Riksdagens skrivelse Nr 114.

1

Är 114.

Godkänd av första kammaren den 13 maj 1916.
Godkänd av andra kammaren den 13 maj 1916.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
angående villkoren för åtnjutande av statsbidrag från
norrländska avdikningsanslaget och allmänna avdikningsanslaget.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.)

Till Konungen.

I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t hemställa, att i avseende å villkoren
för åtnjutande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
och allmänna avdikningsanslaget bland annat bör gälla 1) att fixa anslag
beviljas och att redovisningsskyldigheten bortfaller; 2) att all mark likställes,
så att avdrag ej må ske på grund av att en del av marken
odlats; och 3) att anslag erhålles till båda exemplaren kartor och
handlingar.

Vad först beträffar den av motionären ifrågasatta ändring i gällande
villkor för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 44 käft. (Nr 114—115). 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 114.

norrländska avdikningsanslaget och allmänna avdikningsanslaget därhän,
att statsbidrag bör utgå med bestämt belopp och redovisningsskyldigheten
bortfalla, så inhämtas av en av byråchefen å lantbruksstyrelsens
agrikulturtekniska byrå E. W. Ewe, under ärendets förberedande behandling
inom riksdagen, i ärendet avgiven P. M. följande:

»I nådiga kungörelserna den 9 oktober 1914 angående villkoren för
erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
och allmänna avdikningsanslaget finnes i mom. 3 angående
det förra anslaget och i mom. 4 angående det senare stadgat att vid
meddelande av statsbidrag skall, där Kungl. Maj:t icke finner undantagböra
äga rum, iakttagas, att, om verkliga kostnaden för arbetets utförande
skulle befinnas understiga den beräknade, av vederbörande myndighet
granskade och godkända kostnaden, det beviljade statsbidraget minskas
med så stor del av den ifrågavarande besparingen, som det beviljade statsbidraget
utgjort av den beräknade kostnadssumman.

Detta stadgande har föranlett lantbruksstyrelsen att i de kontrakt.,
som med vederbörande sökande av statsbidrag upprättas, införa den
bestämmelsen, att det beträffande den del av företaget, som rörer ifrågavarande
statsbidrag, skall åligga anslagstagarna att föra räkenskaperna
på sådant sätt, att den verkliga kostnaden för dithörande arbeten må
kunna säkert uppskattas. Vid företagets avsynande, vilket numera i
allmänhet skall göras av statens lantbruksingenjörer, ålägges avsyningsförrättaren
att avlämna rapport till lantbruksstyrelsen angående
verklig kostnad å företaget enligt avslutade och av honom granskade
räkenskaper, varöver ett av avsyningsförrättaren bestyrkt räkenskapssammandrag
i allmänhet bifogas rapporten. I de fall att inga räkenskaper
förts, vilket ofta lärer inträffa, eller då räkenskaperna ej kunnat
slutföras eller ordnas, innan avsyningen sker, insändas efteråt räkenskaperna
för granskning från delägarna antingen till avsyningsförrättaren
eller ock direkt till lantbruksstyrelsen. Den tid, som för räkenskapsgranskningen
åtgår, är emellertid avsevärd. Sannolikheten att med förevarande
granskning nå det avsedda målet, d. v. s. en riktig uppgift å
verkliga kostnaden, är dock mycket ringa.

Vidlyftig statistik angående de belopp, som genom ifrågavarande
bestämmelse inbesparats åt statsverket, har jag ännu ej utarbetat. Meu
det kan dock nu med erfarenhet från år 1915, det första året, som avsyningarna
verkställts genom lantbruksstyrelsen, anföras, att 77 företag, till
vilka ett sammanlagt statsbidrag av 475,270 kronor lämnats från norrländska
avdikningsanslaget, blivit under året slutavsynade och att vid 10
av dessa företag ett sammanlagt avdrag av 649 kronor 46 öre måst ske till

3

Riksdagens skrivelse Nr 114.

följd därav att verkliga kostnaderna understigit de beräknade. Avdraget
hade alltså för sagda år utgjort 0.13 7 procent av de beviljade medlen från
ifrågavarande anslag. Beträffande allmänna avdikningsanslaget har för
sagda år slutavsynats företag, rörande vilka V3 av de beräknade kostnaderna
utgjort sammanlagt 78,980 kronor till 18 företag, och Va av de beräknade
kostnaderna utgjort tillsammans 8,700 kronor till 4 företag, och hava
förenämnda summor eller sammanlagt 87,680 kronor beviljats från detta
anslag. Bland de 18 slutavsynade företagen, som åtnjutit anslag med
Va av den beräknade kostnaden, voro 4, för vilka avdrag måste ske med
tillhopa 609 kronor 19 öre. Slutavsynade företag, som åtnjutit anslag
med l/3 av den beräknade kostnaden, var 1, för vilket avdrag å 172 kronor
23 öre måste göras. Sammanlagda avdraget beträffande bidragen från
allmänna avdiknings an slagen utgjorde för år 1915 alltså 781 kronor och
42 öre eller 0.89 procent av de sammanlagda beviljade beloppen.

