Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars'' 1917 kl 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med. förslag till förordning om särskilda avdrag
vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst
samt till inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet
väckta motioner.

(2:a avd.)

Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Lyckholm. K. A. Nilson, Antonsson, Bäckström,
Jacob Larsson, frih. Palmstierna, Röing, Källman, Jeansson i Kalmar,
Rune, Månsson, Jonsson i Hökhult, Knaust, Forssman, Neess, Nilsson i
Kristianstad, von Hofsten och Lithander.

... , G.®n(?m Proposition, nr 92, av den 9 mars 1917, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bifogat
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att antaga följande:

Förslag

till

förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till
bevillning för inkomst samt till inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1

,Vid.1917 års tering till bevillning för inkomst samt till inkomstoch
förmögenhetsskatt må här i riket mantalsskriven svensk medborgare,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 samt. 13 höft. (Nr 15.) 1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

som icke taxeras till inkomst- ocli förmögenhetsskatt lör ett belopp av
mera än 3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt
underhålla ett eller flera barn, som vid årets början icke fyllt 15 år, av
taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje fall, medgivas
särskilda avdrag, enligt vad här nedan sägs.

Vid bevillningstaxeringen må den i skattskyldigs mantalsskrivningsort
efter avdrag enligt 12 § i gällande bevillningsförordning återstående
beskattningsbara inkomst nedsättas, om den skattskyldiges sammanlagda
årsinkomst, beräknad i enlighet med 10 § i de vid nämnda
förordning fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen»,
ei uppgår till 1,200 kronor, med högst 20 procent för varje barn, om
årsinkomsten uppgår till 1,200 kronor men ej till 1,800 kronor, med
högst 15 procent för varje barn samt, om samma inkomst uppgår till
1,800 kronor men ej till 2,400 kronor, med högst 10 procent för varje
barn, dock ej i något fall med mera än 80 procent.

3 §•

Den nedsättning i det taxerade beloppet, som enligt 19 § 2 mom.
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt tillkommer skattskyldig,
må ökas till högst 300 kronor för varje barn till och med tre samt till
högst 500 kronor för varje barn därutöver, dock för barn, som självt
åtnjuter inkomst, allenast om och i den mån barnets inkomst understiger
beloppet av den för barnet ifrågakommande nedsättning.

Särskilt avdrag, varom nu är sagt, må i fall, som jämväl är hänför!
igt till 2 §, icke medgivas, med mindre samtidigt tillämpas där omförmäld
nedsättning.

4 §•

År fråga om äkta makar, skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande
makars taxering stadgas i bevillningsförordningen och förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.

»

5 §.

Över prövningsnämnds beslut i fråga om tillämpningen av denna
förordning må klagan icke föras.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

3

6 §■

Har avdrag enligt denna förordning medgivits, åligger det taxeringsnämnden
att införa uppgift därom i inkomstlängdens kolumn för anteckningar
med angivande jämväl av avdragens särskilda belopp, och skall,
då fråga är om avdrag enligt 2 §, i kolumnen för antagen beskattningsbar
inkomst upptagas det efter sådant avdrag återstående belopp.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Beträffande vad föredragande departementschefen enligt ovan omförmälda
statsrådsprotokoll anfört vid ärendets föredragning inför Kungl.

Maj :t, får utskottet hänvisa till propositionen.

Till utskottet hava jämväl överlämnats nedannämnda fem i förevarande
ämne väckta motioner.

I motion II: 8, av herr Olsson i Ramsta, har hemställts, »att riks- Motion n.-s.
dagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
snarast möjligt utfärda följande förordning om särskilt avdrag vid 1917
års taxering till bevillning för inkomst av kapital eller arbete.

Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst av kapital eller
arbete skall följande lända till efterrättelse:

Om skattskyldig svensk medborgare eller, i fråga om äkta makar,
dessa tillhopa icke för året taxerats enligt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av minst 3,000 kronor,
och den skattskyldige har att på grund av försörjningsplikt ''underhålla
minst tre barn, vilkas ålder vid taxeringsårets början understiger
femton år, bör taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje
( särskilt fall, medgiva nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort
enligt gällande förordning angående bevillning av fast
egendom samt av inkomst beskattningsbara inkomsten med följande procent,
nämligen, om den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras

Motion

11:226.

Motion

11:227.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

sammanlagda i mantalsskrivningsorten bevillningstaxerade inkomst uppgår
till belopp understigande

1,200 kronor med högst 80 procent,

1,200 kronor men ej 1,800 kronor med högst 50 procent,

1,800 kronor men ej 2,400 kronor med högst 30 procent,

2,400 kronor men ej 3,000 kronor med högst 25 procent.

