Riksdagens skrivelse Nr 61.
1
Nr 61.
Godkänd av första kammaren den 5 april 1916.
Godkänd av andra kammaren den 5 april 1916.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande viss ändring i
kungörelsen angående skatt för hundar.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 13.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i kungörelsen
den 1 juni 1877 angående skatt för hundar, att samma ansvarspåföljd
bleve gällande för försummad betalning av hundskatt som för försummad
anmälan.
I kungörelsen angående skatt för hundar (§ 4) är föreskrivet, att,
där ej annan betalningstermin bestämts av vederbörande kommun, skatten
skall erläggas samtidigt med anmälan om innehav av hund. Något
äventyr vid försummad skattebetalning är dock icke stadgat. Detta kan
givetvis för kommunen medföra svårigheter ifråga om skattens uttagande.
För att råda bot härutinnan har i motionen förordats den mycket radikala
utvägen, att för bristande betalning skulle uppställas enahanda påföljder
av dubbel skatt och bötesansvar, som enligt § 6 gälla för fall av försummad
anmälan.
Ifrågavarande spörsmål var före även vid 1913 års riksdag, då en
motionär framställde just samma yrkande som det ovan återgivna. BeBihang
till riksdagens protokoll 1916. 14 saml. 24 käft. (Nr 61.)
2
Riksdagens skrivelse Nr 61.
villningsutskottet, som erhöll motionen till sig remitterad, ansåg emellertid
(betänkandet nr 9) att § 8 i författningen beredde kommunerna möjlighet
att på ett effektivt sätt ordna uppbörden av hundskatten, vadan förslaget
avstyrktes. Båda kamrarna biföllo också’ utskottets hemställan, att motionen
icke måtte föranleda till någon åtgärd.
Bevillningsutskottets nyssberörda uttalande får givetvis ej tolkas
så som skulle utskottet avsett, att en kommun redan på grund av § 8
skulle kunna besluta något slags pekuniär eller kriminell påföljd av
försummad betalning, utan får väl utskottet anses hava menat, att
motionens syfte kunde vinnas utan dylika påföljder genom vidtagande av
lämpliga anstalter i ordningsväg, som kunde inrymmas under kommunens
befogenhet enligt samma paragraf.
Den av 1913 års bevillningsutskott uttryckta uppfattningen torde
ock, åtminstone för städernas vidkommande, vara i stort sett riktig.
Enligt upplysningar, som under frågans behandling vid innevarande
riksdag inhämtats, hava i vissa städer stadsfullmäktige, med uttalat eller
underförstått stöd av § 8 i kungörelsen angående skatt för hundar, antagit
reglementen med närmare föreskrifter för kungörelsens efterlevnad. I
andra städer har denna angelägenhet ordnats genom av magistraten, med
åberopande av § 5 ordningsstadgan för rikets städer, utfärdade bestämmelser.
De sålunda träffade åtgärderna torde ock i allmänhet hava visat
sig tillfredsställande.
Tydligtvis har motionären också haft i sikte närmast förhållandena
på landsbygden och särskilt i våra nordliga kommuner, varest den glest
boende befolkningen och de stora avstånden enligt sakens natur tarva
andra åtgärder än dem, som lämpa sig för mindre vidsträckta, tätt bebyggda
samhällen. De uppgifter, som lämnats i motionen, synas ock
giva vid handen, att i allt fall på en del orter av förstnämnda beskaffenhet
råda missförhållanden i förevarande hänseende, mot vilka något
synes böra åtgöras. Riksdagen har därför velat hos Eders Kungl. Maj:t
göra framställning i motionens syfte. Däremot har det synts riksdagen
böra överlåtas till Eders Kungl. Maj:ts prövning, vilka åtgärder må vara
påkallade för syftets genomförande. Riksdagen som emellertid tagit i
övervägande, i vilken riktning frågans lösning bör sökas, har därvid
funnit följande synpunkter vara värda beaktande.
Uppenbart är att man icke i allo kan följa den väg, som i
motionen förordats, att likställa utebliven skattebetalning med försummad
anmälan. I senare fallet är fråga om en ren ordningsföreskrift, som en var
Riksdagens skrivelse Nr 61.
