Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1917 kl. 5 e. m,

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
ändring i § 12 mom. 1 b i förordningen med tulltaxa
för inkommande varor.

(l:a avd.)

Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Lyckholm, K. A. Nilson, Antonsson, Jacob
Larsson, Röing, Källman, Jeansson i Kalmar, Rune, Månsson, Danström,
Knaust, Forssman, E. J. Söderberg, Neess, Holmström. Berg i Staby.
Nilsson i Kristianstad, von Hofsten och Lithander.

1 en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 160, har herr Thore hemställt,

»att riksdagen ville besluta:

dels en sådan ändring i Kungl. Maj:ts förordning med tulltaxa för
mkommande varor den 9 juni 1911 § 12 mom. 1 b, att den här omförmälda
tiden av tre år ökas till fem år;

dels en skrivelse till Kungl. Maj:t vari hemställes att Kungl. Maj:t
täcktes låta undersöka huruvida, på sätt som här ovan föreslagits eller
genom annan lämpligare åtgärd, lättnader må beredas skeppsbvggnadsmdustnen
vid tullbehandlingen av sadana i ovannämnda ^ 12 omlörmälda
materialier, varå tullrestitution medgives; samt därefter vidtaga åtgärder,
vartill en dylik undersökning kan giva anledning.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 saml. 11 höft. (Nr 13.)

1

Nu gällande
beatdmmtfoer.

Historik.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

Enligt § 12 i gällande tulltaxeför ord ning är den, som här i riket
verkställt nybyggnad, förbyggnad eller reparation av fartyg av mer än
40 tons avgifts pliktig dräktighet, vare sig svenskt eller utländskt, eller
av järnfartyg av mer än 5 men icke över 40 tons avgiftspliktig dräktighet,
vilket är avsett att omedelbart erhålla eller äger utländsk nationalitet,
berättigad att, under vissa i paragrafen angivna villkor, för
därvid använda, från utrikes ort införda tullpliktiga materialier och
skeppsförnödenheter, däribland inbegripna vissa i fartyget fast anbragta
husgerådssaker, restitutionsvis återbekomma den erlagda tullavgiften
eller, i det fall att endast säkerhet för tullavgiften behövt ställas, njuta
befrielse från dess gäldande. De omförmälda villkoren innehålla, bland
andra, följande bestämmelser, nämligen under

a) att avsikten med de införda artiklarnas användning till förberörda
ändamål vid deras angivning till förtullning skriftligen anmäles;

b) att det fartyg, till vilket artiklarna användas, inom tre år från
dagen för deras angivning till förtullning styrkes vara i fallfärdigt skick;

c) att den, som verkställt nybyggnaden, förbyggnaden eller reparationen,
när fartyget är fullt färdigt, till generaltullstyrelsen avlämnar,
bland ’ annat, en av honom under edlig förpliktelse avgiven och av två
hans biträden, som med arbetet tagit befattning, bestyrkt noggrann
förteckning över myckenheten och beskaffenheten av alla till fartyget
använda olika artiklar, materialförlusten vid arbetet däri inberäknad, för
vilka restitution av eller befrielse från tullavgift sökes, jämte under
samma förpliktelse avgiven försäkran, att dessa artiklar äro av utländskt
ursprung och att full införseltull för dem blivit behörigen erlagd eller
av generaltullstyrelsen godkänd säkerhet för densamma ställd; samt

f) att den, som verkställer nybyggnaden, förbyggnaden eller reparationen,
skall vara förbunden att underkasta sig all den kontroll i övrigt,
vilken generaltullstyrelsen kan finna skäligt föreskriva.

Därjämte innehåller paragrafen bestämmelser om de villkor, under
vilka anstånd med erläggande av tullavgift för artiklar av ifrågavarande
slag må av generaltullstyrelsen medgivas.

