Riksdagens skrivelse Nr 206.
1
Nr 206.
Godkänd av första kammaren den 8 juni 1916.
Godkänd av andra kammaren den 8 juni 1916.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens
år 1915 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1914.
(Statsutskottets utlåtande nr 128.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidét år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1914 uti avgiven
berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter
uti däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får
riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.
Arméförvaltningeu.
l:o).
I berättelsen angående arméförvaltningen hava revisorerna under
§§ 4 och 7 —10 gjort vissa uttalanden och framställt vissa anmärkningar,
vilka torde böra här i ett sammanhang omnämnas.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 11 sand. 78 höft. (Nr 206.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 206.
Under § 4 hava revisorerna fäst sin uppmärksamhet vid det sätt,
varpå upphandling av skodon för arméns räkning under senare hälften
av år 1914 skett och i sådant avseende anfört följande:
»Den 3 augusti inköptes jämlikt därom med aktiebolaget J. Pehrson
& C:o, Örebro, upprättat kontrakt 50,000 par skodon. Enligt kontraktet
skulle för denna leverans gälla, att skodonen för ett pris av 16 kronor
för par levererades fritt banvagn Örebro; att leveransen skulle vara
fullgjord senast den 30 september 1914; samt att skodonen skulle tillverkas
av smorläder, sulläder och bindsulläder samt utgöras av: Stövlar,
med slätblackade eller veckade skaft, snörstövlar och kängskor av norrlandstyp
med snör- eller remanordning.
Den 4 augusti inköptes ytterligare 5,000 par skodon från Eslövs
skofabrik, Eslöv, som jämlikt därom träffat avtal åtagit sig att leverera,
i överensstämmelse med avlämnat prov, 5,000 par suörstövlar till ett
pris av kronor 13.5 0 för par fritt Eslöv samt med villkor i övrigt att
leveransen skulle vara fullgjord före den 1 september 1914, samt att
ovanlädrets höjd framtill å snörstövlarna skulle göras avsevärt större
än vad provet utvisade.
Vidare träffades den 7 augusti avtal med aktiebolaget J. Pehrson
& C:o om inköp av 20,000 par skodon. För denna leverans skulle gälla,
att skodonen till ett pris av 16 kronor för par levererades fritt banvagn
Örebro samt att leveransen skulle vara fullgjord senast den 30 september
1914. I övrigt vore bestämmelserna desamma som i förut omförmälda
kontrakt av den 3 augusti.
Den 8 augusti inkom därefter från aktiebolaget A. P. Hallqvist,
Örebro, skriftlig förfrågan, huruvida behov av skodon förefunnes och i
sådant fall, av vilka sorter samt vilka pris som betalades. I samband
härmed meddelades, att stora lager färdiga skodon funnes (till ett värde
av omkring 300,000 kronor), ävensom att bolaget från fem fabriker
erhölle skodon för omkring 150,000 kronor för månad. Tillika upplystes,
att bolaget vore ensamförsäljare för aktiebolaget Marks skofabriks
i Örebro tillverkning, uppgående till ett värde av omkring 700,000 kronor
per år, ävensom försålde det mesta av vad som tillverkades vid C. A.
Jonssons i Rumla specialfabrik för smorläder skängor och stövlar och
vars fabrikstillverkning vore fullt jämförlig med A. G. Anderssons i
Rumla skofabriks tillverkning, vilken senare fabrik varit den huvudsakligaste
leyerantören av arméns skodon under de senaste tre åren.
Vid föredragning samma dag av den ingivna skriften beslöts att
meddela bolaget, att departementet för det dåvarande ej hade behov av
de erbjudna skodonen.
3
Riksdagens skrivelse Nr 206.
Ytterligare anbud om leverans av skodon, olika slag, antingen
genast eller inom kortare tid, inkommo därefter dagtecknade ett den
10 augusti från Ludvig Traugott, Stockholm, ett den 14 augusti från
Wikström & C:o, Gammelstad, ett den 15 augusti från aktiebolaget
bröderna Elving, Bredbyn, samt ett den 18 augusti från Adolf Larsson,
Örebro.
Beträffande samtliga dessa anbud beslöts, att de icke skulle föranleda
någon åtgärd.
Emellertid träffades därefter den 21 augusti med aktiebolaget John
Beijers skofabrik, Stockholm, avtal om inköp av 8,000 par skodon.
Enligt kontrakt med bolaget hade detta åtagit sig att i överensstämmelse
med fastställt prov tillverka 8,000 par kängskor av modifierad
norrlandstyp; och gällde för denna leverans att skodonen skulle till ett
pris av 14 kronor för par levereras vid arméns intendenturförråd i Stockholm;
att leveransen skulle vara fullgjord senast den 10 november 1914;
att skodonen skulle tillverkas av smorläder, prima, väl gorat, genomgarvat,
narven fast och ej brytbar, sulläder, prima, väl gorat, bindsulläder,
av prima beskaffenhet, icke spalt, och övriga materialier av bästa slag
för skodonens goda slitbarhet och förvaring, samt att skodonen skulle
vara omsorgsfullt och väl tillverkade, med starka sömmar och särskilt
den becksömmade uppskärningen å ovanlädret med tätt slutna kanter,
så att den utestängde väta.
Vidare träffades den 27 augusti uppgörelse med aktiebolaget Stockholms
skofabrik om inköp av 15,000 par kängskor av modifierad norrlandstyp
till pris av 14 kronor per par att levereras med 5,000 par
under envar av månaderna september, oktober och november.
Kontraktets bestämmelser voro i huvudsak lika med dem, som
avtalats med aktiebolaget John Beijers skofabrik enligt förut omförmälda
kontrakt av den 21 augusti om leverans av skodon av norrlandstyp,
dock med skärpning i ett avseende, nämligen att den becksömmade
uppskärningen å ovanlädret skulle vara väl handsydd.
