ÅLRERROMSFÖRSÄKRINGSKOMMITTÉN.
Y.
BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG
ANGÅENDE
FÖRSÄKRING FÖR OLYCKSFALL I ARBETE
STOCKHOLM
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1915.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Skrivelse till Konungen............................... V
Lagförslag...................................... 1
Motiv:
Inledning...................................... 19
Socialförsäkring................................. 19
Social olycksfallsförsäkring........................... 20
Allmänna grunder ............................... 21
Svenska lagen. Reformkrav........................... 23
Kommitténs uppdrag.............................. 25
fjällande lagstiftning................................ 26
Sverige..................................... 26
Tyskland................................... 29
Österrike................................... 31
Italien..................................... 32
Frankrike.................................... 33
England................................... 34
Norge..................................... 35
Danmark.................................... 36
» Förslag 1915...................... 38
Holland.................................. 39
Belgien............................ 40
Schweiz.................................... 41
Övriga länder i Europa............................. 42
Amerikas Förenta stater............................ 43
Översikt................................... 45
Allmän motivering................................. 46
Allmänna grunder............................... 46
Försäkrings- eller ersättningsplikt........................ 46
Försäkringsinrättningar............................. 50
Omfattning................................... 52
Undantag.................................... 59
En eller flera lagar............................... 64
Yrkessjukdomar ................................ 66
Ersättningen.................................. 68
Karenstid ................................... 69
IV
Sid.
Sjukpenning................................. 71
Livräntor vid invaliditet ............................ 72
Mindre sjukpenning............................. 73
Läkarvård................................... 74
Ersättning vid dödsfall............. 75
Utbyte av livränta mot kapital......................... 77
Högsta och lägsta arbetsförtjänst........................ 80
Sjukhusvård m. m................................ 82
Samarbete med sjukkassor........................... 83
Frivillig försäkring............................... 86
Besvärsordning i utlandet........................... 90
Försäkringsråd såsom besvärsmyndighet..................... 92
Rådets övriga uppgifter............................. 97
Omkostnader för rådet.............................101
Riksförsäkringsanstalten................ 103
Bidrag till förvaltningskostnaderna............. 107
Yrkesfördelning. Belastning..........................110
Försäkringsavgifterna..............................114
Speciell motivering.................................119
Till KONUNGEN.
Den 28 oktober 1910 fann Eders Kung!. Maj:t för gott uppdraga
åt kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag
rörande allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring att jämväl av
-
VI
giva yttrande och förslag beträffande revision av lagen angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, i sammanhang
varmed professorn vid Stockholms högskola, fil. dr I. Fredholm
förordnades att deltaga i kommitténs överläggningar och beslut
vid behandling av denna fråga.
Den 9 november 1912 avgav kommittén betänkande och förslag
angående allmän pensionsförsäkring. (Ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande, Del I—IV.)
Kommittén består numera av undertecknade ordförande och ledamöter,
sedan i dess sammansättning den förändring ägt rum, att disponenten
V. Folin den 15 juni 1915 avlidit och bankdirektören E. von
Sydow, vilken på grund av sjukdom endast delvis kunnat deltaga i de
förberedande arbetena, den 9 september 1915 på egen begäran erhållit
entledigande från uppdraget att vara ledamot i kommittén.
Såsom kommitténs sekreterare har undertecknad Åkerman tjänstgjort
under de tider han icke varit hindrad av tjänstegöromål. Därjämte
har kommittén vid utförande av nu ifrågavarande uppdrag såsom
biträdande sekreterare använt dels under vissa tider intill den 1 februari
1915 förste aktuarien i socialstyrelsen fil. dr M. Marcus samt ledamoten
och sekreteraren i bankinspektionen G. Lagercrantz, dels efter nyssnämnda
tid ledamoten och sekreteraren i riksförsäkringsanstalten A.
Eisen och assessorn i Svea hofrätt G. Lindstedt.
Under tider, då kommittén ej varit i sin helhet samlad, hava dess
arbeten ombesörjts av en inom densamma utsedd avdelning eller av
ordföranden ensam.
I överläggningar rörande vissa med olycksfallsförsäkringen sammanhängande
frågor hava, på anmodan, deltagit sakkunniga på olika områden.
Från socialstyrelsen har kommittén på framställning erhållit statistiska
uppgifter rörande olycksfall och avlöningsförhållanden m. m. inom
vissa yrken, vilka uppgifter bearbetats av amanuensen hos styrelsen
fil. kand. P. S. Runemark.
En historik över den sociala olycksfallsförsäkringsfrågans utveckling
i Sverige jämte redogörelse för vissa andra länders lagstiftning i ämnet
har utarbetats i kommitténs kansli, huvudsakligen genom försorg av kommitténs
biträdande sekreterare Eisen.
VII
Utom ovannämnda uppdrag har kommittén, efter avgivande av sitt
betänkande den 9 november 1912, nedannämnda dagar från Eders Kungl.
Maj:t eller av statsrådet och chefen för civildepartementet erhållit anmodan
avgiva utlåtanden, nämligen:
den 22 november 1913 över en av riksforsäkringsanstalten den 17
oktober samma år hos Eders Kungl. Maj:t gjord framställning om lönereglering
för anstalten;
den 2 maj 1914 över ett av pensionsstyrelsen i skrivelse till Eders
Kungl. Magt den 20 april samma år framställt förslag rörande återbetalning
i visst fall av pensionsavgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring;
den
12 maj 1914 över ett av pensionsstyrelsen i underdånig skrivelse
den 1 i samma månad framställt förslag rörande grunderna för förvaltningen
av den i 11 § av lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda
fond.
Uti nämnda tre till kommittén remitterade ärenden har kommittén
avgivit särskilda utlåtanden den 17 december 1913 samt den 9 juni och
den 10 juli 1914.
Därjämte har kommittén från Eders Kungl. Maj:t fått emottaga
följande framställningar och förslag att vid sina arbeten för revision av
lagen den 5 juli 1901 tagas under övervägande, nämligen:
riksförsäkringsanstaltens den 10 januari 1908 avgivna underdåniga
utlåtande med förslag rörande ändring i vissa delar av lagen den 5 juli
1901 jämte de i anledning av detta förslag avgivna yttranden;
riksdagens skrivelse den 20 maj 1909 till Eders Kungl. Maj:t i anledning
av väckt motion om anslag till rättegångsbiträden att tillhandagå
genom olycksfall i arbete skadade arbetare eller deras efterlevande för
utbekommande av dem enligt lag tillkommande ersättning;
justitieombudsmannens underdåniga skrivelse den 22 april 1911 i
fråga om viss ändring av preskriptionsbestämmelserna i 13 § av lagen
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5
juli 1901.
Kommittén har tagit dessa handlingars innehåll i övervägande vid
uppgörande av sitt förslag i förevarande fråga samt får anmäla, att de
-
VIII
samma icke, utöver vad förslaget och därtill hörande motivering innehålla,
ansetts böra föranleda särskilt yttrande.
De till kommittén sålunda remitterade handlingarna återställas härjämte.
Kommittén får nu härmed överlämna sitt betänkande rörande olycksfallsförsäkringen,
vilket består av två delar, nämligen:
Del F, innehållande dels förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete, dels förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 §
handelsbalken, till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni
1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar samt
till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning
med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den
12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,
dels motivering till dessa förslag;
Del VI, innehållande översikt av svensk och utländsk lagstiftning
angående social olyckfallsförsäkring samt statistiska undersökningar rörande
arbetslöner och olycksfall m. in. inom olika yrken i Sverige.
Underdånigst
AND. LINDSTEDT.
Hj. Branting. Ivar Fredholm. P. Nilsson.
Sven Palme. A. Åkerman.
Stockholm den 19 oktober 1915.
LAGFORSLAG.
1
Förslag
till
Lag om försäkring för olycksfall i arbete.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna
lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.
Kostnaden för försäkringen bestrides genom försäkringsavgifter, som
erläggas av arbetsgivaren.
2 §•
Såsom skada till följd av olycksfall i arbete anses i denna lag jämväl
sjukdom, som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade
ämnen.
3 §•
I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes
till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att
anse såsom självständig företagare, så ock lärling, som utan avlöning
användes till dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens
räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står
någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att
ombesörja arbetets utförande.
Arbetsgivares barn och föräldrar må i förhållande till honom ej
anses såsom arbetare enligt denna lag.
Såsom arbetare enligt denna lag anses ej heller den, vilkens avlöning
hos arbetsgivaren, för år räknat, överstiger femtusen kronor,
ej heller minderårig, som icke fyllt tolv år, ej heller den, som i sitt
hem användes till arbete, ej heller den, som av tillfällig anledning användes
till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.
Ålder domsför säkring slcommittén. V.
1
2
4 §.
Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för
ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkrings bolag, vars delägare
äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med
obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i
stället må äga rum i det bolag.
5 §•
Besvär och framställningar, som i 33 § omförmäla^ prövas av ett
för hela riket gemensamt försäkringsråd, som jämväl i övrigt har att
med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.
Försäkringsrådets organisation bestämmes av Konung och Riksdag.
Ersättningar.
6 §.
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på grund
av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:
1) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den skadades
arbetsförmåga under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet:
sjukpenning, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga
arbetsförtjänst, för varje dag från och med dagen efter olycksfallet intill
dess den skadade blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan
återställd eller olycksfallet medfört .för framtiden bestående förlust eller
minskning av arbetsförmågan eller döden inträtt;
2) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning av arbetsförmågan:
livränta, i förra fallet å ett årligt belopp, som motsvarar två
tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, och i senare fallet å
det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning, räknat
från och med den dag, då olycksfallet medfört för framtiden bestående
förlust eller minskning av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall
utgå, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel.
År den skadades arbetsförmåga i följd av olycksfallet nedsatt i
mindre grad än som berättigar till erhållande av sjukpenning enligt 1),
och är den skadade ej heller enligt 2) berättigad att erhålla livränta,
äger han erhålla mindre sjukpenning å belopp, som bestämmes med led
-
3
ning av de i 2) meddelade föreskrifter; dock att sådan sjukpenning icke
må utgå, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel.
Den skadade äger ock att från och med dagen för olycksfallet
och därefter så länge sjukpenning till honom utgår, erhålla erforderlig
läkarvård jämte läkemedel, vartill räknas även andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar,
bråckband, glasögon och dylikt.
7 §•
Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:
_
a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än femtio kronor;
b) livräntor till efterlevande, nämligen:
till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet,
en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett
årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
samt till varje den avlidnes minderåriga barn en livränta från
dödsfallet, till dess barnet uppnått femton års ålder, å ett årligt belopp
motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten; dock att, där livräntor
till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt överstiga två tredjedelar
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, de skola, i förhållande till
vad på en var livräntetagare belöper, nedsättas till detta belopp, så
länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.
Till änka eller änkling, som före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,
utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
8 §•
Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja
sig genom arbete utan även till skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga,
samt till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet
behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl tagas
4
till den mindre arbetsförmåga, som till följd därav vid olycksfallet hos
honom före fanns.
9 §•
Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör hela
den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade — som
den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren.
Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke
av arbetsgivaren använts till arbete, eller kan för någon tid av året avlöningen
ej med tillräcklig noggrannhet bestämmas, beräknas avlöning för
den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under
motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga och med
liknande arbete som den skadade eller eljest med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt.
Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas
dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter
andra grunder, som finnas tillämpliga.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen åttahundra kronor,
tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den
årliga arbetsförtjänsten trehundra kronor, skall den beräknas till detta belopp.
Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en
trehundradel av den enligt ovan angivna grunder bestämda årliga
arbetsförtjänsten.
10 §.
Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,
äger rätt att när hälst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda
honom vård å sjukhus. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande
intagas å sjukhus, såvida ej skadan, enligt läkares _ intyg, kräver behandling
och vård, som icke kan på annat sätt nöjaktigt beredas honom.
Har den skadade intagits å sjukhus, äger försäkringsinrättningen
att, till betäckande av kostnaden för vården, å den till honom, under
den tid vården å sjukhuset varar, utgående sjukpenning eller livränta
avdraga högst hälften.
Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid, i stället för livränta
eller viss del därav, bereda livräntetagare, som därtill samtycker,
uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.
5
11 §•
År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på
grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i
arbete utgiva pension eller annat understöd, eller skall sådant understöd
utgå från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom
bidrag av arbetsgivaren, avdrages från ersättning, som i 6 eller 7 §
stadgas, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av
arbetsgivaren eller av kassan utgives för tid, under vilken ersättningsskyldighet
åligger försäkringsinrättningen; dock att sådant avdrag må
äga rum endast om arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15
§ andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga om
understöd från kassa, ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens
bidrag. För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring eller för understöd från sjömanshus eller för
annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.
Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom
bostad, fritt uppehälle eller dylikt, sker avdrag för dessa förmåners
värde, uppskattat efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra
grunder, som finnas tillämpliga.
Avdrag enligt ovan angivna grunder skall jämväl ske för skadestånd,
som i följd av olycksfall i arbete utbetalts enligt allmän lag eller
särskild författning.
12 §.
Åger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav
hindrad att hos arbetsgivaren eller annan göra gällande det anspråk
på skadestånd, som i följd av olycksfallet eljest skulle tillkomma honom
enligt allmän lag eller särskild författning; dock att försäkringsinrättning,
i vilken den skadade enligt denna lag försäkrats, äger att,
sedan den skadeståndspliktige därom tillsagts, i ersättningstagarens ställe
uttaga skadeståndet, för så vitt motsvarande ersättning utgår från försäkringsinrättningen.
13 §.
Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,
skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, så
fort ske kan, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må
6
vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag
skall ntgivas. Kan ersättningen ej med ledning av inkomna handlingar
genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp, utan återbetalningsskyldighet
för den, som uppburit beloppet, därest sedermera ersättningen
bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.
Yppas, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro
avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å
tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan
ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.
Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till
efterrättelse.
14 §.
Begravningshjälp ävensom kapital enligt 7 och 27 §§ utbetalas så
fort ske kan, samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista
dag. Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten
till livräntan inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet
för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan
minskats. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens
samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer
än ovan sägs. Uppkommer vid bestämmande av belopp,
som sålunda skall utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet med närmast
högre antal ören.
Har ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året näst efter
det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets
utfående förverkad.
Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.
Försäkringsavgifter.
15 §.
Avgift för försäkring enligt denna lag skall av försäkringsinrättningen
bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet
i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det be
-
7
drives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för
betäckande av don risk, som försäkringen avser, med tillägg, i fråga
om försäkring i bolag, som i 4 § avses, av ett belopp motsvarande omkostnaderna
för försäkringen; och kan förty avgiften ökas eller minskas
i den mån förändring i försäkringsrisken eller omkostnaderna äger rum.
År arbetsgivaren eller kassa, som helt och hållet eller till väsentlig
del bildats genom bidrag av honom, skyldig att utgiva understöd, för
vilket, enligt 11 §, avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften
till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken;
dock att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i
försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren det begär
och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer
säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes.
16 §.
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall, i sammanhang med
avgift för försäkring i riksförsäkringsanstalten, till statsverket erläggas
tilläggsavgift med belopp motsvarande fem procent av försäkringsavgiften,
beräknad utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.
Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket
erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget
erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som
av Konungen bestämmes, med belopp motsvarande fem procent av summan
av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som
i 11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.
Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel.
17 §•
Arbetsgivaren är pliktig att när som helst, på därom framställd
begäran, till försäkringsrådet eller den försäkringsinrättning, i vilken
försäkringen äger rum, lämna sådana uppgifter om arbetets beskaffenhet
och arbetames antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras
för bestämmande av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.
8
18 §.
Försäkringsinrättningen äger att, i den mån sådant må vara
nödigt för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp,
taga del av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos
myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å samma
lags efterlevnad, påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden,
ävensom i fråga om arbete, varå nämnda lag ej äger tillämpning, själv
företaga undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.
Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.
Angående undersökning, vilken sålunda må företagas, gäller i tilllämpliga
delar vad i lagen om arbetarskydd är stadgat om undersökningar,
vilka må företagas av dem, som hava att taga befattning med tillsyn
å efterlevnaden av samma lag.
19 §.
Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp skall,
även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av
förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i
eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt
Angående tid och sätt för erläggande av avgifterna för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten förordnas av Konungen. Avgifter, som icke på
föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas i
den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.
Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,
som bestämmas av Konung och Riksdag.
Anmälan och undersökning om olycksfall.
20 §.
Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av
olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar
förestår arbetet, ofördröjligen härom underrättas. Den skadade är skyldig
att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av
försäkringsinrättningen eller av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.
21 §.
Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd,
som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren eller
arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit
9
underrättelse om olycksfallet, därom hos polismyndigheten i orten ofördröjligen
göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstaltén
fastställes. År gjord anmälan icke fullständig eller har polismyndigheten,
utan att anmälan gjorts, från den skadade eller eljest erhållit
underrättelse om olycksfallet, åligger det polismyndigheten att ofördröjligen
infordra felande uppgifter eller föreskriven anmälan. Underrättelse
om olycksfallet insändes genast av polismyndigheten till den försäkringsinrättning,
i vilken den skadade enligt denna lag är försäkrad.
Då anmälan hos polismyndigheten göres, skall samtidigt eller, där
så ej kan ske, så snart som möjligt därefter till samma myndighet insändas
på arbetsgivarens bekostnad anskaffat läkarbetyg enligt formulär, som
av medicinalstyrelsen fastställes, angående skadans beskaffenhet och den
skadades tillstånd eller, där olycksfallet medfört döden, angående dödsorsaken
; kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,
må i stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av
ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden
eller av ledamot i häradsnämnden.
Polisundersökning om olycksfallet skall av polismyndigheten, så fort
ske kan, hållas, om undersökning begäres av försäkringsinrättningen
eller av försäkringsrådet; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning
allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.
Polismyndighet, som i denna § avses, är å landet länsmannen, i
stad, där poliskammare finnes, poliskammaren och i övriga städer magistraten
eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsen.
Polismyndigheten åligger att ofördröjligen till försäkringsinrättningen
insända handlingarna i ärendet ävensom, där polisundersökning hållits,
protokoll över undersökningen.
22 §.
Har olycksfallet inträffat under resa utom riket, sker anmälan om
olycksfallet hos den svenska polismyndighet eller det svenska konsulat,
där anmälan tidigast kan äga rum. Har anmälan skett hos svenskt
konsulat, verkställes genom dess försorg nödig undersökning, varefter
handlingar och protokoll i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.
23 §.
Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare
utredning, i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given
bestämmelse, låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.
Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 2
10
Särskilda bestämmelser.
24 §.
Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej
ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört
den skadades död, uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning
utgå till denne.
25 §.
Ställer sig den skadade icke till efterrättelse anordning eller föreskrift
om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund av denna lag, må, där
skadan väsentligen förvärrats därigenom att den skadade i följd därav
kommit att sakna lämplig vård, den i denna lag stadgade ersättning
skäligen nedsättas eller indragas.
Lag samma vare, där genom försummelse av den skadade underrättelse
om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats.
26 §.
Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa eller
eljest blivit borta samt har all underrättelse om honom upphört, och kan
skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet,
äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,
i vilken försäkringen ägt rum, uppbära livränta efter de i samma lagrum
angående livräntor till efterlevande stadgade grunder.
Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan anhörig, såsom
villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring under edlig förpliktelse,
att han saknar varje underrättelse om den försäkrade.
Rätt till livräntan upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv
eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.
27 §.
År någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna
lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen
att, med hans samtycke, när som hälst, i stället för
sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp
motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens
11
kapitalvärde enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen
må ock utan den ersättningsberättigades samtycke utbytas
mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte
av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare ersättning på
grund av olycksfallet förfallen.
Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne ej svensk medborgare
och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast
om olycksfallet inom tre månader medfört döden, samt livränta eller
kapital enligt samma § till efterlevande, som ej är svensk medborgare,
allenast om denne vid tiden för olycksfallet var bosatt här i riket.
Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger Konungen, under förutsättning
av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst land.
28 §.
Försäkringsbolag, som i 4 § avses, åligger att för varje år, inom
åtta månader efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten, énligt
formulär, som av anstalten fastställes, lämna uppgifter angående de
arbetsgivare, som under året varit delägare i bolaget, och de av dem
använda arbetare, som under året varit i bolaget försäkrade, samt
angående inträffade olycksfall i arbete, ävensom i övrigt att när som
hälst på begäran av anstalten eller av försäkringsrådet lämna uppgifter
om delägare eller arbetare eller om olycksfall. Bolaget är ock skyldigt
att, där ny delägare inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt,
därom genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.
29 §.
Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.
Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag, som i 4 § avses,
ävensom angående sådant bolags verksamhet, i den mån härom ej särskilt
föreskrives i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse stadgas
angående ömsesidigt försäkringsbolag.
30 §.
Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 10,
14 och 27 §§ sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.
12
31 §.
Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må
förty ej för gäld tagas i mät.
32 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas
erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.
Besvär.
33 §.
över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som
i 4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon
i denna lag given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med allmänna
posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter det
klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde.
Hava besvär över beslut om ersättning anförts efter utgången av
den tid, som ovan stadgats, är försäkringsrådet ändock oförhindrat att
till prövning upptaga besvären, därest rådet finner omständigheterna
därtill föranleda.
Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten,
eller i annan föreskrift, som på grund av denna lag
meddelats av anstalten, äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
Straffbestämmelser.
34 §.
Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare, att fullgöra något
av vad honom enligt denna lag åligger, eller försummar någon att
lämna uppgift, som i 28 § stadgas, straffes med böter.
Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen
oriktigt medddelande, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor, där ej enligt allmän lag straff följer.
13
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje
stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Frivillig olycksfallsförsäkring.
35 §.
Vill arbetsgivare, som till arbete använder annan arbetare än i
denna lag avses, i riksförsäkringsanstalten försäkra honom för olycksfall
i arbetet, vare därtill berättigad. Har sådan försäkring ägt rum, skall
vad i denna lag finnes stadgat, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
övergångsbestämmelser.
36 §.
Genom denna lag upphäves lagen angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete ävensom de i lagen angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift meddelade bestämmelser om skyldighet
för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd
av järnvägs drift arbetare, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete,
under förrättandet därav varder dödad eller skadad.
37 §.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1917; dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, vilket därförinnan inträffat, bedömes
enligt äldre lag.
14
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.
Härigenom förordnas att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:
12 §.
Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens
utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå; så
ock, för samma tid, för de gäldenären enligt lag om försäkring för
olycksfall i arbete åliggande tilläggsavgifter samt för vad enligt nämnda
lag statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet
att erlägga försäkringsavgift.
Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst
gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma
eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola
samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och
löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommun
må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga
pensionsavgift för sista och löpande året.
15
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall erhålla
följande ändrade lydelse:
De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utgiva ersättning,
då till följd av olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd
arbetare, å vilken lagen om försäkring för olycksfall i arbete äger tillämpning,
varder dödad eller skadad.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1917, men äger ej tillämpning
i fråga om skada, som därförinnan inträffat.
16
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående
tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift.
Härigenom förordnas, att lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning
med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift, skall erhålla följande ändrade lydelse:
Har skada uppstått i följd av elektrisk järnvägs drift, skola bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift äga motsvarande tillämpning.
Vad sålunda föreskrivits skall icke medföra skyldighet för ägare
eller innehavare av elektrisk järnväg att utgiva ersättning vare sig för
skada, som uppkommit genom inverkan av elektrisk ström, eller då till
följd av olycksfall i arbete sådan i järnvägens tjänst eller arbete anställd
arbetare, å vilken lagen om försäkring för olycksfall i arbete äger
tillämpning, varder dödad eller skadad, utan gälle för dessa fall vad
särskilt är stadgat.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1917; men äger ej tillämpning
i fråga om skada, som därförinnan inträffat.
MOTIV.
Ålderdomsfömakringslcommittén. V.
3
INLEDNING. SOCIALFÖRSÄKRING.
19
INLEDNING.
Såsom inledning till motiveringen av sitt förslag till lag om allmän
pensionsförsäkring (Del I, sid. 19) har kommittén bl. a. anfört följande,
som även synes kunna tjäna till belysning av den lagstiftningsfråga, som
utgör föremål för kommitténs närvarande betänkande:
»Vår tids ekonomiska utveckling har, som allbekant är, medfört ingripande
förändringar i våra samhällens inre byggnad. Jordbruket intar
icke längre sin gamla ställning som alldeles förhärskande näringsgren,
den modärna industrien har växt till allt större betydelse både genom
värdet av vad den frambringar och genom antalet armar den sysselsätter.
Vid dess sida har handel och samfärdsel ävenledes väsentligt ökats. Vad
särskilt Sverige beträffar, använder i våra dagar, som statistiken visar,
det egentliga jordbruket ungefär samma antal arbetskrafter som för 30
eller 40 år tillbaka. Befolkningsöverskottet har väsentligen i allt större
utsträckning vänt sig till övriga förvärvsgrenar.»
»De modärna formerna för arbetets organisation inom dessa förvärvsområden
hava, på samma gång de medfört en ansenlig ökning av
lönarbetarnes antal, jämväl givit dessa samhällslager en växande betydelse
för det ekonomiska livets fortgång. Jämsides med dessa förskjutningar
hava emellertid också de missförhållanden allt starkare framträtt, som
följa därav, att arbetskraften blivit för stora grupper av samhällsmedlemmar
den väsentliga och ofta den enda tillgången och inkomstkällan.
Arbetslösheten, en följd av vågrörelsen i marknadens konjunkturer, medför
ofta nöd för arbetaren och hans familj, sjukdom eller olycksfall
kunna när som helst medföra avbrott i hans arbetsförmåga och därmed
i hans förvärvsmöjligheter, och invaliditet eller ålderdom upphäva desamma
helt eller delvis.»
»Så länge ett sådant sakernas tillstånd ännu icke mildras genom
någon motverkande lagstiftning, måste detsamma i vida kretsar kännas
allt mera olidligt och ge befogad anledning till socialt missnöje.»
»I betraktande av den ökade osäkerheten i lönarbetarnes läge, har
man också numera i ett flertal stater kommit till allt allmännare insikt
Socialför
säkring.
20
INLEDNING. SOCIAL OLYCKSFALLSFÖRSÄKRING.
Social olycksfallsförsäkring.
om nödvändigheten av en omfattande socialförsäkring, i syfte att, genom
statsmaktens ingripande, från olika sidor motverka och mildra här antydda
missförhållanden. Ett dylikt ingripande av statsmakten har befunnits
oundgängligt, sedan det visat sig, att arbetarne icke förmå att, i den
utsträckning det allmänna samhällsintresset kräver, genom egen självhjälp
bereda sig erforderligt skydd i här ifrågakommande avseenden.»
»Om sålunda socialförsäkringens upptagande på de nutida staternas
reformprogram har ett naturligt samband med lönarbetarklassens ställning
i det modärna samhället och med de problem den senare ekonomiska
utvecklingen skapat, så följer emellertid icke därav, att en socialtörsäkring
lämpligen bör eller kan stanna vid att vara enbart en lönarbetareförsäkring.
Vid sidan av lönarbetarne finnas andra, dem mer eller
mindre närstående samhällsgrupper, vilkas otrygga och ekonomiskt svaga
ställning likaledes i hög grad påkallar, att samhället inskrider till deras
värn och stöd.»
»Ur denna synpunkt växer sålunda socialförsäkringens uppgift till
att åt alla samhällsmedlemmar, som till följd av sjukdom, olycksfall,
ålderdom, ofrivillig arbetslöshet eller av andra oförskyllda orsaker råka
i ekonomiskt betryck, söka bereda en lämpligare och mindre tryckande
form av understöd än den, som kan åstadkommas genom den offentliga
fattigvården eller genom lagstadgad understödsskyldighet av anhöriga.
Dels på grund av principiella skäl, dels och framför allt på grund av
rent praktiska svårigheter har man emellertid, vid försöken att åstadkomma
en lösning av detta omfattande problem, i regeln uppdelat detsamma
i ett antal mera speciella uppgifter, vanligen skilda genom den
olika naturen av de orsaker, som närmast föranlett behovet av understöd.
Sålunda uppdelas socialförsäkringen i sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring
o. s. v., och har man i allmänhet behandlat var och eu av dessa begränsade
försäkringsuppgifter för sig, dock merendels med hänsyn till
det i vissa avseenden dem emellan förefintliga sambandet.»
För den gren av socialförsäkringen, som avser understöd åt åldringar
och andra invalider, har kommittén i sitt föregående betänkande
avgivit förslag, vilket lett till antagande av gällande lag om
allmän pensionsförsäkring. Enligt lämnat uppdrag har kommittén nu
att även i fråga om den sociala olycksfallsförsäkringen för vårt land
söka angiva formerna för en möjligast tillfredsställande lagstiftning.
Det lagstiftningsarbete, som under de senaste decennierna fortgått
på socialförsäkringens område, har, vad olycksfallsförsäkringen angår,
lett till det resultat, att numera i nära nog alla civiliserade länder mer
INLEDNING.
ALLMÄNNA OBUNDEN.
21
eller mindre omfattande lagbestämmelser införts, som avse beredande av
ersättning vid olycksfall. I de flesta av dessa länder bar man särskilda
lagar om försäkring för olycksfall i arbetet. Endast i ett fåtal länder har man
infört gemensam lag för olycksfallsförsäkringen och för sjuk-eller invalidförsäkringen,
men där så skett, äro vanligen bestämmelserna för varje försäkringsgren
väsentligen sammanfattade i en särskild avdelning av lagen,
medan såsom gemensamma allenast upptagits föreskrifter om instansordning
ävensom vissa förvaltningsregler och definitioner. 1 själva verket
skiljer sig också den sociala olycksfallsförsäkringen från socialförsäkringens
övriga grenar i vissa så väsentliga avseenden, särskilt i fråga
om grunderna för kostnadernas bestridande och i fråga om ersättningsbeloppens
storlek och beskaffenhet, att fördelarna av en dylik gemensam
lagstiftning i huvudsak torde få anses vara mera skenbara än verkliga.
För vårt land har, som bekant, invalidförsäkringen nyligen ordnats
genom särskild lag, medan frågan om obligatorisk sjukförsäkring av
flera skäl ännu icke ansetts böra upptagas till definitiv behandling. Då
därjämte det kommittén i förevarande hänseende lämnade uppdrag endast
avser olycksfallsförsäkringen, har kommittén inskränkt sig till att avgiva
förslag allenast till ny lagstiftning angående olycksfallsförsäkringen och sålunda
lämnat åt framtiden att eventuellt finna former för en närmare förening
av de olika försäkringsgrenarna. Givetvis har kommittén dock
vid uppgörandet av sitt förslag tagit möjligaste hänsyn till lagstiftningen
på de övriga försäkringsområdena.
Bland den sociala försäkringens olika grenar intager olycksfallsförsäkringen
även så till vida en särställning, att, såsom redan antytts, för
densamma numera i så gott som alla civiliserade länder obligatorisk
ersättningsskyldighet, antingen under formen av direkt ersättningsplikt eller
av försäkringsplikt för arbetsgivaren, blivit för stora verksamhetsområden
och särskilt för industrien i lag stadgad, medan detta, i fråga om sjuk-,
invalid- och arbetslöshetsförsäkringarna endast gäller om ett mindre antal
länder. Det är därför tydligt, att den utländska lagstiftningen på olycksfallsförsäkringens
område måste i större utsträckning kunna tjäna till vägledning
vid kommitténs arbete, än om fråga varit om någon av de övriga
försäkringsgrenarna.
De olika ländernas olycksfallslagar skilja sig visserligen, allt efter historiska,
ekonomiska eller politiska förhållanden, i väsentliga avseenden från
varandra. Vissa allmänna grunder äro dock redan från tiden för den ifrågavarande
lagstiftningens första framträdande i huvudsak gemensamma för
alla dessa lagar.
Allmänna
grander.
22
INLEDNING. ALLMÄNNA GRUNDER.
Sålunda är den sociala olycksfallslagstiftningens huvuduppgift i alla
länder väsentligen densamma, nämligen att för lönarbetare d. v. s. personer,
som mot avlöning användas till arbete för arbetsgivares räkning, bereda
ersättning för de ekonomiska följderna av skada till följd av olycksfall
i arbetet. I detta avseende har olycksfallsförsäkringen eu mera begränsad
uppgift än de övriga sociala försäkringsgrenarne, vilka visserligen också
just för lönarbetarklassen hava sin största betydelse, i det de avse försäkring
av arbetskraften, arbetarnes oftast enda eller huvudsakliga medel
till försörjning, men vilka dock i några länder ansetts böra utsträckas till
att omfatta även andra samhällslager. Och medan olycksfallsförsäkringen
endast avser ersättning för olycksfall, som härflyta från utövningen av
arbetet, lämnas vid sjuk- och invalidförsäkringen ersättning vid alla slag
av sjukdom eller invaliditet, vare sig orsaken därtill kan sökas i arbetets
beskaffenhet eller icke.
Beträffande grunderna för kostnadernas bestridande intager olycksfallsförsäkringen
ävenledes en särställning, i det att, med några få undantag,
alla lagar på detta område stadga skyldighet för arbetsgivaren ensam, att
utan bidrag från arbetaren och utan annat bidrag från det allmänna än till
förvaltningen, bestrida hela kostnaden för ersättningarna.
Samtliga länders olycksfallslagar överensstämma även därutinnan,
att de äga tillämpning å industrien och därmed likartad verksamhet, såsom
järnvägsdrift, byggnadsverksamhet m. m. I flera länder omfattar lagstiftningen
även sjöfarten och jordbruket, och i några länder jämväl
handeln, hantverket m. m. I ett fall, nämligen i den engelska lagstiftningen
(ävensom enligt det nya danska lagförslaget) omfattar försäkringen
även husliga göromål och har således karaktären av en allmän
lönarbetarförsäkring.
Vidare gäller såsom allmän regel, att ersättning för olycksfallet
icke allenast utgår till arbetaren själv, då hans arbetsförmåga blivit
genom olycksfallet nedsatt, utan även, om olycksfallet för arbetaren medfört
döden, till hans efterlevande närmaste anhöriga.
Slutligen har i den utländska lagstiftningen den grundsatsen vunnit
allmän tillämpning, att ersättningarnas belopp i varje fall skola bestämmas
med hänsyn till storleken av den skadades arbetsförtjänst.
De allmänna grunder för olycksfallsförsäkringen, för vilka kommittén
sålunda i korthet redogjort, böra numera anses hava vunnit allmän giltighet
och torde med anledning härav kunna utan vidare motivering tjäna såsom
utgångspunkter vid arbetet för åstadkommande av ny lagstiftning i ämnet.
Såsom redan antytts, förefinnas dock mellan de olika lagarna på
området synnerligen betydande skiljaktigheter, vilka kommittén kommer
INLEDNING. SVENSKA LAGEN. REFORMKRAV.
23
att närmare belysa vid den följande motiveringen av sitt förslag. En
av dessa skiljaktigheter, nämligen rörande formen för ersättningarnas bestridande,
har dock vid regeringens angivande av kommitténs uppdrag ansetts
vara av den betydelse, att den redan i detta sammanhang torde böra
framhållas. Den form, under vilken den ifrågavarande kostnaden skall av
arbetsgivaren bestridas, har nämligen i lagstiftningen blivit på olika sätt bestämd.
I den äldre lagstiftningen ålades vanligen arbetsgivaren personlig
ersättningsskyldighet, och denna princip är ännu gällande i derå
länder, särskilt i fråga om arbetarne inom industrien. Efterhand har
man dock i många länder, i stället för direkt ersättningsskyldighet, stadgat
skyldighet för arbetsgivaren att bereda sina arbetare försäkring till
erhållande av de utfästa ersättningarna. Denna försäkring skall i allmänhet
tagas i en statsanstalt eller i en genom lagstiftningen angiven försäkringsinrättning
eller arbetsgivarförening. I några länder kan försäkringen
även tagas i godkända enskilda föreningar eller i aflärsbolag.
Vad vårt land beträffar, gäller på förevarande område lagen angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, vilken
lag i huvudsak dock endast torde få anses såsom det första steget till en
mera allmän lagstiftning på området. Enligt denna lag, för vars huvudgrunder
nedan närmare redogöres, stadgas för arbetsgivaren ersättningsskyldighet
efter en karenstid av 60 dagar, men kan han genom försäkring i den för
ändamålet upprättade riksförsäkringsanstalten befria sig från denna skyldighet.
Medan, såsom ovan nämnts, i ett flertal andra länder lagstiftningen
förutom industrien omfattar jämväl jordbruket och sjöfarten och i vissa
länder även handeln, hantverket och husliga sysslor, är den svenska lagen
huvudsakligen inskränkt till industrien. Därjämte äro ersättningarna
enligt den svenska lagen bestämda till vissa belopp utan hänsyn till
storleken av den skadades arbetsförtjänst, och i regel avsevärt lägre än
motsvarande ersättningar i utländska lagar.
Under den tid 1901 års lag varit i tillämpning, har behovet
av utvidgning i flera hänseenden gjort sig gällande. Särskilt hava
önskemål framkommit om en utvidgning av lagens tillämpningsområde
till att omfatta flera slag av verksamhet än enligt nuvarande
bestämmelser. Ävenledes har behovet av rikligare ersättningar gjort
sig starkt kännbart. Slutligen har man ifrågasatt, huruvida ej, i ändamål
dels att bereda ökad säkerhet för de ersättningsberättigade att utfå
sina ersättningar och dels för att utjämna kostnadsbördan för arbetsgivarne,
den nu gällande direkta ersättningsplikten borde utbytas mot
försäkringsskyldighet.
Svenskalagen.
Reformkrav.
24
INLEDNING. SVENSKA LAGEN. REFORMKRAV.
Redan den 22 januari 1907 omförmälde chefen för civildepartementet
i skrivelse till riksförsäkringsanstalten, att lian funnit det böra närmare
utredas, huruvida, med hänsyn till vunnen erfarenhet, bestämmelserna i
1901 års lag kunde anses vara i alla delar ändamålsenliga och lämpade
efter behovet, och anmodade departementschefen riksförsäkringsanstalten
att avgiva yttrande och förslag till de ändringar i lagen, som i vissa
angivna hänseenden eller eljest kunde finnas vara av behovet påkallade.
Riksförsäkringsanstalten avgav med anledning härav den 10 januari 1908
utlåtande i ämnet.
I fråga om lagens omfattning föreslog anstalten vissa utvidgningar.
Särskilt är härvid att märka, att ersättningsskyldigheten ansågs böra
utsträckas till jordbruket, dock endast till fastigheter med ett taxeringsvärde
av minst 20,000 kronor. Ersättningsskyldigheten borde omfatta
även skada till följd av olycksfall, som träffade arbetare vid utförande
av arbete, vartill han utom yrket användes av sin arbetsgivare. Beträffande
ersättningens storlek och form innebar förslaget en allmän höjning
av ersättningsbeloppen, vilka dock fortfarande skulle vara i lagen
fixerade och icke sättas i relation till arbetsförtjänsten. Sjukhjälp och
livräntor till den skadade borde i regel höjas med femtio procent. Vid invaliditet
under 20 % borde kapital i st. f. livränta utbetalas o. s. v. Anstalten
framhöll dock därjämte, att den mest betryggande garantien för
ersättningarnas utfående erhölles genom införande av försäkringsplikt.
Över riksförsäkringsanstaltens utlåtande infordrades kommerskollegii
yttrande, vilket avgavs den 15 april 1909 och utmynnade i en hemställan,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta en ny fullständig lagstiftning
i ämnet enligt i huvudsak följande grunder: att lagstiftningens
giltighetsområde gjordes så omfattande, som det med nödig hänsyn
till vederbörande näringsidkares ekonomiska bärkraft kunde anses
möjligt; att lagstiftningen grundades på principen om arbetsgivarnes
obligatoriska försäkringsplikt; att denna lagstiftning, vad särskilt jordbruket
och sjöfartsnäringen beträffade, av praktiska hänsyn reglerades
genom särskilda lagar; att principen om olycksfallsersättningens fastställande
i förhållande till den skadades arbetsförtjänst komrne till användning;
samt att den nuvarande karenstiden av 60 dagar förkortades.
Vid 1907, 1908 och 1909 års riksdagar framställdes av enskilda
motionärer åtskilliga förslag till ändring av 1901 års lag. Sålunda
föreslogs, dels att ersättningsbeloppen måtte höjas med 50 procent, dels
ock att karenstiden måtte nedsättas från sextio till tre dagar. Vidare
hemställdes om borttagandet för vissa fall av stadgandet om förlust av
rätten till ersättning i anledning därav, att den skadade själv genom
INLEDNING. KOMMITTÉNS UPPDRAG.
25
grov vårdslöshet varit vållande till olycksfallet. I eu motion föreslogs
en riksdagsskrivelse med begäran om utredning och förslag till ny lag
om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, grundad på
principen om alla arbetsgivares försäkringsplikt i riksförsäkringsanstalten
eller med denna likställd anstalt, så att ersättning för inträffat olycksfall
bereddes åt varje kroppsarbetare. I en annan motion hemställdes om utredning
rörande dels behovet av livräntebeloppens böjning, dels samma
belopps bestämmande i förhållande till den skadades avlöning. Åven
föreslogs sådan utvidgning av olycksfallslagen, att ersättningsskyldighet
skulle åligga envar, som läte annan för sig mot kontant betalning eller
annan överenskommen ersättning utföra arbete, som icke vore allenast
av tillfällig natur, ävensom att ersättningsskyldigheten skulle omfatta
skada till följd av olycksfall i allt arbete för arbetsgivarens räkning.
Sedan vid föregående riksdagar motioner väckts angående beredande
av rättegångsbiträde åt arbetare vid tvist angående olycksfallsersättning,
väcktes vid 1915 års riksdag motion angående beredande genom statens
försorg av kostnadsfri rättshjälp i erforderliga fall åt genom olycksfall i
arbetet skadade arbetare, antingen genom yrkesinspektionen eller på annat
lämpligt sätt. I anledning härav yttrade vederbörande utskott, att då
den av motionärerna framförda frågan om anordnandet av kostnadsfri
rättshjälp vid olycksfall i arbete, redan vore genom en föregående riksdagens
skrivelse av år 1909 bragt inför Kungl. Maj:t, och då utskottet förväntade,
att förevarande kommitté, till vilken riksdagsskrivelsen i fråga överlämnats,
komme att taga vederbörlig hänsyn jämväl till de synpunkter, som i
sistnämnda motion kommit till uttryck, hemställde utskottet, att motionen
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. I enlighet härmed
avslogs motionen av bägge kamrarne.
Slutligen vill kommittén här även erinra om det förslag till lag om försäkring
av sjöfolk, som den 15 november 1904 avgavs av en för utredning
om förbättrat pensioneringssätt för sjömän tillsatt kommitté, vilket
förslag grundades på obligatorisk försäkring i handelsflottans pensionsanstalt.
Enligt detta förslag skulle sjömän vara försäkrade, bland
annat, mot olycksfall i arbete. Ersättningsbeloppen skulle utgå med
samma belopp och i huvudsak efter samma grunder som enligt 1901 års lag.
Med hänsyn till dylika önskemål i fråga om ändring av den gällande
lagstiftningen anmälde chefen för civildepartementet inför Kungl. Maj:t den
28 oktober 1910 frågan om revision av lagen den 5 juli 1901. Departementschefen
förklarade härvid, att man, enligt hans uppfattning, icke lämpligen
kunde utsträcka lagens omfattning, höja ersättningsbeloppen eller
Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 4
Kommitténs
uppdrag.
26
GILLANDE LAGSTIFTNING. SVERIGE.
Sverige.
eljest ändra någon av lagens grundläggande bestämmelser utan att göra
frågan om ersättningspliktens förverkligande genom obligatorisk försäkring
till föremål för ingående undersökning och utredning. Med hänsyn
till förevarande frågas nära sammanhang med frågan om ålderdoms- och
invaliditetsförsäkringen hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t
måtte uppdraga åt förevarande kommitté, som år 1907 tillsattes för verkställande
av utredning och avgivande av förslag rörande allmän ålderdoms-
och invaliditetsförsäkring, att avgiva yttrande och förslag även beträffande
revision av lagen den 5 juli 1901. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet
med departementschefens hemställan.
Då kommittén nu går att framlägga resultaten av sitt arbete till
fullgörande av detta uppdrag, anser sig kommittén, under hänvisning i
övrigt till den utförligare redogörelsen i del VI av kommitténs betänkande,
här böra lämna en skematisk översikt av huvudbestämmelserna i den
nu gällande lagstiftningen såväl i vårt land som i utlandet, varvid kommittén
dock väsentligen endast tagit hänsyn till förhållandena i europeiska
länder. Kommittén övergår därefter till redogörelsen för sitt förslag
till ny lagstiftning i ämnet och till de motiv, som vid förslagets utarbetande
varit för kommittén bestämmande.
Gällande lagstiftning.
Med anledning av den för socialförsäkringens utveckling i vårt land
betydelsefulla riksdagsskrivelsen den 11 maj 1884 uppdrog Kungl. Maj:t
samma år åt en kommitté, den s. k. arbetarförsäkringskommittén, att verkställa
utredning, om och i vad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för
ordnande av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande
möjliga olycksfall i arbetet, ävensom för beredande av ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jämförliga personer. Kommittén avgav
den 28 juli 1888 sitt betänkande, innehållande bland annat, förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbetet samt till lag om sjöfolks
försäkring för olycksfall i tjänsten. De med anledning härav för
1890 och 1891 års riksdagar framlagda kungl. propositioner med förslag
om försäkring för olycksfall i arbete vilade liksom kommittéförslaget
på grundsatsen, att arbetarne inom vissa industriella rörelser
skulle på arbetsgivarens bekostnad försäkras mot olycksfall i arbe
-
GÄLLANDE LAGSTIFTNING.
SVERIGE.
27
tet i en av staten upprättad riksförsäkringsanstalt. Dessa propositioner
vunno emellertid icke riksdagens bifall.
På grundval av förslag, som avgivits av den år 1891 tillsatta s. k.
nya arbetarförsäkringskommittén, framlades åren 1895 och 1898 för riksdagen
propositioner med förslag till lag angående försäkring för beredande
av pension m. m. Dessa lagförslag, vilka jämväl oinfattado
rätt till ersättning vid höggradig invaliditet till följd av olycksfall i arbete,
blevo ej heller av riksdagen bifallna.
Då i följd av de omnämnda riksdagsbesluten principen om införande
av försäkringsplikt för arbetsgivarne icke ansågs böra läggas till grund
för det fortsatta arbetet på en lagstiftning i ämnet, framlades för 1900 års
riksdag proposition med förslag till lag rörande ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete, vilket förslag grundade sig på den redan i 1886
års lag om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift för detta särskilda
slag av verksamhet antagna principen om arbetsgivares direkta
ersättningsplikt. Propositionen avslogs emellertid av riksdagen. Vid
följande års riksdag framlades i huvudsak samma förslag; den viktigaste
ändringen avsåg inrättandet av en riksförsäkringsanstalt för frivillig
försäkring. Denna proposition blev av riksdagen bifallen; och utfärdades
den 5 juli 1901 den nu gällande lagen angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete, varefter år 1902 den av riksdagen beslutade
riksförsäkringsanstalten inrättades.
Lagen den 5 juli 1901 avser att bereda ersättning vid olycksfall åt arbetare
och arbetsförmän i vissa i lagen uppräknade, huvudsakligen till industrien
hörande yrken. Jordbruket och dess binäringar, hantverk, handel
och sjöfart omfattas alltså i allmänhet icke av lagen. Om staten eller
kommunen på yrkesmässigt sätt utövar någon sådan verksamhet, som
omnämnes i lagen, äro staten eller kommunen även ersättningsskyldiga.
Ersättning utgår allenast vid skada till följd av olycksfall i arbetet
— alltså ej vid yrkessjukdomar — dock ej i något fall för skada, som den
skadade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv ådragit sig eller
som uppsåtligen förorsakats av tredje man, där denne icke haft ledningav
eller uppsikt över arbetet. Ersättning enligt lagen utgår med
fixerade, för alla arbetare lika belopp, alltså utan hänsyn till storleken
av den skadades avlöning. I ersättning skall enligt lagen utgivas:
1) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga
(sjukdom) under mer än 60 dagar efter olycksfallet (karenstiden):
en krona i sjukhjälp för varje dag från och med sextioförsta
dagen intill dess den skadade blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan
återställd eller olycksfallet medfört för framtiden bestå
-
28
GILLANDE LAGSTIFTNING. SVERIGE.
ende förlust eller minskning av arbetsförmågan eller döden inträtt; 2:6)
om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust (hel invaliditet)
eller minskning av arbetsförmågan (partiell invaliditet): en årlig livränta
i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som
svarar emot arbetsförmågans minskning, räknat från och med sextioförsta
dagen efter olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då olycksfallet
medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan;
dock att livränta icke skall utgå i de fall, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondedel; 3:o) om olycksfallet inom
två år medfört döden: a) begravningshjälp med 60 kronor; b) till änka,
när äktenskapet slutits före olycksfallet, en årlig livränta av 120 kronor
från dödsfallet, så länge hon lever ogift, och till varje minderårigt barn,
som fötts före olycksfallet eller födes efter olycksfallet i ett därförut
slutet äktenskap, en årlig livränta av 60 kronor från dödsfallet, till
dess det uppnått femton års ålder; dock att livräntor till efterlevande
sammanlagt icke få överstiga 300 kronor.
Arbetsgivaren kan befria sig från ersättningsskyldighet enligt lagen
genom att försäkra sina arbetare i riksförsäkringsanstalten. År arbetsgivare,
som icke tagit sådan försäkring, i anledning av inträffat olycksfall
skyldig att utgiva livränta enligt lagen, kan han genom inköp i
riksförsäkringsanstalten av dylik livränta befria sig från betalningsskyldigheten.
