Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1917 kl. 5 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av räckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring
i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering. (2:a avd.)
Härvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, Hammarström, Ollas A.
Ericsson, K. A. Nilson, frih. Fleming, Bäckström, Jacob Larsson, Östberg,
Röing, Jeansson i Kalmar, Jonsson i Hökhult, Danström, Forssman,
Holmström, Berg i Staby, Johansson i Uppmälby, Bergman och
TJddenberg.
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 104, av herr Erlansson, föreslås, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Ivungl. Maj:t hemställa, att i kungl. förordningen om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering den 28 okt. 1910 göres
den förändringen, att taxeringsnämndens ordförande ålägge3 att lämna
skriftlig uppgift om taxeringen av de personer, som bo utom kommunen.»
Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.
Om en person å annan ort än sin mantalsskrivningsort idkar rörelse Utskottet.
eller yrke på mera själfständigt sätt eller i avsevärd omfattning, skall
hans inkomst därav, enligt 14 § bevillningsförordningen, taxeras till bevillning
å den förstnämnda orten. Motionärens förslag innebär, att i varje
sådant fall särskild underrättelse om taxeringen skulle lämnas den taxerade
genom taxeringsnämndens ordförande.
Bedömandet av detta förslag torde underlättas genom en undersökning
av olika hithörande fall. Har någon, på sätt i nyssnämnda 14 §
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 samt. 3 käft. (Nr 4). 1
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
sägs, idkat rörelse eller yrke å främmande ort, är han skyldig avlämna
särskild uppgift för inkomstberäkningen därstädes (16 § taxeringsförordningen).
Följes lämnad uppgift vid taxeringen, är det ju alldeles överflödigt
att därom underrätta den skattskyldige. Följes den icke, har taxeringsnämndens
ordförande att på grund av redan förefintligt stadgande (31 § 1 mom.
i) taxeringsförordningen) lämna underrättelse därom. Har vidare den taxerade
icke avgivit uppgift, men varit skyldig göra det, kan en underrättelse om taxeringen
icke hjälpa honom. Genom försummelsen i berörda hänseende har
han nämligen förlorat rätten att överklaga sin taxering (18 § 5 mom.
taxeringsförordningen). Återstå således de fall, där uppgiftsskyldighet ej
förefunnits, med andra ord någon skattepliktig inkomst ej varit för handen.
Med avseende å dessa synes motionären emellertid hava förbisett det
medel till rättelses vinnande, som givits den taxerade i 50 § taxeringsförordningen,
enligt vilken besvär få hos kammarrätten anföras inom natt
och år efter mottaget krav i fråga om vidkommande utskylder.
Av det sagda framgår således, att det föreslagna förfarandet icke i
något fall erfordras för eller kan lända till bevarandet av möjligheten för
den taxerade att överklaga taxeringen. Däremot kan i fall av sist omförmälda
art en underrättelse i enlighet med motionärens förslag med därav
följande tillfälle att föra talan redan hos prövningsnämnden medföra den
fördelen, att den taxerade, om han där vinner sin talan, ej behöver ens
tills vidare betala några på den omtvistade taxeringen beroende utskylder.
Att, såsom man därför möjligen kunde sätta i fråga, begränsa motionärens
förslag till nu omhandlade fall, låter sig dock ej göra och detta redan av
det skälet, att taxeringsnämndens ordförande uppenbarligen icke är i tillfälle
att genomföra denna begränsning. Från hans synpunkt, i varje fall
då han är ense med nämnden, sammanfalla ju enligt sakens natur taxering
och skattskyldighet, respektive uppgiftsskyldighet. Det enda praktiskt
möjliga vore följaktligen att underrätta alla, som icke lämnat uppgift till
taxeringen.
I detta sammanhang bör emellertid erinras om de mycket vanliga
fall av taxering å orätt ort, som bero av mantalsskrivning å mera än ett
håll. Där är också fråga om personer, vilka blivit taxerade å ort, som
de icke haft anledning betrakta såsom beskattningsort. Besvärsrätten enligt
50 § taxeringsförordningen är även för dem det avsedda rättsmedlet, men
de fä finna sig i att tills vidare erlägga dubbla skatter. Dessa fall av
så kallad dubbeltaxering, vilka från motionärens synpunkt borde vara
likställda med de i motionen omhandlade och för övrigt äro mycket talrikare
än dessa, omfattas icke av motionärens förslag.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
3
Då nu, på sätt visat är, det egentliga motivet för förslaget, den
antagna frånvaron av klagorätt i hithörande fall, vilar på ett förbiseende,
samt den enda praktiska vinsten av den åsyftade anordningen, möjligheten
för den oriktigt taxerade att slippa ligga ute med ifrågakommande utskylder
i avbidan på restitution, med lika god rätt borde tillkomma även
andra och talrikare grupper av skattskyldiga, anser utskottet anledning
saknas att tillstyrka motionen. Olägenheten att, oavsett pågående tvist
om skattskyldigheten, nödgas vid inträffande uppbörd betala skatten, är
för övrigt något för alla beskattningstvister gemensamt.
Slutligen vill utskottet erinra om önskvärdheten av att den redan
stora arbetsbördan för taxeringsnämndernas ordförande ej utan tvingande
skäl ytterligare ökas.
Under hänvisning till det ovanstående får utskottet följaktligen
hemställa,
att herr Erlanssons förevarande motion, II: 104,
om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring
i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 16 februari 1917.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.