Det åligger taxeringsnämnden att i inkomstlängdens kolumn för
anteckningar införa uppgift om beloppet av det enligt denna förordningmedgivna
avdraget.

Denna förordning träder i kraft genast efter utfärdandet.»

1 motion II: 225, av herrar Nilsson i Kristianstad och Bärg i
Katrineholm, har föreslagits, »att riksdagen måtte besluta, att kungl.
förordningen av den 24 mars 1916 om särskilt avdrag vid 1916 års
taxering till bevillning för inkomst av kapital eller arbete må även vid
1917 års taxering till bevillning tillämpas, dock med den ändring, att
som villkor för skattelindringens åtnjutande stadgas minst två oförsörjda
barn».

I motion II: 227 har herr Strid, med instämmande av herr Anderson
i Råstock, föreslagit, »att riksdagen ville besluta att antaga följande
förslag till

Förordning om provisorisk skattelindring.

Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst av kapital eller
arbete skall följande lända till efterrättelse:

Om skattskyldig svensk medborgare eller, i fråga om äkta makar,
dessa tillhopa icke för året taxeras enligt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av minst 3,000 kronor
och den skattskyldige har att på grund av försörjningsplikt underhålla
minst ett barn, vars ålder vid taxeringsårets början understiger femton
år, skall den skattskyldige erhålla lindring i sin på förordningen angående
bevillning av fäst egendom samt av inkomst grundade skatt till
stat och kommun med följande procent, nämligen,

om den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras sammanlagda
i mantalsskrivningsorten bevillningstaxerade inkomst uppgår till

belopp understigande 1,200 kronor ............ med 75 procent

1,200 kronor men ej till 2,000 » » 50 »

2,000 » » » » 3,000 » » 25 »

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15. 5

Det åligger taxeringsnämnden att i taxoringslängdens kolumn för
anteckningar införa uppgift om den procent, med vilken skattelindring
i förekommande fall skall utgå.»

fillika har begärts, att erforderliga jämkningar i ocli tillägg till
don föreslagna förordningen, vilka kunde befinnas erforderliga för uppnående
av i motionen angivet syfte, måtte av vederbörande utskott
verkställas.

Slutligen hava i anledning av propositionen väckts tvenne motioner.

I den ena av dem, II: 34(), har herr Lindqvist i Kosta hemställt, »att
riksdagen ville göra den förändring i Kungl. Majrts förslag, att avdragsrätten
göres obligatorisk».

I den andra motionen, 11:346, av herr Bogren, har föreslagits, »att
riksdagen ville antaga Kungl. Maj:ts i proposition nr 92 av den 9 mars
1917 framlagda förslag till förordning om särskilda avdrag vid 1917
års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt
med den ändring, att § 1 i förslaget får följande lydelse:

§ I Vid

1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomstoch
förmögenhetsskatt må här i riket mantalsskriven svensk medborgare,
som icke taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av
mera än 3,000 kronor och som har att på grund av föjsörjningsplikt
underhålla ett eller flera barn, som vid årets början icke fyllt 15~år, av
taxeringsmyndighet medgivas särskilda avdrag, enligt vad här nedan sägs.»

Körande motiveringen för de motionsvis framförda förslagen får
utskottet hänvisa till de särskilda motionerna.

1 likhet med Kungl. Maj:t finner utskottet det vara överflödigt att
ingå på någon undersökning angående behovet av särskilda skattelättnader
innevarande år. Förutsättningarna härutinnan för riksdagens beslut
i ämnet förra året föreligga, såsom allmänt är känt, i år i lån^t
högre grad.

Motion

TT: 340.

Motion

II: 346.

Utskottet.

Avdrag vid
taxeringen till
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Fakultativa
eller obligatoriska
avdrag.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

