Riksdagens skrivelse Nr 119.

1

Nr 1 19.

Godkänd av första kammaren den 10 maj 1916.
Godkänd av andra kammaren den 10 maj 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående omhändertagande
i sedlighetens intresse av vissa sinnesslöa samt av kvinnor,
som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)
(Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)

Till Konungen.

Uti inom riksdagen väckta motioner har gjorts framställning om åstadkommande
av utredning dels av på vad sätt vård lämpligen bör anordnas
för sinnesslöa, som på grund av vanart icke lämpligen kunna intagas eller
behållas å de vanliga sinnesslöanstalterna, samt vilka åtgärder i övrigt
böra kunna vidtagas för beredande av nödigt antal på platser för andra
till vuxen ålder komna bildbara sinnesslöa, dels ock på vad sätt kvinnor,
som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last, lämpligen böra
omhändertagas.

Såvitt motionen avser sinnesslöa, skiljer densamma mellan sådana,
som på grund av vanart icke lämpligen kunna intagas eller behållas å de
vanliga sinnesslöanstalterna, samt andra, icke vanartiga, som äro bildbara.

Några av staten upprättade sinnesslöanstalter finnas för närvarande
icke. Enligt förnyade kungl. stadgan angående sinnessjuka den 14 juni
1901 må dock, därest utrymmet medgiver, vid statens asyler för sinnessjuka
jämväl intagas och vårdas sådana från barndomen sinnesslöa (idioter^
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 samt. 48 Käft. (Nr 119—120.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 119.

vilka såsom våldsamma och opålitliga icke kunna annorstädes erhålla ändamålsenlig
vård. Redan i en den 8 december 1902 avgiven underdånig
berättelse angående genom kungl. brev den 14 juni 1901 anbefalld undersökning
av sinnessjuka och sinnesslöa inom riket framhöll medicinalstyrelsen
vikten och betydelsen därav, att de allra mest svårskötta sinnessjuka,
ävensom de, som vore för omgivningen i mera utpräglad grad farliga, avskildes
från de av enskilda, kommuner och landsting anordnade sinnesslöasylerna
och vården av dessa övertoges av staten.

I samband med behandlingen vid 1911 års riksdag av frågan om
godkännande av plats för Strängnäs hospital — varest enligt riksdagen
då förelagd, av medicinalstyrelsen uppgjord plan visst antal platser skulle
användas för obildbara sinnesslöa — uttalade sig riksdagen för att snara
och kraftiga åtgärder vidtoges för beredande i största möjliga utsträckning
av vård åt dylika sinnesslöa, och att riksdagen ej ville förneka, att det
kunde anses böra tillkomma staten, att i avseende å sådana slags sinnesslöa,
som i nämnda plan närmast avsåges eller de för omgivningen vådliga,
bereda denna vård. Riksdagen yttrade emellertid tillika, att riksdagen
likväl icke kunde tillstyrka, att sådan vård bereddes i samband med den,
som gåves å hospital, vilka anstalter uteslutande borde avses för de sinnessjuka
i egentlig mening. På samma gång uttalade emellertid riksdagen
önskvärdheten därav, att en utredning verkställdes i fråga om ej mindre
det inom landet befintliga antalet idioter, vilka för sin omgivning vore
vådliga eller synnerligen störande, än även om sättet för beredande åt
dem av nödig vård, vare sig nu detta ansåges lämpligen böra ske inom
en centralanstalt eller i flera på spridda platser belägna anstalter; och
pågår med anledning av detta riksdagens uttalande inom medicinalstyrelsen
utredning i av riksdagen begärda hänseende, samt i sammanhang
därmed jämväl utredning angående antalet för de olika länen ytterligare
erforderliga sinnessjukplatser.

Genom 1914 års senare riksdags beslut att anvisa medel till uppförandet
av en ny anstalt för blinda med komplicerat lyte har staten
jämväl beträtt vägen att direkt omhändertaga en särskild grupp av
sinnesslöa.

Bortser man från de visserligen avsevärda statsbidrag till driftkostnader,
som för ändamålet utgå, vilar sinnesslövården för närvarande så gott
som enbart på landstingen eller städer, vilka ej i landsting deltaga, och
har vad landstingen och storstäderna härutinnan uträttat åstadkommits
utan att någon skyldighet i detta hänseende blivit dessa genom lagstifning
pålagd.

Riksdagens skrivelse Nr 119.

3

Genom vad hittills åtgjorts är i allmänhet tämligen väl sörjt för uppfostringsanstalter
åt bildbara sinnesslöa barn, men är däremot antalet platser
å dylika anstalter för äldre, som äro mer eller mindre arbetsföra,
ingalunda tillräckligt. Frågan om tillgodoseendet av detta behov synes
därför riksdagen värd synnerlig uppmärksamhet icke minst ur den synpunkten,
att det måste anses högeligen önskvärt, att bildbara sinnesslöa
även efter slutad skolgång få kvarstanna å anstalt, så länge detta är nödigt,
för att icke de färdigheter och goda seder, som å anstalten förvärvats,
åter skola förloras. Ur fattiggårdarnas synpunkt är detta givetvis
även ett lätt förklarligt och välgrundat önskemål. Inrättandet av tillräckligt
antal anstalter för mottagandet av bildbara vuxna sinnesslöa (arbetshem)
synes alltså vara oundgängligt.