Då tullen å fartyg år 1891 upphävdes, beslutades samtidigt, såsom
en ersättning för det stöd varav den svenska skeppsbyggnadsiudustrien
sålunda gick miste, vissa lättnader vid tullbekandlingen av skeppsbyggnadsmaterialier,
varom bestämmelser infördes i § 8 av tulltaxeunderrättelserna.
Nämnda bestämmelser, vilka, i syfte att bereda skeppsbyggeri
ytterligare förmåner, i vissa delar ändrades enligt beslut av
1904 års riksdag, hava fortfarande i huvudsak den då erhållna lydelsen.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13. 8

Till behandling förelågo vid sistnämnda riksdag motioner, i vilka
yrkats, dels att den i fråga om restitution av eller befrielse från tullavgift
då bestämda tiden av tvä är måtte utsträckas till tre eller, enligt
en annan motion, till fyra år, dels att vid tullbehandling av ifrågavarande
varuslag vederbörande tullförvaltning måtte, där ej särskild anledning-
funnes att underkasta varorna vågning, berättigas att taga den
i faktura eller konossement uppgivna vikten för god. Till stöd för
det sistnämnda förslaget anfördes i huvudsak, att, därigenom att vid
import av ifrågavarande materialier och skeppsförnödenheter desamma
skola vägas, vederbörande verk stad sägare förorsakades onödiga utgifter.
1 anledning av det förra förslaget beslöt riksdagen utsträcka tiden för
restitutionen eller befrielsen till tre år. Det senare förslaget däremot,
föranledde i överensstämmelse med bevillningsutskottets hemställan
icke någon riksdagens åtgärd. Såsom skid för. denna sin hemställan
anförde bevillningsutskottet, att, oavsett det förhållande att ett stadgande
i sådan riktning icke syntes vara av beskaffenhet att kunna inrymmas
i tulltaxan eller därmed sammanhängande bestämmelser, alltför stora
betänkligheter mötte mot att i något fall frikalla tullmyndigheterna från
vidtagande av den tullbehandlingsåtgärd, som ensam kunde tillförsäkra
kronan, att tullavgifter, vilka skola utgöras efter inkommande varors
vikt, bleve med rätta belopp i tullverkets räkenskaper uppdebiterade.
Man kunde nämligen icke vara berättigad att i likhet med motionären
utgå från det antagandet, att i varje fall vara, som vid tullbehandlingen
anmäles skola användas på sätt, som i § 8 tulltaxeunderrättelserna avses,
också komme att finna sådan användning, utan syntes det väl kunna
inträffa, att den för varan belöpande tullen inflöte i tullkassan utan att
sedermera restitueras, varvid det naturligtvis vore av vikt, att något
tvivel icke förefunnes om riktigheten av grunden för beloppets beräknande.

Vid 1906 års riksdag väcktes i samma ämne en motion med icke
oväsentligt större räckvidd än den nyssnämnda. 1906 års förslag avsåg
nämligen, att fakturans uppgifter skulle utan vidare godtagas. I motiveringen
till sistnämnda förslag utfördes närmare de skäl, som 1904 års
motion innehöll, varjämte framhölls olägenheten av den tidsspillan, som
föranleddes av de omfattande vägningarna. 1906 års bevillningsutskott
inhämtade vid behandlingen av den då föreliggande motionen i ämnet
yttrande av generaltullstyrelsen, vilken, under åberopande huvudsakligen
av vad bevillningsutskottet yttrat år 1904, avstyrkte bifall till förslaget.
Motionen föranledde emellertid en riksdagens skrivelse till Konungen, i
vilken anfördes bland annat följande:

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

»Att skeppsbyggeriet är en för vårt land naturlig näring, därom torde meningarna
icke vara delade, liksom icke heller därom, att densamma i olika hänseenden
är av synnerlig betydelse för landet i dess helhet. Varje förslag, som är
ägnat att verksamt bidraga till denna närings höjande och utveckling, synes därför
vara förtjänt av allvarligt beaktande från statsmaktemas sida. Riksdagen har också
vid flera tillfällen visat sig vilja behjärta och tillmötesgå ifrågavarande närings krav.
Det må härvid särskilt erinras om de lättnader i tullhänseende, som genom beslut
vid 1904 års riksdag kommo denna näring till del i avseende å villkoren för åtnjutande
av tullrestitution eller befrielse från tullavgift för tullpliktiga fartygsmaterialier
och skeppsförnödenheter och särskilt i fråga om tiden för åtnjutande av
dylik restitution eller befrielse, vilken tid utsträcktes frän två till tre år.

