4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2.

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 30 januari 1917 kl. 4 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av vackt motion om
ändring i 23 § förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.

(2:a avd.)

Närvarande- herrar Nilsson i Bonarp, Ollas A. Ericsson, Lyekholm, Antonsson, frili.

Fleming, Bäckström, Jacob Larsson, Östberg, frih. Pahnstierna, Röing,
Källman, Rune, Månsson, Jonsson i Hökhult, Forssman, Roman, Holmström,
Berg i Staby och Jönsson i Boa.

I en inom andra kammaren av herr Olofsson i Digernäs väckt
motion, nr 9, föreslås, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring i förordningens om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering § 23, att »alla ledamöter av taxeringsnämnden måtte vara lika
berättigade som skyldiga till att granska alla till nämnden inkomna
deklarationer och uppgifter».

Tillika hemställer motionären, att bevillningsutskottet måtte formulera
paragrafen i överensstämmelse med förslaget.

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa
till motionen.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2. 5

Vid självdeklarationens upptagande i vårt skattesystem sökte man
i Hera avseenden förekomma, att de uppgifter, deklaranten ålades lämna
om sina inkomst- och affärsförhållanden, skulle bliva föremål för obehöriginblick.
Sålunda stadgades i 1902 års inkomstskatteförordning, att
granskningen av dessa uppgifter skulle verkställas endast av vederbörande
taxeringsmyndighets ordförande med biträde i varje särskilt fall av den
ledamot taxeringsmyndigheten utsåge samt av kronans ombud. Därjämte
föreskrevs, att för innehållet av sålunda granskad uppgift icke linge
inom taxeringsmyndighet lämnas vidare redogörelse än som för taxeringen
oundgängligen erfordrades.

1910 års skattelagstiftning medförde härutinnan ej annan ändring
än att omförmälda befogenhet tillädes även den ledamot av taxeringsnämnd,
som enligt den nya taxeringsförordningen Konungens befallningshavande
skulle hava att förordna.

I den föreliggande motionen förordas en sådan utvidgning av tillträdet
till deklarationsmaterialet, att detta må bliva tillgängligt för alla
ledamöter i taxeringsnämnd, och har motionären därvid föreslagit, att
varje ledamot skulle bliva ej allenast berättigad att i förekommande
fall taga del av deklaration utan rent av skyldig att genomgå alla till
nämnden inkomna deklarationer.

Spörsmålet om vilka personer, som böra få granska självdeklarationer,
förelåg även vid 1914 års förra riksdag. I en av herr Söderbom
väckt motion, II: 115, föreslogs sådan ändring av 23 §, att varje ledamot
i vederbörande beskattningsnämnder skulle äga rätt att granska
deklarationerna och dem bifogade handlingar.

Sistberörda motion skilde sig alltså från den förevarande genom
att den ökade befogenheten ej förknippades med skyldighet att granska,
ävensom däri att befogenheten skulle tillkomma ej blott taxeringsnämnds
utan även prövningsnämnds ledamöter.

Bevillningsutskottet (betänkandet nr 10) delade emellertid ej motionärens
uppfattning utan avstyrkte motionen. Utskottet yttrade härvid följande:

»Såvitt utskottet har sig bekant, hava de nuvarande restriktionerna
i förevarande hänseende icke väckt något missnöje eller vållat
några olägenheter, och kan utskottet ej finna annat än, att det redan
är tillräckligt sörjt för såväl att deklarants uppgifter komma under
vederbörligt bedömande som ock att de ledamöter av beskattningsnämnd,
som ej personligen granskat deklaration, ändock bliva i tvistiga fall
behörigen underrättade om deklarationens innehåll i vidkommande delar
och således icke, såsom motionären synes befara, nödgas fatta beslut i
sak, som de ej till fullo känna.

VUkotM.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 2.