Arbetsgivare, som utövar annan verksamhet än i lagen avses, är
även berättigad försäkra sina arbetare i riksförsäkringsanstalten enligt
de i lagen stadgade grunder. Enligt samma grunder kan jämväl enskild
arbetare erhålla försäkring i riksförsäkringsanstalten.
Vid 1904 års riksdag beslöts, med anledning av en proposition i
ämnet, att arbetsgivare skulle äga att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda arbetarna sjukhjälp eller livränta enligt i lagen
stadgade grunder även under karenstiden, d. v. s. de 60 första dagarna
efter olycksfallet.
Genom beslut vid 1907 års riksdag medgavs vidare, att arbetsgivare,
som i riksförsäkringsanstalten försäkrat sina arbetare, samt arbetare,
som försäkrat sig i anstalten, även kunde i anstalten erhålla försäkring
mot olycksfall utom arbetet.
I detta sammanhang må även erinras om tvänne författningar, som
tillkommit efter 1901 års lag och vilka direkt tillhöra olycksfallslagstiftningens
område.
Den ena av dessa författningar är kungörelsen den 2 oktober 1908,
enligt vilken svensk fiskare, vare sig han arbetar för egen eller annans
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. TYSKLAND.
29
rakning, äger att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning
i huvudsak enligt de i 1901 års lag stadgade grunder. Den
försäkrade erlägger en avgift av 5 kronor 50 öre för år, vilken avgift
beräknats ungefärligen motsvara hälften av kostnaderna. Den brist, som
kan återstå att fylla, täckes av statsmedel.
Den andra av dessa författningar är förordningen den 18 juni 1909
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Författningens föreskrifter överensstämma i huvudsak med bestämmelserna
i 1901 års lag. Dock äro ersättningsbeloppen i regel
50 procent högre och uppgå vid övergående skada till 1,50 kr. om dagen
samt vid invaliditet till högst 450 kr. om året, varjämte karenstiden är
nedsatt till 3 dagar.
Till den i vårt land gällande lagstiftningen på förevarande område
kunna i viss mån även räknas legostadgan och sjölagen, enligt vilka
förordningar husbonde eller redare är skyldig att utgiva viss ersättningunder
sjukdom. Enligt lagen om sjukkassor den 4 juli 1910 och lagen
om understödsföreningar den 29 juni 1912 kan frivillig försäkring erhållas
till beredande av understöd, som jämväl omfattar skada till följd av
olycksfall. Lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 omfattar
pension eller understöd vid höggradig invaliditet även i följd av olycksfall.
Tysklands lagstiftning är med avseende å införande av obligatorisk Tyskland.
försäkring den tidigaste på ifrågavarande område. Genom lagar av åren
1884, 1885, 1886 och 1887 infördes obligatorisk olycksfallsförsäkring för
industrien, byggnadsverksamheten, jord- och skogsbruket samt sjöfarten.
Dessa lagar ändrades år 1900 och 1911 samt infogades såsom tre särskilda
avdelningar i den gällande riksförsäkringslagen den 19 juli 1911,
vilken förutom olycksfallsförsäkringen reglerar även sjuk- och invaliditetsförsäkringen
samt försäkringen för efterlevande. Den första av de tre
avdelningar i riksförsäkringslagen, som handla om olycksfallsförsäkringen,
stadgar försäkringsskyldighet i fråga om industriella och därmed jämförliga
rörelser, vilka i lagen uppräknas och definieras; hit räknas även
sjöfarten på insjöar, kanaler och floder samt den större handeln (utom
kontorsarbetet) och byggnadsverksamheten. Den andra avdelningen omfattar
jord- och skogsbruket jämte vissa binäringar, och den tredje avdelningen
den större sjöfarten och havsfisket.
Vid olycksfall i arbetet utgår såsom ersättning till den skadade i regel
från och med 14:de veckan efter olycksfallet (under de första 13 veckorna
utgår ersättning vanligen från den obligatoriska sjukförsäkringen): dels
30
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. TYSKLAND.
läkarbehandling och läkemedel samt erforderliga mekaniska hjälpmedel
(kryckor, bråckband etc.), dels en ränta, som vid fullständig invaliditet
utgör Va av arbetsförtjänsten samt vid partiell invaliditet motsvarande
mindre del därav. Vid fullständig hjälplöshet kan räntan höjas till hela
arbetsförtjänsten. I stället för ränta jämte läkarvård kan lämnas fri vård
och behandling å sjukvårdsanstalt jämte understöd åt anhöriga.
Såsom ersättning vid dödsfall utbetalas dels begravningshjälp med i allmänhet
en femtondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock minst 50
mark, samt dels livräntor till efterlevande till belopp motsvarande sammanlagt
högst 60 procent av arbetsförtjänsten. Livräntan till änka ävensom till
varje barn under 15 år utgör 20 procent av arbetsförtjänsten, dock att
räntornas sammanlagda belopp ej får överstiga 60 procent av arbetsförtjänsten.
Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 1,800 mark, tages
vid bestämmande av ersättningens belopp hänsyn endast till en tredjedel
av det överskjutande beloppet.
Bärare av försäkringen äro i regel de s. k. yrkesföreningarna (»Berufsgenossenschaften»),
vilka äro på ömsesidighet vilande försäkringsföreningar
av arbetsgivare tillhörande en viss yrkesgren eller flera nära besläktade
yrken inom hela riket eller inom ett visst större område. Yrkesföreningarna,
vilkas medlemmar äro solidariskt ansvariga, äga självstyrelse, men stå
under viss statlig uppsikt, som utövas av riksförsäkringsämbetet eller i
vissa förbundsstater av landsförsäkringsämbetet samt av förvaltningsmvndigheterna.
För vissa byggnadsföretag m. m. finnas särskilda försäkringsanstalter
(Zweiganstalten), vilka emellertid äro anslutna till yrkesföreningar.
Riket, förbundsstat, kommun och dylik offentlig samfällighet
kunna själva vara bärare av försäkringen beträffande vissa för deras
räkning drivna företag såsom järnvägar, post, telegraf, byggnadsföretag etc.
Kostnaderna för försäkringen bäras helt och hållet av arbetsgivarne.
Medel till bestridande av kostnaderna erhållas i yrkesföreningarna i regel
på det sätt, att vad som erfordras till täckande av varje års utgifter,
inberäknat förvaltningskostnader, årligen utdebiteras på medlemmarne.
Dessutom skall under första tiden årligen uttaxeras bidrag till en reservfond.
I försäkringsanstalterna användes metoden med fasta premier.
Ersättningarna fastställas i första hand av försäkringens bärare (yrkesföreningarna
etc.). Klagan kan föras hos överförsäkringsämbetet och i
viktigare fall fullföljas till riksförsäkringsämbetet.
Slutligen äro enligt särskild lag av år 1911 vissa löntagare i enskild
tjänst, såsom tjänstemän, kontors- och handelsbiträden m. fl. försäkrade
för erhållande av pension. Kostnaderna för denna försäkring,
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ÖSTERRIKE.
31
vilken således i stor utsträckning även omfattar handeln, bestridas till
hälften vardera av arbetsgivarne och de försäkrade. Enligt denna försäkring
utgår ersättning även vid arbetsoförmåga och dödsfall till följd
av olycksfall.
I Österrike har obligatorisk försäkring införts genom lag av år
1887. Försäkringen har genom flera senare lagar undergått utvidgningar
och förändringar.
Försäkringen omfattar industriella och därmed jämförliga rörelser,
byggnadsverksamhet, sjöfart och havsfiske ävensom jord- och skogsbruk,
de sistnämnda rörelserna dock endast med avseende å den del av
driften, där motorer användas.
I ersättning till den skadade utgår från och med femte veckan efter
olycksfallet en ränta, som vid fullständig invaliditet utgör 60 procent av
arbetsförtjänsten samt vid partiell invaliditet motsvarande mindre del,
dock högst 50 procent av arbetsförtjänsten. Under de första fyra veckorna
utgår kontant sjukhjälp från den obligatoriska sjukförsäkringen, som även
lämnar fri läkarbehandling samt läkemedel och erforderliga mekaniska
hjälpmedel under en tid av minst 20 veckor. Enligt ett av regeringen
framlagt förslag skall emellertid i regel all ersättning under de 13 första
veckorna efter ett olycksfall utgå från sjukförsäkringen.
Vid dödsfall utbetalas som begravningshjälp högst 25 gulden samt
livräntor till efterlevande till belopp, motsvarande sammanlagt högst 50
procent av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till änka utgör
20 procent, till äkta barn 15 procent, om en av föräldrarna lever, och
20 procent, om bägge äro döda, samt till oäkta barn 10 procent av
arbetsförtjänsten.
Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 1,200 gulden,
medräknas vid ersättningens bestämmande ej det överskjutande beloppet.
Bärare av försäkringen äro på ömsesidighet vilande territoriella försäkringsanstalter.
I regel skall för varje kronland finnas en dylik anstalt.
För närvarande finnas sju sådana. Anstalterna äga självstyrelse. Arbetsgivare
och arbetare äga att välja vardera en tredjedel av anstalternas
styrelser, medan den återstående tredjedelen utses av inrikesministern.
Enligt det ovannämnda förslaget skola emellertid arbetsgivarne få utse
Va och arbetarne Vs av styrelsen.
Därjämte erkänner lagen dels anstalter upprättade för särskilda
rörelser och dels sammanslutningar av yrkesidkare (f. n. en för järnvägsdrift
och en för bergverk). I båda fallen erfordras inrikesministerns
godkännande.
Österrike.
32
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ITALIEN.
Italien.
Försäkringsanstalterna stå under uppsikt av högsta förvaltningsmyndigheten
inom området samt inrikesministern, som för ändamålet
biträdes av ett försäkringsråd, bestående av fackmän på lantbrukets,
industriens och försäkringsväsendets områden.
Kostnaderna för försäkringen bestridas till 90 procent av arbetsgivarne
och till 10 procent av de försäkrade. Enligt det nya förslaget skola
dock arbetsgivarne bära hela kostnaden. Premierna beräknas så, att de
enligt försäkringstekniska grunder täcka värdet av ersättningarna samt
övriga utgifter. Reservfond skall bildas.
Ersättningen fastställes i första hand av vederbörande försäkringsanstalt.
Över dess beslut kunna besvär anföras hos en skiljedomstol i
den ort, där anstalten har sitt säte.
Åven i Österrike finnes sedan år 1906 en lag om försäkring för löntagare
i enskild tjänst, motsvarande den tyska försäkringen av samma
slag. Härigenom omfattas även handeln i stor utsträckning av den
obligatoriska försäkringen.
För Italien är obligatorisk olycksfallsförsäkring införd genom lag
av år 1898, ändrad och omredigerad år 1904. Försäkringen omfattar
industrien och därmed jämförliga rörelser, byggnadsverksamhet, sjöfart
och fiske, ävensom jordbruk, den sistnämnda näringen dock endast med
avseende å den del av driften, där motorer användas; i fråga om sjöfarten
och en del andra yrken gäller försäkringsplikten allenast i de
fall, där mer än 5 arbetare sysselsättas.
Såsom ersättning vid olycksfall i arbete erhåller den skadade i allmänhet,
så länge sjukdomstillståndet varar, från och med dagen efter olycksfallet
sjukhjälp till belopp av 50 % av den genom olycksfallet föranledda
minskningen i arbetsförtjänsten. Den vid olycksfallet omedelbart erforderliga
läkarvården jämte medicin bekostas av arbetsgivaren. Vid varaktig
invaliditet utbetalas såsom ersättning ett kapital motsvarande, vid
fullständig invaliditet 6 gånger den årliga arbetsförtjänsten, dock minst
3,000 lire, samt vid partiell invaliditet 6 gånger den genom olycksfallet
föranledda minskningen i den årliga arbetsiörtjänsten, vilken beräknas till
minst 500 lire. Ersättningen vid invaliditet utbetalas eventuellt i form
av livränta.
Vid dödsfall utgör ersättningen ett kapital motsvarande 5 gånger
årsförtjänsten. Detta kapital fördelas mellan den avlidnes efterlevande
efter vissa grunder. Anka erhåller hela ersättningsbeloppet, om inga i
lagen angivna ersättningsberättigade anhöriga till den avlidne finnas,
eljest minst Vo, högst 3/''b av ersättningsbeloppet. Om ersättningsbe
-
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. FRANKRIKE. 33
rättigade saknas, tillfaller beloppet en fond för förebyggande av olycksfall
in. in.
Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 2,000 lire, medräknas
vid ersättnings bestämmande ej det överskjutande beloppet.
För sjöfarten gälla särskilda bestämmelser beträffande ersättningen,
med hänsyn därtill, att viss ersättning utgår även enligt handelslagen.
Försäkring skall beträffande arbetare, som sysselsättas för statens
eller kommuns räkning, och för vilka ersättning ej beredes enligt annan
lag, äga rum i den under statens uppsikt stående nationalkassan för
försäkring mot olycksfall. Denna anstalt är jämväl skyldig att åt enskild
arbetsgivare meddela försäkring. Sådan arbetsgivare kan dock även taga
försäkringen i godkänt privat försäkringsbolag. Regeringen kan beträffande
bestämt yrke föreskriva bildandet av yrkesförening, vilket stadgande
hittills kommit till användning endast i fråga om svavelindustrien på
Sicilien. Arbetsgivare kunna under vissa villkor angående garanti m. m.
befrias från försäkringsskyldighet genom att bilda erkända kassor eller
ömsesidiga sammanslutningar. Omkostnaderna vila helt och hållet på
arbetsgivarne.
I Frankrike äro enligt lag av år 1898 med däri sedermera gjorda
ändringar arbetsgivarne i vissa yrken ålagda ersättning splikt vid olycksfall
i arbete. Lagen omfattar industrien, byggnadsverksamheten, handeln,
skogsbruket och jordbruket, sistnämnda rörelse dock endast med avseende
å den del av driften, där motor användes. För sjöfarten och
fisket är enligt lag av år 1905 obligatorisk försäkring stadgad.
Vid olycksfall i arbete utgår i ersättning till den skadade, förutom
ersättning för läkarvård och läkemedel, en daglig ersättning från femte
dagen efter olycksfallet motsvarande 50 procent av arbetsförtjänsten.
Varar sjukdomen mer än 10 dagar, utgår ersättning dock redan från
första dagen. Vid invaliditet utgår en livränta, som vid helinvaliditet
utgör 66 Va procent av årliga arbetsförtjänsten samt vid partiell invaliditet
50 procent av den genom olycksfallet förlorade arbetsförtjänsten.
Vid dödsfall lämnas begravningshjälp till belopp icke överstigande
100 francs samt livränta till efterlevande till ett belopp av sammanlagt
högst 60 procent av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till
änka utgör 20 procent av arbetsförtjänsten och livränta till barn 15 procent
för ett barn, 25 procent för två barn, 35 procent för tre barn, 40
procent för fyra eller flera barn. Fader- och moderlöst barn erhåller
20 procent av arbetsförtjänsten.
ÅlderdomsförsäliringsJcommittén. V. 5
Frankrike.
34
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ENGLAND.
England.
Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 2,400 francs,
medräknas vid bestämmande av livräntor endast V* av det överskjutande
beloppet.
Med avseende å sjö fartsförsäkringen gälla i väsentlig mån avvikande
ersättningsgrunder- Samtliga ersättningsbelopp äro bär fixerade, men
olika för sjöfolk av olika grader. Vid partiell invaliditet beräknas icke
livränta efter graden av invaliditeten utan utgår med ett för alla invaliditetsfall
lika medelbelopp (65 % av belinvaliditetsräntan.)
Enligt 1898 års lag kan arbetsgivaren överflytta sin ersättningsskyldighet
på enskild godkänd försäkringsanstalt. Försäkring kan även
äga rum hos nationalkassan för olycksfallsförsäkring.
Försäkringen för sjöfarten äger rum i nationalkassan för försäkring
av franska sjömän.
Alla kostnader bäras enligt 1898 års lag av arbetsgivarne. I fråga
om sjöfartsförsäkringen åter bestridas kostnaderna genom i lagen bestämda
bidrag av dels arbetsgivarne och dels de försäkrade. Uppkommande
brist täckes tillsvidare genom förskott av staten.
Enligt 1898 års lag gäller, att om arbetsgivaren eller privat försäkringsanstalt
är insolvent, skall ersättning utgå ur en särskild garantifond.
Till denna fond ingår viss andel av en näringsskatt, som är
pålagd de arbetsgivare, vilka lyda under lagen. Nämnda fond utbetalar
ersättningen och har i gengäld rätt till gottgörelse av den ersättningsskyldige.
I England gäller enligt lag av 1897, ändrad och utvidgad senast
år 1906, ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbete beträffande så gott
som alla arbetsgivare. Lagen är sålunda även tillämplig å husliga tjänare
samt å sjöfolk och besättning å fiskefartyg. Däremot gäller lagen ej
för hemarbetare. Å annat arbete än kroppsarbete har lagen tillämpning
endast om den årliga arbetsförtjänsten ej överstiger 250 pund. Ej heller
gäller lagen tillfällig sysselsättning utom arbetsgivarens yrke eller rörelse.
Med olycksfall likställas vissa yrkessjukdomar, såsom kvicksilver-,
bly-, fosfor- och arsenikförgiftning.
Vid olycksfall, som medför fullständig eller partiell arbetsoförmåga
under minst en vecka, utgår såsom ersättning till den skadade en veckoersättning
av högst 50 % av medelveckoavlöningen under senaste året,
dock icke mer än ett pund i veckan. Ingen ersättning utgår dock för
första veckan efter olycksfallet, om oförmågan till arbete varat kortare
tid än två veckor. På arbetsgivarens begäran kan efter sex månader
GILLANDE LAGSTIFTNING. NOKGE.
35
veckoersättningen utbytas mot ett kapital tillräckligt att i postsparbanken
inköpa eu livränta, motsvarande 75 procent av veckoersättningen.
Såsom ersättning vid dödsfall utbetalas till efterlevande anhöriga, dock
endast om de varit helt och hållet beroende av den avlidnes arbetsförtjänst,
ett kapitalbelopp motsvarande den avlidnes arbetsförtjänst under de tre
senaste åren, dock lägst 150 och högst 300 pund. Efterlevande, som
varit delvis beroende av den avlidnes arbetsförtjänst, kunna erhålla ett
mindre belopp. Finnas inga ersättningsberättigade anhöriga, lämnas ersättning
för läkarbehandling och begravningskostnader, dock högst 10 pund.
Genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren kan
annan anordning för skadeersättning eller ock försäkring få träda
i stället för arbetsgivarens ersättningsskyldighet enligt lagen. Förutsättning
härför är, att vederbörande myndighet (Register of Friendly
Societies) finner den föreslagna anordningen icke vara ogynnsammare
för arbetarne och deras anhöriga än bestämmelserna i lagen, samt att
majoriteten av arbetarne godkänner anordningen.
Ersättning fastställes i första hand genom överenskommelse mellan
parterna. I händelse sådan ej kan träffas, hänskjutes saken till ett skiljemannaförfarande,
eller om parterna ej vilja ena sig om ett sådant, till
domaren i grevskapsdomstolen. Denne kan i vissa fall utse en skiljedomare
att i sitt ställe avgöra saken. I vissa fall kan besvär anföras
hos en överdomstol eller hos överhusets lorddomstol.
I Kor ge har enligt lag av år 1894, ändrad och utvidgad senast år
1915, obligatorisk försäkring stadgats beträffande industrien och därmed
jämförlig verksamhet, byggnadsverksamhet och skogsavverkning.
Därjämte äro hantverk, jordbruk och annan verksamhet, som drives
fabriksmässigt eller med mekanisk kraft eller ångpannor, inbegripna i
försäkringen. Genom en lag av år 1911 bär den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
utsträckts även till sjöfarten.
Såsom ersättning vid olycksfall i arbetet erhåller den skadade från
den tionde dagen efter olycksfallet dels läkarvård och läkemedel och
dels en pennnigersättning, som vid fullständig invaliditet utgör 60 procent
av arbetsförtjänsten, dock minst 50 öre per söckendag eller 150 kr.
om året. Vid partiell invaliditet utgör ersättningen motsvarande mindre
del av arbetsförtjänsten. I stället för ovannämnda ersättningar kan
lämnas fri vård å sjukhus, dock att i sådant fall anhöriga skola erhålla
understöd. År den skadade icke medlem av sjukkassa eller annorledes
tillförsäkrad fri läkarhjälp och medicin samt sjukpenningar för de första
tio dagarna, skola dessa förmåner bekostas av riksförsäkringsaustalten.
Norge.
36
gällande lagstiftning, danmakk.
Danmark.
Vid sjöfartsförsäkringen utgår ej ersättning för övergående skada.
Såsom ersättning vid dödsfall utbetalas begravningshjälp med 50
kronor (vid sjöfartsförsäkringen ända till 100 kronor) samt livräntor till
efterlevande till belopp av sammanlagt högst 50 procent av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Livräntan till änka utgör 20 procent av arbetsförtjänsten;
livräntan till varje barn 15 procent av arbetsförtjänsten om
en av föräldrarna lever, 20 procent om bägge äro döda samt 30 procent
om bägge föräldrarna hava avlidit genom olycksfall i arbete.
Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 1,200 kronor,
tages vid bestämmande av ersättningen ej hänsyn till det överskjutande
beloppet.
Försäkringen äger rum i en av staten för ändamålet upprättad och
garanterad anstalt, riksförsäkringsanstalten. Kostnaden för denna anstalt
bestrides av statsmedel.
Försäkringspremierna, som helt och hållet betalas av arbetsgivarne,
beräknas så, att de enligt försäkringstekniska grunder täcka samtliga
beräknade ersättningar.
Ersättningen fastställes av riksförsäkringsanstalten, vars beslut kan
överklagas hos den s. k. appellkommissionen, vilkens utslag i regel äro
slutgiltiga.
Genom särskild lag av 1908 med däri sedermera vidtagna ändringar
äro fiskare och fångstmän samt personer, som sysselsättas i fraktfart
med mindre fartyg, obligatoriskt försäkrade mot olycksfall. Försäkringen
handhaves av en särskild avdelning inom riksförsäkringsanstalten. Ersättning
utgår icke vid övergående skada, utan endast vid invaliditet uppgående
till minst 20 procent, samt vid dödsfall; och utgöres ersättningen
av ett mindre kapitalbelopp. Premien erlägges av den försäkrade, och
lämnar staten dessutom visst bidrag.
Enligt lag år 1898 med däri vidtagna ändringar äro i Danmark arbetsgivarne
i vissa yrken ålagda er sättning splikt vid olycksfall i arbetet. Lagen
omfattar industrien och därmed jämförlig verksamhet.
Obligatorisk försäkring har genom lag av år 1905 införts för sjöfarten
samt genom lag av år 1908 för jordbruket, skogs- och trädgårdsskötseln,
under förutsättning att egendomen är taxerad till mer än 6,000 kronor,
ävensom för vissa binäringar till dessa verksamheter.
Vid olycksfall, som under mer än 13 veckor medför väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan (sjukdom), utgår i ersättning till den skadade
från utgången av 13:de veckan (under högst ett år) »dagpenning» till
belopp av:
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. DANMARK.
37
för industrien: 60 % av hans dagliga arbetsförtjänst, dock minst 1
krona och högst 2 kronor;
för sjöfarten: 2 kronor för befäl och 1 krona 50 öre för manskap;
för jordbruket: i regel 1 krona 20 öre.
Vid fullständig invaliditet erhåller den skadade ett kapitalbelopp,
som skall utgöra:
för industrien: sex gånger årslönen, dock minst 1,800 och högat
4,800 kronor;
för sjöfarten: likaledes sex gånger årslönen, dock minst 1,800 och
högst 4,200 kronor;
för jordbruket: 3,600 kronor.
Vid partiell invaliditet minskas kapitalersättningen i förhållande till graden
av invaliditet.
Vid dödsfall i följd av olycksfallet tillkommer den avlidnes efterlevande
ett kapitalbelopp av:
för industrien: fyra gånger den avlidnes årslön, minst 1,200 högst
3,200 kronor jämte begravningshjälp av 50 kronor;
för sjöfarten: fyra gånger årslönen, minst 1,200 högst 2,800 kronor;
för jordbruket: 2,500 kronor, eller om ersättningsberättigade efterlevande
ej finnas, allenast begravningshjälp med 50 kronor.
Ersättningen tillkommer i första hand änka och, om ej sådan finnes,
barn, som den avlidne försörjt. Finnas ej sådana anhöriga, kan ersättningen
eller del därav efter bestämmande av arbetarförsäkringsrådet tilldelas
andra anhöriga, som av den avlidne försörjts eller vilkas försörjning
ålegat honom.
I fråga om industrien är arbetsgivaren berättigad att befria sig
från ersättningsplikten genom försäkring i ömsesidigt arbetsgivarbolag
eller aktiebolag, som godkänts av inrikesministern. Vid jordbruket och
sjöfarten är arbetsgivaren pliktig taga sådan försäkring. Stat och kommun
kunna fritagas från försäkring.
Ersättning fastställes av arbetarförsäkringsrådet även i de fall där
försäkring tagits, utom i fråga om »dagpenningar», då parterna själva
hava att överenskomma och rådet avgör endast i fall av tvist. Vidare
har rådet inom vissa gränser att avgöra i vilken form ersättningen vid
invaliditet och dödsfall skall utgå. Regeln är, att en skadad, som fyllt
30 men icke 55 år, är berättigad att efter eget val utfå ersättningen
i form av kapitalbelopp eller som livränta. I andra fall är rådet berättigat
inköpa livränta eller förordna om annat lämpligt sätt för ersättningens
utgående. Det av arbetareförsäkringsrådet bestämda ersättningsbeloppet
skall av arbetsgivaren eller vederbörande försäkringsanstalt in
-
38
GILLANDE LAGSTIFTNING. DANMARK.
Danmark.
Förslag 1915.
betalas till rådet, som ombesörjer utbetalning av kapital eller inköper
livränta.
Arbetarförsäkringsrådet är en av staten upprättad myndighet. Dess
beslut kunna i vissa fall överklagas hos inrikesministern.
Olycksfallsförsäkring för fiskare är ordnad genom lag år 1900.
Försäkringen, som är frivillig, äger rum i en av inrikesministern erkänd
olycksfallsförsäkringsförening för danska fiskare. Avgiften för försäkringär
fixerad till 5 kronor, och tillskjuter statskassan möjligen felande belopp
för ersättningarnes täckande. Ersättningegrunderna äro i huvudsak
desamma som enligt 1898 års lag, dock att ersättningsbeloppen äro
fixerade (såsom vid jordbruksförsäkringen). Genom lag år 1906 har
nyssnämnda lag utvidgats att omfatta även sjöfart med mindre farkoster,
pråmfart, bogsering etc.
I början av 1915 har för danska riksdagen framlagts ett förslag till
lag om försäkring mot följderna av olycksfall. Detta förslag åsyftar
huvudsakligen, förutom att utvidga området för lagstiftningen, dels att
förena de gällande olycksfallslagarne till en enda lag och utjämna vissa
skiljaktigheter i dessa lagar, och dels att införa försäkringsskyldighet på
de områden, där för närvarande ersättningsplikt är föreskriven.
I fråga om samtliga de områden, som omfattas av den nuvarande
lagstiftningen, skulle försäkringsplikten enligt förslaget utsträckas till
alla arbetsgivare, dock med några i lagen angivna, icke särdeles betydande
undantag. I fråga om jordbruket föreslås borttagande av gränsen
beträffande egendomens taxeringsvärde. Åven handel, hantverk och
husliga sysslor skulle ingå under försäkringen, vilken alltså skulle omfatta
jämväl kontors- och butikspersonal, tjänare m. m. Undantagna
äro endast förmän och kontorspersonal o. d. med mer än 3,000 kronors
lön samt personer, som äro antagna till arbete av tillfällig och kortvarig
beskaffenhet. Därjämte undantagas arbetsgivares hustru ävensom barn
under 10 år. Beträffande den mindre sjöfarten och fisket, undantagas
från försäkringsplikten ägare och innehavare av faryg under 4 registerton.
Ersättningsgrunderna äro i förslaget väsentligen desamma som
enligt 1898 års lag, dock med vissa höjningar. Sålunda växlar, allt
efter arbetsförtjänsten, sjukpenningen (i regel Va av daglönen) mellan 1
krona och 2 kronor 50 öre, ersättningen vid helinvaliditet mellan 3,600
och 6,000 kronor, samt dödsfallsersättningen mellan 2,400 och 4,000 kronor.
I fråga om försäkringspliktens fullgörande hava bestämmelserna i
lagarna 1905 och 1908 tjänat som förebild. Stat och kommun äro befriade
från försäkringsplikt. Enskilda arbetsgivare äro skyldiga försäkra
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. HOLLAND.
39
i erkänt ömsesidigt bolag eller aktiebolag. Dock föreskrivas i ett par
fall s. k. »försäkringsförbund», nämligen för redare för fartyg, införda i
fartygsregistret, samt för ägare eller innehavare av mindre fartyg.
Arbetarförsäkringsrådet har enligt förslaget väsentligen enahanda
sammansättning och uppgifter som enligt gällande lag.
I Holland är obligatorisk försäkring gällande genom lag av år 1901
med däri sedermera gjorda tillägg och ändringar. Försäkringen omfattar
väsentligen industrien och därmed jämförlig verksamhet, byggnadsverksamheten,
inrikes sjöfarten samt insjöfisket.
Ersättningen till den skadade utgöres av fri läkarvård och läkemedel
eller kontant ersättning härför samt vid olycksfall, som medföra oförmåga
till arbete under mer än två dagar efter olycksfalls dagen, dessutom av
kontant daglig sjukhjälp från dagen efter olycksfallet intill 43:dje dagen
därefter, sön- och helgdagar ej inräknade, till belopp av 70 procent av
den försäkrades dagslön. Om arbetsoförmågan helt eller delvis fortfar
efter denna tid, erhålles en livränta, uppgående vid helinvaliditet till 70
procent av den försäkrades årliga arbetsförtjänst samt vid partiell
invaliditet till motsvarande mindre del därav.
Vid dödsfall erhålles begravningshjälp med belopp motsvarande 30
gånger den försäkrades dagspenning, samt livräntor till efterlevande till
belopp av sammanlagt högst 60 procent av den försäkrades årliga
arbetsförtjänst. Livräntan till änka utgör 30 procent av arbetsförtjänsten
och livräntan till varje minderårigt barn 15 procent, om en av
föräldrame, men 20 procent om bägge äro döda.
Om den skadades arbetsförtjänst överstiger 4 gulden för dag, medräknas
vid ersättningens bestämmande ej det överskjutande beloppet.
Försäkringen skall som regel äga rum i en av staten upprättad
anstalt, riksförsäkringsbanken. Anstaltens förvaltningskostnader bestridas
delvis av statsmedel. Arbetsgivare kan emellertid, därest han
ställer säkerhet för uppfyllande av sina förpliktelser enligt lagen, på
ansökan hos regeringen erhålla tillstånd att själv stå olycksfallsrisken,
eller kan han överlåta denna risk på ett aktiebolag eller en juridisk
personlighet ägande förening, härunder inbegripet även försäkrings föreningar
med ömsesidigt ansvar. Staten, provins eller kommun med
minst 20,000 invånare äro icke skyldiga att ställa säkerhet. Arbetsgivare
liksom aktiebolag eller förening, som på detta sätt erhållit tillstånd
att övertaga den genom lagen föreskrivna ersättningsplikten, äro
skyldiga till riksförsäkringsbanken inbetala på dem belöpande andelar av
riksförsäkringsbankens förvaltningskostnader.
Holland.
40
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. BELGIEN.
Belgien.
All ersättning fastställes av riksförsäkringsbanken, även beträffande
sådana skadade, som icke äro försäkrade i banken. Beträffande
skadade, som icke äro försäkrade i banken, har denna sedermera
rätt att av arbetsgivaren eller vederbörande försäkringsanstalt återfå beloppet
av tillerkänd ersättning. Riksförsäkringsbankens beslut i ersättningsfrågor
m. m. kunna överklagas hos särskilda besvärsråd, i vilka
både arbetsgivare och arbetare hava säte, samt därifrån hos ett centralbesvärsråd.
I Belgien är enligt lag av år 1903 ersättningsskyldighet stadgad för
arbetsgivare inom industrien samt inom jordbruket och handeln, i de båda
sistnämnda fallen dock endast i fråga om rörelser, som sysselsätta minst 3
arbetare. Därjämte avser lagen även vissa andra rörelser och företag,
i vilka minst 5 arbetare sysselsättas.
Den skadade erhåller ersättning för läkarvård och läkemedel under
högst sex månader samt, om sjukdomstillståndet varat mer än en vecka,
daglig sjukpenning, från och med dagen efter olycksfallet, till belopp av
50 % av skillnaden mellan den skadades arbetsförtjänst före olycksfallet
och hans arbetsförtjänst efteråt. Om varaktig invaliditet inträder, förvandlas
understödet till en livränta, bestämd efter samma grunder som
sjukersättningen.
Vid dödsfall lämnas begravningshjälp med 75 francs. Därjämte fördelas
ett kapital, motsvarande värdet av en efter den skadades ålder vid
dödstillfället beräknad livränta av 30 % av hans årsarbetsförtjänst, efter
vissa grunder mellan den avlidnes efterlevande. I regel skall kapitalet
förvandlas till livränta.
Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 2,400 francs,
medräknas vid ersättnings bestämmande ej det överskjutande beloppet.
Arbetsgivaren kan befria sig från ersättningsskyldighet genom försäkring
i eu statsanstalt, godkänt privat försäkringsbolag med fasta
premier eller i någon av arbetsgivare för ändamålet bildad ömsesidig
olycksfalls försäkringskassa. Vid olycksfall, som medfört rätt till livränta,
är arbetsgivare, som ej försäkrat eller ställt säkerhet för ersättningen,
pliktig inköpa livräntan i allmänna spar- och ålderdomsräntekassan
eller annan för ränteförsäkring godkänd anstalt. Skulle arbetsgivaren
ej vara i stånd att fullgöra sina förpliktelser enligt lagen, utgår
förfallen ersättning från en garantifond, till vilken enskilda arbetsgivare
äro skyldiga lämna erforderliga bidrag, därest de ej försäkrat sig på
föreskrivet sätt eller ställt säkerhet för eventuellt utgående ersättning.
GILLANDE LAGSTIFTNING. SCHWEIZ.
41
Ersättning fastställes i första hand genom överenskommelse mellan
den ersättningsberättigade och arbetsgivaren eller vederbörande försäkringsanstalt.
Vid tvist avgör fredsdomaren inom det distrikt, där olycksfallet
ägt rum. I fråga om ersättning från de ömsesidiga försäkringsanstalterna
är emellertid även ett skiljedomsförfarande tillåtet.
I Belgien gäller därjämte obligatorisk försäkring för sjöfarten enligt
förordning av år 1844, ändrad år 1885. Ersättningsbeloppen äro fixerade,
men olika för sjöfolk av olika grader. Försäkringen äger rum i
en särskild av staten anordnad kassa i Antwerpen. Kostnaderna bestridas
genom bidrag av arbetsgivarne och de försäkrade.
Obligatorisk olycksfallsförsäkring infördes i Schweiz genom lag av år
1911 i stället för den direkta ersättningsskyldighet, som gällde enligt
tidigare lag.
Försäkringen omfattar huvudsakligen industrien och därmed jämförliga
rörelser.
Förutom olycksfall i arbetet omfattar den obligatoriska försäkringen
även olycksfall utom arbetet. Vissa yrkessjukdomar enligt en av förbundsrådet
uppgjord förteckning likställas med olycksfall i arbete.
Såsom ersättning till den skadade utgår från tiden för olycksfallet fri
läkarbehandling, läkemedel och andra till skadans helande tjänliga medel
och föremål, ävensom ersättning för nödiga resekostnader m. m. Från
och med tredje dagen efter olycksfallsdagen utgår under tiden för sjukdomen
en sjukpenning, motsvarande 80 procent av den förlorade arbetsförtjänsten,
vilken dock ej får beräknas högre än 14 francs per dag.
Vid invaliditet utgår en livränta, som vid fullständig invaliditet uppgår
till 70 procent av den skadades årliga arbetsförtjänst samt vid partiell
invaliditet till motsvarande mindre del därav. Om den skadade är så hjälplös,
att han behöver särskild vård och uppassning, kan räntan höjas till
hela arbetsförtjänsten. Under vissa villkor kan mot minskning i ersättningen
lämnas vård å sjukanstalt.
Såsom ersättning vid dödsfall utbetalas begravningshjälp med högst
40 francs och livräntor till efterlevande med sammanlagt högst 60
procent av den försäkrades årliga arbetsförtjänst. Livräntan till änka
utgör 30 procent av arbetsförtjänsten och livränta till varje barn 15
procent (25 procent om bägge föräldrarna äro döda).
Om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 4,000 francs,
tages vid ersättnings bestämmande ej hänsyn till det överskjutande beloppet.
Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 6
Schweiz.
42
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ÖVRIGA LÄNDER I EUROPA.
Övriga
länder i
Europa.
Försäkringen äger rum i den genom förbundsstatens försorg upprättade
schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten i Luzern, grundad på
ömsesidighet. Denna anstalt står under regeringens uppsikt, men har
i övrigt självstyrelse. Staten betalar hälften av anstaltens förvaltningskostnader
samt tillskjuter förlagskapital och reservfond.
Kostnaden för försäkring mot olycksfall i arbetet faller på arbetsgivaren,
under det att kostnaden för försäkring mot olycksfall utom arbetet
drabbar till s/4 den försäkrade och till V* staten. Arbetsgivaren
är emellertid pliktig förskjuta den försäkrades andel i premien. Vid
bestämmandet av premier i anstalten tillämpas kapitaltäckningssystemet.
Ersättningen fastställes i första hand av försäkringsanstalten. Vid
tvist hänskjutes saken till en i varje kanton befintlig domstol. Över dess
beslut kunna besvär anföras hos eu högsta försäkringsdomstol i Luzern.
Frivillig försäkring i ovannämnda anstalt är medgiven för en var i
Schweiz bosatt, icke tvångsförsäkrad person, som uppnått 14 års ålder.
Staten bidrager med 1/e av premien för sådan försäkrad, vars årsinkomst
icke överstiger 3,000 francs. Dessutom kan frivillig försäkring av tredje
man äga rum i anstalten i ändamål att möjliggöra för arbetsgivare att
frigöra sig från den ansvarighet, som till följd av vållande kan åligga
honom enligt allmän lag.
Beträffande övriga länder i Europa torde i korthet få nämnas följande.
1 Finland gäller enligt lag av år 1895 obligatorisk olycksfallsförsäkring,
huvudsakligen för industrien. Försäkringsplikten skall med avseende
å livräntor fullgöras i statsanstalt (ännu ej inrättad) eller enskild
försäkringsanstalt. I ersättning till den skadade utgives från sjunde
dagen efter olycksfallet högst 60 procent av arbetsförtjänsten. Vid
dödsfall erhålla efterlevande livräntor å sammanlagt högst 40 procent
av arbetsförtjänsten. Genom lag av år 1902 utsträcktes försäkringsplikten
till sjöfolk. Denna försäkring sker obligatoriskt i en ömsesidig
försäkringsanstalt.
Enligt lag av år 1902 gäller i Luxemburg obligatorisk försäkring,
vilken i allt väsentligt är bildad efter den tyska, dock att försäkringen
äger rum i en enda yrkesförening.
Även Ryssland har genom lag av 1903, ändrad och utvidgad år
1912, ordnat sin olycksfallsförsäkring efter mönstret av den tyska [obligatorisk
försäkring). Försäkringen omfattar dock endast den större industrien
och inrikes sjöfarten i europeiska Ryssland och Kaukasus. Ersättningsbeloppen
äro ungefärligen desamma som enligt den tyska lagen,
GILLANDE LAGSTIFTNING. AMERIKAS FÖRENTA STATER. 43
dock att livräntorna vid dödsfall sammanlagt kunna få uppgå till 2A
av arbetsförtjänsten. Försäkringen äger rum i ömsesidiga arbetsgivarföreningar
med självstyrelse men under statlig uppsikt (omkring 12
sådana).
Jämväl i Ungern är genom en lag av år 1907 olycksfallsförsäkringen
ordnad i huvudsak som den tyska (obligatorisk försäkring). Lagens omfattning
är densamma som den tyska industriarbetarförsäkringens. Ersättningen
till den skadade utgår dock redan från elfte veckan efter
olycksfallet, och högsta livräntan vid invaliditet utgör 60 procent av
arbetsförtjänsten. Försäkringen äger på arbetsgivarens bekostnad rum
i två landskassor för arbetares sjuk- och olycksfallsförsäkring, vilka
såsom underordnade organ hava kretskassor. Förvaltningskostnaderna
bestridas av statsmedel. Enligt lagar av åren 1900 och 1902 skola
lantarbetare, sysselsatta vid maskiner, försäkras i en landshjälpkassa,
där ersättningen utgår med vissa fixerade belopp.
I Rumänien är obligatorisk olycksfallsförsäkring genom lag av år
1912 ordnad efter mönster av den tyska försäkringen. Försäkringen,
som omfattar industrien, byggnadsverksamheten, sjöfarten och jordbruk
med motorer äger rum i en allmän yrkesförening, varjämte för statens
försäkring finnas särskilda organ.
I Spanien är lagen av år 1900 i väsentliga delar bildad efter
mönstret av den franska ersättningslagen (alltså ersättningsskyldighet) och
omfattar huvudsakligen industrien, sjöfarten samt jord- och skogsbruk, sistnämnda
rörelse dock endast med avseende å den del av driften där
motorer användas. Ersättningen utgöres, förutom av läkarhjälp och läkemedel,
vid övergående skada av halva dagslönen. Vid invaliditet och
vid dödsfall lämnas ett kapital motsvarande högst två års lön, varjämte
vid dödsfall utgår begravningshjälp med högst 100 pesetas.
Arbetsgivarne kunna befria sig från sin ersättningsskyldighet genom
försäkring i enskild godkänd försäkringsanstalt.
Enligt lag av år 1913 är olycksfallslagstiftningen även i Portugal
ordnad i allt väsentligt som i Frankrike, alltså grundad på arbetsgivarnes
ersättningsskyldighet. I
I Amerikas Förenta Stater har den sociala olycksfallsförsäkringen
först under de senaste åren vunnit fast mark. Allt fortfarande torde densamma
få anses stå på en jämförelsevis outvecklad ståndpunkt. Någon
gemensam ramlagstiftning finnes icke. Inom de särskilda staterna har
man gång efter annan sökt införa lagar med försäkringstvång efter
tyskt mönster, men dessa försök hava ofta misslyckats, då dylika lagar
Amerikas
Förenta
Stater.
44
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. AMERIKAS FÖRENTA STATER.
i allmänhet ansetts strida mot statsförfattningens grundprinciper. Åven
om en dylik lag utfärdats, har den i regel ej kunnat tillämpas, då domstolarne
hava befogenhet att pröva varje lag efter dess författningsenlighet
samt på grund härav nästan alltid betraktat lagar med försäkringstvång
som ogiltiga. Samma grundsatser hava i en del stater tillämpats
även beträffande lagar med ersättningsplikt oberoende av vållande från
arbetsgivarens sida.
Emellertid har man numera enligt uppgifter av år 1914 lyckats att i
ett par stater, Ohio och Washington, införa obligatorisk försäkring, vilken
äger rum i en statanstalt; i Ohio är även försäkring på annat sätt medgiven.
I sex stater finnes frivillig försäkring. Försäkringen är i ett par
av dessa stater frivillig på det sätt, att arbetsgivaren kan anmäla, att
han ej vill försäkra; i annat fall presumeras, att han godkänt försäkringslagen,
och är han då skyldig foga sig efter dess föreskrifter. Försäkringen
är ordnad på olika sätt, i statsanstalt, ömsesidig anstalt eller
erkänt privatbolag. I 3 stater föreligger direkt ersättningsskyldighet för
arbetsgivaren. Slutligen finnes i 11 stater endast fakultativ ersättningsskyldighet,
d. v. s. att det är beroende på arbetsgivaren, om han vill
låta ersättningslagen hava tillämpning i avseende å sin rörelse. Dock
är det i flertalet fall så, att han presumeras hava godkänt ersättningslagen,
om han ej skriftligen förklarar sig icke vilja det. Slutligen kan
anmärkas, att beträffande järnvägar mellan de olika staterna gäller en
gemensam ersättningslag.
Beträffande lagarnes giltighetsområde är detta i hög grad växlande.
Under det att en del lagar omfatta allt slags arbete, undantagas i andra
lagar jordbruksarbete och husliga göromål, i andra åter inskränkes omfattningen
till mera »farliga» yrken eller sådana, som sysselsätta ett visst
minimiantal av arbetare.
För att ersättning skall utgå, göres i flertalet lagar som villkor, att
oförmågan till arbete skall hava varat mer än två veckor.
I fråga om ersättningsbeloppen ansluta sig lagarne i ett flertal stater
rätt nära till det engelska systemet. Vid fullständig oförmåga till arbete
utgår i de flesta staterna som årlig ersättning 50—66 % av avlöningen,
dock i regel med vissa maximi- och minimibelopp, och vid partiell oförmåga
till arbete motsvarande del av minskningen i avlöningsbelopp. Ofta
skall dock livräntan ej utgå för livstiden, utan endast för begränsad
tid, t. ex. under 8 eller 10 år. Läkarvård lämnas i allmänhet. Vid
dödsfall utgives i flera stater dels en ganska rikligt tilltagen begravningshjälp,
vilken kan uppgå ända till 150 dollars, dels ersättning till efterlevande,
antingen i form av livränta eller med ett kapital motsvarande
GÄLLANDE LAGSTIFTNING. ÖVEKSIKT.
45
en multipel av den avlidnes årslön, ofta med viss maximigräns för
ersättningsbeloppet t. ex. 5,000 dollars.
Ett par lagar hava emellertid fixa ersättningsbelopp, beroende på
familjens storlek, av 20—50 dollars för månad till den skadade vid
fullständig oförmåga till arbete och motsvarande lägre belopp vid partiell
oförmåga till arbete. Till efterlevande utgå enligt dessa lagar jämväl
fixa ersättningsbelopp.
Till vägledning torde här böra meddelas följande tabell rörande
den europeiska olycksfallslagstiftningens ställning till de båda viktiga
frågorna om försäkringens omfattning, d. v. s. om de slag av verksamhet,
som av lagstiftningen omfattas, samt om försäkringens form, d. v. s.
huruvida lagstiftningen grundas på försäkrings- eller ersättningsplikt.
Försäkringsplikt.
Tyskland: Österrike: |
industri, |
jordbruk, |
sjöfart, |
handel, |
industri, |
jordbruk (m), |
sjöfart, |
handel, |
|
Ungern: |
industri, |
jordbruk (m), |
— |
— |
Italien: |
industri, |
jordbruk (m), |
sjöfart, |
— |
Frankrike: |
— |
— |
sjöfart, |
— |
Norge: |
industri, |
jordbruk (m) |
sjöfart, |
— |
Danmark:0) |
— |
jordbruk, |
sjöfart, |
— |
Holland: |
industri, |
— |
— |
— |
Belgien:0) |
— |
— |
sjöfart, |
— |
Schweiz: |
industri, |
— |
— |
— |
Luxemburg: |
industri, |
jordbruk, |
— |
— |
Ryssland: |
industri, |
— |
— |
|
Finland: |
industri, |
— |
sjöfart, |
— |
Rumänien: |
industri, jordbruk (m), Ersättningsplikt. |
sjöfart, |
||
Frankrike: |
industri, |
jordbruk (m), |
handel, |
|
England: |
industri, |
jordbruk, |
sjöfart, |
handel, |
Danmark: |
industri, |
— |
— |
— |
Belgien: |
industri, |
jordbruk, |
— |
handel, |
Spanien: |
industri, |
jordbruk (m), sjöfart, |
— |
|
Portugal: |
industri, |
jordbruk (m), |
sjöfart, |
— |
Sverige: |
industri, |
— |
— |
— |
*) Ersättningsplikt för : |
industri eller jordbruk (se nedan). |
Översikt.
46 ALLMÄN MOTIVERING. ALLM. GRUNDER. FÖRSÄKRINGS- ELLER ERSÄTTNINGSPLIKT.
Allmänna
grunder.
Försäkrings
éller
ersättning
s;plikt.
Till industrien räknas i allmänhet även byggnadsverksamhet, järnvägsdrift,
större hantverk, inrikes sjöfart m. m. Till jordbruket räknas
oftast även skogsbruk samt till sjöfarten det större fisket (havsfisket). Där
efter »jordbruk» i tabellen införts beteckningen (m), omfattas jordbruket
av försäkringen allenast i den mån motordrift förekommer. I England
omfattar lagstiftningen hela hantverket ävensom tjänare. Det nya danska
förslaget avser även hantverket och tjänarne.
Allmän motivering.
Såsom kommittén redan i det föregående framhållit, vilar den utländska
olycksfallslagstiftningen på vissa för alla lagar på området
gemensamma förutsättningar, vilka numera kunna anses allmängiltiga,
nämligen dels att lagstiftningen väsentligen avser ersättning för olycksfall
i arbete och omfattar lönarbetare inom flera eller färre slag av verksamheter,
dels att arbetsgivarne bära kostnaden för ersättningarna,
dels att ersättningarnas belopp i varje fall bestämmas efter den skadades
arbetsförtjänst, och att vid dödsfall ersättning även utgår till efterlevande.
Ehuru sålunda genom dessa gemensamma grunddrag de allmänna
konturerna av den moderna olycksfallslagstiftningen kunna anses givna,
återstår dock ännu en mängd frågor av största betydelse, angående vilkas
lösning skiljaktiga meningar gjort sig gällande.