Om man sålunda kan utgå därifrån, att varje lämpligt förslag i syfte att
uppmuntra och understödja skeppsbyggerinäringen bör vinna behörigt beaktande,
måste man dock med nödvändighet tillse, att icke sådana åtgärder vidtagas, som
på något sätt träda statens berättigade intressen för nära.»

Efter att hava erinrat om frågans behandling'' vid 1904 års riks O

O

möte fortsatte riksdagen:

»Såsom i motionen framhålles, är det visserligen sant, att, då i fråga om
här avsedda materialier tullen är fastställd att utgå efter vikt, vilken alltså måste
i varje särskilt fall av vederbörande tullmyndighet utrönas, sådant ofta nog med
hänsyn till dessa varors tyngd är förenat med ganska stora svårigheter. Särskilt
framträda dessa olägenheter, då fråga är om tullbehandlingen av mera betydande
skeppslaster, avsedda för byggande av större fartyg, ty, utom det att en dylik tullbehandling
vållar importören ej obetydliga direkta kostnader, föranleder den ock
tidsförlust, som naturligtvis i sin mån ej oväsentligt bidrager att öka dessa kostnader.
De krav på lättnader i berörda avseenden, som framföras i motionen, torde därför
få anses vara synnerligen behjärtansvärda.

På vilket sätt de ifrågavarande olägenheterna må kunna i möj hgaste mån
avlägsnas, lärer emellertid onekligen vara ganska svårt att avgöra. Men det synes
åtminstone icke böra ske på den väg motionären föreslagit, ty detta skulle leda
till alltför betänkliga konsekvenser. De skäl, som av 1904 års bevillningsutskott
anfördes och vilka av generaltullstyrelsen i ett över motionen avgivet yttrande
åberopats för avstyrkande av det föreliggande förslaget, äro av så tungt vägande
art, att riksdagen ansett sig icke böra biträda detsamma.

Riksdagen föreställer sig emellertid, att motionärens syfte skulle kunna nöjaktigt
tillgodoses på annat sätt, och vill riksdagen i sådant avseende erinra, att
genom föreskrift i Eders Kungl. Maj:ts skrivelse till generaltullstyrelsen angående
ändringar i gällande bestämmelser rörande tullbehandlingen av från utrikes ort inkommande
varor den 12 oktober 1889 medgivits, att vid packhusbehandling av åtskilliga
i skrivelsen uppräknade varor vikten under vissa närmare angivna villkor
icke behövde utrönas genom vågning av varje kolli för sig, utan allenast genom
prowägning av ett större eller mindre antal kolli, som vederbörande tullförvaltning
ägde bestämma. Då det sålunda visat sig möjligt att i fråga andra artiklar vid
tullbehandlingen åstadkomma avsevärda lättnader, föreställer sig riksdagen, att den
möjligheten ej skulle vara utesluten, att vare sig genom prowägning eller genom

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13. 5

andra åtgärder för beräkning av vikten jämväl med avseende ä fartygsmaterialier
och skeppsförnödenheter lättnader i förevarande syfte kunde genomföras. De föreskrifter,
som därför erfordras, torde emellertid redan på grund av sin natur under
inga förhållanden höra inrymmas i tulltaxan eller därmed sammanhängande bestämmelser,
utan lärer det höra överlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder,
som i förevarande avseende må befinnas ändamålsenliga. Riksdagen har
därför, behjårtande frågans vikt och betydelse, ansett sig böra avlåta en skrivelse
i ämnet till Eders Kungl. Maj:t.

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört, lär riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta undersöka, huruvida genom provvägning eller på
annat ändamålsenligt sätt lättnader i tullbehandlingshänseende må kunna medgivas
vid införsel för innehavares av skeppsvarv eller mekanisk verkstad räkning av sådana
i 8 tu II taxeunder rättelserna omförmälda materialier och skeppsförnödenheter, vilka
icke äro till husgerådssaker hänförliga, ävensom därefter vidtaga de åtgärder, vartill
en dylik undersökning kan giva anledning.»

