Riksdagens skrivelse Nr 251.
1
Nr 251.
Godkänd av första kammaren den 8 juni 1916.
Godkänd av andra kammaren den 8 juni 1916.
Riksdagens skrivelse till Konungen, angående åtgärder för
undanröjande av de olägenheter, som vid genomförandet
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete kunna
uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att
erlägga försäkringsavgifter.
(Särskilda utskottets utlåtande nr 1.)
Till Konungen.
I anledning av Eders Kungl. Maj:ts proposition, nr 111, med förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbete, till lag om ändrad lydelse
av 17 kap. 12 § handelsbalken, till lag om ändrad lydelse av 1.4 § i
lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar och till lag angående tillämpning med avseende å elektrisk
järnväg av bestämmelserna i lagen den 1 2 mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift, har vid innevarande års riksdag av
enskilda motionärer hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta
att uti ifrågavarande förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete
måtte intagas ett stadgande därom, att, därest försäkringsavgifterna
enligt i lagen stadgade grunder skulle för någon arbetsgivare bliva
synnerligen betungande, Kungl. Maj:t, på därom gjord framställning,
skulle äga, efter prövning i varje särskilt fall, bevilja sådan arbetsgivare
skäligt bidrag av statsmedel till fullgörande av avgiftsskyldigheten ifråga.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1916. 14 samt 99 käft. (Nr 251—253.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 251.
Till stöd för denna sin hemställan hava motionärerna bland annat
anfört, att försäkringspremierna för vissa yrken skulle bliva så avsevärda,
att dessa yrken skulle komma att på ett synnerligen kännbart
sätt drabbas av den föreslagna lagen. Därvid hava motionärerna framför
allt haft de inom stenindustrin rådande förhållandena för ögonen och
framhållit den betryckta ställning i vilken stenhuggerirörelsen skulle
komma, därest Eders Kungl. Maj:ts förslag antoges. Förslaget måste
enligt motionärernas förmenande komma att medföra allvarliga påföljder
för stenhuggerirörelsen med hänsyn till såväl dess förmåga att förränta i
rörelsen nedlagt kapital som dess möjlighet att bereda arbetare i industrien
skäliga inkomster. Då det icke kunde ifrågasättas, att de industrier, som
drabbades tyngst av lagförslaget, erhölle lindring genom reduktion av skadeersättningarna
till arbetarne, syntes annan utväg för undanrödjande av nu
angivna betänkligheter mot förslaget icke finnas, än att bidrag från det
allmännas sida lämnades de arbetsgivare, för vilka avgifterna bleve synnerligen
betungande. Den ekonomiska utredning, som vore nödig för upptagande
av ett anslag för ifrågavarande ändamål i riksstaten syntes
emellertid väl kunna utföras före fastställandet av 1918 års riksstat, helst
föreslagna lagar icke skulle träda i kraft förr än den 1 januari 1918; och
skulle Eders Kungl. Maj:t därefter och med stöd av vunnen erfarenhet
ifråga om behovet årligen kunna göra framställning om dylikt anslag.
Däremot syntes hinder icke böra möta att i lagen införa ett stadgande om
statsbidrag, efter Eders Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, åt
de industrier, vilka därpå kunde gorå berättigat anspråk.
Åven om i vissa fall ett genomförande av den föreslagna lagen kan
komma att verka betungande för den enskilde arbetsgivaren, torde dock
enligt riksdagens uppfattning i allmänhet de bördor, som genom den
ifrågasatta lagstiftningen skulle komma att åläggas arbetsgivarna, kunna
bäras av dem. Emellertid torde man icke, särskilt med hänsyn till vad
motionärerna i detta hänseende anfört, alldeles kunna bortse ifrån, att i
ett eller annat fall, där premierna på grund av yrkes faran skulle bliva
särskilt höga, den ifrågavarande utgiften kan komma att alltför kännbart
drabba en viss verksamhet, särskilt om denna även eljest drives under
dåliga konjunkturer.
Beträffande stenindustrien torde det vara Eders Kungl. Maj:t väl
bekant, att denna industri för närvarande bedrives under synnerligen
tryckta förhållanden, och det synes med fog kunna ifrågasättas, om
icke de, särskilt för stenindustrien, dryga försäkringsavgifterna skulle
kunna bliva så betungande för denna industri, att möjligheten för densamma
att, sedan efter den nuvarande krisens slut mera normala kon
-
Riksdagens skrivelse Nr 351.
3
junkturer inom det ekonomiska livet i allmänhet inträtt, åter repa sig ur
sitt nuvarande svåra läge, skulle äventyras.
Visserligen torde frågan om bidrag från det allmänna i dylikt fall
för närvarande vara alltför litet utredd. Med hänsyn emellertid till de
omständigheter, som förebragts, anser riksdagen dock uppenbart, att den
föreliggande frågan för denna industri är av alltför stor betydelse, för
att den nu skulle kunna helt undanskjutas.
Riksdagen finner det visserligen klart, att i den mån bidrag av statsmedel
kan finnas böra utgå till understödjande av viss verksamhet, detta
under inga omständigheter bör ske i form av bidrag till försäkringsavgifterna
och att det ej är lämpligt att, på sätt motionärerna föreslå, i
lagen intaga ett stadgande om rätt för Eders Kungl. Maj:t att bevilja sådant
bidrag. En dylik anordning skulle nämligen stå i strid med grunderna
för den ifrågavarande lagstiftningen. På grund av de inom stenindustrien
rådande förhållandena anser emellertid riksdagen den förevarande
frågan böra göras till föremål för snar utredning.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen hemställa, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån
de enligt förevarande lag utgående försäkringsavgifterna för stenindustrien
kunna antagas bliva så betungande, att därigenom möjligheten för denna
industri att, sedan efter det nu pågående världskrigets slut lugnare förhållanden
å det ekonomiska området inträtt, åter repa sig ur sitt nuvarande
betryckta läge skulle äventyras, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. Därest
vad nu anförts rörande stenindustrien skulle finnas äga tillämpning
jämväl å annan industri, lärer Eders Kungl. Maj:t icke underlåta att till
riksdagen göra den framställning, vartill omständigheterna kunna föranleda.
Stockholm den 8 juni 1916.
Med undersåtlig vördnad.