De viktigaste av dessa frågor äro utan tvivel dels frågan om försäkringens
omfattning och dels frågan, huruvida lagstiftningen bör
grundas på principen om arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet
eller på principen om försäkringsplikt.
Då emellertid lösningen av frågan om lagstiftningens omfattning
ävensom av vissa andra frågor är väsentligen beroende på lösningen
av frågan, huruvida lagstiftningen bör vara byggd på principen om
arbetsgivarens omedelbara ersättningsskyldighet, eller om arbetsgivaren,
till beredande av de stadgade ersättningarna, bör åläggas att försäkra
sina arbetare, har kommittén ansett sig först böra upptaga sistnämnda
fråga till behandling.
I detta avseende intaga, såsom förut nämnts, lagarna på området
olika ståndpunkt. Beträffande industrien gäller principen om obligatorisk
försäkring i följande europeiska länder, nämligen: Tyskland, Österrike,
allmän motivering.
FÖRSÄKRINGS- ELLER ERSÄTTNINGSRLIKT.
47
Ungern, Italien, Norge, Finland, Holland, Luxemburg, Schweiz, Rumänien
och Ryssland. Principen om direkt ersättning splikt utan försäkringstvång
gäller i Frankrike, England, Belgien, Sverige, Danmark, Spanien och
Portugal. I fråga om jordbruket gäller i de länder, där denna näring
omfattas av lagstiftningen, i förevarande avseende samma princip som
i fråga om industrien, dock med undantag för Danmark, som för jordbruket
har infört obligatorisk försäkring. I de länder, i vilka ersättnings-
men icke försäkringsplikt gäller för jordbruket, är dock, förutom
i England, tillämpningen inskränkt till motordrift eller, såsom i Belgien,
till större jordbruk. Beträffande sjöfarten — bortsett från den inrikes
sjöfarten, som vanligen sammanföres med industrien — har försäkringstvång
stadgats i alla do länder, där denna näring omfattas av lagstiftningen,
utom i England, Spanien och Portugal.
Om också, såsom av det anförda framgår, de flesta utländska lagar
på området äro byggda på principen om obligatorisk försäkring, är dock
antalet länder, i vilka arbetsgivarens direkta ersättningsplikt lagts till
grund för lagstiftningen, jämförelsevis så avsevärt, att man svårligen
ännu kan säga, att den obligatoriska försäkringsprincipen blivit obetingat
erkänd såsom den lämpligaste. Dock har i lagar av senare datum denna
princip allmännare kommit till uttryck än i äldre lagar. Det kan ju
också erinras om, att enligt det senaste danska förslaget även beträffande
industrien ersättningsskyldigheten skulle utbytas mot försäkringsplikt.
Vad vårt land beträffar, gjordes redan första gången, då frågan om
införande av social olycksfallsförsäkring var föremål för behandling, nämligen
av 1884 års arbetarförsäkringskommitté, den uppfattningen gällande,
att obligatorisk försäkring vore att föredraga framför ersättningsplikt.
I fråga om systemet med ersättningsplikt anförde kommittén, bland annat,
att tillämpningen av en på detta system byggd lagstiftning i många
fall måste leda till rättegång mellan arbetsgivare och arbetare, vilka
rättegångar helt säkert skulle bidraga till söndring och bitterhet mellan
de olika samhällsklasserna. Ifrågavarande anordning erbjöde icke någon
trygghet för ersättningarnas utbekommande. Åven en förut vederhäftig
arbetsgivare kunde, i synnerhet om ersättningarna skulle utgå
under en längre period, bliva urståndsatt att fullgöra vad honom ålåge.
Det kunde ej heller förväntas, att en frivillig försäkring skulle vinna
större utbredning. I allt fall vore en sådan försäkring av opålitlig
natur, då den kunde vara i gällande kraft för en period, men genom försäkringstagarens
försummelse eller fria vilja upphöra en följande. Enär
alltså en frivillig försäkring måste anses otillräcklig att i vidsträcktare
mån bereda ersättning vid olycksfall i arbetet, samt detta mål icke heller
48
ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGS- ELLER ERSÄTTNINGSPLIKT.
vunnes genom att ålägga vederbörande arbetsgivare en mera omfattande
ersättningsskyldighet, tvekade nämnda kommitté icke att föreslå, det
obligatorisk försäkring för dylika olycksfall måtte införas. Endast genom
obligatorisk • försäkring erhölle samtliga ersättningsberättigade lika och
full trygghet att utfå vad dem tillkomme, och förhindrades den enskilde
arbetsgivaren att undandraga sig uppfyllande av sina skyldigheter, Å
andra sidan bleve dessa skyldigheter just genom försäkringen så mycket
lättare att bära.
De vid 1890 och 1891 års riksdagar framlagda, på arbetarförsäkringskommitténs
betänkande grundade förslagen voro, som förut nämnts,
även byggda på principen om obligatorisk försäkring.
Vid frågans vidare behandling framträdde emellertid betänkligheter
mot den föreslagna obligatoriska försäkringen. Bland annat anfördes
mot densamma, att giltig rättsgrund saknades att ålägga arbetsgivaren
att genom erläggande av försäkringspremier vidkännas utgifter
för beredande av ersättning i anledning av framtida och ovissa olycksfall,
att åtminstone i vårt land erfarenheten ej syntes tala för obligatorisk
försäkring, samt att varje särskild arbetsgivares intresse att söka
förekomma olycksfall skulle förminskas, om följderna av olycksfallen genom
försäkring fördelades på arbetsgivarne. Åven syntes möjligheten av ekonomiska
tvister emellan staten och arbetarne icke vara synnerligen mycket
att föredraga framför utsikten till rättegångar mellan dessa och arbetsgivarne.
Vad anginge den fördelen, att genom obligatorisk olycksfallsförsäkring
fullständig säkerhet för ersättningarnas utfående åstadkommes,
så utgjorde de fall, i vilka ersättning till följd av arbetsgivarens insolvens
ej kunde utbekommas, ett fåtal, som ännu mera förminskades i
den mån arbetsgivarne av sitt eget intresse manades att taga frivillig
försäkring. För sådant ändamål borde för arbetsgivarne beredas tillfälle
att genom försäkring i en anstalt av prövad vederhäftighet befria sig
från de med ersättningsplikten förenade risker och bördor.
Med anledning av dessa betänkligheter grundades propositionerna i
ämnet till 1900 och 1901 års riksdagar på principen om ersättningsplikt,
och ledde den senare av dessa propositioner, som bekant, till utfärdandet
av lagen den 5 juli 1901 och till inrättandet av riksförsäkringsanstalten.
Under den därefter följande tiden har dock en tydlig ändring av
uppfattningen i förevarande avseende ägt rum.
Visserligen upptog icke riksförsäkringsanstalten i sitt förut omnämnda
utlåtande av år 1908 till behandling frågan om ersättningspliktens
utbytande mot försäkringsplikt, men endast av den anledning,
att anstalten då icke ansåg sig böra föreslå några väsentliga ändringar
ALLMÄN MOTIVERING.
FÖRSÄKRINGS- ELLER ERSÄTTNING SPLIKT.
49
i de grunder, på vilka 1901 års lag är byggd. Anstalten framhöll
emellertid, att även enligt dess förmenande den mest betryggande
garantien för ersättningarnas utfående vore att finna i försäkringspliktens
införande.
Frågan om införande av obligatorisk försäkring upptogs däremot
genom motion i ämnet vid 1908 års riksdag, i anledning varav andra
kammaren för sin del beslöt skrivelse med begäran, att Kung!. Maj:t i
sammanhang med revision av olycksfallsersättningslagen ville taga i
övervägande, huruvida ifrågavarande lag lämpligen borde grundas på
principen om försäkringsplikt.
Aven kommerskollegium hemställde i sitt utlåtande år 1909 över riksförsäkringsanstaltens
förslag, att lagstiftningen i fråga måtte grundas på
principen om arbetsgivarnes obligatoriska försäkringsplikt. I detta utlåtande
framhölls, att så länge ansvarsskyldigheten för olycksfall i arbete
inskränktes till att avse stora eller åtminstone ej alltför obetydliga företag,
principen om arbetsgivarens omedelbara ersättningsplikt visserligen skulle
utan alltför stora olägenheter kunna tillämpas. Fullgörande av en
eventuell ersättningsskyldighet bleve då icke alltför betungande i förhållande
till företagets ekonomiska bärkraft, och åt arbetaren bereddes
därför också i sådant fall tillräcklig säkerhet för utfående av ersättningen.
I samma mån som ersättningsskyldigheten utvidgades utöver
den egentliga storindustrien, minskades emellertid också ersättningsprincipens
tillämplighet. Och särskilt skulle olägenheten av principens tillämpning
gorå sig gällande, därest lagstiftningen skulle utsträckas till att
gälla även jordbruket, småindustrien och hantverket. Man kunde icke
heller mot en övergång från ersättnings- till försäkringsplikt anföra, att
en dylik reform, torde vara överflödig, eftersom det stora flertalet arbetsgivare
sannolikt i alla fall skulle skynda sig att genom tecknande av
försäkring antingen i riksförsäkringsanstalten eller på annat sätt söka
trygga sig mot eventuella ersättningsanspråk. Ty om också eu dylik
frivillig försäkring i regel komme till användning, så ställer sig ju saken
fortfarande lika illa i fråga om de fall, där denna utväg icke begagnats.
Och dessutom syntes icke den hittills på detta område vunna erfarenheten
obetingat tala till förmån för en dylik utgång. Enligt kolleo-ii
statistik torde man nämligen kunna antaga, att endast två tredjedelar
av samtliga enligt 1901 års lag ersättningsberättigade arbetare vore
olycksfallsförsäkrade i överensstämmelse med nämnda lag.
Vad först angår den tidigare gjorda invändningen, att giltig rättsgrund
skulle saknas för åläggande av försäkringstvång, kan enligt kom
AlderdomsfÖrsäkringskommittén.
V. 7
50
ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSINRÄTTNINGAR.
Försäkring sinrättningar.
mitténs förmenande någon egentlig betydelse så mycket mindre tillmätas
densamma, som försäkringsprincipen numera ligger till grund för flertalet
utländska lagar på förevarande område. Vad vårt land beträffar, må
därjämte erinras om, att lagen om allmän pensionsförsäkring även vilar
på denna princip.
Det är vidare tydligt, att principen om arbetsgivares direkta ersättningsskyldighet
egentligen endast i det fall, att lagstiftningen skulle omfatta
allenast större eller eljest mera bärkraftiga företag, icke komme att
medföra svårare olägenheter. I sådant fall bleve nämligen fullgörandet av
ersättningsskyldigheten ej alltför betungande för arbetsgivaren, på samma
gång som säkerheten för den skadade arbetaren att utfå ersättning
merendels vore tillräcklig. Så snart däremot lagstiftningens omfattning
sträckes utöver denna gräns, så att även mindre arbetsgivare indragas
under lagtillämpningen, bliva olägenheterna av ersättningsprincipens bibehållande
synnerligen avsevärda, då ju ersättningens utgivande i sådana
fall ofta kan verka ruinerande för arbetsgivaren och säkerheten för
arbetaren ej sällan bliver illusorisk.
Införande av försäkringstvång bliver därför nödvändigt, därest, såsom
kommittén tänkt sig, även mindre arbetsgivare skola omfattas av
lagstiftningen. Och i fråga om större arbetsgivare, för vilka visserligen
ersättningspliktens tillämpning i regel icke skulle medföra större svårigheter,
torde ej heller genomförandet av försäkringstvång kunna medföra
nämnvärda olägenheter eller vara mera betungande än den direkta ersättningsplikten.
De anförda skälen vinna än mera i betydelse med hänsyn till
de väsentligt ökade ersättningsbelopp, som enligt kommitténs förslag
skulle tillförsäkras de skadade arbetarne.
På grund av vad sålunda anförts, har kommittén ansett sig böra
föreslå, att den nya lagstiftning på förevarande område, som med kommitténs
förslag avses, skall grundas på principen om obligatorisk försäkring.
Beträffande arten av de försäkringsinrättningar, i vilka den obligatoriska
försäkringen skall äga rum, företer lagstiftningen i de olika länderna
mer eller mindre avsevärda skiljaktigheter.
I vissa av dessa länder skall försäkringen tagas i en enda för hela
landet gemensam och genom lagstiftningen anordnad försäkringsinrättning.
Så är förhållandet i Norge, Schweiz, Luxemburg och Rumänien samt, i
fråga om sjöfarten, i Frankrike, Belgien och finland. I andra länder,
och däribland särskilt de större, fördelas försäkringen på flera anstalter
med bestämda verksamhetsområden. Sålunda har man i Ungern två
ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSINRÄTTNINGAR.
51
försäkringskassor för industrien och eu för jordbruket. I Österrike finnes
i regel en försäkringsanstalt för varje kronlaud. Vad Tyskland och
Ryssland angår, skall försäkringen tagas i yrkesföreningar, vilka antingen
bildas på initiativ av arbetsgivare och erfordra högre myndighets godkännande
eller ock upprättas direkt genom beslut av sådan myndighet.
Slutligen är i ett fåtal länder, nämligen Italien, Danmark (i fråga om
sjöfarten och jordbruket) och Finland (i fråga om industrien) valfrihet
medgiven i fråga om försäkringsanstalt, så att försäkringen, förutom i
en statsanstalt, även kan tagas i enskilda bolag. I Holland skall försäkringen
i regel äga rum i riksförsäkringsbanken, men arbetsgivaren
kan ock, under förutsättning av tillräcklig garanti, få tillstånd att själv
svara för olycksfallsrisken eller överlåta densamma på ett enskilt bolag.
Av det nu anförda framgår, att i flertalet länder med obligatorisk
försäkring denna äger rum i en eller flera genom lagstiftningen för
ändamålet anordnade försäkringsinrättningar, och att endast i ett fåtal
länder försäkring i enskilda bolag är tillåten.
Vad vårt land beträffar, kan, som bekant, enligt 1901 års lag
arbetsgivare endast genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bliva befriad
i rån sin direkta ersättningsplikt. Visserligen tages försäkring, som
avser att täcka ersättningsskyldigheten, även i enskilda bolag, nämligen
antingen i vissa för ändamålet bildade arbetsgivarebolag eller i affärsbolag,
men genom dylik försäkring befrias enligt lagen arbetsgivaren
icke helt och hållet från sin ersättningsskyldighet, utan har att bära
den visserligen obetydliga risken att i sista hand själv få utgiva ersättning.
Om nu i enlighet med kommitténs förslag försäkringsplikt kommer
att genomföras i vårt land, uppstår den frågan, huruvida man såsom i
vissa andra länder med ungefär liknande folkmängd och jämförliga förhållanden
i övrigt, bör åtnöja sig med den för hela riket gemensamma
riksförsäkringsanstalten, i vilken sålunda all försäkring skulle äga rum,
eller om man därjämte bör medgiva, att försäkring även må kunna tagas
i andra försäkringsinrättningar. Då emellertid den hittills vunna erfarenheten
torde hava visat, att även sammanslutningar av arbetsgivare till
ömsesidiga försäkringsbolag för ifrågavarande ändamål kunna fylla de
villkor, som böra ställas på bärare av en dylik försäkring, och då därjämte
arbetsgivarne i en del yrken kunna hava ett intresse av att sammansluta
sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra åtgärder
minska kostnaderna, så har kommittén även velat föreslå, att
sådana för ändamålet bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna såsom bärare
av försäkringen. Dylika bolag skulle möjligen även kunna bestå i sammanslutningar
mellan jordbrukare eller hantverkare i en eller flera kommuner,
52
ALLMÄN MOTIVERING. OMFATTNING.
Omfattning.
i analogi med de existerande mindre brandstods- och kreatursförsäkringsbolagen
o. s. v. För åstadkommande av erforderlig trygghet böra
dessa bolag, såsom även för närvarande vanligen är fallet, vara byggda
på grundsatsen om solidarisk ansvarighet för bolagets förbindelser samt
även i övriga avseenden erbjuda fullt betryggande säkerhet för ersättningarnas
utfående.
Med en riksförsäkringsanstalt, som skulle övertaga huvudmassan av
försäkringarne, jämte en del för ändamålet särskilt bildade solidariska
arbetsgivar bolag, synes behovet i förevarande avseende vara tillräckligt
tillgodosett. Kommittén har därför icke ansett lämpligt, att försäkring
av förevarande art skulle få äga rum även i affärsbolag, vilka i avseende
å sin verksamhet och sin uppgift i allmänhet fullfölja särskilda intressen.
Beträffande statens och kommunernas arbetare har kommittén tänkt
sig, att försäkringen i allmänhet skulle tagas i riksförsäkringsanstalten.
Till frågan, huruvida och i vad mån staten eller annan arbetsgivare
må äga att själv, helt eller delvis, svara för ersättningarna, återkommer
kommittén längre fram vid motiveringen för 11 § av förslaget.
Kommittén övergår nu till redogörelsen för sitt förslag i vad det
avser försäkringens omfattning, d. v. s. de verksamheter, som böra omfattas
av olycksfallslagstiftningen.
Beträffande denna viktiga fråga förete lagarna i de olika länderna
synnerligen skiljaktiga bestämmelser.
Industrien och därmed jämförlig verksamhet, vartill även i allmänhet
hänföres byggnadsverksamhet, järnvägsdrift, större hantverk, inrikes sjöfart
m. m., har i alla länder tidigast varit föremål för olycksfallslagstiftningen.
Anledningen härtill har naturligtvis varit industriens starka utveckling,
vilken fört med sig nya arbetsmetoder och i hög grad ökad
användning av maskinella hjälpmedel. Härigenom har faran för olycksfall
på detta område blivit mera framträdande än vid arbete av enklare beskaffenhet.
Dessutom hava formerna för den moderna industrien verkat till
upplösning eller försvagande av de forna mera personliga banden mellan
arbetsgivare och arbetare samt ställt de senare mera isolerade i ekonomiskt
hänseende. Man finner därför också, att i alla de länder, i vilka
den sociala olycksfallsförsäkringen varit föremål för lagstiftning, industrien
omfattas av denna lagstiftning, om ock gränserna för omfattningen
i de olika fallen dragits mer eller mindre vida.
I de flesta sjöfartsidkande länder har olycksfallslagstiftningen även
utsträckts till sjöfarten. Så är förhållandet i Tyskland, Österrike, Italien,
Frankrike, Belgien, England, Norge, Danmark, Finland, Rumänien, Grek
-
ALLMÄN MOTIVERING.
OMFATTNING.
53
land, Spanien och Portugal. I Holland ingår huvudsakligen endast den
inrikes sjöfarten under olycksfallslagen. Av sjöfartsidkande länder sakna
endast Ryssland och Sverige särskild lagstiftning i ämnet.
Det slag av verksamhet, som jämte industrien och sjöfarten mest
beaktats i den utländska lagstiftningen, är jordbruket, vilket i större
eller mindre omfattning ingår under lagarnes tillämpningsområde i följande
tretton länder nämligen: Tyskland, England, Danmark, Belgien,
Luxemburg, Norge, Österrike, Italien, Frankrike, Spanien, Ungern, Portugal
och Rumänien. I de åtta sistnämnda av dessa länder avser lagstiftningen
dock endast den del av jordbruksdriften, där motorer användas. I Danmark
är jordbruk forsakringspliktigt under förutsättning, att egendomen
i fråga är taxerad till mer än 6,000 kronor, alltså oberoende därav
om motorer användas eller icke. Enligt det nyligen framlagda danska
förslaget till lag om olycksfallsförsäkring är dock nämnda begränsning
borttagen. I Belgien ingår under lagen sådan jordbruksrörelse, som
sysselsätter minst 3 arbetare. I Tyskland, England och Luxemburg omfattas
jordbruket i sin helhet av lagstiftningen. Med jordbruk likställes
i allmänhet skogsbruk, trädgårdsskötsel o. d.
Mindre allmänt än industrien, sjöfarten och jordbruket inbegripes
handeln i de särskilda ländernas olycksfallslagstiftning. Det är endast
i Tyskland, England, Frankrike och Belgien som handeln i allmänhet
eller med viss begränsning ingår under lagstiftningen. Enligt det
danska förslaget skulle handelsrörelse utan begränsning ingå under lagen.
I Österrike, liksom i Tyskland, finnes särskild försäkring för löntagare
i enskild tjänst i syfte att bereda dem pension vid invaliditet samt
änkepensioner, varigenom i handeln anställda biträden även erhålla ersättning
vid höggradig, invaliditet i följd av olycksfall. Den svenska lagen
upptager däremot icke handeln bland ersättningspliktiga yrken.
Hantverket upptages i allmänhet icke i de utländska lagarne, såvitt
det ej drives i sådan omfattning eller i övrigt under sådana förhållanden,
att det kan hänföras till industrien. Gränsen mellan industri och hantverk
har dock dragits mycket olika. Det är emellertid endast den engelska
lagen, som fullständigt medtagit hantverket. Likaså omfattas hantverket
av det danska förslaget. I några lagar uppräknas vissa arter av
hantverk, som äro försäkringspliktiga.
Husliga sysslor (tjänaregöromål) omfattas i hela sin utsträckning
endast av den engelska lagen samt av det danska förslaget.
Av den förut meddelade översikten över utländsk lagstiftning och
av vad nu blivit anfört, framgår, att olycksfallslagstiftningens omfattning
i utlandet efter hand alltmera utvidgats, så att densamma, från att till
54
ALLMÄN MOTIVERING. OMFATTNING.
en början i allmänhet hava avsett allenast industrien, sedermera i flertalet
länder utsträckts till sjöfarten och jordbruket samt i några länder
till handeln, hantverket och husliga sysslor.
Den svenska lagen har däremot ett synnerligen inskränkt tillämpningsområde;
sjöfarten, jordbruket, handeln, hantverket och husligt arbete
äro i huvudsak undantagna från lagens bestämmelser. Såsom förut
omnämnts, hava emellertid förslag till utvidgning av lagens omfattning
framställts såväl inom riksdagen som av myndigheter m. fl. Man har
inom riksdagen jämväl ifrågasatt lagstiftningens utvidgande till att omfatta
lönarbetare inom varje slag av verksamhet.
Åven kommittén är av den bestämda åsikten, att lagstiftningen
bör utsträckas till att omfatta så många slag av verksamhet, som med
nödig hänsyn till omständigheterna i övrigt kan låta sig göra.
Vad sjöfarten angår, hava de skäl, som anförts för dess undantagande
från 1901 års lag — nämligen att den särskilda lagstiftningen
för denna näring redan innehölle bestämmelser om beredande av understöd
eller pensioner för sjöfolk, ävensom att föreskrifter om anmälan
och undersökning av olycksfall skulle bliva svåra att tillämpa — numera
icke någon större betydelse. Å ena sidan äro nämligen de ersättningar,
som beredas genom den moderna olycksfallslagstiftningen, avsevärt
rikligare än de understöd, som kunna erhållas enligt sjölagens bestämmelser
eller från sjömanshusen eller handelsflottans pensionsanstalt; och
å andra sidan visa såväl de framkomna förslagen från arbetarförsäkringsoch
sjömanspensioneringskommittéerna som framför allt den redan genomförda
lagstiftningen i utlandet, att svårigheterna vid tillämpningen icke
längre kunna åberopas såsom skäl för undantagande av sjöfarten.
Vad de åsikter beträffar, som ifråga om jordbrukets ställning inom
olycksfallslagstiftningen kommit till uttryck i vårt land, må erinras därom,
att riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande av år 1908 påyrkade
jordbrukets medtagande åtminstone för egendomar med taxeringsvärde
av 20,000 kronor och därutöver. I de yttranden, som med anledning
av detta förslag avgåvos av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott m. fl. förordades
i allmänhet ersättningsskyldighetens utvidgning till jordbruket.
Sålunda hade av de 15 hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som avgivit
yttrande i ämnet, 13 utskott uttalat sig för eller lämnat utan anmärkning
den föreslagna utsträckningen av ersättningsskyldigheten till
jordbruket. Såsom skäl för utvidgningen i fråga anfördes härvid i
ALLMÄN MOTIVERING. OMFATTNING. 55
huvudsak, att det ur såväl humanitär som billighetssynpunkt vore riktigt,
att arbetaren tillförsäkrades rätt till ersättning för kroppsskada ådragen
genom olycksfall i arbete, och att jordbruksarbetarne icke längre
borde utestängas från de förmåner, som olycksfallsersättningslagen erbjöde;
att förhållandena vid jordbruket numera vore helt andra än
förr, i det att den mångfald av maskiner, som användas vid slåtter,
skörd och tröskning m. m., utsatte arbetaren för större äventyr, än då
man på gammaldagssätt skötte jordbruket; samt att det i många fall
syntes kunna även för arbetsgivaren på detta område innebära en fördel,
att olycksfallsersättningslagen tillämpades jämväl i fråga om jordbruksnäringen.
I åtskilliga fall förklarade man sig anse den föreslagna
taxeringsgränsen för jordbruk av 20,000 kronor eller däröver, böra antingen
borttagas eller nedsättas. Å ena sidan vore nämligen, vid inträffande
olycksfall, behovet av ersättning lika trängande, vare sig
skadan skett vid ett större eller mindre jordbruk, och å andra sidan
användes i allmänhet tröskverk och andra maskiner lika väl vid mindre
som vid större jordbruk, ett förhållande, som bleve allt vanligare,
i samma mån som det livligt uppblomstrande föreningsväsendet bland
lantmännen utbredde sig. Lantbruksakademien och lantbruksstyrelsen
förordade jämväl olycksfallslagstiftningens utsträckning till jordbruket,
och förklarade båda, att taxeringsgränsen för de jordbruk, som skulle
beröras av lagstiftningen i fråga, borde betydligt nedsättas, förslagsvis
till 10,000 kronor. Av länsstyrelserna uttalade sig en del för riksförsäkringsanstaltens
förslag, dock i allmänhet med nedsättning av den
ifrågasatta taxeringsgränsen, andra åter avstyrkte förslaget. Kommerskollegium
framhöll, att gränsen mellan ersättningspliktiga och andra
jordbruk icke borde sättas så högt som vid 20,000 kronors taxeringsvärde;
reformen ifråga skulle eljest komma att beröra knappast 4 %
av rikets jordbruk och sannolikt mindre än hälften av dess jordbruksarbetare.
I likhet med lantbruksakademien och lantbruksstyrelsen ansåg
kollegium, att ersättningsskyldigheten till en början borde gälla jordbruk
med ett taxeringsvärde av minst 10,000 kronor.
Av det anförda finner man, att även i vårt land åsikterna numera
allmänt torde gå i den riktningen, att jämväl jordbruket bör omfattas av
olycksfallslagstiftningen. Det viktigaste av de skäl, som tidigare anförts
för uteslutande av jordbruket, nämligen att tillämpningen av en
dylik lagstiftning skulle särskilt för de mindre jordbrukarne vara mycket
betungande, hade sin giltighet, då fråga var om införande av ersättningsplikt.
Under förutsättning av försäkringstvång blir detta skäl
utan egentlig betydelse, då den försäkringspremie, lagstiftningen skulle
56
ALLMÄN MOTIVERING. OMFATTNING.
medföra, såsom framgår av den längre fram meddelade utredningen i
detta hänseende, skulle bliva mindre kännbar och i allt fall avsevärt lindrigare
än i fråga om den egentliga industrien.
Med avseende på den utsträckning, i vilken jordbruket skulle underkastas
olycksfallslagstiftningen, synes något egentligt skäl för att
inskränka denna lagstiftnings omfattning till allenast de delar av jordbruket,
för vilkas drift motorer eller maskinella hjälpmedel komma till
användning, ej föreligga. I själva verket synes verksamheten inom
jordbruket, såsom t. ex. av den tyska olycksfallsstatistiken framgår,
medföra ganska stor fara för olycksfall, även där verksamheten drives
utan maskiner. Sålunda hade i de tyska yrkesföreningarna för jordbruk
år 1913 av 58,251 inträffade olycksfall i arbete endast 6,207, eller omkring
11 % av hela antalet, förorsakats av motorer, transmissioner, arbetsmaskiner
o. d. Återstoden av olycksfallen uppkom: genom nedfallande föremål o. d.
(7 %), genom fall från stegar, trappor, träd m. m. (25 %''), vid transport, lossning
eller lastning av varor (8 %\ vid körning o. d. (19 ^), vid behandling
av kreatur (14 %). vid användning av hand verktyg (7 %\ samt vid
andra tillfällen (9 %). Från de svenska myndigheter, som yttrat sig över
jordbrukets ställning till försäkringen, har i allmänhet ej heller något
yrkande gjorts om åtskillnad i förevarande hänseende mellan de olika
arterna av jordbruksarbete.
Angående åter frågan, huruvida olycksfallsförsäkringen bör beträffande
jordbruket inskränkas till fastigheter av ett visst minimitaxeringsvärde
(enligt förslag från svenska myndigheter 20,000 resp. 10,000 kronor
och enligt den danska lagen 6,000 kronor) eller på annat sätt begränsas
(såsom i Belgien, där endast jordbruk med minst 3 arbetare
medtagas) så är det tydligt, att även en dylik begränsning kan vara
motiverad endast för det fall, att lagstiftningen skulle grundas på principen
om ersättningsplikt.
På grund av vad sålunda anförts och för övrigt med ledning av
erfarenheten från de länder, i vilka jordbruket utan egentlig inskränkning
medtagits i olycksfallslagstiftningen, har kommittén, beträffande
denna näringsgren, icke ansett annan begränsning vara av nöden än den,
som kommittén ansett böra gälla även i fråga om de övriga verksamheter,
vilka skulle omfattas av samma lagstiftning. Till frågan om en
dylik begränsning återkommer kommittén i det följande.
Beträffande de övriga näringar, förutom industrien, sjöfarten och
jordbruket, vilka skulle kunna ifrågasättas böra medtagas i den blivande
ALLMÄN MOTIVERING.
OMFATTNING.
57
olycksfallslagstiftningen, nämligen huvudsakligen handeln och hantverket,
är det visserligen sant, att dessa näringar icke omfattas av de utländska
lagarne i sådan utsträckning som förstnämnda näringsgrenar. I vissa
länder omfattas dock, såsom ovan anförts, redan nu handeln och i England
(ävensom i det danska förslaget) även hantverket i hela sin utsträckning
av olycksfallslagstiftningen. Det förtjänar i detta sammanhang
även framhållas, att uti några av de länder, i vilka olycksfallslagstiftningen
ännu icke omfattar de ifrågavarande näringarna, dessa näringar
dock redan underkastas sjuk- eller invalidförsäkringens tillämpning.
Den uppfattningen gör sig för övrigt alltmera gällande, att varje
arbetare, av vad slag hans arbete än må vara, bör så vitt möjligt beredas
rätt till ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, då ju något
egentligt skäl, varför en arbetare, som sysselsattes i ett visst yrke, skulle
vara mera berättigad till ersättning än arbetaren i ett annat yrke, knappast
torde kunna angivas. Visserligen är olycksfallsrisken i fråga om handeln
och hantverket ofta ej obetydligt mindre än i fråga om industrien och
sjöfarten. Men att härutinnan söka ett skäl för att utesluta arbetarne
inom de förstnämnda näringarna från den rätt till ersättning, som man
tillerkänner arbetarne inom övriga näringar, torde svårligen vara berättigat.
Att även arbetsgivarne ganska allmänt hylla samma uppfattning,
framgår därav, att frivillig försäkring numera ofta tages för arbetare
även i sådana fall, då lagen icke stadgar ersättningsskyldighet.
På grund av den relativa ofarligheten av många verksamheter inom
handeln och hantverket skulle även försäkringspremierna för arbetarne
inom dessa näringar i allmänhet bliva mindre betydande och i följd därav
svårligen kunna bliva betungande.
Av dylika skäl har kommittén ej funnit något hinder för, att även
handeln och hantverket underkastas den ifrågasatta nya olyckfallslagstiftningen.
Med den synnerligen allmänna omfattning, som olycksfallslagstiftningen
skulle erhålla därigenom, att, förutom industrien, sjöfarten och
jordbruket, även handeln och hantverket underkastades denna lagstiftning,
skulle densamma, åtminstone principiellt, komma att erhålla ungeför
samma utsträckning som den år 1912 antagna lagen om arbetarskydd,
vilken lag har till en av sina huvuduppgifter att i möjligaste
mån söka genom förebyggande åtgärder minska faran för olycksfall i
arbetet inom flera av de verksamheter, som den sociala olycksfallslagstiftningen
avser. Såsom huvudsakligt kännemärke på verksamhet, som
omfattas av nämnda lag, angives, att verksamheten skall hava karaktär
Alderdomsförsäkringskommittén. V. 8
58
ALLMÄN MOTIVERING.
OMFATTNING.
av »rörelse», varmed torde böra förstås verksamhet, som utövas på ett
mer eller mindre affärsmässigt sätt i ändamål att därigenom erhålla
utkomst eller vinning. Från arbetarskyddslagens tillämpning undantages
dock sjöfarten, varjämte i fråga om jordbruket lagen endast äger tilllämpning
i vad angår användandet av maskiner och därmed jämförliga
hjälpmedel.
Skulle man emellertid låta olycksfallslagstiftningen, i likhet med
arbetarskyddslagen, i huvudsak omfatta endast sådana verksamheter, som
kunna kännetecknas såsom rörelser, skulle emellertid arbete, som består
i husliga sysslor eller andra tjänaregöromål, icke bliva föremål för försäkringen.
En dylik begränsning av försäkringens omfattning gäller visserligen
ännu i alla utländska olycksfallslagar utom i den engelska. A
andra sidan har dock, såsom kommittén ovan redan framhållit, den
uppfattningen alltmera börjat göra sig gällande, att varje arbetare, av
vad slag hans arbete än må vara, bör beredas olycksfallsersättning; och
har denna uppfattning även funnit uttryck i det nya danska förslaget.
I själva verket skulle de största svårigheterna vid en inskränkning
av försäkringen till att icke omfatta tjänaregöromål framträda vid tillämpningen
å jordbruket. Beträffande denna näring är det nämligen uppenbarligen
ofta så gott som omöjligt att avgöra, ej mindre huruvida och
och i vad mån verksamheten bör anses utgöra rörelse i egentlig mening
eller icke, än även, huruvida det av arbetaren förrättade arbetet är att
hänföra till arbete i rörelsen eller till husliga eller vanliga tjänaregöromål.
Enahanda svårigheter skulle, om ock i mindre utsträckning, komma
att göra sig gällande även i fråga om det mindre hantverket och minuthandeln
o. s. v.
Beträffande tjänare föreskriver visserligen legostadgan skyldighet
för husbonde att under sjukdom, således även då denna uppkommit
i följd av olycksfall, låta sköta och vårda tjänstehjon med rätt att å lönen
avdraga vad han till läkare och läkemedel utgivit. I viss mån innebär
denna föreskrift en olycksfallsförsäkring under sjukdomstiden, men är
tydligen redan därigenom av mindre värde, att husbonden tillerkännes
rätt att genom avräkning å lönen få sina utgifter för läkarvård ersatta;
för de ekonomiskt viktigare följderna av olycksfallet såsom invaliditet
eller dödsfall erhåller tjänaren ingen som helst ersättning. För
övrigt gäller legostadgan endast lagstadda tjänare, och då som bekant,
tjänarne, även i jordbruket, numera allt oftare antagas utan städja,
har den ifrågavarande föreskriften alltmera förlorat i betydelse. Skulle
därför olycksfallsförsäkringen icke omfatta tjänare, skulle dessa, så
-
ALLMÄN MOTIVERING. UNDANTAG. 59
som även i motiven till den engelska lagen och det danska lagförslaget
framhålles, komma i en vida ogynnsammare ställning än övriga
arbetare.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, och då förvaltningssvårigheterna
icke skulle komma att ökas genom en utsträckning av lagens omfattning
till tjänarne, har kommittén, i anslutning till den engelska lagen och
det nya danska lagförslaget, ansett lämpligast att redan nu i förevarande
hänseende taga steget fullt ut; och har kommittén därför såsom
huvudgrund (1 §) för sitt förslag upptagit den bestämmelsen att i regel
envar arbetare skall enligt lagen vara försäkrad för skada till följd av
olycksfall i arbetet.
Beträffande lagstiftningens omfattning, kan man först sätta i fråga,
huruvida ej, såsom i utländska lagar ofta är fallet, gränser böra bestämmas
för olika näringsgrenar, t. ex. att försäkringen i avseende å
sjöfarten skall omfatta endast fartyg av viss storlek, att försäkringen i
avseende å jordbruket skall gälla endast egendomar av viss areal eller
av visst taxeringsvärde, eller att försäkringen i avseende å handeln,
hantverket eller särskilda arbetsföretag skall avse endast sådan verksamhet,
där ett visst minimiantal arbetare sysselsättes o. s. v. Kommittén
har emellertid funnit önskvärt, att lagstiftningen såvitt möjligt,
beträffande samtliga arbetsgivare, göres enhetlig i detta avseende, i vilket
fall man endast torde hava att tänka på en begränsning av den art,
att en verksamhet för att falla under lagstiftningen skall sysselsätta ett
visst i lagen angivet minsta antal arbetare.
I sådant avseende har kommittén tagit under övervägande, huruvida
icke lagstiftningen endast borde omfatta arbetsgivare, som i regel sysselsätta
minst 2 eller 3 arbetare. Härigenom skulle emellertid, då
enligt nu gällande lag en dylik begränsning icke förefinnes, ett avsevärt
antal arbetare, vilka för närvarande äro tillförsäkrade ersättning
vid olycksfall, komma att uteslutas från försäkringen, varjämte, om försäkringen
utsträckes till att omfatta även andra verksamheter än industrien,
därutöver ett synnerligen betydande antal arbetare skulle gå
miste om de förmåner, som med den nya lagstiftningen avses. Då dessutom,
såsom ofta framhållits, den ekonomiska bördan för arbetsgivaren
efter införande av obligatorisk försäkring ej skulle bliva särskilt betungande,
så har kommittén ansett en begränsning av ifrågavarande art
icke hava tillräckliga skäl för sig.
I fråga om försäkringens omfattning har kommittén dock tänkt sig
vissa undantag (3 §).
Undantag.
60
ALLMÄN MOTIVERING. UNDANTAG.
Den utländska lagstiftningen gäller för »arbetare» i vanlig mening
samt i regel även för gesäller och lärlingar. Härjämte avser lagstiftningen
i de flesta länder även arbetsförmän och i yrkesdriften anställda
tjänstemän (verkmästare, tekniker, fartygsbefälhavare o. d.). I fråga om
denna sistnämnda kategori, för vilken avlöningen i allmänhet utgår med
ett av konjunkturerna mera oberoende belopp, skilja sig de utländska
lagarna därutinnan från varandra, att en del lagar föreskriva en viss
övre gräns för årsavlöningen såsom villkor för delaktighet i försäkringen,
under det att andra lagar icke innehålla någon sådan föreskrift.
Det förra är fallet i Tyskland, England, Danmark, Belgien, Ryssland
och Luxemburg. Avlöningsgränserna växla i dessa länder mellan omkring
1,500 och 4,500 kronor. I andra länder, såsom Österrike, Ungern,
Frankrike, Norge, Holland, Schweiz och Portugal, inbegripas
under lagstiftningen alla i yrkesdriften anställda tjänstemän utan hänsyn
till avlöningens belopp. Den svenska lagen stadgar, liksom t. ex. den
italienska, i förevarande avseende, att med arbetare förstås jämväl arbetsförman.
Detta stadgande i den svenska lagen har tolkats så, att egentliga
tjänstemän, även då de äro anställda i yrkesdriften, icke falla under
lagen.
Om än bestämmelserna i förevarande avseende äro ganska växlande
i den utländska lagstiftningen, framgår dock av dessa bestämmelsers
karaktär, att man i allmänhet icke velat principiellt skilja mellan arbetare
och andra för yrkesdriften anställda personer, utan ansett riktigt
att — om än med viss begränsning — medtaga även personer av sistnämnda
slag. För sin del anser kommittén, att lagstiftningen principiellt
bör utsträckas till tjänstemän, som äro anställda hos arbetsgivaren.
Kommittén har härvid, i anslutning till ett flertal utländska
lagar, dock funnit lämpligt att bestämma ett särskilt belopp för
årsförtjänsten såsom gräns för delaktighet i försäkringen, och därjämte
satt denna gräns så högt som till 5,000 kronor, för att i så stor utsträckning
som möjligt medtaga alla de personer (ingenjörer, tekniker,
handelsbiträden o. d.) för vilka försäkringen kan anses äga avsevärd betydelse.
Då lönegränsen satts så hög, komma utan tvivel alla egentliga
arbetare att omfattas av lagen, och synes därför, såsom i vissa utländska
lagar, någon skillnad mellan »tjänstemän» och »arbetare» i förevarande
hänseende ej behöva göras.
Då således enligt kommitténs förmenande även ett stort antal
tjänstemän, inclusive kontorspersonal o. d., skulle komma att omfattas
av lagen, har kommittén funnit definitionen av begreppet arbetare lämpligen
kunna, med någon ändring av den definition, vilken lämnats i lagen
ALLMÄN MOTIVERING.
UNDANTAG.
Öl
om arbetarskydd, i huvudsak avfattas sålunda, att med arbetare förstas
en var, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan
att i förhål!ande till denne vara att anse såsom självständig företagare.
Kommittén har visserligen icke förbisett, att med en dylik definition
på arbetare lagens omfattning i vissa avseenden kunde anses bliva alltför
vidsträckt. Man kunde nämligen ifrågasätta, huruvida icke tjänstemän
i bankrörelse eller annan kontorspersonal eller biträden i vissa slag av
affärer in. fl., vilkas arbete ofta icke medför egentlig fara för olycksfall,
borde undantagas från tillämpningen av förevarande lagstiftning, eller
huruvida icke, såsom jämväl i flera utländska lagar stadgats, i förslaget
borde intagas föreskrift därom, att arbete av ofarlig beskaffenhet skulle
kunna genom särskild förordning undantagas från lagens tillämpningsområde.
Enligt kommitténs åsikt är det emellertid lämpligt, att även dessa
arbetstagare erhålla delaktighet i försäkringen, då ju i allt fall försäkringsavgiften
bliver obetydlig, och ett avgörande, vilka verksamheter
böra anses ofarliga, ofta skulle medföra svårigheter.
I samband med frågan om olycksfallslagstiftningens tillämpningsområde
står även frågan, huruvida eller i vilken omfattning så kallat
hemarbete bör ingå under denna lagstiftning. Med hemarbete torde härvid,
i överensstämmelse med arbetarskyddslagen, böra förstås arbete, som utföres
i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej
kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande.
Dylikt arbete, vilket till största delen tillhör beklädnads- och textilindustriens
områden, är undantaget från arbetarskyddslagens tillämpning
och torde i allmänhet ej heller tillhöra området för gällande olycksfallslag
i vidare mån, än att frivillig försäkring kan ifrågakomma.
Bland de utländska olycksfallslagarna omfatta endast de tyska och
österrikiska otvetydigt hemarbetet, dock under villkor, att övriga förutsättningar
för försäkringsplikt enligt lagen äro uppfyllda. Däremot är
hemarbetet uttryckligen undantaget från lagstiftningens omfattning i
England, Italien och Spanien samt, enligt gällande praxis, i Norge,
Danmark, Belgien, Ungern och Schweiz. Beträffande en del andra länder
framgår ej av lagarnes ordalydelse, huruvida hemarbetet ingår under
lagstiftningen eller ej, och även reglerna för tillämpningen synas vara
svävande.
Man torde emellertid kunna antaga, att i utlandet hemarbetet vanligen
icke är underkastat olycksfallslagstiftningen. Detta förhållande synes
bland annat stå i samband därmed, att arbetarskyddslagstiftningen i
utlandet, liksom i vårt land, i regel icke omfattar sådant arbete.
62
ALLMÄN MOTIVERING.
UNDANTAG.
Det är givet, att i samma män som arbetsgivaren, såsom fallet
ofta är i fråga om hemarbete, icke kan kontrollera eller övervaka arbetet,
svårigheter möta att kunna ålägga honom ersättnings- eller försäkringsplikt
beträffande olycksfall i sådant arbete. Dessutom intaga hemarbetarne
med avseende å arbetsavtalets beskaffenhet ej sällan en mellanställning
mellan självständiga yrkesutövare och egentliga arbetare, och det kan
därför ofta vara svårt att avgöra, huruvida de skola hänföras till den
ena eller andra kategorien. Dessa skäl tala för att icke medtaga hemarbetet
i förevarande lagstiftning.
Kommittén har dock icke ansett sig böra föreslå, att hemindustrien
uteslutes från olycksfallslagens tillämpning i hela den utsträckning, vari
detta skett i några utländska lagar samt i vår arbetarskyddslag. Enligt
kommitténs mening är det av vikt, att även av dessa arbetare så många
som möjligt erhålla del av olycksfallslagstiftningens förmåner. Kommittén
har trott sig finna en lämplig medelväg i förevarande avseende genom att
föreslå undantag från lagstiftningens tillämpning endast för arbetare, som
i sitt hem användes till arbete, under det att i övriga fall, då arbetet utföres
i lokaler, som av arbetsgivaren för arbetstagaren förhyrts, eller
eljest utom hemmet, detsamma skulle ingå under lagen. Det är tydligt,
att just beträffande arbete i det egna hemmet de största svårigheterna
skulle uppkomma vid tillämpningen av en lag utav förevarande slag,
särskilt emedan det är så gott som omöjligt att i varje fall erhålla kontroll,
huruvida ett olycksfall inträffat i eller utom arbetet. Ej osannolikt
vore att, om lagstiftningen även omfattade dylikt arbete, en allmän strävan
att till kategorien »olycksfall i arbetet» söka hänföra varje i hemmet
inträffat olycksfall snart skulle komma att göra sig gällande.
Givetvis äro härigenom tjänaregöromål o. d., vilka utföras i arbetsgivarens
hem, ej undantagna från lagens tillämpning, ehuru i sådana
fall arbetaren oftast är bosatt hos arbetsgivaren.
Med förevarande fråga sammanhänger i viss män även frågan,
i vilken utsträckning medlemmar av arbetsgivarens familj, därest de mot
avlöning användas till arbete för hans räkning, böra anses såsom arbetare
i lagens mening. Enligt kommitténs åsikt bör i allmänhet
någon skillnad icke göras mellan dylika familjemedlemmar och andra
arbetstagare, även om deras avlöning ofta endast utgår i naturaförmåner.
Kommittén har dock ansett, att så nära anhöriga till arbetsgivaren
som hans barn och föräldrar icke borde anses såsom arbetare i förhållande
till honom. I själva verket skulle det i dessa fall ofta bliva
synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande
allmän motivering, undantag.
G 3
äger rum, och ej sällan måste -dessa nära anhöriga i viss mån betraktas
såsom delägare i verksamheten. I varje fall hava dessutom barn och föräldrar
enligt lag försörjningsplikt gent emot varandra, och en försäkringär
därför i dessa fall mindre behövlig än i fråga om arbetare i mera
egentlig mening. Man torde även kunna antaga, att frivillig försäkring
av dessa anhöriga oftare än eljest skulle komma att anlitas.
Beträffande äkta makar åter är det på grund av allmänna rättsregler
givet, att den ena maken icke kan anses såsom arbetare i
förhållande till den andra såsom arbetsgivare, och torde detta gälla även
för det fall, att egendomsgemenskapen genom äktenskapsförord eller
boskillnad är hävd.
Kommittén har, i anslutning till bestämmelserna i arbetarskyddslagen,
även velat föreslå, att olycksfallslagen icke skulle omfatta arbetstagare,
som icke fyllt 12 år.
Eu annan fråga av ganska stor betydelse är den, i vilken utsträckning
tillfälligt arbete bör omfattas av olycksfallslagstiftningen. I detta
avseende är tillämpningen inom den utländska lagstiftningen svävande
och olika i de olika lagarne, vilket är ganska naturligt, då begreppen
»tillfälligt arbete» och »tillfällig arbetare» uppenbarligen icke kunna
noggrannt bestämmas. Då det ej skulle vara lämpligt att utesluta
allt arbete, som kunde hänföras till denna kategori, så har kommittén
för sin del tänkt sig, att undantag från försäkringen i förevarande hänseende
endast skulle gälla för arbete, vartill arbetaren av sådan tillfällig
anledning användes, som att någon, vilken eljest ej har behov av arbetare,
t. ex. i följd av iråkad sjukdom eller i följd av exceptionella
väderleksförhållanden eller dylikt skulle för någon kortare tid bliva nödsakad
att använda främmande arbetskraft. Kommittén har sålunda ansett,
att en var, som under normala förhållanden icke är skyldig att erlägga
försäkringsavgifter, ej heller skulle hava sådan skyldighet, därest han av
tillfällig anledning nödgas för någon tid använda arbetare. Kommittén
har därför föreslagit, att arbetare, som utför tillfälligt arbete, endast i
det fall skulle vara utesluten från försäkringen, om han av tillfällig anledning
användes av någon, som eljest icke använder arbetare i lagens
mening, utan t. ex. endast minderårig under tolv år eller eget barn o. s. v.
En arbetsgivare, som eljest är avgiftpliktig, skulle däremot hava skyldighet
att erlägga försäkringsavgifter icke allenast för arbetare, som
regelbundet, utan även för varje arbetare, som tillfälligtvis av honom
användes.
64
ALLMÄN MOTIVERING-.
EN ELLER FLERA LAGAR.
Vad angår jordbruket, för vilken näring sistberörda bestämmelse
torde vara av större betydelse än i fråga om övriga näringar, är
det visserligen mycket svårt att i allmänhet angiva någon mera bestämd
gräns för de jordbruk, som skulle falla utanför lagtillämpningen.
