Riksdagens skrivelse Nr 180.
1
Nr 180.
Godkänd av första kammaren den 30 maj 1910.
Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1916.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ny förordning om
autornobiltrafik dels ock i ämnet väckta motioner.
(Lagutskottets utlåtande nr 27 och memorial nr 38).
Till Konungen.
Genom en den 31 december 1915 dagtecknad proposition, nr 51,
bär Eders Kungl. Maj:t begärt riksdagens yttrande över propositionen
bilagt förslag till förordning om autornobiltrafik.
Efter fullbordad granskning av det föreliggande författningsförslaget
bär riksdagen funnit skäl till följande erinringar.
§ 6 mom. 6.
I § 6 mom. 6 bestämmes, att, där sökt registrering av automobil
beviljas, ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, försett med bevis
om registreringen och uppgift om igenkänningsmärket, skall av Kungl.
Maj:ts befallningshavande hållas sökanden tillhanda eller till honom översändas
på sätt i mom. 5 av samma § föreskrives. Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall, heter det i sistnämnda moment, där registrering vägrats
hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit postadress, till honom
med allmänna posten översända skriftlig underrättelse om beslutet. Då
emellertid nämnda bevis å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 67 höft. (Nr 180—182.)
2
Riksdagens skrivelse Nr ISO.
skall stämpelbeläggas, lärer detta bevis, till skillnad från den i mom. 5
omförmälda underrättelse, icke kunna i tjänsteförsändelse tillställas sökanden.
Har emellertid sökanden framställt begäran om bevisets översändande
mot vanligt postförskott, torde en dylikt begäran allmänt komma
att tillmötesgås.
§ 10 mom. 2 och § 12 mom. 1.
Förslaget använder ordet »landet» i två olika bemärkelser. 1 allmänhet
avses härmed landsbygden i motsats mot städerna men i § 10
mom. 2 och § 12 mom. 1 nyttjas samma ord i betydelsen »riket». Eu
omredigering synes därför här böra företagas.
§ 13 mom. 4.
I anslutning till § 13 mom. 4, däri Kung! Maj:ts befallningshavande
tillerkännes befogenhet att, när så erfordras för beredande av utfartsväg
eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person
tillstånd att för viss resa eller under viss tid med automobil befara
viss allmän väg, därå automobiltrafik eljest icke må äga rum, har,
såsom i den kungl. propositionen omnämnes, ifrågasatts behovet av
särskild bestämmelse om rätt för läkare, veterinärer och sjuka att, då
så erfordras, med automobil befara varje väg. Ehuru, på sätt föredragande
departementschefen anmärkt, sådan automobiltrafik å eljest
förbjuden väg icke lärer vara av beskaffenhet att föranleda ansvarspåföljd,
torde likväl av praktiska hänsyn lämpligen böra i förordningen
uttryckligen uttalas, att läkare och veterinärer vid sjukbesök ävensom sjuka
vid deras forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt äga med automobil
befara även sådan allmän väg, därå automobiltrafik eljest ej är medgiven,
och torde ett dylikt uttalande böra givas sådan avfattning, att detsamma
kommer att avse även andra, med de nänmda jämförliga fall, av nödläge.
§ 14 mom. 3.
Enligt § 14 mom. 3 sista stycket må, därest för någon stad större
hastighet för de i mom. 1 avsedda automobiler vid dagsljus eller mörker
skulle finnas lämplig, bestämmelse om sådan ökad hastighet meddelas
i den ordning, som i ordningsstadgan för rikets städer föreskrives;
dock att ej i något fall må medgivas större hastighet i timmen än
30 kilometer vid dagsljus och 20 kilometer vid mörker. Det synes
3
Riksdagens skrivelse Nr 180.
kunna ifrågasättas, huruvida den sålunda givna föreskriften om viss
maximihastighet kan anses vara av behovet påkallad. Det gäller här
uteslutande trafik inom vederbörande stadssamhälle, och det torde utan
fara kunna anförtros åt de lokala myndigheterna att utan dylik inskränkning
bestämma över körhastigheten. Under alla omständigheter
synes den för den mörka delen av dygnet föreskrivna hastighetsgränsen,
20 kilometer i timmen, vara alltför snävt tillmätt. Nattetid,
då gatutrafiken är jämförelsevis obetydlig, torde snarare, särskilt i de
större städerna, där gatorna hållas väl upplysta, utan risk kunna medgivas
till och med större körhastighet än om dagen. Riksdagen håller
alltså före, att sista delen av detta stycke: »dock må — — — icke
medgivas» bör kunna ur förordningen utgå.
