Riksdagens skrivelse Nr 178.

3

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, vilka åtgärder, som kunna finnas lämpliga
för att å jordegendom, inköpt på spekulation för skogsavverkning och
styckning, hämma, förutom förekommande skogsskövling, vanhävd av jordbruk
och byggnader ävensom förhindra dylik egendoms planlösa styckning
och delarnas försäljning till oskäligt uppdrivna pris, samt att Eders Kungl.
Maj:t täcktes förelägga riksdagen de förslag, vartill utredningen kan
föranleda.

Stockholm den 31 maj 1916.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 178.

Godkänd av första kammaren den 31 maj 1916.
Godkänd av andra kammaren den 31 maj 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående åtgärder till förhindrande
att entreprenörer vid uppförande av statens
byggnader undandraga sig att erlägga betalning för arbetskraft
och materialier.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.)

(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden nr 7 o. 14.)

Till Konungen.

Uti inom riksdagens båda kamrar väckta likalydande motioner hava
framställningar gjorts i syfte, att åtgärder måtte vidtagas till förhindrande
av att entreprenörer vid uppförande av byggnader för statens, landstingens
och kommunernas räkning skola kunna undandraga sig att erlägga betalning
till dem, som leverera arbetskraft och materialier åt byggnadsföretaget.

4

Riksdagens skrivelse Nr 178.

Motionärerna hava framhållit, hurusom de missförhållanden, som i
motionerna avsåges, berörde lika mycket statens och kommunernas byggnadsföretag
som de privata byggnadsföretagen; och hava motionärerna
anfört flera exempel på fall, där dylika missförhållanden förekommit vid
byggnadsarbeten, som utförts för statens räkning. För vinnande av
motionärernas syfte hava dessa ifrågasatt, att det hittills brukliga systemet
att antaga det lägsta entreprenadanbudet, blott vederhäftig borgen presterades
för byggnadsarbetets utförande, måtte ändras därhän, att borgensförbindelsen
även omfattade betalningsskyldighet till leverantörerna; och borde,
för att minska svårigheten att erhålla så omfattande borgensförbindelser,
den nu i allmänhet förekommande s. k. generalentreprenaden utbytas mot
entreprenader för varje särskilt slag av leverans.

Över ifrågavarande motioner hava i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver, yttranden avgivits av arméns kasärnbyggnadsnämnd,
kungl. generalpoststyrelsen, kungl. telegrafstyrelsen, kungl. överintendentsämbetet
och kungl. tekniska högskolans styrelse samt av de sakkunnige
för verkställande av utredning och avgivande av förslag med avseende å
de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden. Därjämte hava riksdagens
vederbörande utskott på gjord framställning fått mottaga yttranden
från Svenska murareförbundet och Svenska träarbetareförbundet. Samtliga
dessa yttranden äro som bilagor vidfogade riksdagens vederbörande utskotts
utlåtanden.

Flertalet av de sålunda hörda har vitsordat förekomsten av de i
motionerna avsedda missförhållanden och tillstyrkt vidtagande av utav
motionärerna föreslagna åtgärder till desammas avhjälpande. Telegrafstyrelsen
har dock i sitt avgivna utlåtande för sin del framhållit, att motionärernas
förslag icke syntes anvisa någon lämplig utväg för avhjälpandet
av de anmärkta missförhållandena, samt förmenat, att ett steg i rätt riktning
vore, om myndigheterna lämnades större frihet vid val bland anbudsgivare
än enligt nu gällande leveransförordning. Yederbörande myndigheter
borde således äga befogenhet att antaga endast sådan arbetsgivare,
som vore känd för vederhäftighet och pålitlighet och erbjöde full trygghet
för entreprenadens avtalsenliga utförande; och torde av en dylik anbudsgivare
kunna förväntas, att han fullgjorde sina förpliktelser mot såväl
arbetare som leverantörer.

Att högst betydande missförhållanden råda inom byggnadsverksamheten
i fråga om entreprenörernas ställning till leverantörer och arbetare,

Riksdagens skrivelse Nr 178.

5

samt att detta gäller även vid allmänna byggnaders uppförande, framgår
av motionerna och de inkomna yttrandena och har även på annat sätt
blivit för riksdagen upplyst. Riksdagen har sig bekant, att under uppförande
av ej mindre än ett fyrtiotal under de senare åren tillkomna allmänna
byggnader byggmästaren gjort konkurs eller kommit på obestånd,
och i så gott som samtliga dessa fall torde flera eller färre leverantörer
och i åtminstone några fall även arbetare gjort förluster, vilka sammanlagt
lära uppgå till derå miljoner kronor. En del leverantörer, oftast de som
haft de största leveranserna, äro vanligen byggmästarens borgensmän och
få vid hans fallissemang övertaga bygget. De övriga leverantörerna, särskilt
mindre hantverkare och dylika, vilka ej stå i samma förhållande till
entreprenören, och som måhända ansett leverans till eu det allmännas
byggnad vara en trygg affär, komma i sådant fall att stå utan varje möjlighet
att utfå sin fordran. Staten eller kommunen får visserligen sitt
arbete utfört för överenskommet pris, men de enskilda bliva ej sällan
ruinerade på. grund av byggmästarens iråkade obestånd.