Någon ledning i detta avseende kan man erhålla av den kortfattade
utredning rörande »inkomst av jordbruksfastighet, som lämnats i del
II (pag. 67 — 73) av kommitténs betänkande (angående folkpensioneringen),
av vilken utredning man synes kunna draga den slutsatsen, att
i genomsnitt för hela landet ett jordbruk med en åkerareal av åtminstone
omkring 11 tunnland (5 Vs hektar) och ett taxeringsvärde enligt
nuvarande förhållanden av omkring 4,000 kronor, skulle utan biträde av
andra kunna skötas av man och hustru, därest de äro arbetsföra, och att
således för ett dylikt mindre jordbruk försäkringsavgifter i allmänhet ej
skulle behöva erläggas. Emellertid torde denna gräns i allmänhet vara
för låg. Sålunda anser sig kommerskollegium i sitt ovan anförda utlåtande
kunna utgå från det antagandet, att först vid en åkerareal av
omkring 10 hektar eller 20 tunnland, motsvarande, enligt nuvarande
taxeringar, ett genomsnittligt värde av omkring 8,000 kronor, regelbunden
arbetshjälp skulle erfordras. Det synes därför, som om för
jordbruket, med avseende å avgiftsskyldigheten, den gräns, som närmast
motsvarar den av kommittén antagna begränsningen, åtminstone
icke skulle understiga den gräns av 6,000 kronors taxeringsvärde, som
i den nu gällande danska lagstiftningen införts beträffande jordbruket,
men vilken gräns i det nya danska förslaget ansetts kunna uteslutas.
Tydligen äro dock förhållandena i detta hänseende synnerligen skiftande
allt efter den odlade jordens beskaffenhet och den mer eller
mindre rikliga tillgången på skog m. m. ävensom efter familjens storlek.
En eller flera Sedan huvudkonturerna av lagstiftningens omfattning sålunda blivit
lagar. bestämda, uppkommer frågan, huruvida denna lagstiftning bör ordnas
genom en för samtliga slag av verksamhet gemensam lag eller om, såsom
flerstädes i utlandet skett, en eller annan av dessa verksamheter
bör göras till föremål för särskild lagstiftning. Framför allt har man
i detta avseende att taga under övervägande, huruvida icke bestämmelserna
rörande sjöfarten eller jordbruket böra intagas i särskilda lagar.
I den utländska lagstiftningen gäller såsom allmän regel, att
sjöfarten på insjöar, floder o. d., eller vad man skulle kunna kalla den
inrikes sjöfarten, ävensom den del av jordbruket, där motorer användas,
utan väsentligen avvikande bestämmelser inordnats i den allmänna lag
-
ALLMÄN MOTIVERING.
EN ELLER FLERA LAGAR.
05
stiftningen för industri och därmed jämförlig verksamhet. I fråga om den
större sjöfarten (havssjöfarten) och jordbruket i allmänhet, utan inskränkning
till motordrift, äro förhållandena däremot olika i olika länder. Sålunda
har man i Österrike, Frankrike, Norge, Danmark, Belgien och Finland
särskilda lagar för sjöfarten, men i Rumänien, Spanien, Portugal, England
och Italien, dock i de båda sistnämnda länderna med vissa särskilda
för sjöfarten gällande bestämmelser, gemensamma lagar för industri
och sjöfart. Vad Tyskland (ävensom det nya danska förslaget) angår,
äro visserligen bestämmelserna för sjöfarten infogade i den för övriga
verksamheter avsedda allmänna lagen, men upptagas, förutom de gemensamma
stadgandena om instanser, förvaltning o. d., i en särskild avdelning.
Beträffande jordbruket i allmänhet, utan inskränkning till
motordriften, gälla särskilda lagar i Danmark och Luxemburg, medan i
England och Belgien jordbruket, utan särskilda bestämmelser, inordnats
i den allmänna lagen. Den tyska lagen ävensom det danska förslaget
intaga i fråga om jordbruket samma ställning som i fråga om sjöfarten.
Om man närmare betraktar förhållandena i de länder, som hava
särskild lagstiftning för sjöfarten eller jordbruket, vill det synas, som om
en av orsakerna till att dessa näringsgrenar blivit föremål för särskilda
lagar varit, att desamma först senare än industrien och därmed
jämförliga verksamheter indragits under lagstiftningen. Anledningen till
ifrågavarande speciallagars tillkomst synes alltså ofta hava varit av
historisk art, dock att därjämte hänsyn till de särskilda förhållandena
inom dessa näringar fått göra sig gällande. I olycksfalls!agar av senare
datum har man dock i allmänhet sökt åstadkomma möjligast
gemensamma bestämmelser för samtliga av lagstiftningen omfattade näringsgrenar.
Vid övervägande av förevarande fråga har kommittén, vad först
jordbruket beträffar, under hänvisning till vissa utländska lagar, icke
kunnat finna något hinder för, att detta slag av verksamhet skulle kunna
inordnas under alldeles enahanda bestämmelser, som gälla för industrien,
handeln, hantverket och tjänaregöromål, och detta så mycket mindre som
en ganska stor del av jordbrukets arbetare just tillhöra kategorien »tjänare».
De skiljaktigheter, som i en del andra länder förekomma mellan
lagstiftningen för jordbruket och för industrien, kunna enligt kommitténs
förmenande utan olägenhet utjämnas. Enahanda gäller i stort sett även
sjöfarten, ehuruväl härvid, beträffande skyldigheten att anmäla olycksfall
samt bestämmandet av ersättningarna och behandlingen av vissa
därmed sammanhängande frågor, en del svårigheter kunna uppstå, vilka
kommittén emellertid, såsom framgår av detalj motiveringen, trott sig
ÅlderdomsfOrsäkringskommittén. V. 9
66
ALLMÄN MOTIVERING. YRKESSJUKDOMAR.
Yrkessjuk
domar.
kunna lösa genom införande i lagförslaget av vissa särskilda, huvudsakligen
å denna verksamhet tillämpliga bestämmelser.
Kommittén har alltså icke funnit någon tvingande anledning att
söka åstadkomma särskilda lagar för sjöfarten och jordbruket, utan har
ansett, att dessa verksamheter lämpligen kunna inordnas under den allmänna
olycksfallslagstiftningen. Kommittén har haft så mycket större
anledning därtill, som fördelarna av att ifrågavarande förhållanden regleras
genom en enhetlig lagstiftning uppenbarligen äro synnerligen betydande.
Under det att den äldre lagstiftningen på förevarande område uteslutande
avser att bereda ersättning vid olycksfall i arbete, har man i
några lagar av senare datum utsträckt lagstiftningsområdet även till så
kallade yrkessjukdomar. Med yrkessjukdom förstår man då vanligen en
sjukdom, som har sin grund i arbetets natur eller de särskilda förhållanden,
under vilka detsamma bedrives. Orsakerna till dessa sjukdomar
äro därför att söka i sådana omständigheter som arbetslokalernas hälsofarlighet,
användandet vid arbetet av särskilt giftiga ämnen, o. d. I motsats
till olycksfallet, med vars begrepp förbindes föreställningen om en
tilldragelse av plötslig eller omedelbar natur, avser yrkessjukdomens begrepp
en verkan, som först efter hand uppträder.
Vissa av dessa sjukdomar, t. ex. hastigt påkommande förgiftningsfall,
en del infektioner m. m., kunna även karaktäriseras såsom
olycksfall och behandlas numera vid lagstiftningens tillämpning ej sällan
från denna synpunkt. Några yrkessjukdomar, såsom kroniska bly-,
fosfor- och arsenikför^iftningar, vissa särskilt hos glas- eller gruvarbetare
uppträdande åkommor m. m. hava sin grund i själva yrkesdriftens
beskaffenhet och kunna därför betecknas såsom specifika yrkessjukdomar.
Till yrkessjukdomarnas kategori hänföras understundom även under
yrkesverksamheten framträdande sjukdomar i andedräktsorganen, reumatiska
åkommor m. m., vilka visserligen även eljest allmänt förekomma,
men vilka i arbetsförhållandena inom vissa yrken hava en särskilt gynnsam
jordmån för sin uppkomst eller utveckling.
Av vad sålunda i korthet anförts, framgår, att flera av yrkessjukdomarna,
i likhet med olycksfallen i arbetet, hava sin grund i arbetsförhållanden,
för vilka arbetsgivaren synes böra ansvara, och att således
en utsträckning av arbetsgivarens ersättningsskyldighet till att omfatta
jämväl yrkessjukdomar, åtminstone beträffande vissa av dem, utgör en
följdriktig utvidgning av den egentliga olycksfallslagstiftningen.
ALLMÄN MOTIVERING.
YRKESSJUKDOMAR.
(57
Beträffande de länder, i vilka olycksfallslagstiftningen omfattar sjukdomar
av ifrågavarande art, må här i korthet anföras följande.
Enligt den engelska lagen åligger arbetsgivaren ersättningsskyldighet
för vissa i lagen närmare angivna yrkessjukdomar. Såsom sådana angivas
förgiftningar genom åtskilliga kemiska ämnen, hudsjukdomar vid behandling
av vissa vätskor, grå starr hos glasarbetare, telegrafistkramp, ögonmu
skel kramp och kroniska inflammationer i händerna samt en del andra
åkommor hos gruvarbetare o. s. v. Den schweiziska lagstiftningen likställer
med olycksfall yrkessjukdomar förorsakade genom användandet av vissa
giltiga ämnen, över vilka förbundsrådet äger att upprätta en förteckning.
Såsom yrkessjukdomar angivas, förutom förgiftningar genom en
mängd kemiska gifter, även genom smitta under arbetet ådragen mjältbrands-,
smittkopps- och rotssjukdom. Enligt den tyska riksförsäkringsordningen
kan genom beslut av förbundsrådet olycksfallsförsäkringen utsträckas
till vissa bestämda yrkessjukdomar. Såvitt kommittén har sig bekant,
har dock någon förordning i dylikt syfte ännu ej kommit till stånd.
Enligt i Österrike och Ungern framlagda förslag skulle olycksfallslagstiftningen
jämväl kunna utsträckas till vissa yrkessjukdomar. I Frankrike
har nyligen av deputeradekammaren antagits ett förslag, enligt vilket
inom vissa verksamheter sjukdomar i följd av bly- eller kvicksilverförgiftning
skulle medföra rätt till ersättning enligt olycksfallslagen. Det
nya danska förslaget innehåller en bestämmelse, som avser att i någon
mån inbegripa jämväl yrkessjukdomar under lagstiftningen, nämligen att
lika med olycksfall skola anses skadliga inverkningar av högst några få
dagars varaktighet, som orsakas av arbetet eller de förhållanden, under
vilka detta försiggår, och som medföra nedsättning av förvärvsförmågan
eller döden. I fråga om sjöfarten innehålla några lagar, liksom även
sjömanspensioneringskommitténs förslag, bestämmelser om ersättning vid
vissa sjukdomar.
Det är således ännu tills vidare endast ett par utländska lagar, i
vilka yrkessjukdomar, med avseende å rätt till ersättning, i avsevärd
utsträckning likställts med olycksfall i arbete. För kommittén har nu
uppstått frågan, i vad mån dessa sjukdomar böra omfattas av den lagstiftning,
som utgör föremål för kommitténs arbete. Av vad som redan
anförts, torde åtminstone framgå, att de från många håll framställda
yrkandena, om att yrkessjukdomar av vissa slag böra fälla under olycksfallslagstiftningen,
och att följaktligen de ersättningar, som i sådana fall
skola utgå, bestridas genom arbetsgivarnes försäkringsavgifter, i flera
fall erkänts vara berättigade.
68
ALLMÄN MOTIVERING.
ERSÄTTNINGEN.
Ersättningen.
Under nuvarande förhållanden erhåller visserligen i vårt land en
arbetare, som på grund av någon dylik sjukdom blivit invalid, ersättning
i form av pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
Beloppen av desjja pensioner äro emellertid, som. bekant, särskilt om
rätten till pension inträder vid tidigare ålder, ofta vida anspråkslösare
än de belopp, som i motsvarande fall utgå enligt grunderna för
olycksfallsförsäkringen och kunna därför svårligen i tillräcklig mån tillgodose
de behov i fråga om ersättningens storlek, som i förevarande
hänseende med rätta gjort sig gällande. Härtill kommer, att invalidpensionerna
enligt pensionsförsäkringslagen endast utgå vid höggradig
invaliditet och icke, såsom enligt olycksfallslagstiftningen, även vid mindre
betydande nedsättning av arbetsförmågan. Under det stadium av
sjukdomen, som föregår inträdande av invaliditet, ävensom vid övergående
sjukdom erhålles för närvarande i många fall, vad vårt land
beträffar, ersättning endast där arbetaren är medlem i någon av de på
frivillighetens väg upprättade sjukkassorna.
Såsom redan antytts, har även kommittén funnit sambandet mellan
yrkessjukdomarna och de olycksfall, som omfattas av olycksfallslagstiftningen,
i flera fall vara av den art, att vissa av dessa sjukdomar i den
ifrågasatta nya olycksfallslagstiftningen för vårt land höra jämställas med
olycksfall. Kommittén har i sådant syfte föreslagit, att denna lagstiftning,
åtminstone tills vidare och innan ytterligare erfarenhet i förevarande
hänseende vunnits, lämpligen borde omfatta sådana yrkessjukdomar,
som förorsakas av särskilt giftiga, vid arbetet, begagnade ämnen (2 §).
I alla händelser skulle genom en sådan bestämmelse ett avsevärt antal
yrkessjukdomar komma att falla under olycksfallslagen och särskilt, som
det vill synas, väsentligen sådana sjukdomar, om vilkas karaktär av
verkliga yrkessjukdomar minsta tvekan torde råda.
Beträffande grunderna för rätt till ersättning vid olycksfall i arbete
skiljer man i samtliga lagar mellan ersättning, som utgår till den skadade
själv, och ersättning, vilken, om olycksfallet medfört döden, skall
utgivas till hans efterlevande anhöriga.
Ersättning till den skadade består dels i understöd under den tid,
han till följd av olycksfallet lider av sjukdom, och dels, därest olycksfallet
efter upphörande av sjukdomstillståndet medfört sådan nedsättning
i arbetsförmågan, som kan förutsättas bliva varaktig (invaliditet), i understöd
under den tid, vanligen den återstående livstiden, invaliditet är
förhanden.
Bestämmelserna rörande dessa ersättningar äro ganska olika i olika
lagar.
ALLMÄN MOTIVERING. KAREN8TID. 09
Den mest framträdande skiljaktigheten mellan de olika lagarne, beträffande
ersättningarna, gäller i fråga om den s. k. karenstiden, varmed
förstås en viss längre eller kortare tid efter olycksfallet, under vilken
den skadade icke äger rätt till ersättning. I vissa länder, nämligen
''tyskland, Österrike, Ungern, Norge, Danmark, Ryssland, Luxemburg och
Rumänien, är denna karenstid ganska lång och växlar mellan 10 dagar
(Norge) och 13 veckor (tyskland, Danmark, Ryssland och Luxemburg).
I andra länder åter, nämligen Italien, Frankrike, England, Holland, Belgien,
Schweiz, Finland, Spanien och Portugal är karenstiden inskränkt till
några få dagar, vanligen till endast eu dag; i några fall utgår ersättning
till och med från dagen för olycksfallet. Sverge hör i detta avseende
till den förstnämnda kategorien med en karenstid av 60 dagar
eller omkring 8 Va vecka. Med undantag för Sverge och Danmark, i
vilka länder sjukförsäkringen ännu är frivillig, hava alla ovannämnda
länder med lång karenstid obligatorisk sjukförsäkring, genom vilken i det
övervägande antalet fall är sörjt för ersättning åt den skadade arbetaren
vid sjukdom under karenstiden. I länder med mycket kort karenstid
är åter sjukförsäkringen (med undantag för England, Holland och
Belgien) frivillig. Härav torde framgå, att införandet av en lång karenstid
i allmänhet icke inneburit ett underkännande av den skadade arbetarens
behov av eller rätt till ersättning under denna tid, utan har man
tänkt sig, att ersättningen i detta fall skulle beredas genom den sociala
sjukförsäkringen. I vissa länder, exempelvis i Tyskland, är emellertid
sjukförsäkringens tillämpningsområde icke fullt identiskt med området för
olycksfallslagstiftningen; och har man därför för de fall, där den skadade
icke varit sjukförsäkrad, ansett sig böra beträffande ersättning under
karenstiden stadga ersättningsplikt för arbetsgivaren eller understödsskyldighet
för kommunen.
Från nu angivna huvudregler bilda, såsom redan nämnts, Sverge och
Danmark undantag, i det att karenstiden i dessa båda länder är synnerligen
lång (8 Va resp. 13 veckor), oaktat sjukförsäkringen är frivillig. Orsaken
härtill har huvudsakligen varit, dels att man velat undvika de svårigheter
vid förvaltningen, som skulle uppkomma, därest den skadade genast
från början omhändertoges av vederbörande försäkringsinrättning, och
dels att man, genom att hänvisa arbetaren till sjukkassorna, velat i någon
mån fördela kostnadsbördan mellan honom och arbetsgivaren. Vad
emellertid förvaltningsfrågan angår, torde den icke vara svårare att lösa
för vårt land än för de andra länder, som hava mycket kort karenstid,
särskilt om, på sätt kommittén längre fram angiver, en samverkan
mellan olycksfallsförsäkringens bärare och de befintliga sjukkassorna i
Karenslid.
70
ALLMÄN MOTIVERING. KARENSTID.
möjligaste mån kunde komma till stånd. Det torde även böra erinras
därom, att av de försäkringar, som för närvarande äro tagna hos riksförsäkringsanstalten,
de allra flesta gälla utan egentlig karenstid, vilken
omständighet torde visa, att förvaltningssvårigheterna i detta hänseende
i ganska stor utsträckning kunnat övervinnas. Att åter, för minskande
av försäkringskostnaden, hänvisa arbetaren till den frivilliga sjukförsäkringen
för erhållande av ersättning under karenstiden, strider mot den
allmänna principen, att arbetsgivaren skall bära kostnaden för olycksfallsersättningen.
Så länge därför sjukförsäkringen i vårt land är ordnad enligt frivillighetens
princip och icke enligt sådana grunder, att ersättningen
under sjukdomstiden kan åläggas sjukkassorna, bör enligt kommitténs
förmenande frågan om ersättningen till den skadade lösas under förutsättning
av möjligast korta karenstid; och har kommittén i sådant avseende
beträffande den kontanta sjukersättningen ansett denna ersättning
böra utgå från och med dagen efter olycksfallet, dock under den
förutsättning, att sjukdomen varat minst tre dagar efter dagen för
olycksfallet (6 §). Har sjukdomen ej varat så länge, synes någon ersättning
skäligen ej böra ifrågakomma. I huvudsak motsvarande bestämmelse
återfinnes i 15 § av sjukkasselagen i fråga om sjukhjälp, som utgår
i penningar.
Om karenstiden sålunda förkortas, eller, rättare sagt, borttages,
skulle det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej ersättningen under
den första tiden efter olycksfallet borde utgivas direkt av arbetsgivaren
till den skadade. En sådan anordning är medgiven i Finland, där försäkringstvång
är stadgat endast beträffande ersättning vid invaliditet och
dödsfall. Det kan också erinras om, att t. ex. i Tyskland, såsom ovan
nämnts, arbetsgivaren i vissa fall är pliktig att direkt till arbetaren utgiva
'' ersättning under karenstiden, därest ersättning under denna tid ej
skulle utgå från sjukkassa. Vad den ifrågasatta lagstiftningen för vårt
land beträffar, synes det emellertid lämpligast att låta den obligatoriska
försäkringen omfatta även ersättningen under sjukdomstiden. För såväl
arbetsgivaren som arbetaren är det utom ali fråga fördelaktigast, att
bestyret med den skadades vård och ersättnings utgivande under ifrågavarande
tid överlåtes åt en försäkringsinrättning. Å andra sidan är det
visserligen tydligt, att besväret för försäkringsinrättningen skulle förminskas
i samma mån som inrättningen bleve befriad från att taga
befattning med de talrika sjukdomsfallen. Dock synes denna synpunkt
böra träda tillbaka för arbetsgivarens och arbetarens intressen. Det
kan för övrigt också med rätta göras gällande, att en förening av för
-
ALLMÄN MOTIVERING.
SJUKPENNING.
71
säkrings- och ersättningsplikt i samma lag ur många synpunkter skulle
visa sig olämplig.
Beträffande storleken av den kontanta ersättning (av kommittén i sjukpenning.
lagförslaget benämnd sjukpenning), som bör utgå under sjukdomstiden,
hava de utländska lagarne rätt skiftande bestämmelser. Sålunda utgör
i Schweiz sjukpenningen 80 %, i Holland 70 %, i Tyskland, Luxemburg,
Rumänien och Ryssland 662/a %, i Österrike, Ungern, Danmark, Norge
och Finland 60 % samt i England, Ralien, Frankrike, Spanien och Belgien
50 % av den skadades arbetsförtjänst* I några av dessa länder ävensom
enligt den nuvarande svenska lagen utgår sjukpenning även för helgdag.
För Sverige är enligt 1901 års lag sjukpenningen en krona om dagen,
således för en årslön av 1,000 kronor ungefär 35 % av arbetsförtjänsten.
Vid övervägande av frågan, med vilket belopp den kontanta sjukersättningen
bör utgå enligt den föreslagna nya lagstiftningen i vårt land,
har kommittén kommit till det resultat, att eu ersättning, uppgående för
varje dag och även för helgdag till två tredjedelar av den skadades dagliga
arbetsförtjänst, (6 §) bör anses såsom lämplig och skälig och för
arbetaren medförande ett i allmänhet tillräckligt understöd under sjukdomen.
Kommittén har bibehållit den bestämmelsen i nu gällande olycksfallslag,
att sjukpenningen endast utgår, så länge »väsentlig nedsättning
av den skadades arbetsförmåga» är för handen. Denna definition å
sjukdomens grad, vilken även upptagits i sjukkasselagen, har varit
föremål för anmärkningar från representanter för sjukkassorna, i det
man menat, att det anförda uttrycket ej vore så tydligt, att det i alla
förekommande fall kunde tjäna såsom ledning. Det vill emellertid synas,
som om vilken annan definition som helst ej bättre skulle uppfylla anspråken
på full tydlighet. Sålunda stadgas i kungörelsen den 31 december
1912 angående anmälan om olycksfall i arbete, att dylik nedsättning
skall anses vara förhanden, då den skadade är oförmögen att utföra sådant
arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarade hans krafter och
färdigheter, och av riksförsäkringsanstalten har den ifrågavarande bestämmelsen
ofta tolkats så, att den skadade skall anses oförmögen att
utföra sitt »vanliga eller annat verkligt arbete». Några egentliga svårigheter
hava dock, så vitt kommittén känner, ej förekommit vid tilllämpningen.
Jämväl den omständigheten, att sjukpenningen vid sjukdom,
såväl enligt kommitténs förslag som enligt de flesta utländska lagar,
bestämts till samma procent av arbetsförtjänsten som ersättningen vid
helinvaliditet, giver tydligt nog vid handen, att med det ifrågavarande
uttrycket närmast åsyftas en så betydande nedsättning av arbetsförmågan,
att den skadade är ur stånd att med sitt arbete förvärva någon
avsevärd inkomst.
72
ALLMÄN MOTIVERING. LIVRÄNTOR VID INVALIDITET.
För det fall att olycksfallet för den skadade, sedan sjukdomstillståndet
upphört, medför för framtiden bestående nedsättning av arbetsförmågan
(invaliditet), har man i den nuvarande svenska lagen ävensom i
de allra flesta utländska lagar såsom allmän regel bestämt, att ersättningen
skall utgå under formen av livränta. Bland europeiska länder
har man endast i Danmark, Italien och Spanien såsom regel stadgat
ersättning i form av utbetalning av ett kapital en gång för alla,
vilket kapital dock under vissa förutsättningar kan utbytas mot livränta.
Eegeln är således, att ersättningen utgår såsom livränta, och
huvudanledningen härtill är, gåsvin ofta framhållits, att man härigenom
vida bättre tryggar den skadades framtid än genom utbetalningen
av ett kapital, över vilket den skadade själv skulle kunna förfoga,
och vilket ofta skulle kunna användas på ett mindre tillfredsställande
sätt eller snart helt och hållet gå förlorat. Man har även i vårt
land,, såvitt kommittén har sig bekant, också allmänt förutsatt, att ersättningen
vid invaliditet skulle i vanliga fall utgå som livränta, och är
kommittén för sin del även av denna åsikt. Till frågan i vad mån en
dylik livränta skulle kunna utbytas mot ett kapital återkommer kommittén
längre fram.
Det torde till ytterligare belysning av förevarande fråga även böra
framhållas, att det kapital, som i de nämnda tre länderna utbetalas vid
fullständig invaliditet, ej uppgår till större belopp än, för Italien och
Danmark till sex gånger och för Spanien till högst två gånger
den årliga arbetsförtjänsten. Det högsta kapitalbeloppet i förstnämnda
båda länder motsvarar således i vanliga fall eu livränta av
högst 300 å 500 kronor, eller knappast mera än som enligt gällande
svenska lag utgives vid varje fall av fullständig invaliditet. Genom
en dylik anordning blir försäkringen tydligen vida billigare än enligt
övriga länders lagar; och torde man även i denna omständighet kunna
söka en orsak till införandet av kapitalutbetalning i nämnda tre länder.
Beträffande storleken av livräntan vid invaliditet, förete de utländska
lagarne ganska väsentliga skiljaktigheter. Denna livränta bestämmes
ofta till samma procent av arbetsförtjänsten som sjukpenningen, och utgör
i Schweiz och Holland 70 i Tyskland, Luxemburg, Rumänien,
Ryssland och frankrike 66V3 Hl, i Österrike, Ungern, Norge och Finland
60 % samt i England och Belgien endast 50 % av den årliga
arbetsförtjänsten. Det må även erinras om, att 1884 års arbetarförsäkringskommitté
i sitt förslag angående obligatorisk olycksfallsförsäkring
bestämde denna livränta till 60 % av arbetsförtjänsten. Enligt nuvarande
svenska lag utgör livräntan 300 kronor, motsvarande, för en årsförtiänst
av 1,000 kronor, 30 % därav.
ALLMÄN MOTIVERING.
MINDRE SJUKPENNING.
73
Kommittén har för sin del ansett, att för vårt land livräntan vid
helinvaliditet icke lämpligen bör sättas lägre än till G62/3 % eller till
tvä tredjedelar av den ärliga arbetsförtjänsten (6 §).
Vid partiell invaliditet erhålles en mindre livränta, vilkens belopp
rättas efter graden av arbetsförmågans nedsättning och sålunda ställes
i förhållande till den skadades förmåga att med sitt arbete kunna bidraga
till sin försörjning. Som bekant bestämmes denna nedsättnings
grad till viss procent sålunda, att procenttalet är lägre vid en mindre
än vid mera betydande nedsättning av arbetsförmågan. Beträffande
skador av jämförelsevis obetydlig natur har man i nu gällande svenska
lag infört den inskränkande bestämmelsen, att livränta ej skall utgå i de
fall, där arbetsförmågan nedsatts med mindre än en tiondel. Ehuruväl
riksförsäkringsanstalten, dock endast under vissa förutsättningar, ansett
denna gräns, liksom enligt den norska lagen, kunna nedsättas till 5
har kommittén, i likhet med kommerskollegium, då dylika skador i regel
icke i nämnvärd grad minska den skadades arbetsförmåga eller arbetsförtjänst,
ansett nu gällande gräns fortfarande böra vidhållas.
Med de bestämmelser rörande sjukpenningen, som ovan angivits,
skulle emellertid denna ej komma att utgå, då nedsättningen av den
skadades arbetsförmåga icke är så väsentlig, att han enligt lagbestämmelsens
ordalydelse kan erhålla sjukpenning enligt 6 § 1), och han ej
heller är berättigad att erhålla livränta på den grund, att nedsättningen
ej kan anses bliva för framtiden bestående, såsom t. ex. under
konvalescenstiden efter en svårare -sjukdom, som övergår till hälsa,
eller under en sjukdom, som redan från början varit av lindrigare
beskaffenhet. I dylika fall är den skadade ej sällan i stånd att mot avlöning
förrätta arbete, men denna avlöning är då ofta betydligt lägre
än den han under normala förhållanden skulle kunnat påräkna. Då det
synes obilligt, att den skadade under sådana omständigheter skulle vara
utan allt understöd från försäkringen, har kommittén tänkt sig (6 §)
att i dylika fall en mindre sjukpenning skulle till honom utgivas. Beloppet
av denna sjukpenning skulle i förhållande till den vanliga sjukpenningen
i huvudsak bestämmas efter de grunder, som gälla för bestämmande
av livränta vid partiell invaliditet och följaktligen bliva olika
allt efter graden av arbetsförmågans nedsättning.
I vissa utländska olycksfallslagar, liksom i allmänhet även i sjukkasselagarna,
förekomma icke några särskilda bestämmelser rörande utgivande
av en dylik mindre sjukpenning. I andra olycksfallslagar har
Ålderdomsförsälcringskommittén. V. 10
Mindre sjukpenning.
74
ALLMÄN MOTIVERING. LÄKARVÅRD.
Läkarvård.
man emellertid infört bestämmelser i sådant syfte. Sålunda utgår i
England, Belgien och Italien, i vilka länder sjukersättningen utgives
redan från sjukdomens början, den kontanta ersättningen med ett efter
invaliditetsgraden varierande belopp. Enligt de flesta lagar med lång
karenstid rättas, sedan sjukbjälpen från sjukkassorna upphört, även den
enligt olycksfallslagen utgående ersättningen, sålänge sjukdomstillståndet
varar, till sitt belopp efter graden av arbetsförmågans nedsättning.
Kommittén anser sig därför jämväl kunna från flera utländska lagar
hämta stöd för sitt förslag om införande av en mindre sjukpenning i
sådana ömmande fall, då varken sjukpenning till sitt fulla belopp eller
invaliditetslivränta kan erhållas. För att emellertid undvika en mängd
fall, vilkas behandling skulle bliva synnerligen betungande i förvaltningshänseende,
och för vilka en dylik mindre ersättning icke skulle hava
någon egentlig betydelse, har kommittén föreslagit, att mindre sjukpenning
ej skulle ifrågakomma, där arbetsförmågans minskning genom
sjukdomstillståndet ej uppgår till en fjärdedel.
Förutom den kontanta sjukhjälpen äger den skadade, enligt de allra
flesta utländska lagar, jämväl rätt till fri läkarvård jämte läkemedel.
Genom beredande av denna förmån, vilken icke lämnas enligt gällande
svenska lag, ökas visserligen svårigheterna i fråga om försäkringens
tillämpning. Å andra sidan är dock denna förmån av stor betydelse
ej mindre för den skadade än även för vederbörande försäkringsinrättning
från den synpunkten, att inrättningen sålunda redan från
början kommer att omhändertaga den skadade och därigenom ofta bliver
i stånd att träffa anstalter till förebyggande av svårare följder av
olycksfallet. Genom den ifrågavarande förmånen skulle även hela sjukersättningens
värde för den skadade komma att stå i riktigare förhållande
till den mer eller mindre svåra påföljden av skadan, enär
nämligen eljest den kontanta sjukersättningen, därest den skadade själv
måste bära kostnaderna för vården, skulle bliva av mindre värde i sådana
fall, där sjukdomen vore av svårare art och därför erfordrade större
utgifter för läkare och medicin, än vid sjukdomsfall av mindre svår
beskaffenhet.
Kommittén har därför ansett, att föreskrift om beredande, från och
med dagen för olycksfallet och därefter så länge sjukpenning (även mindre
sjukpenning) utgår, av fri läkarvård jämte läkemedel bör upptagas i
den ifrågasatta nya lagen (6 §). Kommittén bär därjämte, i anslutning
till vissa länders lagstiftning, föreslagit, att den skadade under
samma tid jämväl skulle äga erhålla andra till arbetsförmågans höjande
ALLMÄN MOTIVERING.
ERSÄTTNING VID DÖDSFALL.
75
nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, bråckband,
glasögon och dylikt.
Om olycksfallet medfört döden, (7 §) utgives enligt flertalet olycksfall
slagar såväl begravningshjälp som livräntor till efterlevande anhöriga.
I begravningshjälp utgives enligt den svenska lagen 60 kronor och
enligt utländska lagar antingen ett likaledes av arbetsförtjänstens storlek
oberoende belopp såsom i Danmark och Norge 50 kr., i Belgien 55 kr.
o. s. v. eller, såsom i de flesta länder, ett efter arbetsförtjänstens
storlek eller efter de verkliga begravningskostnaderna avpassat belopp,
nämligen i Tyskland, Ungern och Luxemburg en femtondel, i Holland
en tiondel och i Portugal högst en tjugondei av den årliga arbetsförtjänsten,
i Österrike högst 40 kr., i Frankrike högst 72 kr., i Schweiz
högst 30 kr. o. s. v.
Kommittén har för sin del ansett dessa nu anförda belopp i allmänhet
vara väl låga med hänsyn till de verkliga begravningskostnaderna
särskilt i städerna i vårt land, och då en mindre höjning av
begravningshjälpens belopp ej nämnvärt ökar försäkringskostnaden, så
har kommittén trott sig kunna föreslå samma regel som enligt den
holländska lagen, nämligen, att begravningshjälpens belopp skulle bestämmas
till en tiondel av den årliga arbetsförtjänsten, dock minst till
50 kronor.
Såsom i det föregående framhållits, gäller såsom allmän regel inom
oly eks fallslagstiftningen, att, vid dödsfall i följd av olycksfall, ersättning
skall utgivas till efterlevande. I allmänhet åsyftas i första rummet
änka (resp. änkling) och minderåriga barn, samt ofta även föräldrar
och barnbarn m. fl. Ersättningen utgår under formen av livränta, utom
i Danmark, Italien och Spanien, i vilka länder ett kapital utbetalas,
vilket dock i vissa fall kan förvandlas till livränta. Jämväl i England utbetalas
vid dödsfall allenast ett kapital, dock endast därest den eller de
efterlevande för sitt uppehälle varit beroende av den avlidnes arbetsförtjänst.
I Belgien kunna de efterlevande under vissa villkor i stället
för livränta erhålla kapital.
För sin del har kommittén, såsom jämväl av arbetarförsäkringskommittén
föreslagits och även i nu gällande olycksfallslag stadgas,
ansett livränteformen vara den lämpligaste beträffande ifrågavarande ersättningar.
Beloppet av livränta till änka utgör enligt de flesta lagar 20 %
eller en femtedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. I Holland
och Schweiz utgör dock livräntan 30 % och i Ryssland 33Vs % av
Er sättning vid
dödsfall.
76
allmän motivering.
ERSÄTTNING VID DÖDSFALL.
arbetsförtjänsten. Arbetarförsäkringskommittén föreslog den ifrågavarande
livräntans belopp till 20 % av arbetsförtjänsten.
För sin de! har kommittén, för att i huvudsak bibehålla den i
nuvarande lag gällande proportionen mellan änkepensionen och livräntan
vid helinvaliditet, ansett procentsatsen böra bestämmas något
högre än till den i flertalet länder föreslagna procentsatsen av 20 %
och föreslagit, att livränta till änka skulle utgå med en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan utgår så länge livräntetagare
förbliver ogift. Vid omgifte skulle, såsom i flertalet lagar stadgas, dock
endast om äktenskapet ingås före fyllda 60 är, erhållas ett belopp för
en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
d. v. s. i allmänhet tre gånger livräntans belopp.
Bestämmelserna rörande beloppen av livräntorna till efterlevande minderåriga
barn äro något olika i de olika ländernas lagar. 1 Tyskland, Luxemburg
och Rumänien uppgår livräntan för varje barn, oavsett antalet, till 20
%, i Österrike, Ungern, Schweiz, Norge och Holland till 15 %, i Finland
till 10 % samt i Ryssland till 1673 % av arbetsförtjänsten. I de länder,
där livräntebeloppet understiger 20 ökas beloppet för föräldralösa
barn till 20, 25 eller 30 % av arbetsförtjänsten. I Frankrike utgår för
ett barn 15, för två barn 25, för tre barn 35 och för fyra barn 40 %
samt för varje föräldralöst barn 20 % av arbetsförtjänsten. Enligt
arbetarförsäkringskommitténs förslag skulle livräntebeloppet för varje
efterlevande barn utgöra 10 % av arbetsförtjänsten.
Utom äktenskapet födda barn äro i de flesta lagar likställda med
barn, som fötts inom äktenskapet.
Åldersgränsen för rätt till livränta för efterlevande barn växlar i
de olika lagarna mellan 15 och 16 år.
För sin del har kommittén, tänkt sig, att livräntans belopp för
varje barn, även om det är fött utom äktenskapet, och oavsett barnantalet,
skulle utgöra en sjättedel (16 Va %) av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock för änka och barn tillsammans högst två tredjedelar av
arbetsförtjänsten. Åldersgränsen skulle, i enlighet med nu gällande lag,
bestämmas till femton år.
De utländska lagarna innehålla, beträffande beloppet av livränta
till änkling efter kvinnlig arbetare, som avlidit i följd av olycksfallet,
i regel samma bestämmelser som i fråga om livränta till änka, i allmänhet
dock med den inskränkning, att änkling endast i det fall erhåller
rätt till livränta, om han är varaktigt oförmögen till arbete eller om han
för sin existens varit väsentligen beroende av hustruns arbete. Däremot
göra de franska och italienska lagarna i detta hänseende ingen skillnad
mellan änka och änkling.
ALLMÄN MOTIVERING.
UTBYTE AV LIVRÄNTA MOT KAPITAL.
77
Med hänsyn därtill, att hustruns frånfälle, även om mannen är arbetsför,
otta och särskilt där hon genom arbete i lagförslagets mening direkt
bidragit till familjens uppehälle medför väsentligt försämring i hans och
familjens ekonomiska existens, samt då införandet av likställighet i förevarande
hänseende, på grund av de relativt låga beloppen av livräntor till
änklingar, ej skulle medföra någon nämnvärd ökning av försäkringskostnaden,
har kommittén, efter den franska lagens exempel, ansett
änkling i lagförslaget böra likställas med änka, och i enlighet härmed
föreslagit, att jämväl änkling skulle, oavsett hans större eller mindre
arbetsduglighet, erhålla livränta med en fjärdedel av den avlidna makans
årliga arbetsförtjänst, och vid eventuellt omgifte före 60 års ålder erhålla
tre fjärdedelar av den avlidnas årsförtjänst eller i allmänhet tre gånger
livräntebeloppet.
I de flesta utländska lagar kunna även den avlidnes släktingar i
rätt uppstigande eller i rätt nedstigande led och någon gång även
minderåriga syskon erhålla rätt till livränta. Villkoret härför är dock
i allmänhet, att sådan anhörig åtnjutit underhåll av den avlidne. Då
dessutom summan av samtliga livräntor oftast är bestämd, och änka ävensom
barn hava företrädesrätt, så är den ifrågavarande förmånen förandra
släktingar utan större betydelse utom i de fall, då änka och barn
ej efterleva.
Vad vårt land beträffar, så utgå, enligt nu gällande lag, livräntor
allenast till den avlidnes änka och barn, men icke till föräldrar, barnbarn
in. fl. Närmast berättigade till livräntor böra sådana anhöriga
vara, gent emot vilka den avlidne enligt svensk lag har försörjningsplikt,
således änka, barn och föräldrar. Beträffande föräldrar, så komma
dock dessa i sådana fall, som i olycksfallslagstiftningen merändels
åsyftats, nämligen vid invaliditet och ekonomiskt behov, numera att erhålla
understöd från den allmänna pensionsförsäkringen, vilken just till
en av sina uppgifter har att minska bördan av barns försörjningsskyldighet
mot invalida föräldrar. Då därjämte, såsom nämnts, förmånen
för föräldrar att erhålla livränta enligt olycksfallslagen, på grund av
änkans och barnens företrädesrätt, merändels skulle bliva illusorisk,
så har kommittén ej ansett sig hava tillräckliga skäl för att i detta
avseende avvika från grunderna för nu gällande lag, utan inskränkt
sig till att föreslå livräntor allenast för efterlevande maka och barn.
Enligt andra stycket av 21 § i nu gällande olycksfallslag
medgives rätt för arbetsgivare att efter därom träffat avtal
i stället för livränta åt skadad arbetare på en gång erlägga ett
Utbyte av
livränta mot
kapital.
78
ALLMÄN MOTIVERING.
UTBYTE AV LIVRÄNTA MOT KAPITAL.
kapital, dock endast för det fall, att livräntans årliga belopp understiger
45 kronor. I fråga om utgående livränta till efterlevande må
jämväl avtal om utbyte mot kapital träffas. Med anledning av dessa
bestämmelser har kommittén här ansett sig böra angiva sin ställning till
frågan, huruvida eller i vad mån avtal om utbyte av livränta mot kapital
bör kunna medgivas.
Beträffande den utländska lagstiftningen innehålla de flesta lagar
bestämmelser, som i vissa fall medgiva utbyte av livränta mot kapital.
Sålunda kan i Tyskland livräntan till en skadad arbetare utbytas mot
sitt kapitalvärde, därest livräntan ej uppgår till mera än 20 procent av
livräntan vid fullständig invaliditet, dock endast med den skadades
samtycke och efter försäkringsämbetets hörande. Beträffande livränta
till efterlevande saknas motsvarande bestämmelse. För Ungern gälla
samma bestämmelser som för Tyskland, dock att här fordras även läkarundersökning
av den skadade samt bifall av kommunalstyrelsen. Enligt
den franska lagen kan den skadade fordra, att högst 25 procent av livräntans
kapitalvärde till honom utbetalas. I England kan överenskommelse
träffas om avlösning av räntan till den skadade mot 75 % av
dess kapitalvärde, varvid domstol äger att bestämma om kapitalets användande.
Enligt den norska lagen kan riksförsäkringsanstalten på den
skadades begäran utbetala högst 25 procent av invalidräntans kapitalvärde;
för invaliditet mellan 5—10 % kan i stället för livränta utbetalas kapital.
I Belgien kan den skadade utfå intill 3 3 Va procent av livräntans
kapitalvärde; vid livräntebelopp av 60 francs eller mindre kan hela kapitalvärdet
utbetalas. I Luxemburg kan livränta till den skadade utbytas mot
kapitalvärdet, därest densamma icke uppgår till 20 procent av livräntan
vid helinvaliditet, dock efter kommunalstyrelsens hörande. I Österrike kan
under förutsättning av fattigvårdskommunens medgivande varje livränta,
således även livräntor till efterlevande anhöriga, utbytas mot kapital.
I Schweiz kan även varje livränta utbytas mot kapital.
■ Beträffande vårt land har riksförsäkringsanstalten i sitt meromnämnda
utlåtande år 1908 föreslagit, att varje livränta för mindre än
20 procents invaliditet skulle ersättas genom kapitalutbetalning, men att
i fråga om livräntor till efterlevande utbyte av livränta mot kapital icke
skulle äga rum utom för arbetsför änka under 60 år.
Av vad ovan blivit anfört, framgår, att man i den utländska
lagstiftningen i allmänhet velat medgiva utbyte av livränta till skadad
arbetare mot kapitalutbetalning, därest räntan uppgår till ett mindre
belopp, men att livräntor till efterlevande i regel icke skulle få utbytas
mot kapital. Endast i ett par fall är utbyte av varje livränta medgivet.
ALLMÄN MOTIVERING.
UTBYTE AV LIVRÄNTA MOT KAPITAL.
79
Anledningen till dylika bestämmelser har tydligen varit av tvåfaldig
art: dels har man på sådant sätt sökt skaffa sig en möjlighet för att
icke belasta förvaltningen med utbetalningar av en mängd jämförelsevis
obetydliga livräntebelopp, och dels har man ansett sig böra taga hänsyn
till, att den skadade i vissa fall för sin vidare utkomst skulle kunna
hava eu bestämd fördel av att sålunda erhålla ett, om också oftast mindre
betydande disponibelt kapital. A andra sidan har man dock vanligen,
genom att såsom villkor föreskriva kommunalstyrelsens bifall eller dylikt,
sökt skapa en garanti för att anordningen i fråga även från det allmännas,
och särskilt från fattigvårdens synpunkt icke skulle medföra olämpliga
konsekvenser.
Kommittén har visserligen funnit de skäl beaktansvärda, som anförts
för medgivandet av utbyte i vissa fall av en olycks fallsränta, särskilt om
densamma är å mindre belopp, mot ett på en gång utbetalt kapital.
Dessa skäl synas dock, beträffande vårt land, avsevärt förlora i betydelse,
om man tager hänsyn till de förhållanden, som inträtt efter
genomförandet av den allmänna folkpensioneringen, vartill någon egentlig
motsvarighet ännu endast förefinnes i ett fåtal länder. De livräntor,
som skulle komma att utgå enligt olycksfallslagen, komma nämligen förr
eller senare att förökas med de pensioner, vilka, i många fall visserligen
med minskade pensionstillägg, vid inträdande invaliditet komma att utgå
på grund av lagen om allmän pensionsförsäkring. I följd härav komma
totalbeloppen av pensionerna för olycksfallsinvaliderna att bliva avsevärt
högre och således till mera gagn för dem, än om olycksfallsräntan tidigare
utbytts mot ett kapital, som helt eller delvis kan hava gått förlorat
vid tiden för undfående av invalidpensionen. Att under sådana
förhållanden medgiva ett utbyte av en olycksfallsränta, om ock för en
invaliditetsgrad av endast 10—20 procent, synes icke vara tillräckligt
motiverat; i allt fall bör ett sådant utbyte icke kunna medgivas utan
goda garantier för att kapitalet kommer att rätt användas. Men
att utan alltför starkt intrång på den individuella friheten erhålla
dylika garantier synes åter knappast vara möjligt. Därjämte måste,
såsom även i andra länder skett, nödig hänsyn tagas till fattigvårdsintresset,
vilket visserligen skulle kunna åstadkommas genom föreskrift
om fattigvårdskommunens bifall såsom villkor för den ifrågavarande
anordningen; men då den skadade under olika tider ej sällan skulle
komma att tillhöra olika kommuner, torde även denna garanti rätt ofta
bliva illusorisk.
Förutom till den anförda tillökningen med pensionerna från pensionsförsäkringen,
synes man även böra taga hänsyn till, att olycksfalls
-
80
ALLMÄN MOTIVERING.
HÖGSTA OCH LÄGSTA ARBETSFÖRTJÄNST.
Högsta och
lägsta arbetsförtjänst.
räntorna enligt förslaget, även i de ogynsammaste fallen, skulle komma
att uppgå till belopp, som i och för sig eller åtminstone i jämförelse med
många av pensionsbeloppen från pensionsförsäkringen icke kunna anses
obetydliga eller utan egentligt värde såsom årliga understöd. Sålunda
skulle för en fullvuxen kroppsarbetare, vilkens årsavlöning numera
ej kan antagas understiga 600 kronor, även vid den lindrigaste
graden (10 procent) av invaliditet, livräntan komma att uppgå till
40 kronor om året; och även för den lägsta arbetsförtjänst, som i förslaget
beräknas, eller 300 kronor, skulle den minsta livräntan uppgå till
20 kronor om året. Livräntor till efterlevande maka eller barn skulle i
intet fall komma att understiga 75, resp. 50 kronor. Härtill kommer,
att dessa minsta livräntor i regel skulle tillkomma personer, som förut
levat under torftiga förhållanden, och för vilka ett kontant årligt understöd
även till nu nämnda belopp är av avsevärd betydelse. För övrigt
torde man icke annat än i undantagsfall, vilka dessutom torde vara synnerligen
svåra att bedöma, kunna påstå, att utbetalning av ett mindre kapital
skulle ersätta fördelarne av en säker om ock ringa årlig inkomst. I detta
sammanhang torde även böra erinras därom, att jämväl i den utländska
lagstiftningen utbyte av livränta mot kapital i regel förekommer endast,
om försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren sådant medgiver, och således
mera sällan äger rum, där den livränteberättigade är sjuklig och
ej kan antagas uppnå normal livslängd.
Med hänsyn till nu angivna omständigheter har kommittén icke
funnit tillräckliga skäl att föreslå medgivande av utbyte av olycksfallsränta
mot kapital, för så vitt den livränteberättigade är svensk medborgare.
Beträffande däremot utländsk undersåte synes man i allmänhet böra
taga hänsyn till svårigheterna att bereda den skadade nödig vård och
tillsyn ävensom att ombesörja utbetalandet till utlandet av en mängd
småbelopp. För dessa fall har kommittén ställt sig på väsentligen samma
ståndpunkt som de utländska lagarne och i sådant syfte i 27 § föreslagit,
att för den, som icke är svensk medborgare och icke är i riket
bosatt, sjukpenning och livränta skulle, där försäkringsinrättningen så
finner lämpligt, kunna med hans samtycke utbytas mot ett kapital av
minst 20 och högst 50 procent av ersättningens kapitalvärde, och utan
hans samtycke, mot ett kapital av 50 procent av kapitalvärdet. Beträffande
ersättning till utländsk medborgares efterlevande hava ävenledes i
samma § vissa inskränkningar föreslagits.
Då enligt kommitténs förslag olycksfallsersättningarna skola bestämmas
i förhållande till den skadades arbetsförtjänst, har man dels
ALLMÄN MOTIVERING.
HÖGSTA OCH LÄGSTA ARBETSFÖRTJÄNST.