Anbud om leverans av skodon av norrlandstyp inkommo sedermera
den 28 augusti från aktiebolaget Johansson & Björlund, Örebro,
å 25,000 par före den 31 december till pris av kronor 12.80 för par,
samt den 29 och den 31 augusti från Lublin & C:o, Stockholm, enligt
det förra å 50,000 par till pris av 14 kronor för par och enligt det
senare å 6,000 par till pris av kronor 12.2 5 för par, men föranledde
dessa anbud icke någon åtgärd.
Emellertid inköptes därefter den 1 september från aktiebolaget
4 Riksdagens skrivelse Nr 206.
L- E. Larsson & C:o, Uppsala, 23,000 par s. k. norrlandskängor till
pris av kronor 12.50 för par, den 9 september från aktiebolaget skofabriken
Skandia, Örebro, 8,000 par sådana skodon till pris av kronor
11.6 0 för par samt den 21 september från nja skofabriksaktiebolaget
Ornen, Örebro, 6,000 par dylika skodon till samma pris eller kronor
11.60 för par.
Det har väckt revisorernas uppmärksamhet, att arméförvaltningen
under augusti månad 1914 gjort stora inköp av skodon utan att, såvitt
av handlingarna framgår, underhandlingar förts med andra firmor än
dem, från vilka inköpen skett och utan att i köpeavtalet intagits närmare
bestämmelser rörande skodonens beskaffenhet.
Särskilt har det synts anmärkningsvärt, att arméförvaltningen även
under senare delen av månaden, då åtskilliga anbud förelågo, verkställt
uppköp utan att ens underhandlingar förts med vederbörande beträffande
sistnämnda anbud. Så har exempelvis det av aktiebolaget A. P. Hellenist
inlämnade anbudet avslagits, utan att uppgift begärts å de priser,
till vilka, nämnda bolag vore villigt att fullgöra erbjuden leverans. Såsom
motiv för avslaget anfördes, att behov av skodon för det dåvarande
ej förefunnes. Att så verkligen skulle vara fallet synes egendomligt,
vid det förhållande, att ju, såsom av det ovan anförda framgår, stora
inköp verkställts inom ganska kort tid efter det ifrågavarande anbud
lämnats utan avseende.
Vad för övrigt angår de skodon, som den 3 augusti inköpts från
aktiebolaget J. Pehrson & O:o, synes deras kvalitet icke hava varit fullgod.
Av en till arméförvaltningens intendentsdepartement från chefen
för Västmanlands regemente avlåten, den 31 augusti 1914 dagtecknad
skrivelse framgår nämligen, att av 1,436 par till regementet levererade
skodon vid företagen besiktning endast 1,180 par ansetts vara för infanteri
brukbara, varemot återstående 256 par utgjordes av »synnerligen
tunga stövlar delvis av mycket egendomligt snitt».
Härtill kommer slutligen beträffande de skodon, som den 7 augusti
inköpts från aktiebolaget J. Pehrson & C:o, att nämnda bolag i en den
17 september till arméförvaltningen avlåten skrivelse förklarat sig vilja
notera ifrågavarande 20,000 par skodon till pris av kronor 12.2 5 i
Stället för överenskomna kronor 16 för par räknat, ävensom att bo
-
5
Riksdagens skrivelse Nr 206.
laget för först omförmälda, den 3 augusti inköpta parti rabatterat ett
belopp av 15,000 kronor.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara av beskaffenhet
att böra bringas till riksdagens kännedom.))
Under § 7 hava revisorerna anfört, att vederbörande militärförvaltningsmyndigheter
icke syntes hava ägnat önskvärd uppmärksamhet
åt angelägenheten av att förskaffa staten lägsta möjliga inköpspris vid
de upphandlingar under hand, vilka enligt Eders Kungl. Maj:ts medgivande
skett under tiden för mobiliseringen, och hava revisorerna i detta avseende
anfört följande:
»Sålunda framgår av räkenskaperna, hurusom vid samma tidpunkt
priserna för samma varor betydligt växlat och gäller detta särskilt i
fråga om tiden närmast efter mobiliseringens påbjudande, då anmärkningsvärt
höga priser förekomma för vissa varor.
I detta avseende må framhållas de uppköp av rågmjöl, som verkställts
inom fjärde arméfördelningen. Rörande dessa hava revisorerna
låtit upprätta följande sammanställning, angivande de dagar, då inköpen
skett, Augusti. |
leverantörernas namn samt de upphandlade kvantiteterna. Kilogram. Åhlén <& C:o, Eskilstuna. |
Pris per kilogram. |
|
3 |
150 skr. »rågmjöl» ............................................... Uppsala ångkvarns aktiebolag. |
.... 15,000 |
23: — |
4 |
100 skr. »rågmjöl» ............................................. Åhlén & C:o, Eskilstuna. |
.... 10,000 |
20: — |
5 |
50 skr. »rågmjöl» .............................................. B. Ahlenius, Töreboda. |
.... 5,000 |
25: — |
6 |
»sammalet rågmjöl» ............................. Kvarnaktiebolaget Tre Kronor. |
. . 5,015 |
27: — |
6 |
75 skr. »ex. rågmjöl finna.»................................ 75 » »rågmjöl plattm.» ................................... Örebro kvarn. |
.... 7,500 .... 6,750 |
25: — |
6 |
25 skr. »rågmjöl» .................................................. |
.... 2,500 |
22: — |
7 |
50 » »rågmjöl» ................................................ |
.... 5,000 |
22: — |
6
Riksdagens skrivelse Nr 206.
Pris per
Augusti. Kilogram. 100
kilogram.
Aktiebolaget Nyköpings storhuskvarn.
7 50 skr. »sammalet S.»............................................. 5,000 27: —
Åhlén <& C:o, Eskilstuna.
7 100 skr. »rågmjöl» ...................................................... 10,000 20: 50.
Uppsala ångkvarns aktiebolag.
