Riksdagens skrivelse Nr 111.

1

Nr 171.

Godkänd av första kammaren den 26 maj 1916.

Godkänd av andra kammaren den 26 maj 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om fastställande
av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller
andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

(Lagutskottets utlåtande nr 35).

Till Konungen.

Genom en den 31 mars 1916 dagtecknad proposition, nr 129, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fastställande av högsta pris å vissa
varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden m. m.

Granskningen av förslagets särskilda bestämmelser har från riksdagens
sida föranlett följande anmärkningar.

2 §•

Enligt andra stycket av denna paragraf skall, innan förordnande om
maximipris av Kungl. Maj:ts befallningshavande för kommun meddelas,
kommunens livsmedelsnämnd eller, om sådan ej finnes, kommunalnämnden
eller magistraten, så ock sådan sammanslutning av detaljhandlare inom
orten eller länet, vars hörande finnes lämpligt, eller styrelse för sådan
sammanslutning hava haft tillfälle att yttra sig i ärendet.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. lå saml. 62 käft. (Nr 171.) 1

2

Riksdagens skrivelse År 171.

Bestämmelsen om hörande av sammanslutning av detaljhandlare har
enligt motiven tillkommit på grund av framställning, som därutinnan
gjorts av Sveriges minuthandlares riksförbund i en till departementschefen
ingiven skrivelse.

Riksdagen förutsätter, att Kungl. Maj:ts befallningshavande vid handläggning
av ifrågavarande viktiga och grannlaga ärenden låter sig angeläget
vara att införskaffa erforderlig utredning. Enligt förslaget skall livsmedelsnämnd,
respektive kommunalnämnd eller magistrat, alltid hava haft tillfälle
att yttra sig, innan förordnande om maximipris av Kungl. Maj:ts
befallningshavande meddelas. I fråga om de ytterligare upplysningar,
som må erfordras, synes det vara lämpligast, att befallningshavanden själv
äger avgöra, varifrån dessa i det särskilda fallet lämpligen böra hämtas.
Då ifrågavarande ärenden böra bedömas med hänsyn i främsta rummet
till allmänhetens intresse, att här avsedda förnödenheter må kunna erhållas
och tillhandahållas till pris, som icke stegras väsentligt högre, än förhållandena
påkalla, samt med hänsyn jämväl till önskvärdheten av att
ifrågavarande ärenden må kunna avgöras med minsta möjliga tidsutdrägt,
anser riksdagen, att lagen icke bör, utöver stadgandet om inhämtande
av yttrande från livsmedelsnämnd, respektive kommunalnämnd eller
magistrat, innefatta särskilda bestämmelser om vissa intressentgruppers
hörande, samt att föreskriften om hörande av detaljhandlarsammanslutning
eller styrelse för sådan sammanslutning alltså bör utgå.

I förevarande andra stycke av 2 § har riksdagen tillika vidtagit en
mindre jämkning i redaktionellt hänseende.

6 §•

I fråga om de i paragrafens första stycke till innehållet särskilt angivna
föreskrifter vill riksdagen betona — vad statens livsmedelskommission
jämväl framhållit — att dessa endast äro att anse såsom exempel på de
olikartade bestämmelser, som kunna i förevarande hänseende meddelas;
utom de sålunda särskilt nämnda föreskrifterna äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
ock meddela, såsom det heter i lagtexten, »annan dylik föreskrift,
som må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring eller att ordna
tillförsel, saluhållande eller förbrukning av vara».

Då Kungl. Maj:ts befallningshavande bemyndigats att meddela föreskrifter
angående förbud mot att, på en gång eller under viss tid, till en
förbrukare eller ett hushåll säljes mer än viss angiven myckenhet av vara,
så lärer detta också innebära, att den tillåtna försäljningen kan sättas i för -

Riksdagens skrivelse Nr 171.

3

hållande till de särskilda hushållens storlek, till det individuella behovet,
i den mån detta låter sig utröna, eller till andra dylika omständigheter.
Med hänsyn till stadgandets avfattning torde befallningshavanden ock vara
berättigad att föreskriva en anordning, motsvarande det i vissa länder nu
använda kortsystemet, enligt vilket vara utlämnas till konsumenterna allenast
mot företeende av särskilda anvisningar, utgivna av viss myndighet
(angående exempelvis brödkortsystemet i Tyskland, se statens livsmedelskommissions
i oktober 1915 av trycket utgivna första årsberättelse sid.
153 och följande). — Riksdagen har ansett, att i lagen lämpligen kan införas
en antydan om möjligheten att vid behov föreskriva någon anordning
liknande den nu nämnda.

Inom det riksdagens utskott, som haft att bereda förevarande ärende,
har i detta sammanhang framhållits, att det för vissa fall kan
för vinnande av lagens ändamål vara erforderligt att meddela föreskrift
om varas försäljning efter mått. Särskilt har erinrats om det missbruk,
som mången gång bedrives, då ved avyttras säckvis. Detta försälj ningssätt,
alltid ofördelaktigt för köparen, är med den nuvarande kristidens
högt uppdrivna vedpris ägnat att föranleda konsumenternas oskäliga uppskörtande.
En föreskrift, varigenom vedens försäljande enligt visst mått
bleve obligatoriskt, skulle säkerligen visa sig verksam gent emot berörda
missförhållande.