81
att angiva, huru denna arbetsförtjänst skall beräknas i alla de fall, där
den icke består av eu fast årslön, dels att avgöra, huruvida vissa gränser
böra fastställas beträffande storleken av den arbetsförtjänst, som skall
läggas till grund för beräkning av ersättningsbeloppen, så att å ena sidan
ersättningarna ej bliva för stora och försäkringspremierna i följd därav
alltför betungande, men så att å andra sidan ersättningarna ej heller bliva
alltför otillräckliga. Utredningen av den förra frågan synes böra uppskjutas
till detalj motiveringen vid 9 §. Beträffande frågan om rnaximioch
minimigräns för arbetsförtjänsten vid ersättningarnas bestämmande
äro stadgandena i de olika lagarne ganska skiftande. Sålunda har
man i Österrike, Ungern, Holland och Belgien en Övre gräns för den
arbetsförtjänst, efter vilken ersättningarne regleras, av omkring 1,800
kronor. I Italien är samma gräns omkring 1,400, i Norge 1,200 och
i Finland omkring 500 kronor. I Luxemburg och Schweiz är den övre
gränsen satt så högt som till omkring 2,800 kronor. I Tyskland medräknas
i de fall, då arbetsförtjänsten överstiger 1,600 kronor, Vs, och
i Frankrike, där arbetsförtjänsten överstiger 1,700 kronor, 1U av det
överskjutande beloppet. I arbetarförsäkringskommitténs förslag angavs
1,600 kronor såsom övre gräns.
Med ledning av de flesta exemplen från utlandet bär kommittén
för sin del funnit den övre gränsen (9 §) lämpligen kunna bestämmas till
l, 800 kronor och i enlighet därmed föreslagit, att därest den årliga
arbetsförtjänsten skulle överstiga nämnda belopp, det överskjutande beloppet
icke skall tagas i beräkning vid ersättningarnas bestämmande.
Beträffande en nedre gräns i förevarande avseende har man i vissa
länder, såsom Norge, Belgien, Italien och Finland bestämt denna gräns
till omkring 300 kronor. I andra länder, såsom Tyskland, Österrike,
Ungern, Holland och Luxemburg har man, i fråga om industrien, såsom
minsta arbetsförtjänst antagit antingen en för olika områden bestämd
genomsnittlig årslön eller ock den minsta förekommande avlöningen för
en yrkesarbetare o. s. v.
Åven kommittén har ansett, att införandet av en dylik nedre gräns
för arbetsförtjänsten skulle vara av behovet påkallad med hänsyn därtill,
att dels yngre arbetare, vilka såsom lärlingar, familjemedlemmar o. d.
ej sällan uppbära en mindre betydande, ofta endast i naturaförmåner utgående
avlöning, dels även ganska många kvinnliga arbetare såsom hustrur
m. m., vilka endast tidvis utföra avlönat arbete, eljest skulle erhålla
oskäligt låga ersättningar. I sådant avseende har en nedre lönegräns
av 300 kronor, således av ungefär samma belopp, som för motsvarande
fall blivit bestämt i ett flertal utländska lagar, synts kommittén kunna
Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 11
82
ALLMÄN MOTIVERING. SJUKHUSVÅRD M. M.
Sjukhusvård
in. m.
antagas även för vårt land. Kommittén har alltså (9 §) föreslagit, att om
den årliga arbetsförtjänsten understiger 300 kronor, skall den beräknas
till detta belopp.
I stället för att lämna den skadade läkarvård och medicin kan försäkringsaustalten,
enligt flera utländska lagar, låta intaga honom å sjukhus.
År den skadade gift eller har han eget hushåll, erfordras i regel
hans samtycke till anordningen, där ej särskilda förhållanden nödvändiggöra
densamma. Företrädesvis åsyftas med den skadades intagande å
sjukhus att under sjukdomstiden bereda honom den lämpligaste vården,
men understundom kan den skadade även under den följande invaliditetstiden
finnas behöva vård, nämligen om sjukdom ånyo inträder
eller eljest därigenom en höjning av hans arbetsförmåga anses kunna
vinnas. Beredandet av dylik särskild vård är ofta även av ekonomisk
betydelse för försäkringsinrättningen, enär därigenom sjukdomstiden kan
avkortas eller olycksfallets följder i övrigt, särskilt beträffande invaliditetsgraden,
mildras, varigenom kostnaden för ersättningarna bliver mindre
än eljest.
Åven kommittén har i sitt förslag (10 §) upptagit en bestämmelse
om, att vederbörande försäkring sinrättning skall äga rätt att när hälst och
under sä lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukhus,
där han naturligtvis bland annat erhåller eljest föreskriven läkarvård.
Kommittén har vidare trott sig böra föreslå, att den skadade ej
utan sitt medgivande må intagas å sjukhus, så vida ej skadan enligt
läkares intyg, kräver behandling och vård, som icke kan på annat sätt
nöjaktigt beredas honom.
Beträffande beloppet av den sjukpenning eller livränta, som skall utgå
under den skadades vistelse å sjukhus, äro stadgandena i de utländska lagarna
ganska skiljaktiga. Sålunda äger enligt den tyska och norska
lagen den skadade själv ej att uppbära sjukpenning, men däremot utgå
till hans anhöriga ersättningar efter väsentligen samma grunder, som gälla
i händelse av hans frånfälle. Enligt den schweiziska lagen åter göres å
den kontanta ersättningen till den skadade avdrag för kostnaderna för
sjukhusvården med högst hh, eller, om den försäkrade har att försörja
anhöriga, med högst hälften av sjukpenningen o. s. v.
Kommittén har för sin del funnit den schweiziska lagens föreskrifter
i förevarande hänseende i huvudsak vara de lämpligaste och, med någon
förenkling och modifikation av dessa föreskrifter, föreslagit, att under tiden
för sjukhusvården avdraget å sjukpenningen eller livräntan bestämmas till
belopp motsvarande kostnaden för vården, dock ej till högre belopp än
hälften av sjukpenningen eller livräntan, oberoende av huruvida den skadade
ALLMÄN MOTIVERING.
SAMARBETE MED SJUKKASSOR.
83
liar att försörja anhöriga eller icke. Då nämligen ersättnings belopp enligt
lagförslaget eljest ej gjorts beroende av den skadades försörjningsförhållanden,
och då det väl i flertalet fall gäller, att den skadade har någon
anhörig att underhålla, så har kommittén ansett, att det nämnda avdraget
bör bestämmas efter samma regel i varje förekommande fall.
Genom en dylik förenkling av de schweiziska bestämmelserna undviker
man även de svårigheter, som i mer eller mindre grad framträda vid
bedömande, huruvida behov av försörjning i varje fäll är för handen.
Då avdraget för kostnaderna för sjukvården ej bör obligatoriskt åligga
arbetsgivarbolagen, har i förslaget vid formuleringen av den ifrågavarande
bestämmelsen hänsyn härtill tagits.
I kostnaderna för vården få naturligtvis, så länge sjukpenning utgår,
vid avdragets bestämmande ej inräknas sjukhusets kostnader för
nödig läkarvård jämte läkemedel, då ju den skadade, enligt vad ovan
anförts, har rätt att erhålla sådan vård utan minskning av sjukpenningen.
Kommittén har beträffande livräntetagare föreslagit, att hela livräntan
eller viss del av densamma skulle med hans (resp. målsmans) samtycke
kunna utbytas mot uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan
dylik anstalt, då livräntetagaren ej sällan på sådant sätt skulle erhålla
billigare och lämpligare underhåll, än om han skulle söka att på egen
hand med tillhjälp av en knapp livränta bereda sig försörjning. Det
torde i fall, då livräntetagaren skulle intagas å sådan anstalt, även vara
lättare för försäkringsinrättningen än för honom själv att överenskomma
om en dylik anordning, enär anstalten, därigenom att försäkringsinrättningen
övertager ansvaret för bestridande av hela eller någon del av underhållet,
har större säkerhet för att erhålla ersättning för sina kostnader, än
om livräntetagaren själv skulle hava att betala erforderliga avgifter.
Såsom ovan redan framhållits, har karenstidens borttagande i kommitténs
förslag väsentligen motiverats därmed, att obligatorisk sjukförsäkring
icke finnes genomförd i vårt land. Då man nämligen under sådana förhållanden
ej kunde utgå från, att den skadade under sjukdomstiden skulle
i varje eller åtminstone i det övervägande antalet fall omhändertagas av
sjukförsäkringen, hade man ingen annan utväg än att, då ersättningsplikt
för arbetsgivaren ej syntes kunna förordas, åtminstone tillsvidare även för
den första tiden efter olycksfallet åt olycksfallsförsäkringen överlämna beredandet
av ersättning. Otvivelaktigt uppkomma härigenom vid tillämpningen
av lagen vissa svårigheter, som skulle kunnat undvikas, därest man
för den skadades vård och tillsyn under den ifrågavarande första tiden haft
att anlita sådana lokala och särskilt för ändamålet lämpade organ som sjukkassorna.
Såsom i motiveringen till utländska lagar ofta framhållits,'' be
-
Samarbete
med sjukkassor.
84
ALLMÄN MOTIVERING. SAMARBETE MED SJUKKASSOR.
stå dessa svårigheter huvudsakligen däri, att kontrollen över behandlingen
och utgången av mindre olycksfall och av egentliga olycksfallssjukdomar
lätt bliver mera invecklad, om den handhaves av försäkringsanstalten,
än om övervakandet tillkommer kassor, som hava sjukförsäkring
till sin speciella uppgift, ävensom däri, att kostnaderna för en centralförvaltning,
som har att ombesörja försäkringens handhavande inom
landets olika delar, kan bliva dyrare, än om bestyret med de talrika
mindre olycksfallen kunde anförtros åt särskilda lokala organ.
Emellertid har det synts kommittén, som om svårigheterna i förevarande
avseende, innan ännu en obligatorisk sjukförsäkring kunnat
genomföras, skulle i avsevärd mån kunna minskas, därest ett intimare
och mera ändamålsenligt samarbete mellan riksförsäkringsanstalten
och de bestående sjukkassorna, än som för närvarande är förhållandet,
kunde komma till stånd. Ett dylikt samarbete torde företrädesvis i
tvenne avseenden kunna åstadkommas, nämligen dels därigenom att
vissa sjukkassor skulle fungera såsom ombud för riksförsäkringsanstalten
med huvudsakligen liknande uppgifter, som för närvarande
tillkomma anstaltsombuden, dels även därigenom, att anstalten
skulle med för ändamålet lämpliga sjukkassor kunna ingå ett slags
återförsäkringsavtal av innebörd, att dessa kassor inom sitt verksamhetsområde
i större eller mindre omfattning övertoge ansvaret för
sjukdomstiden. Samarbetet mellan olycksfalls- och sjukförsäkringens
organ har i den schweiziska lagstiftningen ordnats genom särskilda lagbestämmelser,
enligt vilka s. k. erkända sjukkassor äro skyldiga att åtaga
sig uppdrag såsom ombud för olycksfallsförsäkringen, ävensom att under
de sex första veckorna efter olycksfallet övertaga försäkringen. Att för
vårt land redan nu söka genom lagbestämmelser ordna ett samarbete
av ifrågavarande art har emellertid icke synts kommittén lämpligen
kunna ifrågasättas med hänsyn till beskaffenheten av den nuvarande
sjukkasselagstiftningen i vårt land. Härtill kommer, att, som bekant,
det övervägande antalet sjukkassor för närvarande endast lämna kontant
sjukhjälp, men ej läkarvård och läkemedel, och därför ej alltid
lämpa sig för den ifrågavarande uppgiften. Ej heller har kommittén
vid närmare övervägande funnit det behövligt att i sitt lagförslag upptaga
bestämmelser om befogenhet för riksförsäkringsanstalten att med sjukkassa
träffa avtal av ifrågavarande beskaffenhet, då en sådan befogenhet
även utan dylika bestämmelser måste anses tillkomma anstalten.
Riksförsäkringsanstaltens befogenhet att, där så erfordras, åt sjukkassa,
som övertagit sjukdomsrisk för olycksfall, kunna lämna skäligt vederlag
för kassans omkostnader, torde lämpligen angivas i anstaltens instruktion,
och behovet av medel för ändamålet tillgodoses genom att i anstal
-
ALLMÄN MOTIVERING.
SAMARBETE MED SJUKKASSOR.
85
tens stat, i vad den avser arvoden åt ombud m. m., särskilt upptaga
en post om vederlag för återförsäkring i sjukkassa.
I fråga om sjukkassas rätt att åtaga sig uppdrag eller utöva
verksamhet av förevarande art torde något tvivel ej kunna råda, då
sådan verksamhet är närbesläktad med sjukkasseverksamheten i övrigt
och ej kan anses såsom uppenbarligen främmande för kassans verksamhet
och således enligt § 2 av gällande sjukkasselag må utövas av
registrerad sjukkassa. Det bör måhända i detta sammanhang påpekas,
att hädanefter, därest obligatorisk olycksfallsförsäkring enligt kommitténs
förslag skulle komma till stånd, någon slags agenturverksamhet för
anskaffande av försäkringar icke skulle komma att åligga riksförsäkringsanstaltens
ombud och således ej heller ifrågakomma beträffande
sjukkassa, som i större eller mindre omfattning övertagit dylika ombuds
åligganden.
Vad angår förhållandet mellan olycksfallsförsäkringen och sjukkasseverksamheten
har kommittén ej kunnat förbise, att en dubbelförsäkring
med avseende å den kontanta sjukhjälpen ej sällan kommer att
äga rum, i det att en skadad, som är försäkrad i en sjukkassa, utöver
den på grund av olycksfallsförsäkringen utgående sjukpenningen, även
ifrån kassan erhåller kontant sjukhjälp, och att det således understundom
skulle kunna inträffa, att den skadade under den av olycksfall
förorsakade sjukdomen komme att erhålla högre inkomst än
som under normala förhållanden motsvarar hans arbetsförtjänst.
I ändamål att förebygga ett dylikt förhållande är i sjukkasselagen
föreskrivet, att under samma tid icke någon må vara medlem av
mer än en sjukkassa. Detta stadgande äger naturligtvis icke tilllämpning
å de fall, där sjukhjälp, förutom av sjukkassa, även lämnas
enligt olycksfallslagen. Sjukkasselagen innehåller visserligen i 18 §
mom. 2 en bestämmelse, som giver kassan rätt att i dylika fall minska
eller indraga den från kassan eljest utgående sjukhjälpen. Såvitt kommittén
känner, har emellertid hittills endast ett fåtal kassor begagnat
sig av denna rätt.
Huruvida, för undvikande av dubbelförsäkring, en inskränkning
beträffande de från sjukkassorna utgående sjukunderstöden skulle med
hänsyn till olycksfallslagstiftningen kunna i lag föreskrivas, torde med
skäl kunna ifrågasättas, alldenstund olycksfallsersättningen utgår på
grund av lagstadgad rätt och utan direkt hänsyn till den skadades
särskilda behov, medan understödet från sjukkassan vanligen grundar
sig på frivilliga avgifter, som den skadade för ändamålet själv erlagt.
Åtminstone har kommittén för sin del, utan att förbise de olägenheter,
Frivillig
försäkring.
86 ALLMÄN MOTIVERING. FRIVILLIG FÖRSÄKRING.
som kunna uppstå genom en dylik dubbelförsäkring, icke ansett sig böra
föreslå någon bestämmelse om, att rätten till olycksfallsersättning skulle
kunna medföra inskränkning i den rätt till understöd från sjukkassor
eller andra försäkringsinrättningar, som den skadade förvärvat sig
genom egna avgifter, och vilken således måste anses såsom grundad
på hans besparingar. Däremot är det tydligt, att man i en lag om
obligatorisk sjukförsäkring, såsom även i utlandet flerstädes skett, skulle
kunna införa inskränkande bestämmelser i förevarande hänseende. Aven
torde kunna tänkas, att såsom ytterligare villkor för utfående av det
statsbidrag, som för närvarande kan tilldelas registrerad sjukkassa, bestämdes,
att kassan icke skulle äga att meddela sjukkjälp under viss
tid för sjukdom till följd av olycksfall i arbete enligt olycksfallslagen,
givetvis dock med undantag för det fall, att kassan för den tiden enligt
avtal med riksförsäkringsanstalten åtagit sig olycksfallsrisken.
Redan gällande lag av år 1901 giver riksförsäkringsanstalten befogenhet
att meddela försäkring i vidare utsträckning än som motsvarar
täckandet av den genom lagen arbetsgivaren ålagda ersättningsplikten.
Sålunda äger enligt 23 § av nämnda lag arbetsgivaren rätt att för försäkrad
arbetare erhålla försäkring jämväl under den av lagen stadgade
karenstiden av 60 dagar. Åven äger arbetsgivare, som utövar annan
verksamhet än i lagen avses, att i riksförsäkringsanstalten erhålla försäkring
för olycksfall i arbete, som drabbar arbetare i denna hans verksamhet.
Slutligen kan enligt 24 § varje arbetare bereda sig själv försäkring
i riksförsäkringsanstalten för olycksfall i arbetet. Därjämte har,
med anledning av beslut av 1907 års riksdag, riksförsäkringsanstalten
i sin instruktion ålagts att, därest så önskas, lör arbetare, som äro
försäkrade i anstalten, jämväl meddela försäkring för olycksfall utom
arbetet.
Dessa utvidgningar av riksförsäkringsanstaltens verksamhet äro,
liksom verksamheten i övrigt, grundade på frivillighetens princip. Då
nu enligt kommitténs förslag obligatorisk försäkring skulle komma att
genomföras för beredande av ersättning vid olycksfall i arbete, uppkommer
frågan, i vilken utsträckning frivillig försäkring av ovan anlörd
art lämpligen bör medgivas.
Vad den utländska lagstiftningen beträffar, finnas stadganden om
frivillig försäkring endast i en del av de olycksfallslagar, som grundats
på försäkringspliktens princip, och avse dessa stadganden i huvudsak
meddelande av sådan försäkring dels för arbetare, som icke omfattas av
försäkringsplikten, dels även för arbetsgivarne själva, dock vanligen
ALLMÄN MOTIVERING.
FRIVILLIG FÖRSÄKRING.
87
endast för mindre arbetsgivare. I några länder kunna även näringsidkare,
vilkas rörelse är av den ringa omfattning, att de icke behöva
använda arbetare, erhålla frivillig försäkring. I den schweiziska lagen
kan frivillig försäkring för olycksfall såväl inom som utom arbetet erhållas
av varje medborgare över 14 år. Försäkring för olycksfall utom
arbetet förekommer endast enligt den schweiziska lagstiftningen.
Beträffande de utvidgningar av försäkringen, som funnit tillämpning
i vårt land, ansluter sig den medgivna rätten för arbetsgivare att taga
försäkring för annan arbetare än i lagen avses, ävensom rätten för arbetare
att själv erhålla försäkring i riksförsäkringsanstalten, närmast till området
för en lagstiftning av den art, som kommitténs lagförslag avser. I
båda dessa fall gäller försäkringen olycksfall i arbetet, och bestämmelser
i sådant syfte kunna därför anses tillhöra området för en lagstiftning,
som just avser att bereda ersättning för dylika olycksfall. Angående
arbetsgivares rätt att i riksförsäkringsanstalten taga försäkring
för sina arbetare, har även kommittén ansett uppenbart att i lagförslaget
borde upptagas eu bestämmelse (35 §) om, att arbetsgivare, som
använder annan arbetare, än i lagen avses, skulle äga att i riksförsäkringsanstalten
försäkra sådan arbetare mot olycksfall i arbetet. Huvudsakligen
kommer det härvidlag, då kommitténs lagförslag eljest omlättar
så gott som alla slag av arbetare, att handla om försäkring
av familjemedlemmar, arbetare med mer än 5,000 kronors lön m. fl.
I fråga om arbetsgivare, som är delägare i ömsesidigt arbetsgivarbolag,
bör dylik försäkring kunna tagas i samma bolag, dock under förutsättning
av att medgivande härtill lämnas i bolagsordningen.
Däremot har kommittén icke ansett behövligt att införa i lagförslaget
medgivande för enskild arbetare att för egen räkning taga försäkring i riksförsäkringsanstalten.
Enligt nu gällande bestämmelser tillkommer en sådan
rätt icke allenast arbetare, som icke falla under lagen, utan även arbetare,
som eljest genom lagen äro tillförsäkrade ersättning, och således, genom
att själva försäkra sig, erhålla dubbelförsäkring. Att sådan dubbelförsäkring
hittills kunnat medgivas, har tydligen berott på att ersättningsbeloppen
enligt nuvarande lag ofta äro otillräckliga, och att därför
en försäkring i ändamål att erhålla dubbelt så höga belopp kunde vara
av behovet påkallad. Med de bestämmelser rörande ersättningarnas storlek,
som i lagförslaget meddelas, torde emellertid en dubbelförsäkring
icke vara behövlig samt, åtminstone i fråga om sjukersättningarna, icke
ens lämplig. För övrigt synes ej heller i allmänhet beredandet av frivillig
försäkring av förevarande art för enskild arbetare tillhöra det
lagstiftningsområde, som av lagförslaget omfattas, enär detsamma
88
ALLMÄN MOTIVERING.
FRIVILLIG FÖRSÄKRING.
allenast har till ändamål att skapa regler för arbetsgivarens försäkringsplikt
gent emot hans arbetare, och lagförslagets bestämmelser därför
äro avpassade för detta ändamål. Skulle man ändock vilja bereda enskild
arbetare tillfälle till frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten,
torde erforderlig föreskrift härom kunna intagas i den för anstalten gällande
instruktion.
Frågan om arbetsgivares eller hans makas rätt att bereda sig själv
försäkring enligt de i lagförslaget stadgade grunder är däremot av
större betydelse, men torde även lämpligen böra ordnas genom särskilda
föreskrifter. Sålunda skulle en arbetsgivare, som för sina arbetare tagit
försäkring i ömsesidigt arbetsgivarebolag, kunna medgivas att jämväl
för sig själv eller sin hustru erhålla försäkring i samma bolag, därest
erforderliga bestämmelser härom finnas i bolagsordningen. För övriga
arbetsgivare skulle frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten stå öppen,
om sådant enligt instruktionen är medgivet.
Såsom redan omnämnts, förefinnes i den utländska lagstiftningen i
allmänhet ej någon bestämmelse om möjlighet för försäkring mot olycksfall
utom arbetet. Endast den schweiziska lagen omfattar sådan försäkring,
och, beträffande vårt land, har, såsom ovan nämnts, riksförsäkringsanstalten
redan nu befogenhet att i fråga om arbetare, som
försäkrats hos anstalten, utsträcka försäkringen till att gälla även för
olycksfall utom arbetet. Som bekant meddela jämväl enskilda försäkringsbolag
försäkring för olycksfall utom arbetet. Då det här är fråga
om beredandet av en ur flere synpunkter synnerligen ändamålsenlig
komplementsförsäkring till den egentliga lagförsäkringen, är även kommittén
av den åsikten, att möjlighet till dylik försäkring fortfarande bör
bibehållas, men har kommittén ansett, att bestämmelser härom icke behöva
intagas i lagen, utan synas erforderliga föreskrifter av ungefär
samma art som de nu gällande kunna meddelas genom särskild förordning.
Enahanda rätt synes även böra medgivas arbetsgivarbolagen.
Den hittills vunna erfarenheten rörande de fall, där frivillig försäkring
enligt gällande föreskrifter tagits i riksförsäkringsanstalten, utvisar,
att verksamheten på detta område, utom i fråga om försäkring
under karenstiden, icke vunnit någon mera betydande omfattning. Sålunda
svarade mot ett antal av omkring 135,000 i riksförsäkringsanstalten
under år 1914 försäkrade arbetare ett antal enskilda, frivilligt
försäkrade arbetare av endast omkring 340. Antalet av arbetsgivare
som, utan att vara ålagda ersättningsplikt, försäkrat arbetare, har icke
kunnat uppgivas, då frågan om ersättningsplikt icke kunnat i varje fall
på förhand bestämmas. På omkring 106,000 årsarbetare med försäkring
ALLMÄN MOTIVERING.
BESVÄRSOEDNING I UTLANDET.
89
i riksförsäkringsanstalten koramo år 1912 endast omkring 17,000 årsarbetare
med försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet. Däremot
hade under sistnämnda år 76,000 årsarbetare tilläggsförsäkring för karenstiden.
Att i likhet med vad i Schweiz är fallet söka genom särskilda lagbestämmelser
bereda tillfälle till frivillig försäkring till andra belopp, än
i lagförslaget angives, eller för personer tillhörande andra samhällsklasser
eller inkomstkategorier, än med den obligatoriska försäkringen
åsyftats, synes ej vara behövligt, då ju för dylika fall tillräckligt tillfälle
till försäkring är berett genom de befintliga enskilda olycksfallsbolagen.
Innan kommittén övergår till att redogöra för sitt förslag rörande
besvär sordning en vid avgörande av tvister om ersättning m. m., torde
först böra lämnas en kort översikt över motsvarande bestämmelser i den
utländska lagstiftningen.
Vad de länder angår, i vilka olycksfallslagstiftningen är grundad på
principen om direkt ersättningsplikt för arbetsgivaren, så avgöras i
Frankrike tvister om sjukhjälp och begravningshjälp i allmänhet slutgiltigt
av fredsdomaren och tvister om andra ersättningar av civildomstol,
i England alla ersättningstvister genom skiljedomsförfarande eller
av grevskapsdomaren, med besvärsrätt i rättsfrågor till en överdomstol
och i vissa fall till överhuset, i Belgien av fredsdomaren, slutgiltigt dock
endast rörande mindre belopp, och i fråga om beslut av arbetsgivareföreningar
i vissa fall genom skiljedom med eller utan vädjorätt till domstol,
i Spanien genom domstolsför farande, dock att lagen förutsätter inrättandet
av yrkesdomstolar, samt i Portugal av särskilda för ändamålet
inrättade domstolar.
Bland stater med ersättningsplikt intager Danmark (industrien) i
förevarande avseende en särställning. Alla ersättningar bestämmas
av det s. k. arbetarförsäkring srådet, således även i de fall, där arbetsgivaren
tagit försäkring i enskilt bolag eller förening. I fråga om
sjukhjälp hava dock parterna själva att överenskomma om beloppet, och
rådet avgör endast i fall av tvist. Rådet, som är en av staten för ändamålet
upprättad myndighet, med domstolsliknande ställning, har fyra särskilda
avdelningar, nämligen industri-, lantbruks-, sjöfarts- och fiskeriavdelningarna.
Industriavdelningen består av en av konungen utnämnd
ordförande, två av konungen utsedda medlemmar, därav en läkare, samt
två arbetsgivare utsedda av inrikesministern och två arbetare valda av
ÅlderdomsfÖrsäkringskommittén. V. 12
Besvärs ordning
i
utlandet.
90
ALLMÄN MOTIVERING. BESVÄRSORDNING I UTLANDET.
en sjukkassenämnd. De övriga avdelningarna äro i Imvudsak sammansatta
på motsvarande sätt, dock att ordföranden är gemensam för alla
avdelningarna. Rådets beslut om rätt till ersättning (ersättnings- resp.
försäkringsplikt m. m.) kan överklagas hos inrikesministern. Övriga beslut
angående ersättningsbelopp m. m. kunna överklagas endast av formella
skäl.
Enligt olycksfallslagarne i Italien och Finland, i vilka länder lagstiftningen
visserligen är grundad på försäkringsplikt, men tillåter fritt
val av försäkringsanstalt, avgöras tvister i regel av domstolarne. Enligt
den italienska lagen avgöras dock tvister om mindre ersättningsbelopp
av industridomstol.
Mellan de båda nyssnämnda länderna, i vilka valfrihet beträffande
försäkringsanstalt är medgiven, och de övriga länder, som hava försäkringsplikt,
men i vilka försäkringen äger rum i bestämda, genom lagstiftningen
anordnade försäkringsinrättningar, intager, såsom förut redan omnämnts,
Holland en mellanställning, nämligen dels så till vida som försäkringen
i regel skall äga rum i iåks försäkringsbanken, och arbetsgivaren
endast under vissa villkor själv kan få svara för risken eller överlåta
densamma på ett enskilt bolag, och dels därutinnan, att riksförsäkringsbanken,
i viss analogi med danska förhållanden, har att bestämma alla
ersättningar, således även i de fall, då försäkring icke tagits i banken.
Såsom närmast högre instans för alla tvister fungerar inom varje provins
ett besvärsråd, bestående av en ordförande och en vice ordförande, vilka
utnämnas av regeringen, samt minst 2 arbetsgivare och 2 arbetare, som
utses av provinsrepresentationen. Den högsta instansen utgöres av centralbesvärsrådet,
som består av president, vice president och minst 8 medlemmar,
som skola äga juridisk kompetens och utnämnas av regeringen.
Såsom ovan nämnts, skall i det övervägande antalet av de länder,
i vilka försäkringsplikt genomförts, försäkringen tagas i vissa bestämda
för ändamålet upprättade försäkringsanstalter. Angående instansordningen
i dessa länder gälla i huvudsak följande bestämmelser.
Enligt den tyska riksförsäkringslagen finnas, förutom bärarne av de
olika försäkringarna (sjukkassor, yrkesföreningar o. s. v.), för alla tre slagen
av socialförsäkring gemensamma instansmyndigheter, nämligen dels försäkringsämbeten,
som vanligen utgöra avdelningar av de lägre förvaltningsmyndigheterna,
dels (i stället för de förut existerande skiljedomstolarna)
överförsäkringsämbeten, som i regel omfatta områden för högre
förvaltningsmyndigheter, och vilka antingen äro självständiga myndigheter,
eller kunna anslutas till andra högre statsmyndigheter, och dels
riksförsäkringsämbetet såsom högsta instans för större delen av riket samt
ALLMÄN MOTIVERING.
BESVÄRSORDNING I UTLANDET.
91
särskilda s. k. landsförsäkringsämbeten såsom högsta instansmyndiglieter
för vissa av förbundsstaterna. Chefen för den lägre förvaltningsmyndigheten
är tillika ordförande i försäkringsämbetet, som består av minst
12 oavlönade bisittare, till hälften arbetsgivare och till hälften arbetare.
Dessa bisittare väljas av styrelseledamöterna för större sjukkassor inom
området och arbeta fördelade på vissa utskott. Överförsäkringsämbetet
ledes av en direktor och en vice direktor, som tagas ur ämbetsmännens
krets. Ämbetet har i allmänhet 40 bisittare, hälften arbetsgivare och
hälften arbetare, som väljas efter särskilda föreskrifter och fördelas på
avdelningar. Ämbetet står under uppsikt av den högsta förvaltningsmyndigheten,
som skatfar nödiga biträden och lokaler. Riksförsäkringsämbetet
(resp. landsförsäkringsämbetet) är högsta instans. Förutom
president och en mängd ständiga ledamöter har riksförsäkringsämbetet
32 icke ständiga ledamöter, av vilka åtta skola väljas av förbundsrådet
och av dem sex tillhöra detsamma, samt 12 vara arbetsgivare och
12 försäkrade arbetare. Ämbetet, som väsentligen är en domstols- och
icke en förvaltningsmyndighet, arbetar på flera avdelningar (senater).
Olycksfallsersättningarna fastställas i första hand av vederbörande försäkringsinrättning
(yrkesföreningarna in. m.). Om den sökande ej är nöjd
med beslutet, kan han hos samma inrättning, som meddelat detsamma,
resa invändning häremot. Frågan upptages då till ny behandling. I
vissa fall föras förhandlingarna inför försäkringsämbetet, som verkställer
ytterligare utredning, kan höra vittnen samt avgiva utlåtande i ärendet,
varefter handlingarna överlämnas till försäkringsinrättningen för fattande
av nytt beslut. Detta beslut kan sedermera överklagas hos överförsäkring
sämbetet, som är den egentliga instansmyndigheten motsvarande de
förutvarande skiljedomstolarna. Endast i viktigare fall (icke i fråga om
läkarbehandling, sjukhusvård, begravningshjälp, livräntor till anhöriga
m. m.) kan talan sedan fullföljas till riksförsäkringsämbetet. Tvister om
försäkringsskyldighet och farlighetsklasser avgöras även av försäkringsmyndigheterna.
Enligt den österrikiska lagen fastställes ersättningen i första hand
av vederbörande försäkringsanstalt. Över dess beslut kunna besvär anföras
hos en skiljedomstol i den ort, där anstalten har sitt säte. Skiljedomstolen
består av en av justitieministern utsedd domare såsom ordförande
samt fyra bisittare, två utsedda av inrikesministern bland tekniskt
bildade personer och två valda av arbetsgivarne och arbetarne. I skiljedomstolens
beslut får ändring ej sökas. Tvister om försäkringsplikt och
avgifter behandlas av de administrativa myndigheterna.
92
ALLMÄN MOTIVERING.
FÖESÄKBlNGSRÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET.
Enligt den för Schweiz gällande olycksfallslagstiftningen, som är
grundad på principen om försäkringsplikt, liandhaves försäkringen av
den för hela landet gemensamma schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten
i Luzern, som i första hand beslutar om ersättningens belopp.
Över sådant beslut kan klagan föras inför en domstol i kantonen, som
av kantonen utses för sådana måls handläggning. Såsom högsta instans
i ersättningsfrågor fungerar en särskild försäkringsdomstol i Luzern.
Tvist, huruvida en rörelse är försäkringspliktig eller icke, skall dock
hänskjutas till förbundsrådet (regeringen) eller en av detsamma utsedd
myndighet. Över anstalten står ett förvaltningsråd bestående av 40
medlemmar nämligen 16 arbetsgivare, 12 arbetare, 4 frivilligt försäkrade
och 8 representanter för det allmänna. Förvaltningsrådet tillkommer,
bland annat, att bestämma indelningen i farlighetsklasser ävensom försäkringspremier
samt att avgöra besvär rörande frågor av denna art.
Då det skulle föra för långt att redogöra för motsvarande förhållanden
inom alla de övriga länder, som infört försäkringsplikt, inskränker
sig kommittén till att bär ytterligare endast redogöra för förhållandena
i Norge. Beslut av den norska riksförsäkringsanstalten kunna överklagas
inför en riks för säkring sappellkommission, som består av tvenne avdelningar,
av vilka den ena avgör frågor rörande olycksfallsförsäkringen för industrien
(ävensom sjukförsäkringsärenden) och den andra avdelningen bar att behandla
frågor rörande sjömans- och bskareförsäkringen. Den förra
avdelningen består av en ordförande, en läkare och en tekniker, vilka
utnämnas av konungen, ordföranden med sex månaders uppsägning och de
övriga för fem år i sänder, samt två arbetsgivare och två arbetare, som utses
av stortinget för tre år. Den andra avdelningen består av fem medlemmar,
nämligen samma ordförande och läkare som i förra fallet, och därjämte en
redare, en fartygsbefälhavare och en till besättningen hörande sjöman, utsedda
av stortinget. Denna kommission, som även har att avgiva betänkanden
i arbetarförsäkringsfrågor, avgör såsom sista instans besvär i sådana
frågor som bestämmande av arbetsförtjänsten, försäkringspremier, farlighetsklasser,
ersättningsbelopp o. d. Däremot kunna sådana kommissionens
beslut, som icke bero på »skjönsmessig» prövning, t. ex. beslut, huruvida
en rörelse är försäkringspliktig eller icke, överklagas inför domstol.
Försäkrings- Beträffande vårt land gick arbetarförsäkringskomrtättens år 1888 av
bcsvärsmyii-
giyna förslag i förevarande avseende ut på, att riksförsäkringsanstaltens
Vighet. beslut i ersättningsfrågor skulle kunna överklagas genom besvär bos en
särskild nämnd, vilkens avgörande skulle vara slutgiltigt. Denna nämnd
skulle bestå av en ordförande och sex av regeringen utsedda ledamöter,
ALLMÄN MOTIVERING. FORSA KRING8RÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET. 93
nämligen en läkare, en tekniker, två arbetsgivare och två arbetare.
Nämnden skulle utgöra eu avdelning av ett för försäkringens övervakande
inrättat särskilt råd, som dessutom skulle hava 18 ledamöter, utsedda
för tre år i sänder, 8 av regeringen och 5 av vardera av rikdagens
kamrar. Besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsskyldighet
skulle dock anföras bos Konungen, Enligt propositionerna
till 1890 och 1891 års riksdagar skulle klagan i ersättningsfrågor föras
vid domstol och besvär rörande försäkringsskyldighet bos Konungen.
Nu gällande lag av år 1901 förutsätter, som bekant, det vanliga rättegångsförfarandet
eller anlitande av domstol för avgörande av ifrågavarande
tvister.
Av de ovan i korthet anförda bestämmelserna rörande instansordning
m. m. i utlandet framgår, att i länder med försäkringsplikt i
regel en särskild instans eller särskilda instanser för fullföljande av mål
rörande ersättning inrättats, och att endast undantagsvis dylika tvister
dragas inför domstol. Och jämväl beträffande de länder, i vilka direkt
ersättningsskyldighet är stadgad, finner man ej sällan, att för ifrågavarande
ändamål andra instanser än de vanliga domstolarne begagnas.
Tydligt är även, att i ärenden av förevarande art en snabbare rättsskipning
är av nöden, än som kan ernås genom det vanliga rättegångsförfarandet,
ävensom att på grund av ärendenas beskaffenhet
avgörandet av tvister lämpligare sker genom särskilda för ändamålet inrättade,
av sakkunniga personer sammansatta myndigheter än av en
vanlig domstol, vid vilkens behandling av försäkringstvister av ifrågavarande
art bristen på erforderlig sakkunskap på området i regel måste
ersättas genom utlåtanden från andra myndigheter eller personer.
Vid bedömandet av frågan om särskild instans för ersättningsfrågorna
skulle man visserligen för ändamålet kunna tänka sig lokala skiljedomstolar,
sammansatta av representanter för arbetsgivarne och arbetarne
och av sakkunniga på hithörande områden. En dylik utväg har även
anlitats i några länder, men medför den olägenheten, att ytterligare en
instans erfordras för att åstadkomma enhetlighet i de vid ärendenas behandling
tillämpade principerna. Givetvis kunna ärendena, vid en dylik
anordning, ej heller slutgiltigt behandlas så skyndsamt, som där endast
en för alla fall gemensam instans är för handen.
Enligt kommitténs förmenande torde det, såsom jämväl av arbetarförsäkringskommittén
framhållits, vara tillräckligt och ur många
synpunkter fördelaktigare, om för avgörandet av tvister om ersättning
inrättades en enda, för hela riket gemensam större skiljenämnd, vilken
i förekommande fall skulle kunna fördela sitt arbete på avdelningar. I
94
ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSRÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET.
en dylik större nämnd skulle behovet av erforderlig sakkunskap på alla
hithörande områden också lättare kunna tillgodoses än vid ett
antal över hela landet spridda mindre nämnder. Utan tvivel skulle
även totalkostnaderna för en enda dylik större nämnds verksamhet komma
att ställa sig avsevärt billigare än för en mängd lokala nämnder. Framför
allt skulle emellertid, såsom redan antytts, härigenom ärendena i närmaste
instans komma att avgöras efter mera enhetliga och allmängiltiga
grunder.
Den för hela riket gemensamma skiljenämnden, vilken kommittén
sålunda tänkt sig såsom instans för avgörande av besvär över riksförsäkringsanstaltens
och arbetsgivarbolagens beslut i ersättningsfrågor, har
av kommittén i lagförslaget benämnts försäkringsrådet; och har denna
benämning för ifrågavarande myndighet valts med hänsyn därtill, att
kommittén jämväl ansett en del andra uppgifter, än att allenast vara
en instansmyndighet, böra tillkomma densamma.
Till ersättningsfrågor, vilka vid tvist skola avgöras av nämnda råd,
skulle närmast höra frågor om ersättningsbelopp, d. v. s. om beloppet av
sjukpenning eller livränta m. m. (6 och 7 §§). Då beloppet av dylik
ersättning är beroende av storleken av den skadades arbetsförtjänst,
komme rådets prövning även att omfatta grunderna (9 §) för beräkningen
härav. I fråga om den skadade kan ock, antingen vid ersättningens
första bestämmande eller sedermera, vid jämkning av ersättningen
(13 §), tvist förekomma, huruvida sådan nedsättning i arbetsförmågan
är för handen, att sjukpenning eller livränta skall utgå,
eller huruvida invaliditetsgraden blivit av vederbörande försäkringsinrättning
riktigt bestämd. Hit höra även tvister om läkarvård o. d. ävensom
om provisoriska ersättningsbelopp m. m.
Då själva grunden för rätt till ersättning vilar på avgörandet av
frågan, huruvida ett olycksfall föreligger, samt huruvida olycksfallet skall
anses hava inträffat »i arbetet» eller icke, och då för avgörandet av tvist
i sådant hänseende ävenledes särskild sakkunskap i regel är erforderlig, har
kommittén ansett, att jämväl frågor av denna art böra hänskjutas till försäkringsrådet.
Rådet skulle också hava att avgöra tvister, huruvida ersättning
må utgå på grund av sådan yrkessjukdom, som uppkommit
vid begagnande i arbetet av särskilt giftiga ämnen (2 §).
Tvister rörande arbetsgivares skyldighet att försäkra (resp. att vid
ersättningsplikt utgiva ersättning), d. v. s. frågor, huruvida det handlar om
arbetsgivare eller arbetare i olycksfallslagstiftningens mening, skola, såsom
ovan angivits, enligt de utländska lagarne i regel avgöras av vanlig domstol
ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRING SRÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET. 95
eller i administrativ väg. Enligt den tyska och den holländska lagen
avgöras dock även dylika tvister av försäkringsmyndigheterna. I allmänhet
torde begagnandet av domstolsvägen vid dessa tvisters avgörande
hava föranletts därav, att de ifrågavarande lagarne hava en begränsad
omfattning och därför ofta innehålla detaljerade bestämmelser för begränsningen
av denna sin omfattning. Sålunda uppräknas t. ex. då det gäller
industrien, liksom i vår nu gällande lag, alla de yrken eller verksamhetsområden,
som skola falla under lagstiftningen. 1 fråga om jordbruksförsäkringen
gäller det ofta att avgöra, huruvida rörelsen i fråga
må anses såsom jordbruk eller icke, eller i vad mån verksamheten är
att anse såsom rörelse o. s. v. Det är tydligt, att under sådana förhållanden,
då det gäller att avgöra frågor, som även i andra hänseenden
kunna vara av rättslig betydelse för parterna, domstolsförfarandet
blir så gott som nödvändigt.
Förhållandet synes emellertid bliva ett helt annat, därest försäkringens
omfattning bestämmes så allmänt och i övrigt på det sätt, som
kommittén i sitt förslag angivit. De enda frågor, som enligt detta förslag
i förevarande hänseende kunna i fråga om arbetsgivaren uppkomma,
gälla väsentligen, huruvida hans verksamhet eller hushåll är av den
ringa omfattning, att han endast av tillfälliga orsaker måste använda
arbetare, eller, såsom t. ex. vid entreprenadverksamhet o. d., vem som skall
anses vara rätt arbetsgivare och således avgiftsskyldig. Beträffande arbetarens
ställning till försäkringen kan tvekan uppstå, huruvida han
skall anses använd till arbete i sitt hem, i vilket fall han enligt 3 § icke
skulle omfattas av försäkringen, eller huruvida han utför arbetet mot avlöning
eller icke, eller i vad mån han för tillfälligt utförande av arbete
bör vara försäkrad o. s. v. Samtliga dessa frågor äro visserligen av
den art, att juridisk sakkunskap bör medverka vid deras avgörande,
men för sådant ändamål torde endast erfordras, att två eller tre av
rådets medlemmar äga dylika kvalifikationer. Då vidare vid bedömandet
av dessa frågor även erfarenhet från det praktiska livet är erforderlig,
och vikten av att frågorna erhålla en möjligast skyndsam behandling i
många fall ej torde vara mindre än beträffande ersättningsfrågorna, så
har kommittén icke tvekat föreslå, att jämväl nu berörda frågor i händelse
av tvist skulle dragas inför försäkringsrådets avgörande.
Liksom frågor rörande avgiftsskyldighet och dylikt, så böra ej
heller tvister, som avse storleken av de försäkringsavgifter, vilka skola av
arbetsgivarne erläggas, avgöras av vanlig domstol, då vid avgörandet av
sådan tvist särskild sakkunskap på flera områden är erforderlig.
96
ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSRÅD SÅSOM BESVÄRSMYNDIGHET.
Tvister av sistnämnda art behandlas, såsom ovan anförts, efter
olika grunder i olika länder. Där olycksfallslagstiftningen grundas på
ersättningsplikt och frivillig försäkring, tillämpas vanliga administrativa
resp. judiciella regler för måleus behandling. Beträffande länder med
försäkringsplikt och försäkringsanstalter med försäkringstekniska avgifter,
skola i Norge dylika tvister avgöras av samma appellkommission,
som avgör ersättningsfrågor, i Schweiz av det över försäkringsanstalten
stående förvaltningsrådet, således av en annan instans än i fråga om
ersättning, i Österrike på administrativ väg med inrikesministern såsom
sista instans, samt i Holland av samma instanser, som avgöra övriga försäkringsfrågor.
Enligt arbetarförsäkringskommitténs förslag skulle klagan
över riksförsäkringsanstaltens beslut rörande storleken av premier ej
föras hos den för ersättningstvister avsedda nämnden utan, liksom besvär
angående försäkringsskyldighet, hos Konungen.
Storleken av den försäkringsavgift, som arbetsgivaren har att
erlägga, är beroende av flera olika omständigheter. Dels gäller det
bestämmandet av den farlighetsklass, till vilken hans verksamhet
skall hänföras, och verksamhetens särskilda ställning inom denna farlighetsklass,
och dels måste vid beräkningen av premien hänsyn tagas till den
försäkrades arbetsförtjänst och arbetstid samt, där försäkringen är kollektiv,
till samtliga i verksamheten sysselsatta arbetares avlönings- och arbetsförhållanden.
Slutligen äro även vissa försäkringstekniska grunder för
premiernas beräknande, såsom invaliditetsgraderna, giftermåls- och barnfrekvensen
m. m., av den art, att de kunna tänkas giva anledning till
olika meningar. Däremot kunna förutsättningarne rörande den räntefot
och de dödlighetstabeller, som skola läggas till grund för beräkningen,
icke bliva föremål för besvär, då dessa grunder skola vara av Konungen
stadfästa.
Då således flera av de förhållanden, till vilka hänsyn måste tagas
vid beräkningen av försäkringsavgifterna, tillhöra områden, på vilka
sakkunskap av liknande art erfordras som beträffande frågor om ersättning
och avgiftsskyldighet, synas vägande skäl tala för att enligt
Norges och Hollands exempel även anförtro avgörandet i sista hand av
premiefrågor åt försäkringsrådet. För beredande åt rådet av den sakkunskap,
som för detta ändamål skulle bliva behövlig, torde antingen en försäkringstekniker
förordnas till medlem av detsamma eller ock tillfälle
lämnas rådet att i förekommande fall anlita biträde av sådan sakkunnig.
Genom en dylik anordning skulle även vinnas, att dessa frågor icke
skulle behöva dragas inför Kungl. Maj:t.
ALLMÄN MOTIVERING. RÅDETS ÖVRIGA UPPGIFTER.
97
Till de beslut av riksförsäkringsanstalten, i vilka rättelse bör kunna
sökas, böra även utfärdande av formulär eller annan allmän föreskrift, som
i lagförslaget omnämnes. Dessa formulär eller föreskrifter avse dels enligt
17 § arbetsgivares uppgifter om beskaffenheten av hans verksamhet
m. m., dels enligt 21 § anmälan om inträffat olycksfall, dels enligt 28 §
uPP&ifter! som skola av arbetsgivarbolagen lämnas till riksförsäkringsanstalten
o. s. v. Åven ändring härutinnan skulle enligt kommitténs förmenande
kunna vinnas efter framställning hos försäkringsrådet.
Till områdena för de ärenden, som ovan karaktäriserats såsom frågor
om ersättning, avgiftsskyldighet, försäkringsavgift eller formulär,
höra även mer eller mindre direkt en mängd ärenden, som föranledas
av särskilda detaljbestämmelser i lagförslaget, och vilka jämväl böra
tillhöra försäkringsrådets slutliga avgörande, såsom beslut om skadad
arbetares intagande å sjukhus på grund av läkares intyg (10 §); om
uppskattning av kostnaden för sådan vård; om utgivande av ersättning,
då arbetare under resa eller eljest blivit borta (26 §); om nedsättning
eller indragning av ersättning, då den skadade icke ställt sig
givna föreskrifter om läkarvård m. m. till efterrättelse (25 §); om utbyte
av livränta mot kapital (27 §); om undersökning av avlöningslistor
eller av arbetsgivares verksamhet (18 §); om ställande av säkerhet för
erhållande av minskning i försäkringsavgift på grund av understöds
utgivande av arbetsgivaren eller av kassa (15 §); o. s. v.
Av vad sålunda blivit anfört framgår, att enligt kommitténs förslag
skulle hos försäkringsrådet kunna överklagas alla de beslut av riksförsäkringsanstalten
eller av arbetsgivarbolag, som röra själva försäkringen
och dess tillämpning. Kommittén har därvid tänkt sig, att rådets beslut
icke skulle få överklagas, och att rådet alltså skulle utgöra sista instans
i dylika frågor.
Lagförslagets bestämmelser kunna emellertid även i eu del fall giva
anledning till tvister av den art, att de kunna bliva föremål för prövning
vid domstol. Hit höra frågor huruvida, vid bedömande av änkas
eller änklings rätt till livränta enligt 7 §, äktenskapet är giltigt; om
rätt till livränta för barn, enligt samma paragraf, vid tvist om fader- eller
moderskap; om ersättningstagare är svensk medborgare (27 §); om
olycksfall uppsåtligen förorsakats av den skadade eller någon hans anhörig
(24 §) m. m.
