Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1917 kl. 12 m

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.

(2:a avd.)

Närvarande: herrar K. G. Karlsson. Lyckholm, K. A. Nilson, Antonsson, Bäckström,
Jacob Larsson, Östberg, Jesperson, Röing, Källman, Jeansson i Kalmar.’
Rune, Månsson, Jonsson i Hökhult, Knaust, Forssman, Bondeson, Holmström,
Nilsson i Kristianstad och von Hofsten.

Till bevillningsutskottet hava hänvisats tvenne delvis sammanfallande
motioner om ändringar i taxeringsförordningen.

I motionen nr 73 i första kammaren, av herr Bäckström, hemställes,
»att §§ 39 och 41 i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfärandet
vid taxering skola givas följande ändrade lydelse:

§ 39.

Skattskyldig, som icke åtnöjes---rätt till talan, så ock envar

ledamot av taxeringsnämnden, ävensom, såvitt det angår bevillningstaxeringen,
^ vederbörande kommun, municipalsamhälle eller vägstyrelse,

som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut, må ----stadgas i

nämnda lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 saml. 12 höft. (Nr 14.)

Motion I: 73,
av herr
Bäckström.

i

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr lé.

Motion
11:224, av
herr Nilsson
Kristianstad.

Utskottet.

Taxerings nämndens samman sättning.

§ 41.

Prövningsnämnd skall bestå — — — föreslagna personerna, och
böra nämndens ledamöter så utses, att — — — näringar.»

Herr Nilsson i Kristianstad föreslår i motionen inom andra kammaren
nr 224, »att riksdagen ville besluta sådan ändring och tillägg till kungl.
förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering av
den 28 oktober 1910, att dels den av Konungens befallningshavande
enligt § 25 utsedda ordföranden och ena ledamoten av taxeringsnämnd
böra så vitt möjligt icke vara fastighetsägare, dels ock besluta'' att ur
§ 41 i samma förordning skall utgå bestämmelsen om, att Konungens
befallningshavande vid utseende av prövningsnämnd skall, så vitt möjligt
är, utse hälften fastighetsägare, samt slutligen i § 39 införa stadgande
om rätt jämväl för samtliga ledamöter av taxeringsnämnd att anföra
besvär över taxeringsnämnds beslut.»

Tillika anhåller herr Nilsson, att utskottet måtte »formulera de
ändringar eller tillägg i ovan angiven förordning, som av ett bifall
betingas».

Beträffande motiveringarna för de särskilda förslagen får utskottet
hänvisa till motionerna.

Förevarande motioner hava det gemensamma syltet att åstadkomma
en bättre avvägd beskattning av fast egendom, främst jordbruksfastigheter,
och hava motionärerna var för sig ansett detta sylte främjas på det sätt,
att genom ändrade bestämmelser för beskattningsnämndernas sammansättning
och befogenhet fastighetsägarnas inflytande i nämnderna bleve
minskat. Med avseende härå och då herr Bäckströms båda förslag i sak
jämväl ingå i herr Nilssons motion, har utskottet funnit det ändamålsenligt
att behandla motionerna i ett sammanhang.

Till behandling torde emellertid först böra upptagas det förslag,
varom herr Nilsson är ensam, nämligen den föreslagna inskränkningen
i Konungens befallningshavandes valfrihet vid utseendet av ordförande
och en ledamot i taxeringsnämnden.

3

Bevillingsutskottets betänkande Nr 14.

Bestämmelserna för taxeringsnämndens sammansättning äro meddelade
i 25 § förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering. Ordförande och en ledamot förordnas av Konungens belaliningshavande
utan hänsyn till vilken grupp av skattskyldiga de tillhöra.
Till ledning för kommunernas val av övriga ledamöter är åter
föreskrivet, att därvid skall »tillses, att, sa vitt möjligt är, såväl ägare
av jordbruksfastighet och annan fastighet som näringsidkare, arbetare och
andra inkomsttagare komma att äga säte och stämma i taxeringsnämnden».

