Riksdagens skrivelse Nr 68.

1

Nr 68-

Godkänd av första kammaren den 8 april 1916.
Godkänd av andra kammaren den 8 april 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående beredande av skydd
för vissa fågelarter.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.)

(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.)

Till Konungen.

Uti inom riksdagens båda kamrar väckta likalydande motioner
bar gjorts framställning i syfte att efter verkställd utredning och undersökning
måtte vidtagas lämpliga åtgärder till skyddande av sådana fågelarter,
för vilka ur de i motionen framhållna synpunkter skydd funnes
böra beredas.

Till stöd för motionerna har anförts huvudsakligen följande.

Sedan, i samband med att inom riksdagen väckts frågan om vidtagande
av särskilda åtgärder för beredande av naturskydd, från olika
håll framhållits nödvändigheten av en revision av vår jaktlagstiftning,
avseende att bereda skydd även åt andra djur än de i egentlig mening
jaktbara och särskilt åt sådana arter, som på grund av sin sällsynthet
löpte fara att utrotas, hade dessa fordringar i någon ringa mån blivit
tillgodosedda i den nya lagen om rätt till jakt och den reviderade jaktstadgan
av den 8 november 1912.

Dock återstode ännu viktiga önskemål att fylla, innan man kunde
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 29 höft. (Nr 68.)

2

Riksdagens skrivelse Nr 68.

anse, att på jaktlagstiftningens väg gjorts vad som kunde och borde göras
i berörda hänseende. Detta gällde särskilt en hel grupp av fåglar, nämligen
våra rovfåglar, vilka — bortsett från tre ugglearter, som åtnjöte
fridlysning enligt kungl. förordningen angående skydd för åt lantbruket
nyttiga fåglar den 8 november 1912 — fortfarande vore i saknad av
varje slags skydd, prisgivna åt förödande förföljelse.

Den gamla åsikten att alla rovfåglar vore att betrakta endast och allenast
såsom blodtörstiga skadedjur, vilka borde förföljas och utrotas med alla till
buds stående medel, hade på senare tider så småningom fått vika för en
riktigare och mera vidsynt uppfattning. Framför allt hade man börjat
få ögonen öppna för den ovärderliga nytta, de flesta rovfåglar gjorde jordbruket
och skogsbruket genom att håila efter de skadliga gnagarna och
som i mångdubbel måtto uppvägde den skada, de stundom kunde förorsaka
genom att förgripa sig på fjäderfä eller matnyttigt villebråd. Till
åkerns och skogens skyddsandar bland rovfåglarna vore i främsta rummet
att räkna ugglorna, vråkarna och tornfalken, vilka enbart ur denna synpunkt
syntes väl förtjänta av fridlysning åtminstone under fortplantningstiden.

Nyare tiders biologiska erfarenheter hade för övrigt ådagalagt, att
en fullständig utrotning eller alltför stark decimering av rovfåglarna ej
heller kunde vara förenlig med jaktvårdens sanna intresse. Den roll,
rovfåglarna spelade i naturens hushållning, hade nämligen betydelse även
därutinnan, att de i första hand bemäktigade sig sjuka, skadade och
svagt utvecklade individer bland de andra djuren och sålunda bidroge
till att bevara respektive djurarter friska och livskraftiga. Eovfåglarnas
blotta närvaro tjänade dessutom till att hos de svagare djuren väcka och
vidmakthålla den vaksamhet och självbevarelsedrift samt de för arten
utmärkande egenskaper, utan vilka de ohjälpligt skulle duka under i
kampen för tillvaron.

Tack vare det livliga intresse för naturskydd, som på senare tider
gjort sig gällande hos oss så väl som i andra land, hade man emellertid
börjat inse, att rovfåglarna även förtjänade att skyddas för sin egen skull,
oavsett den nytta eller skada, de kunna göra. De vore onekligen de
vackraste och i alla avseenden mest fulländade av alla fåglar. Deras
höga, sirliga flykt och präktiga uppträdande i övrigt gjorde, att de måste
ådraga sig varje naturväns uppmärksamhet och i högre grad än andra
fåglar utgjorde en prydnad för det landskap, de tillhörde. Därtill komme,
att flera rovfågelarter, såsom örnarna, jaktfalken och pilgrims falken, gladan,

3

Riksdagens skrivelse Nr 68.

kärrhökarna och ugglan, hörde till de djurarter, som på senare tider till
den grad avtagit i antal, att de i stället för att utsättas för skoningslös
förföljelse borde skyddas såsom levande naturminnesmärken. I detta
sammanhang skulle även framhållas, att korpen, som visserligen icke
tillhörde rovfåglarnas ordning, likväl förtjänade att skyddas på samma
grunder, som anförts beträffande de nyssnämnda rovfåglarna.

Till de mångahanda skäl, som sålunda talade för beredande av skydd
åt våra rovfåglar, komme slutligen sådana av rent etisk art, i det att
förföljelsen mot rovfåglarna ofta toge former, som uppenbart strede mot
djurskyddets och naturskyddets enklaste fordringar.