Beskaffenheten av rådets åligganden såsom slutinstans vid försök- Rådets Övriga
ringstvister giver en föreställning om arten av den sakkunskap, över utgifter.
vilken rådet måste kunna förfoga. Sålunda förutsätter behandlingen
Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 13
98
ALLMÄN MOTIVERING. RÅDETS ÖVRIGA UPPGIFTER.
av ärenden rörande ersättningens beskaffenhet eller storlek bl. a.
medicinsk sakkunskap för bedömande av den skadades tillstånd och
de åtgärder, som för hans vårdande äro av nöden, eller för bestämmande
av graden av nedsättningen i hans arbetsförmåga. Avgörande av
tvister rörande försäkringsavgifter erfordrar för bedömande av verksamhetens
farlighetsgrad, avgiftens storlek m. m. ingenjörs- ävensom försäkringstekniska
insikter. Avgörandet huruvida olycksfallet skall anses hava
inträffat i arbetet, eller huruvida avgiftsskyldighet må åligga arbetsgivaren,
eller arbetaren bör anses vara försäkrad enligt lagen m. m. ävensom bestämmandet
av den arbetsförtjänst, som skall läggas till grund för beräkning
av ersättnings eller försäkringsavgifts belopp, erfordrar tydligen
jämte ingenjörsteknisk även juridisk kompetens ävensom närmare kännedom
om arbetsförhållandena inom de olika verksamheterna o. s. v.
Förutom den mera speciella sakkunskap av juridisk, ingenjörsteknisk,
försäkringsteknisk och medicinsk natur, som sålunda bör vara representerad,
måste emellertid, såsom även vid motsvarande institutioner i
utlandet är fallet, ett tillräckligt antal arbetsgivare och arbetare, utsedda
exempelvis på liknande sätt som medlemmarna i det sociala rådet, erhålla
plats i försäkringsrådet. Först härigenom skulle rådet komma att
förfoga över den ytterligare sakkunskap, som erfordras för en allsidig
behandling av de förekommande ärendena, och tillika erhålla karaktären
av en verklig skiljenämnd.
Genom en dylik sammansättning av fackmän och socialt intresserade
personer, skulle rådet emellertid, enligt kommitténs förmenande,
även vara ägnat att fylla vissa andra synnerligen viktiga uppgifter av
mera allmän betydelse än den att allenast vara en myndighet för avgörande
av försäkringstvister.
Därest nämligen rådet, såsom ovan angivits, finge en sådan sammansättning,
att även ett antal arbetsgivare och arbetare från de olika
verksamheter, som skulle omfattas av olycksfallslagstiftningen, intoges
såsom medlemmar i detsamma och deltoge i avgörandet av försäkringsfrågorna,
skulle därigenom i tillräcklig utsträckning kunna tillgodoses
det behov av samverkan mellan försäkringsmyndigheten och eljest
särskilt intresserade och sakkunniga personer, som på förevarande område
i alla länder gjort sig gällande. Därigenom skulle även beredas
möjlighet för, att arbetsgivarne och arbetarne, beträffande kontrollen över
försäkringskostnaderna och ersättningarnas bestämmande, skulle kunna
iakttaga berättigade intressen.
Såsom allmän uppgift skulle det vidare åligga rådet att med uppmärksamhet
följa försäkringens tillämpning och utveckling (5 §). I enlig
-
ALLMÄN MOTIVERING.
RÅDETS ÖVRIGA UPPGIFTER.
99
liet hämed har det även, beträffande den i flera utländska lagar dylika
rådsinstitutioner tillerkända befogenhet att göra framställningar om
ändringar i lagstiftningen in. m. eller att avgiva utlåtanden i frågor,
som till dem hänskjutas, synts kommittén självfallet, att försäkringsrådet,
såsom en för ändamålet lämplig sakkunnig myndighet, skulle äga
att avgiva yttranden och förslag i frågor, som röra försäkringslagen och
dess tillämpning, och vilka till rådet av regeringen för ändamålet remitteras
eller av rådet på eget initiativ upptagas till behandling. En viktig
uppgift skulle rådet även hava genom avgivande av utlåtanden i frågor,
över vilkas rätta behandling upplysning hos rådet åstundas av riksförsäkringsanstalten
eller annan myndighet för handläggning av ärenden
rörande försäkringen.
Tanken på ett försäkringsråd under en eller annan form är icke ny för
vårt land. Dock har något mera fullständigt förslag i förevarande
hänseende endast av arbetarförsäkringskommittén i dess år 1888 avgivna
betänkande blivit framlagt. Enligt detta förslag skulle inrättas ett särskilt
råd (sid. 93) med uppgift att med uppmärksamhet följa riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, övervaka efterlevnaden av hithörande författningar
samt föreslå åtgärder till avhjälpande av brister i lagstiftningen ävensom
för vidare utveckling av densamma. I den proposition till 1902
års riksdag, som avsåg inrättandet av riksförsäkringsanstalten, föreslogs
jämväl inrättandet av ett arbetarförsäkringsråd i ändamål att inom ramen
av anstaltens organisation åt de försäkrade och deras arbetsgivare bereda
tillfälle att deltaga och yttra sig; detta råd skulle bestå av fem av
arbetsgivare och fem av arbetare efter vissa grunder valda representanter.
Vid behandlingen av frågan inom riksdagen uttalades från många håll
sympatier för förslagets syfte, och förslaget bifölls även av andra kammaren,
men avslogs av första kammaren, väsentligen med hänsyn till
beskaffenheten av vissa detalj bestämmelser. Åven riksförsäkringsanstalten
har i sitt meranämnda utlåtande av år 1908 föreslagit tillsättande av
ett arbetarförsäkringsråd med allenast rådgivande befogenhet, bestående
av tio ledamöter, som skulle tillsättas av regeringen; medlemmarne skulle
utgöras av en yrkesinspektör, en bergmästare, fyra arbetsgivare och fyra
arbetare. I kommerskollegii utlåtande av år 1909 avstyrktes för det
närvarande införandet av en dylik institution, enär grundvillkoret härför
vore genomförandet av obligatorisk försäkring.
Det torde i detta sammanhang även få erinras om, att i vårt land
behovet av dylika av särskilt intresserade eller sakkunniga personer sammansatta
rådsinstitutioner gjort sig gällande på en del andra med förevarande
lagstiftnings område mer eller mindre besläktade verksamhets
-
100
ALLMÄN MOTIVERING. RÅDETS ÖVRIGA UPPGIFTER.
områden. Sålunda finnes vid socialstyrelsens sida ett av arbetsgivare,
arbetare och andra på olika områden sakkunniga personer sammansatt
socialt råd, vars medlemmar utses av Konungen för tre år i sänder, och
vars förhandlingar ledas av socialstyrelsens chef. Rådets uppgift är
att avgiva yttrande och förslag i ärenden, som hänskjutas till dess
prövning, ävensom att i övrigt tillhandagå med upplysningar och praktiska
uppslag. Vid behandling av vissa frågor förstärkes socialstyrelsen
med två socialfullmäktige, av vilka eu är representant för arbetsgivare
och en representant för arbetare. Jämväl inom pensionstyrelsen har man
sökt tillgodose motsvarande behov genom inrättande av en sakkunnigeinstitution
med fyra av Konungen utsedda ordinarie ledamöter jämte
en tillsvidare förordnad särskild ledamot. Åven medicinalstyrelsen har
numera vid sin sida ett antal särskilt sakkunniga, som utgöra styrelsens
vetenskapliga råd. Inom järnvägsstyrelsen har behovet av lekmannaelement
tillgodosetts genom inrättande av järnvägsrådet o. s. v.
Av redogörelsen för den utländska lagstiftningen framgår emellertid,
att de i utlandet befintliga myndigheterna av förevarande art i ett
ganska viktigt avseende skilja sig från de motsvarande institutioner, som
i vårt land införts på en del områden. Medan nämligen de svenska
institutionerna, vare sig de benämnas råd, fullmäktige eller sakkunnige,
äro under vissa former inordnade i det ämbetsverk, vars verksamhet de
skola understödja, i det att t. ex. rådsmedlemmarne antingen deltaga i
vissa av styrelsens sammanträden eller ock hålla egna sammanträden
under ledning av ämbetsverkets chef, så intaga däremot de utländska
rådsinstitutionerna, i likhet med det av kommittén föreslagna försäkringsrådet,
en fullt fristående ställning och äro i regel att anse såsom i vissa
avseenden överordnade försäkringsanstalten. Därigenom att även försäkringsrådet
skulle bliva en självständig myndighet, komme också dess utlåtanden
och förslag att erhålla större betydelse än under andra förhållanden.
Kommittén anser sig slutligen böra framhålla, att ett försäkringsråd
med den av kommittén föreslagna sammansättningen även skulle kunna
bliva en lämplig överinstans för avgörande av tvister rörande frågor tillhörande
sjukförsäkringens eller den allmänna pensionsförsäkringens områden,
för vilket ändamål dock någon utvidgning eller tillökning i dess
arbetskrafter skulle bliva behövlig och kunna åstadkommas t. ex. genom
införlivande med rådet av de på dessa områden redan förefintliga sakkunnigeinstitutionerna
eller genom tillförande av särskilda arbetskrafter.
Rådet skulle sålunda kunna växa ut till att bliva ett gemensamt organ
för samtliga sociala försäkringsinstitutioner i vårt land och därigenom
ALLMÄN MOTIVERING.
OMKOSTNADER FÖR RÅDET.
101
även kunna verka för en närmare förening mellan de olika försäkringsgrenarna
i den mån en sådan förening kan vara genomförbar.
Då det är av vikt att erhålla någon föreställning om de särskilda
kostnader, som skulle erfordras för försäkringsrådets verksamhet, har
kommittén ansett sig böra försöka en uppskattning av dessa kostnader.
Såsom i det föregående angivits, skulle rådets uppgift vara dels
att fungera såsom sista instans vid avgörande av tvister rörande ersättningar,
försäkringsavgifter m. m. och dels att vara organ för åstadkommande
av nödig samverkan med arbetsgivarne och arbetarne samt att i
övrigt med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling
och verka för införande av nödiga förbättringar.
Om också den allmänna karaktären av rådets arbeten kan anses
given genom arten av de uppgifter, som sålunda skulle tillkomma detsamma,
så är det dock för närvarande svårt att avgiva något bestämt uttalande
rörande hela omfattningen av rådets verksamhet. Härför skulle nämligen
vara erforderligt att hava någon säkrare föreställning om mängden av de
olika ärenden, som skulle komma under rådets behandling, och i sådant
avseende erbjuder hittills vunnen erfarenhet i vårt land ingen, och erfarenheten
från utlandet endast ofullkomlig ledning.
Beträffande tvistefrågornas art, finner man av den utländska statistiken,
att antalet ersättningsfrågor utgjorde: i Tyskland år 1912
80 procent av samtliga besvär till riksförsäkringsämbetet, i Holland
samma år 77 procent av besvären hos besvärsråden, samt år 1913
i Norge 89 procent av besvären till appellkommissionen.
Antalet tvister om ersättningen är således, såsom ock naturligt
är, övervägande. Däremot är statistiken otillräcklig för bedömande av
förhållandet mellan antalet av de av försäkringsinrättningarna fattade
besluten och antalen av de beslut, som blivit föremål för besvär. Endast
den tyska statistiken lämnar någon verklig ledning i detta avseende,
enär i denna statistik båda dessa antal finnas uppgivna. Sålunda överklagades
hos de närmast högre och egentliga instanserna (överförsäkringsämbetena)
år 1912 av omkring 425,000 överklagbara, av de tyska försäkringsbärarne
meddelade beslut (industri, sjöfart och jordbruk, 24 V*
miljoner försäkrade) ej mindre än omkring 135,000, d. v. s. 32 % eller
nära en tredjedel. För övriga länder med försäkringsplikt har man
endast uppgifter om antalen anförda besvär, men icke om antalen överklagbara
beslut. Enligt dessa uppgifter utgjorde under 1912 eller 1913
antalen hos närmaste instans anförda besvär: i Neder-österrike (industri
Omkostnader
för rådet.
102
ALLMÄN MOTIVERING. OMKOSTNADER FÖR RÅDET.
och motorjordbruk, 440,000 årsarbetare) 3,330, i Norge (industri, 184,000
årsarbetare) 933, i Holland (industri, 650,000 årsarbetare) 1,830 o. s. v.
Såsom redan antytts, är det icke möjligt att, med något slags anspråk
på noggrannhet, kunna med ledning av den utländska erfarenheten på
förhand angiva, huru motsvarande förhållanden skulle komma att gestalta
sig i vårt land. Jämför man i de olika länderna antalen anförda besvär
med antalen försäkrade, antalen anmälda olycksfall och antalen ersättningsberättigade
fall, och tager man tillika hänsjm till olikheterna
beträffande karenstidens längd och den tid försäkringsverksamheten pågått,
synes man emellertid kunna draga den slutsatsen, att i länder, där
ersättningarna bestämmas av ett statens ämbetsverk, såsom i Holland
och Norge, tvister förekomma i avsevärt mindre utsträckning än t. ex. i
Tyskland, där försäkringen ombesörjes av arbetsgivareföreningar. Av
den omständigheten, att försäkringen enligt kommitténs förslag skulle
kunna äga rum ej endast i riksförsäkringsanstalten utan även i arbetsgivarbolag,
torde man därför kunna sluta sig till, att förhållandena sannolikt
skulle bliva mera gynnsamma än t. ex. i Tyskland, men däremot
ogynnsammare än i Holland, i vilket land, trots den korta karenstiden
av endast en dag (liksom enligt kommitténs förslag) antalet anförda
besvär är anmärkningsvärt lågt. Denna mening kan i viss mån även
anses bekräftad genom det förhållandet, att, vad vårt land beträffar,
ersättningstvister endast undantagsvis förekommit angående riksförsäkringsanstaltens
beslut i dylika frågor. Vidare är att märka, att
antalet tvister under en tid framåt måste växa, alldenstund frågor om
jämkning i redan beslutade livräntor under den närmaste tiden, innan
jämvikt hunnit inträda, måste förekomma i allt större antal. Däremot
torde, innan ännu grunderna för lagens tillämpning hunnit närmare
fastslås, under försäkringens första tid, tvister om de olika verksamheternas
fördelning i farlighetsklasser, avgiftsskyldighet m. in. något
oftare förekomma än sedermera.
Man synes därför kunna utgå från, att försäkringen i vårt land i
förevarande avseende skulle komma att intaga en mellanställning mellan
den holländska och den tyska försäkringen; och har kommittén för sin
del trott sig kunna antaga, att antalet besvär till försäkringsrådet skulle,
för de första åren av dess verksamhet, kunna uppskattas till omkring
5,000 om året, vilket antal, såsom ovan nämnts, dock under en viss
övergångstid efter hand skulle komma att ökas.
Omkostnaderna för för säkring srådets verksamhet torde, åtminstone för
den första tiden, kunna beräknas till omkring 120,000 kronor om året.
Såsom ordinarie ledamöter hava därvid förutsatts en chef eller ordförande
ALLMÄN MOTIVERING. RIKS FÖRSÄKRING 8 ANSTALTEN. 103
med justitieråds eller något högre avlöning och tre råd, vardera med
byråchefs eller hovrättsråds avlöning, och vilka själva skulle föredraga
svårare mål. För övriga sakkunniga ledamöter, såsom läkare, försäkringstekniker,
representanter för arbetsgivare och arbetare, ävensom för övriga
sakkunnige inom särskilda verksamhetsområden torde arvoden jämte reseoch
traktamentskostnader böra beräknas. De för de enklare målens
beredning erforderliga föredragande böra, åtminstone till en början, kunna
tillsättas allenast på förordnande. Slutligen tillkomma kostnader för lokal
och expenser, samt, liksom i fråga om riksförsäkringsanstalten, utgifter för
resor, som någon gång kunna ifrågakomma, då skadad arbetare antingen
måste undersökas å ort och ställe eller ock själv infinna sig för närmare
undersökning av rådets läkare.
Riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet på grund av 1901
års lag omfattar för närvarande omkring 8,500 arbetsgivare, väsentligen
hörande till industrien, med sammanlagt omkring 135,000 arbetare, men
skulle, därest kommitténs förslag blir genomfört, komma att erhålla en vida
större omfattning. Såsom å sid. 112 och 113 anföres, torde man nämligen
böra anslå hela antalet arbetsgivare, som skulle falla under lagen,
till omkring 300,000 med sammanlagt omkring 1,350,000 arbetare.
Huru många av dessa arbetare skulle komma att försäkras i arbetsgivarbolag
låter sig naturligtvis ej på förhand bestämmas, men torde man
i allt fall kunna antaga, att åtminstone tre fjärdedelar, således minst
omkring en million arbetare, skulle komma att försäkras i riksförsäkringsanstalten.
Givetvis förutsätter en dylik utvidgning av anstaltens verksamhet
en i vissa avseenden genomgripande omorganisation av anstalten ävensom
en betydlig tillökning av dess arbetskrafter. Kommittén har emellertid
icke ansett sig böra uppgöra en fullständig plan för anstaltens organisation,
då det härför erforderliga arbetet skulle vållat avsevärt uppskov
med kommitténs arbete för uppgörande av lagförslaget, utan inskränker
sig kommittén här till att i största allmänhet angiva några av de omständigheter,
som måste medföra förändring eller ökning av riksförsäkringsanstaltens
hittillsvarande verksamhet.
Ökningen i riksförsäkringsanstaltens arbete kommer naturligtvis i
första hand att bero på den betydliga tillökningen av försäkringens omfattning.
Emellertid skulle ökningen av anstaltens arbetskrafter tydligen
icke behöva vara proportionsvis lika betydande som ökningen av antalet
försäkrade m. m., och särskilt gäller detta i fråga om antalet befattningar
av mera kvalificerad art. Arbetet inom riksförsäkringsanstalten
Riksför
säkrings
anstalten.
104
ALLMÄN MOTIVERING. RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTEN.
kommer dock att väsentligt ökas även därigenom, att ersättningsbelopp
och premier hädanefter skulle komma att beräknas efter den försäkrades
arbetsförtjänst och icke, såsom hittills, efter vissa för alla försäkrade lika,
i lagen angivna belopp. A andra sidan torde anstaltens arbete komma
att väsentligt minskas genom den i förslaget genomförda grundsatsen,
att arbetsgivaren, där han ej tagit försäkringen i arbetsgivarbolag, skall
anses utan vidare hava tagit försäkringen i anstalten, i följd varav arbetsgivaren
skulle befrias från att i vanlig ordning anmäla sig
till försäkring, och anstalten således ej behöva för varje försäkring utfärda
försäkringsbrev m. m. Genom lämpliga anordningar beträffande
försäkringsavgifternas erläggande, skulle ävenledes mycket arbete föranstalten
kunna inbesparas.
Vidare skulle enligt kommitténs förslag, utöver den egentliga försäkringsverksamheten,
tillkomma ett för anstalten hittills jämförelsevis
nytt verksamhetsområde, nämligen omhänderhavandet och bearbetningen
av olycksfallsstatistiken. För närvarande ombesörjes, som bekant, den allmänna
olycksfallsstatistiken av socialstyrelsen, ett förhållande, som kunde
hava skäl för sig, så länge riksförsäkringsanstaltens verksamhet, såsom
för närvarande är fallet, endast omfattar omkring en tredjedel av de arbetare,
å vilka gällande lag äger tillämpning, och så länge karenstiden
utgör sextio dagar, vilken sistnämnda omständighet medför, att allenast
en bråkdel av olycksfallen föranleda utgivande av ersättning enligt lagen
och sålunda komma under anstaltens prövning. Förhållandet blir tydligen
ett helt annat, då anstaltens klientel mångdubblas och anstalten kommer att
omhändertaga de allra flesta olycksfallen redan från första dagen efter det
de inträffat. Genom anmälningarna om olycksfallen och övervakandet
av de skadade kommer hela det statistiska materialet så att säga av sig
självt och direkt att inflyta till anstalten, enär, beträffande arbetsgivarbolagen,
till vilka även statistiskt material inkommer, dessa bolag (28 §)
skulle hava att komplettera anstaltens statistik med sin egen. Det är
därjämte uppenbart, att bearbetningen av det statistiska materialet måste
tillkomma riksförsäkringsanstalten av den anledningen, att anstalten skulle
hava, icke allenast att med ledning av detsamma bestämma och, i den
mån erfarenheten därtill föranleder, justera indelningen i farlighetsklasser
samt bestämma försäkringsavgifternas storlek för sina egna försäkringar,
utan även att skapa en fast grundval för arbetsgivarbolagens verksamhet
i motsvarande hänseende, ävensom, och icke minst, för försäkringsrådets
avgöranden. Åven om man av någon anledning skulle önska
att åt socialstyrelsen fortfarande behålla någon del av förevarande verksamhet,
skulle riksförsäkringsanstalten på grund av beskaffenheten av
sina åligganden, för vinnande av det ändamål, som med försäkringen
ALLMÄN MOTIVERING. RIKSFÖKSÄKRINGS ANSTALTEN.
105
avses, vara nödsakad att fullt självständigt sammanfatta och bearbeta
lida det ifrågavarande statistiska materialet.
Åven verksamheten av de ombud, vilka av riksförsäkringsanstalten
för närvarande till ett antal av omkring 400 användas till biträde vid
försäkringens övervakande och handhavande i orterna, skulle enligt
det nya förslaget komma att erhålla en förändrad karaktär. För närvarande
äro nämligen dessa ombud i viss mån även att betrakta såsom
agenter för anstalten vid konkurrensen med de enskilda bolagen och vid
anstaltens bemödanden att förmå icke försäkrade arbetsgivare att utbyta
sin ersättningsplikt mot försäkring i anstalten. De med denna uppgift
förenade åligganden komma enligt det nya förslaget väsentligen att upphöra,
vilken omständighet skulle medföra en avsevärd minskning i ombudens
arbete. Å andra sidan måste dock dessa ombuds verksamhet i
fråga om försäkringens handhavande i orterna bliva mera omfattande än
hittills i följd därav, att försäkringen hädanefter skulle bliva obligatorisk
och därför en var arbetsgivare måste tillhållas att uppfylla sina
skyldigheter, ävensom i följd därav, att karenstiden så gott som helt
och hållet skulle bortfalla, och de skadade därför redan från början
måste övervakas. Därjämte böra ombuden vara skyldiga att i möjligaste
mån biträda arbetare eller hans efterlevande med upplysningar och råd
för utbekommande av ersättning, anförande av besvär o. d. Det är
vidare tydligt, att ombudens antal måste ökas.
Till sist torde även böra framhållas, att de direkta kostnaderna för
förvaltningen därigenom skulle komma att minskas, att enligt det nya
förslaget erforderlig läkarvård jämte läkemedel och således även läkarundersökning
ingår såsom en del av ersättningen till den skadade och
kostnaden härför således inräknas i försäkringsavgiften.
Ehuru, såsom nämnts, kommittén, för att icke fördröja avslutningen
av sitt arbete, icke kunnat avgiva ett detaljerat förslag till förvaltningens
ordnande, har kommittén dock, med hänsyn till de i 16 § av förslaget
givna bestämmelser rörande arbetsgivarnes bidrag till förvaltningskostnaderna,
måst bilda sig en allmän föreställning om dessa kostnaders
sannolika storlek.
För riksförsäkringsanstalten skulle huvudposterna i avrundade tal
komma att uppgå till ungefär följande belopp:
Generaldirektör och sju byråchefer.............................. 70,000 kr.
Övriga tjänstemän, läkare och biträden .................... 250,000 »
Ombud....
Expenser
250.000 »
160.000 »
eller tillsammans omkring 730,000 kronor.
Ålderdomsförsäkringskommittén. V.
14
106
ALLMÄN MOTIVERING. RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTEN.
Härtill komma kostnaderna för ersättningarnas utbetalande, vilket
för närvarande sker genom postverket.
De årliga kostnaderna, utom för ersättningarnas utbetalande, uppgå
för närvarande för riksförsäkringsanstalten till omkring 200,000
kronor.
Den nu angivna summan av 730,000 kronor för de ungefärliga förvaltningskostnaderna
för riksförsäkringsanstalten, med minst omkring
en million försäkrade arbetare, kan möjligen synas väl hög för den,
som icke är närmare förtrogen med förevarande förhållanden. En jämförelse
med motsvarande kostnader i vissa andra länder med försäkringsplikt,
vid vilken jämförelse dock kostnaderna för instansmyndigheterna
utelämnas, torde därför ej sakna betydelse.
För Tyskland beräknades de egentliga förvaltningskostnaderna för
samtliga yrkesföreningar för industri, sjöfart och jordbruk under år 1913
till 16,800,000 kronor. Då antalet försäkrade personer (av vilka en
avsevärd del icke äro årsarbetare) samma år utgjorde omkring 24,700,000,
kan man för varje försäkrad person i genomsnitt beräkna en förvaltningskostnad
av 68 öre. Använder man denna beräkningsgrund i fråga
om kostnaderna för riksförsäkringsanstalten i dess nya form med omkring
en million försäkrade personer, kommer man till en siffra av omkring
680.000 kronor, motsvarande den ovan för anstalten beräknade summan av
730.000 kronor. Därvid bör dock märkas, att de tyska yrkesföreningarne
i följd av den långa karenstiden (13 veckor) äro befriade från att taga befattning
med alla de mindre olycksfallen, vilkas antal utgör omkring 80 %
av antalet anmälda olycksfall, ävensom att en del av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, huvudsakligen bearbetningen av olycksfallsstatistiken, icke
åligger föreningarna. Av betydelse är även, att man i Tyskland i ganska
stor omfattning begagnar sig av oavlönad arbetshjälp genom användande
av »Ehrenämter)). I Holland hava förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsbanken
ställt sig synnerligen höga, och uppgingo under år 1912 till
icke mindre än 2,030,000 kronor. Antalet försäkrade personer (industrien)
utgjorde 650,000. För Norge uppgingo omkostnaderna för riksförsäkringsanstalten
år 1913 till 354,000 kronor för ett antal försäkrade
av omkring 320,000, däri inräknade ej mindre än 90,000 fiskare. Förvaltningskostnaderna
för den nederösterrikiska försäkringsanstalten i Wien,
med 645,000 försäkrade (industri och motorjordbruk) uppgingo till 810,000
kronor, o. s. v.
Av denna jämförelse synes man kunna draga den slutsatsen, att
den av kommittén för riksförsäkringsanstaltens verksamhet beräknade
årliga kostnaden av 730,000 kronor icke torde vara för högt tilltagen.
ALLMÄN MOTIVERING. BIDRAG TILL FÖRVALTNINGSKOSTNADERNA. 107
Då kommittén ändock trott sig kunna antaga, att kostnaden åtminstone
under en avsevärd tid framåt skulle kunna hållas inom den av kommittén
angivna gränsen, så har detta till icke oväsentlig del berott
på, att kommittén, såsom ovan antytts, ansett sig genom sitt förslag i
vissa avseenden hava möjliggjort förenklingar, som böra kunna leda till
en minskning av de eljest erforderliga kostnaderna.
I de länder, där försäkringsplikt införts och försäkringen handhaves
av anstalter, som på grund av lagstiftningen inrättats, bestridas
förvaltningskostnaderna visserligen i regel till större delen av arbetsgivarne,
men en avsevärd del av kostnaderna utgår vanligen av statsmedel.
Härigenom beredes arbeisgivarne en fördel, som utgör en slags
ersättning för tvånget att försäkra sig på föreskrivet sätt. I länder
med ersättningsplikt eller i vilka försäkringsplikt med full valfrihet i
fråga om försäkringsanstalt är rådande, få däremot arbetsgivarne bära
bördan icke allenast av ersättningarna utan även av de kostnader, som
i övrigt föranledas av lagstiftningen eller av försäkringen i enskilt bolag;
där en statsanstalt för frivillig försäkring inrättats, bestridas dock omkostnaderna
för anstaltens verksamhet åtminstone till någon del av statsverket.
Sålunda bäras i Tyskland samtliga kostnader för yrkesföreningarna
av arbetsgivarne själva. Kostnaderna för försäkringsämbetena, d. v. s.
för instansmyndigheterna bestridas i huvudsak av statsmedel. I Österrike
bestridas ävenledes samtliga förvaltningskostnader och därutöver jämväl
kostnaderna för skiljedomstolarna helt och hållet genom försäkringspremierna.
Förvaltningskostnaderna för den holländska riksförsäkringsbanken
bestridas till omkring 60 % av arbetsgivarne och till 40 % av
staten; kostnaderna för besvärs- och tillsynsråden bäras däremot helt av
staten. Kostnaderna för den schweiziska försäkringsanstalten bäras till
hälften av arbetsgivarne och till hälften av staten. Den norska riksförsäkringsanstaltens
förvaltning bestrides helt och hållet av statsmedel,
utom att ombudens verksamhet till hälften bekostas av kommunerna,
o. s. v. Vad Sverige angår, bestridas, som bekant, kostnaderna för riksförsäkringsanstalten
för närvarande av statsmedel.
Då det nu för vårt land skulle gälla en så betydande utvidgning
av olycksfallslagstiftningen, att kostnaderna för riksförsäkringsanstalten
skulle ökas från omkring 200,000 till 730,000 kronor, vartill
skulle komma 120,000 kronor för försäkringsrådet, synes man kunna
ifrågasätta, huruvida hela denna nya kostnad i sin helhet bör åläggas
statsverket, eller om man ej, efter utlandets exempel, skulle kunna lägga
Bidrag till
förvaltningskostnaderna.
108 ALLMÄN MOTIVERING. BIDRAG TILL FÖRVALTNINGSKOSTNADERNA.
en del av den ökade kostnaden på försäkringsavgifterna d. v. s. på
arbetsgivarne.
För sin del har kommittén anslutit sig till den meningen, att
arbetsgivarne böra lämna bidrag till förvaltningen. Åven om man icke
tager hänsyn till utländska förhållanden i detta avseende, synes eu dylik
fordran icke vara obillig. Hade lagstiftningen, såsom för närvarande
är fallet, grundats på ersättnings- i stället för försäkringsplikt, skulle
arbetsgivarne, om man bortser från riksförsäkringsanstalten, fått själva
bära de nödiga omkostnaderna, ej mindre där försäkringen tagits i
enskilda bolag, än även där arbetsgivaren själv övertagit ansvaret
för ersättningen. Och om, såsom kommittén föreslagit, lagstiftningen
grundas på försäkringspliktens princip men med möjlighet att taga försäkringen
i arbetsgivarbolag, skulle de arbetsgivare, som taga försäkringen
i sådant bolag, hava att bära hela kostnaden för bolagets
förvaltning. Därjämte skulle genom försäkringsrådets inrättande kostnaderna
för rättegångar om ersättningens storlek m. m. alldeles bortfalla
och tillika sörjas för, att möjligast enhetliga principer för ersättningarnas
bestämmande skulle komma att följas i alla försäkringsinrättningar.
Vid övervägande av frågan, med vilken andel arbetsgivarne böra
deltaga i de förevarande kostnaderna, har kommittén, med hänsyn till
storleken av motsvarande kostnader för arbetsgivarne i andra länder,
funnit billigt, att, såsom bidrag till förvaltningskostnaderna, skulle bestämmas
en tilläggsavgift för varje försäkring till belopp av omkring
fem procent av försäkringsrisken eller nettopremien, dock beräknad utan
hänsyn till avdrag, som angivas i 11 §. Denna sistnämnda bestämmelse
är av betydelse för att hindra den minskning i tilläggsavgifternas beräknade
belopp, som eljest kunde uppkomma därigenom, att arbetsgivare,
som kunna ställa erforderlig säkerhet enligt 15 §, försäkrade arbetarne
under sådana förhållanden, att de kontanta ersättningarna direkt bestredes
av arbetsgivarne, medan försäkringsinrättningen själv endast hade
att ombesörja de skadades vård och förvaltningen i övrigt, i vilket fall
försäkringsavgifterna tydligen skulle bliva vida mindre, än om försäkringen
i sin helhet tagesvi försäkringsinrättningen, men kostnaderna för
förvaltningen förbliva i huvudsak oförändrade.
De erforderliga bestämmelserna om dessa tilläggsavgifter hava intagits
i 16 §, och göres därvid åtskillnad mellan försäkringar i riksförsäkringsanstalten
och försäkringar i arbetsgivarbolag. För de förra försäkringarna
bestämmes avgiften för varje fall till fem procent av försäkringsavgiften
för försäkringen i sin helhet, och skola de båda avgifterna
ALLMÄN MOTIVERING. BIDRAG TILL FÖRVALTNINGSKOSTNADERNA. 109
erläggas tillsammans, varefter tilläggsavgifterna inlevereras till statsverket
på sätt därom särskilt förordnas. Beträffande arbetsgivarbolagen
har för enkelhetens skull föreslagits, att det ifrågavarande bidraget,
vilket i dessa fall ej benämnes »tilläggsavgift», skulle erläggas av varje
bolag självt på en gång, så snart räkenskapsåret gått till ända och
bolaget efter räkenskapernas avslutande kan fullständigt beräkna försäkringsavgifterna
för året. Bidraget skulle i dessa fall utgöra fem
procent av summan av dessa försäkringsavgifter, ävenledes beräknade
utan hänsyn till avdrag enligt 11 §, samt, för att uppväga ränteförlusten
i följd av det sena erläggandet av bidraget, beräknas utan avdrag för
förvaltningstillägg.
Kommittén har således utgått från, att det ifrågavarande förvaltningsbidraget,
under i övrigt lika förhållanden, skulle bliva ungefär lika
stort, vare sig arbetaren är försäkrad i riksförsäkringsanstalten eller försäkringen
tagits i ett arbetsgivarbolag. Dock får man därvid tänka sig,
att genom förvaltningsbidraget för försäkringar i arbetsgivarbolag i första
hand lämnas bidrag till kostnaden för försäkringsrådet, då genom inrättandet
av denna särskilda instans arbetsgivarne befrias från de kostnader
och obehag, som åtfölja tvistefrågors dragande inför allmän domstol,
och då, efter utländsk erfarenhet att döma, de till rådet hänskjutna
tvisterna i proportionsvis avsevärt större omfattning torde komma att
röra beslut av bolagen än beslut av riksförsäkringsanstalten. Någon del
av bidraget för dessa bolag får även tänkas såsom bidrag till uppehållande
av riksförsäkringsanstaltens arbete för åstadkommande av det
nödiga statistiska underlaget för premiernas bestämmande och till dess
verksamhet i övrigt för befrämjande av det gemensamma ändamålet.
Genom att, i fråga om utgörande av förvaltningsbidraget, sålunda i
huvudsak likställa försäkringarna i riksförsäkringsanstalten med försäkringarna
i arbetsgivarbolagen rubbas icke det nuvarande förhållandet
med avseende å konkurrensförmågan mellan de olika försäkringsinrättningarna,
då ju för närvarande arbetsgivarbolagen hava att, förutom
nettopremierna, vilka även gälla för riksförsäkringsanstalten, jämväl
upptaga tillskott till dessa premier för att täcka förvaltningen, och då,
enligt förslaget, det föreslagna bidraget skulle komma att i båda fallen
på ungefär motsvarande sätt öka premierna.
Genom tilläggsavgifterna för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten
och genom bidragen från arbetsgivarbolagen skulle komma att bestridas
minst 450,000 kronor (sid. 113) eller något mer än hälften av totalkostnaden
850,000 kronor (nämligen 730,000 för riksförsäkringsanstalten
Yrkes
fördelning.
Belastning.
110 ALLMÄN MOTIVERING. YRKESFÖRDELNING. BELASTNING.
och 120,000 för försäkringsrådet). Förhållandet mellan arbetsgivarnes
och statens bidrag till förvaltningen skulle således bliva ungefär detsamma
som i Holland och Schweiz. I enligt härmed skulle för statens
del återstå att täcka ett årligt belopp av högst 400,000 kronor, eller
högst 200,000 kronor mer än för närvarande utgives till bestridande av
förvaltningskostnader för riksförsäkringanstalten.
För att erhålla någon kännedom om storleken av det årliga belopp,
som dels under benämningen »tilläggsavgifter» för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
och dels från arbetsgivarbolagen skulle inflyta såsom
bidrag till förvaltningskostnaderna, måste man, då dessa bidrag skulle
utgöra omkring 5 % av nettopremierna, även söka skaffa sig kännedom
om dessa premiers årliga belopp. l)å åter nettopremien är beroende
av verksamhetens eller yrkets mer eller mindre farliga beskaffenhet,
är kännedomen om de försäkrades antal och fördelning ä olika yrken
av betydelse för ändamålet. Härigenom skulle man även vinna en föreställning
angående omfattningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhetsområde.
Då emellertid statistiska centralbyråns yrkesstatistik för år 1910
ännu icke är färdig, har man måst åtnöja sig med det material, som
stod till buds vid utarbetandet av förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring
(Del II sidd. 37 och följ.), jämte de statistiska data, som i
fråga om vissa yrkesgrupper under senare tid blivit tillgängliga. För
den uppgift, som föreligger, äro lyckligtvis noggrannare data ej av
nöden, utan gäller det huvudsakligen att ej beräkna tillläggsavgifternas
belopp för högt, och kan man därför åtnöja sig med ungefärliga uppskattningar.
Enligt 1900 års befolkningsstatistik kan man antaga följande fördelning
i runda tal av de personer (av kvinnorna äro de allra flesta
ogifta) över 15 år, som skulle komma att omfattas av försäkringen enligt
kommitténs förslag och tillika i huvudsak kunna antagas vara årsarbetare.
Jordbruk (statare, tjänare o. d.)
Industri (inkl. förmän)..................
Hantverk ..........................................
Handel...............................................
Sjöfart (inkl. inrikessjöfart och
Tjänare utom jordbruket ............
Post, telegraf, järnvägar..............
Övrig allmän tjänst......................
........ 100,000 |
män |
76,000 |
kvinnor |
......... 206,000 |
» |
46,000 |
» |
......... 43,000 |
» |
2,000 |
» |
......... 20,000 |
» |
8,000 |
» |
kåre) 30,000 |
» |
— |
» |
......... 31,000 |
» |
106,000 |
» |
......... 25,000 |
» |
2,000 |
» |
......... 24,000 |
» |
15,000 |
» |
ALLMÄN MOTIVERING. YRKESFÖRDELNING. BELASTNING. 111
Härtill komma 150,000 manliga och 31,000 kvinnliga arbetare, vilka
betecknas såsom »jordbruksarbetare», »järnvägsarbetare», in. m. eller ock
endast såsom »arbetare». Därjämte torde någon del av »jordtorparne»
även komma att omfattas av försäkringen. Flertalet av dessa arbetare
äro antagligen egentliga jordbruks-, industri- eller liantverkBarbetare, ehuru
fullständig yrkesbeteckning felas, men då ganska många av dem torde
tillhöra säsongarbetarnas kategori, har för säkerhetens skull för dem beräknats
kortare arbetstid än för helårsarbetare.
Slutligen har man den talrika klassen av familjemedlemmar, som
utgjordes av följande grupper:
Hemmansägares hemmavarande barn och
inägar............................................................ 136,000 män 119,000 kvinnor
Övriga jordbrukares hemmavarande barn
och mågar................................................... 88,000 » 81,000 »
Övriga familjemedlemmar inom jordbruket
............................................................ 20,000 » 43,000 »
Familjemedlemmar inom övriga yrken... 111,000 » 197,000 »
Av dessa inalles 355,000 män och 440,000 kvinnor äro naturligtvis
de flesta hemmavarande barn, och äro i denna egenskap till allra största
delen uteslutna från den obligatoriska försäkringen enligt förslaget. Ett
mindre antal bland dem skulle dock komma att falla under försäkringen,
nämligen sådana andra familjemedlemmar än de egna barnen, som i
själva verket äro att anse såsom tjänare, gesäller eller dylikt. För sistnämnda
kategori har antagits ett antal av runt 30,000 män och 70,000
kvinnor, huvudsakligen inom jordbruket.
För minderåriga »arbetare» mellan 12 och 15 års ålder har antagits
20,000 gossar och 20,000 flickor, eller omkring en niondel av befolkningen
inom denna åldersgrupp.
Med nu anförda siffror såsom utgångspunkter, och med hänsyn till
förändringarna i folkmängden och yrkesfördelningen under tiden efter år
1900, i den män dessa förändringar kunnat bestämmas med tillhjälp av
senare undersökningar, hava nedan i runda siffror angivna antal personer
inom de olika huvudgrupperna antagits motsvara den sannolika
fördelningen omkring år 1917 av dem, som skulle vara obligatoriskt
försäkrade, därest kommitténs förslag då blivit förverkligat. Personantalen
angivas i tusental, varjämte bredvid varje antal angives den ungefärliga
årliga medelnettoavgiften (i allmänhet, med hänsyn till den föreliggande
uppgiftens beskaffenhet, här lågt beräknad) för försäkringen
ävensom avgiftssumman, uttryckt i tusental kronor:
112 ALLMÄN MOTIVERING. YRKESFÖRDELNING. BELASTNING.
M ä n. |
Kvinnor. |
||||||
Antal. |
Medel- avgift. |
Summa avgifter. |
Antal. |
Medel- aygift. |
Summa avgifter. |
||
Jordbruk (tjänare).................................... |
80 |
6 kr. |
480 |
60 |
3 |
kr. |
180 |
Industri ................................................ |
360 |
14 » |
5,040 |
80 |
3 |
» |
240 |
Hantverk .............................................. |
50 |
5 » |
250 |
10 |
2 |
» |
20 |
Handel ................................................. |
40 |
5 » |
200 |
30 |
2 |
» |
60 |
Sjöfart................................................. |
30 |
15 » |
450 |
— |
— |
— |
|
Tjänare utom jordbruket........................... |
40 |
5 >» |
200 |
no |
2 |
» |
220 |
Post, telegraf, järnvägar........................... |
60 |
5 » |
300 |
10 |
2 |
» |
20 |
Övrig allmän tjänst................................. |
30 |
2 » |
60 |
30 |
1 |
» |
30 |
Arbetare av obestämt yrke........................ |
150 |
8 » |
1,200 |
30 |
3 |
» |
90 |
Familjemedlemmar .................................. |
30 |
2 » |
60 |
70 |
1 |
» |
70 |
Minderåriga, 12—15 år ........................... |
20 |
1 » |
20 |
20 |
1 |
» |
20 |
Summa |
890 |
— |
8,260 |
450 |
950 |
Enligt denna uppskattning skulle försäkringen komma att omfatta
omkring 900,000 män och 450,000 kvinnor, eller tillsammans omkring
1,350,000 »arbetare» av olika slag.
Summan av nettoavgifterna skulle, för år räknat, komma att uppgå
till 8,260,000 eller till runt åtta och en kvarts millioner kronor för manliga
och till 950,000 eller till runt en million kronor för kvinnliga
arbetare, eller sammanlagt till mer än nio millioner kronor. ''Tilläggsavgifterna
(jämte bolagens bidrag) för bestridande av en del av förvaltningskostnaderna
hava i förslaget bestämts till fem procent av sistnämnda
belopp och kunna således antagas komma att uppgå till minst 450,000
kronor om året.
Antager man, att av »arbetare av obestämt yrke» ungefär hälften
utgöres av jordbruksarbetare och den andra hälften av industriarbetare,
och att »familjemedlemmar» väsentligen arbeta inom jordbruket och
»minderåriga» inom industrin, och hänför man arbetarne inom post, telegraf
och järnvägar — således även inom enskilda järnvägar — till gruppen
»övrig allmän tjänst», så kan man (efter ökning med tilläggsavgiften)
till följande ungefärliga belopp uppskatta årliga belastningen inom de
olika verksamhetsområdena i följd av den föreslagna försäkringen:
ALLMÄN MOTIVERING.
YRKESFÖRDELNING.
BELASTNING.
113
Jordbruket..............................
Industrien ...............................
Hantverket..............................
Handeln .................................
Sjöfarten.................................
Allmän tjänst........................
Tjänare utom jordbruket...
.............. 1,250,000 kronor,
.............. 6,500,000 »
............ 280,000 »
.............. 280,000 »
.............. 480,000 »
.............. 150,000 »
.............. 360,000 »
Summa 9,300,000 kronor.
Varav man finner, att industrien skulle komma att bära mer än
två tredjedelar av hela försäkringsbördan. En nedsättning, i enlighet
med förslaget av 1884 års arbetarförsäkringskommitté, av livräntan vid
helinvaliditet från det av förevarande kommitté föreslagna beloppet av
66 V» % av arbetsförtjänsten till 60 % av densamma, jämte motsvarande
nedsättning av vissa andra av de föreslagna ersättningarna, men med
bibehållande av förslaget om karenstidens inskränkning, skulle motsvara
en minskning av kostnaderna för industrien med omkring 600,000 kronor.
Ehuru den årliga avgiftssumman skulle komma att uppgå till ett så
betydande belopp som omkring 9 å 10 millioner kronor, och således till
mera än för den allmänna pensionsförsäkringen enligt kommitténs förslag
men till mindre än för samma försäkring enligt de av Riksdagen
i förslaget vidtagna ändringarna, kommer dock fondbildningen i förevarande
fall att bliva väsentligt mindre omfattande än vid den allmänna
pensionsförsäkringen. Enligt gjord uppskattning kan den slutliga fonden,
vid konstant folkmängd, antagas komma att uppgå till 200 å 250 och
i verkligheten till omkring 300 millioner kronor.
Antalet arbetsgivare, som skulle komma att omfattas av den föreslagna
lagstiftningen, kan icke med något som helst anspråk på noggrannhet
uppgivas. Efter en synnerligen osäker uppskattning, grundad
dels på kommerskollegii statistik rörande industri, hantverk, handel och
sjöfart och dels på förefintliga uppgifter angående storleken av brukningsdelarne
inom jordbruket och angående antalet tjänare, hava arbetsgivarne
ansetts kunna fördelas på ungefär följande sätt:
Jordbruket ungefär 100,000 arbetsgivare,
Industri och hantverk » 100,000 »
Handel och samfärdsel » 50,000 »
Övriga (merendels för tjänare) » 50,000 »
Summa 300,000 arbetsgivare.
Ålderdomsförsäkringskommittén. V.
15
114
ALLLMÄN MOTIVERING.
FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.
Försäkrings
avgifterna.
I detta sammanhang torde till sist ytterligare böra framhållas, att
en pålitlig statistik rörande ovan berörda förhållanden först kan vinnas
efter det lagen trätt i kraft och genom riksförsäkringsanstaltens statistiska
verksamhet. Såsom en synnerligen viktig produkt av denna
verksamhet skulle därvid bl. a. erhållas den fullständiga yrkes statistik,
som hittills icke kunnat ernås, men vilken från många håll med skäl
ansetts böra eftersträvas.
De avgifter, som erfordras för försäkring i riksförsäkringsanstalten
enligt kommitténs förslag, kunna beträffande den del, som avser den
kontanta ersättningen, med lätthet beräknas, om man känner dels den
avgift, som erfordras för försäkring enligt nu gällande lag av den 5
juli 1901, för korthets skull kallad lagpremien, dels den avgift, som
erfordras för att bereda ersättning av en krona för dag under de första
60 dagarna efter olycksfallet, eller den s. k. karenspremien.
Eftersom de ersättningar, som utgå enligt nu gällande lag samt
vid karensförsäkring, med tillräcklig noggrannhet överensstämma med
de ersättningar, som skulle utgå enligt kommitténs förslag, för det fall,
att den skadade haft en årlig arbetsförtjänst av 450 kr., så erhålles den
del av försäkringsavgiften, som avser den kontanta ersättningen enligt
kommitténs förslag och en årslön av 1,000 kr., genom att multiplicera
summan av lagpremien och karenspremien med 1,000 och dividera resultatet
med 450, d. v. s. genom att multiplicera nämnda summa med 2%.
Härtill skall läggas kostnaden för läkarvård och läkemedel, varefter slutsumman
höjes med 5 % motsvarande tilläggsavgiften (16 §).
Vad kostnaden för läkarvård och läkemedel under sjukdomstiden
angår, har det, vid undersökning av motsvarande förhållanden i vissa
andra länder ävensom av förhållandena vid några i vårt land inrättade
sjukhus, visat sig, att denna kostnad icke underskattas, om man
antager densamma motsvara en kontant ersättning av en krona om
dagen under sjukdomstiden. Införandet i kommitténs förslag av möjligheten
att vid lindrigare sjukdom kunna utgiva en »mindre sjukpenning»
medför i vissa fall någon ökning och i andra fall minskning i
kostnaden, och torde i allmänhet kunna anses vara utan inverkan i fråga
om totalkostnaden.
Vid en, med hänsyn till nu berörda omständigheter, företagen noggrannare
jämförelse mellan den sannolika premien för en årsförtjänst
av 1,000 kronor enligt kommitténs förslag och lagpremien med tilläggav
karenspremien, har det i fråga om samtliga undersökta slag av ar
-
ALLMÄN MOTIVERING.
FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.
115
betsföretag visat sig, att den förstnämnda premien är så gott som jämnt
2 ‘/a gånger så stor som samman av de sistnämnda båda premierna. Med
hänsyn till, att de allra flesta försäkringar i riksförsäkringsanstalten tagas
utan karenstid, och att även i de flesta arbetsavtal numera intagas bestämmelser
om att arbetsgivaren jämväl skall ansvara för olycksfallets
följder under karenstiden, giver det nyssnämnda förhållandet mellan
premien enligt kommitténs förslag och motsvarande premie enligt nuvarande
lag en riktigare föreställning om den kostnadsökning, som skulle
föranledas av förslaget, än om man anställer jämförelsen med lagpremien
utan tillägg av karenspremien.
I nedanstående tabell lämnas en jämförelse mellan premierna under
olika förutsättningar för vissa särskilt undersökta yrken inom industrien,
vilka även omfattas av nu gällande lag.
I den första sifferkolumnen angives under rubriken »RFA» genomsnittspremien
för försäkring enligt kommitténs förslag, beräknad på
grundvalen av riksförsäkringsanstaltens tariff, således genom multiplikation
av medelpremien enligt denna tariff med talet 2 b 2.
Då man emellertid ansett sig böra undersöka, i vad mån de sålunda
på riksförsäkringsanstaltens nuvarande premier grundade beräkningarna
kunna anses motsvara den under anstaltens verksamhet vunna
erfarenheten, har en bearbetning av anstaltens statistiska material för
åren 1903—12 ägt rum beträffande vissa arbetsföretag, för vilka materialet
kunde anses mera pålitligt. De på grundvalen av denna statistik
beräknade genomsnittspremierna för försäkringar enligt kommitténs förslag
anföras under rubriken »Stat.»