I detta sammanhang anser sig riksdagen böra uttala önskvärdheten
av att, om och i den mån tillförlitliga hastighetsmätare kunna finnas i
handeln tillgängliga, föreskrift lämnas därom, att automobil skall vara
försedd med dylik mätare.
§ 15-
Renligt det till grund för nu gällande förordning om automobiltrafik
liggande förslag, som medgav automobiltrafik å varje allmän väg,
där ej för viss väg Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat förbud
mot automobiltrafik, skulle, då dylikt förbud meddelats, detta tillkännagivas
medelst uppsättande å lämpligt ställe vid vägen av anslagstavlor
i olika färg efter förbudets omfattning. Efter förslagets granskning i
riksdagen blevo emellertid, på riksdagens hemställan, andra bestämmelser
meddelade angående allmän vägs öppnande för automobiltrafik,
bestämmelser genom vilka allmänna vägar i avsevärd omfattning undantogos
från dylik trafik. I sammanhang härmed och av kostnadshänsyn
fick bestämmelsen om vägtavlor bortfalla samt ersattes med föreskrift
om kungörelser till ledning för automobiltrafiken.
Det andra kammarens utskott, som behandlade den motion, vilken
föranledde riksdagens skrivelse den 25 maj 1909 med begäran om
revision av gällande författningsföreskrifter om automobiltrafik, framhöll
såsom önskvärt, att ej mindre de vägar, där automobiltrafik vore
fullständigt förbjuden, än även de vägar eller vägsträckor, där hastigheten
vore en annan än den normala, utmärktes genom anslagstavlor
eller andra tecken. De sakkunniga, som inom civildepartementet biträtt
vid utarbetandet av nu föreliggande förslag, hava förordat uppsättande
vid de olika vägarna av särskilda anslagstavlor av viss när
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 180.
mare angiven beskaffenhet, vilka tavlor genom sin olika färg skulle
angiva, att automobiltrafik å vägen överhuvud ej vore tillåten eller att
automobil finge å vägen framföras allenast med viss minskad hastighet
eller att vägen endast finge befaras med automobil av viss beskaffenhet.
De föreskrivna inskränkningarna i automobiltrafiken skulle även
angivas genom å tavlorna uppsatta anslag, och avsågs, att kostnaden
för tavlornas uppsättande och underhåll skulle utgå av allmänna medel.
Kungl. Maj:t har emellertid ej följt de sakkunnigas förslag i denna
del. Anordningen vore näppeligen praktisk och skulle orsaka det allmänna
icke ringa kostnad; nödig kännedom om de förhållanden, som
genom anslagstavlorna skulle bringas till allmänhetens kännedom, syntes
kunna beredas allmänheten genom praktisk och enhetlig anordning av
Kungl. Maj:ts befallningshavandes kungörelser i ämnet och genom de
tillåtna automobilvägarnas utmärkande på en för allmänheten hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande tillgänglig karta.
Riksdagen vill ingalunda underskatta värdet av de bestämmelser,
som i nu angivet syfte av Kungl. Maj:t föreslagits. Det synes dock
riksdagen, särskilt med hänsyn till den föreslagna skärpningen av
ansvarsbestämmelserna, angeläget, att åtminstone i sådana fall, där allmän
väg helt undantagits från automobiltrafik, detta så effektivt som
möjligt bringas till automobiltrafikanternas kännedom. Om kravet på
vägtavlor inskränkes till sådana fall, då automobiltrafik å vägen är helt
förbjuden, och det härom erforderliga tillkännagivandet i lämplig form
uppsättes å de vägvisare, som enligt 29 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet skola finnas vid vägskäl, torde anordningen
ur kostnadssynpunkt knappast kunna verka avskräckande;
och synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke dylikt tillkännagivande
lämpligen kan liksom vägvisaren i övrigt bekostas av vederbörande
vägkassa.
Vad angår vägsträcka, för vilken viss inskränkning i automobiltrafiken
såsom angående hastighet eller viss beskaffenhet av automobilen
gäller, skulle det däremot ankomma på vederbörande trafikant
att själv skaffa sig nödig upplysning.
§ 16 mom. 5.
Enligt § 16 mom. 5 första punkten åligger det automobilförare att
vintertid, då vägarna äro besvärade av is eller snö, vid möte med
åkande å sådan plats, att förbikörande i följd av vägens beskaffenhet
icke kan äga rum, föra automobilen tillbaka till härför lämplig plats.
5
Riksdagens skrivelse Nr 180.