Sedan över nämnda riksdagens skrivelse infordrade utlåtanden avgivits
såväl av 1906 års tulltaxekommitté som av generaltullstyrelsen,
meddelade Kungl. Maj:t beslut i ämnet den 21 maj 1910. Beslutet innefattade,
att vid packhusbehandling av plåtar av järn samt balk- och fasonjärn,
vilka inkomme i större partier och angåves till tullbehandling för
ändamål, som i § 8 av underrättelserna till då gällande tulltaxa sades,
vikten finge medels provvägning utrönas, i den mån särskilda stycken vore
till beskaffenhet och dimensioner sinsemellan lika samt vederbörande tullförvaltning
prövade vikten kunna med erforderlig säkerhet på detta sätt
utrönas, tullförvaltningen ävenledes förbehållet att bestämma antalet
stycken, som skulle underkastas sådan provvägning.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en den 10 november 1911 i administrativ
väg utfärdad kungörelse med föreskrifter beträffande tillämpningen av
vissa i tulltaxan och därtill fogade underrättelser upptagna bestämmelser
stadgat, att vid tullbehandling av vissa i kungörelsen uppräknade varor,
av vilka ett flertal finna användning vid skeppsbyggnad, må, såvitt
desamma uppsorterats efter storlek och dimensioner, vikten kunna utrönas
genom vågning av ett större eller mindre antal koily, som vederbörande
tullförvaltning äger bestämma. Enligt kungörelsen tillkommer det tullförvaltning
att i varje särskilt fall avgöra, huruvida viktens utrönande
enligt kungörelsens bestämmelser må äga rum eller icke.

I den nu föreliggande motionen fullföljes nu den strävan efter
•lättnader för den inhemska skeppsbyggnadsindustrien, som tagit sig
uttryck i de omförmälda, genom motioner vid 1904 och 1906 års riksdagar
framställda yrkandena. Nu föreslås, på sätt framgår av den ovan
intagna hemställan i förevarande motion, att riksdagen måtte dels besluta

J>cn föreliggande

motionen.

QeneraUull styrelscns utlåtande.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

éxi utsträckning av den för åtnjutande av förmånen av ifrågavarande
tullrestitution eller befrielse från tullavgift bestämda tidsfristen från tre
till fem år, dels ock hos Kungl. Maj:t göra framställning om utredning
och åtgärder, i syfte att vid tullbehandlingen av ifrågavarande artiklar
ytterligare lättnader måtte beredas skeppsbyggnadsindustrien.

Beträffande den förra punkten har motionären såsom skäl för
otillräcklighen av den nu bestämda tiden framhållit dels den långa tid,
som större fartygsbyggen taga i anspråk, dels den omständigheten att,
i synnerhet under nu rådande osäkra förhållanden, materialier importeras
stundom lång tid innan de skola tagas i bruk. Av ett skeppsvarv på
Sveriges västkust hade upplysts, att materialier för fartyg, vilka enligt
träffat avtal skulle vara färdiga år 1920, redan nu blivit importerade.

I fråga om den önskvärda lättnaden i tullbehandlingen har motionären
uttalat att denna kunde vinnas därigenom att den övervägande
delen av materielen finge attesteras efter i faktura upptagen vikt och
uppvägning av densamma sålunda undvikas, därvid emellertid vissa
fordringar angående tullfakturans tillförlitlighet borde uppställas, varjämte
vederbörande tulltjänsteman borde förbehållas rättighet till provvägning
för kontrollering av fakturavikten.

1 övrigt får utskottet hänvisa till motionärens motivering.

Vid behandlingen av föreliggande motion har bevillningsutskottet
i grundlagsenlig ordning begärt generaltullstyrelsens yttrande i anledningav
densamma. 1 den skrivelse i ämnet, som utskottet med anledning
härav mottagit från tullstyrelsen, har styrelsen, som tillika överlämnat
av styrelsen infordrade utlåtanden från packhusinspektionerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö ävensom tullkamrarna i Norrköping och
Oskarshamn, till en början vidkommande den ifrågasatta tidsutsträckningen
från tre till fem år förklarat sig finna hinder häremot icke möta
med hänsyn till tullverkets intressen. Huruvida en dylik åtgärd kunde
vara av allmänt behov påkallad, tilltrodde styrelsen sig emellertid icke
kunna med visshet bedöma. Uppenbart vore nämligen, att fall kunnat
förekomma, där vederbörande på grund av nämnda tidsbegränsning gått
förlustig rätten till någon av omförmälda förmåner utan att styrelsen
genom ansökning om bibehållande i respektive fall av denna rätt därom
lämnats kännedom. Av fall, där allenast nyssberörda begränsning utgjort
hinder för beviljande av befrielse från tullavgift jämlikt § 12 tull—
taxeförordningen och om vilka styrelsen erhållit kunskap, berörde styrelsen
härefter ett, som för närvarande förelåge och vilket avsåge materialier
till pansarbåten »Sverige». Härom anförde styrelsen följande:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13. 7

