjande av större bostadsvåningar.»
Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.
Ifrågavarande skattetyp är av gammalt datum och förekommer, på
sätt i motionen erinrats, under växlande former och namn inom ett flertal
staters skattesystem. Den är en objektskatt, som icke direkt bygger på de skattdragandes
subjektiva skatteförmåga. Där den sistnämnda blivit ledande princip
för beskattningens anordning, har också bostadsskatten, såsom den här
må benämnas, förlorat i betydelse, om den eljest haft plats i systemet. Av
motionärernas motivering framgår också, att de velat giva den föreslagna
bostadsskatten en speciell och övervägande karaktär av lyxskatt med därav
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 saml. 4 häjt. (Nr 5). 1
Utakettet.
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 5.
följande mera begränsad omfattning, även om det icke kan anses stå i full
överensstämmelse med denna tankegång att, såsom motionärerna föreslagit,
beskatta innehavet av lägenheter med endast fyra rum.
Till bostadsskattens natur hör såsom redan antytts, att densamma
drabbar synnerligen ojämnt. Innehavet av en större bostadsvåning är
långt ifrån alltid ett utslag av lyx. Ofta är ändamålet därmed tvärtom
att skaffa innehavaren hans nödtorftiga utkomst genom uthyrning i andra
hand, exempelvis genom inrättande av pensionat eller inackorderingars mottagande
i mindre skala eller uthyrning av enstaka rum. Synnerligen vanskligt
är det ock att förutse vem en bostadsskatt egentligen korame att träffa,
bostadens innehavare eller husägaren. I ett samhälle med god tillgång på våningar
komme sannolikt skattens upptagande att helt enkelt resultera i en motsvarande
sänkning av hyresbeloppen. I ett annat kunde skatten medföra
hyresstegring och hyresgästernas hopande i smärre lägenheter. I den mån
övriga levnadskostnader växla å olika orter, skulle vidare en bostadsskatt
göra sig gällande i mycket olika grad. Äro sistberörda kostnader jämförelsevis
låga, kan en person i stället kosta på sig eu rymligare bostad. Yad
som ifråga om bostadsvåning är att beteckna som lyx i Stockholm, behöver
visst icke vara det i en mindre stad eller på landsbygden.
Yid sidan av dessa allmänna invändningar mot förslaget om en bostadsskatt,
vill utskottet, beträffande det rent sociala syftet att åstadkomma bättre
tillgång på mindre bostadslägenheter, vilket för motionärerna tydligen varit
det i första hand bestämmande, såsom sin uppfattning uttala, att det är långt
ifrån säkert, att detta syfte skulle kunna på den föreslagna vägen främjas.
Yid nu anförda förhållanden får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 105, av herr Hage
m. fl., om skrivelse till Kungl. Maj:t angående progressiv
beskattning av innehav eller nyttjande av större
bostadsvåningar, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 16 februari 1917.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. Gr. KARLSSON.
CENTKALTRTCKERIET, STOCKHOLM 1917.
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr (i.
Utskottet.
I 1 § l:o i de vid bevillningsförordningen fogade »särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen» är föreskrivet, att värdet av fast egendom
skall bestämmas med ledning av, såvitt nu är i fråga, »jordbruksegendom
tillhörande areal i åker, äng, skogs- eller betesmark», samt att
därvid jämväl »behörigt avseende bör fästas vid bland annat »skogens
beskaffenhet».
Motionärens uppgift, att vid 1913 års allmänna fastighetstaxering
taxeringsnämnderna härutöver skulle hava erhållit några särskilda »påminnelser
om att värdet å växande skog skulle helt upptagas i taxeringsvärdet
å respektive egendomar», måste bero på missförstånd. Möjligen
åsyftas den på begäran av kommunalskattekommitterade meddelade föreskriften
om anteckning i taxeriugslängden av huru vid taxeringen det för
skogen beräknade värdet fördelats mellan skogsmarken och själva skogsbeståndet.
Emellertid vill utskottet ingalunda bestrida, att vid tillämpningen
av föreskrifterna för fastighetstaxeringen olika uppfattningar kommit till
synes rörande just den grad, vari skogsbeståndets marknadsvärde fått
inverka på fastighetens taxeringsvärde. Tydligt är ock, att den härav
framkallade olikformigheten i värderingen innebär ett missförhållande.
Motionären har i sin framställning fullt riktigt utgått ifrån, att fastighetstaxeringen
numera har sin huvudsakliga betydelse med hänsyn till
den kommunala beskattningen, och de vägar, på vilka han velat ersätta
den av hans förslag följande nedgången av taxeringsvärdena, äro
ock valda från denna synpunkt. Då det föreliggande spörsmålet således
står i närmaste samband med den stora frågan om kommunalbeskattningens
omläggning i allmänhet, samt, efter vad känt är, kommunalskattekommitterades
arbeten numera fortskridit så långt, att resultat därav kunna förväntas
inom den allra närmaste tiden bliva offentliggjorda, vore det,
efter utskottets uppfattning, icke ändamålsenligt att på förevarande punkt
föregripa kommitterades utredning.
Utskottet hemställer alltså,
att herr Johanssons i Brånalt förevarande motion,
II : 161, i fråga om taxering till bevillning av växande
skog m. m., icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 februari 1917.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.