Genom omförmälda nu gällande stadgande hava alltså vid 1915
års slutavsyningar till statsverket inbesparats 649.46 + 781.42 + 1,430
kronor 88 öre eller 0.2 5 procent å de till 562,960 kronor uppgående
beviljade statsbidragen.

Sammanlagda antalet av de säx-skilda räkenskapssammandrag, som
för ifrågavarande företag måst upprättas för år 1915, har enligt vad
som ovan anförts varit 77 + 18+4 = 99. Den sammanlagda tid, som av
avsyningsförrättaren och granskare i lantbruksstyrelsen måst ägnas åt
granskningen av varje räkenskapssammandrag och åt redogörelsen härom,
torde näppeligen kunna i medeltal beräknas mindre än 3 timmar. Sammanlagda
arbetstiden för de under år 1915 granskade 99 sammandragen
borde därför beräknas till 99 . 3 = 297 timmar. För de olika
ämbets- och tjänstemän, som skola taga befattning med ifrågavarande
ärende, torde en medelavlöning per år av 5,500 kronor böra beräknas.
För % år skulle då medelavlöningen bli kronor 916.6 7. Resultatet av
det nu gällande stadgandet om räkenskapsgranskningen och därmed i
samband stående kontroll m. m. skulle sålunda vara att statsverket i

förevarande fall inbesparade en direkt utgift å............... kronor 1,430.8 8

under det att statens utgifter härför uppginge till........jllfbe^

Summa behållning för statsverket kronor 514.2 1.

Förenämnda beräkningar kunna, såsom av det ovan anförda torde
hava framgått, visserligen endast giva approximativa värden, men torde
dock giva en tillräcklig ledning för att ådagalägga, i vad mån den ekonomiska
behållningen för statens räkning bör uti ifrågavarande avseende
vara avgörande.

4 Riksdagens skrivelse Nr 114.

Angående de svårigheter, som förandet av räkenskaper mången
gång medför för anslagstagarna, och beträffande ovissheten om räkenskapernas
överensstämmelse med verkliga förhållandena m. m. dylikt,
hava flere lantbruksingenjörer uttalat sig, avseende fasta statsbidrags
införande och befrielse från skyldighet att för bidragets slutliga utbekommande
föra räkenskaper. I sina årsberättelser för åren 1912—1915
har särskilt lantbruksingenjören Gunnar Ytterberg i Jämtlands län
lämnat sådana uttalanden och beskrivningar, som synas giva ytterligare
stöd för den uppfattning att en författningsändring är behövlig.»

Ur nämnda av lantbruksingenjören Ytterberg gjorda uttalanden
må här anföras följande:

»Mig veterligen har på grund av denna bestämmelse (att statsbidraget
skall motsvara den verkliga arbetskostnaden) intet eller högst
obetydligt blivit åt statsverket innehållet av de beviljade anslagen, men
vad jag bestämt vet är, att förandet av de räkenskaper, som erfordras
för att visa den verkliga kostnadens storlek, anskaffande av kvitto från
arbetare o. d., orsakar vederbörande arbetsstyrelser mycket besvär och
i vissa, jag vill dock hoppas relativt få fall, lockat till oegentligheter,
vilka det torde vara svårt för vederbörande avsyningsförrättare att uppdaga.
Da sålunda statens vinst av denna bestämmelsé torde vara synnerligen
ringa, men då å andra sidan den dikningsskyldige ej erhåller
någon förhöjning av anslagsbeloppet, om arbetskostnaden tilläventyrs
skulle uppgå till högre belopp än beräknat, delar jag den av allmänheten
hysta åsikten, att det vore lämpligast, om till avdikningar beviljades
anslag till bestämt belopp, vilket oavkortat utginge, om arbetet
utfördes enligt fastställd plan. Då kostnadsförslagen för avdikningsarbetena
äro uppgjorda av den med arbetspriserna å orten förtrogne
distriktstjänstemannen, vilken står under kung], lantbruksstyrelsens
kontroll, och då förslagen sedermera granskas av fackmän inom såväl
kungl. lantbruksstyrelsen som kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
synes mig risken för staten att utbetala för mycket genom fasta anslag
vara synnerligen obetydlig.»