Ett eftergivande i den riktning motionären föreslagit skulle å
andra sidan onekligen i viss mån äventyra deklarantens berättigade
anspråk på största möjliga sekretess beträffande deklarationen. Härvid
vill utskottet erinra om, att just de nya deklarationsformulären, vilka i
år första gången komma till användning, genom den mängd av detaljerade
primäruppgifter, deklarant enligt desamma i vissa fäll måste
lämna, torde nödga honom att i högre grad än hittills blotta sin ställning.
Hans intresse att uppgifterna ej mera än nödigt komma till
annans kännedom är följaktligen väsentligen ökat, och i sakens natur
ligger, att, trots den stadgade tystnadsplikten för vederbörande, risken
härutinnan komme att växa i samma mån tillgången till deklarationerna
vidgades.»

1 kamrarna blev motionen också avslagen utan votering, i första
kammaren utan diskussion.

Vad bevillningsutskottet 1914 yttrade synes allt fort äga sin giltighet.
Härutöver må, beträffande de ovan antydda hänseenden, i vilka
den föreliggande motionen avviker från herr Söderboms, framhållas, att
en föreskrift om skyldighet för varje ledamot att granska förekommande
deklarationer icke synes betingad ens av motionärens syfte. I praktiken
skulle en sådan anordning för övrigt leda till ett orimligt betungande
av taxeringsarbetet, och ledamöternas tid skulle bliva tagen i anspråk
i en utsträckning, som skulle påkalla nämndernas organisation efter helt
andra grunder än de nu gällande. Vidare får utskottet erinra, att samma
skäl, som tilläventyrs kunde tala för åtminstone en rättighet i förevarande
avseende för taxeringsnämnds ledamöter, i fullt lika grad kunde
åberopas i fråga om ledamöterna i prövningsnämnd. Genom en sådan,
i och för sig av konsekvensen betingad utvidgning av motionärens förslag
skulle åter de olägenheter, som, enligt vad ovan anförts, äro förenade
med detta, självfallet i motsvarande mån växa.

Utskottet får alltså hemställa,

att herr Olofssons i Digernäs förevarande motion,
II: 9, om ändring i 23 § av förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 januari 1917.

På bevillningsutskottets vägnar:

P. NILSSON.

Bevittningmtekottets betänkande Nr 2. 7

Reservation

av herr Källman, vilken med instämmande av herrar Månsson och
Holmström anfört:

Den inskränkning, som stadgats för ledamöter i beskattningsnämnd
att taga del av skattskyldiges deklarationer, har säkerligen tidigare
varit befogad. Numera, och efter det systemet med självdeklaration
ett flertal år tillämpats, varigenom också risken »att yppa innehållet av
skattskyldiga meddelade uppgift eller upplysning» blivit för vederbörande
väl känd, lärer icke längre här ifrågavarande inskränkning lämpligen böra
bibehållas.

För uppehållande av en, för ett rättvist och så långt möjligt
riktigt taxeringsresultat icke hindrande sekretess, måste bestämmelserna
i taxeringsförordningens § 52 mom. 2 anses tillfyllest. Däri stadgade
viten och mer eller mindre oförutsedda skadestånd sbelopp avhålla nog
från utspridande av uppgifter, som inhämtats under taxerings arbetet.
Denna bestämmelse skyddar alltså den skattskyldige från obehörigas
kännedom om hans ekonomiska ställning. Men med obehöriga i detta
fall kan eller bör icke förstås ledamot av beskattningsnämnd.