Vissa av de i ärendet hörda myndigheter hava förordat ett åläggande
härutinnan gällande för varje årstid, ett förslag som jämväl upptagits
i motion inom riksdagen. Å andra sidan har inom det riksdagens utskott,
som haft ärendet till beredning, ifrågasatts, huruvida ens under
de omständigheter, Kungl. Maj:t föreslagit, skyldighet att backa automobilen
alltid borde föreligga; då marken är snötäckt, torde det ofta
vara förenat med vida mindre svårighet för den, som med släde möter
automobil, att köra av vägen än för automobilen att backa till sådan
plats, där släden kan passera. Då enligt riksdagens mening såväl den
ena som den andra synpunkten torde vara i viss män berättigad, har
riksdagen ansett sig böra förorda sådan omredigering av förevarande
punkt, att skyldighet att föra automobilen tillbaka till för förbikörande
lämplig plats göres beroende därav, att icke för automobilen förefinnes
avsevärt större svårighet att backa än för den körande att genom lämplig
åtgärd komma förbi.
I andra punkten av samma moment torde den ändring böra vidtagas,
att förare, vilken under förhållanden, som däri omförmälas, stannat
automobilen, skall vara pliktig avstänga motorn ej allenast, såsom
i förslaget upptages, om så begäres, utan jämväl då sådan åtgärd eljest
visar sig behövlig, ändå att särskild begäran ej blivit framställd.
§ 21.
I anslutning till stadgandet i förslagets 21 § har i motion inom
riksdagen förordats införande i den blivande förordningen av en bestämmelse
av innebörd, dels att tillstånd till bedrivande av yrkesmässig
automobiltrafik alltid skulle medföra skyldighet för tillståndshavaren att
med tillgänglig materiel skjutsa inom det län, tillståndet avsåge, och
efter taxa, som Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställt, dels ock att
Kungl. Maj:ts befallningshavande, då tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
inom länet första gången meddelades, skulle vara pliktig fastställa
taxa för persontrafiken.
Riksdagen vill med anledning härav framhålla önskvärdheten av att
jämväl beträffande landsbygden vederbörligen fastställda taxor för yrkesmässigt
bedriven automobiltrafik komma till stånd, där sådant
med hänsyn till de förhållanden, varunder trafiken bedrives, kan anses
vara av behovet påkallat.
§ 43.
Enligt nu gällande bestämmelser är besiktningsman berättigad att
för efterbesiktning av automobil uppbära ersättning med 10 kronor.
6
Riksdagens skrivelse Nr 180.
Av besiktningsmännen i Stockholm har emellertid, enligt vad propositionen
giver vid handen, framhållits, att denna ersättning, i betraktande
av den ytterst omfattande och tidsödande undersökning, som för
efterbesiktningen krävdes, vore alltför ringa och att gottgörelsen för
efterbesiktning ej skäligen borde utgå med lägre belopp än 15 kronor.
1 enlighet härmed har i förslagets 43 § stadgats, att besiktningsman
för besiktning av automobil — således jämväl efterbesiktning — är
berättigad till ersättning, om besiktningen avser allenast en automobil,
med 15 kronor och där på en gång uppvisas två eller flera, eu och
samme ägare tillhöriga automobiler, med resp. 12 kronor 50 öre och
10 kronor för varje automobil.
Då förslaget i trafiksäkerhetens intresse väsentligen skärpt föreskrifterna
om efterbesiktniug av automobil — för närvarande finnes
intet annat stadgande om efterbesiktning än att automobiler i yrkesmässig
trafik vart tredje år skola undergå sådan besiktning, varemot
enligt förslaget efterbesiktning skall äga rum vart tredje år för autumobiler
i enskild trafik och värjo år för automobiler, som användas i
yrkesmässig trafik — skulle dessa enligt riksdagens förmenande verka
alltför betungande för automobilägaren, därest avgiften för efterbesikt''ning
komme att utgå med av Kungl. Maj:t föreslaget belopp. Riksdagen
vill därför ifrågasätta, huruvida avgiften för efterbesiktning bör utgå
med högre belopp än 10 kronor för besiktning av en automobil, med
lämplig jämkning, när flera automobiler besiktigas för samme ägares
räkning.
övergångsbestämmelserna.
T förordningens övergångsbestämmelser torde böra intagas en föreskrift
därom, att beträffande allmänna vägar, å vilka för närvarande
körning med automobil icke är tillåten, men vilka enligt § 13 mom. 1
i förordningen skulle bliva för sådan trafik upplåtna, det skall åligga
Kungl. Maj:ts befallningshavande, efter vederbörande vägstyrelses hörande,
att genom särskilt beslut skyndsamt avgöra, huruvida med hänsyn
till vägens beskaffenhet hinder mot dess upplåtande för automobiltrafik
må anses tills vidare föreligga.
Stockholm den 30 maj 1916.
Med undersåtlig vördnad.