Riksdagens skrivelse Nr 28.

3

Nr 28.

Godkänd av första kammaren den 6 mars 1916.
Godkänd av andra kammaren den 6 mars 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om förbud i vissa fall
mot överlåtelse till utlänning av svenskt fartyg eller
andel däri.

(Lagutskottets utlåtande nr 17.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 8 februari 1916 avlåten proposition, nr 43,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om förbud i vissa
fall mot överlåtelse till utlänning av svenskt fartyg eller andel däri.

Berörda lagförslag innebär, att Kungl. Maj:t skulle medgivas rätt
att utfärda förbud mot överlåtelse utan Konungens lov till utlänning av
svenskt fartyg eller andel däri. Lagen skulle därjämte enligt förslaget
så tillvida förlänas retroaktiv verkan, som Kungl. Maj :t jämväl skall äga
vid lagens utfärdande förordna, att avtal om dylik överlåtelse, som
träffats före lagens ikraftträdande men efter nyssnämnda 8 januari 1916,
skall upphöra att gälla, vare sig avtalet gått i fullbordan genom fartygets
avlämnande eller icke.

Riksdagen finner det vara i hög grad angeläget att i möjligaste
mån söka förebygga, att den ur flera synpunkter betänkliga minskning

4

Riksdagens skrivelse Nr 28.

av vår handelsflotta, som, på sätt propositionen utvisar, under senaste
tid ägt rum, komme att ytterligare fortgå. Riksdagen har inhämtat, att
utomlands, där på många håll liknande faror synts hota det inhemska
fartygsbeståndet, man långt tidigare funnit sig föranlåten att ingripa
däremot med statsåtgärder av skilda slag. I flertalet stater, såväl krigförande
som neutrala, har man dels genom exportförbud å fartyg dels
genom lagstiftning av samma art som den nu hos oss föreslagna sökt
skydda sina handelsflottor mot tonnageförlust genom fartygs överlåtande
i utländsk ägo. Utvägen att utfärda exportförbud å fartyg torde, enligt
riksdagens mening, med hänsyn bl. a. till svårigheten att göra ett dylikt
förbud tillräckligt effektivt, icke böra i sakens nuvarande läge för Sveriges
del ifrågakomma. Liknande svårigheter möta visserligen även vid en
lagstiftning sådan som den föreslagna; dock lärer enligt riksdagens
mening på denna väg kunna i avsevärd mån förekommas, att tonnage
på förut angivet sätt går förlorat för den svenska handelsflottan.

I motion inom andra kammaren har föreslagits ändrad lydelse av
det vid propositionen fogade lagförslag, åsyftande att på väsentligen två
vägar stärka effektiviteten av den ifrågasatta lagstiftningen. Dels har
motionären velat giva densamma giltighet ifråga om alla före lagens ikraftträdande
slutna avtal om överlåtelser av i lagen avsedd art, vilka vid
nämnda tidpunkt ännu ej gått i verkställighet genom det överlåtnas
överlämnande. Dels har han genom ett förbud mot tidsbefraktning
(timecharter) för längre tid än sex månader avsett att förhindra ett
kringgående av lagens syfte.

Vad det förra av dessa uppslag beträffar, skulle genom dess fullföljande
lagen tydligen fä en i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
såtillvida vidsträcktare retroaktiv verkan, som den komme att bliva
tillämplig jämväl å avtal slutna före den 8 januari 1916. Men å andra
sidan bleve denna retroaktiva verkan i ett annat avseende mera begränsad,
i det att den, även om avtalet slutits efter nyssnämnda dag, endast
inträdde under förutsättning att fartyget icke före lagens ikraftträdande
överlämnats till den utländske förvärvaren, en förutsättning som Kungl.
Maj:ts förslag, enligt vad ovan erinrats, icke uppställer. Då nu ett
fartygs överlämnande torde kunna äga rum exempelvis genom att befälhavaren
efter telegrafisk order från den hittillsvarande redarens sida
förbundit sig gent emot förvärvaren att hålla denna fartyget tillhanda,
är fara värt, att de av motionären avsedda verkningarna av en lagbestämmelse
av den art, han föreslagit, kunde bliva i största utsträckning
illuderade genom ett överlämnande före lagens ikraftträdande. I detta
sammanhang vill riksdagen såsom sin mening uttala, att den förteckning

Riksdagens skrivelse Nr 28. 5

å fartyg, vilkas avförande ur registret ännu ej skett, som motionären
bifogat sin motion, enligt sakens natur icke kan upplysa, huruvida icke
fartygen ifråga måhända redan till köparne överlämnats och redan av
denna grund icke komme att falla under den av motionären föreslagna
bestämmelsen.