De faktorer, som verkade förödande på vår svenska rovfågelfauna och
som, om allt finge fortgå som hittills, förr eller senare måste medföra
fullständig utrotning åtminstone av mera sällsynta arter, vore rovfågelpremieringen,
rovfågelfångsten med sax, samt skyttel för av och skyttel vid
fåglarnas boplatser.

I fråga om rovfågelpremieringen torde framhållas, att på åtskilliga
orter i vårt land fortfarande utbetalades skottpenningar för dödande av
duvhök, vartill landstingen, hushållningssällskapen och i vissa trakter
även kommunerna bidroge med större eller mindre belopp. Emellertid
kunde varken den stora massan av skyttar eller flertalet av de personer,
som hade att utbetala skottpenningar, skilja duvhöken från andra mer
eller mindre närbesläktade fåglar. Följden härav bleve den, att premieringen
i fråga drabbade icke blott duvhöken, utan även en hel del
andra oskadliga eller nyttiga fåglar. Särskilt vore detta fallet med den
för jordbruket så avgjort nyttiga ormvråken, till följd av denna fågels
likhet med duvhöken.

En genom domänstyrelsens bemedling för något år sedan företagen
sakkunnig undersökning av ett större antal fötter av fåglar, för vilka
skottpenningar utbetalats inom olika län under ett och samma år, har
givit till resultat, att endast 43 proc. av de premierade fåglarna varit
duvhökar, under det resten utgjorts av andra fåglar av de mest skilda
arter, från ormvråk och bivråk till gök och trast. Då hela antalet i
Sverige årligen premierade »duvhökar» enligt statistiken uppgått till i
medeltal 15,000, skulle alltså årligen betalas skottpenningar för dödandet
av mellan 8- och 9,000 nyttiga eller oskadliga fåglar, vartill givetvis
komme ett mångdubbelt större antal, som utmönstrats vid kontrollen och
sålunda icke blivit premierade.

I anledning av skrivelse från 1912 års riksdag stadgades för hela

4

Riksdagens skrivelse Nr 68.

landet gällande förbud mot användande av sax för fångande av däggdjur.
Emellertid läge det en betänklig inkonsekvens i att å ena sidan
förbjuda allt fångande av däggdjur medels sax men att å andra sidan
fortfarande tillåta, att fåglar utsattes för detta fångstsätt.

Frånsett det föga humana i denna metod, vore rovfågelsaxarna fullkomligt
blint verkande redskap, som utgjorde en lika stor fara för nyttiga
som för s. k. skadliga fåglar, för fridlysta som för icke fridlysta, för
sällsynta såväl som för allmännare arter. Detta gällde särskilt om de
mycket använda s. k. pålsaxarna, som gillrades utan lockbete på stolpar,
i trädtoppar eller på andra upphöjda föremål, där rovfåglar brukade slå
sig ned. Erfarenheten från Finland, där saxfångsten vunnit ännu större
utbredning än hos oss och där statistik förts över på detta sätt fångade
fåglar, bekräftade riktigheten av ovan uttalade uppfattning. Nämnda
statistik utvisade nämligen, att av hela antalet sålunda fångade fåglar
högst 25 proc. utgjorts av såsom övervägande skadliga ansedda rovfåglar.
Med hänsyn till det anförda torde det med fog kunna ifrågasättas,
huruvida det vore klokt och överensstämmande med god hushållning
att för att komma ett visst antal skadliga fåglar till livs uppoffra,
såsom man med ledning av nämnda statistik kunde antaga, cirka tre
gånger så många nyttiga varelser, och detta med användande av sådana
redskap som saxarna.

Genom det, särskilt av våra jaktvårdare och sportjägare numera
ganska allmänt praktiserade skyttet för uv, åstadkommes även stort manfall
bland rovfåglarna. Detta skytte, som grundade sig på den instinktiva
fiendskap, de flesta andra fåglar hyste mot berguven, vore närmast avsett
att användas mot kråkan och duvhöken, men bleve ofta ödesdigert även
för andra fågelarter, som då de plägade gå till anfall mot den som lockfågel
uppställda uven jämväl nedskötes.

Ett hittills över hela vårt land mycket använt sätt för rovfåglarnas
utrotande hade slutligen varit att vårtiden uppsöka deras bon och från
ett bakhåll nedskjuta de gamla fåglarna. Därvid inträffade ej sällan, att
de värnlösa ungarna, sedan föräldrarna dödats, lämnades att svälta ihjäl i
det svårtillgängliga nästet. Ett sådant omänskligt förfarande skulle kunna
förekommas, om rovfåglarna bereddes skydd under fortplantningstiden.
Med hänsyn till jaktvårdens intressen torde man emellertid från en dylik
fridlysning måhända böra undantaga duvhök och sparvhök.

De fågelarter, vilka i främsta rummet genom särskilda åtgärder borde
utöver vad redan vore fallet beredas lämpligt skydd, vore kungsörn och

Riksdagens skrivelse Nr 68.