7 125 skr. »rågmjöl».................................................... 12,500 20: —
10 —11 200 » »bag. rågmjöl»............................................ 20,000 20: —
Åhlén & C:o.
11 100 skr. »rågmjöl» ...................................................... 10,000 21: —
12 150 » »rågmjöl» ..................................................... 15,000 21: —
Aktiebolaget Nyköpings storhuskvarn.
12 50 skr. »sammalet S» ........................................... 5,000 20: —
Örebro kram.
12 245 skr. »rågmjöl»..................................................... 24,500 20: 5 0.
10 » »toppsikt»...................................................... 1,000 20: 50.
En granskning av nn ifrågavarande uppköp ger intryck av, att
bestämda priser icke alltid torde Kava avtalats före leveransens fullgörande
och vill det synas, som om i flera av nu anförda ävensom i
åtskilliga andra fall vissa leverantörer mer än skäligt tillgodosett egna
intressen.»
Under § 8 hava revisorerna uttalat sig rörande vissa leveranser
av bensin m. m. och därvid anfört följande:
»Den 8 augusti 1914 upphandlade arméförvaltningens intendentsdepartement
från Krooks petroleum- & oljeaktiebolag 550 ton bensin att
levereras dels å stålfat och dels å träfat.
Härav upplades:
i Örebro 397,224.5 kilogram vanlig bensin och 100,295 kilogram lätt
bensin, levererade på 3,021 träfat och 759 järnfat, samt i Östersund
19,603.5 kilogram vanlig bensin och 4,980 kilogram lätt bensin, levererade
på 150 träfat och 36 järnfat.
7
Riksdagens skrivelse Nr 206.
Vid den besiktning av leveransen vid förplägnadsmagasinet i Östersund,
som ägde rum den 9 september 1914, förklarade vederbörande
magasinschef, att enär träfat vore synnerligen olämpliga för förvaring
av bensin, han icke kunde svara för den viktförlust, som genom avdunstning
eller läckning kunde uppstå.
Beträffande först den i Örebro upplagda bensinen förmärktes redan
i början av september läckage, varom anmälan gjordes till arméförvaltningens
intendentsdepartement.
Läckaget ansågs emellertid först ej vara av nämnvärd betydelse,
men vid undersökning, som verkställdes i början av december samma
år, befanns detsamma hava betydligt förvärrats och uppgick enligt låg
beräkning till 10 procent av partiet, varför omtappning av den på träfat
förvarade bensinen ansågs nödvändig.
Sedan medel till inköp av järnfat beviljats, inköptes sådana, varefter
desamma började levereras i medlet av januari månad 1915; omtappningen,
vilken påbörjades så snart de första faten förts till Örebro,
var avslutad, i huvudsak den 10 mars och fullständigt i början av juni
månad. Det slutliga läckaget och avdunstningen visade sig uppgå, för
den vanliga bensinen till 90,559.5 kilogram och för den lätta bensinen
till 2,067.5 kilogram.
Vidkommande härefter den bensin, som upplagts i Östersund och
varav 19,603.5 kilogram levererats å träfat, blev sistnämnda parti under
april 1915 omtappat å stålfat, därvid en viktförlust befanns hava uppkommit
å 3,882.9 kilogram.
Enligt vad den här ovan lämnade redogörelsen utvisar, har genom
läckage och avdunstning å partiet i Örebro uppkommit en förlust, som
torde kunna uppskattas för den vanliga bensinen efter
37 öre per kilogram till omkring ............................. kronor 33,500: —
och för den lätta bensinen efter 49 öre per kilogram
till omkring ....................................................................... J> 1,010: —.
Härtill böra läggas kostnader för dels transport av de
inköpta faten från Stockholm till Örebro................. » 2,380: —
och dels verkställd omtappning ....................................... » 2,050: —.
Lägges härtill vidare den förlust, som uppkommit å
partiet i Östersund, vilken, beräknad efter 38 öre
för kilogram, utgör ..... » 1,470: —
så förefinnes en totalförlust av omkring ..................... kronor 40,410: —
i vilken summa dock ej inräknats de särskilda omkostnader, som uppkommit
i Östersund.
8
Riksdagens skrivelse Nr 206.
Åven om ifrågavarande bensinparti icke kunnat vid tiden för köpet
levereras å järnfat, vill det synas, som om, med kännedom om denna
varas benägenhet för avdunstning, åtgärder omedelbart bort vidtagas för
bensinens omtappning å sådana fat. Härigenom hade visserligen uppkommit
en del kostnader, men dessa torde i varje fall hava kommit att
högst avsevärt understiga de kostnader, som nu faktiskt uppstått.
Vad sålunda i detta ärende förekommit hava revisorerna ansett
vara av beskaffenhet att böra bringas till riksdagens kännedom.»
Under § 9 hava revisorerna vidare uppmärksammat de synnerligen
höga belopp, som xmder mobiliseringen av Stockholms landstormsområden
utgått i lega för hästar och fordon, och hava revisorerna härutinnan
anfört följande:
»Sålunda hava revisorerna funnit, att enligt ett flertal räkningar
för legda körhästar betalts 12 kronor, för två-spända fordon 10 kronor
och för enspända 5 kronor, allt för dag räknat.
Revisorerna hava med anledning härav tagit del av de kontrakt,
som av vederbörande befälhavare inom ifrågavarande landstormsområden
förlidet år uppgjorts rörande legning av hästar och fordon.
JDen 5 juni träffades av befälhavaren för södra landstormsområdet
nr 45 a avtal med E. Nilssons åkeriaffär här i staden, enligt vilket
firman förband sig att, i händelse av mobilisering med landstormen, 24
timmar efter erhållen rekvisition tillhandahålla: 10 stycken draghästar
(därav 5 avsedda för enbetsfordon och 5 avsedda för tvåspända fordon)
med tillhörande seldon, för en kostnad av 12 kronor per häst och dag
samt 5 stycken tvåspända fordon för en kostnad av 10 kronor per dagräknat.