Av ovannämnda P. M. inhämtas vidare, att statens lantbruksingenjörer
vid möte i Stockholm innevarande år för överläggning av
vissa till tjänsten hörande frågor även behandlat den här ovan berörda.
Därvid både enhälligt uttryckts den uppfattning, som av lantbruksingenjör
Ytterberg i hans beröi''da yttrande uttalats, och hade framhållits önskvärdheten
av författningsändring i ovanberörda avseende.

Av ovanstående torde otvetydigt framgå, att förenämnda stadgande
rörande statsbidrags utgående, därest den verkliga kostnaden för arbetets

5.

Riksdagens skrivelse Nr 114.

utförande skulle befinnas understiga den beräknade, icke motsvarar det
ändamål, som därmed avsetts. Den besparing, som genom bestämmelsen
i fråga kan vinnas, står nämligen, enligt vad ovanberörda utredning
ger vid handen, ej i rimlig proportion till det därav föranledda arbete
med upprättande och granskning av räkenskapssammandrag och redogörelser
däröver. Då därtill kommer att sannolikheten att med ifrågavarande
kontroll erhålla en riktig uppgift å den verkliga kostnaden för
arbetets utförande enligt vad ovan anförts är mycket ringa, anser riksdagen
en ändring av villkoren för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag
från anslagen ifråga i den riktning motionären föreslagit lämplig.

Rörande därefter frågan huruvida vid ifrågavarande statsbidrags
beviljande all mark bör likställas har byråchefen Ewe i berörda P. M.
efter att först hava erinrat, hurusom villkoren för erhållande av lån från
odlingslånefonden, vilka ursprungligen endast medgivit lån från fonden
för utdikning av jord, avsedd för odling, sedermera ändrats därhän, att
lån kan utgå jämväl för avdikning av redan odlad jord ävensom om
orsakerna till de i detta avseende gjorda författningsändringar anfört
bland annat följande:

»I ovannämnda nådiga kungörelserna den 9 oktober 1914 angående
villkoren för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från norrländska
och allmänna avdikningsanslagen finnes i mom. 2 angående det
förra anslaget och i mom. 3 angående det senare stadgat, att anslag
icke må beviljas till avdikning av redan odlad jord.

Dessa bestämmelser, att anslag icke må beviljas till avdikning av
redan odlad jord, hava till följd en myckenhet utredningar och omfattande
beräkningar för att i företag, där både oodlad och odlad jord ingå, visa
huru stor betalningsskjddigheten till företaget skall vara för de olika
slag av jord, på det att det författningsenliga anslagsbeloppet må kunna
rätt bedömas. Dessa utredningar taga ofta mycken tid i anspråk ej
blott för förrättningsmännen utan även inom lanfbniksstyrelsen. Ej
oväsentliga besparingar synas kunna vinnas så väl för den enskilde, som
vill begagna sig av dylika anslag, som ''även för det allmänna, om förenkling
i nu angivet syfte kan ske.

Om anslag anses böra beviljas även för odlad jords avdikning,
torde den frågan uppstå, huruvida inskränkning i ett eller annat avseende
bör göras för vissa företag, så att t. ex. anslag icke bör utgå till företag,
där all i detsamma ingående mark är odlad eller där den i företaget
odlade jorden är jämförelsevis högt belägen. Skälet för dylika jämkningar
skulle möjligen vara att förekomma allt för stor efterfrågan av
dylika anslag.

6

Riksdagens skrivelse Nr 114.

Emellertid synes den, som innehar en sur åkerjord, icke böra bestraffas
genom anslagsvägran, därför att han gjort så mycket han hittills
kunnat för att bringa denna sin jord i kultur. För sitt ouppnådda
måls ernående torde en sådan person vara lika berättigad till statsbidrag
som den, vilken med lika belägen och lika god jord måhända gjort
intet för denna sin egendoms höjande.

I det fall att den i företaget ingående jorden endast delvis är
odlad, men den odlade jorden är jämförelsevis högt belägen, må anmärkas,
förutom vad nyss anförts om berättigandet för odlad jord att erhålla
anslag, att denna högre belägna mark då kommer att drabbas av desto
mindre kostnad ju högre den ligger i förhållande till den vattenyta, som
skadar marken och att anslaget till sådan mark blir i allmänhet ringa.

Då utredningar angående anslagets storlek för olika jordslag eller
mark med olika höjdlägen i allmänhet kräva omfattande arbeten, som
bliva kostsamma för såväl den enskilde som det allmänna, vilket redan
förut här ovan antytts, torde sådana arbeten böra i möjligaste man
undvikas.»