Det förslag motionären framställt till ovanberörda syftes främjande på
denna punkt finner utskottet vara mindre ändamålsenligt. Taxeringsnämndens
ordförande utses enligt sakens natur uteslutande med hänsyn till
personliga kvalifikationer för det alltmera krävande uppdraget. Ofta innehaves
detta uppdrag av kronofogden eller häradsskrivaren i orten, av
borgmästaren i stad o. s. v. Enligt motionärens mening skulle en
sådan person, om han tillika ägde en fastighet, låt vara blott en sommarvilla,
vara inkompetent. Ett godkännande av motionärens förslag skulle
hava till följd, att många nu fungerande ordförande, som genom ofta
nog långvarig praxis förvärvat såväl personalkännedom som erfarenhet
i författningstillämpning, nödgades avgå från sina uppdrag.

Vad nu sagts om nämndens ordförande har i allt väsentligt sin giltighet
även beträffande den av Konungens befallningshavande utsedde ledamoten.
Härvid torde för övrigt böra bringas i hågkomst ett uttalande
av 1907 års riksdag i samband med avslag å ett då framlagt förslag
om införande just av befogenhet för Konungens befallningshavande att
utse en ledamot. Som bekant var riksdagen länge tveksam på denna
punkt, och anordningen vaun dess godkännande först i sammanhang
med 1910 års n}m skattelagstiftning. Tveksamheten torde berott på farhågan
att fastighetsägarnas inflytande i taxeringsnämnden skulle minskas
genom utvidgning av det administrativa inflytandet. I sin skrivelse den
6 maj 1907 erinrade riksdagen bland annat i avseende å berörda betänkligheter,
»hurusom taxeringsmyndigheterna hava till ändamål ej
blott att taxera de beskattningsbara inkomsterna utan även, såsom ett
mycket viktigt moment i sin verksamhet, att fastställa fastighetstaxeringsrärdena.
Vid omorganisationen måste därför tillses, att nödiga förutsättningar
hos taxeringsnämnden för fullgörandet av dessa dubbla
funktioner icke saknas. Huruvida för detta ändamål en förstärkning av
sakkunnigelementet inom nämnden kan vara av behovet påkallad,
torde man kunna hava anledning ifrågasätta. Vad däremot synes riksdagen
ovedersägligt är, att för behörigt fastställande av fastighetstaxeringsvärdena.
hos nämnden måste förefinnas en ingående kännedom

Fr övning snämndens

sammansättning.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

om ortsförhållandena. Denna kännedom torde bäst sökas i kretsen av
de skattskyldiga själva.»

Något missnöje med Konungens befällningshavandes sätt att handhava
sin förevarande befogenhet har, såvitt för utskottet är känt, icke
yppats, och torde därför så mycket mindre anledning förefinnas att
kringskära densamma i en mot riksdagens ovan citerade uttalande motsatt
riktning.

Angående prövningsnämndens sammansättning är i 41 § taxeringsförordningen
bland annat stadgat, att bland ledamöterna bör, såvitt
möjligt, minst hälften och i Stockholms stad minst en fjärdedel vara
ägare av fast egendom, gällande samma föreskrift ifråga om suppleanterna.
Mot den sålunda gjorda inskränkningen i Konungens befallningshavandes
bestämmanderätt vid nämndens tillsättande hava båda motionärerna
riktat sig med yrkande om dess borttagande.