Med vart och ett av fordonen skulle följa en del utrustningspersedlar,
bland annat 2 fodertornistrar, hammare och hovtång, 2 hästfiltar
eller täcken, 1 presenning, 1 påse med 4 hästskor och 64 hästskosöm
och 1 burk med vagnsmörja. För varje häst skulle medföras
foder för 3 dagar, 16.5 kilogram havre och 3 kilogram hö. Kontraktet
skulle gälla tills vidare med en månads uppsägning.
Likalydande kontrakt upprättades samma dag med södra åkeri- och
renhållningsaktiebolaget, innefattande uppgörelse om 36 hästar samt 9
stycken tvåspända och 18 stycken enspända fordon, de enspända fordonen
för en kostnad av 5 kronor per dag.
Befälhavaren för östra landstormsområdet nr 45 c avtalade den 8
augusti i likalydande kontrakt med Nilssons åkeriaffär om tillhandahållande
av 33 draghästar. Detta kontrakt skulle dock icke gälla längre
än till och med den 24 augusti.
9
Riksdagens skrivelse Nr 206.
Befälhavaren för landstormsområdet 45 b hade den 26 maj upprättat
kontrakt med aktiebolaget Sleipner, vari avtalats, att i händelse
av krigsmobilisering bolaget skulle uthyra 40 stycken hästar med seldon
och kärror eller enbetsvagnar samt kuskar, inklusive utfodring av
hästarna, till ett pris av 22 kronor per 10 timmars dag och häst och
utan kuskar och utfodring 15 kronor. Om hästarna lämnades med
endast anspannspersedlar, utgjorde priset 11 kronor per dag. Överstege
arbetstiden 10 timmar per dag, erlades betalning för den överskjutande
tiden med respektive kronor 3.—, 2.2 5 och 2 per timme och häst samt
1 krona per timme för man. Öm tvåspända fordon lämnades, skulle
ersättning därför utgå med 12 kronor för dag och fordon utan hästar
och kuskar.
Utan att inlåta sig på frågan, huruvida det varit nödigt eller
lämpligt att, på sätt här skett och i motsats mot vad som synes hava
varit fallet inom åtminstone flertalet andra landstormsområden, i förväg
träffa avtal om tillhandahållande av hästar och fordon, vilja revisorerna
emellertid framhålla, att de pris, som statsverket enligt kontrakten haft
att betala för nämnda prestationer, i allt fall måste anses oskäligt höga.
Detta lärer även framgå av den omständigheten att enligt ett den 20
augusti av J. E. Zachrisson till fjärde arméfördelningen ingivet anbud,
som av vederbörande antagits, skulle landstormen tillhandahållas följande:
103 stycken draghästar ...... för ett pris av 4 kronor per dag och häst.
40 „ parvagnar med
seldon........:........ „ „ „ „ 3 „ „ „ „ vagn.
23 „ enbetsvagnar
med seldon ...... „ „ ,, „ 2 ,, „ „ „ vagn.
Allt med utrustning enligt särskild förteckning och med skyldighet
för kronan att tillhandahålla erforderligt foder samt att ansvara för eventuella
skador å hästar och vagnar.
I detta sammanhang må även omnämnas, att inom Stockholms
landstormsområden anmärkningsvärt stora kostnader utgått i lega för
ridhästar. Totalkostnaden har utgjort 8,880 kronor, därav till Stockholms
ridinstitut utbetalts 8,100 kronor efter ett beräknat pris av 15
kronor för dag och häst.
Å nu anförda förhållanden hava revisorerna ansett sig böra fästa
riksdagens uppmärksamhet.))
Slutligen hava revisorerna under § 10 uppmärksammat de betydande
kostnader, som inom fjärde arméfördelningen under mobiliseringen uppkommit
genom förhyrning och reparation av automobiler och motorBihang
till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 78 höft. (Nr 206.) 2
10 Riksdagens skrivelse Nr 206.
båtar samt inköp av bensin, och hava revisorerna i detta avseende anfört
följande:
»Fjärde arméfördelningens stabs medelsredovisning upptager i utgifter
under tiden augusti—december för förhyrning av personautomobiler
33,000 kronor, för automobilreparationer och inköp av gummiringar
7,130 kronor och för inköp av bensin till automobiler, motorcyklar ooh
motorbåtar 14,000 kronor. De förhyrda automobilerna hava använts
både av fördelningens stab och den mobiliserade landstormen. Beträffande
den erlagda hyran synes densamma i flera fall hava varit alltför hög.
Vidare hava revisorerna fäst sin uppmärksamhet vid att 2 stycken bildäck
förhyrts och att i hyra för dem betalts icke mindre än 458 kronor.
Vid landstormens avdelningar inom fördelningen hava därjämte
stora belopp utbetalats för enahanda ändamål. Sålunda har vid Roslagens
landstormskår erlagts för förhyrda personautomobiler 18,790
kronor, för inköp av automobilringar och reparation av automobiler
3,576 kronor och för inköpt bensin 3,029 kronor. Förutom automobilerna
hava vid denna kår förhyrts två ridhästar för 210 kronor, motorbåtar
för 5,257 kronor och ångslupar för 2,069 kronor. Dessutom har
kåren inköpt två motorcyklar och 12 vanliga cyklar för en kostnad av
tillsammans 3,641 kronor samt betalt för reparation av motorbåtar och
motorcyklar 672 kronor.
I ett, enligt revisorernas mening, synnerligen anmärkningsvärt
fall har en särdeles hög hyra utbetalats. I räkning, utställd och kvitterad
av två personer, vilka voro, den ene gruppchef för Häverösunds försvarsgrupp
och den andre adjutant vid samma grupp, samt attesterad av
nämnde adjutant, har nämligen upptagits hyra för tre automobiler under
tiden 2 augusti—10 oktober eller 70 dagar samt för eu automobil
under tiden 11—25 oktober eller 15 dagar med 60 kronor per dag och
vagn eller sålunda tillhopa 13,500 kronor.»
