Riksdagens skrivelse Nr 242.
1
Nr 242.
Godkänd av första kammaren den 8 juni 1916.
Godkänd av andra kammaren , den 8 juni 1916.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbete, till lag om ändrad lydelse av 17
kap. 12 § handelsbalken, till lag om ändrad lydelse
av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar och till lag
angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg
av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift; dels
ock i anledning därav väckta motioner.
(Särskilda utskottets utlåtande nr 1 och memorial nr 3.)
Till Konungen.
Genom en den 10 april 1916 dagtecknad proposition, nr 111, har
Eders Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
lag om försäkring för olycksfall i arbete;
lag om ändrad lydelse av 17 kapitlet 12 § handelsbalken;
lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; och
lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av
bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift.
Sistnämnda tre lagförslag hava i oförändrat skick av riksdagen
antagits. Däremot har förslaget till lag om försäkring för olycksfall i
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 95 käft. (Nr 242.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 242.
arbete icke kunnat av riksdagen oförändrat godkännas, utan har riksdagen
för sin del antagit lag enligt den lydelse bär nedan under 1) angives.
Riksdagen bär alltså i anledning av propositionen nr 111 antagit
och godkänt följande lagar, nämligen
l) Lag
om försäkring för olycksfall i arbete.
Allmänna bestämmelser.
1 §■
Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna
lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.
Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.
2 §•
I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes
till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att
anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av
yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare
förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete,
utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig
företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.
Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet
i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller arbetsgivares
barn och föräldrar i förhållande till honom, ej heller den,
vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat, överstiger femtusen
kronor, ej heller minderårig, som icke fyllt tolv år, ej heller den,
som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej
använder arbetare.
3 §•
Konungen äger från tillämpningen av denna lag undantaga arbetare,
som användas till arbete för statens eller kommuns räkning och
vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete,
som finnas väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen.
3
Riksdagens skrivelse Nr 242.
4 §•
Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för
ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfall sförsäkringsbolag, vars delägare
äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med
obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i
stället må äga rum i det bolag.
Försäkring i bolag, som ovan sägs, skall omfatta samtliga delägarens
arbetare i rörelse, arbetsföretag eller annan verksamhet, som med
försäkringen avses.
5 §•
Besvär och framställningar, som i 33 § omförmälas, prövas av ett
för hela riket gemensamt försäkringsråd, som jämväl i övrigt har att
med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.
Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestämmas
av Konung och riksdag.
Ersättningar.
6 §•
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på
grund av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan under mera än trettiofem dagar efter
dagen för olycksfallet, från och med den trettiosjätte dagen och så länge
sjukdomen varar:
a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt;
b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga
arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning ej utgår, där ej
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel;
2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
vare sig denna varat trettiofem dagar efter olycksfallet eller icke, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:
4
Riksdagens skrivelse Nr 242.
livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst,
och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar
mot nedsättningen; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit
nedsatt med minst en tiondel. På därom av den skadade gjord ansökan,
må försäkringsrådet, där synnerliga skäl äro för handen, besluta, att i
stället för livränta eller del därav skall till den skadade utgivas ett kapital
för en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens
kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad
anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.
7 §•
Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:
a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än sextio kronor;
b) livräntor till efterlevande, nämligen:
till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en
livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt
belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom eller
utom äktenskapet, en livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått
femton års ålder, å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten,
samt
till den avlidnes fader eller moder eller, om båda leva, till dem
gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete
huvudsakligen beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en
livränta å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten;
dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt
överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
de skola, i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper,
nedsättas till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar, samt att livränta till änkling ej utgår, där han väsentligen åsidosatt
den honom gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen
åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn. Skall av skäl,
som nu sagts, livränta till änkling ej utgå, må försäkringsrådet besluta,
att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas minderåriga barn.
Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio
år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande
tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Riksdagens skrivelse Nr 242.
5
8 §■
Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja
sig genom arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga,
samt till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet
behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.
9 §•
Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör
hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade
— som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit
av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat.
Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke av arbetsgivaren
använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av året
på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas,
beräknas avlöningen för den tid till belopp, som med hänsyn till
avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av
samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadade eller
eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma
vare, där den skadade under någon tid av året, på grund av tillfälligt
övertidsarbete eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre
avlöning, eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning,
åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare, eller där vid tiden
för olycksfallet hans arbetsförmåga redan var nedsatt på grund av tidigare
olycksfall i arbete, så ock där den skadade för yrkesutbildning
eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat,
eller den skadade är minderårig.
Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas
dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter
andra grunder, som finnas tillämpliga.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen åttahundra kronor,
tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den
årliga arbetsförtjänsten trehundra kronor, skall den beräknas till detta
belopp.
Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en
trelmndrasextiofemtedel av den enligt ovan angivna grunder bestämda
årliga arbetsförtjänsten.
6
Riksdagens skrivelse Nr 242.
10 §.
Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,
äger rätt att när hälst, även före utgången av den i 6 § 1) omförmälda
tid, och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda honom
vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande
intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan, enligt läkares intyg, kräver
vård å sådan anstalt.
Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkra gsinrättningen
att, till betäckande av kostnaden för vården, å sjukpenning, som
under tiden för vården till honom av inrättningen utgives, avdraga högst
hälften.
Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid, i stället för livränta
eller del därav, bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap,
ersättning i naturaförmåner samt åt livräntetagare, som därtill samtycker,
bereda uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.
11 §•
År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller
på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall
i arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat
underhåll, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning
eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än
i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller
annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av
olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen
eller på grund av försäkringen utgives för tid, under
vilken ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum om
arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit
lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från kassa
eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, endast ske om
arbetsgivaren helt och hållet eller till minst en tredjedel bidragit till
bestridande av kostnaden för understödet, och ej ske med större belopp
än som svarar mot arbetsgivarens bidrag. För understöd vid
sjukdom, vilket skall av arbetsgivaren utgivas, sker avdrag, ändå att
motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, i den mån sådant
understöd av arbetsgivaren i vederbörlig ordning utgives, ägande arbetsgivaren
av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda
utgivet understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.
Riksdagens skrivelse Nr 242.
7
För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för understöd från sjömanshus eller för annat
dylikt, allenast för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.
Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom
bostad, fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner
efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder,
som finnas tillämpliga.
12 §-
Ager någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav
hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,
som i följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän
lag eller särskild författning.
Vad försäkringsinrättningen enligt denna lag utgivit, äger inrättningen
söka åter av arbetsgivare, som uppsåtligen vållat skadan, eller
av annan, som skadan vållat, där denne ej själv lidit skadan och på
grund därav är berättigad till ersättning enligt lagen.
13 §.
Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,
skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord,
besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden,
samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag skall utgivas.
Kan ersättningen ej med ledning av inkomna handlingar genast bestämmas,
utgives provisoriskt skäligt belopp, utan återbetalningsskyldighet
för den, som uppburit beloppet, därest sedermera ersättningen bestämmes
till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.
Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro
avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å
tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan
ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.
Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till
efterrättelse.
14 §.
Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 27 §§ utbetalas
så fort ske kan, samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans
8
''Riksdagens skrivelse Nr 242.
sista dag. Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag
rätten till livränta inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet
för månad, under vilken rätten till livräntan uppkört eller
livräntan minskats. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens
samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för
längre betalningsterminer än nu är sagt. Uppkommer vid bestämmande
av belopp, som sålunda skall utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet
med närmast högre antal ören.
Har ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året näst efter
det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets
utfående förverkad.
Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.
Försäkringsavgifter.
15 §.
Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen omfattar
en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de
särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen
avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag som i 4 §
avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och
kan förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken
eller omkostnaderna äger rum.
År arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt
skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras,
bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den
minskade försäkringsrisken; dock att, i fråga om annan arbetsgivare
än staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med
mindre arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes erforderligt,
för utgörande av understödet ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen
godkännes.
16 §.
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring
i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med be
-
Riksdagens skrivelse Nr 242.
9
lopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan
hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.
Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket
erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget
erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som
av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av
summan av'' försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag,
som i 11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna
försäkringar.
Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel.
17 §■
Arbetsgivaren är pliktig att när som hälst, på därom framställd
begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten,
jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet
och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,
arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande
av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.
Riksförsäkringsanstalten äger att, i den män sådant må vara nödigt
för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del
av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,
påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga
om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga
undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda
befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.
18 §.
Den, som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens
eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersökning, som i 17 § sägs, vare förbjudet
att röja yrkeshemlighet och må ej heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid arbetsställe,
i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.
19 §.
Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts
belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 95 käft. (Nr 242.) 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 242.
hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning
i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit
erlagt.
Angående tid och sätt för erläggande av avgifter för försäkringar i
riksförsäkringsanstalten bestämmes av honung och riksdag. Avgifter, som
icke på föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas
i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder
är stadgat.
Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,
som bestämmas av Konung och riksdag.
Anmälan och undersökning om olycksfall.
20 §.
Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av
olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar
förestår arbetet, ofördröjligen härom underrättas. Där ej läkarvård av
försäkringsinrättningen beredes den skadade, är han skyldig att underkasta
sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren.
21 §.
Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd,
som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest
erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos den försäkringsinrättning,
i vilken den skadade enligt denna lag är försäkrad,
göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten
fastställes.
Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där så ej kan ske, så snart
som möjligt därefter till försäkringsinrättningen insändas genom arbetsgivarens
försorg, men på försäkringsinrättningens bekostnad, anskaffat
läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen fastställes, angående
skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd eller, där olycksfallet
medfört döden, angående dödsorsaken; kan läkarbetyg ej utan oskälig
omgång eller kostnad anskaffas, må i stället insändas intyg av präst
eller annan tjänsteman i orten, av ordföranden i kommunalstämman eller
ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller av ledamot i häradsnämnden.
Riksdagens skrivelse Nr 242.
11
Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning
rörande olycksfallet, därest sådan undersökning begäres av försäkringsinrättningen
eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller
rådet insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning,
hålles undersökning allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.
Med polismyndighet avses i denna lag å landet länsman samt i stad
magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.
22 §.
Har olycksfallet inträffat under resa utom riket, sker anmälan om
olycksfallet hos försäkringsinrättningen eller det svenska konsulat, där
anmälan tidigast kan äga rum. Har anmälan skett hos svenskt konsulat,
verkställes genom dess försorg så fort ske kan nödig undersökning, varefter
handlingar och protokoll i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.
23 §.
Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare
utredning i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given
bestämmelse, låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.
Särskilda bestämmelser.
24 §.
Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej
ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört
den skadades död, uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av
efterlevande, ersättning utgå till denne.
25 §.
Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till
efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande
av olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom
måste anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet
föranletts därav, att den skadade varit av starka drycker berusad,
må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas.
Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till,efterrättelse
anordning eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på
12
Riksdagens skrivelse Nr 242.
grund av denna lag, så ock där genom försummelse av den skadade
underrättelse om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats; dock att nedsättning
av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats
därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att
sakna lämplig vård.
26 §.
Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa eller
eljest blivit borta, samt har all underrättelse om honom upphört, och kan
skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet,
äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,
i vilken försäkringen ägt rum, uppbära livränta efter de i samma lagrum
angående livräntor till efterlevande stadgade grunder.
Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan anhörig, såsom
villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring på heder och samvete,
att han saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring infordras från förmyndaren.
Rätten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv
eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.
27 §.
År någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna
lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen
att, med hans samtycke, när som hälst, i stället för
sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp
motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens
kapitalvärde enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen
må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas
mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte
av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare ersättning på
grund av olycksfallet förfallen.
Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne ej svensk medborgare
och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast
om olycksfallet inom tre månader medfört döden, samt livränta eller
kapital enligt samma § till efterlevande, som ej är svensk medborgare,
allenast om denne vid tiden för olycksfallet var bosatt här i riket.
Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i
visst land.
Riksdagens skrivelse Nr 242.
13
28 §.
Försäkringsbolag, som i 4 § avses, åligger att för varje år, inom
åtta månader efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten, enligt
formulär, som av anstalten fastställes, lämna uppgifter angående de
arbetsgivare, som under året varit delägare i bolaget, och de av dem
använda arbetare, som under året varit i bolaget försäkrade, samt
angående inträffade olycksfall i arbete, ävensom i övrigt att när som
hälst på begäran av anstalten eller av försäkringsrådet lämna uppgifter
om delägare eller arbetare eller om olycksfall. Bolaget är ock skyldigt
att, där ny delägare inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt,
därom genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.
29 §.
Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.
Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag, som i 4 § avses,
ävensom angående sådant bolags verksamhet, i den mån härom ej särskilt
föreskrives i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse
stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag.
30 §.
Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 10, 14
eller 27 § sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.
31 §.
Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må
förty ej för gäld tagas i mät.
32 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas
erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.
14
Riksdagens skrivelse Nr 242.
Besvär.
33 §.
Över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som
i 4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon
i denna lag given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med allmänna
posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter det
klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde.
Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten,
eller i annan allmän föreskrift, som på grund av denna
lag meddelats av anstalten, äger därom göra framställning bos försäkringsrådet.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning
gjorts, till prövning upptaga ärende, som i denna § avses.
Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
Straffbestämmelser.
34 §.
Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något
av vad honom enligt 17, 21 eller 22 § åligger, eller försummar någon
att lämna uppgift, som i 28 § stadgas, straffes med böter.
Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen
oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna
strafflagen utsatt.
Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes med
böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det
för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,
driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller
annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,
att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet
erhållit kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift,
handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet
av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för
det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet
icke åläggas honom. Å förseelse, varom nu är sagt, må
allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.
Riksdagens skrivelse Nr 242.
15
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje
stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Frivillig olycksfallsförsäkring.
35 §.
Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
dels annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels i
anstalten försäkrad arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6
§ omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen
ej utgår, dels ock dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring
må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.
Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag
finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp
än i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten
eller bolag, som i 4 § avses, dock att utan hinder härav riksförsäkringsanstalten
må meddela olycksfallsförsäkring för fiskare enligt vad
därom särskilt är stadgat.
Övergångsbestämmelser.
36 §.
Genom denna lag upphäves lagen angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901 ävensom de i lagen angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift den 12 mars 1886
meddelade bestämmelser om skyldighet för järnvägs ägare eller innehavare
att utgiva ersättning, då i följd av järnvägs drift arbetare, som
är anställd i järnvägens tjänst eller arbete, under förrättandet därav varder
dödad eller skadad.
37 §.
Intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd,
äger arbetare, som i denna lag avses, vid sjukdom, som förorsakats av
olycksfall i arbete, under de trettiofem första dagarna efter dagen för
olycksfallet, så länge sjukdomen varar, av arbetsgivaren erhålla ersättning
enligt de i 6 § angående ersättning vid sjukdom stadgade grunder;
16
Riksdagens skrivelse Nr 242.
dock att den dagliga sjukpenningen skall utgå med följande belopp,
nämligen:
a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring
påförts pensionsavgift med tre kronor eller om pensionsavgift
ej påförts;
b) en krona tjugofem öre, om pensionsavgiften utgör fem kronor;
c) en krona sjuttiofem öre, om pensionsavgiften utgör åtta kronor;
d) två kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor;
samt att sjukpenning ej utgår, med mindre sjukdomen varat under
mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet.
I fråga om ersättning, som ovan sägs, skall vad i 10, 11, 12, 13,
14, 20, 24, 25, 30 och 31 §§ är stadgat, i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.
Kan den skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller av
annan anledning ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens
ställe av den försäkringsinrättning, i vilken hans arbetare äro försäkrade
enligt 4 §, ägande inrättningen av arbetsgivaren söka åter vad sålunda
utgivits. Förlust, som på grund av denna bestämmelse må uppkomma
för riksförsäkringsanstalten, ersättes av statsmedel.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918; dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, vilket därförinnan inträffat,
bedömes enligt äldre lag. Stadgandet i 17 § första stycket må likväl
icke tillämpas, förr än sådan ändring i tryckfrihetsförordningen vidtagits,
att i nämnda stadgande omförmälda uppgifter beredes nödigt skydd mot
obehörigt offentliggörande.
2) Lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:
12 §.
Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens
utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå;
''Riksdagens skrivelse Nr 242. 17
så ock för vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket
må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att
erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista och löpande året.
Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som
löst gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder,
av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och
skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista
och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring
kommun må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att
erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.
3) Lag
om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar.
Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall erhålla
följande ändrade lydelse:
De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utgiva ersättning,
då till följd av olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd
arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, varder
dödad eller skadad. . .
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej
tillämpning i fråga om skada, som därförinnan inträffat.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 95 käft. (Nr 242.)
3
18
Riksdagens skrivelse Nr 242.
4) Lag
angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg
av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.
Med upphävande av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning
med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12
mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,
förordnas som följer:
Har skada uppstått i följd av elektrisk järnvägs drift, skola bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift äga motsvarande tillämpning.
Vad sålunda föreskrivits skall icke medföra skyldighet för ägare
eller innehavare av elektrisk järnväg att utgiva ersättning vare sig för
skada, som uppkommit genom inverkan av elektrisk ström, eller då till
följd av olycksfall i arbete sådan i järnvägens tjänst eller arbete anställd
arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
varder dödad eller skadad, utan galle för dessa fall vad särskilt är stadgat.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej tillämpning
i fråga om skada, som därförinnan inträffat.
Stockholm den 8 juni 1916.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910.