Förevarande bestämmelse är av gammalt datum och har från de
gamla bevillningsförordningarna flyttats in i gällande taxeringsförordning,
Titan att någon meningsskiljaktighet därom kommit till synes eller däråt
ägnats någon särskild uppmärksamhet. Det torde icke kunna bestridas,
att bestämmelsen bottnar i äldre förhållanden, som numera icke bestå.
Den har givetvis avseende närmast på ägarna av jordbruksfastigheter och
har åsyftat att under en tid, då den fastighetsägande och främst den
jordbrukande befolkningen mera än någon annan klass av skattskyldiga
bidrog till statens direkta skatteinkomst, bevara dess inflytande på den för
skatteberäkningen grundläggande fastighetstaxeringen. De senare årtiondena
hava av orsaker och i en omfattning, varför här ej behöver
redogöras, åvägabragt en ändring i nämnda förhållande. Statsbeskattningen
är numera fotad på den verkliga inkomsten, den må härflyta av
fastighet eller annan inkomstkälla, och den taxerade inkomstsumman
utgöres nu till en relativt mindre del av inkomst av fast egendom.
Det synes då äga visst fog för sig att betrakta den omhandlade bestämmelsen
såsom föråldrad och ej längre befogad. Att, såsom i
motionerna föreslagits, utan vidare utesluta bestämmelsen synes dock
icke böra ifrågakomma och lärer väl ej heller vara i grunden avsett.
Därav skulle nämligen kunna föranledas den uppfattningen, att några
fastighetsägare ej alls finge vara med i nämnden. Utskottet vill för dea
skull föreslå att, vid bifall till motionärernas förslag, i samma stycke
framför orden »dels näringsidkare» inskjutas orden »dels ägare av fast

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 5

egendom». Därigenom blir sistnämnda grupp i varje fall likställd med
(ivriga grupper av skattskyldiga.

Genom en sådan ändring av 41 § lär Konungens befallningshavande
ii i ar o händer att allt efter förhållandena i länet lämpligen avväga
de olika gruppernas representation i prövningsnämnden. Utskottet
äi emellertid förvissat, att den sålunda vidgade befogenheten kommer
att av vederbörande brukas fullt sakligt och opartiskt och utan någon
risk för fastighetsägarnas berättigade intressen.

Vad slutligen, vidkommer motionärernas gemensamma förslag att
införa rätt för varje ledamot i taxeringsnämnden att överklaga nämndens.
beslut hos prövningsnämnden, är detta-ägnat att- redan principiellt
ingiva betänkligheter. Taxeringsnämndens organisation, formerna
för dess arbeten och innebörden av dess beslut göra nämnden nära
jämförlig med en i vanlig mening dömande myndighet, med en kollegial
domstol. Men att en domstolsledamot skulle äga överklaga domstolsbeslut,
som gått hans mening emot, torde vara främmande för processuell
teori och praxis. Redan av detta principiella skäl måste utskottet
avstyrka förslaget.

h i ansett detta skulle den föreslagna anordningen helt visst vid
sitt omsättande i praktiken stöta på hinder och draga med sig konsekvenser
av allt annat än önskvärd art. Den tilltänkta klagorätten
måste förutsätta tillgång för den klagande till bevismaterialet i saken,
i första rummet således vederbörande skattskyldigs deklaration. Enligt
gällande taxeringsförordnings 23 § äger taxeringsnämndsledamot såsom
sådan icke taga del av till nämnden inkomna deklarationer, och riksdagen
har senast j år, på förslag av bevillningsutskottet i betänkandet
nr 2, avslagit motion om ändring i detta avseende.

Motionärerna hava talat blott om klagorätt till pröningsnämnden.
Konsekvensen skulle emellertid kräva, att talan finge fullföljas även i
högre och^ högsta instans. Det bör då ligga i öppen dag, vilka trakasserier
för de skattskyldiga och besvär för myndigheterna, som en
minoritet i taxeringsnämnden eller blott en enda ledamot skulle kunna
åstadkomma genom att exempelvis klaga över varje taxering, som icke
skett såsom han velat.

För övrigt torde det syfte, motionärerna haft med sitt förslag, i
allmänhet kunna nås på andra vägar. Det står varje ledamot av taxeringsnämnden
öppet att lata anteckna sin avvikande mening i nämn -

Besvärsrätt
för ledamot
i taxeringsnämnd.