I anledning av vad revisorerna under §§ 4 och 8 ovan anfört hava
förklaringar avgivits såväl av arméförvaltningens intendentsdepartement
som av åtskilliga andra militära myndigheter. Dessa förklaringar, vilka
samtliga blivit betecknade som hemliga, hava till följd härav ej intagits
i den tryckta revisionsberättelsen, utan hava blivit från finansdepartementet
till riksdagens vederbörande utskott direkt överlämnade.
Beträffande revisorernas under § 7 gjorda uttalanden har arméförvaltningens
intendentsdepartement i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den
14 januari 1916 meddelat, att departementet över det i sagda paragraf omförmälda
förhållande infordrat förklaring från chefen för fjärde arméfördel
-
11
Riksdagens skrivelse Nr 206.
ningen, som inkommit med såväl eget yttrande i ärendet som ock förklaring
från vederbörande fördelningsintendent. Dessa av departementet infordrade
förklaringar, vilka betecknats såsom hemliga, hava bilagts departementets
ovan omförmälda över §§ 4 och 8 avgivna förklaring, och har departementet
i berörda skrivelse den 14 januari 1916 förklarat sig. icke
hava något att tillägga till det som anförts av nu nämnda militärmyndigheter.
I fråga om de anmärkningar, vilka av revisorerna framställts under
§§ 9 och 10, har intendentsdepartementet i sistberörda skrivelse meddelat,
att departementet över de av revisorerna här berörda förhållanden infordrat
förklaring från chefen för fjärde arméfördelningen, som inkommit
med såväl eget yttrande i ärendet som ock förklaringar från förre chefen
för Roslagens landstormskår, befälhavaren för Stockholms inskrivningsområde
samt vederbörande fördelningsintendent. Jämväl dessa handlingar,
vilka betecknats såsom hemliga, hava bilagts departementets ovan omförmälda
över §§ 4 och 8 avgivna förklaring, och har departementet i
merberörda skrivelse den 14 januari 1916 förklarat sig till vad i desamma
anförts icke hava något för egen del att tillägga.
Riksdagens vederbörande utskott har tagit del av samtliga de
förklaringar, som avgivits över revisorernas ovannämnda anmärkningar
rörande vissa delar av arméns upphandlingsväsen. Åven om därvid
befunnits, att de utav revisorerna påpekade förhållandena synas vara av beskaffenhet
att böra närmare uppmärksammas och att icke i alla de anmärkta
fallen nöjaktiga förklaringar kunna anses hava avgivits, har riksdagen
likväl, i betraktande av de vid tiden för de anmärkta åtgärderna rådande
förhållanden, ansett det böra bero vid vad revisorerna i nämnda hänseenden
framhållit. Dock har riksdagen funnit undantag härvid böra
göras för vissa under §§ 9 och 10 gjorda anmärkningar rörande lega
för hästar och fordon och förhyrande av automobiler nämligen dels
ifråga om ett av befälhavaren för landstormsområdet 45 b den 26 maj
1914 upprättat kontrakt med aktiebolaget Sleipner dels ock beträffande
den vid Häverösunds försvarsgrupp gjorda och av revisorerna anmärkta
förhyrningen av automobiler. 1 dessa fall liar riksdagen ansett en
särskild undersökning böra vidtagas för utrönande, huruvida åtgärder
äro av nöden för ett behörigt tillvaratagande av statens intressen eller
ock eljest åtgärder från statens sida må anses av omständigheterna
påkallade.
Riksdagen får alltså anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta
verkställa undersökning för utrönande, huruvida några särskilda åtgärder
böra vidtagas i anledning av vad revisorerna i ovannämnda fall anmärkt,
12
Riksdagens skrivelse Nr 206.
samt, för den händelse undersökningen skulle sådant föranleda, vidtaga
de ytterligare åtgärder, som av densamma påkallas.
2:6).
I fråga om de i nästföregående moment omförmälda förklaringar,
vilka betecknats såsom hemliga, vill riksdagen, sedan dess vederbörande
utskott tagit del av innehållet i desamma, framhålla, att det synts
som om det av arméförvaltningens intendentsdepartement i fråga om
ovanberörda §§ 4 och 8 avgivna utlåtandet åtminstone till sin ojämförligt
största del ej är av beskaffenhet att behöva hemlighållas och
de av vissa andra militära myndigheter avgivna yttranden rörande
samtliga de i nästföregående moment omnämnda revisionsanmärkningarna
endast delvis kunna anses vara av hemlig natur. Med anledning härav
och då riksdagen håller för önskvärt, att de över revisorernas anmärkningar
avgivna förklaringar ej i större utsträckning bliva undandragna
offentligheten än av omständigheterna är oundgängligen påkallat, får
riksdagen anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes utfärda föreskrift
därom, att de över riksdagens revisorers anmärkningar avgivna förklaringar
skola så avfattas, att intet annat av vad som är av vikt för bedömande
av förekommande frågor må undanhållas offentligheten än
sådant som av tvingande militära skäl måste hemlighållas.
Redovisningen av vissa riksstatsanslag m. m.
Under ovanstående rubrik hava revisorerna anfört följande:
»Det sätt, på vilket rikshuvudboken redovisar riksstatens anslag till
utgifter för kapitalökning, i vad dessa angå statens affärsverksamhet
och utlåningsfonder, har givit revisorerna anledning att fästa riksdagens
uppmärksamhet å vissa förhållanden beträffande riksstatsanslagens behandling,
i vilka ändring synes påkallad.
