Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
1
Sr 45.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1917 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, Ollas A. Ericsson, Lyckholm,
K. A. Nilson, Antonsson, frili. Fleming, Jacob Larsson, frih. Palmstierna,
Röing, Jeansson i Kalmar, Rune, Knaust, Forssman, E. J. Söderberg,
Holmström, von Hofsten, Lithander och Bärg i Katrineholm.
1 en inom första kammaren väckt motion, nr 74, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, föreslår herr Hedenlund, att åt 2 § 1 mom. förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt måtte givas följande
ändrade lydelse:
2 §-
»1 mom. Skattskyldigheten för inkomst enligt denna förordning
avser den inkomst, som den skattskyldige uppburit eller ägt uppbära
under det — — — — — taxeringen sker.»
Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.
Den nuvarande avfattningen av ifrågakomna författningsrum är
denna: »Skattskyldigheten för inkomst enligt denna förordning avser den
inkomst, som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret eller, då
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 saml. 38 höft. (Nr 45 /
Utskottet.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som
gatt till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker.»
Motionärens förslag innebär således, att ordet »åtnjutits» skulle
ersättas med orden »den skattskyldige uppburit eller ägt uppbära».
Till en början bör erinras, att uttrycket »åtnjutits» i motsvarande
sammanhang förekommer i 8 § 2 mom. bevillningsförordningen, var uti
således motionären haft självfallen anledning påyrka liknande ändring.
Konsekvensen skulle dessutom kräva på motsvarande sätt ändrad terminologi
på andra håll i skattelagarna, såsom i 10 § bevillningsförordningen
och i 3 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Den av motionären ogillade termen upptogs i 1907 års bevillningsoch
inkomstskatteförordningar i samband med beskattningsårets omläggning
från det löpande året till det nästföregående. 1 5 § 1 mom. inkomstskatteförordningen
hette det exempelvis före 1907: »Inkomst enligt
denna förordning taxeras för det löpande året.» 1907 fick stadgandet
denna avfattning: »Skattskyldig taxeras för den inkomst, han åtnjutit
under det nästföregående året.» I motiven förekommer icke någon upplysning,
varför uttrycket »åtnjutit» valts framför andra, eller någon tolkning
av dess innebörd. Denna torde hava ansetts given i och med
ordets språkliga betydelse.
Yad angår det av motionären förordade uttrycket »uppburit eller
ägt uppbära», täckes detta i förevarande avseende till fullo av »åtnjutits».
Det sistnämnda innesluter både det till tiden för inkomsten och dess
taxering klara uttrycket »uppburit» och det mera omtvistliga »ägt uppbära»,
samt sträcker sig åtskilligt vidare. I fråga om inkomst av tjänst motsvaras
det av den jämväl brukliga termen »intjänats».
Det är spörsmålet om beskattningsåret i fråga om viss inkomst
av tjänst, nämligen s. k. tantiem, som närmast synes hava föranlett
motionen. Utskottet vill icke bestrida, att på sina håll uppfattningen
härutinnan kan hava växlat. Prejudikat föreligger dock sedan flera år
tillbaka. Genom Kungl. Maj:ts utslag den 6 maj 1910 på besvär av
E. von Wolcker (referat nr 76 i Regeringsrättens årsbok, årg. 1910) har
fastslagits, att tantiem skall anses i beskattningsavseende åtnjutet under
det år det intjänats, även om det uppburits först under det följande året.
Denna grundsats innebär, att tantiemet utan hänsyn till tidpunkten, då
det får lyftas, skall deklareras såsom inkomst under det år, på vars
vinst för arbetsgivaren det är att beräkna. Förutsättning är dock enligt
sakens natur, att det kan bestämmas till sitt belopp d. v. s. att dels
beräkningsgrunden, t. ex. 10 procent, är lastställd och dels arbetsgivarens
årsvinst är känd. År detta ej klart vid deklarationstidens utgång, bör
3
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
i deklarationen anmärkas, att deklarant är tillförsäkrad ifrågavarande
förmån, ehuru beloppet tillsvidare ej kan uppgivas. Någon skyldighet
för skattskyldig att sedermera deklarera tantiemet förr än följande år
torde icke föreligga. I många fall lärer dock taxeringsmyndigheten före
avslutandet av sitt arbete infordra uppgift, huruvida och till vilket
belopp tantiemet kan hava blivit bestämt, och är skattskyldig givetvis
pliktig att då lämna begärd uppgift.
Vad nu är sagt om tantiem gäller i tillämpliga delar också annan
inkomst. Regeln är således i korthet den, att inkomst deklareras så
snart den är till sin grund klar och till beloppet bestämd, även om den
skattskyldige icke dessförinnan »uppburit eller ägt uppbära» den.