I detta sammanhang framställer sig det säkerligen svårlösta, men
icke mindre viktiga spörsmålet angående omhändertagandet av vanartiga
sinnesslöa. I brist på andra möjligheter att draga försorg om dem pläga,
som bekant, såväl de vanartiga som de, vilka i brist på plats i arbetshemmen
utskrivas efter genomgången, åttaårig skolkurs, antingen hänvisas
till fattiggårdarna eller överlämnas till hemmen, en anordning som, särskilt
vad de vanartiga angår, måste betraktas som i hög otillfredsställande,
då man tager i betraktande, huru föga väl rustade våra fattiggårdar i allmänhet
äro för vårdande av dylika sinnesslöa, och hurusom hemmen mycket
sällan äga förutsättningar för deras lämpliga omhändertagande. För
de vanartade synes således, icke minst med hänsyn till de krav, i fråga
om läkarvård och tillsyn m. m., som på en för dem avsedd anstalt måste
ställas, knappast andra möjligheter kunna tänkas än särskilda av staten
upprättade anstalter.

Beträffande] slutligen frågan om behandlingen av den kategori av
kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last, så är
denna fråga utan tvivel ganska svårlöst. Emellertid giva de av motionärerna
åberopade exempel ävensom erfarenheten eljest från fattigvårdens område
nogsamt vid handen, att det ur samhällsintressets synpunkt vore särdeles
önskvärt, att sådana kvinnor kunde på lämpligt sätt omhändertagas. I
egentlig mening sinnesslöa kunna dessa kvinnor ej anses vara, men deras
psykiska tillstånd är dock ofta mer eller mindre underhaltigt, och utgöra
de härigenom samt genom den ofta undermåliga avkomma, som de alstra,
ett ont eller en fara för samhället.

Härutinnan hava motionärerna, med hänvisning till förslaget om ny
fattigvårdslag, § 33, angående inrättandet av s. k. arbetshem för de särskilda
landstingsområdena ifrågasatt, huruvida icke sådana arbetshem, om

4

Riksdagens skrivelse Nr 119.

de på lämpligt sätt anordnades, skulle kunna upptaga kvinnor av förevarande
art. Riksdagen kan icke finna annat än att häri erbjuder sig ett
visst uppslag. Emellertid har i fattigvårdsförslaget arbetshemmens ändamål
att mottaga jämväl sådana kvinnor tydligen icke kommit under övervägande.
Enligt förslaget äro arbetshemmen avsedda för behövande, som
ej lämpligen kunna mottagas eller behållas på ålderdomshemmen, därvid
förslaget närmast syftar på personer, vilka äro i behov av speciell vård
och tillsyn. För att dessa arbetshem skola kunna ägna sig för mottagande
av de kvinnor, varom nu är fråga, synas dock hemmen böra särskilt
inrättas för detta syfte. Vidare måste hemmens organisation vara sådan,
att den lämnar garanti för vederbörlig övervakning över de där intagna.
Beträffande de med inrättandet av dessa hem förbundna kostnader är att
erinra, hurusom fattigvårdsförslaget förutsätter, att två eller flera landsting
må kunna förena sig om gemensamt arbetshem. För att upptaga sedeslösa
kvinnor, som äro föremål för fattigvård, skulle sannolikt ett få tal arbetshem
för riket vara tillfyllest. Kostnaderna behövde alltså ej bliva avskräckande,
och i allt fall skulle dessa kostnader i inånga fall uppvägas
av den fördel, som bereddes kommunerna att få dessa kvinnor där intagna.
I samband med inrättandet av sadana, särskilt för sedeslösa kvinnor avsedda,
hem borde självfallet gälla förbud mot dessa kvinnors intagande på
kommunernas ålderdomshem.

Då riksdagen sålunda övervägt möjligheten att genom intagandet på
särskilt inrättade arbetshem av sedeslösa kvinnor åtminstone i väsentlig
mån undanröja de olägenheter, som äro förbundna med deras vårdande å
de vanliga fattigvårdsanstalterna, har det ingalunda undgått riksdagen, att
prövningen av, huruvida en åt fattigvården hemfallen kvinna är i sedligt
avseende så förkommen, att hon bör på arbetshemmet intagas, är av
ganska grannlaga natur, ävensom att denna prövning måste ske med synnerlig
omsorg, helst det är oundgängligt, därest ändamålet med intagningen
skall vinnas, att den intagna underkastas ett visst tvång. Icke heller har
riksdagen förbisett, att den å arbetshemmet intagna, sedan behovet av fattigvård
upphört eller kvinnan förklarar sig i stånd att själv försörja sig, ej
mot sin vilja kan längre där kvarhållas. Emellertid skulle i en del talrikt
förekommande fall tvekan icke kunna råda om, att intagning på
arbetshem är påkallad, varjämte riksdagen är böjt antaga, att mången
kvinna skulle, även om behovet av fattigvård upphörde, föredraga att
kvarstanna å arbetshemmet hellre än att, genom att lämna det, utsätta sig
för fortsatt elände, Under alla förhållanden skulle ett ansenligt antal

Riksdagens skrivelse Nr 119.

5

kvinnor, som nu betunga fattigvårdsanstalterna med en undermålig avkomma,
bliva på tjänligt sätt omhändertagna.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes dels låta utreda, på vad sätt vård lämpligen bör anordnas
för siunesslöa, som på grund av vanart icke lämpligen kunna intagas
eller behållas å de vanliga sinnesslöanstalterna, samt vilka åtgärder i
övrigt böra vidtagas för beredande av nödigt antal platser för andra till
vuxen ålder komna bildbara sinnesslöa och dels låta i samband med arbetet
på ny fattigvårdslagstiftning komma under övervägande, på vad sätt
kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last, lämpligen
böra omhändertagas.

Stockholm den 10 maj 1916.

Med undersåtlig vördnad