Vad först angår de kapitalökningsanslag, vilka skola bestridas med
lånemedel, tillämpas i rikshuvudboken det förfaringssättet, att belopp,
som ej under budgetåret lyftats hos riksgäldskontoret, föres såsom utgift
för vederbörande anslag till inkomsttiteln »lånemedel». I den mån från
föregående år besparade belopp å ifrågavarande anslag behöva tagas i
anspråk under räkenskapsåret uppföras de använda beloppen såsom inkomster
på respektive anslag från sagda inkomsttitel. Härav följer, att
13
Riksdagens skrivelse Nr 206.
i fråga om anslag, varå blott en del av den hos riksgäldskontoret innestående
behållningen lyftes under budgetåret, rikshuvudbokens siffror ej
giva uttryck för hela det belopp, som hos verket innestår vid årets
början respektive slut. Och behållningar å äldre anslag, vilka ej återfinnas
i räkenskapsårets riksstat, komme ej alls till synes i rikshuvudboken,
därest ej behållningen till någon del lyftats hos riksgäldskontoret
under räkenskapsåret.
Beträffande åter de kapitalökningsanslag, vilka äro avsedda att
täckas med andra statsinkomster än lånemedel, avföras anslagsbeloppen i
sin helhet såsom direkta utgifter för anslagen, även i fall, då vederbörande
förvaltande verk icke till fullo uttagit anslagsbeloppen från
statskontoret. Samtidigt som sålunda å anslagstiteln avförts hela det
anvisade beloppet, har detsamma gottskrivits vederbörande affärs- eller
utlåningsfond. Detta förfaringssätt har, enligt vad revisorerna inhämtat,
sin grund i den uppfattningen, att behållningar å förevarande anslag
icke böra betraktas såsom reservationer.
För ett närmare bedömande av spörsmålet på vad sätt i rikshuvudbokens
budgetredovisning skall kunna erhållas bättre uttryck för
nu omhandlade anslags verkliga ställning, torde frågan om dessa anslags
natur i avseende å dispositionsrätten över uppkommande besparingar
böra belysas.
Vidkommande de å riksgäldskontoret anvisade kapitalökningsanslagen
vilja revisorerna erinra därom, att till och med år 1912 i det
för riksgäldskontoret upprättade reglementet årligen upprepas de av
tidigare riksdagar fattade särskilda beslut angående å lånemedel anvisade
anslag, vilka vid tiden för reglementets utfärdande ännu ej av riksgäldskontoret
utbetalats. Vid den ändrade uppställning av reglementet,
som genomfördes av 1913 års riksdag, vidfoga den förenkling i förevarande
hänseende, att i en summa angavs det belopp, som på grund
av riksdagens t. o. m. år 1912 fattade beslut återstod att upplåna för
i reglementet angivna ändamål. Till grund för reglementenas nu berörda
bestämmelser ligger otvivelaktigt den uppfattningen, att hos riksgäldskontoret
olyftade belopp å anslag, som skola täckas av lånemedel,
stå till disposition även efter budgetårets utgång.
Emellertid lärer det av flera skäl icke låta sig göra att utan vidare
i rikshuvudboken uppföra de hos riksgäldskontoret innestående beloppen
å lånemedelsanslagen såsom reservationer å respektive anslag. I anslutning
till vad redan tillämpats synes i stället det förfarandet kunna användas,
att för varje å lånemedel anvisat anslag hela det bos riksgäldskontoret
innestående beloppet i rikshuvudboken upptages såsom inkomst
14
Riksdagens skrivelse Nr 206.
för anslaget från lånemedelstiteln och att vad som återstår olyftat av
anslaget vid budgetårets utgång upptages såsom utgift för anslaget till
samma inkomsttitel.
Vad sedan angår frågan, huru de kapitalökningsanslag för statens
affärsverksamhet och utlåningsfonder, vilka skola utgå av andra statsinkomster
än lånemedel, böra behandlas i avseende å uppkommande besparingar,
är till en början att märka, att under den tid, de extra
ordinarie anslagen utbetalades från riksgäldskontoret, i reglementet för
sagda kontor fanns infört ett allmänt stadgande beträffande nämnda
anslags utbetalning, att vad som av ett anslaget belopp under ett år
icke blivit från riksgäldskontoret uttaget eller behövt användas, finge,
där ej annorlunda blivit särskilt föreskrivet, under ett följande år disponeras
och utbekommas. Enligt samma stadgande finge de besparingar,
som å anslagen för varje särskilt föremål kunde uppkomma, icke i
annat fall, än där sådant uttryckligen medgivits, till andra behov
disponeras utan borde oavkortade reserveras till kommande riksdags
disposition.
Sedan de extra anslagen vid riksdagarna 1868 och 1873 i huvudsak
överflyttats till riksstaten, att utbetalas från statskontoret, hava
dessa anslag — utan att uttrycklig bestämmelse därom blivit meddelad —■
behandlats i anslutning till vad tidigare varit förhållandet på grund av
nyss anförda stadgande. Anslagen hava sålunda, om de ej uttryckligen
angivits äga annan natur, betraktats såsom reservationsanslag. Därest
det med sådant anslag avsedda ändamålet blivit fyllt, utan att anslagsbeloppet
i sin helhet åtgått, har Kungl. Maj:t efter anmälan från statskontoret
beslutat om besparingens överförande till fonden för reserverade
medel, respektive, efter år 1911, statsverkets kassafond. På samma sätt
som de extra anslagen behandlades intill nämnda år anslagen »utom
huvudtitlarna».
Då genom den vid 1911 års riksdag genomförda förändringen av
riksstatens uppställning en särskild utgiftsgrupp »utgifter för kapitalökning»
uppfördes i riksstaten, kommo anslagen till statens affärsdrivande
verk och utlåningsfonder att ställas utanför indelningen i ordinarie
och extra anslag. Detta förhållande har tydligen åstadkommit viss
osäkerhet i fråga om behandlingen av uppkommande behållningar å
ifrågavarande anslag.
Till det statsrådsprotokoll i finansärenden den 30 december 1910,
varuti principerna för budgetreformen utvecklades, yttrade föredragande
departementschefen, att, därest överskott uppstode å ett kapitalökningsanslag,
som icke vore avsett att täckas av lånemedel, detsamma borde
15
Riksdagens skrivelse Nr 206.
