Riksdagens skrivelse Nr 117.
1
Nr 117.
Godkänd av första kammaren den 13 maj 1916.
» » andra kammaren den 13 maj 1916.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om åvägabringande av utredning, huru medel må kunna
anvisas till fortsättande av den genom vederbörande skogsvårdsnämnder
bedrivna verksamheten för skogsvårdens befrämjande
å hemmansskogar i Norrbottens och Västerbottens
län. (Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.)
Till Konungen.
I två inom riksdagen väckta motioner har hemställts, att riksdagen
ville besluta i skrivelse till Eders Kung!. Maj:t hemställa om utredning,
på vilket sätt nödiga medel må kunna anvisas för fortsättande av den
genom skogsvårdsnämnderna i Norr- och Västerbottens län hittills bedrivna
verksamheten för skogsvårdens befrämjande å hemmansskogarne i de
nämnda länen.
Till stöd härför har anförts följande:
»Genom de av föregående års riksdag antagna nya skogslagarna för
Norr- och Västerbottens län har dessa läns skogsägares dispositionsrätt till
skogen blivit i hög grad kringskuren. Detta gäller i synnerhet för de
båda länens kustland. Vid avvittringen var icke för detta område något
utsyningstvång ifrågasatt, utan hemmansägarne tillerkändes här samma
fria dispositionsrätt till sin skog, som hemmansägarne hade i de sydligare
belägna länen. Genom de norrländska skogslagarna har således en rätt,
som förut varit dessa trakters hemmansägare tillerkänd, faktiskt blivit dem
fråntagen. Och ej nog därmed, de skola även själva genom> de bestämda
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 saml. 46 käft. (Nr 117.) 1
2 Riksdagens skrivelse Nr 117.
utsyningsavgifterna vidkännas en del av kostnaden för det dem pålagda
utsyningstvånget.
Härom vore emellertid ej så mycket att säga, om man blott
hade säkerhet för, att de införda restriktionerna i den enskildes fria förfaranderätt
till sin egendom vore i stånd att säkert betrygga en verkligt
god skogsvård i de trakter, som beröras av denna lagstiftning.
Visserligen torde man hava anledning vänta, att skogsingenjörernas
råd och anvisningar i många fall skola åstadkomma goda verkningar
även med hänsyn till skogsvården i mera inskränkt bemärkelse, men i
många fall måste man räkna med att lagens verkan kommer att bliva inskränkt
till en begränsning av själva avverkningen, utan att den verkliga
skogsvårdens krav därigenom bliva tillgodosedda. Så kan det mycket väl
hända, att en skogstrakt behöver kalhuggas i och för skogsföryngring.
Om allt säljbart virke nu blir utstämplat t. ex. till 12 cm. diameter i
brösthöjd och nödigt antal fröträd även kvarlämnas, så kan det dock
hända, att återväxten blir ganska otillfredsställande, om ägaren, såsom
ofta torde bliva fallet, inskränker sig till att utdriva den stämplade säljbara
skogen och kvarlämnar marbuskar, vrakträd, lövskog m. m., vilkas
avlägsnande utgör ett mycket viktigt led i den för återväxten behövliga
markberedningen. Och ännu tydligare framträder denna fara för den
egentliga skogsvårdens försummande, då det blir fråga om avverkning av
försumpade skogsmarker, som inom Norr- och Västerbottensolän förekomma
i långt större utsträckning än inom de sydligare länen. A dessa marker
torde skogsingenjören i de flesta fall ej kunna göra annat än stämpla för
kalhuggning, men göres icke samtidigt någonting för markens torrläggning,
då måste man säga, att utsyningstvånget i och för sig ej kunnat göra
mycket för en verklig skogsvård.
På grund härav är det lätt att inse, att det för skogsskötseln inom
övre Norrland är av stor vikt, att man ej slår sig till ro med de lagstadgade
restriktionerna, utan att även själva skogsvårdsfrågan i egentlig
bemärkelse utan dröjsmål måste upptagas till behandling.
De statsunderstödda åtgärderna för skogsvården å de enskildas skogar
i Norr- och Västerbottens län hava hittills handhafts av de utav länens
hushållningssällskap tillsatta skogsvårdsnämnderna, som för det av dem
utövade arbetet haft att tillgå biträde av statens skogsingenjörer och som
för samma arbete haft att disponera dels de anslag, som vederbörande
landsting anvisat till befrämjande av skogsvården å de enskildas skogar
och dels en emot dessa anslag svarande del av det 100,000 kronors anslag,
som staten anvisat till skogsodlingens befrämjande inom landet.
