Riksdagens skrivelse Nr 55.

3

Nr 55.

Godkänd av första kammaren den. 21 mars 1916.

Godkänd av andra kammaren den 21 mars 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 12 § 1 mom. tredje stycket i
gällande förordning angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 12.)

Till Konungen.

I eu inom riksdagen väckt motion kar föreslagits, att riksdagen måtte
besluta följande förändring av tredje punkten i 12 § av gällande bevillningsförordning: »Det

belopp, för vilket bevillning sålunda icke äger rum eller som
får från uppskattad inkomst bevillningsfritt avdragas, skall ökas, där den
skattskyldige huvudsakligen försörjer, jämte sig själv, sammanlagt mer än
tre personer, eller å ort, där levnadsomkostnaderna äro synnerligen höga i
jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, ävensom där skattskyldigs
skatteförmåga eljest på grund av särskilda förhållanden (långvarig
sjuklighet, stark skuldsättning, olyckshändelse och dylikt eller allmän
dyrtid) är väsentligen nedsatt.

Denna ökning må icke för någon skattskyldig eller, i fråga om äkta
makar, för dessa gemensamt överstiga 200 kronor, utan så är att det
föreligger något av de särskilda förhållanden, varom nyss är sagt, då ökningen
må uppgå till högst 400 kronor.»

Motionens syfte, att genom lättnad i skattebördan något minska
svårigheterna under nuvarande dyrtid för de därav hårdast tryckta, har
riksdagen funnit behjärtansvärt.

4

Eiksdagens skrivelse Nr 55.

Emellertid kräver den närvarande situationen även den största försiktighet
i fråga om varje åtgärd, som kan verka till minskad statsinkomst.
Med avseende därå och då jämväl vederbörande skattskyldiga torde erhålla
den mest effektiva hjälpen genom lindring i kommunalskatten, har
det synts riksdagen vara ett fullt riktigt grepp av motionären att anknyta
den förordade skattelättnaden till bevillningstaxeringen, varav staten ej
längre har något intresse, men varpå den kommunala beskattningen är

byggd Likaså

delar riksdagen motionärens uppfattning, att dyrtiden är mest
kännbar för de smärre inkomsttagarna, vilka för sitt uppehälle äro hänvisade
till sin kontanta lön eller arbetsförtjänst och måste till rådande
höga pris köpa alla sina livsförnödenheter.

Fullt ense med motionären är riksdagen också därutinnan, att den
skattelindring, varom fråga är, icke bör lämnas rent schematiskt åt vissa
lägre taxeringsgrupper utan endast efter beskattningsnämndens prövning
i det särskilda fallet av alla på behovet inverkande omständigheter.

Motionären har format sitt förslag så, att han bland de särskilda
förhållanden, som kunna påkalla höjning av det bevillningsfria avdraget
(bevillningsförordningen 12 §) velat upptaga även »allmän dyrtid». Häremot
är emellertid att erinra, att allmän dyrtid såsom skattelindringsgrund
är redan till begreppet något helt annat än de förhållanden av
rent subjektiv art, med vilka den av motionären i författningen sammanställts.
Vidare bör ihågkommas, att orsakerna till en allmän dyrtid till
sin natur äro mera tillfälliga och växlande och således icke att jämföra
med exempelvis de mera konstanta förhållanden, som konstituera »dyrort».
Det vore därför, enligt riksdagens uppfattning, oegentligt att i en författning
med bestående giltighet införa bestämmelser, motiverade allenast av
en så extraordinär konjunktur, som den av världskriget orsakade onormala
prisstegringen å livsmedel. För övrigt bemärkes, att, ehuru motionären
i motiveringen för sitt förslag talar om familjeförsörjarna såsom
dem han särskilt hade i åtanke, hans förslag ej alls gör någon skillnad
mellan dem och andra, som lida av dyrtiden. Motionen får därigenom
en räckvidd som, avsedd eller ej, synes gå utöver det oundgängligen
behövliga. Därtill kommer, att en mera omfattande tillämpning av förslaget
helt visst skulle inom många kommuner medföra alltför stark förskjutning
i den kommunala skattetungan.

Om således, av antydda skäl, det av motionären framlagda förslaget
icke kan tillstyrkas, har likväl riksdagen, i betraktande av det angelägna
syftet, ansett en annan väg böra sökas. Som det förevarande be -

Riksdagens skrivelse Nr 55.