A andra sidan kan göras gällande, att ifråga om de under det
kungl. förslagets retroaktivbestämmelse inbegripna fartyg, som redan
överlämnats till sin utländske förvärvare, ringa förhoppning vore för
handen, att bestämmelsen kunde bringas till faktisk tillämpning. Det
lärer dock ingalunda vara uteslutet att genom förbudet för deras avförande
ur det svenska fartygsregistret sådana svårigheter för fartygets
begagnande kunna i åtskilliga fall uppstå för nye ägaren, att han finner
med sitt välförstådda intresse förenligt att med tillämpning av lagen
påkalla transaktionens återgång.

Vad åter angår det av motionären framförda förslaget om lagbestämmelsernas
kompletterande med ett förbud mot svenskt fartygs
bortfraktande på viss längre tid till utlänning, varmed lärer böra jämställas
överlåtelse till utlänning av rätt jämlikt dylikt befraktningsavtal,
finner riksdagen detsamma av beskaffenhet att böra vinna bifall. Enligt
vad riksdagen inhämtat, lära förhållandena på fraktmarknaden för närvarande
och under en närmare framtid knappast gestalta sig så, att
något legitimt behov av frihet till dylika befraktningsavtals ingående
förefinnes, i all synnerhet om tidsgränsen för de tillåtna avtalen sättes
så högt som sex månader. I allt fall torde, i den mån dylikt behov
i enstaka fall kan förefinnas, en stadgad dispensmöjlighet vara tillfyllest
för dess tillgodoseende. Däremot torde stadgandet av förbud mot ifrågavarande
avtal icke böra frånkännas betydelse såsom ett i vissa fall behövligt
och verksamt hinder mot kringgående av den nya lagstiftningen.
Riksdagen liar funnit förbudet böra i tydlighetens intresse uttryckligen
stadgas att gälla jämväl befraktning på obestämd tid.

I fråga om den nya lagens giltighetstid har motionären hemställt,
att densamma, i likhet med vad beträffande ett flertal andra, av nuvarande
utomordentliga förhållanden betingade lagar stadgats, måtte
begränsas till viss tid, och har motionären i sådant hänseende föreslagit
att lagen skall upphöra att gälla med utgången av februari månad 1917.
Riksdagen, som funnit sig böra i princip ansluta sig till den av motionären
uttalade mening, har dock ansett lämpligare att giltighetstiden
utsträckes till den 31 mars 1917.

6

Riksdagens skrivelse Nr 28.

Vid granskning av lagförslaget i detalj har riksdagen beträffande
följande punkter funnit anledning till erinran:

1 §•

Motionären har hemställt, att förbud mot överlåtelse av fartyg
eller fartygsandel till utlänning måtte omedelbart i lagen stadgas och
icke göras beroende av Kungl. Maj:ts förordnande. Kungl. Maj:t skulle
däremot visserligen, i likhet med vad i propositionen föreslagits, äga
meddela dispens i särskilda fall.

Då riksdagen funnit Kungl. Maj:ts förslag böra i denna del oförändrat
bifallas, har denna riksdagens ståndpunkt berott av hänsyn till
möjligheten, att förhållanden kunna framdeles inträda, som medföra att
förbudets upprätthållande finnes påkallat i fråga om vissa slag av fartyg,
medan däremot i fråga om andra slag behovet ej längre föreligger.
Sålunda är det möjligt att, efter ett blivande fredsslut, efterfrågan på
vissa slag av smärre fartyg, som för närvarande äro begärliga för krigsändamål,
ej längre förefinnes i en grad som är ägnad ingiva farhågor,
medan det större tonnaget alltjämt måste skyddas. En blott dispensrätt,
som ju avser att möjliggöra undantag i enstaka konkreta fall, synes icke
här göra tillfyllest.