»1 angivna iall, vilket berör liera av vara största skeppsbyggeri verkstäder,
har omöjligheten att författningsenligt bifalla den sökta befrielsen förefallit sä mycket
obilligare, som anledningen därtill synes hava varit, icke den, att de enskilda verkstäderna
fördröjt det på dem ankommande arbete utöver tre år frän vederbörande
materialiers angivning till förtullning, utan den, att staten, som enligt uppgift för
sig reserverat det slutliga iordningställandet av pansarbåten,‘till följd av särskilda
utomordentliga omständigheter icke blivit i stånd att tillräckligt tidigt avsluta dessa.
Styrelsen har också med hänsyn härtill funnit sig böra i underdånig skrivelse den
dl januari 1917 hos Kungl. Maj:t ifrågasätta åtgärder för beredande åt vederbörande
verkstäder av den begärda förmånen av tullfrihet; och har styrelsen i sådant hänseende
föreslagit lämnande av sådant medgivande, att det i ovannämnda g 12 mom.
I b) föreskrivna villkor förklaras icke skola äga tillämpning med avseende å sådana
för pansarbåten Sverige använda tullpliktiga materialier och skeppsförnödenheter,
som angivits till förtullning högst tre är före den dag, dä det arbete, för vilket
artiklarna blivit använda, vederbörligen anmälts färdigt till besiktning.»

Vad därefter angår frågan om lättnader i tullbehandlingeu har
generaltullstyrelsen meddelat, att bland de i den av utskottet ovan omlörmälda
kungörelsen av den 10 november 1911 upptagna varuslag, beträffande
vilka vikten finge utrönas genom prov vågning, förekomme följande,
som kunde hava användning för fartygsbyggnadsändamål, nämligen:
cement, tulltaxernbriken 35;
järn: plåtar, tulltaxerubrikerna 734/5;

» rör, i raka längder, tulltaxerubikerna 712, 755, 757/8;

» balk-, hörn- och annat varmvalsat, vägande per löpande
meter 20—60 kilogram, tulltaxernbriken 726; samt
maskiner och apparater, Avd. XIII A.

Styrelsen anförde vidare:

»Anledningen därtill, att den lättnad, som berörda förordning avsett att bereda,
icke kommit skeppsbyggnadsindustrien till godo i den utsträckning, som från
dess sida varit önsklig, lärer varit den, att för fartygsbyggnad använda större
artiklar, såsom plåtar och spantjärn, sins emellan äro av mycket växlande typer
och dimensioner, till följd varav även vid användning av rätten till provvägning
vägningen kommer att omfatta betydande delar av de införda partierna, varjämte
vissa viktigare skeppsbyggnadsmaterialier, såsom balk-, hörn- och annat varmvalsat
järn av mindre vikt än 20 kilogram per löpande meter, icke inrymts i medgivandet,
Motionären tillhandakonma uppgifter giva även vid handen, att vid vissa skeppsvarv
provvägning icke alls förekommit, vilket torde hava berott, förutom på ovan
omförmälda förhållanden, även därpå, att uppsortering av de olika artiklarna icke
ägt rum på sådant sätt, att provvägning ansetts kunna medgivas.

Särskilt med hänsyn till det behov av vår liandelsflottas utökning, som för
närvarande lärer föreligga och även för framtiden torde komma att göra sig gällande,
samt med avseende å den omständigheten, att ett onödigt fördyrande av nyanskaffat
tonnage måste anses oförenligt med såväl det allmännas som enskildas intresse,
finner styrelsen skäligt, att skeppsbyggnadsindustrien beredes de lättnader i här

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

ifrågavarande hänseende, vilka utan åsidosättande av erforderlig kontroll må kunna
medgivas.