Riksdagen delar motionärens uppfattning att ifrågavarande bestämmelse,
att statsbidrag ej må utgå för utdikning av redan odlad jord, kan
orättvist drabba mark, som fastän odlad dock är i trängande behov av
avdikning. Likaså inser riksdagen att i de fall, då i avdikningsföretag
ingår såväl oodlad som odlad jord, denna bestämmelse kan såsom i ovannämnda
P. M. framhållits förorsaka alltför tidsödande och kostsamma
utredningar och beräkningar.

För förslaget att i ifrågavarande avseende likställa all mark synas
därför goda skäl tala. Att vissa betänkligheter emellertid kunna resas
däremot torde icke böra förbises. Under de ifrågasatta förändrade villkoren
skulle enligt riksdagens förmenande och såsom även i berörda P. M.
antytts möjligen anslag kunna komma att lämnas för avdikning av så
högbelägen åker, att denna redan före avdikningen ifråga bort anses
tillbörligt torrlagd. Vidare skulle anslaget kunna komma att användas
för utförande av underhållsarbeten, som vore nödvändiga endast för bibehållande
av god hävd å den redan odlade jorden. Anslaget skulle
under sådana förhållanden icke bliva använt till det för detsamma avsedda
ändamålet, vilket torde vara att därmed vidga kretsen av dem,
som ville eller kunde inlåta sig på avdikningsföretag, som avser förbättring
av förut icke fullt avdikad jord. Motionären har även själv i
motiveringen till sitt yrkande ifrågasatt en begränsning så tillvida, att
statsbidrag ej borde utgå till företag avseende uteslutande vidmakthållande
av hävd å åkerjord.

7

Riksdagens skrivelse Nr 114.

I ett tillägg till ovannämnda P. M. har i berörda avseende anförts
följande:

»För närvarande finnas inga föreskrifter om storleken av avdikningsbehovet
å den mark, för vars avdikning anslag må beviljas, eller
med andra ord vilken grad av vattenskada eller som är detsamma
vilken torrläggningsgrad mark skall minst innehava för att anslag till
dess avdikning skall kunna lämnas.

Ej heller finnes någon gräns bestämd för avdikningskostnadens
storlek i förhållande till den genom avdikningen uppkommande värdeförhöjningen
å jorden. Det har därför ej alltid varit så noga med avgränsande
av områdena för de olika företagen, utan har särskilt i Norrland
ofta så tillgått, att arealen till avdikningsföretagen avtecknats efter
äldre lantmäterikartor och de föreslagna dikena på sådan karta därefter
inritats. Om vid sådant förhållande arealen ej blivit fullt riktigt
till storlek angiveu, torde detta huvudsakligen hava inverkat på statistiken
över torrlagd areal, men i regel ej varit till nämnvärd olägenhet i
övrigt. I de fall där avdikningen visat sig bliva synnerligen dyr, har
kännedomen om den i företaget ingående verkliga arealens storlek dock
varit av viss betydelse för avgörande av anslagsfrågan, ity att anslag
i regel plägat avslås till sådana företag, för vilkas utförande kostnaderna
för avdikningen visat sig komma att bliva oskäligt höga i förhållande
till den areal, som i företaget ingått. Annan ledning för företagets
ekonomiska bedömande än kostnad per hektar plägar sällan förekomma
i fråga om dylika företag, där i allmänhet uppskattning av den
genom avdikningen uppkommande värdeförhöjningen å jorden ej skett.

Kommer hädanefter anslag att utgå jämväl för avdikning av åker,
och detta endast under förbehåll att den sålunda i företaget ingående
åkern är, liksom övrig i samma företag ingående mark i verkligheten
bör vara, i behov av denna avdikning, torde föreskrift böra lämnas
därom att vid avgörande av dylika frågor vederbörande myndighet skall
tillse, att i avdikningsföretag för ifrågavarande ändamål må intagas
endast sådan mark, som kan enligt gällande lag om dikning m. m.
anses vinna förbättring genom det arbete, för vars utförande bidraget
avses. Genom sådan bestämmelse synes tillräckligt kraftigt verkande
hinder vara uppställt mot intagande i företag av sådan åker, som är
oberoende av avdikningen. Anslag till avdikning i annat syfte än att
vinna förhöjt jordvärde torde under ovan angivna betingelser ej heller
kunna ifrågakomma. Genom exempelvis behörigt underhåll av redan
befintligt för tillfället mer eller mindre igenslammat dike torde ingen
_ytterligare förbättring kunna vinnas utöver den, som i sammanhang med

8

Riksdagens skrivelse Nr 114.

dikets första upptagande blivit ernådd. Anslaget skulle därför under
sist anförda förhållande ej kunna utgå till bibehållande av odlad jords
avkastningsförmåga genom i ståndsättande av det äldre förfallna diket,
utan endast till höjande av samma jords värde genom nödig utvidgning
eller fördjupning av det äldre diket utöver vad det bort vara efter äldre
bestämmelser.