Givetvis möta mycket stora svårigheter vid försök att råda bot på i
motionerna påtalade missförhållanden. Frågan i hela dess vidd torde erhålla
sin lösning vad beträffar såväl allmänna som enskilda byggnader
först genom en förändrad lagstiftning; och är frågan ur denna synpunkt,
såvitt den äger samband med byggnadsborgenärers rättsliga ställning i
allmänhet, för närvarande föremål för utredning av omförmälde inom
civildepartementet tillkallade sakkunnige med avseende å de mindre bemedlade
klassernas bostadsförhållanden.

I motionerna åsyftas emellertid ej närmast lagstiftningsåtgärder, vilka
i en så invecklad handelsrättslig fråga som den förevarande torde kräva
lång tids förberedande arbete, utan främst vidtagande av sådana åtgärder
från det allmännas sida, som förhindra åtminstone de mest uppenbara, nu
förefintliga missförhållanden.

Vad angår byggnadsföretag för statens räkning — vilka byggnadsföretag
synas vara de enda, som lämpligen böra avses uti en framställning
i ifrågavarande hänseende från riksdagens sida — skulle motionernas syfte
i avsevärd mån kunna vinnas genom att de frågor, som i motionerna
åsyftas, komma under omprövning i samband med nu pågående revision
av gällande förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende.
I denna förordning torde nämligen bland annat effektivare bestämmelser
vara erforderliga rörande genom föregående verksamhet vunnen
yrkeskompetens hos byggnadsentreprenören såväl som rörande dennes ekonomiska
vederhäftighet att fullgöra sina förbindelser icke blott gent emot

6 Riksdagens skrivelse Nr 178.

staten utan ock mot vederbörande underentreprenörer, leverantörer och
arbetare.

Bland de utvägar, som uti ifrågavarande hänseende stå till buds, må
vidare framhållas den av motionärerna anvisade att uppdela förekommande
entreprenader å byggen i underentreprenader, varigenom den byggande
myndigheten skulle träda i direkt affärsberöring med ett större antal leverantörer.
Skedde denna uppdelning i största möjliga utsträckning, skulle
byggnadsentreprenaden i nuvarande mening försvinna och det allmänna
självt bliva byggmästare. Härigenom skulle möjligen kostnaderna för
arbetsledning stegras och måhända även svårigheter i flera hänseenden infinna
sig, men • fördelarna vid mellanhändernas undanskjutande torde å
andra sidan bliva betydande, säkerligen även i ekonomiskt avseende. Vid
mindre byggnadsföretag torde, i de fall då statens egna tjänstemän ej
kunna övervaka och leda arbetet, det dock måhända alltjämt vara lämpligast,
att överenskommelse träffas med en person, som själv ombesörjer
allt arbete och anskaffar alla materialier.

En annan åtgärd, som kunde ifrågasättas att vidtaga och som även
av motionärerna framhållits, vore, att bestämmelser fastställdes i syfte att
borgensförbindelserna för arbetets fullgörande, ifall dylika även för framtiden
skola förekomma, jämväl omfattade betalningsskyldighet till leverantörerna
och arbetarna. Likaledes torde ett mera tillfredsställande ordnande
av förskottslikvider vara en utväg att kunna bereda leverantörer m. fl.
större trygghet mot förluster på uppkomna tillgodohavanden.

Riksdagen är icke i tillfälle att ingå på ett närmare bedömande av
de särskilda förslag, som vid ärendets behandling inom riksdagen framkommit
till förebyggande av påvisade missförhållandens upprepande. Dessa
förslag eller andra lämpliga utvägar böra vid en blivande utredning sakkunnigt
prövas, liksom även nödig hänsyn tagas till att föreslagna åtgärder
icke föranleda oskälig ökning i statens byggnadskostnader. Beredes
större trygghet för leverantörer av byggnadsmateriel och arbetskraft att
härför i varje fall utfå full betalning, behöva dessa icke räkna med förlustrisker,
och byggnadskostnaderna skulle därigenom måhända snarare
kunna nedbringas än behöva ökas.

Utredning i denna angelägenhet synes riksdagen snarast möjligt böra
företagas och föranleda till skyndsamma åtgärder i ovan antydd riktning.
Det .kan nämligen, enligt riksdagens mening, icke anses staten värdigt,
att leverantörer m. fl. vid uppförande av byggnader för statens räkning
gång efter annan göra mer eller mindre betydande förluster till följd av

Riksdagens skrivelse Nr 178.

7

entreprenörers betalningsinställelser, utan att staten vidtager några åtgärder
till förekommande av sådant.

För den händelse det skulle visa sig, att frågan om förändrad lagstiftning
på förevarande område icke bliver i sin helhet föremål för utredning
och förslag från omförmälde sakkunnige med avseende å de mindre
bemedlade klassernas bostadsförhållanden, bör enligt riksdagens mening
detta spörsmål snarligen anförtros åt särskild utredning.

I den män staten vidtager åtgärder att förhindra angivna missförhållanden
inom sin byggnadsverksamhet, är det jämväl att förvänta, att landsting
och kommuner ävensom enskilda genom föredömets makt skola påverkas
att söka förekomma liknande oegentligheter.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om åtgärder till förhindrande
av att entreprenörer vid uppförandet av byggnader för statens räkning
undandraga sig att erlägga betalning till dem, som leverera arbetskraft
och materialier till byggnadsföretagen, samt därefter vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 31 maj 1916.

Med undersåtlig vördnad.