/

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 14-

dens protokoll. Detta protokoll blir sedermera föremål för granskning
hos Konungens befallningshavande, varvid kronoombudets uppmärksamhet
alltid blir fäst vid förekommande reservationer. Då protokollet
skall vara tillgängligt vid prövningsnämndens sammanträde,
kan också ledamot av denna nämnd komma att upptaga saken, där ej
kronoombudet funnit anledning ingripa. En enkel väg är ju för övrigt,
att vederbörande under hand intresserar någon ledamot av prövningsnämnden
för sin mening. Det vill alltså synas, som om något egentligt
behov av åtgärder i nu omhandlade syfte ej heller skulle föreligga.

Med avseende å vad utskottet här ovan anfört får utskottet hemställa,

1) att det i herr Nilssons i Kristianstad förevarande
motion, II: 224, framställda förslaget om ändring i 25 §
förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att vad i bemälda motion samt i herr Bäckströms
förevarande motion, I: 73, ifrågasatts angående
ändring i 39 § samma förordning ej heller måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda; samt''

3) att riksdagen måtte i anledning av de förevarande
motionerna, så vitt de avse ändring i 41 §
merberörda förordning, besluta, att samma paragraf
skall erhålla följande ändrade lydelse:

41 §.

Prövningsnämnd skall bestå av minst tio, högst
tjugufem ledamöter, vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande
äger utse bland de av taxeringsnämnderna därtill
föreslagna personerna. Prövningsnämndens ledamöter
böra så utses, att nämnden, så vitt förhållandena medgiva,
kommer att utgöras av ett efter beskattningens
belopp och mängden av skattskyldiga skäligen lämpat
antal dels ägare av fast egendom, dels näringsidkare och
dels andra inkomsttagare, samt att inom nämnden icke
saknas tillförlitlig kännedom om länets särskilda delar,
dessas ekonomiska tillstånd och huvudsakliga näringar.

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

Kungl. Maj:ts befallningshavande utser i enahanda
ordning jämväl suppleanter, till antal motsvarande minst
hälften av antalet ordinarie ledamöter i nämnden.

Stockholm den 22 mars 1917.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Reservationer:

vid punkt 1):

av herr Nilsson i Kristianstad;

vid punkt 2):

av herrar Bäckström, Källman, Månsson, Holmström och Nilsson i
Kristianstad, vilka anfört:

Det är tvivelsutan ett viktigt samhällsintresse, att taxeringen —

den giund pa vilken utmätandet av de direkta skatterna skall byggas_

sker efter så rättvisa grunder som möjligt. För detta ändamål är det
önskvärt, att olika grupper av skattdragande bliva representerade i taxeringsnämnderna
och ett uttalande om önskvärdheten härav har också
influtit i förordningens § 25. Icke alltid blir dock detta uttalande
respekterat i tillräcklig grad och det är i varje fall icke uteslutet, att
i en taxeringsnämnd en särskild grupp av skattdragande kan driva en
taxeringspolitik, som gynnar dess särintressen och därigenom icke blir
rättvis mot övriga grupper av skattdragande inom taxeringsområdet
ifraga, liksom också samhället ur rent fiskalisk synpunkt blir lidande
härpå, efteisom dessa särintressen, åtminstone hittills, väl i regeln sökt
driva fram för låga taxeringar.

Som en motvikt mot eventuellt förhandenvarande särintressen sitta
i taxeringsnämnden de bägge av Konungens befallningshavande utsedda
ledamöterna. Dessa hava — liksom för övrigt alla taxeringsnämndens
ledamöter rätt att till protokollet låta anteckna sin avvikande mening,
men den rätt att anföra besvär över taxeringsnämndens beslut, som
enligt förordningens § 39 är medgiven den skattskyldige själv ävensom

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

vederbörande kommun etc. och som är medgiven kronoombudet lios
prövningsnämnden beträffande denna nämnds beslut (§ 49), denna rätt
hava dessa kronoombud i den lägre instansen icke. Det synes därför
som om någon ytterligare garanti för rättvisa taxeringar skulle kunna
erhållas, om envar av de bägge av Konungens befallningsbavande utsedda
ledamöterna av taxeringsnämnden finge rätt att hos prövningsnämnden
anföra besvär över sådana taxeringsnämndens beslut, mot vilka
de anse berättigade anmärkningar kunna göras.