Den förra året tillämpade förordningen den 24 mars 1916, om
särskilt avdrag vid 1916 års taxering till bevillning för inkomst av kapital
eller'' arbete, både, som av rubriken framgår, avseende endast a
bevillningstaxeringen och därpå grundade skattepåföringar av skilda slag.
Den föreliggande propositionen innebär således, genom bestämmelsen i
förslagets 3 § om provisorisk höjning i vissa fall av de s. k. barnavdragen
enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, en beaktansvärd
utvidgning av området för de provisoriska skattelättnaderna. Ått de tre
ovan förstnämnda motionerna stannat vid lindringar i samband med
bevillningstaxeringen, får givetvis anses bero allenast därpa, att de väckts ■
tidigare än propositionen framlagts, och icke på någon avsiktlig skiljaktighet.
De i anledning av propositionen väckta motionerna II: 340 och
346 ansluta sig i denna del utan vidare till Kungl. Maj:ts förslag. Ehuruväl
riksdagen i fjol beträffande formen för den då beslutade skattelindriugen
betonade kravet på försiktighet i fråga om varje åtgärd, som kunde
verka till minskad statsinkomst, torde, med hänsyn till de i propositionen
förebragta skälen och särskilt den konstaterade tendensen hos inkomstoch
förmögenhetsskattens avkastning till ökning vida över beräknade
belopp, några betänkligheter ej behöva råda ifråga om bifall till förslaget
om provisoriskt höjda barnavdrag.

Mera tvivelaktigt är spörsmålet, huruvida skattelättnaderna höra
vara, såsom enligt fjolårets författning, fakultativa, beroende av taxeringsmyndighetens
prövning i varje särskilt fall, eller under stadgade förutsättningar
obligatoriska. Redan herr Strid har i sin motion förordat
den sistnämnda formen, och kammarrätten, vars förslag till författning
i ämnet i allmänhet legat till grund för Kungl. Maj:ts, har på i vissa
avseenden ganska vägande skäl föreslagit obligatoriska nedsättningai.
Kammarrättens motivering har också föranlett herr Lindqvist i Kosta att
påyrka ändring i Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt till överensstämmelse
med kammarrättens.

De provisoriska skattelindringarnas tyngdpunkt ligger givetvis i
de föreslagna nedsättningarna av bevillningstaxeringen, som ju automatiskt
återverka på de kommunala utskylderna och en hel del andra allmänna
avgifter. Det är också från det kommunala intresseområdet, som
Kungl. Maj:t hämtat huvudskälet för skattelindringarnas fortsatta anordnande
efter den fakultativa principen. En obligatorisk och följaktligen
mera generell tillämpning av nedsättningen i bevillningstaxeringen skulle
i många fall åstadkomma en obillig förskjutning i den kommunala skattebördan
och på vissa håll kunna genom alltför stark reduktion av bevillninsrskronorna
äventyra kommunens ekonomi. Åven kammarrätten har

Ö V

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

insett denna risk och sökt förekomma den genom att, jämfört med fjolarets
bestämmelser, inskränka nedsättningen till lägre inkomstgrupper,
kran synpunkten av de skattskyldigas berättigade anspråk att i år, då
levnadskostnaderna uro väsentligt högre än i fjol, icke bliva sämre tillgodosedda
i förevarande avseende än då, har Kungl. Maj:t icke därvid
kunnat följa kammarrätten utan jämväl genom bibehållandet av samma
inkomstgrupper, som 1916 års förordning upptog, fått ett ytterligare skäl
att pa nyssberörda sätt beakta det kommunala intresset.

Herr Bogrens förslag om annan lydelse av 1 § i den av Kungi.
Maj :t föreslagna förordningen innebär borttagande därur av orden »efter
prövning av behovet i varje fall». Härmed torde motionären hava åsyftat
att finna en medelväg mellan Kungl. Maj:ts förslag och kammarrättens
genom att å ena sidan befria taxeringsmyndigheten från skyldighet att
undersöka det individuella behovet samt å den andra lämna öppet för
densamma att taga hänsyn till kommunens intresse. På taxeringsmyndigheten
skulle bero, om provisoriska skattelättnader över huvud
taget skulle komma i fråga inom distriktet, men om myndigheten beslöte
sig för att bevilja sådana i större eller mindre utsträckning, skulle
tillämpningen bliva generell, omfatta alla, som enligt författningen vore
formellt berättigade.

Ett slags medelväg mellan den fakultativa och den obligatoriska
linjen åsyftar också herr Olsson i Ramsta genom föreskriften, att taxeringsmyndighet
»bör» under givna förutsättningar bevilja ifrågakommande
nedsättning.

På grund av kammarrättens erinran om svårigheten att i högre
instanser sakligt bedöma besvär rörande tillämpning av fakultativa skattelindringar
har Kungl. Maj:t vidtagit den enligt utskottets uppfattning
redan i och för sig väl befogade åtgärden att i 5 § föreslå stadgande
därom, att prövningsnämnds beslut ej får överklagas.