Samtliga de tullförvaltningar, vilkas yttranden infordrats, hava också vant
onse därom, att vid tullbehandling av för fartygsbyggnadsändamål införda material ier
förenkling kan vinnas i sättet för utrönandet av den tullpliktiga vikten, utan att
statsverkets intresse därigenom äventyras. Såsom det lämpligaste sättet för ernående
av sådan förenkling förordas allmänt, att de av vederbörande leverantörer upprättade,
till antal och vikt samt i förekommande fall även till dimensioner specificerade
uppgifter, som redan nu pläga föreligga vid införtullningen av de viktigare såsom
skeppsbyggnadsmaterialier använda artiklarna och som, i vissa fall grundläggande
för prisräkningen å respektive varuslag, torde kunna förutsättas vara uppgjorda med
all noggrannhet, av vederbörande tullförvaltningar utnyttjas för konstaterandet av
den vikt, som bör ligga till grund för tullberäkningen.»

Styrelsen erinrade härefter om behandlingen vid 1904 och 1900
års riksdagar av motioner av liknande innebörd som den nu föreliggande
och anförde vidare:

»Även om de sålunda åberopade skälen måste anses alltjämt äga giltighet,
synas desamma styrelsen icke behöva utgöra hinder för förverkligandet av det i
den nu framlagda motionen uttalade önskemål på det sätt, att de avgivna uppgifterna
under viss förutsättning lämnas sådant vitsord, att vägningen må kunna inskränkas
till en mindre omfattande provvägning, varigenom kostnaderna för tullbehandlingen
avsevärt nedbringas.

Givet är emellertid, att, även vid mindre långt gående fordringar på uppsortering
av de olika varuslagen, än vad i ovan omförmälda bestämmelse förutsättes,
det dock måste ankomma på tullförvaltningarna att pröva de ur kontrollsynpunkt
erforderliga förutsättningarna för tillämpningen av ett sådant förfaringssätt för
viktens utrönande, och anser styrelsen sig äga anledning förvänta, att denna prövningsrätt
icke skall komma att stå hindrande i vägen för tillgodoseende av berättigade
anspråk på förenklingar av tullbehandlingen. Ehuru provvägning företrädesvis
lärer komma till användning beträffande de viktigare såsom skeppsbyggnadsmaterialier
använda förbrukningsartiklarna, lärer emellertid icke få anses nödigt
att inskränka medgivandet av viktens utrönande på detta sätt — vilket medgivande
likväl synes böra omfatta allenast nyssberörda artiklar, således ej husgerådssaker
till vissa särskilt fastställda varuslag.

Såsom förutsättning för tillämpningen av det sålunda ifrågasatta förfaringssättet
för viktberäkningen synes böra uppställas den fordran, att, i likhet med vad
som är förhållandet beträffande prisuppgifter å varor, dragande värdetull, uppgifterna
skola vara av avsändaren genom namnunderskrift till riktigheten bekräftade.»

Slutligen förklarade generaltullstyrelsen, att de närmare föreskrifter,
som av det ifrågasatta medgivandet skulle vara påkallade, syntes kunna
utfärdas såsom ett tillägg till exempelvis § 3 av förberörda kungörelse
den 10 november 1911 och erhålla ungefärligen följande lydelse:

»Vid tullbehandliug av sådana för skeppsbyggnadsändamål avsedda,
till husgerådssaker ej lian förliga varuslag, för vilka restitution av eller

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13. 9

befrielse från tullavgift enligt § 12 tulltaxeförordningen kan ifrågakomma,
må, därest vid varornas angivning till förtullning skriftlig anmälan,
som i mom. 1 a) av sagda paragraf sägs, blivit gjord, vikten
med ledning av förefintliga, vederbörligen specificerade och till riktigheten
medelst den utländska avsändarens namnunderskrift bekräftade
viktuppgifter utrönas genom provvägning; ankommande på vederbörande
tullförvaltning ej mindre att bestämma det antal kolli, som bör vägas,
än även att avgöra, huruvida viktens utrönande på ovan angivet sätt
må äga rum eller; [icke».