Efter den nya skogslagstiftningens genomförande förlora de övre -
3
Riksdagens skrivelse Nr 117.
norrländska skogsvårdsnärnnderna den möjlighet, som de hittills haft att
för den av dem bedrivna verksamhetens utövande rekvirera någon av statens
skogsingenjörer, då dessa enligt den nya lagstiftningen fått var och
en sitt bestämda distrikt, inom vilket han i främsta rummet hav att tillhandagå
skogsägarna med utsyningar och med en del i samband därmed
stående arbeten. Det är emellertid att hoppas, att den instruktion, som
domänstyrelsen kommer att utfärda för denna nya tjänstemannagrupp,
liksom för revirförvaltarna inom lappmarksområdet, icke kommer att lägga
några hinder i vägen för att de båda länens skogsvårdsnämnder för planläggande
och övervakande av det skogsvårdsarbete, som genom nämndernas
försorg kan komma till stånd, må få begagna sig av de för den nya skogslagstiftningens
övervakande anställda skogsstatstjänstemännen. önskligt
vore för övrigt, om det lekmannainflytande, som skogsvårdsnärnnderna
representera, på lämpligt sätt kunde tillgodogöras för det skogsvårdsarbete,
för vilket skogsingenjörerna i kustlandet och revirförvaltarna i lappmarkerna
närmast äga att ansvara. För ett gott samarbete emellan de nämnda
tjänstemännen och skogsvårdsnärnnderna vore det i hög grad önskligt, om
en skogsingenjör bleve anställd såsom nämndens sekreterare och att denne
i samband härmed kunde få ett mindre skogsvårdsområde att förvalta,
varigenom han å ena sidan kunde få tid övrig att ägna åt nämndens
arbete och å andra sidan kunde bibehålla känningen med det praktiska
skogsvårdsarbetet och därmed sammanhängande frågor.
Men om skogsvårdsnärnnderna skola bliva i tillfälle att i samarbete
med vederbörande skogsstatstjänstemän verka för skogsvårdsintressets
väckande och skogsvårdsarbetets framdrivande å hemmansskogarna, så måste
nämnderna för att med framgång kunna fullfölja ett sådant arbete få
större penningmedel till sitt förfogande än de hittills haft att tillgå.
Hittills hava skogsvårdsnärnnderna i de två översta norrlandslänen
endast disponerat några tusen kronors statsbidrag och ett något större
landstingsanslag. Huru otillräckliga dessa medel varit för fullföljande av
det utav skogsvårdsnärnnderna bedrivna arbetet framgår synnerligen tydligt
av den utav Norrbottens läns skogsvårdsnämnd lämnade redogörelsen
för år 1914. De skogsvård sarbeten, för vilka nämnden med biträde av
statens skogsingenjörer uppgjort plan och kostnadsförslag och för vilkas
utförande nämnden beviljat bidrag, men som av brist på medel måst
balanseras till år 1915, fördelade sig på ej mindre än 715 sökande; och
uppgick den beräknade kostnaden för dessa arbeten till ett sammanlagd
belopp av 101,631:60 kronor. En del av arbetena voro planerade
redan åren 1907 och 1908 och av de under åren 1910—1914 ursprungligen
planerade arbetena hade måst till 1915 balanseras: 60 procent för
4
Riksdagens skrivelse Nr 117.
år 1910, 50 procent för år 1911, 50 procent för år 1912, 84 procent för
år 1913 och 100 procent för år 1914. Detta ogynnsamma resultat av
nämndens arbete är helt naturligt, då statsbidraget för år 1914 icke uppgick
till mer än 5,728 kronor och landstingets anslag till 7,000 kronor,
och nämnden även under de föregående åren haft lika små belopp till sin
disposition.
Skall det av skogsvårdsnämnderna bedrivna arbetet för skogsvården
å hemmansskogarna kunna få den omfattning, som är önskvärd och som
den för Norr- och Västerbottens län nya skogsstatsorganisationen synes
kunna möjliggöra, så är det absolut nödvändigt att större anslag än hittills
ställas till skogsvårdsnäländernas förfogande.
Olika sätt kunna härför komma till användning.
Ett sätt, på vilket Norr- och Västerbottens läns behov av ökade
bidrag för den enskilda skogsvårdens befrämjande skulle kunna tillgodoses,
vore, att staten till förmån för skogsvården inom dessa län avstode
ifrån de utsvningsavgifter, som nu skola upptagas av de enskilda skogsägarna.