Utskottet har funnit en sådan besvärsrätt obehövlig under hänvisning
till dels att taxeringsnämndens protokoll, innehållande eventuella
reservationer, skall vara tillgängligt vid prövningsnämndens sammanträde,
dels även att den vägen ju alltid står öppen, »att vederbörande
under hand intresserar någon ledamot av prövningsnämnden för sin
mening». Det synes oss likväl att åtminstone de bägge av Konungens
befallningskavande utsedda ledamöterna av taxeringsnämnderna borde
hava möjlighet att direkt bringa sin mening till prövningsnämndens
kännedom utan att behöva »under hand intressera» någon ledamot av
prövningsnämnden att föra fram densamma; det synes oss även att det
allmännas intresse icke kunde annat än gagnas av att ifrågavarande
ledamöter av taxeringsnämnderna sattes i tillfälle att på ett mera effektivt
sätt bringa sina från taxeringsnämndens majoritet avvikande meningar
till prövningsnämndens kännedom än genom en reservation i taxeringsnämndens
protokoll, som kanske ingen annan än kronoombudet kommer
att läsa.

Begränsar man rätten att anföra besvär till att omfatta endast de
av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnade ledamöterna i taxeringsnämnden
och giver dem endast rätt till besvär över taxeringsnämndens
beslut, så bortfalla de skäl mot en sådan besvärsrätt som utskottet sökt
i den omständigheten att icke alla taxeringsnämndens ledamöter hava
fått taga kännedom om deklarationerna och i farhågor för att enskilda
taxeringsnämndsledamöter skulle gå till högsta instans med klagan mot
varje taxering, som icke skett såsom de velat.

Mot förslaget har utskottet slutligen anfört, att det »skulle vara
främmande för processuell teori och praxis att en domstolsledamot skulle
äga överklaga domstolsbeslut, som gatt hans mening emot». Sant är
att kronoombudet i prövningsnämnden, vilken äger rätt att överklaga
prövningsnämndens beslut, icke tillhör prövningsnämnden, men denna
mera teoretiska synpunkt torde icke böra få tillmätas avgörande betydelse.

På grund av det anförda hemställa vi,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

att riksdagen måtte i anledning av herr Bäckströms
motion 1: 73 och herr Nilssons i Kristianstad»
motion II: 224 besluta, att 39 § förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skall
erhålla följande förändrade lydelse:

39 §.

Skattskyldig som icke åtnöjes —--rätt till

talan, så ock envar av de av Kungl. Maj:ts befallningshavande
förordnade ledamöterna av taxeringsnämnden,
ävensom, såvitt det angår bevillningstaxeringen, vederbörande
kommun, municipalsamhälle eller vägstyrelse,
som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut, må
— — — stadgas i nämnda lag.

vid punkt 3):

av herrar Lyckliolm, Antonsson, Östberg, Jesperson, Jeansson i Kalmar,
Jonsson i Hökhult, Knaust, Forssman och von Hofsten, vilka anfört:

Utskottet har under 3) hemställt, att riksdagen i anledning av de
förevarande motionerna måtte besluta viss ändrad lydelse av 41 § i
taxeringsförordningen. Den föreslagna ändringen betyder, att den hittills
gällande garantien för fastighetsägarnas behöriga representation i prövningsnämnderna
skulle eftergivas. Konungens befallningshavande skulle
härutinnan få fria händer.