I allmänhet lärer väl berörda regel icke föranleda något missförstånd
från deklarants eller taxeringsmyndighets sida. I den mån
skattskyldig är pliktig föra handelsböcker eller eljest liar ordnad bokföring,
komma, där ej annat, såsom i fråga om jordbruk, är föreskrivet,
enligt sakens natur bokslutets siffror att bliva grundläggande för deklarationen.
Annorlunda kan det emellertid givetvis ställa sig i fråga om
exempelvis inkomst av tjänst eller arbetsanställnine-, där det mera ligger
i den sxattskyldiges eget skön att bestämma tidpunkten för inkomstens
besittningstagande. Särskilt i fall, sådana som motionären närmast haft
i åtanke, tantiem och därmed jämförliga inkomster av tjänst, torde nog
förfaras olika från såväl deklaranters som taxeringsmyndigheters sida.
Det har ovan antytts, hurusom taxeringsmyndighet i vissa fall, där den
genom deklarants egen uppgift eller eljest fått kännedom om, att tantiem
eller dylikt åtnjutits, infordrat kompletterande uppgifter, efter det
deklarationen avgivits. Detta förfaringssätt torde dock vara långt ifrån
allmänt, främst beroende därpå, att de skattskyldiga icke i allmänhet
torde anse det ingå i deklarationsplikten att i fråga om inkomst, som
ej kan deklareras till sitt exakta belopp, upplysa, att sådan inkomst
åtnjutits. Tvivelaktigt är ock, huruvida taxeringsmyndighet på grund
av nuvarande föreskrifter kan anses skyldig att under loppet av sitt arbete
taga initiativ till fullständigande av deklaration i hithörande avseende.
Utskottet är så till vida ense med motionären, att något synes
böra åtgöras till åstadkommande av ett enhetligt förfarande i förevarande
avseende. I olikhet med motionären anser emellertid utskottet,
att man härvid bör följa den riktning, det ovan citerade prejudikatet
utvisar. Med den snävare begränsning av deklarationsplikten, motionären
åsyftar, riskerar man, att till exempel ett tantiem, som icke deklareras
samma år som arbetsgivarens vinst, kan bliva bortglömt. För
övrigt är det för närvarande av särskild vikt, att taxeringen ej upp
-
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
skjutes. De olika provisoriska skatter, krigskonjunkturskatten och andra,
som redan finnas eller ifrågasatts till införande, äro i regel byggda på
den normala taxeringen. Uppskjutes således taxeringen av viss inkomst,
kan det inträffa, att densamma därigenom undgår den provisoriska
skatten. För övrigt gäller ju såsom en allmän grundsats, att från inkomstens
förvärvande till skattens uttagande, med hänsyn till risken av
mellankommande insolvens hos den skattskyldige, icke bör förflyta längre
tid än nödvändigt är.
Motionären har ansett sitt ändamål kräva ändring i själva skattelagarna
och låtit ändringen omfatta alla slag av inkomst. Vad utskottet
vill vinna, synes kunna nås med bibehållande av lagtextens terminologi
oförändrad. De behövliga föreskrifterna torde lämpligen fa foimen
av en autoritativ tolkning av gällande lag och lämnas i deklarationsformulären
samt i de särskilda föreskrifterna till ledning vid taxeringen.
Då vidare, såsom ovan framhållits, de avsedda olägenheterna egentligen
förekomma blott ifråga om inkomst av tjänst eller arbetsanställning,
synes det icke vara behövligt eller ens pa något sätt motiverat att
indraga även andra inkomstslag under de nya föreskrifterna.
Under hänvisning till det ovanstående får utskottet alltså hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av herr Hedenlunds
förevarande motion, I: 74, om ändrad lydelse av
2 § 1 mom. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
besluta:
1) att i anvisningarna för deklarationsblanketternas
ifyllande, med hänvisning från formulärens rubrik
»Särskilda upplysningar», skall såsom punkt 32 i formulär
nr 1 A och punkt 16 i formulär nr 1 B intagas
följande föreskrift:
Kan åtnjuten inkomst, som skall deklareras under
C I, ej vid tiden för deklarations avlämnande till beloppet
angivas, skall upplysning lämnas, att sådan
inkomst åtnjutits. Detta bör ske under rubriken »Särskilda
upplysningar»; samt
2) att i de särskilda anvisningarna till ledningvid
bevillningstaxeringen, efter andra stycket i 7 §,
samt i de särskilda anvisningarna till ledning vid
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. 5
taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt, sist i
avdelning 2:o, skall intagas denna föreskrift:
Har någon under det nästföregående året åtnjutit
inkomst, som vid tiden för deklarations avlämnande
ej kan till beloppet angivas (t. ex. i vissa
i all tantiem), skall han i deklarationen upplysa, att
lian åtnjutit sådan inkomst, och skall det åligga taxeringsmyndighet
att före avslutandet av sitt arbete från
den skattskyldige eller arbetsgivaren infordra uppgift,
huruvida och till vilket belopp samma inkomst sedermera
kunnat bliva bestämd. Vinnes upplysning härutinnan,
skall inkomsten taxeras.