Riksdagen har emellertid härvid utgått från den förutsättning såsom
självklar, att Kungl. Maj:t i nuvarande för vårt tonnagebestånd överhuvud
så ödesdigra situation låter sig angeläget vara att i dess fulla
utsträckning göra bruk av den makt lagen ställer till dess förfogande.
Då en så betänklig reducering av tonnaget dessvärre redan ägt rum, är
det givetvis dess nödvändigare, att det omsider skeende ingripandet förlänas
all den kraft, som av de allvarliga förhållandena betingas.

Såsom framgår av vad ovan anförts, har riksdagen ansett de föreslagna
lagbestämmelserna böra kompletteras med förbud mot svenskt
fartygs bortfraktande på viss längre tid till utlänning. Ett sådant förbud
torde böra erhålla plats i 1 §. Det synes riksdagen lämpligt, att Kungl.
Magt, som beträffande dylikt förbud bör tillerkännas dispensrätt, må
äga delegera denna sin rätt å annan myndighet; det torde nämligen vara
möjligt att framdeles jämförelsevis talrika och snabb behandling krävande
dispensansökningar kunna förekomma, och att det möjligen finnes lämpligast
att de handläggas av myndighet, som särskilt betros med uppgifter
i fråga om fraktmarknadens reglerande.

Såsom av propositionen inhämtas hade Kungl. Maj:t ursprungligen
ifrågasatt förbud jämväl mot försäljning till utlänning av aktier i bolag,

7

Riksdagens skrivelse Nr 28.

som äger fartyg eller andel däri. Vid lagförslagets granskning i lagrådet
uttalades mot dylik utsträckning av förbudet vissa betänkligheter,
som föranledde dess uteslutande ur det slutliga förslaget. Riksdagen
finner emellertid frågan om sådant förbud vara värd sorgfälligt beaktande.
Enligt riksdagens mening tala vissa skäl med ej ringa styrka
till förmån för överlåtelseförbudets utsträckande åtminstone till aktier i
verkliga rederibolag. Emellertid skulle ett upptagande nu av denna
ingalunda lättlösta fråga säkerligen verka fördröjande å lagförslagets
behandling i övrigt, och har riksdagen redan av denna anledning måst
avstå från att söka i detta sammanhang åstadkomma ett fullständigande
av lagförslaget i antydd riktning. Riksdagen vill dock giva uttryck åt
sin förhoppning, att Kungl. Maj:t kommer att oavlåtligt uppmärksamma
hithörande förhållanden och taga det initiativ, vartill omständigheterna
kunna föranleda.

2 §•’

I händelse av överträdelse av befraktningsförbud kan tydligen icke
ifrågakomma, att fördenskull beslagtaga eller konfiskera själva fartyget.
Däremot synes det betingade vederlaget för lagstridig bortfraktning eller
för överlåtelse av rätt enligt befraktningsavtal böra anses förbrutet.

Slutbestämmelserna.

I första stycket hava vidtagits de ändringar, som betingas av
utskottets förslag om en begränsad giltighetstid för lagen.

De i andra stycket företagna jämkningarna avse att giva Kungl.
Maj:t tillfälle att jämväl i avseende å befraktningsavtal föreskriva, att
det icke i annat fall än att särskilt tillstånd utverkats skall äga giltighet,
därest det ingåtts efter den 8 januari 1916. Att i fråga om dylika
överlåtelser förfara i överensstämmelse med vad det kungl. förslaget
härutinnan beträffande fartygsöverlåtelser stadgar synes icke böra föranleda
betänkligheter i det förevarande fallet, vid'' det förhållande, att
långtidsbefraktning i fullt lojala syften under ifrågavarande tid svårligen
förekommit annat än möjligen i något enstaka fall, där Konungens tillstånd
till avtalets upprätthållande lärer kunna utverkas.