Såsom av taxeringsförordningens 33 och 43 §§ framgår, hava
ledamöter i beskattningsnämnd i vissa fall att avgöra fråga medelst
omröstning i nämnden, varvid den mening gäller, vilken flertalet biträtt.
För att kunna avgiva votum i sådant ärende måste man givetvis
dessförinnan ha erhållit del av alla på frågan inverkande omständigheter;
med andra ord, en fullständig redogörelse bör i dylika fall lämnas
i nämnden för innehållet i den deklaration med därtill hörande uppgifter
det är fråga om. Om någon ledamot i beskattningsnämnd hyser
misstro mot skattskyldigs lämnade uppgifter, torde han endast behöva
opponera mot den slutsumma ordföranden meddelar vara deklarantens
uppgift om inkomstens storlek för att såmedelst framkalla en redogörelse
för deklarationens innehåll i detalj. Detta är emellertid utan
tvivel ett mera tidsödande sätt för erhållande av de uppgifter, en ledamot
i nämnden anser sig behöva för avgivande av sitt votum, än om
förordningen medgav ledamot rätt att taga del av deklaration eller
annan ingiven uppgift.

I ett slag av taxeringsdistrikt, nämligen de som omfatta flera
kommuner, torde nuvarande bestämmelser på detta område få anses vara
synnerligen olämpliga. Om ett dylikt distrikt innefattar t. ex. tre kommuner,
låter det mycket väl tänka sig att ordföranden är bosatt alldeles
utom distriktet och den av Konungens befallningshavande förordnade

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 2.

ledamoten samt den av nämnden utsedde äro boende i en av kommunerna.
Vid sådant förhållande blir det ingen inom de två kommunerna
boende, som har rätt att granska därifrån avgivna deklarationer.

Vid 1913 års riksdag fastställdes nya deklarationsformulär, vars
innebörd var att i taxeringsärenden tillerkänna beskattningsnämnden
större befogenheter. Härom yttrade dåvarande bevillningsutskott''1—
utlåtande nr 60 — bland annat. »De sistförflutna två årens erfarenheter
av taxeringsarbetet hava, på sätt särskilt de av vederbörande
taxeringsnämndsordförande och Konungens befallningskavande i samtliga
län avgivna, av departementschefen åberopade och jämväl för utskottet
tillgängliga yttranden angiva, tydligt ådagalagt behovet av i vissa avseenden
mera effektiva former för de skattskyldiges deklarationer.» Ett
utdrag ur länsstyrelsernas ifrågavarande yttranden medföljde nämnda
utlåtande som bilaga. Säkerligen ha de vid det tillfället förändrade
deklarationsformulären bidragit till att åstadkomma ett bättre och mera
riktigt taxeringsresultat. Det bör emellertid ihågkommas, att lagbestämmelser
och formulär ha föga eller ringa betydelse, om det icke hos
beskattningsmyndigheterna finnes ett verkligt levande intresse för den
uppgift, som är deras. Att uppehålla ett hinder för intresserade ledamöter
att på ett effektivt sätt fullgöra sitt uppdrag, kan icke vara lyckligt.

Bevillningsutskottets yttrande 1914 — återgivet i detta betänkande
— synes mig innebära ett visst misstroende mot ledamöter av beskattningsnämnd,
som jag icke kan dela. Den stadgade tystnadsplikten
skyddar ovillkorligen den skattskyldiges berättigade intressen. Vid sidan
därom böra inga hinder läggas i vägen för en prövning av inkomna
uppgifter, vilka tyvärr ofta brista i fullständighet.

Till vad liär anförts må endast tilläggas, att jag icke kan dela
motionärens förslag om skyldighet för alla ledamöter av taxeringsnämnd
att granska alla till nämnden inkomna deklarationer och uppgifter. Den.
som är förtrogen med taxeringsarbetets förlopp, vet, att detta är
orealiserbart.

Då utskottet icke ansett sig vilja göra något av den förevarande
motionen och då för ett konsekvent bifall till densamma i lämplig omfattning
det fordras jämväl ändringar i motsvarande bestämmelser rörande
prövningsnämnd, varom motion icke föreligger, har jag varit förhindrad
framställa definitiva yrkanden och har därför på sätt som skett
fått inskränka mig till att tillkännagiva en från utskottets majoritet
avvikande mening.

STOCKHOLM, XSAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917