5

hovet härrör av tillfälliga förhållanden, bör också den hjälp som lämnas
bliva tillfällig, vadan lämpligaste formen funnits vara en särskild förordning
om en provisorisk skattelindiing, som, med hänsyn till behovets aktualitet,
får tillämpning redan vid innevarande års taxering. Det får sedan bero
på förnyad prövning, om någon motsvarande förmån bör komma i fråga
ett kommande år.

Då vidare motivet för den ifrågasatta skattelindringen är de fördyrade
levnadskostnaderna, beror givetvis behovet därav i varje särskilt fall på, huru
många som skola leva av den skattskyldiges inkomst. Med avseende därå
har riksdagen ansett förmånen av skattelindring böra inskränkas till familjeförsörjare
och bland dem tillkomma blott sådana, som hava ett visst större
mått av försörjningsskyldighet. Då den lagliga försörjningsplikten i sin
strängaste form omfattar, utom hustru, blott minderåriga barn, har riksdagen
slutligen låtit antalet sådana i första hand komma i betraktande och därvid
som grundförutsättning uppställt försörjningsskyldighet omfattande minst
tre barn under femton år.

I likhet med motionären har riksdagen hänfört den tilltänkta skattelindringen
till bevillningstaxeringen. En förhöjning av det redan bestående
bevillningsfria avdraget skulle dock, som antytts, medföra rätt oberäkneliga
konsekvenser i avseende å de kommunala skatteförhållandena. I kommuner,
där ett sådant avdrag finge någon mera utsträckt tillämpning, skulle
härav lätteligen åstadkommas en stark minskning i den beskattningsbara
inkomstsumman och därav orsakad högre utdebitering, som alltför tungt
kunde drabba de i skattelättnaden icke delaktiga. I vissa fall skulle på
denna väg fullständig skattefrihet kunna inträda med därav följande betänklig
nedgång i de över huvud taget skattskyldigas antal, vilket skulle
ytterligare öka förskjutningen i skattebördan. Av angivna skäl har riksdagen
i stället tänkt sig avdraget som en procentisk nedsättning av det
enligt bevillningsförordningen beskattningsbara inkomstbeloppet, så ordnad,
att densamma inom viss av den taxerade inkomstens storlek beroende
latitud kan av taxeringsmyndigheten lämpas efter de i varje fall förekommande
omständigheterna. En sådan anordning har till följd, att ingen
skattskyldig blir helt fri från skatt, och att även de, som erhålla nedsättning,
få känning av den relativt skärpta uttaxeringen.

I fråga om avdragets maximum på det lägsta inkomststadiet har
riksdagen, för vinnande av effektiv lättnad, ansett sig böra gå ända till
HO procent. Då verkningarna av dyrtiden naturligen äro kännbara även
ovanför den gräns av 1,800 kronor, vid vilken de normala bevillningsfria
avdragen upphöra, och rationellt taget kunna sägas hava flyttat denna gräns

6

Riksdagens skrivelse Nr 55.

ej oväsentligt uppåt, har det synts rättvist, att den förevarande lindringen
bleve tillgänglig även för skattskyldiga med något högre inkomst. Riksdagen
har i sådant hänseende ansett en utsträckning intill 2,400 kronor taxerad
inkomst vara befogad. I likhet med de i bevillningsförordningen medgivna
bevillningsfria avdragen avses givetvis även här omhandlade nedsättning
skola tillämpas allenast å den i mantalsskrivningsorten taxerade
inkomsten.

Enligt sakens natur måste hänsyn tagas även till taxeringen för inkomst-
och förmögenhetsskatt såsom mätaren av den skattskyldiges verkliga
skattekraft, och har riksdagen ansett såsom allmän förutsättning för
åtnjutande av ifrågavarande förmån böra uppställas, att, om den skattskyldige
taxeras till sådan skatt, det taxerade beloppet ej uppgår till 2,400
kronor. Slutligen har även i hithörande fall iakttagits den i vårt skattesystem
hävdvunna grundsatsen, att äkta makar, som taxeras var för
sig, i fråga om bl. a. rätt till skattelindringar betraktas som ett skattesubjekt.

Enligt de bestämmelser, som under ärendets behandling i riksdagen
efter ovan angivna riktlinjer utarbetats och som här nedan finnas formulerade,
skulle avdraget utgöra för taxerad inkomst under 1,200 kronor högst 80
procent av beskattningsbara beloppet, för inkomst, som uppgår till 1,200
kronor, men ej till 1,800 kronor, högst 50 procent och för inkomst,
uppgående till sistnämnda belopp, men ej till 2,400 kronor, högst 30
procent.