5

havsörn, gladan, kärrhök, samtliga ugglearter med undantag möjligen av
kattugglan, samtliga vråkar och falkar ävensom fiskgjuse och korp.

Flera utvägar kunde tänkas, ägnade att förekomma eller åtminstone
minska den förödelse, som enligt vad anförts hotade att drabba de fågelarter,
som ovan berörts. Förbud, gällande för hela riket, skulle kunna
införas mot användande av sax till fångande av fåglar eller ock skulle
för vissa fågelarter detta förbud kunna inskränkas att gälla endast vissa
delar av landet. Vidare skulle syftet kunna främjas genom stadgande
av förbud i lämplig omfattning mot skytte för uvbulvan samt genom
fridlysning hela året eller under fortplantningstiden av de fågelarter, vilkas
fredande funnes önskvärt. Genom åtgärder i nu antydd riktning skulle
tydligen jämväl i väsentlig mån förtagas de skadliga verkningarna av
rovfågelpremieringen.

Vilka utvägar, som borde väljas, finge emellertid bero på närmare utredning
och övervägande. Det torde nämligen vara oundvikligt, att de
åtgärder, som avsåges, åtminstone vad vissa fågelarter anginge, delvis
måste lämpas efter vad vid skedd undersökning kunde finnas för olika
delar av landet ändamålsenligt, efter fågelarternas talrikare eller sparsammare
förekomst på skilda orter och huvudsakligen därpå beroende
betydelse för lånt- och skogshushållningen, efter de levnadsförhållanden,
under vilka de förekomme m. m. Exempelvis kunde nämnas, att kattugglan
förekomme ganska sparsamt i Skåne och där kunde anses vara en om icke
nyttig så åtminstone föga skadlig fågel, under det densamma i nordligare
delar vore talrikt förekommande och genom ingrepp såväl på hemdjur
som nyttiga småfåglar måste betraktas som övervägande skadlig.
Beträffande skytte för uvbulvan, vilket i hög grad förekomme i Skåne,
förtjänade uppmärksammas, att åtskilliga rovfåglar under sina flyttningsfärder
mot söder under hösten droge över denna provins i stora skaror
och särskilt vid vissa vindar stannade några dagar eller i varje fall kortare
tid. De vore då lätt åtkomliga för skytte för uvbulvan och nedskötes
i mängd. Liknande förhållanden kunde ej påvisas från andra
landsdelar. Fåglarna förekomme där spridda på vidsträckta områden och
skyttet för uv kunde ej där verka särskilt ödeläggande.

Åtgärder i ämnet måste alltså föregås av en sakkunnig, genom
Eders Kungl. Maj:ts åtgöranden föranstaltad utredning i nu nämnda avseenden,
vilken ock borde avse de fågelarter, som vore i avtagande i den
grad, att deras skyddande påkallades med hänsyn till deras betydelse
för lånt- och skogshushållningen samt ur naturskyddssynpunkt.

6

Riksdagens skrivelse Nr 68.

Över motionerna hava i den ordning, 46 § riksdagsordningen stadgar,
yttranden avgivits av kungl. lantbruksstyrelsen och av kungl. domänstyrelsen.
Ävenså hava på framställningar från riksdagens vederbörande
utskott svenska skogsvårdsföreningens och svenska naturskyddsföreningens
styrelser samt en del vetenskapsmän uttalat sig i frågan.
Samtliga sålunda inkomna yttranden äro såsom bilagor vidfogade vederbörande
utskotts utlåtanden.

Riksdagen finner motionärernas syfte mycket beaktansvärt och anser
sig i allt väsentligt kunna instämma i vad dessa anfört till stöd för sin
hemställan. Samtliga de myndigheter och andra sakkunniga, vilka inkommit
med yttranden över motionerna, hava också förordat den påyrkade
utredningen, ehuru de visserligen uttalat i någon mån olika meningar
beträffande dels vilka fågelarter, som böra skyddas, och dels
vilka åtgärder, som för ändamålet lämpligen böra vidtagas. Av de upplysningar,
som under ärendets behandling av riksdagen inhämtats, framgår
även, att dessa frågor äro av en synnerligen komplicerad natur och
kräva en noggrann och sakkunnig undersökning. Det synes emellertid
riksdagen önskvärt, att en dylik genom Eders Ivungl. Maj:ts försorg
verkställd utredning ej bör begränsas till endast rovfåglarna, utan även
omfatta samtliga de fågelarter, vilkas skyddande ur de i motionerna angivna
synpunkterna kan anses lämpligt.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, vidtaga lämpliga åtgärder
till skyddande av sådana fågelarter, för vilka ur naturskyddssynpunkt
och med hänsyn till deras betydelse för lånt- och skogshushållningen
beredande av skydd må anses önskvärt, samt, därest för ändamålet
riksdagens medverkan erfordras, därom till riksdagen inkomma
med förslag.

Stockholm den 8 april 1916.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.