Självfallet är emellertid, att redan åtgärden att ändra ifrågavarande
paragraf innebär en indirekt uppfordran till befallningshavandena att
hädanefter minska fastighetsägarnas antal så att detta i varje händelse
ej komme att uppgå till hälften, respektive en fjärdedel.

Huruvida avsikten med motionärens förslag är att åstadkomma
en mera skärpt beskattning av den fästa egendomen, särskilt jordbruksfastigheterna,
och dess avkastning eller någon annan, därpå har utskottet
icke vidare ingått. I stället har utskottet motiverat sitt i motionernas
syfte gående förslag därmed, att 41 § ej längre skulle vara
tidsenlig, att förutsättningar för fastighetsägarnas särskilda företrädande
i prövningsnämnderna ej längre skulle vara för handen. Vi kunna
icke dela denna uppfattning. Utskottet har självt i annat sammanhang
(sid. 3 i betänkandet) citerat ett uttalande av riksdagen i en riksdagsskrivelse
av den 6 maj 1907. Vi anhålla att få i detta sammanhang
åberopa samma uttalande, som tydligt ådagalägger riksdagens betänkligBihang
till riksdagens protokoll 1917. 7 samt. 12 käft. (Nr 14.) 2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

heter i fråga om varje åtgärd, som kan leda till minskning av fastighetsägarnas
inflytande i beskattningsnämnderna. Riksdagen har härvid
särskilt betonat »hurusom taxeringsmyndigheterna hava till ändamål ej
blott att taxera de beskattningsbara inkomsterna utan även, såsom ett
mycket viktigt moment i sin verksamhet, att fastställa fastighetstaxeringsvärden
a». 1 själva verket är det också numera så att, sedan

inkomsttaxeringen bundits vid det alltmera utvecklade självdeklarationsförfarandet,
någon taxering i egentlig mening förekommer allenast vid
bestämmandet av nyssnämnda taxeringsvärden. I övrigt är det i normala
fall så, att de skattskyldiga så att säga taxera sig själva. Taxeringsmvndigheterna
hava endast att utöva kontroll. I detta sammanhang
må dessutom särskilt erinras att under uttrycket »fastighetsägare»
falla icke blott ägare av jordbruksfastighet utan även ägare av annan
fastighet, vilka senare utgöra mycket stora och allt mera i antal växande
kategorier av skattskyldiga.

Den anordning, som riksdagen 1907 i sitt ovannämnda uttalande
avböjde, är sedan 1910 införd. Jämväl i övrigt äro grunderna för
taxeringsnämndernas sammansättning sådana, att en kommunal majoritet
av smärre inkomsttagare lätteligen kan helt utestänga fastighetsägarna
från dessa nämnder, varigenom de förra bliva i tillfälle att
godtyckligt höja fastighetsvärdena. Emot missbruk i detta avseende
hava prövningsnämnderna hittills varit i tillfälle att inskrida. Det hör
ju till dessas uppgift att granska och fastställa alla taxeringar av de
underordnade nämnderna. Enligt sakens natur kan ju någon verklig
granskning i allmänhet icke ske i andra fall än där särskilda omständigheter
påkallat uppmärksamhet. De periodiskt återkommande allmänna
fastighetstaxeringarna hava dock intagit en särskild ställning, och fullt
befogat hava prövningsnämnderna därvid i många fall inskridit till
åvägabringande av möjligast likformig uppskattning av den fasta egendomen
inom länet. Bifalles utskottets förslag, bortfaller garantin för
fastighetsägarnas behöriga plats inom prövningsnämnderna och därmed
också för sakkunskapens inflytande vid fastighetsuppskattningen. Det
behövliga korrektivet mot överdrifter från särskilda taxeringsnämnders
sida är därmed också borta eller åtminstone till sitt värde mycket
reducerat. Vi hava därför icke kunnat biträda utskottets förslag utan
ansett, att motionerna även i förevarande del bort avstyrkas.

STOCKHOLM, tSAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.