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört får riksdagen tillkännagiva,
att riksdagen, som icke kunnat i oförändrat skick antaga

8

Riksdagens skrivelse Nr 28.

det i propositionen innefattade förslaget till lag om förbud i vissa fall
mot överlåtelse till utlänning av svenskt fartyg eller andel däri, för sin
del antagit följande ,

Lag

om förbud i vissa fall mot överlåtelse av svenskt fartyg eller andel däri
samt mot tidsbefraktning av fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, äger Konungen, i den
mån så prövas nödigt, förordna, att under viss tid eller tillsvidare svenskt
fartyg eller andel däri ej må, utan att Konungen förut därtill givit lov,
överlåtas till utlänning, där ej överlåtelsen avser utlänning tillhörig
andel i fartyg.

Under förhållanden, som i första stycket avses, äger ock Konungen,
i den mån så prövas nödigt, för viss tid eller tillsvidare förordna, att
avtal om svenskt fartygs tidsbefraktning av utlänning ej må, utan att
Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat förut givit lov till
avtalet, slutas på obestämd tid eller för längre tid än sex månader
eller för tid, som tillsammans med den, under vilken fartyget efter
denna lags ikraftträdande varit av utlänning tidsbefraktat, överstiger sex
månader, samt att, där svenskt fartyg efter det denna lag trätt i kraft
varit på grund av ett eller flera avtal under sex månader tidsbefraktat
av utlänning, fartyget ej vidare må genom tidsbefraktning till utlänning
upplåtas utan förut givet tillstånd av Konungen eller den Konungen därtill
bemyndigat. Dock må ej sådant förordnande innefatta förbud mot
att utländsk tidsbefraktare av svenskt fartyg till annan utlänning överlåter
sin rätt på grund av befraktningsavtalet.

2 §-

Sluter någon i strid mot förordnande, som enligt 1 § meddelats,
avtal om överlåtelse till utlänning av svenskt fartyg eller andel däri
eller om fartygs befraktning av utlänning, vare avtalet ogillt och straffes
överlåtaren eller den, som till utlänning upplåtit fartyget, med böter,
högst tjugutusen kronor, eller fängelse i högst ett år. Har avtalet gällt

9

Riksdagens skrivelse Nr 28.

överlåtelse av fartyg eller andel däri, skall den egendom, avtalet gällt,
tagas i beslag, om så ske kan, och dömas förbruten samt, om beslag
ej kunnat ske, överlåtaren förpliktas att utgiva ett belopp motsvarande
egendomens värde. Avsåg avtalet befraktning av fartyg, varde den,
som till utlänning upplåtit fartyget, dömd att utgiva för upplåtelsen
betingat vederlag.

3 §.

Allmän åklagare äger verkställa beslag, som ovan sägs.

Böter, som enligt 2 § ådömas, så ock vad den brottslige enligt
samma paragraf förbrutit eller förpliktats utgiva, tillfälle kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av ådömda böter, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
gäller till och med den 31 mars 1917. Av Konungen jämlikt denna
lag givet förordnande må ej äga tillämpning längre än till och med
sistnämnda dag. I fråga om sådan, under tiden för lagens giltighet
begången förseelse, som i 2 § sägs, skall vad där och i 3 § är stadgat
fortfarande gälla.

Varder förordnande, varom i denna lag stadgas, vid lagens utfärdande
meddelat, må Konungen jämväl föreskriva, att där avtal, som
i denna lag avses, slutits före lagens ikraftträdande men efter den 8
januari 1916, avtalet skall upphöra att gälla, om ej någondera parten
inom trettio dagar, efter det lagen trätt i kraft, söker Konungens godkännande
samt sökt godkännande varder av Konungen beviljat. Har
sådan föreskrift meddelats och varder på grund av avtal, som slutits
under nyss nämnda tid före lagens ikraftträdande samt ej av Konungen
godkännes, fartyg efter lagens ikraftträdande avlämnat till utlänning,
äge vad i 2 § av denna lag stadgas om annan påföljd än avtals ogiltighet
motsvarande tillämpning, och skall vad i 3 § av lagen är stadgat i
tillämpliga delar gälla.

Stockholm den 6 mars 1916.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 14 käft. (Nr 27—28.) 2