I vilket inbördes förhållande avdikningskostnaden och den genom
avdikningen uppkommande värdeförhöjningen å jorden skola stå till
varandra finnes, såsom ovan framhållits, ingenstädes bestämt i villkoren
för anslags beviljande. Penna frågas prövning synes vara överlåten åt
Kungl. Maj:t. Så torde ock vara lämpligt att hädanefter må ske. För
att emellertid i möjligaste mån förhindra anslagens användande till
företag, i vilka ingår till väsentlig omfattning så högt belägen åker,
att den å densamma uppkommande värdeförhöjningen genom avdikningen
blir ringa, synes bestämmelse böra utfärdas därom, att vid
sådant förhållande anslag må lämnas endast i de fall, att kostnaden för
avdikningen av den ingående jorden kommer att stå i rimlig proportion
till den genom företaget uppkommande värdeförhöjningen å samma jord.

I villkoren för erhållande av statsbidrag från norrländska och allmänna
avdikningsanslagen finnas inga bestämmelser i avseende på omfattningen
av den dikning, till vars utförande bidrag må utgå.

I fråga om lån från odlingslånefonden är dock stadgat, att sådant
lån ej får lämnas till tegdikning och täckdikning.

Beträffande åter företag, till vilka bidrag sökts från förberörda
anslag, har emellertid hittills ansetts självfallet, att anslag bör lämnas
endast till samma slags dikning, vartill låu kan givas, således ej till tegoch
täckdikning. Då nu i fråga om här omförmäld del av avdikningsanslagen
bidrag får enligt författningens ordalydelse lämnas för avdikning
av till åker eller äng lämplig jord, och intet undantag beträffande
teg- och täckdikning finnes stadgat, torde, om anslagen komma att gälla
även redan odlad jord, den bestämmelse i vederbörande författningar
böra införas, att bidrag från anslagen ifråga ej må lämnas till teg- eller
täckdikning.»

Med hänsyn till det ovan anförda vill riksdagen framhålla vikten
av att därest ifrågavarande villkor ändras därhän, att bidrag kan utgå
till även odlad jord, noggrant tillses, dels att i avdikningsföretag för
ifrågavarande ändamål intages allenast sådan mark, som kan enligt gällande
lag om dikning och annan avledning av vatten anses vinna förbättring
genom det arbete, för vars utförande bidraget avses, dels att kostnaden
för avdikningen av den i företaget ingående jorden kommer att

9

Riksdagens skrivelse Nr 114.

stå i rimlig proportion till den genom företaget uppkommande värdeförhöjningen
å samma jord, dels ock att bidrag från anslagen ifråga ej
må utgå till teg- eller täckdikning.

Riksdagen är även ense med motionären därutinnan att för undvikande
av att avdikningsbidragen tagas i anspråk för utdikning av uteslutande
odlad jord bör, i den män sådant av praktiska skäl kan visa sig
lämpligt, stadgas, att företag, som avse utdikning för uppodling av till
åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländighet för närliggande
bygd, skola äga företräde framför företag, som helt eller till
huvudsaklig del avse utdikning av redan odlad jord.

Beträffande slutligen det av motionären i punkt 3 gjorda yrkande,
så torde detta i verkligheten avse allenast ett förtydligande av redan
gällande bestämmelser rörande statsbidrags utgående för undersökningsoch
förrättningskostnad. Riksdagen delar också motionärens uppfattning
att ett dylikt förtydligande bör göras.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen i anledning
av förevarande motion anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville vidtaga
sådan ändring i gällande villkor för erhållande och tillgodonjutande av
statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget och allmänna avdikningsanslaget,
att bidrag från nämnda anslag må meddelas till av Kungl.
Maj:t vid bidragens beviljande bestämt belopp att utgå oavkortat, att
bidrag må kunna lämnas till utdikning av jämväl redan odlad jord samt
att bidrag må utgå till dubbla exemplar av kartor och handlingar.

Stockholm den 13 maj 1916.

Med undersåtlig vördnad.

1Bihang till riksdagens protokoll 1916. 14 sand. 44 höft. (Nr 114—115.)

o