Slutligen hava i de tre sista sifferkolumnerna under beteckningarna
H, N och Ö till jämförelse, i den mån sådan är möjlig, angivits motsvarande
årliga belastningar enligt statistik för Holland, Norge (för detta
land hava i regel de från år 1915 antagna premierna angivits) och Österrike.
Av lagarna i dessa länder intager den holländska i fråga om ersättningarna
ungefär samma ställning som kommitténs förslag, medan
lagarna i Norge och Österrike, i väsentlig analogi med arbetarförsäkringskommitténs
förslag, därutinnan skilja sig från det förevarande förslaget,
att ersättningarna äro 10 % lägre, och att en karenstid av 4
veckor är gällande (för Norge dock efter 1915 endast 10 dagar).
Premierna gälla för en årlig arbetsförtjänst av fOOO kronor, och
angivas i kronor och tiotal ören.
116 ALLMÄN MOTIVERING. FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.
Yrke. |
KFA |
Stat. |
H |
N |
Ö |
Skogsavverkning.................................... |
19.50 |
25.oo |
|||
Malmgruvor......................................... |
48. so |
— |
— |
40. oo |
— |
Stenbrott med stenhuggeri ..................... |
39.00 |
46 oo |
— |
28.00 |
36.10 |
Sockerfabrik.......................................... |
10. oo |
— |
14.io |
— |
20ao |
Bageri ................................................ |
7.80 |
— |
9.20 |
6.oo |
lO.io |
Mejeri ............................................. |
5.80 |
5.30 |
5.90 |
8.oo |
10.90 |
Kvamverk ........................................... |
16.oo |
16.oo |
17.30 |
14.oo |
24.80 |
Bryggeri ............................................. |
13.50 |
15.50 |
15 so |
12.oo |
19.50 |
Tobaksfabrik ....................................... |
4.50 |
3.oo |
1.70 |
4.oo |
1.00 |
Cigarrfabrik.......................................... |
3.so |
1.00 |
1.70 |
4.oo |
1.00 |
Bomullsindustri ......... ......................... |
6.50 |
6.20 |
7.20 |
6.oo |
5.oo |
Beklädnadsindustri................................. |
4.50 |
— |
— |
— |
— |
Skofabrik............................................ |
7.80 |
5.20 |
6.50 |
4.oo |
6.40 |
Sågverk, mindre........................... |
51.80 '' |
45 70 |
— |
40. oo |
83.70 |
» , större .................................. |
20.30 |
23.80 |
29.80 |
14.oo |
38.00 |
Byggnad ssnickerifabrik.......................... |
23.80 |
26.50 |
— |
24.oo |
— |
Möbelsnickerifabrik................................ |
19.50 |
16.7 0 |
14.70 |
20. oo |
— |
Pappersindustri .................................... |
21.80 |
26.90 |
18.80 |
14.oo |
20.60 |
Boktryckeri.................................. |
7.80 |
5.70 |
4.30 |
4.oo |
4.40 |
Järnbruk utan gruvdrift ........................ |
16.50 |
23.io |
— |
— |
28.so |
Mekanisk verkstad................. |
15.80 |
16.50 |
18.50 |
Ii.00 |
23.50 |
Skeppsvarv ..................... |
23.80 |
22.80 |
27.30 |
20. oo |
18.20 |
Cementfabrik .................. |
I6.00 |
17.60 |
— |
I6.00 |
17.oo |
Tegelbruk........................ |
19.50 |
18.30 |
13.oo |
14.oo |
22.00 |
Tändsticksfabrik....................... |
8.80 |
8.60 |
— |
8.oo |
12.oo |
Husbyggnadsarbete................................ |
21.80 |
21.90 |
27.oo |
28.oo |
22.30 |
Gas- och elektricitetsverk........................ |
16.00 |
— |
— |
I6.00 |
12.90 |
Spårvägstrafik....................................... |
11.80 |
7.20 |
9.80 |
12.oo |
7.70 |
Järnvägstrafik......... |
12.80 |
— |
— |
12.oo |
— |
Stuveriarbete ....................................... |
67.50 |
77.90 |
73.00 |
45.00 |
67.60 |
Lastning och lossning, ej å fartyg........... |
35.30 |
— |
— |
— |
_ |
Hamnarbete.......................................... |
19.50 |
17.70 |
28.70 |
40.oo |
20.20 ! |
Av den, i betraktande av osäkerheten av dylika beräkningar, nöjaktiga
överensstämmelsen mellan siffrorna under rubrikerna »RFA» och
»Stat.» finner man, att riksförsäkringsanstaltens nuvarande premier ganska
nära motsvara statistiken under den tid anstalten varit i verksamhet.
ALLMÄN MOTIVERING.
FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.
117
överensstämmelsen med de holländska, norska och österrikiska premierna
är även i allmänhet så god man kan vänta i betraktande av svårigheterna
att kunna erhålla eu tillfredsställande jämförelse mellan förhållande
vid yrkena inom olika länder. Den med de svenska premierna
jämförliga storleken av de utländska premierna visar, att genom kommitténs
törslag ej skulle åläggas den svenska industrien större börda
än som i andra länder redan tidigare ansetts kunna utan större svårighet
bäras av dessa länders industri.
Storleken av försäkringsavgifterna för de övriga verksamheter, som
skulle omtattas av den nya lagstiftningen, kan endast uppskattningsvis
angivas, då något tillräckligt omfattande, för svenska förhållanden fullt användbart
statistiskt material ej stått till buds. Vad jäv beträffar, skulle,
med stöd av riksförsäkringsanstaltens nuvarande tariffer, årspremien för en
manlig jordbruksarbetare, med en årlig medellön, enligt socialstyrelsens undersökningar
för år 1913, av omkring 700 kronor, i genomsnitt beräknas
till 9 kronor. För en jordbruksarbetare av kvinnkön, med en medellön av
500 kronor, kan motsvarande premie beräknas till omkring 3 å 4 kronor.
Emellertid avse dessa premier i allmänhet förhållandena vid större jordbruk,
vid vilka maskiner ofta komma till användning i större utsträckning
och arbetet i sin helhet vanligen bedrives mera intensivt än vid mindre
jordbruk. Man torde därför vara berättigad antaga, att premien för jordbruk
i allmänhet, i den mån detsamma (jfr. sid. 64) skulle omfattas av
försäkringen, skulle komma att bliva något lägre och möjligen i genomsnitt
ej bliva högre än omkring 8 kronor för en manlig och omkring 3 kronor
för en kvinnlig helårsarbetare. För rättare, fördrängar o. d. äro visserligen
lönerna högre än för jordbruksarbetare i allmänhet, men då
dylika arbetsförmäns arbete vanligen är mindre farligt, torde årspremien
för dem komma att hålla sig vid ungefär samma belopp som för de
egentliga jordbruksarbetarne. För eu sommararbetare skulle premien,
allt efter arbetarens kön, högst komma att hålla sig omkring 4 resp. 2 kronor
o. s. v. Den statistiska erfarenhet, som varit tillgänglig, synes ej motsäga
dessa resultat.
Då man understundom, och särskilt då fråga är om jordbruket,
möter den uppfattningen, att olycksfallen ej vore så talrika, att premier
till sådana belopp, som nu angivits, skulle bliva erforderliga, torde det
ej vara överflödigt att här med några siffror belysa denna fråga. För
sådant ändamål är det tillräckligt att hänvisa till riksförsäkringsanstaltens
erfarenhet under årtiondet 1903—12. Statistiken för denna period,
vilken även använts för härledande av vissa av ovan angivna premiebelopp,
visar, att vad jordbruket beträffar, bland 8,820 helårsarbetare
118
ALLMÄN MOTIVERING.
FÖRSÄKRINGSAVGIFTERNA.
av båda könen, förutom ett antal olycksfall med övergående påföljd,
endast inträffat 18 fall, som lett till varaktig invaliditet, och 4 fall med
dödlig utgång. För att betacka ersättningarna för dessa fall erfordras
just premier till ovannämnda belopp för samtliga försäkrade arbetare,
oaktat endast 22 eller 0.25 % av dessa arbetare, d. v. s. eu av 400,
årligen träffats av svårare olycksfall. Antalet olycksfall med svårare
utgång behöver således ej vara synnerligen stort för att kräva en premie
av ganska avsevärd storlek.
För den personal, som är anställd inom sjöfarten, har, med ledning av
socialstyrelsens kommittébetänkandet bifogade statistik, årspremien för
1,000 kronors årsförtjänst beräknats till 17 kronor 50 öre, vilket belopp
dock, enligt utländsk erfarenhet att döma, torde vara något för lågt.
Det statistiska materialet är emellertid ej tillräckligt för att möjliggöra
annat än osäkra uppskattningar.
I fråga om övriga verksamheter äro möjligheterna för ett noggrannare
angivande av premiernas storlek ännu mindre än beträffande
jordbruk och sjöfart, då så gott som intet tillräckligt pålitligt statistiskt
material stått till förfogande. Lägger man den tariff till grund, som
riksförsäkringsanstalten ansett sig kunna begagna, skulle årspremien
för en arbetare inom handeln och för 1,000 kronors årsförtjänst växla
mellan 10 och 20 kronor. De högre premierna gälla för lagerdrängar och
andra arbetare med mera farlig sysselsättning. För kontors- och bodbiträden
torde premien dock ej komma att uppgå till mer än omkring
3 till 6 kronor för 1,000 kronors årslön.
För de olika slagen av hantverk bliva premierna synnerligen växlande.
Medan årspremien för 1,000 kronors årsförtjänst för en smedsarbetare
kan komma att uppgå till 12 kronor och i vissa fall till ännu
högre belopp, kommer årspremien för skräddare och bagare att hålla sig
omkring 3 å 5 kronor o. s. v.
För kvinnliga tjänare, vilkas årslön i de flesta fall kan antagas växla
mellan 4—800 kronor, kommer årspremien vanligen att ligga mellan 2
och 5 kronor.
SPECIELL MOTIVERING. 1 OCH 2 §§.
119
Speciell motivering.
1 §•
I denna paragraf angivas den föreslagna lagens huvudgrunder.
Liksom enligt nu gällande olycksfallslag är enligt förslaget arbetsgivaren
skyldig att bereda sina arbetare ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbetet och att ensam bära kostnaderna härför. Såsom
i den allmänna motiveringen angivits, inför emellertid förslaget i stället
för nu stadgad ersättningsplikt försäkringstvång under sådan form, att
en var arbetare utan eget eller arbetsgivarens åtgörande redan genom
lagens föreskrift är försäkrad. Därjämte omfattar den föreslagna
lagen ej, såsom nu gällande olycksfallslag, allenast industrien, utan har
utsträckts till att gälla så gott som alla slag av arbetare.
Vid angivande av de olycksfall, som skola medföra rätt till ersättning,
hava i de olika ländernas lagar något olika uttryckssätt kommit
till användning. I den tyska lagen ävensom i några andra utländska
lagar användes uttrycket »olycksfall vid rörelsen» eller annat kortare
uttryck. Andra lagar åter försöka åstadkomma en närmare förklaring
genom att begagna uttryck, som angiva, att olycksfallet skall hava förorsakats
av rörelsens drift eller av de förhållanden, under vilka densamma
försiggår. I nu gällande svenska lag användes uttrycket »olycksfall
i arbete», dock med den förklaring, att olycksfallet skall härflyta
från utövningen av arbetsgivarens yrke. Av rättstillämpningen framgår
emellertid, att de ifrågavarande stadgandengi hava väsentligen enahanda
innebörd. Under sådana omständigheter har kommittén ansett, att det i
den svenska lagen begagnade uttrycket »olycksfall i arbete» fortfarande
bör användas, ävensom att någon vidare förklaring i lagtexten om uttryckets
innebörd icke är erforderlig.
Beträffande uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet uppkommande
olycksfall hänvisas till motiveringen för 24 §.
2 §•
Såsom förut nämnts (sidd. 66 och följande) har kommittén ansett
den förevarande lagstiftningen böra utsträckas till att omfatta jämväl
vissa yrkessjukdomar, nämligen sådana, som förorsakas av särskilt giftiga
vid arbetet begagnade ämnen. Att i lagen uppräkna de ämnen som
äro att anse som särskilt giftiga, har kommittén icke ansett erforderligt
120
SPECIELL MOTIVERING. 3 §.
eller lämpligt. I analogi med förhållandet i Schweiz, torde det kunna
överlämnas åt riksförsäkringsanstalten och således i sista hand åt försäkringsrådet
att, till ledning vid tillämpningen, möjligast fullständigt
angiva de ämnen, som i vissa slag av rörelser eller vid viss användning
äro att anse som särskilt giftiga i lagens mening.
3 §.
Första stycket av denna paragraf, i vilket begreppen arbetare och
arbetsgivare definieras, motsvarar 2 § i lagen om arbetarskydd. Kommittén
har dock icke använt ordalydelsen i nyssnämnda lagrum oförändrad,
utan däri, med hänsyn till olycksfallslagens särskilda uppgift,
vidtagit vissa ändringar. Sålunda har uttrycket »utför arbete» utbytts
mot uttrycket »användes till arbete», då nämligen begagnandet av förstnämnda
uttryck möjligen skulle kunna medföra den inskränkningen i
begreppet olycksfall i arbete, att därunder komme att inbegripas allenast
sådana olycksfall, som inträffade under själva utförandet av arbetet.
Vidare har kommittén såsom allmän regel i denna paragraf angivit,
att endast arbete mot avlöning skall falla under lagens tillämpning. Endast
om arbetet är av verkligt värde för arbetsgivaren och i enlighet därmed
avlönas, har man nämligen i allmänhet ansett arbetsgivaren kunna
åläggas ersättnings- eller försäkringsplikt. I allmänhet är härvid likgiltigt,
huruvida avlöningen utgöres av penningar eller naturaförmåner.
Sådana arbetare, vilkas avlöning endast utgöres av fri bostad eller fri
kost eller liknande förmån, kunna således även falla under lagen. Under
förutsättning av avlöning äro även tillfälligt sysselsatta personer, med de
i tredje stycket stadgade undantag, att anse såsom arbetare i lagens mening.
Med avseende å villkoret, att arbete, för att tillhöra lagens område,
skall vara avlönat, har kommittén dock funnit undantag böra göras för
sådana personer, vilka i egenskap av lärlingar användas till arbete men
för detsamma antingen ej erhålla någon avlöning eller ock endast åtnjuta
så ringa gottgörelse, att den ej kan anses utgöra avlöning för det
utförda arbetet. Åven i utlandet har åt olycksfallslagstiftningen i regel
givits sådan omfattning, att även lärlingar och med dem jämställda
personer, vilka på grund av sin ofullbordade utbildning eller bristande
färdighet i yrket ofta icke erhålla lön, falla under lagen.. Jämväl den nu
gällande svenska olycksfallslagen torde få anses intaga denna ståndpunkt.
I själva verket är ock denna kategori av arbetare i det
närmaste likställd med de egentliga lönarbetarne. Å ena sidan använder
sig arbetsgivaren för sin räkning av deras arbetskraft, och å
SPECIELL MOTIVERING. 4 §.
121
andra sidan kunna de på visst sätt sägas för arbetet erhålla gottgörelse,
i det de nämligen såsom vederlag för arbetet erhålla utbildning
i yrket. Då kommittén sålunda i sitt förslag intagit stadgande därom, att
lärlingar, även om de icke erhålla avlöning för sitt arbete, skola anses
såsom arbetare enligt lagen, har kommittén därvid, för att undvika en
mera utförlig definition, tänkt sig begreppet »lärling» i dess vidsträcktare
betydelse, innefattande ej allenast lärlingar i vanlig mening utan även
övriga yngre personer, vilka såsom studerande, praktikanter o. d. arbeta
hos arbetsgivare för att vinna utbildning inom hans yrke.
Ehuru staten och kommunen icke blivit särskilt nämnda i lagförslaget,
skola naturligen även de anses som arbetsgivare för verksamhet,
som av dem bedrives. Kommittén har ej heller funnit anledning
att för dessa fall stadga undantag från försäkringspliktens till—
lämpning, då nämligen, särskilt med hänsyn till de modifikationer, som
föranledas av bestämmelserna i 11 och 15 §§ (jfr motiveringen till
dessa §§), även för staten och kommunen försäkringen torde vara att
föredraga framför andra anordningar.
T fråga om paragrafens andra och tredje stycke hänvisar kommittén
till den allmänna motiveringen (sid. 59).
4 §.
Angående grunderna för bestämmelserna i denna paragraf hänvisas
till sid. 50.
Av bestämmelsen i denna paragraf, sammanställd med bestämmelsen,
i första stycket av första paragrafen framgår, att en var arbetare, som
icke är försäkrad i ömsesidigt arbetsgivarebolag, självfallet och utan
särskilt åtgörande från arbetsgivarens sida skall anses vara försäkrad i
riksförsäkringsanstalten, och att således, där försäkring i bolag på grund
av arbetsgivarens försumlighet eller av annan anledning under någon
tid trätt ur kraft, arbetaren är skyddad därigenom, att han under
den tiden är försäkrad i riksförsäkringsanstalten. Arbetsgivaren har
i sådana fall naturligtvis skyldighet att för denna försäkring i riksförsäkringsanstalten
inbetala erforderlig avgift och att i övrigt under den
ifrågavarande tiden fullgöra de skyldigheter, som åligga arbetsgivare,
vilkens arbetare äro försäkrade i anstalten.
Genom användningen i slutet av denna paragraf av uttrycket »försäkringen»
synes även med tillräcklig tydlighet hava angivits, att lagförsäkringen
för viss arbetare, dock med den inskränkning, som kan
föranledas av bestämmelserna i 11 §, skall i sin helhet tagas i bolaget
Ålderdomsförsäkringskommittén. V. 16
122
SPECIELL MOTIVERING. 5-7 §§.
och att således icke bolaget skulle kunna övertaga t. ex. endast försäkringen
av de efterlevande men däremot ej ersättningarna till den skadade,
eller på annat sätt övertaga endast en del av försäkringen. Då dylikt
bolag ofta skulle komma att omfatta allenast arbetsgivare inom vissa bestämda
yrken, kan däremot det fall inträffa, att en arbetsgivare, som driver
yrken av olika slag, i bolaget endast försäkrar de arbetare, som tillhöra
de av bolaget omfattade yrkena, medan hans övriga arbetare äro försäkrade
i riksförsäkringsanstalten. För arbetare, som bos samma arbetsgivare
sysselsättes i verksamheter av olika slag, t. ex. jordbruk och
kvarurörelse eller industri och trädgårdsarbete o. s. v., torde med anledning
av bestämmelserna i 9 §, för undvikande i vissa fall av onödigt
höga premier, försäkringen för arbetet i sin helhet böra tagas i en och
samma försäkringsinrättning.
5 §•
Med avseende å försäkringsrådets viktiga ställning inom försäkringen,
(jfr sid. 92), har föreskriften om dess inrättande ansetts böra upptagas
redan i en av förslagets första paragrafer.
6 och 7 §§.
Dessa paragrafer motsvara 4 § i nu gällande lag, vars formulering
kommittén i allmänhet, där ej sakliga hänsyn föranlett ändringar, ansett
sig böra i möjligaste mån begagna. Dock har kommittén för vinnande av
större överskådlighet uppdelat de ifrågavarande bestämmelserna på två
paragrafer, av vilka den ena, 6 §, angiver ersättningen till den skadade
arbetaren, och den andra, 7 §, innehåller bestämmelserna om de ersättningsbelopp,
som, då olycksfallet föranlett arbetarens död, skola tillkomma
hans efterlevande.
Beträffande beloppen ävensom villkoren för utfående av ifrågavarande
ersättningar hänvisas till sidd. 68 och följande.
Anledningen till att kommittén utbytt det i nuvarande lag förekommande
uttrycket »sjukhjälp» mot »sjukpenning», har varit, att sjukhjälpen
enligt förslaget skulle omfatta icke allenast kontant understöd utan även
läkarvård m. m., och att man eljest varit nödsakad att, på sätt som skett
i sjukkasselagen, skilja mellan kontant sjukhjälp och annan sådan. Den
kontanta delen av sjukhjälpen har nu i förslaget betecknats med ordet sjukpenning,
vilken benämning jämväl i utländska lagar erhållit motsvarande
användning. Med avseende å sjukpenningen innebär kommitténs förslag,
i likhet med nuvarande lag, att densamma skall utgå icke allenast för
arbetsdag utan även för sön- och helgdagar. Åven för den mindre sjukpenningen
gäller naturligtvis den föreskrivna karenstiden av tre dagar.
SPECIELL MOTIVERING. 8 OCH 9 §§.
123
Det i sista stycket förekommande ordet »läkemedel» har i förslaget
använts jämväl för betecknande av sådana hjälpmedel av enklare slag,
som i nämnda stycke av denna paragraf angivas. Bestämmelsen i detta
stycke angiver, att i fråga om läkarvård och läkemedel ersättningen utgår
från och med dagen för olycksfallet, och att således även i de fall,
då sjukdomen ej varar i tre dagar och i följd därav sjukpenning ej utgår,
sådan vård i vissa fall kan tillkomma den skadade under dagen för
olycksfallet.
Enligt nuvarande lag utgår ersättning vid dödsfall endast om olycksfallet
inom två år medfört döden. Denna inskränkning har i förslaget,
efter mönster av flera utländska lagar, ej ansetts böra bibehållas.
8 §•
Denna paragraf överensstämmer med 5 § i 1901 års lag och har
till ändamål att giva allmänna regler för bestämmande av invaliditetsgraden.
Till ledning vid tillämpningen av dessa bestämmelser hava i
den nuvarande lagen dessutom angivits exempel å vissa kroppsskador
jämte däremot i allmänhet svarande procenttal för invaliditetsgrader.
Dylika bestämmelser kunna till ledning för domstolarna vara av betydelse
i sådana fall, där lagstiftningen grundats på ersättningsplikt, och
ersättningstvister dragas inför domstol. I de lagar däremot, som grundas
på försäkringspliktens princip, saknas vanligen dylika bestämmelser,
då nämligen i dessa fall ersättningsfrågorna i olika instanser bedömas
av särskilt kvalificerade myndigheter. Då jämväl enligt kommitténs
förslag dessa frågor skulle avgöras av sakkunniga myndigheter, har ej
heller kommittén ansett erforderligt att i sitt förslag intaga bestämmelser
av ifrågavarande art.
9 §•
Kommittén har i denna paragraf sammanfattat de stadganden, enligt
vilka beloppet av den arbetsförtjänst, som skall tjäna som grundval
för ersättningsbeloppens bestämmande, skall beräknas.
Liksom i de utländska lagarna gäller även enligt förslaget såsom
huvudregel, att den skadades årliga arbetsförtjänst skall utgöra hela
den avlöning, han åtnjutit under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet.
I de sällsynta fall, där arbetaren för sitt arbete åtnjuter andel i
vinst, skola även sådana vinstandelar inräknas i avlöningen. Medan
däremot, såsom av redogörelsen för utländsk lagstiftning framgår, enligt
de flesta lagar arbetsförtjänsten beräknas allenast för arbetet i den
verksamhet (rörelse, arbetsföretag eller hushåll), vari olycksfallet timat,
innebär kommitténs förslag, att arbetsförtjänsten, därest arbetstagaren av
124
SPECIELL MOTIVERING. 9 §.
arbetsgivaren sysselsattes i två eller flera av honom bedrivna verksamheter,
t. ex. jordbruk, mejeri och kvarnrörelse, skall beräknas till summan
av de avlöningar, han för hela sitt arbete hos samma arbetsgivare av
denne åtnjutit. Härigenom skulle ersättningarna i möjligaste mån komma
att utgå efter den skadades verkliga arbetsförtjänst.
Den angivna huvudregeln gäller tydligen endast för de fall, då
arbetaren under hela året före olycksfallet varit anställd hos en och
samma arbetsgivare, och äger giltighet vare sig avlöningen under tiden
förändrats eller icke. År denna förutsättning, nämligen att arbetaren
under hela året arbetat hos samme arbetsgivare, icke för handen, äger
regeln icke tillämpning, utan erfordras för sådana fall kompletterande
bestämmelser. I allmänhet förekomma dessa fall vid s. k. säsongarbete
eller eljest vid arbete av kortvarig beskaffenhet ävensom då
arbetare under verksamhetens fortgång inträder i arbetet. Att angiva
allmänna regler, som i alla dylika fall skulle kunna användas för bestämmande
av den årliga arbetsförtjänsten i lagens mening, är tydligen
förbundet med stora svårigheter, och äro också i följd därav bestämmelserna
i de utländska lagarna ganska skiftande. Särskilt framträda svårigheterna
ifråga om lagar, som omfatta alla eller åtminstone de flesta av
de verksamhetsområden, som enligt kommitténs förslag skulle omfattas
av försäkringen. Så snart lagstiftningen i väsentligare mån utsträckes
utöver industrien, förete nämligen arbets- och löneförhållanden, framför
allt inom jordbruket och dess binäringar, så många olika former, att
bestämda och för alla fall passande regler svårligen kunna angivas. I
flera länder, såsom i Norge och Danmark, har man därför också vid
sådana fall, å vilka den ovan angivna huvudregeln icke kan tillämpas,
i stor utsträckning begagnat sig av prövning efter skälighetsgrunder
(»skjön»), I England, där lagstiftningen omfattar alla slag av verksamheter,
tillämpas skälighetsprövning ofta även i de reguljära fallen. Åven
i övriga länders lagstiftning finner man, om än ofta i mindre utsträckning,
föreskrifter om arbetsförtjänstens bestämmande efter skälighetsgrunder.
Då det synts omöjligt att utan allt för många detaljbestämmelser i
lagen angiva fullständiga, å alla förekommande fall tillämpliga regler
för arbetsförtjänstens beräknande, har även kommittén funnit nödvändigt
att införa bestämmelser om skälighetsprövning i de fall, där arbetaren
ej varit anställd hos arbetsgivaren hela året före olycksfallet. I sådant
syfte och för att under en gemensam bestämmelse sammanfatta alla dessa
fall, har kommittén föreslagit, att, därest den skadade under längre eller
kortare tid av året icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller om
tör någon tid avlöningen (t. ex. på grund av arbetsgivarens försumlighet
att lämna uppgifter) ej kan bestämmas, avlöning för sådan tid skulle
125
SPECIELL MOTIVERING. 10 OCH 11 §§.
beräknas med hänsyn till avlöningen i arbetsorten för en arbetare av
samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadade eller
eljest med hänsyn till omständigheterna.
[ de fall, där den skadade först under verksamhetens fortgång under
året blivit anställd hos arbetsgivaren, torde tillämpningen av den angivna
bestämmelsen icke erbjuda någon egentlig svårighet i fråga om uppskattningen
av arbetsförtjänsten för den övriga tiden, under vilken verksamheten
pågått. Omfattar arbetsgivarens verksamhet säsongarbete, såsom
mureriarbete, ångbåtstrafik eller dylikt, skulle arbetsförtjänsten för den
tid av året, under vilken verksamheten ej bedrives, beräknas till det i
regel jämiörelsevis obetydliga belopp, som skäligen kan anses utgöra en
dylik arbetares genomsnittliga arbetsförtjänst under denna vanligen lediga
tid. Använder däremot arbetsgivaren, på grund av verksamhetens beskaffenhet,
en arbetare under en viss tid av året, men är arbetet, i följd
därav, att verksamheten i sin helhet även pågår under den övriga delen
av året, ävensom att avlöningen ej är större än för vanligt arbete i sådan
verksamhet, icke att anse såsom säsongarbete i egentlig mening, torde
arbetsförtjänsten för den tid, arbetaren icke varit i arbete hos arbetsgivaren,
böra beräknas efter den avlöning dylikt arbete under denna tid i
allmänhet betingar o. s. v. Med hänsyn till, att arbetsgivarens premie beräknas
även efter arbetsförtjänsten, torde i regel avlöningen för den tid,
den skadade icke varit i hans arbete, högst kunna uppskattas efter
medelavlöningen för den skadade under arbetet hos arbetsgivaren.
1 fråga om visst slag av arbete, såsom vid arbete av synnerligen
kortvarig eller tillfällig natur m. in., synes bestämmandet av arbetsförtjänsten
helt och hållet kunna ske genom skälighetsprövning.
Beträffande högsta och lägsta belopp av arbetsförtjänsten, som må
ifrågakomma vid ersättningens beräknande, har kommittén uttalat sig
å sid. 80. ,
Beloppet av den dagliga arbetsförtjänst, som skall läggas till
grund för beräkningen av sjukpenningen skall enligt kommitténs förslag
beräknas till en trehundradel av den årliga arbetsförtjänsten. Sjukpenningen
kan således i vissa fall komma att bliva något högre än
högsta livränta för motsvarande tid.
10 §•
Angående motiveringen för innehållet i denna paragraf hänvisas till
sid. 82. 11
11 §‘
Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras till en del av bestämmelserna
i 8 § i nuvarande lag.
Enligt sistnämnda paragraf äger arbetsgivaren erhålla minskning i
126
SPECIEL!, MOTIVERING. 11 §.
sin skyldighet att utgiva ersättning för arbetare, som skadats genom
olycksfall i arbetet, därest han genom att lämna bidrag till pensionseller
annan understödskassa eller genom olycksfallsförsäkring av arbetare
i annan anstalt än riksförsäkringsanstalten direkt eller indirekt sörjt för
att ersättning utgår på annat sätt. Ehuru arbetsgivaren sålunda är berättigad
att erhålla minskning i sin ersättningsskyldighet, är han naturligen
dock icke skyldig att begagna sig av denna sin rätt. Det ifrågavarande
stadgandet innebär vidare, att den medgivna kvittniugen endast
kan ske mellan mot varandra svarande belopp, så att livränta enligt
lagen endast må minskas, i den mån sådan ränta utgår från kassan eller
försäkringsinrättnmgen, att försäkrat kapital endast må användas till
minskning av eller befrielse från begravningshjälpen o. s. v. Beträffande
slutligen storleken av det arbetsgivarens bidrag till understödskassan,
som skulle medföra rätt till avdrag från honom åliggande ersättning,
stadgas, att kassan antingen helt och hållet eller till väsentlig
del bildats genom sådant bidrag, vilket stadgande i allmänhet torde hava
givits den tolkningen, att åtminstone hälften av det från kassan utgående
understödet bör täckas av bidraget.
Åven vid den ifrågasatta nya olycksfallslagstiftningen torde det vara
nödvändigt att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren lättnad i hans
försäkringsplikt, därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådan
ersättning, som med lagstiftningen avses. Det måste nämligen framstå
som en orättvisa, om en arbetsgivare, vilken enligt annan lag eller författning
är skyldig att utgiva ersättning vid olycksfall i arbete, eller
som av vinsten på sin verksamhet avsätter medel till fonder, som förutom
andra ändamål även avse dylika ersättningar, därjämte skulle vara
nödsakad att bära hela kostnaden för den lagstadgade försäkringen.
Utan tvivel torde också de arbetsgivare, som själva bildat eller lämnat
väsentliga bidrag till understödsfonder eller kassor av ifrågavarande
art, hava sökt att därigenom avhjälpa just sådana ekonomiska missförhållanden,
som den ifrågasatta lagstiftningen avser att lindra, och
böra därför med rätta kunna göra anspråk på att erhålla motsvarande
minskning i den ökade börda, som denna lagstiftning för dem skulle
innebära. Därjämte torde det ej heller vara lämpligt, att sålunda i vissa
fall skulle från två håll utgå ersättningar för samma olycksfall, därest
ej arbetsgivaren genom frivilligt åtagande just avsett att bereda sina
arbetare ökade förmåner.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, hava dels i 15 § andra stycket
av förslaget upptagits bestämmelser, avseende att bereda ifrågavarande
arbetsgivare möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla minskning
i deras försäkringsavgift, och dels i förevarande paragraf lämnats föreskrifter
om de mot minskningen i avgifterna svarande avdrag å den
127
SPECIELL MOTIVERING. 11 §.
lagstadgade ersättningen, som skola äga rum för de understöd, vilka på
arbetsgivarens bekostnad i annan ordning bestridas.
Sålunda har kommittén, vad angår den arbetsgivaren enligt nuvarande
lag medgivna rätt till avdrag från ersättningen för understöd, som utgår
från kassa, vilken helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom
hans bidrag, tänkt sig, att även i den nya lagen ett stadgande av i
huvudsak motsvarande innebörd skulle intagas. Den nuvarande lagens
uttryck »till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren» är visserligen
i och för sig obestämt, men torde, såsom ovan angivits, fortfarande
böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet från kassan bör täckas
av bidraget. För mindre betydande bidrag synes rätt till avdrag så mycket
mindre behöva medgivas, som enligt förslaget ersättningsplikten skulle utbytas
mot försäkringsplikt. Då emellertid det nuvarande stadgandet, att avdrag
skall äga rum för understödet i sin helhet, icke synes kommittén böra
äga tillämpning i de fall, då arbetarna själva lämna bidrag till kassan
och genom dessa bidrag måste anses hava förvärvat rätt till motsvarande
del av understödet, eller då kassan eljest erhållit bidrag från annat
håll än från arbetsgivaren, har kommittén ansett sig böra föreslå,
att visserligen avdrag från ersättningen och däremot enligt försäkringstekniska
grunder svarande minskning i försäkringsavgiften skulle få
äga rum för mera betydande bidrag av arbetsgivaren, men att avdraget
och. minskningen endast skulle motsvara just detta bidrag och sålunda
ej inverka på arbetarens rätt att från kassan utfå den del av understödet,
som svarar mot hans egna avgifter eller bidrag från annat håll
än från arbetsgivaren. Med ifrågavarande stadgande åsyftas naturligen
jämväl sådana fall, då t. ex. en arbetsgivare genom insättningar i en
livränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller vid arbetsoförmåga
m. fl. dylika fall.
Däremot har kommittén ej funnit anledning att bibehålla det nuvarande
stadgandet, att avdrag skulle få äga rum, därest arbetaren på
arbetsgivarens bekostnad blivit särskilt försäkrad mot olycksfall på annat
sätt än i riksförsäkringsanstalten, då nämligen dylik försäkring, som i allmänhet
sker i enskilt olycksfallsförsäkringsbolag, vanligen endast tages
för kortare tidsperioder och således när som helst kan upphöra. Om
därför arbetsgivaren försäkrar sina arbetare i enskilt bolag, synes man
kunna antaga, att det skett i syfte att bereda dem förmåner utöver dem,
som med olycksfallslagstiftningen avses.
Vad hittills anförts, avser sådana fall, där arbetsgivaren genom bidrag
till kassa eller genom insättning för viss arbetare redan tillförsäkrat
arbetaren understöd. Men även för de fall, då arbetsgivaren enligt allmän
lag eller särskild författning är skyldig eller ock särskilt utfäst sig att
lämna årliga bidrag eller att göra årliga insättningar till kassa eller för
-
128
SPECIELL MOTIVERING. 11 §.
säkringsanstalt, eller att, genom lämnande av läkarvård, utbetalning av
lön, eller dylikt, själv bestrida alla ersättningar enligt lagen eller någon
del därav, har kommittén ansett, att under viss förutsättning arbetsgivaren
bör medgivas rätt till minskning i sina avgifter motsvarande de
ersättningar, som sålunda genom honom direkt eller indirekt bestridas.
Såsom gemensam förutsättning för den i samtliga ovanberörda fall
medgivna rätten till minskning i försäkringsavgifterna har kommittén
ansett den fordran böra uppställas, att tillräcklig säkerhet förefinnes, för att
de avsedda understödsbeloppen verkligen komma att utgå. Vill arbetsgivaren
ej själv göra gällande anspråk på minskning i försäkringsavgifterna,
i vilket fall naturligtvis avdrag för dessa belopp ej heller får
äga rum från de lagstadgade ersättningarna, bortfaller tydligen anspråket
på säkerhet. I motsatt fall måste garanti fordras för att skydda
riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag, som i 4 § avses, mot
förluster, då ju försäkringsinrättningen själv i sista hand svarar för
de lagstadgade ersättningarna och således, om de belopp, som motsvara
de medgivna avdragen, ej komma att utbetalas, själv måste utgiva
även dessa belopp.
Arten av den säkerhet, som sålunda skulle fördas, bör lämpligen
bestämmas av vederbörande försäkringsinrättning, som närmast är intresserad
för, att de ifrågavarande förpliktelserna efterkommas. Emellertid
torde i flera fall ställande av säkerhet ej vara erforderlig, nämligen,
då arbetsgivaren eller kassan måste anses vara fullt solvent.
Sålunda skulle ifråga om staten ävensom åtminstone något större
kommuner ställande av säkerhet ej behöva ifrågakomma. Beträffande
t. ex. redare, som önskar någon minskning i avgitter för den skyldighet,
som åligger honom enligt sjölagen, torde i många fall ej heller någon
fordran på särskild säkerhet för uppfyllande av denna skyldighet behöva
uppställas. Ej endast säkerhetens art utan även frågan, huruvida säkerhet
skall vara erforderlig, bör därföre prövas i varje särskilt fall, och har
kommittén i enlighet härmed föreslagit, att arbetsgivare, för att på
angivet sätt erhålla minskning i sina försäkringsavgifter, skulle, där försäkringsinrättningen
finner sådant nödigt, ställa erforderlig säkerhet för utgörandet
av understöden.
I fråga om kassa, som har att utgiva understöd av ifrågavarande
beskaffenhet, synes däremot ställande av särskild säkerhet knappast
kunna fordras. ''Pydligtvis äro emellertid även i sådana fall garantier,
för att understödet kommer att utbetalas, behövliga. Då en särskild
prövning för varje fall av kassans solvens skulle medföra alltför stor
omgång, synes det i de flesta fall vara tillräckligt, att, såsom villkor
för medgivande av rätt till avdrag från ersättningarna enligt lagen och
till minskning av försäkringsavgifterna, i dylika fall fordra, att kassans
SPECIELL MOTIVERING. 11 §.
129
stadgar skola vara antingen stadfästa av Kungl. Maj:t eller enligt lagen
om understödsföreningar godkända av den i nämnda lag omförmälda
tillsynsmyndighet, då ju nämligen i förra fallet kassans soliditet, före
stadgarnas stadfästelse, numera prövas av försäkringsinspektionen, och i
senare fallet ett godkännande av tillsynsmyndigheten enligt 86 § i nyssnämnda
lag förutsätter sakkunnig prövning av kassans försäkringstekniska
grunder.
Genom de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, bliver även
statens ställning till försäkringen reglerad. Kommittén har nämligen
tänkt sig, att i analogi med nuvarande lagbestämmelser staten liksom
varje annan arbetsgivare skulle vara underkastad försäkringsplikt för sina
arbetare, till vilka enligt förslaget jämväl skulle räknas tjänstemän med
årslön ej överstigande 5,000 kronor. Härigenom skulle, då statens försäkringar
väl finge antagas komma att äga rum i riksförsäkringsanstalten,
beredas staten den fördelen, att dess arbetare i händelse av
skada vid olycksfall genast från början omhändertoges av anstalten,
vilken jämväl skulle hava att enligt de allmänna reglerna bestämma
ersättningarnas belopp. Visserligen har man i några länder i sådana
fall, där staten, genom upprättandet av pensionskassor eller genom särskild
utfästelse, sörjt för beredande av ersättning till de skadade i huvudsakligen
den omfattning, som med lagstiftningen avses, undantagit statens
arbetare och tjänstemän från försäkring enligt lagen. Men bortsett
från svårigheten att i de enskilda fallen kunna bedöma, huruvida de
utfästa förmånerna kunna anses huvudsakligen motsvara, vad som genom
försäkringen skulle erhållas, åsamkas ju staten härigenom en avsevärd
börda genom skyldigheten att i förekommande fall ombesörja de skadades
vård och den vidare behandlingen av ersättningsanspråken. Genom
att försäkra arbetarne i riksförsäkringsanstalten blir däremot staten fullständigt
befriad från dessa ömtåliga och vanligen besvärliga åligganden.
Därigenom att den föreslagna lagen utsträckts till att gälla även statens
tjänstemän, ehuru allenast dem, som ej hava större årslön än 5,000
kronor, skulle några av dessa tjänstemän, vilka redan enligt gällande
författningar tillförsäkrats pensioner till avsevärda belopp i händelse av
olycksfall i tjänsten, efter kommitténs förslag komma att erhålla något
större förmåner än som för närvarande tillkomma dem. I de fall, där
de stadgade statspensionerna äro lika stora eller större än de ersättningsbelopp,
som skulle utgå enligt kommitténs förslag, skulle emellertid
dessa ytterligare förmåner, förutom av begravningshjälpen, endast komma
att utgöras av nödig läkarevård jämte läkemedel, och då sistnämnda
ersättning är av icke ringa vikt såsom ägnad att verka till mildring av
olycksfallets följder och därigenom ej sällan indirekt till minskning i
Ålderdomsförsäkringskommitién. V. 17
130
SPECIELL MOTIVERING. 11
Övriga utgifter till den skadade, har kommittén ej heller i nämnda förhållande
funnit anledning att göra något undantag för ifrågavarande
tjänstemän. Detsamma gäller naturligen även beträffande med dessa
likställda tjänstemän i kommunal eller enskild tjänst.
Beträffande statens arbetare kan man, liksom i fråga om arbetare i
kommunens eller enskild arbetsgivares tjänst, särskilja olika fall. För
arbetare, vilka icke på grund av särskild författning äro delaktiga i någon
sådan pensionsinrättning, som helt och hållet eller till väsentlig
del bildats genom bidrag av staten, och för vilka staten ej heller särskilt
utfäst sig att betala ersättning vid olycksfall i arbete, skulle försäkring
i riksförsäkringsanstalten äga rum på vanliga villkor och med
de mot försäkringsrisken i den verksamhet, i vilken arbetarne användas,
efter vanliga grunder svarande försäkringsavgifter. I sådana fall, där
staten (resp. kommun eller annan arbetsgivare) åtagit sig att själv utbetala
de lagstadgade ersättningsbeloppen, skulle försäkringen i anstalten
kräva endast de premier, som motsvara dels läkarevården, där ej staten
även härför övertagit ansvar, och dels enligt 16 § en del av omkostnaderna
för försäkringen. År arbetaren åter delägare i någon statens
pensionskassa eller änkekassa, till vilken staten endast lämnar ett, visserligen
väsentligt bidrag, eller har staten endast utfäst sig att betala en
del av ersättningsbeloppen, har anstalten för sin del blott att svara för
de delar av ersättningarna, som, enligt vad ovan angivits, ej täckas av
de utbetalningar från inrättningen eller kassan, som motsvara statsbidraget
eller som på grund av utfästelsen direkt utbetalas genom statsverket.
1 detta fäll utgå försäkringsavgifterna med i motsvarande mån minskade
belopp.
Kommittén har dock tänkt sig, att vissa undantag från ovan angivna
regler för avdrag från ersättningen borde göras.
Sålunda skulle i fråga om arbetare, vilka hava staten eller kommun
till arbetsgivare, den staten och kommunen enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
åliggande skyldighet att i vissa fall utgiva pensionstillägg
eller understöd ej medföra rätt till motsvarande premieminskning och
sålunda ej heller föranleda avdrag från olycksfallsersättningarna. I motsatt
fall skulle tydligen statens eller kommuns arbetare komma i en ogynnsammare
ställning än andra arbetare, för vilka dylika avdrag ej äga rum.
Pensionerna enligt pensionslagen skulle sålunda icke medföra någon inskränkning
i arbetarens rätt till ersättning enligt olycksfallslagen. Däremot
är, som bekant, storleken av dessa pensioner, såvitt de utgöras av
pensionstillägg eller understöd, beroende av, huruvida pensionstagarne
tillika åtnjuta livränta från annat håll och således även från olycksfallsförsäkringen.
SPECIELL MOTIVERING.
12 OCH 13 §§.
131
Då pensionstilläggen och understöden enligt pensionsförsäkriugslagen
väsentligen bestämmas efter det ekonomiska behovet, och liknande
gäller i fråga om understöd även från vissa anstalter, såsom
t. ex. från sjömanshusen m. fl., till vilka ävenledes bidrag lämnas av
arbetsgivare, har kommittén ansett följdriktigt, att ej heller för dylika
understöd, som endast utgå till behövande, avdrag eller däremot svarande
avgiftsminskning skulle ifrågakomma.
Därest det på arbetsgivarens bekostnad lämnade understödet omfattar
läkarvård eller läkemedel, såsom t. ex. i fråga om redare gentemot
skadad sjöman, inskränkes på grund av de ifrågavarande bestämmelserna
i sådana fall, där premieminskning med anledning av understödet medgivits,
försäkringsinrättningens motsvarande skyldighet till att bereda
läkarvård eller läkemedel i den mån sådant ytterligare må vara av nöden.
Omfattar understödet vård å sjukhus, anses som om försäkringsinrättningen
berett sådan vård, och äger inrättningen således rätt att å
sjukpenningen eller livräntan göra sådant avdrag som stadgas i 10 §.
Sista stycket av paragrafen motsvarar sista stycket av 8 § i nu
gällande lag.
12 §.
Denna paragraf motsvaras väsentligen av 9 § och andra stycket
av 10 § i nu gällande lag.
13 §.
Enligt denna paragraf åligger det riksförsäkringsanstalten eller
annan i lagen avsedd försäkringsinrättning att, så snart kännedom erhållits
om ett olycksfall, omedelbart, vare sig ansökan om ersättninginkommit
eller ej, vidtaga de åtgärder, som erfordras för den skadades
omhändertagande. Vidare åligger det försäkringsinrättningen att, så
snart ske kan, fatta beslut om de ersättningsbelopp, som skola utgå på
grund av olycksfallet. Då det emellertid ej sällan förekommer, att dylika
ersättningsbelopp på grund av ofullständiga uppgifter eller annan
anledning icke genast kunna bestämmas, så har i paragrafens första
stycke vidare stadgats, att den ersättningsberättigade tillsvidare skall
äga utbekomma provisoriskt ersättningsbelopp. Skulle sedermera, vid
ersättningens definitiva bestämmande, befinnas, att beloppet blir lägre
än det provisoriska, eller skulle under tiden den skadades tillstånd så
förbättrats eller andra sådana förhållanden hava yppat sig, att ersättningen
icke bör utgå, skulle någon återbetalningsskyldighet icke åligga
den, som uppburit det provisoriska understödet.
Förutom de bestämmelser, som i 6 § lämnas för de så att säga
132
SPECIELL MOTIVERING. 13 §.
reguljära fallen av ersättning till skadad arbetare, nämligen ersättning
under den första sjukdomstiden samt sedermera vid invaliditet under
förutsättning av oförändrad invaliditetsgrad för framtiden, erfordras kompletterande
bestämmelser för de fall, som icke hava samma regelbundna
karaktär. Sålunda kan en från början lindrigare sjukdom, som endast
berättigar till mindre sjukpenning, antaga svårare karaktär, och sjukpenningens
belopp rätteligen böra i enlighet därmed höjas; eller kan,
efter det invalidränta blivit fastställd, invaliditetsgraden komma att ökas
eller minskas, eller ock i följd av olycksfallet sjukdom ånyo inträda, i
vilka fall en motsvarande höjning eller nedsättning av livräntan eller
dess utbyte mot sjukpenning och erforderlig vård också bör äga rum
o. s. v. För att tillgodose d}7lika behov av ändringar i redan fastställd
ersättning, har kommittén i förevarande paragraf infört en mot 16 § i
nuvarande lag svarande bestämmelse, avseende att bereda möjlighet till
jämkning i ersättningen, då förändring inträder i de förhållanden, som
legat till grund för ersättningens bestämmande. Då jämkning endast
bör få äga rum i sådana fall, där förändringen varit av väsentlig art,
och således icke kunna företagas vid mera obetydliga förändringar i den
skadades tillstånd, har kommittén icke ansett möjligheten till jämkning,
såsom i nuvarande lag, böra inskränkas till viss tid. Beslut om jämkning
skulle ej heller enligt kommitténs förslag hava retroaktiv verkan
och sålunda inverka på beloppet av ersättning, som avser tiden före den
dag, då ansökan därom gjordes, eller eljest före dagen för därom fattat
beslut. Med avseende därå, att enligt 14 § i förslaget sjukpenning i
regel utbetalas veckovis och livränta månadsvis, har åt ifrågavarande
bestämmelser givits sådan lydelse, att jämkningen i ersättningsbelopp ej
må avse vad »som belöper» å tiden före nyssnämnda tidpunkt. Om
således t. ex. en skadad åtnjuter livränta, som skall utbetalas månadsvis
den 13 i varje månad, men han i följd av inträffad förändring i invaliditetsgraden
anses böra från och med den 24 juli något år erhålla högre
livränta, eller livräntan, i följd därav att på grund av olycksfallet egentlig
sjukdom ånyo inträder, bör från sistnämnda dag utbytas mot sjukpenning,
så skall vad av den redan utbetalade livräntan belöper å tiden från
och- med denna dag avräknas från motsvarande högre livränta eller sjukpenning.
Sista stycket av paragrafen innehåller bestämmelse om, att försäkringsinrättnings
beslut, så fort ske kan, skall meddelas den ersättningsberättigade,
ävensom att beslutet skall träda i verkställighet, även
om besvär däröver anförts och naturligen gälla, utan eventuell återbetalningsskyldighet,
intill dess besvären blivit avgjorda eller dessförinnan
nytt beslut fattats.
SPECIELL MOTIVERING. 14 §.
133
14 §.