Konungens befallningshavande i Norrbottens län, liksom samma
läns landsting och hushållningssällskap, framhöllo redan vid avgivande av
yttrande över det nu antagna lagförslaget det orättvisa däri, att de enskilda
skogsägarna skola påläggas extra kostnader i form av utsyningsavgifter
i och för övervakandet av eu restriktiv lagstiftning, som är avsedd
att i så hög grad kringskära dessa enskildas fria förfoganderätt över
sin egendom. Och sedan Kungl. Maj:t nu fastställt dessa utsyningsavgifter,
visar det sig, att genom dessa avgifter komma att påläggas de enskilda
skogsägarna i dessa län kostnader, som ungefär motsvara den i det övriga
landet fastställda skogsvårdsavgiften, vartill kommer att skogsägarna i de
båda översta Norrlandslänen därutöver måste i och för utsyningen tillhandahålla
nödig hantlangning, vilket särskilt under slåttertiden kan bliva ett
nog så kännbart åliggande. På grund därav kan det icke anses obilligt
att ifrågasätta, att de medel, som staten kommer att i Norr- och Västerbottens
län av de enskilda skogsägarna upptaga i form av utsyningsavgifter,
må få överlämnas till dessa läns skogsvårdsnäinnder, att av dem
disponeras till förmån för skogsvården å hemmansskogarna.
hör övrigt borde man kunna ifrågasätta att liksom skogsvårdsavgifter
utgå ifrån statens skogar i det övriga landet och sedan få disponeras
för den enskilda skogsvårdens befrämjande inom området, dylika
avgifter på samma sätt också borde för samma ändamål få utgå å virke
från kronans . skogar i de båda nordligaste länen. Dessa äro numera de
enda skogar i hela riket, som ej drabbas av skogsvårds- eller utsyningsavgifter.
Procentsatsen kunde ju rimligtvis för dess skogar sättas lägre
Riksdagens skrivelse Nr 117.
5
än för de övriga statsskogarna; men att ett dylikt bidrag till den enskilda
skogsvården även här borde utgå är lätt att inse, om man besinnar, huru
mycket dyrare skogsvårdsarbetena ställa sig här uppe, huru mycket svagare
tillväxten är och därmed också den enskildes vinst av skogsvårdsarbetet,
och framför allt huru oerhört mycket vidsträcktare sumpmarkerna
äro, såväl absolut taget som i förhållande till den ej försumpade skogsarealen.
En annan utväg för att lösa frågan om skogsvårdsmedels anskaffande
åt de två nordligaste länen vore att åt dessa län för detta ändamål
lämna ett direkt statsanslag. Med hänsyn till de stora inkomster, som
staten årligen tar in från sina skogar inom dessa områden, och med hänsyn
till den stora nationalekonomiska betydelsen av att även de enskildas
stora skogsområden inom dessa län bliva föremål för verklig skogsvård,
torde det få anses lämpligt att detta bidrag i så fall sattes till 50,000
kronor om året till vartdera länet.»
Såsom i motiveringen till förevarande motioner erinras, antog nästlidet
års riksdag i anledning av Eders Kungl. Maj:ts propositioner dels »Förordning
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker in. fl. områden», dels ock »Förordning om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken». Sedan dessa förordningar av
Eders Kungl. Maj:t utfärdats att gälla fr. o. m. den 1 januari 1916, häri
viss mån en annan ordning blivit rådande ifråga om handhavandet av de
norrländska skogarna, och har i samband härmed den för skötseln av dessa
skogar avsedda personalen ökats: såväl för lappmarken med nya jägmästare
som för kustlanden med ett flertal skogsingenjörer.
Före nu omförmälda förordningars ikraftträdande hava inom berörda
län verkat av landstingen och hushållningssällskapen tillsatta s. k. skogsvårdsnämnder,
vilkas uppgifter huvudsakligen sammanfallit med den del
av de inom de sydligare länen fungerande skogsvårdsstyrelsernas arbeten,
som avser skogsvårdens främjande. Beträffande dessa nämnders verksamhet
framhålla motionärerna den stora betydelse de haft för åstadkommande
av en god skogsskötsel inom länen ifråga och beklaga allenast, att de
ringa penningmedel, som stått till nämndernas förfogande, utgjort ett
hinder för arbetets bedrivande i den större omfattning, som varit önskvärd.
Med anförda siffror hava motionärerna sökt visa, hurusom en betydande
mängd planerade skogsvårdsårbeten måst på grund av nämndernas
brist på medel uppskjutas. Härtill kommer nu, enligt motionärernas förmenande,
att man har anledning befara, att nämndernas verksamhet efter
6
Riksdagens skrivelse Nr 117.
de nya förordningarnas tillkomst skall bliva försvårad, då nämnderna icke
kunna påräkna att erhålla erforderlig, sakkunnig hjälp av vederbörande
skogsstatstjänstemän, vilka mestadels — var och en inom sitt distrikt —
torde bliva upptagna med utsyningar och i samband därmed stående arbeten.