Stockholm den 14 maj 1917.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
♦
Reservation:
av herrar K. G. Karlsson, Lyckholm, Antonsson, frih. Fleming,
Knaust, Forssman, von Hofsten och Lithander, vilka anfört:
Vi vilja icke bestrida riktigheten i och för sig av de slutsatser,
utskottet dragit av det citerade prejudikatet från 1910. Enligt vår
uppfattning innebär emellertid berörda prejudikat en avvikelse från lagstiftarens
mening vid tillkomsten av 1907 års bevillnings- och inkomstskatteförordningar.
Det torde väl vara sant, att i motiven till berörda
författningar icke lämnats någon direkt tolkning av uttrycket
»åtnjutit», men i‘ syftet med beskattningsårets omläggning måste anses
hava ingått såsom det väsentliga att genom begränsning av deklarations-
och skatteplikten till sådana inkomster, som föreligga klara och
fullt exakta, vinna reda och enkelhet vid taxeringen.
Ett talande stöd för denna vår uppfattning är för övrigt att
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
hämta från 1908 års riksdagsförhandlingar. Enligt 14 § i 1907 års
bevillningsförordning ålåg det uppgiftspliktig arbetsgivare att lämna
uppgift å de av arbetspersonalen under nästföregående år uppburna
löneförmåner. Genom proposition till 1908 års riksdag föreslog Kungl.
Maj:t den ändring, att sådan uppgift skulle omfatta de för det nästföregående
året uppburna förmånerna. Kungl. Maj:t tolkade författningarna
så, att beskattningens föremål skulle vara den inkomst, som
intjänats under eller eljes belöpte på det år taxeringen avsåge, och ville
bringa föreskrifterna om arbetsgivares uppgiftsskyldighet till överensstämmelse
därmed.
Berörda förslag vann dock ej riksdagens godkännande. Bestämmelsen,
att skattskyldig skulle taxeras för den inkomst han åtnjutit
under det nästföregående året, avsåge »enligt riksdagens förmenande
de inkomster, av vilka de skattskyldiga under samma år verkligen kommit
i åtnjutande». Först därigenom kunde den skattskyldige tillförsäkras
möjlighet att under alla förhållanden i sin inom behörig tid avgivna
deklaration upptaga alla de inkomster, som skulle taxeras, en
omständighet, som å sin sida satte taxeringsmyndighet i stånd att med
största möjliga noggrannhet och utan allt för mycket användande av
det för såväl myndigheter som skattskyldiga besvärliga anmaningsförfarandet
fullgöra sitt uppdrag. Den enkelhet och klarhet i taxeringsförfarandet,
som därigenom vunnes, måste alltså, ej minst för de skattskyldiga
själva, hava ett så högt värde, att icke utan synnerligen
vägande skäl en avvikelse därifrån, även om så endast undantagsvis
skulle ske, kunde anses tillrådlig.
Samtidigt vidtog riksdagen av eget initiativ de ändringar i 14 §,
att i ett par fall, där Tittrycket »för nästföregående år» kommit till användning,
detta uttryck ersattes med »under nästföregående år».
I samband med 1910 års skattereform fingo 14 paragrafens bestämmelser
sin plats i 11 § förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering, och upptogs därvid, för vinnande av likformighet i uttryckssättet
med bevillnings- och skatteförordningarna, termen »åtnjutna» i
stället för »uppburna», utan att därmed kan anses åsyftad någon som
helst ändring i sak.
Nu är självfallet, att ifrågakomna prejudikat haft inflytande på
praxis i motsatt riktning mot vad riksdagen, enligt det ovan sagda,
avsett. Härav har följt en viss osäkerhet och olikformighet i tillämpningen,
som icke bör få fortfara. Motionärens syfte att åvägabringa
enhetlighet i praxis synes därför vara synnerligen beaktansvärt, och
7
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
iiro . vi ense med honom däruti, att härför erforderliga åtgärder böra
åsyfta en återgång till vad lagstiftaren avsett.
Det av motionären framlagda ändringsförslaget lider, såsom utskottet
påpekat, av ofullständighet därutinnan, att ändring föreslagits på allenast
en av de punkter i författningarna, där terminologien av samma skäl
borde ändras.
Med hänsyn härtill ha vi icke inom utskottet kunnat yrka bifall
till motionärens förslag oförändrat, i synnerhet som en omfattande
granskning av författningarnas olika delar måste förutsättas för avlåtande
av förslag i ämnet. Men då det är av vikt att ett enhetligt förfarande
i överensstämmelse med riksdagens intentioner med 1907 års lagstiftning
på detta område kommer till stånd, ha vi ansett att utskottet
bort föreslå,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag i det syfte, våri
herr Hedenlunds förevarande motion, I: 74, blivit väckt.