3
måste förutsättas kunna utan vidare iakttaga. I det förra åter kan försummelsen
understundom uteslutande bero på saknad av medel och således vara
fri från varje kriminellt moment. Att för bristande skattebetalning
stadga ansvarspåföljd, böter, som eventuellt skulle förvandlas till fängelse,
lärer följaktligen icke kunna på allvar sättas ifråga. Däremot synes en
sådan påföljd som skyldighet att utgöra dubbel skatt vara ett fullt befogat
och ändamålsenligt medel att komma till rätta i allt fall med dem,
som av slarv mera än oförmåga försumma betalningen.
I de fall åter, där medel fattas till gäldande av enkel hundskatt,
skulle givetvis påföljden av dubbel hundskatt vara för kommunen av
föga värde. Författningens grund och ändamål, att i det allmännas intresse
stävja en alltför talrik förekomst av hundar, synes dock betinga,
att saknaden hos den skattskyldige av utmätningsbar tillgång till skattens
betalande icke bör få avskära kommunen från möjlighet att fullfölja
nämnda intresse. I städerna tillämpas, enligt vad under ärendets
behandling inhämtats, rätt allmänt, att hund, som anträffas utan skattemärke
och beträffande vilken skatt förty presumeras icke vara erlagd, omhändertages
av polismyndigheten och, efter viss kortare frist för ägaren att avhämta densamma
mot ersättning för kostnaden, utan vidare dödas. Detta förfarande
är väl i fråga om skatteindrivningen tämligen verkningslöst och
lämnar i viss mån också i ägarens hand möjlighet att undandraga sig
påföljden av hundens oskadliggörande. Det har dock synts riksdagen
kunna erbjuda uppslag till en verkligt effektiv anordning, som kunde kombineras
med påföljden av dubbel skatt och bleve lämplig just i sådana
fall, då bristande tillgång är orsaken till den försummade betalningen.
Enligt riksdagen åsikt skulle saken kunna ordnas så, att genom tillägg
eller ändring å lämpligt ställe i förevarande författning kommun tillförsäkrades
rätt att såsom påföljder av försummad betalning av hundskatt
besluta, att den skattskyldige i första hand skulle vara förfallen till
dubbel skatt, samt, därest denna ej erlades, vara underkastad, att hunden
genom kommunens eller ordningsmaktens försorg skulle omhändertagas
och dödas.
Mot sistberörda påföljd lärer någon berättigad invändning ej kunna
göras. Innehav av hund är ju icke något oumbärligt, och den, som
icke har råd att betala skatt för sin hund, torde ofta även sakna
medel att underhålla den. Detta måste i sin ordning antagas särskilt på
landsbygden leda till, att hunden, som själv får söka sig föda, kommer
att ströva omkring och därunder åstadkomma skada. Det synes under
4
Riksdagens skrivelse Nr 61.
sådana omständigheter vara ett berättigat intresse för kommunen att
kunna oskadliggöra hunden.
Nu kan invändas, att förhållandena på många orter ej tarva så
strängt tillvägagående. Detta har riksdagen också förutsatt. Den av
riksdagen förordade anordningen borde alltid bero på formligt beslut av
vederbörande kommun, varigenom synes undanröjd varje risk, att icke
de olika förhållandena å skilda håll skulle komma till sin rätt. Vad
riksdagen ansett önskvärt är endast, att möjlighet måtte beredas eu
kommun att på ett mera verksamt sätt, än § 8 måhända medgiver, tillvarataga
sina intressen på förevarande område, särskilt med avseende
å gällande bestämmelsers efterlevnad.
I anslutning till det ovan anförda får riksdagen alltså anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad härovan anförts, vidtaga
de åtgärder, som må finnas påkallade för att tillförsäkra kommun befogenhet
att för försummelse att å stadgad tid erlägga skatt för hund fastställa
sådana påföljder, som äro ägnade att på ett effektivt sätt betrygga
förverkligandet av syftet med ifrågavarande beskattning icke blott i de
fall, då den skattskyldige äger medel till skattens erläggande, utan även
då tillgång därtill saknas.
Stockholm den 5 april 1916.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.