Riksdagen delar motionärernas omdöme om det värdefulla arbete
skogsvårdsnämnderna nedlagt för skogsvårdens höjande inom de båda övre
norrländska länen. Det synes riksdagen därför vara eu viktig angelägenhet,
att allt fortfarande det privata skogsvårdsintresse och det lekmannainflytande,
som nämnderna representera, bliver tillgodosett. I detta hänseende
ligger det, enligt riksdagens mening, vikt uppå, att samarbetet mellan
nämnderna och skogsstatstjänstemännen bliver så effektivt och fruktbärande
soin möjligt. Såsom ett led i denna strävan vill riksdagen hänvisa
till att domänstyrelsen i det förslag till förnyad instruktion för
skogsstaten, som uppgjorts inom styrelsen och för närvarande är beroende
på Eders Kungl. Maj-.ts prövning, beträffande nu förevarande skogsstatstjänstemäns
åligganden infört följande bestämmelse:
»Det tillhör jägmästare och skogsingenjörer att ägna särskild uppmärksamhet
åt skogsskötselns utveckling å de enskildes skogar, som i fråga
om dispositionen av skogsavkastningen eller viss del därav är underkastad
skogsstatens kontroll. I sådant syfte hava de såväl att utöva den uppsikt
och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gällande författningar på dem
ankomma, som ock att befrämja den enskilda skogshushållningen genom
att utbreda kunskap i skogsskötsel och väcka skogsägarnas intresse för
vidtagande av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning»
(14 §, 5 inom.).
Över nyss anförda bestämmelse yttrar domänstyrelsen i de förslaget
åtföljande motiven:
»Ett 5:e moment anses här böra tilläggas, varuti angivas jägmästares
och skogsingenjörers åligganden i avseende på övervakandet av
skogsskötsel!! å de enskildas skogar i Norrland och Dalarna, vilka i fråga
om dispositionen av skogsavkastningen eller viss del därav äro underkastade
skogsstatens kontroll. Det bör härvid tillkomma berörda tjänstemän
att bland annat söka väcka skogsägarnas intresse för god skogshushållning
och för vidtagande av erforderliga skogsvårdsåtgärder å respektive
skogar, i vilket avseende tjänstemännen böra lämna skogsägarna råd
och anvisningar. Att de därvid böra träda i förbindelse och i vissa avseenden
samarbeta med sådana offentliga korporationer, som inom respektive
orter arbeta för samma mål, exempelvis de av landsting och hushållningssällskap
tillsatta skogsvårdsnämnderna i Norrbottens och Västerbottens
län, synes styrelsen självfallet.»
Riksdagens skrivelse AV 117.
7
Såsom framgår av det anförda, har domänstyrelsen sålunda beaktat
vikten av det samarbete mellan skogsvårdsnämnderna och skogsstatstjänstemännen,
som av motionärerna förordats och vilket riksdagen, som ovan
nämnts, anser sig hava anledning söka främja.
Vidkommande formerna för ett dylikt samarbete, kunna naturligt
nog dessa tänkas ordnade på olika sätt. Härvid synes den av motionärerna
föreslagna lösningen, att en skogstjänsteman anställes såsom sekreterai’e
hos envar av nämnderna, vara väl värd att taga under övervägande. En
sådan anordning stode ju för övrigt i god överensstämmelse med vad som
gäller för skogsvårdsstyrelserna inom de sydligare länen, där länsjägmästaren
fyller en liknande uppgift. Dock torde en blivande utredning
bäst vara ägnad att giva uppslag till den lämpligaste formen för åstadkommande
av det önskade samarbetet.
Då sålunda betydelsen av skogsvårdsnämndernas fortsatta och ökade
arbete torde ligga i öppen dag, har det synts riksdagen vara av stor betydelse
att söka bidraga till att skapa betingelserna härför. För vinnande
av detta mål lärer ställandet av ökade penningmedel till nämndernas förfogande
vara nödvändigt. I sådant avseende föreslå motionärerna tre olika
utvägar för medels erhållande, vilka samtliga synas riksdagen vara värda
att tagas under omprövning. Riksdagen anser sig dock icke hava anledning
förorda frågans lösning i någon viss riktning, då, enligt riksdagens
åsikt, hithörande spörsmål bör komma under övervägande vid den utredning,
riksdagen kommer att föreslå.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, på vilket sätt nödiga medel
må kunna beredas för fortsättande av den genom skogsvårdsnämnderna i
Norr- och Västerbottens län hittills bedrivna verksamheten för skogsvårdens
befrämjande å hemmansskogarna i de nämnda länen, samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill denna utredning må kunna föranleda.
Stockholm den 13 maj 1916.
Med undersåtlig vördnad.