Den i förevarande första stycke av 6 § gjorda hänvisning till 5 §
har synts riksdagen lämpligen kunna utbytas mot en hänvisning till 2 §.

I fråga om förfarandet i ärende, som i 6 § avses, skall enligt nämnda
paragraf vad i 2 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den ändring,
som riksdagen företagit i 2 § andra stycket, kommer alltså att hava den
verkan, att vid meddelande av föreskrift, som omförmäles i 6 §, endast
livsmedelsnämnds, respektive kommunalnämnds eller magistrats hörande
föreskrives såsom obligatoriskt. Riksdagen finner ingen anledning föreligga
att för utfärdande av föreskrift av nu ifrågavarande art stadga annat förfaringssätt
än då fråga är om fastställande av maximipris.

Slutbestämmelsen.

Enligt andra punkten av slutbestämmelsen i Kungl. Maj:ts förslag
skulle förordnande, som Kungl. Maj:t jämlikt 1 eller 4 § av lagen den 3
juni 1915 om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara eller
andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden meddelat om
maximipris å vara eller om maximikostnad för transport eller till -

4

Riksdagens skrivelse Nr 171.

handahållande av vara, fortfarande äga tillämpning, såsom vore förordnandet
meddelat enligt den nya lagen. Sådant förordnande, som här
åsyftas, har givits genom kungl. förordningen den 12 november 1915
angående maximipris å råg, korn och havre. Emellertid skulle, enligt stadgande
i 1915 års lag, förordnande, som jämlikt nämnda lag givits, ej äga
tillämpning längre än till och med den dag, då lagen själv skulle upphöra
att gälla, nämligen den 30 april 1916. Då förordningen av den 12
november 1915 sålunda redan förlorat sin giltighet, är den nämnda andra
punkten av slutbestämmelsen i förevarande förslag numera överflödig och
har förty av riksdagen uteslutits. I sammanhang härmed har bestämmelsen
om tiden för lagens ikraftträdande likasom ordalagen i tredje punkten
underkastats nödig jämkning.

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört får riksdagen tillkännagiva,
att riksdagen, som icke kunnat i oförändrat skick antaga det i
propositionen innefattade lagförslag, för sin del antagit följande

Lag

om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att inom hela
landet eller någon del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som
är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara
eller annan dylik förnödenhet stegras väsentligt högre än förhållandena
påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i erforderlig omfattning
förordna, att vid frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av
Konungen bestämt pris ej må överstigas.

Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika, bestämmas
olika för särskilda delar av landet, så ock för olika slag av handel.

Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undantag,
som kunna prövas skäliga.

Riksdagens skrivelse Nr 171.

5

2 §•

Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § avses, vara
för handen, och inträder inom kommun sådan prisstegring, som i nämnda
paragraf sägs, i fråga om livsmedel, foder för kreatur eller vara, som är
avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, må, i den
män högsta pris för sådan vara ej är för kommunen gällande på grund
av förordnande, som av Konungen jämlikt 1 § meddelats, Konungens befallningshavande,
när så finnes nödigt, på förslag av livsmedelsnämnd,
kommunalnämnd eller magistrat eller eljest, i erforderlig omfattning förordna,
att vid detaljhandel med varan inom kommunen skäligt, av Konungens
befallningshavande bestämt pris ej må överstigas. Från dylikt förordnande
äge Konungens befallningshavande medgiva de undantag, som
kunna prövas skäliga.

Innan förordnande, som nu sagts, meddelas, skall livsmedelsnämnd
eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd eller magistrat hava haft tillfälle
att yttra sig i ärendet.

Konungens befallningshavandes förordnande skall ofördröjligen underställas
Konungens prövning och fastställelse; gällande dock förordnandet
omedelbart till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda av Konungen
bestämt.

Förordnandet skall, så snart ske kan, uppläsas i kommunens kyrka
eller kyrkor samt införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar
i orten. Där sådant förordnande av Konungens befallningshavande återkallats
eller av Konungen efter underställning eller eljest upphävts, skall
även detta kungöras i den ordning, som nu angivits.

3 §•

Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller av Konungen enligt 1
eller 2 § fastställt högsta pris, att sälja varan till sådant pris, och finnes
varans försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik
vara, äge Konungens befallningshavande låta, genom livsmedelsnämnds
försorg eller i annan lämplig ordning, för innehavarens räkning och på
hans bekostnad sälja varan till det fastställda priset eller, där Konungens
befallningshavande på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt,
till nämnda pris, minskat med högst tio procent.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket

6

Riksdagens skrivelse Nr 171.

avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin fordran;
och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.