överföras till fonden för reserverade medel eller den fond, som kunde
komma att ersätta denna (statsverkets kassafond).
Enligt revisorernas uppfattning kan emellertid något verkligt
överskott å ett kapitalökningsanslag ej anses förefinnas, förrän det med
anslaget avsedda ändamålet blivit uppfyllt. Intill dess så skett, lärer
intet hinder föreligga att-, i enlighet med vad förhållandet var under
den tid, anslag av ifrågavarande slag anvisades å extra stat eller utom
huvudtitlarna, det belopp, som vid budgetårets utgång icke lyftats hos
statskontoret, behandlas såsom reservation. Visserligen lärer det ej
låta sig göra att i budgetredovisningen erhålla uttryck för det belopp
av ett anvisat anslag, som av vederbörande verk lyftats men som ej
vid budgetårets slut ännu blivit använt, detta på den grund att medel,
som av statskontoret för ifrågavarande ändamål utbetalas, skola tillföras
vederbörande affärs- eller utlåningsfond. Men därest — såsom sig bör —
det fondförvaltande verket icke under budgetåret uttager större anslagsbelopp
än som av behovet verkligen påkallas, bör den hos statskontoret
kvarstående reservationen giva ett närmelsevis riktigt uttryck för vad
av det beviljade anslaget, som vid budgetårets slut kvarstår oanvänt.
Revisorerna hava i detta sammanhang icke förbisett, att skäl kan
förefinnas att bland anslagen till kapitalökning framdeles göra viss åtskillnad
i avseende å dispositionen av uppkommande besparingar. Vissa
av dessa anslag kunna nämligen vara av den natur, att typen reservationsanslag
ej kan anses för dem berättigad. Men detta gäller i än
högre grad beträffande de extra, anslagen för verkliga utgifter.
Med anledning av att riksdagens år 1910 församlade revisorer i
den av dem angivna berättelsen på anförda skäl ifrågasatt, huruvida
icke föreskrift borde meddelas om behandlingen av möjligen förefintliga
behållningar å extra ordinarie anslag, så att dessa behållningar icke
onödigtvis komme att kvarstå såsom reservationer, anförde statskontoret
i infordrat utlåtande bland annat:
»De extra ordinarie anslagen kunna antingen avse viss verksamhet
under visst år eller ock vara anvisade för utförande av något företag eller
något arbete utan att utförandet nödvändigt behöver vara förlagt eller
begränsat till något visst år. I bägge fallen böra befintliga besparingar
å anslagen återföras till riksdagens disposition, så snart det blivit utrett,
att inga utgifter för den ifrågavarande verksamheten återstå att bestrida.
16
Riksdagens skrivelse Nr 206.
Emellertid bär det i vissa fall visat sig svårt att bedöma, huruvida ett extra
ordinarie anslag är att hänföra till det ena eller det andra slaget, eller,
med andra ord, om det kan användas för utgifter, som avse tid efter
budgetårets utgång eller icke.
Såväl för vinnande av det i statsrevisorernas ifrågavarande framställning
åsyftade målet som ock ur andra synpunkter torde det därför
vara synnerligen önskligt att all anledning till tvekan i förenämnda
hänseende bleve undanröjd, vilket måhända lämpligast kunde ske därigenom,
att redan i sammanhang med riksstatens fastställande en bestämd
åtskillnad gjordes mellan de bägge ifrågavarande slagen av extra anslag,
till exempel så att de anslag, som ej avses att vara bundna vid ett
visst år, betecknas såsom reservationsanslag, och de övriga, i den mån
de ej utgöra förslagsanslag, lämnas utan särskild beteckning.
De såsom reservationsanslag betecknade extra ordinarie anslagen
borde till fonden för reserverade medel eller den »statsverkets kassafond»,
som kan komma att ersätta nyssnämnda fond, överföras först
då den verksamhet, anslaget avsett, blivit avslutad och tillika upplysning
vunnits, att inga utgifter för ändamålet återstå, tillkommande det vederbörande
myndigheter, en var för sitt område, att hos statskontoret göra
anmälningar i ovanberörda avseende, vilka statskontoret torde böra i
sammanhang med den årliga beräkningen över statsverkets inkomster
bringa till Eders Kungl. Maj:ts kännedom.
Vidkommande åter de extra ordinarie anslag, som lämnats utan
särskild beteckning och vilka avse viss verksamhet under visst år, torde
frågan utan olägenhet kunna ordnas så, att antingen dessa anslag behandlas
lika som ''förslagsanslag högst’, och att således befintliga behållningar
omedelbart vid bokslutet för budgetåret överföras till fonden
för reserverade medel, eller ock en viss tid bestämmes, under vilken
alla utgifter för ändamålet böra vara guldna, så att därefter återstående
behållningar utan vidare utredning må kunna återföras till riksdagens
disposition.
Statskontoret har nu angivit, i vilken riktning statskontoret anser
åtgärder i förevarande hänseende böra vidtagas. Men slutgiltigt lärer
denna fråga icke kunna lösas förrän i sammanhang med allmän revision
av utgiftsanslagens gruppering. I det yttrande till statsrådsprotokollet
den 18 september 1909 däruti chefen för finansdepartementet förordade
tillsättande av en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till en
förändrad uppställning av riksstaten, häntyder departementschefen på
den eventuella behövligheten av en dylik revision; och statskontoret
har i sitt över den sedermera tillsatta kommitténs betänkande den 15
17
Riksdagens skrivelse Nr 206.
november 1910 avgivna utlåtande redan föreslagit, att till sagda revision
måtte få anstå med realiserandet av det av kommittén framställda
mera omfattande förslaget om en förändrad klassificering av riksstatsntgifterna.
Vad statskontoret sålunda anförde angående de extra anslagens
olika behandling anslöt sig i huvudsak till det förslag, som riksstatskommitterade
för sin del framställt.