Den nu föreliggande utredningen i detta ärende synes giva vid
handen, att de åtgärder, som i syfte att stödja den inhemska skeppsbyggnadsindustrien
tid efter annan vidtagits dels genom utsträckning
av den med avseende å tullrestitutionen medgivna tiden dels
ock genom lättnader i fråga om tullbehandlingen, icke äro till fyllest.
A andra sidan torde 1906 års riksdags ovan återgivna uttalande
om skeppsbyggeri et såsom en naturlig näring för vårt land och om
denna närings synnerliga betydelse för landet i dess helhet hava genom
den sedan dess försiggångna utvecklingen på detta område fått erfarenhetens
ytterligare bekräftelse. Därtill kommer, att under den brist på
tonnage, som för närvarande råder och som torde komma att göra sig
gällande avsevärd tid framåt, värdet av inhemsk produktion av fartyg
i hög grad stegrats. Därmed synes ökad styrka hava givits åt ifrågavarande
närings, även av 1906 års riksdag allvarligt beaktade krav på
sådana lättnader i tullhänseende, som kunna genomföras utan att statens
intressen trädas för nära.

Vidkommande först den ifrågavarande tidsfristens utsträckning till
fem år, torde särskilt de senare årens erfarenhet hava visat önskvärdheten
för skeppsbyggerierna att kunna i god tid förse sig med sådana
materialier, som måste tagas från utlandet. Då nu generaltullstyrelsen
förklarat, att ur synpunkten av tullverkets intressen hinder mot en
sådan utsträckning icke möta, har utskottet så mycket hellre velat tillstyrka
den ifrågasatta förändringen, som härigenom endast fullföljas de
avsikter, åt vilka 1906 års riksdags ovanberörda beslut och uttalanden
givit uttryck.

Beträffande härefter förslaget att bereda skeppsbyggnadsindustrien
ytterligare lättnader i tullbehandlingshänseende torde därom i ännu
högre grad gälla, att det anknyter sig till vad som förekom år 1906.
Av utredningen framgår nämligen, att de fördelar för omförmälda
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 7 sand. 11 Käft. (Nr 13.) 2

Titt kottet.

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

industri, som sistnämnda års riksdag med sin skrivelse åsyftade, icke
hava vunnits genom de av Kungl. Maj:t vidtagna åtgärder, till vilka
skrivelsen givit anledning. Vid sådant förhållande har det synts utskottet
vara en angelägenhet av vikt att nu söka finna medel att förverkliga
det av 1906 års riksdag angivna syftet även i fråga om sättet
för tullbehandligen.

Bevillningsutskottet har givetvis icke haft anledning att ingå i
närmare prövning av det utkast till bestämmelse i ämnet, som generaltullstyrelsen
meddelat. Principiellt sett finnes emellertid från utskottets
sida ingqn erinran att göra mot den för frågans lösning härigenom antydda
utvägen, vilken går i den av 1906 års riksdag anvisade riktningen.

På grund av vad sålunda anförts får bevillningsutskottet hemställa,
att riksdagen måtte

1) besluta, att § 12 i gällande förordning med
tulltaxa för inkommande varor skall i nedan angivna
del från och med ingången av år 1918 erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 12-

1. Den, som här i riket — — —----

a) -----

b) att det fartyg, till vilket artiklarna användas,
nom fem år från dagen för deras angivning till förtullning
styrkes vara i fullfärdigt skick;

c) —----

d) -----

e) -----

f) -----

Verkställes----föreskrifter.

2. Enahanda — — — slip.

2) besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan,
huru den svenska skeppsbyggnadsindustrien vid tullbehandlingen
av de i § 12 tulltaxeförordningen

omförmälda materialier och skeppsförnödenheter må

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

kunna, vare sig på det sätt som generaltullstyrelsen,
enligt vad ovan omförmälts, angivit eller i annan
ändamålsenlig ordning, komma i åtnjutande av sådana
ytterligare lättnader, att de för nämnda industri med
ifrågavarande tullbehandling förenade olägenheter varda,
så långt ske kan med behörigt tillvaratagande av statens
intresse, slutligen avhjälpta.

Stockholm den 22 mars 1917.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. Gr. KARLSSON.