Konungens befallningshavandes beslut om varas försäljning skall
gå i verkställighet, ändå att det överklagas.

4 §•

Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, att kostnad för
transport eller tillhandahållande av vara, som i 1 § sägs, stegras väsentligt
högre än förhållandena påkalla, äge Konungen, där så prövas nödigt, i
erforderlig omfattning förordna, att sådan kostnad ej må överstiga skäligt,
av Konungen bestämt belopp; och skall vad i 1 § andra och tredje styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § avses, vara
för handen, skall det åligga en var att, vid förfrågan av Konungens
befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning
angående sitt innehav av vara, som i nämnda paragraf omförmäles,
så ock om dennas myckenhet.

Där någon vid sådan förfrågan vägrar att lämna upplysning eller
söker vilseleda beträffande sitt innehav av vara, som nyss sagts, eller
dennas myckenhet, äge Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning
av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, som av honom innehaves,
så ock därvid taga del av hans handelsböcker och andra dylika handlingar.

Den, som verkställer sådan undersökning, må icke av vad vid densamma
inhämtas yppa annat än som är erforderligt för vinnande av upplysning,
som undersökningen avser.

6 §•

Då förklarande, som i 2 § sägs, av Konungen meddelats, äge Konungens
befallningshavande, därest till följd av livsmedelsnämnds, kommunalnämnds
eller magistrats anmälan eller eljest sådant finnes av behovet påkallat,
att beträffande detaljhandel med vara, som i nämnda paragraf avses,
för kommun eller del av kommun meddela särskilda föreskrifter:

angående skyldighet för handlande att i eller vid försäljningslokalen
hava uppsatt anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet,

angående skyldighet att sälja visst slags vara efter vikt eller efter
mått eller

Riksdagens skrivelse Nr 171.

7

angående förbud mot att, på en gång eller under viss tid, sälja till
samme förbrukare eller samma hushåll mer än viss angiven myckenhet av
vara, eller att sälja av viss vara annorledes än mot avlämnande av
skriftliga, av livsmedelsnämnd utfärdade anvisningar,

så ock annan dylik föreskrift, som må vara ägnad att motverka
oskälig prisstegring eller att oi’dna tillförsel, saluhållande eller förbrukning
av vara.

I fråga om föreskrift, som ovan sägs, skall vad i 2 § andra stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning. För förseelse mot dylik föreskrift
äge Konungens befallningshavande bestämma böter från och med två till
och med femhundra kronor.

Föreskrift, som i denna paragraf avses, skall, så snart ske kan, kungöras
på sätt, i 2 § sista stycket sägs, ävensom insändas till jordbruksdepartementet.
Vad nu är stadgat angående föreskrifts kungörande skall
även tillämpas, då sådan föreskrift ändras eller återkallas.

7 §•

Den, som med vetskap därom, att för vara gäller enligt 1 eller 2 §
fastställt högsta pris eller att högsta belopp för kostnad är enligt 4 §
bestämt, håller varan till salu för högre pris eller för kostnaden gör sig
högre belopp till godo, straffes med böter från och med fem till och med
tiotusen kronor.

Lag samma vare, där någon, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, vägrar att lämna upplysning,
som i 5 § sägs, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning,
varom i nämnda paragraf förmäles, söker vilseleda beträffande sitt innehav
av vara, som i 1 § avses, eller dennas myckenhet.

8 §•

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot
denna lag eller enligt 6 § given föreskrift, fortsätter samma förseelse, skall,
då han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits, fällas till de böter, som äro stadgade för sådan förseelse.

9 §•

Förseelse mot denna lag eller enligt 6 § given föreskrift skall åtalas
av allmän åklagare.

Åtal för förseelse mot föreskrift, varom i 6 § förmäles, anhängiggöres
i stad hos polisdomstol, därest särskild sådan är inrättad, men eljest

8

Riksdagens skrivelse Nr 171.

hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol samt
å landet vid allmän domstol. Förseelse, som i 7 § sägs, åtalas vid
allmän domstol. Om klagan över domstols eller poliskammares beslut i
dessa mål galle vad i allmänhet angående besvär i brottmål finnes
förordnat.

10 §.

Böter för förseelse mot föreskrift, som i 6 § omförmäles, tillfalla
kommunens kassa, men böter för förseelse, varom i 7 § sägs, tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske
enligt allmänna strafiiagen.

11 §•

Konungen äge meddela de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
gäller till och med den 30 april 1917. Av Konungen eller Konungens
befallningshavande jämlikt denna lag givet förordnande om högsta pris å
vara eller om högsta belopp av kostnad för transport eller tillhandahållande
av vara må ej äga tillämpning längre än till och med sistnämnda dag;
skolande vad sålunda är stadgat gälla även i fråga om bestämmelser, som
jämlikt 6 § meddelats av Konungens befallningshavande. Beträffande sådan,
under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som i 6 eller 7 §
avses, skall vad i lagen är stadgat fortfarande gälla.

Stockholm den 26 maj 1916.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1916. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

161986