Efter ett noggrant övervägande av de skäl, som onekligen finnas
för såväl den obligatoriska som den fakultativa principen, har utskottet
funnit sig böra, främst av hänsyn till det kommunala intresset, giva
företräde åt den sistnämnda. Den av herr Olsson i Ramsta föreslagna
formuleringen »bör» skulle endast leda till missförstånd, och olika tillämpning,
ena gången tolkas som »må» och den andra som »skall»,
hör den fakultativa linjen är rätta uttrycket »må».

Väljes sistnämnda linje, bör dock därmed förbindas kravet på
undersökning av behovet i varje enskilt fall. Endast så kan, enligt utskottets
uppfattning, vinnas ändamålet med anordningen av provisoriska
skattelättnader. Herr Bogrens förslag får utskottet därför avstyrka.

Krinran till
taxeringsmyndigheterna.

Nedsättning
av skattebelopp
i stället
för avdrag vid
taxering.

Detaljfrågor.

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

Några erfarenheter tran den fakultativa tillämpningen av 1916 års
förordning äro icke ännu samlade. Det torde dock kunna antagas, att
denna tillämpning, såsom också kammarrätten och motionärerna för den
obligatoriska principen framhållit, varit ganska ojämn och på sina håll
ofullständig, och att stundom det enskilda behovet fått stå tillbaka för
det kommunala skatteintresset. Redan det förnyade utfärdandet av författning
i ämnet bör ju vara ägnat att hos taxeringsmyndigheterna
klargöra statsmakternas allvarliga syfte, att författningen skall komma
till så vidsträckt användning, som de skattskyldigas behov påkallar och
omständigheterna i övrigt medgiva. Då det emellertid är av vikt, att
en sådan uppfattning verkligen blir allmän hos vederbörande, finner utskottet
det angeläget, att deras uppmärksamhet uttryckligen fästes på
syftet med och innebörden av deras diskretionära befogenhet på förevarande
område.

Det i herr Strids motion innefattade förslaget till »förordning om
provisorisk skattelindring» avser en procentuell nedsättning av själva
skattebeloppen, medan taxeringen skulle lämnas orubbad. 1 bevillningsförordningens
1 § heter det: »Till staten erlägges bevillning av fast
egendom samt av inkomst enligt bestämmelserna i denna förordning.
Denna skatt utgår på grund av taxering, som verkställes i den ordning
och med ledning av de uppgifter, varom särskilt är stadgat». Motionärens
förslag, enligt vilket taxeringen i hithörande fall icke längre skulle vara
grundläggande för bevillningen, innebär således, att 1 § för vissa undantagsfall
av tillfällig natur skulle sättas ur kraft. Motionären har därmed
åsyftat att undvika den minskning av den kommunala rösträtten, som
skulle följa av nedsättning i själva taxeringen. Utskottet, som emellertid
icke har att bedöma motionen ur annan synpunkt än beskattningens,
anser, att motionärens metod i varje fall i sistnämnda avseende icke är
att föredraga. Från allmän lagstiftningssynpunkt måste det ock betecknas
såsom högst olämpligt att i en tilläggsförfattning av provisorisk egenskap
rubba den grund, efter vilken huvudparten av de allmänna utskylderna
utgöres. Utskottet får alltså avstyrka förslaget, vad bevillningen
angår. Därest detta avstyrkande vinner riksdagens bifall, torde riksdagen
finna, att motkmen förfallit, såvitt den avser nya grunder för kommunalutskylder
och andra allmänna avgifter, som nu utgå efter bevillningstaxeringen.
Det särskilda syfte, vari motionen väckts, torde för övrigt
bliva beaktat vid behandlingen av annan, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion i samma syfte.

De i det föregående icke berörda avseenden, i vilka motionerna avvika
från propositionen, hänföra sig väsentligen till dels storleken av den i 1 §

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15. 9

i Knngl. Maj:ts förslag förutsätta försörjningsplikten (motionen 11:225)
och dels omfattningen av 2 § i fråga om de avdragsberättigade inkomstgrupperna
och procenttalen för nedsättningen enligt samma paragraf
(motionerna II: 8 och 227). Även i dessa avseenden har utskottet funnit
sig böra giva propositionen företräde. -

På någon detaljerad jämförelse mellan 1916 års förordning och
Kungi. Maj:ts förslag har iitskott.et icke här ovan ingått. Det torde
emellertid vara på sin plats, att utskottet, som givetvis haft att göra
en sådan jämförelse, såsom resultatet av denna, i den mån det ej redan
framgått, tillkännagiver sin uppfattning, att förslaget i alla avvikande
stycken innebär avgjorda förbättringar.