För vinnande av någon kännedom om, huru eu så anordnad skattelindring
skulle verka i praktiken, särskilt med hänsyn till oundviklig förskjutning
i den kommunala skattebördan, har vederbörande utskott utverkat
Ivungl. Maj:ts befallning till statistiska centralbyrån att utföra en
undersökning härutinnan beträffande ett mindre antal kommuner av olika
representativ typ. Av den utredning, som med anledning därav verkställts
på grundval av 1914 års taxering, synes kunna slutas till å ena sidan,
att den lindring i skatt, som kan beräknas följa för hithörande skatt•
kyldiga, komme att innebära en ej obetydlig förmån, och å andra sidan,
att härav följande relativa ökning i kommunernas uttaxering kan antagas
bliva måttlig nog att icke behöva ingiva några större betänkligheter mot
förslaget.

Till åskådliggörande av sistberörda förhållande intages här följande
tabellariska översikt rörande eventuell kommunal skatteförskjutning i de
åtta kommuner, som den statistiska utredningen omfattat:

Riksdagens skrivelse Nr 55.

7

j Minskning av den beskattningsbara

Ökad utdebite-

T. inkomsten inom kommunen

K o m m u n e r

ring pr 100 kr.

i kronor

_____

i procent av
inkomsten

inkomst,
i procent

Sundbybergs köping ......

Flens socken..................

Därav municipalsamhället

Riseberga socken............

Skabersjö socken............

Mollösunds socken .........

Kristinehamns stad .........

Boda socken..................

(Kopparbergs län.)

Karl Gustavs socken ......

(Norrbottens län.)

105,385

41,639

30,939

24,175

4,524

16,090

136,079

4,457

22,659

2,7

4.0

3.6

4.4

2.6
11,9

3,2

2.5

8.1

2,8

4,1

3.7

4.6

2.6
13,6

3,3

2,6

8.8

Beträffande dessa siffror är emellertid att märka, att de måst byggas
på förutsättningen, att högsta möjliga nedsättning beviljas åt alla, som formellt
kunna komma i fråga. I praktiken skulle det således ställa sig
åtskilligt gynnsammare för kommunerna. Därtill kommer att man, i
enlighet med ett tidigare förslag inom nämnda utskott, räknat med en
maximigräns invid ett inkomst- och förmögenhetsskattetaxerat belopp av
3,000 kronor i stället för den nu antagna gränsen vid 2,400 kronor.
Aven härav betingas någon reduktion av siffrorna.

Såvittj riksdagen kan förutse, lärer tillämpningen av den föreslagna
provisoriskå skattelindringen ej behöva vålla någon större ökning i taxeringsmyndigheternas
arbete. Förutsättningen härför är dock, att den
blivande förordningen skyndsammast möjligt utfärdas och träder i kraft,
innan det egentliga taxeringsarbetet hos taxeringsnämnderna tager sin
början. Vad särskilt taxeringslängdernas upprättande beträffar, torde ifrågavarande
avdrag ej påkalla annan åtgärd än en kortfattad uppgift i kolumnen
för taxeringsnämndens anteckningar.

På grund av vad här ovan anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t ville snarast möjligt utfärda följande

Förordning om särskilt avdrag vid 1916 års taxering till bevillning för
inkomst av kapital eller arbete.

Vid 1916 års taxering till bevillning för inkomst av kapital eller
arbete skall följande lända till efterrättelse:

8

Riksdagens skrivelse Nr 55.

Om skattskyldig svensk medborgare eller, i fråga om äkta makar,
dessa tillhopa icke för året taxeras enligt förordningen om inkomst- och
förmögenhetskatt för ett taxerat belopp av minst 2,400 kronor, och den
skattskyldige har att på grund av försörjningsplikt underhålla minst tre
barn, vilkas ålder vid taxeringsårets början understiger femton år, må
taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje särskilt fall, medgiva
nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort enligt gällande
förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst beskattningsbara
inkomsten med följande procent, nämligen,

om den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras sammanlagda
i mantalsskrivningsorten bevillningstaxerade inkomst uppgår till

belopp understigande 1,200 kr., med högst 80 procent.

1,200 kr. men ej till 1,800 » » » 50 »

1,800 » » » » 2,400 » » » 30 »

Det åligger taxeringsnämnden att i inkomstlängdens kolumn för anteckningar
införa uppgift om beloppet av det enligt denna förordning medgivna
avdraget.

Denna förordning träder i kraft genast efter utfärdandet.

Stockholm den 21 mars 1916.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, O. L. SvanbBcks Boktryckeri 1916.