Statsutskottet vid 1911 års riksdag upptog icke i utlåtandet över
revisorernas berättelse till behandling nu berörda spörsmål, vadan något
uttalande eller beslut från riksdagens sida ej kom till stånd.
Sedan numera i och med fastställandet av 1914 års riksstat en
genomgripande revision av riksstatsanslagens gruppering blivit vidtagen,
synes tiden vara inne att företaga en fullständig utredning, huru anslagen
till kapitalökning, de extra anslagen ävensom de anslag i övrigt, vilka
ej betecknas såsom ordinarie, böra behandlas och bokföras i avseende
å uppkommande besparingar.»
I häröver avgivet yttrande den 31 december 1915 har statskontoret
anfört följande:
»Till det statsrådsprotokoll i finansärenden den 30 december 1910,
vari principerna för den nya uppställningen av riksstaten utvecklades,
framhöll föredragande departementschefen, att anslag till kapitalökning
till sin natur borde vara sådana, att de väl under alla förhållanden till
hela sitt belopp under budgetåret stode till vederbörande affärsverks
eller fonds förfogande, men icke finge överskridas. De borde vara så
avvägda, att de gåve ett uttryck för storleken av det belopp, som statsmakterna
avsett såsom kapitalplacering under året hos det beträffande
verket eller fonden. Det sålunda givna direktiv har statskontoret ställt
sig till efterrättelse såväl beträffande från riksgäldskontoret utgående
anslag till kapitalökning för av statskontoret förvaltade utlåningsfonder
som ock beträffande från statskontoret utgående anslag till kapitalökning
för affärsfonder. Däremot har riksgäldskontoret förfarit så, att kapitalökningsanslag,
som icke rekvirerats under budgetåret, tillhandahållits
vederbörande ämbetsverk under senare år.
Riksdagens revisorer föreslå nu, att utgifter för kapitalökning »att
täckas av andra statsinkomster» skola behandlas såsom reservationsanslag.
Detta innebär ett upphävande av den i ovanberörda statsrådsprotokoll
hävdade principen, att varje riksdag skulle bestämma maximibeloppet
av kapitalökning till visst ändamål under budgetåret, och att
således, om ett belopp icke uttoges, det skulle ankomma på en följande
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 saml. 78 käft. (Nr 206.) 3
18
Riksdagens skrivelse Nr 206.
riksdag att bestämma, om detsamma skulle få utgå under ett senare år.
Revisorernas förslag medför emellertid praktiska fördelar såväl för vederbörande
ämbetsverk, vilka besparas arbetet med att på nytt framställa
och motivera kravet på kapitalökningsbelopp, som de icke under
det gångna budgetåret lyftat, som '' ock för Eders Kungl. Maj:t och
riksdagen, vilka slippa underkasta samma krav förnyad prövning.
Statskontoret vill därför icke göra någon erinran mot ifrågavarande
förslag.
Om utgifter för kapitalökning att täckas av lånemedel även skulle
behandlas som reservationsanslag, måste i rikshuvudboken såsom statsregleringen
tillförd inkomst under titeln lånemedel upptagas samma
belopp, som bokföres såsom reservation å nyssnämnda anslag. Hade
t. ex. denna regel tillämpats från och med år 1914, hade det belopp
av kronor 37,704,500, som i rikshuvudboken för nämnda år upptagits
såsom inkomst av lånemedel, fått ökas med kronor 20,892,495: 8 4, därav
kronor 13,947,000 belöpande på år 1914 och återstoden på tidigare år.
En dylik belastning av lånemedelstiteln undvikes genom statsrevisorernas
förslag, »att för varje å lånemedel anvisat anslag hela det hos riksgäldskontoret
innestående beloppet i rikshuvudboken upptages såsom
inkomst för anslaget från lånemedelstiteln och att vad som återstår
olyftat av anslaget vid budgetårets utgång upptages såsom utgift för
anslaget till samma inkomsttitel». Härigenom skulle åstadkommas, att
de hos riksgäldskontoret innestående anslagsbeloppen komma till synes
i rikshuvudboken utan att dock upptagas såsom reservationer. Då således
det föreslagna bokföringssättet, om än icke avsett vid formulärets
upprättande, har bestämda praktiska fördelar, har statskontoret intet att
erinra mot detsamma, såvida av ovan anförda eller andra skäl ifrågavarande
anslag icke anses kunna, i likhet med övriga utgifter till kapitalökning,
behandlas såsom reservationsanslag.
I varje fall synas de anslag till kapitalökning, vilka skola behandlas
såsom reservationsanslag, även böra i riksstaten betecknas såsom
sadana.
Vidkommande slutligen revisorernas yttrande, att tiden synes vara
inne att företaga en fullständig utredning, huru de extra anslagen ävensom
de anslag i övrigt, vilka ej betecknas såsom ordinarie, böra behandlas
och bokföras i avseende å uppkommande besparingar, kan statskontoret
så mycket hellre instämma häruti, som statskontoret redan i
sin underdåniga skrivelse den 11 mars 1914 angående åtskilliga behållningar
å extra statsanslag gjort en hemställan av enahanda innebörd
beträffande de extra anslagen.»
19
Riksdagens skrivelse Nr 206.
Riksdagen vill uttala sin anslutning till de av revisorerna i förevarande
avseende anförda synpunkter och håller i likhet med revisorerna
före, att tiden synes vara inne att företaga en fullständig utredning
beträffande ifrågavarande spörsmål. På grund härav och då jämväl
statskontoret i sitt åberopade utlåtande förklarat sig dela denna åsikt,
får riksdagen anhålla, det Eders Kung!. Maj:t täcktes företaga en fullständig
utredning, huru anslagen till kapitalökning, de extra anslagen
ävensom de anslag i övrigt, vilka ej betecknas såsom ordinarie, böra
behandlas och bokföras i avseende å uppkommande besparingar.
Stockholm den 8 juni 1916.
Med undersåtlig vördnad.