Med åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Ivungl.
Maj:ts förevarande proposition, antaga ovan återgivna
förslag till förordning om särskilda avdrag vid 1917
års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst-
och förmögenhetsskatt;

2) att de i detta betänkande behandlade motionerna:

a) II: 8, av herr Olsson i Ramsta,

b) II: 225, av herrar Nilsson i Kristianstad och
Bärg i Katrineholm,

c) 11:227, av herr Strid,

d) II: 340, av herr Lindqvist i Kosta, samt

e) II: 346, av herr Bogren,

må anses besvarade genom vad utskottet under
1) hemställt; samt

3) att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att vad utskottet bär ovan uttalat rörande taxeringsmyndigheternas
tillämpning av förevarande förordning
måtte genom Kungl. Maj:ts försorg, i den mån och
på det sätt, som finnes lämpligt, skyndsammast bringas
till vederbörandes kännedom.

Stockholm den 22 mars 1917.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 saml. 13 höft. (Nr 15.)

2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

Reservation

vid punkt 1):

av herrar Månsson och Nilsson i Kristianstad, vilka anfört:

I motioner i andra kammaren har såväl herrar Strid som Lindqvist
i Kosta påyrkat, att den föreslagna skattelindringen skall ovillkorligt
tillämpas och icke vara beroende av taxeringsnämndens prövning av
behovet i varje fall. En sådan uppfattning ger även kammarrätten till
känna i sitt i Kungl. Maj:ts proposition återgivna yttrande.

Utskottet har dock icke velat förorda en obligatorisk tillämpning
av skattelindringen, utan stannat för en fakultativ sådan.

För vår del hava vi icke kunnat i sin helhet dela utskottets betänkligheter
mot en obligatorisk tillämpning av skattelindringen. För
inkomsttagare under 1,200 kronors sammanlagd årsinkomst, som äro
gifta och ha barn att försörja, torde den nuvarande dyrtiden utan någon
särskild prövning av behovet konstituera skattelindringens absoluta nödvändighet,
och de betänkligheter, som kunna resas mot en obligatorisk
skattelindring, bortfalla till större delen, om man inskränker den ovillkorliga
tillämpningen till inkomsttagare under 1,200 kronors årsinkomst.
Uppenbart är också, att dessa familjeförsörjare äro i största behovet av
skattelindrin gen.

I anslutning till vad här anförts få vi därför hemställa,

att riksdagen ville besluta, att 1, 2 och 3 §§ i
Kungl. Maj:ts förslag skola få denna lydelse:

1 §•

Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst
samt till inkomst- och förmögenhetsskatt må här i
riket mantalsskriven svensk medborgare, som icke
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett
belopp av mera än 3,000 kronor och som har att på
grund av försörjningsplikt underhålla ett eller flera
barn, som vid årets början icke fyllt 15 år, av taxeringsmyndighet,
efter prövning av behovet i varje fall,
medgivas särskilda avdrag, enligt vad här nedan sägs.

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

Oberoende av prövning, varom nyss är sagt, skola
sådana avdrag medgivas skattskyldig, vars taxerade belopp
ej uppgår till 1,200 kronor.

2 §•

Vid bevillningstaxeringen må, där särskilt avdrag
tillämpas, den i skattskyldiga mantalsskrivningsort efter
avdrag enligt 12 § i gällande bevillningsförordning
återstående beskattningsbara inkomst nedsättas, om
den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst, beräknad
i enlighet med 10 §''i de vid nämnda förordning fogade
»Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen»,
ej uppgår till 1,200 kronor, med högst 20 procent för
varje barn, om årsinkomsten uppgår till 1,200 kronor
men ej till 1,800 kronor med högst 15 procent för
varje barn samt, om samma inkomst uppgår till 1,800
kronor men ej till 2,400 kronor, med högst 10 procent
för varje barn, dock ej i något fall med mera än 80
procent.

3 §•

Den nedsättning i det taxerade beloppet, som
enligt 19 § 2 mom. förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt tillkommer skattskyldig, må, där
särskilt avdrag tillämpas, ökas till högst 300 kronor för
varje barn till och med tre samt till högst 500 kronor
för. varje barn därutöver, dock för barn, som självt
åtnjuter inkomst, allenast oro och i den mån barnets
inkomst understiger beloppet av den för barnet ifrågakommande
nedsättning''.

bärskilt avdrag, varom nu är sagt, må i fall,
som jämväl är hänförligt till 2 §, icke medgivas, med
mindre samtidigt tillämpas där omförmäld nedsättning.