Denna paragraf innehåller erforderliga bestämmelser angående ersättningens
utbetalande. I likhet med vad som gäller i nuvarande lag,
föreslås att sjukpenningen skall utbetalas för kalendervecka i efterskott,
d. v. s. å veckans sista dag. Angående begravningshjälp ävensom kapitalutbetalning
enligt 7 § till änka eller änkling, som ingår nytt äktenskap,
och enligt 27 §, då sjukpenning eller livränta utbytes mot kapital,
gäller, att utbetalning skall ske, så snart rätten till kapitalets erhållande
inträtt.
Vad livräntebeloppen angå, så äro dessa av synnerligen växlande
storlek, nämligen från och med 20 till och med 1,200 kronor. Man
kunde därföre hava skäl att för de olika beloppen föreskriva betalningsterminer
av olika längd i analogi t. ex. med bestämmelserna i lagen
om allmän pensionsförsäkring, enligt vilka pensioner, som uppgå till
60 kronor om året och därutöver, utbetalas månadsvis, men mindre
pensioner fördelas till betalning å längre terminer. Emellertid äro de
livräntor, som komma att utgå enligt lagförslaget i de allra flesta
fall betydligt högre än 60 kronor, och ett undantagande från bestämmelsen,
om att utbetalningen skall ske månadsvis, skulle därför med hänsyn till
det ringa antalet livräntor med lägre belopp ej hava någon praktisk
betydelse. Då härtill kommer, att livräntorna från olycksfallsförsäkringen
i många fall längre fram komma att ökas med pensioner, som
utgå enligt pensionsförsäkringslagen, bliver ett undantag i förevarande
syfte än mindre behövligt.
Kommittén har därför föreslagit, att olycksfallslivräntorna i regel
skola utgå månadsvis, och därjämte tänkt sig, att utbetalningen för varje
månad skall ske i förskott på månadens första dag utan återbetalningsskyldighet,
därest under månaden rätten till livränta t. ex. genom livräntetagarens
frånfälle skulle upphöra eller livräntan i följd av jämkning
enligt 13 § minskas. För att erhålla en någorlunda över hela året jämnt
fördelad gruppering av tiderna för utbetalningarna, har kommittén föreslagit,
att månad, för vilken utbetalning av livränta äger rum, ej skall
vara kalendermånad, utan räknas från den dag, då rätten till livränta
blev gällande.
Med avseende därå, att det, såsom jämväl av den inom riksförsäkringsanstalten
tillämpade praxis framgår, både för den ersättningsberättigade
och för försäkringsinrättningen i många fall skulle vara fördelaktigt
att få ersättningarna, såväl sjukpenning som livränta, utbetalade
134
SPECIELL MOTIVERING. 15—17 §§.
i större poster för varje gång, har kommittén föreslagit, att, om ersättningstagaren
därtill samtycker, utbetalning av ersättning skall få ske
för längre betalningstermin än vecka resp. månad.
I enlighet med stadgandet i sista stycket av 32 § i lagen om allmän
pensionsförsäkring har kommittén i förevarande paragraf även infört bestämmelse
därom, att, om ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året
näst efter det, under vilket detsamma förfallit till betalning, rätten till beloppets
utfående skall vara förverkad. Eu bestämmelse, som svarar mot
stadgandet i samma paragraf i pensionslagen, att sålunda förverkat belopp
skall tillfalla pensionsfonden, har kommittén ej ansett kunna upptagas i
förevarande lagförslag, då det ju här handlar om ett flertal försäkringsinrättningar,
var och en med sin särskilda fond, samt, vad angår
arbetsgivarbolagen, dessa böra tillerkännas rätt att själva bestämma i
sådant avseende. I fråga om riksförsäkringsanstalten, torde det även
utan särskild bestämmelse härom kunna få anses självfallet, att det förverkade
beloppet, då ingen utbetalning av detsamma äger rum, fortfarande
kommer att tillhöra fonden för anstaltens försäkringar.
Särskilda bestämmelser angående det sätt, varpå ersättning skall
utbetalas, om genom postsparbanken eller i särskilda fall, såsom t. ex.
ifråga om sjömän, genom sjömanshusen, eller på annat sätt, hava icke upptagits
i lagförslaget, utan har kommittén ansett lämpligast, att erforderliga
föreskrifter härom utfärdas av Konungen, då det ju är tänkbart,
att härvidlag allt efter förhållandena olika utvägar skulle kunna anlitas,
och då förändringar i detta avseende lättare kunna åstadkommas, därest
de nödiga föreskrifterna utfärdas av Konungen, än om de skulle intagas
såsom bestämmelser i en allmän lag.
15 §.
Första stycket av denna § motsvaras väsentligen av 25 § i nuvarande
lag. Beträffande paragrafens andra stycke hänvisas till motiveringen
under 11 §.
16 §.
Angående grunderna för denna paragraf hänvisas till allmänna
motiveringen sid. 107.
17 §•
Denna paragraf innehåller bestämmelser om de skyldigheter, som
skola åligga arbetsgivare för att underlätta övervakandet av lagens efter
-
SPECIELL MOTIVERING. 17 §.
135
levnad, och för att lämna vederbörande försäkringsinrättning tillräckligt
material för försäkringspremiernas bestämmande.
Såsom förut anförts, skulle riksförsäkringsanstalten, därest förevarande
lagförslag bleve genomfört, komma att försäkra arbetare
för ett mångdubbelt större antal arbetsgivare än vad för närvarande är
fallet. Under det att nämligen för närvarande ej fullt 10,000 arbetsgivare
hava försäkring i anstalten, komme motsvarande antal enligt kommitténs
förslag att uppgå till omkring 300,000, därest alla försäkringar äga
rum i anstalten, men eljest till ett något mindre antal. Under sådana
förhållanden måste tydligen anstaltens arbete med försäkringens övervakande
och genomförande komma att bliva betydligt mera omfattande
än för närvarande. Eu annan omständighet, som i förevarande avseende
jämväl har stor betydelse, är, att av det stora antalet arbetsgivare, som
skulle komma att underkastas den nya lagen, den ojämförligt övervägande
delen utgöres av mindre arbetsgivare med en eller två arbetare,
under det att för närvarande de försäkrade arbetsgivarne icke sällan
sysselsätta ett större antal arbetare. Dessa mindre arbetsgivare skulle
till största delen komma att utgöras av mindre jordbrukare, hantverkare,
handlande, husbönder o. d. Det är givet, att man under sådana förhållanden
måste iakttaga stor försiktighet vid angivandet av de skyldigheter,
som böra åläggas arbetsgivaren. Att för en var av dessa
arbetsgivare, av vilka många icke torde äga de nödiga förutsättningarne
för uppfyllande av sådana skyldigheter, föreskriva t. ex., att
särskild ansökan om försäkring skulle göras, eller att anmälningar om
beskaffenheten och omfattningen av deras verksamhet eller särskilda
uppgifter av statistiskt innehåll skulle av dem på bestämda tider regelbundet
lämnas, syues svårligen kunna ifrågasättas. Då i en del fall
redan skyldigheten att erlägga den erforderliga försäkringsavgiften möjligen
kan komma att kännas såsom en icke alltför välkommen börda,
torde det vara nödigt att i möjligaste mån söka inskränka omfattningen
av de i övriga avseenden genom försäkringen uppkommande
åligganden. Särskilt blir detta nödvändigt beträffande lagens tillämpning
vid tiden för dess ikraftträdande, enär man då skulle på en gång
komma att i försäkringen intaga ett mycket stort antal arbetsgivare, och
uppfyllandet av mera formella skyldigheter då utan tvivel skulle bereda
svnnerliga svårigheter och därjämte medföra avsevärd tidsutdrägt även
vid uppkommande ersättnings- och andra försäkringsfrågors avgörande.
Vad angår riksförsäkringsanstalten, har kommittén därför tänkt sig
en utvidgning av dess nuvarande verksamhet i den riktning, att arbetsgivarnes
åligganden i fråga om skyldighet att lämna uppgifter skulle
136
SPECIELL MOTIVERING. 17 §.
inskränkas till det minsta möjliga. Tänker man sig, för att välja ett
bestämt exempel, att den föreslagna lagen skulle antagas av nästkommande
års riksdag och träda i kraft den 1 juli därpå följande år
(1917), så skulle anstalten, därest erforderliga medel, bl. a. för anställande
av tillräckligt många ombud i orterna, omedelbart efter lagens ikraftträdande
ställts till dess förfogande, hava en tid av nio å tio månader till
utförande av vissa för ändamålet erforderliga förberedande arbeten. Under
denna övergångstid skulle anstalten med tillhjälp av mantalslängderna
och upplysningar från ombuden eller från arbetsgivarne själva eller från
annat håll kunna erhålla uppgift om de allra flesta av de arbetsgivare,,
som skulle omfattas av lagen, samt förskaffa sig sådan kännedom
angående beskaffenheten och omfattningen av deras verksamhet förskaffa
sig sådan kännedom, att vid lagens ikraftträdande försäkringsavgifterna
skulle, såsom även eljest vanligen sker, kunna provisoriskt bestämmas,
och att underrättelse härom då genast skulle kunna meddelas vederbörande.
Arbetsgivarne skulle således icke behöva inlämna någon särskild
anmälan för att i anstalten erhålla försäkring, ett förhållande, som
jämväl står i samband med bestämmelsen i 1 § av förslaget, enligt vilken
envar arbetare, som i lagen avses, utan vidare skall anses försäkrad i
enlighet med lagens bestämmelser, och således även varje arbetsgivare
enligt lagen utan vidare anses för sina arbetare hava erhållit försäkringen.
På motsvarande sätt, d. v. s. genom efterhand skeende komplettering
av det i anstalten förda registret över arbetsgivare och deras verksamheter,
skulle förfaras i sådana fall, då någon, som förut icke varit arbetsgivare,
börjar verksamhet, i vilken arbetare för hans räkning användes,
och sålunda blir avgiftsskyldig, eller då sådan förändring i arbetsgivares
verksamhet inträder, att faran för olycksfall blir större eller mindre, och
försäkringsavgifterna i följd därav böra ändras, eller då arbetsgivare
upphört med sin verksamhet o. s. v.
Vid ett dylikt tillvägagångssätt synes arbetsgivarens skyldighet i
förevarande hänseende i regel kunna, såsom i förevarande paragraf angives,
inskränkas till att på begäran av riksförsäkringsanstalten eller
annan försäkringsinrättning, i vilken försäkringen ägt rum, lämna de
ytterligare uppgifter angående avlöningsförhållanden och verksamhet i
övrigt, som kunna erfordras för avgifternas reglering, ävensom, vid inträffat
olycksfall, för bestämmande av ersättningens belopp. Dylika uppgifter
böra även vid anfordran lämnas till försäkringsrådet för att tjäna
till ledning vid fattande av beslut i ärende rörande avgiftsskyldighet,
försäkringsavgift eller ersättning.
Därest för vissa fall, såsom i fråga om rederirörelser, handelsföretag
SPECIELL MOTIVERING. 18 §.
137
o. d. skulle finnas lämpligt att för de erforderliga uppgifternas införskaffande
bestämma viss ordning för desammas avgivande eller för anmälningsskyldighet,
lärer avfattningen av bestämmelserna i förevarande
paragraf icke utgöra hinder för utfärdande av särskilda föreskrifter i
dylikt syfte.
18 §.
Ehuru enligt föregående paragraf arbetsgivaren är skyldig att när
som helst lämna sådana uppgifter, som erfordras för försäkringsavgifternas
och ersättningsbeloppens bestämmande, måste man dock räkna
med, att de lämnade uppgifterna ofta kunna vara ofullständiga, och
att även trots anmaningar och straffpåföljd tillräckligt omfattande uppgifter
ej alltid erhållas. Som det emellertid är nödvändigt, att försäkringsinrättningen
skall kunna erhålla erforderliga uppgifter, avser
förslaget i denna paragraf att, i likhet med flera utländska lagar
och även enligt arbetarförsäkringskommitténs förslag, åt inrättningen
lämna befogenhet att själv taga del av arbetsgivares listor och förteckningar
över arbetare och deras avlöningar, — dock endast i
den mån sådant är för ändamålet nödvändigt, — ävensom att förskaffa
sig noggrannare kännedom om beskaffenheten av arbetsgivarens
verksamhet för bedömande av den farlighetsklass, till vilken
verksamheten vid premieberäkningen bör hänföras. Då emellertid många
av de verksamheter, som omfattas av lagförslaget, enligt lagen om
arbetarskydd stå under tillsyn av en särskild myndighet, nämligen
socialstyrelsen, har kommittén tänkt sig, att försäkringsinrättningen, då
det gäller undersökning av arbetsgivares verksamhet i sådana fall, skulle
hava att vända sig till nämnda myndighet för att genom dess organ
låta verkställa undersökningen. Socialstyrelsen skulle sålunda på begäran
av försäkringsinrättningen vara skyldig, att, där den ej utan undersökning
kan meddela de begärda upplysningarna, låta verkställa sådan
och delgiva inrättningen resultaten av densamma. Endast i sådana
fäll, då dylik undersökning måste ske utan tidsutdräkt, och tillsynsmyndigheten
av någon anledning ej är i stånd att med erforderlig skyndsamhet
verkställa densamma, skulle försäkringsinrättningen hava befogenhet
att även utan arbetsgivarens samtycke själv ombesörja undersökning.
Beträffande sådana verksamheter, vilka ej omfattas av lagen
om arbetarskydd och sålunda ej stå under tillsyn av socialstyrelsen,
skulle försäkringsinrättningen i varje förekommande fall själv äga att
verkställa undersökningen.
I ändamål att skydda arbetsgivare mot missbruk av yrkeshemlighet,
Ålder doms försäkring skommittén. V. 18
138
SPECIELL MOTIVERING. 19 §.
som sålunda kan komma till försäkringsinrättningens eller dess organs
kännedom, har kommittén ansett erforderligt att i paragrafens sista
stycke intaga en bestämmelse därom, att beträffande sådan undersökning,
varom här är fråga, skall i tillämpliga delar gälla vad i 29 § av
arbetarskyddslagen för motsvarande fall finnes stadgat.
19 §.
I fråga om tid och sätt för inbetalande av försäkringsavgifterna
innehålla eu del utländska lagar ganska detaljerade föreskrifter, under
det enligt andra lagar motsvarande bestämmelser utfärdas i administrativ
väg eller eljest i särskilt angiven ordning eller av särskild myndighet.
Vad angår den av kommittén föreslagna lagen, skulle densamma komma
att omfatta så gott som alla arbetare och komma att tillämpas
på arbetsgivare av alla möjliga slag. Det torde därför, vad angår försäkringarna
i riksförsäkringsanstalten, icke vara lämpligt att fastslå enhetliga,
för alla försäkringar gällande föreskrifter rörande ordningen för
avgifternas inbetalning. I fråga om vissa grupper av arbetsgivare skulle
nämligen andra bestämmelser i förevarande hänseende möjligen kunna
visa sig behövliga eller önskvärda, än de som böra i övriga fall tilllämpas.
Under dylika förhållanden och då bestämmelser av ifrågavarande
art kunna förväntas, efter ändrade förhållanden eller vunnen erfarenhet,
tid efter annan bliva föremål för jämkningar, vilkas vidtagande skulle
medföra onödig omgång och tidsutdräkt, därest de skulle vara beroende
av lagändring, har kommittén föreslagit, att i fråga om tid och sätt för
erläggande av avgifterna till riksförsäkringsanstalten Konungen skulle
äga meddela erforderliga föreskrifter.
Med avseende å sättet för ordnandet av avgifternas inbetalande har
kommittén tänkt sig, att detsamma skulle så ordnas, att riksförsäkringsanstaltens
befattning därmed kunde inskränkas till att till vederbörande
arbetsgivare eller uppbördsmyndighet före förfallotiden sända uppgift
eller förteckning å de avgifter, som skulle inbetalas.
Det torde vid meddelandet av ifrågavarande föreskrifter vidare böra
iakttagas, att förfallotiderna infalla så tidigt som möjligt på året, så att
ränteförlust i möjligaste mån undvikes. Kunde särskild uppbörd av avgifterna
för riksförsäkringsanstaltens försäkringar undvaras, så att t. ex.
uppbörden verkställdes i samband med indrivande av allmänna utskylder,
torde således försäkringsavgifternas inbetalande böra ske å den uppbördsstämma,
som infaller tidigast på året. För särskilda fall torde dock
möjlighet beredas för inbetalning å flera terminer.
139
SPECIELL MOTIVERING. 1 9 §.
Därest avgifterna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten icke i
föreskriven ordning inbetalas, skulle enligt kommitténs förslag vad som
resterade ersättas av statsverket och således i allt fall snarast möjligt
komma att inbetalas till försäkringsfonden. Avgift, som sålunda förskjutits,
skulle staten äga återkräva av den avgiftspliktige. Den garanti
för avgifternas behöriga inbetalande, som staten sålunda enligt kommitténs
förslag skulle komma att övertaga, torde icke för statsverket komma att
medföra någon avsevärd utgift. De avgifter, varom här är fråga, skola nämligen
icke, såsom flertalet motsvarande avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen,
betalas av arbetare eller andra mindre bemedlade personer, utan
skola erläggas uteslutande av arbetsgivare, d. v. s. endast av personer,
vilka själva hava avlönade arbetare i sin tjänst. Dessa arbetsgivare torde
endast i ett fåtal fall underlåta att i behörig ordning inbetala sina avgifter,
och i de fall, där betalningen uteblivit, synes någon risk för att
den av staten förskjutna avgiften icke skulle kunna indrivas, endast
undantagsvis förefinnas.
Såsom av paragrafens tredje stycke framgår, skulle avgifterna
för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten ingå till eu försäkringsfond,
vilken skulle förvaltas enligt grunder, som bestämmas av
Konung och riksdag. Förvaltningen skulle lämpligen kunna ske i samband
med förvaltningen av den allmänna pensionsförsäkringsfonden och
skulle för sådant fall av fondens medel de belopp ställas till riksförsäkringsanstaltens
förfogande, som erfordrades för fullföljande av anstaltens
ändamål ifråga om anordnande av lämplig vård åt skada dearbetare samt
övriga med olycksfallsförsäkringen sammanhängande sociala uppgifter.
Det torde emellertid härvid böra framhållas, att de belopp, som skulle
erfordras för tillgodoseende av ifrågavarande behov, knappast skulle bliva
mindre betydande än de, som behövas för vinnande av motsvarande ändamål
ifråga om den allmänna pensionsförsäkringen eller en blivande obligatorisk
sjukförsäkring.
Av lätt insedda praktiska skäl, bl. a. för undvikande av ränteförlust,
har kommittén föreslagit, att riksförsäkringsanstaltens beslut om beloppet
av försäkringsavgift, även om klagan föres mot beslutet, tillsvidare skall
lända till efterrättelse intill dess detsamma ändras eller upphäves. I
samband därmed har i förslaget intagits en bestämmelse av innebörd,
att, om provisoriskt bestämd avgift nedsättes, eller om efter förd klagan
nedsättning i eller befrielse från avgift vinnes, vad som för mycket erlagts,
skall återbetalas.
Vad de i 4 § omnämnda arbetsgivarebolagen angår, torde bolagsordningarna
komma att innehålla nödiga bestämmelser rörande avgif
-
140
SPECIELL MOTIVERING. 20 OCH 21 §§.
ternas inbetalande. Därest i något fall dylikt bolag skulle finna det vara
med sin fördel förenligt, att avgifterna finge indrivas i samma ordning
som avgifterna till riksförsäkringsanstalten, torde något binder därför ej
böra möta. Efter ansökan torde jämväl åt dylikt bolag, som t. ex. bildats
genom sammanslutning av jordägare inom en eller flera kommuner,
kunna medgivas enahanda rätt att få delägarnes avgifter debiterade, indrivna
och redovisade i sammanhang med kronouppbörden, som genom
kungörelsen den 22 oktober 1886 tillerkänts vissa andra ömsesidiga
försäkringsbolag.
Avgifterna till ifrågavarande bolag ingå naturligen till de särskilda
bolagens genom bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse reglerade
fonder.
20 och 21 §§.
Bestämmelserna i dessa båda paragrafer motsvara stadgandena i 11
och 12 §§ i nuvarande lag ävensom föreskrifterna i kungörelsen den
31 december 1912 angående anmälan om olycksfall i arbete. Genom
dessa bestämmelser åsyftas uppställande av regler för anmälan om
olycksfall och för vidtagande av de åtgärder i övrigt, som under den
första tiden efter olycksfallet äro påkallade. Motsvarande bestämmelser
återfinnas med större eller mindre skiljaktigheter i utländska lagar. I
20 § lämnas en allmän föreskrift om, att arbetsgivare eller arbetsföreståndare
ofördröjligen bör underrättas, där sådant olycksfall inträffat,
som i lagen avses, samt att den skadade skall vara pliktig att underkasta
sig vård eller föreskrift av läkare, som tillkallas av vederbörande försäkringsinrättning
eller av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren. Försummar
arbetaren, vad som i detta hänseende åligger honom, riskerar
han enligt 25 § att gå miste om en del av ersättningen eller hela ersättningen.
Sedan arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren erhållit kännedom om
olycksfallet, åligger det honom enligt 21 § att, därest olycksfallet kan
antagas medföra utgivande av ersättning enligt lagen eller ombesörjande
av läkarevård jämte läkemedel, hos polismyndigheten i orten göra anmälan
om olycksfallet enligt fastställt formulär. Nämnda myndighet
åligger att tillse, det sådan anmälan göres och att föranstalta om komplettering
av möjligen felaktiga uppgifter samt att, så snart meddelande
erhållits om olycksfallet, ofördröjligen därom underrätta den
försäkringsinrättning, riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag,
i vilken den skadade är försäkrad. Härigenom beredes möjlighet för
SPECIELL MOTIVERING. 20 OCH 21 §§.
141
nämnda inrättning att snarast möjligt vidtaga de åtgärder för den
skadades vård eller för beredande av ersättning, som finnas vara av
nöden. Arbetsgivaren är även skyldig att samtidigt med anmälan insända
läkarbetyg angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd,
vilket läkarbetyg det åligger honom att på egen bekostnad anskaffa.
För att erhålla möjligaste enhetlighet beträffande läkarbetygens
avfattande föreskrives, att desamma skola utfärdas i enlighet med fastställt
formulär, och har kommittén därvid ansett, att detta formulär
borde fastställas av medicinalstyrelsen, vilken naturligtvis därförut bereder
riksförsäkringsanstalteD, försäkringsrådet eller annan intresserad
myndighet tillfälle att angiva sin mening. I sammanhang härmed torde
även taxa för kostnaden av dylika läkarbetyg böra utfärdas. I överensstämmelse
med motsvarande stadgande i nu gällande lag, innehåller
även kommitténs förslag bestämmelser därom, att, därest läkarbetyg icke
kan utan större svårigheter eller kostnader anskaffas, intj^g i stället skall
få lämnas av någon tjänsteman i orten eller någon av kommunens förtroendemän.
Stadgandena om polisundersökning och om vad med polismyndighet
skall förstås överensstämma i huvudsak med nu gällande bestämmelser.
Polismyndigheten åligger att till försäkringsinrättningen ofördröjligen
insända handlingarna i ärendet ävensom protokoll över hållen
polisundersökning.
Angående innehållet av det formulär för anmälan om olycksfallet,
som skall av arbetsgivaren avgivas, lämnar den ovannämnda förordningen
av år 1912 detaljerade föreskrifter. Emellertid måste, därest kommitténs
förslag skulle komma att genomföras, formulärets innehåll i vissa
avseenden förändras och fullständigas. Särskilt gäller detta upplysningarna
om den skadades arbetsförtjänst in. in. Då uppgifterna i detta formulär,
åtminstone under första tiden efter olycksfallet, skola tjäna såsom ledning
för försäkringsinrättningens beslut rörande den skadade, och formuläret
lämpligen bör vara lika för alla försäkringsinrättningar, samt
då ändringar kunna tänkas tid efter annan bliva behövliga, har kommittén
föreslagit, att detsamma skulle fastställas av riksförsäkringsanstalten,
samt, för erhållande av ytterligare garanti ifråga om formulärets
ändamålsenliga uppställning, att ändring i detsamma skulle kunna
sökas hos försäkringsrådet. Visserligen har jämväl socialstyrelsen, såsom
utövande tillsyn enligt arbetarskyddslagen över många av de rörelser,
som skulle omfattas av olycksfallslagstiftningen, intresse av, att formuläret
även kommer att innehålla för dess nämnda verksamhet nödiga
142
SPECIELL MOTIVERING. 22 OCH 26 §§.
uppgifter. Den ovannämnda förordningen innehåller också bestämmelser
i sådant syfte, och vid utarbetandet av det nya formuläret böra naturligen
i samråd med socialstyrelsen även de ifrågavarande uppgifterna
intagas. Givetvis böra även erforderliga uppgifter rörande inträffade
olycksfall av vederbörande försäkringsinrättning insändas till socialstyrelsen.
Särskild föreskrift härom torde lämpligen böra intagas i riksförsäkringsanstaltens
instruktion eller angivas i särskild förordning.
22 och 26 §§.
Såsom kommittén redan förut angivit, har kommittén tänkt sig,
att samtliga de verksamheter, som skulle omfattas av den nya olycksfallslagstiftningen,
skulle göras till föremål för en enhetlig lagstiftning,
samt att särskilda bestämmelser för någon viss verksamhet i allmänhet
ej skulle vara erforderliga. I fråga om jordbruket torde såväl
av de föreslagna lagbestämmelsernas natur som av den lämnade
motiveringen framgå, att reglerna för försäkring beträffande denna näring
med fördel kunna vara desamma som för det stora flertalet av de övriga
verksamhetsgrenarna. Detsamma gäller uppenbarligen även i fråga om
handeln, hantverket o. s. v. Endast för sjöfarten kunna bestämmelser,
som hava särskilt avseende på förhållandena inom denna näringsgren,
synas erforderliga. Då emellertid de regler, som meddelas i förevarande
båda paragrafer, för vissa fall, såsom i fråga om affärsresor för arbetsgivares
räkning m. m., i huvudsak även äro erforderliga i fråga om de
övriga verksamhetsgrenarna, så har kommittén i sitt förslag sökt giva
de nämnda bestämmelserna sådan avfattniug, att desamma skulle
komma att gälla även dylika ej direkt till sjöfartens område hörande
fäll.
Då kommittén sålunda ansett sig genom förslagets övriga bestämmelser,
kompletterade med stadgandena i förevarande paragrafer, hava
tagit tillräcklig hänsyn till förhållandena inom sjöfarten, torde till belysning
av kommitténs förslag i detta avseende böra undersökas, huruvida
de bestämmelser i såväl tidigare svenska lagförslag som utländska
för sjöfarten gällande olycksfallslagar, vilka föranletts av denna näringsgrens
särställning, kunna anses fullt ersatta av bestämmelserna i kommitténs
förslag. Bland annat torde härvidlag en jämförelse med det av
sjömanspensioneringskommittén den 15 november 1904 avgivna förslag
till lag om försäkring av sjöfolk vara av betydelse, enär detta förslag,
såsom ovan anförts, bland annat jämväl avsåg sjöfolks försäkring mot
SPECIELL MOTIVERING. 22 OCH 26 §§.
143
följderna av olycksfall i arbetet och av vissa särskilda yrkessjukdomar,
samt vid dess utarbetande även hänsyn tagits till statistik och lagstiftning
på området i Tyskland, vilket land i fråga om olycksfallslagstiftningen
i flera hänseenden torde böra anses som ett föregångsland.
Enligt sistnämnda förslag skulle envar, som erhölle anställning å
fartyg, med de i förslaget stadgade undantag, genom anställningen vara
försäkrad i handelsflottans pensionsanstalt, vilken för sådant ändamål
skalle utvidgas och omorganiseras. Denna anstalt skulle sålunda i förevarande
avseende väsentligen motsvara den tyska yrkes föreningen för
havssjöfarten varigenom även det från några håll i vårt land uttalade
önskemålet, att särskild försäkring med egen anstalt borde för sjömännen
anordnas, skulle vara tillgodosett. Med avseende å denna fråga må
emellertid framhållas, att jämväl enligt förevarande förslag (4 §) möjlighet
beretts för bildande av ett eller flera arbetsgivare(redare-)bolag
för övertagande av sjömäns olycksfallsförsäkring, och att sålunda även
i detta förslag hänsyn tagits till möjligen uppkommande behov av
särskilda försäkringsinrättningar för sjömän.
Bestämmelserna rörande ersättningsbeloppen enligt 1904 års kommittéförslag
äro väsentligen desamma som motsvarande bestämmelser i
1901 års lag, och hava för bedömandet av kommitténs förslag ej
någon betydelse med hänsyn därtill, att ersättningarna enligt sistnämnda
förslag skulle bestämmas efter arbetsförtjänsten. Med avseende å
beräkningen av denna arbetsförtjänst hava de flesta utländska lagar för
sjöfarten bestämmelser, som skilja sig från motsvarande bestämmelser för
övriga yrken. Under det att nämligen arbetsförtjänsten i vanliga fall beräknas
eiter de individuella förhållandena, har man i dessa lagar fördelat
sjöfolket i vissa löneklasser eller ock eljest meddelat särskilda bestämmelser
om sättet för lönens beräknande. Huvudanledningen härtill torde vara,
att åtminstone beträffande besättningen lönen i regel till en mindre del
utgår i kontanter och i övrigt utgöres av naturaförmåner, vilkas uppskattning
i penningar med hänsyn till de olikartade förhållandena i olika
trakter skulle kunna bereda svårigheter. Givetvis skulle genom dylika
särskilda bestämmelser för sjöfarten ersättningsbeloppens beräknande
förenklas. Men då man i flera lagar beträffande vida talrikare grupper
av arbetare inom andra näringar, särskilt jordbruket, där svårigheterna
i förevarande hänseende ej sällan torde vara lika stora som inom sjöfarten,
icke dragit sig för att bestämma arbetsförtjänsten efter de allmänna
reglerna, torde man vara berättigad att antaga, att även i fråga
om sjöfolket dessa svårigheter kunna övervinnas.'' Härtill kommer, att
144
SPECIELL MOTIVERING 22 OCH 26 §§.
i fråga såväl om sjöfarten som andra näringsgrenar allmänna regler för
uppskattningen av naturaförmåner ävensom rörande vissa andra förhållanden,
som äro av betydelse för arbetsförtjänstens bestämmande,
torde komma att av vederbörande försäkringsmyndigheter i möjligaste
utsträckning angivas, varigenom de antydda svårigheterna skulle komma
att väsentligen förminskas.
De svårigheter i övrigt, som vid olycksfallslagstiftningens tillämpning
göra sig gällande i fråga om sjöfarten, hänföra sig huvudsakligen
till frågorna om anmälan och den första undersökningen af inträffade
olycksfall. I detta avseende föreskriver kommitténs förslag, i väsentlig
överensstämmelse med utländska lagar och tidigare svenska förslag, såsom
allmän regel att, där ej svensk polismyndighet kan anlitas, de sådan
myndighet i förevarande avseende åliggande uppgifter skulle övertagas
av närmaste svenska konsulat, vilket således även självt eller genom därtill
förordnad annan myndighet eller person skulle ombesörja, att nödig
undersökning hålles, samt att handlingarna i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.
I allmänhet skulle således i förevarande hänseende
konsulatet inträda i de funktioner, som i vanliga fall enligt förslaget
skulle åligga polismyndighet.
I 26 § meddelas bestämmelser, som bl. a. åsyfta det fall, att fartyg
förlist och sjöman omkommit, utan att man därom kunnat erhålla underrättelse.
För sådant fall ävensom för andra fall, där arbetare försvunnit,
har föreslagits, att, om försäkringsinrättningen finner skäl antaga, det
arbetaren omkommit till följd av olycksfall i arbete, inrättningen
skulle äga att enligt bestämmelserna i 7 § utgiva livräntor till efterlevande,
vilka livräntor naturligtvis skulle upphöra att utgå, dock utan
återbetalningsskyldighet, för det fall, att det sedermera skulle visa sig,
att arbetaren är vid liv, eller att han icke omkommit till följd av olycksfall
i arbete. Avgörandet av, huruvida en försvunnen arbetare omkommit
eller icke, göres således beroende av en skälighetsprövning och förutsätter
ej undersökning eller beslut av domstol. I enlighet härmed har kommittén
också, såsom förut (sid. 97) anförts, funnit besvär över beslut i
dylikt ärende kunna anföras hos försäkringsrådet, som även i dessa fall
skulle vara sista instans.
I likhet med vad som i vissa andra lagar föreskrives, har kommittén
jämväl föreslagit, att försäkringsinrättningen skulle vara berättigad att
av efterlevande anhörig såsom villkor för utfående av livränta fordia
förklaring under edlig förpliktelse, att han saknar varje underrättelse om
den försvunne.
SPECIELL MOTIVEEING. 23 OCH 24 §§.
145
23 §.
Enligt nu gällande lag (13 §) skall, därest ej med anledning av
olycksfallet avtal om ersättning träffas, krav om ersättningen anhängiggöras
genom stämning eller påkallande av skiljedom. I händelse
av tvist torde sålunda i allmänhet samtliga de omständigheter, av vilka
rätten till ersättning ävensom ersättningens storlek är beroende, såsom
arbetsanställningens eller verksamhetens art, omständigheterna vid otycksfallet,
skadans beskaffenhet o. s. v. bliva föremål för utredning inför
domstol. Härigenom bliva parterna i tillfälle att förebringa utredning
jämväl medelst avhörande av vittnen, vilken utredning åtminstone
i fråga om vissa delar av tvisten ej sällan måste giva tillförlitligare
resultat än de upplysningar, som på annat sätt kunna införskaffas.
Då man därför, såsom fallet är i flera av de länder, där olycksfallslagstiftningen
byggts på principen om försäkringstvång, för vinnande
av större skyndsamhet i avgörandet av ifrågavarande tvister och
av ett mera sakkunnigt bedömande, överflyttat den rättsliga proceduren
i dess helhet på särskilda försäkringsmyndigheter, har man i allmänhet
i dessa lagar intagit bestämmelse därom, att nämnda myndigheter skola
äga rätt att, där så erfordras för vinnande av behövlig utredning i
ärendet, låta på ed avhöra vittnen och sakkunniga. Då fråga är om
utredning rörande omständigheterna vid olycksfallet eller eljest i ärende
rörande olycksfall, har även kommittén ansett eu bestämmelse i detta
hänseende erforderlig, och i förevarande paragraf intagit ett stadgande
därom, att de myndigheter, vederbörande försäkringsinrättning och försäkringsrådet,
inför vilka tvistefrågor enligt förslaget skulle avgöras,
skola äga rätt att i ärende rörande tillämpning av någon i lagen given
bestämmelse låta anställa förhör inför domstol med vittnen och sakkunniga.
För utredning av vissa frågor, såsom om försäkringsskyldighet,
försäkringsavgifter m. m., torde dylika vittnesförhör ej ofta behöva
ifrågakomma, då nämligen förslagets bestämmelser om arbetsgivares skyldighet
att inkomma med uppgifter, om avgifternas bestämmande o. s. v.
i allmänhet erbjuda tillräcklig garanti för att i dylika fall tillförlitlig utredning
vinnes.
24 §.
Enligt 1 § i nu gällande lag skall ersättning icke utgå för skada,
som den skadade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv ådragit
sig, eller som uppsåtligen förorsakats av tredje man, där denne icke
Alderdomsförsäkringskommittén. V. 19
146
SPECIELL MOTIVERING. 24 §.
haft ledning av eller uppsikt över arbetet. Dylika undantag beträffande
rätten till ersättning återfinnas såsom naturligt är i alla lagar, som grundats
på principen om direkt ersättningsskyldighet för arbetsgivaren, då
ju denne svårligen kan förpliktas att utgiva ersättning för skada, som
uppkommit antingen direkt genom annans vållande eller därigenom, att
arbetaren ådragit sig skadan genom uppenbart förbiseende av givna
föreskrifter eller eljest genom synnerlig oaktsamhet, och skadan således
ej kan läggas arbetsgivaren till last. Om åter olycksfallslagstiftningen
grundas på försäkringsprincipen, förlora dylika undantag
praktiskt taget all betydelse för arbetsgivaren. Hans risk täckes nämligen
då i huvudsak genom försäkringspremien, som för att motsvara
dylika extra ordinära risker icke erfordrar någon nämnvärd höjning.
Därjämte har på många håll den åsikten gjort sig gällande, att s. k.
groft vållande från arbetarens sida i verkligheten ofta måste anses
bero därpå, att genom den uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet
och genom det dagliga sysslandet med maskiner och dylikt arbetaren
efter hand måste bliva mera likgiltig för fara än under vanliga
förhållanden. I många fall torde även beträffande unga eller nyantagna
arbetare oerfarenhet i arbetet kunna leda till oaktsamhet. Av dylika skäl har
man också i vissa utländska försäkringslagar, såsom i den tyska och den
holländska lagen, inskränkt sig till att från rätten till ersättning undantaga
den, som uppsåtligen vållat olycksfallet, och har kommittén i sitt
förslag anslutit sig till sistnämnda uppfattning och i överensstämmelse
därmed i förevarande paragraf föreslagit, att ersättning ej skall utgå,
därest den skadade uppsåtligen förorsakat skadan, och ej heller utgå
till någon den skadades anhörig, som uppsåtligen förorsakat olycksfallet.
Det torde jämväl böra erinras om, att i gällande förordningar om ersättning
vid militärtjänstgöring och om försäkring för fiskare rätten till
ersättningen ej heller förverkas på grund av grov vårdslöshet från den
skadades sida.
Livräntetagare, som undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, äger
enligt nuvarande lag ej rätt att under tiden uppbära livräntan. I fråga
om dylik inskränkning i livräntetagares rätt intaga de utländska lagarna
olika ståndpunkter. Sålunda utgår, enligt de tyska och norska lagarna,
livränta ej om straffet varat en månad, dock att, om hustru eller minderåriga
barn finnas, livräntan utbetalas till dem. Enligt den holländska
lagen bortfaller rätten till livränta, endast om straffet avser 3 år eller
längre tid. De österrikiska, schweiziska och finska lagarna innehålla ej
några i förevarande avseende inskränkande bestämmelser. I den danska
lagen skulle dylika inskränkningar sakna betydelse, då det enligt denna
SPECIELL MOTIVERING. 25-27 §§.
147
lag handlar om utbetalning av ett kapital för en gång o. s. v. Ej heller
arbetarförsäkringskommitténs förslag innehåller bestämmelser i förevarande
avseende.
Då således även i de lagar, som upphäva rätten till livränta under
strafftiden, livräntan ändock funnits böra utgå till familjen, och man
från övriga lagar ej hämtar stöd för ett stadgande om inskränkning av
rätten till livräntan under nämnda tid, så har kommittén, med hänsyn
därjämte till, att försäkringen i varje fall är täckt genom försäkringsavgiften
och således arbetsgivaren ej skulle genom en dylik inskränkning
erhålla någon lättnad, samt till att tillämpningen av inskränkande bestämmelser
skulle erfordra kontroll och medföra besvär i övrigt, icke
ansett sig böra föreslå några särskilda bestämmelser i förevarande syfte.
25 §.
I denna paragraf, som väsentligen motsvarar stadgandet i 11 § i nu
gällande lag, har upptagits bestämmelse om den påföljd, som skall
kunna inträda, därest på grund av den skadades försummelse underrättelse
icke lämnas om olycksfallet eller ock den skadade icke ställer
sig till efterrättelse föreskrift om sjukhus- eller läkarvård.
26 §.
Motiveringen för denna paragraf återfinnes å sid. 142.
27 §.
Med avseende å utländsk medborgares samt utom riket bosatt persons
rätt till ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet innehålla
lagarna i allmänhet bestämmelser, genom vilka rätten till ersättning
inskränkes. Enligt 6 § i nu gällande lag äger sålunda utländsk medborgares
änka eller barn ej rätt till livränta enligt lagen, därest de vid
tiden för olycksfallet icke voro bosatta här i riket; för tid, varunder
någon till livränta berättigad är bosatt utom riket, äger han ej uppbära
livräntan. Detta förhållande har sin grund dels däri, att utgivande av
ersättning till utom landet boende personer (t. ex. utländska sjömän, utvandrare
m. fl.) i allmänhet är förenat med synnerliga svårigheter både
med avseende på erforderlig kontroll vid utbetalningen och övervakandet
av den skadades tillstånd, och dels givetvis däri, att lagstiftningen utom
i de fall, där överenskommelse länderna emellan träffats, ej ansetts böra
148
SPECIELL MOTIVERING. 28 §.
medgiva enahanda förpliktelser gentemot utlänningar som i fråga om
landets egna medborgare.
För sin del har kommittén emellertid beträffande varje svensk
medborgare ävensom i fråga om skadad utländsk medborgare, som är
bosatt i riket, icke ansett någon som helst inskränkning av ifrågavarande
art böra ifrågakomma. Med avseende å utländsk medborgares
rätt till ersättning i andra fäll har kommittén dock ansett vissa inskränkningar
nödvändiga. I fråga om utlänning, som har rätt till sjukpenning
eller livränta, har kommittén, dock endast för det fall att han är bosatt
utom riket, föreslagit, att hans under längre eller kortare tid utgående
ersättning skulle antingen med hans samtycke kunna utbytas mot ett
kapital för en gång motsvarande minst tjugo och högst femtio procent
av ersättningens kapitalvärde, eller ock utan hans samtycke utbytas mot
ett kapital av femtio procent av kapitalvärdet. Därmed skulle också all
rätt till vidare ersättning vara förfallen. Angående livränta (resp. kapitalutbetalning
vid omgifte) till efterlevande anhörig, som ej är svensk medborgare,
föreslås, i likhet med motsvarande bestämmelser i nuvarande
lag, att livränta allenast skulle utgivas, om den anhöriga vid tiden för
olycksfallet var bosatt här i riket. Begravningshjälp skulle för avliden
utom riket bosatt utlänning utgå endast om dödsfallet inträffat inom tre
månader efter olycksfallet.
Tredje stycket i denna paragraf motsvarar andra stycket i 6 § av
nu gällande lag.
28 §.
Genom bestämmelserna i första punkten av denna paragraf förpliktas
arbetsgivarbolagen att till riksförsäkringsanstalten årligen ingiva
statistiska uppgifter angående deras försäkringsverksamhet. Ändamålet
härmed är tydligen att erhålla komplettering av riksförsäkringsanstaltens
egen statistik för att sålunda vinna en allmän och möjligast pålitlig
grund för bestämmandet av försäkringsavgifterna inom de olika yrkena.
Såsom redan förut framhållits, är samlandet av hela olycksfallsstatistiken
hos riksförsäkringsanstalten i första rummet av vikt för anstalten själv,
då dennas verksamhet kan komma att omfatta yrken av alla förekommande
slag, men därjämte även för försäkringsrådet, för vilket det även är
av synnerlig vikt att hava tillgång till nödigt statistiskt material
för att kunna avgöra besvär rörande avgifternas storlek m m.
Då emellertid härutöver i särskilda fall uppgifter kunna vara erforderliga
t. ex. för beräknande av arbetsförtjänsten för skadad arbetare eller
SPECIELL MOTIVERING. 29—33 §§.
149
för bedömande av rörelsens farlighet m. m., har i förslaget jämväl intagits
bestämmelse om, att sådant bolag skulle vara skyldigt att när
som hälst på anstaltens eller på försäkringsrådets begäran lämna uppgifter
om delägare eller arbetare eller om olycksfall.
Till underlättande av riksförsäkringsanstaltens kontroll över uppfyllande
av arbetsgivarnes skyldigheter har därjämte införts stadgande om,
att dylikt bolag omedelbart skall underrätta anstalten om antagande av ny
delägare eller om delägares utträde ur bolaget.
29 §.
Då i enstaka fall tvekan skulle kunna uppstå, huruvida arbetsgivarbolag,
som avses i den föreslagna lagen, kan anses driva egentlig
försäkringsrörelse, och i följd därav huruvida lagen om försäkringsrörelse
skulle vara tillämplig å dylikt bolag, har kommittén ansett uttrycklig
bestämmelse i sådant hänseende böra intagas i lagen.
Under det att således, beträffande arbetsgivarbolagen, grunderna
för beräkning av försäkringspremier och premiereserv, huvudsakligen
dödlighetstabeller och räntefot, skulle prövas och stadfästas i den ordning,
som angående ömsesidiga försäkringsbolag stadgas i nyssnämnda lag, har
kommittén i första stycket av förevarande paragraf upptagit motsvarande
bestämmelse rörande försäkringar i riksförsäkringsanstalten, enligt vilken
nämnda grunder skola bestämmas av Konungen.
30, 31 och 32 §§.
De i dessa paragrafer intagna bestämmelser, vilka under en eller
annan form återfinnas i ett flertal försäkringslagar, torde icke erfordra
närmare motivering.
33 §.
Beträffande den omfattning, i vilken beslut av försäkringsinrättning
enligt förslaget skulle få överklagas, har kommittén redan förut yttrat sig
(sidd. 92 och följ.). Såsom av första stycket i förevarande paragraf framgår,
skulle enligt förslaget samtliga försäkringsfrågor bliva föremål för prövning
av försäkringsmyndighet och genom besvär från försäkringsinrättning
få dragas under försäkringsrådet för slutligt avgörande. Tydligen
måste emellertid försäkringsmyndigheterna ej sällan i större eller mindre
grad grunda sina beslut i dylika frågor jämväl på förhållanden, som
regleras genom allmän lag och ej kunna bliva föremål för bestämmelser
150
SPECIELL MOTIVERING. 35 §.
i olycksfallsförsäkringslagen. Rörande dylika förhållanden kunna givetvis
tvister uppstå, vilka icke kunna bedömas i den för avgörande av
försäkringsfrågor i förslaget stadgade ordning, utan tillhöra domstols
prövning. Exempel på dylika fall har kommittén anfört i den allmänna
motiveringen (sid. 97).
Med avseende å tiden för besvärs avgivande har kommittén ansett
den vanliga tiden av 30 dagar i allmänhet vara tillräcklig, men med
hänsyn särskilt till sådana fall, då den ersättningsberättigade eller den,
beslutet eljest kan angå, är anställd å fartyg i utrikes sjöfart eller eljest
vistas å avlägsen ort, har kommittén föreslagit, att, även om besvären
inkommit för sent, försäkringsrådet likväl skulle äga rätt att upptaga
besvären till prövning, då det på grund av omständigheterna kunde
finnas skäligt. Detta stadgande synes jämväl kunna erhålla tillämpning
i sådana fall, då tvekan kan uppstå om dagen för delgivningen av det
överklagade beslutet, från vilken enligt förslaget besvärstiden skulle
börja löpa. Beträffande sättet för delgivningen har kommittén ej ansett
särskilda bestämmelser erforderliga, utan torde de allmänna bestämmelserna
om delgivning vara tillfyllest. I fråga om arbetare kunna visserligen
fall förekomma, då tillämpningen av dessa bestämmelser skulle
vålla svårigheter, men torde dessa svårigheter, praktiskt taget, ej hava
större betydelse, då i alla de fall, där ersättning till åtminstone något
belopp blivit den skadade eller hans efterlevande tillerkänd, delgivningen
alltid skulle kunna anses hava skett senast den dag, då ersättningen
lyftats, och i de fall, där ansökning om ersättning avslagits, den försäkrades
eget intresse bör föranleda att, därest han tänker fullfölja talan
mot beslutet, besvären fullföljas utan uppskov.
Kommittén har därjämte tänkt sig, att flertalet av besvären över
beslut om ersättning skulle, åtminstone där besvären ej anförts av någon
försäkringsinrättning, kunna av rådet upptagas till avgörande även innan
den stadgade besvärstiden gått till ända. Härigenom skulle en möjligast
snabb rättsskipning åstadkommas, utan att den andra partens eller vederbörande
försäkringsinrättnings rätt kunde anses bliva trädd för nära, då
ju inrättningen torde lämnas tillfälle att yttra sig, innan ändring i beslutet
göres.
35 §.
Ifråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen
(sidd. 86 och följ.).
151
SPECIELL MOTIVERING. 36 §.
36 §.
Enligt 27 § i lagen den 5 juli 1901 om ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete upphävdes med visst undantag de i lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift meddelade bestämmelser om skyldighet för järnvägs ägare eller
innehavare att utgiva ersättning, då i följd av järnvägs drift arbetare
eller arbetsförman, som är stadd i järnvägens tjänst eller arbete, under
förrättandet därav varder dödad eller skadad.
Då enligt kommitténs förslag 1901 års lag skulle i sin helhet upphävas,
och därjämte den föreslagna lagen skulle komma att omfatta
även andra arbetare än dem, som avses i 1901 års lag, har i nu förevarande
paragraf, förutom bestämmelsen om upphävandet av sistnämnda
lag, jämväl upptagits ett stadgande motsvarande övergångsbestämmelsen
i 27 § av samma lag.
Kommittén har emellertid därvid icke bibehållit det från sistnämnda
bestämmelse i 1901 års lag gjorda undantaget, eldigt vilket 1886 års
lag fortfarande skulle i stället för 1901 års lag äga tillämpning i avseende
å arbetare eller arbetsförman, som vid tiden för sistnämnda lags
ikraftträdande, eller den 1 januari 1903, var anställd i järnvägens tjänst
eller arbete. Det har nämligen icke synts kommittén erforderligt att i
de fåtal fall, då ersättning enligt sistnämnda bestämmelse skulle kunna
ifrågakomma, fortfarande tillämpa särskilda bestämmelser, då ju enligt
kommitténs förslag ersättningsbeloppen skulle bliva relativt höga och
därför i allmänhet ej i avsevärd mån torde komma att skilja sig från
skadestånd enligt 1886 års lag.
Vad angår den särskilda för fiskare, även om de äro självständiga yrkesutövare,
avsedda försäkringen enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 ävensom
den rätt till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
som enligt förordningen den 18 juni 1909 tillkommer värnpliktige
m. fl., hava bestämmelserna därom icke lämpligen kunnat inpassas
i det nu föreliggande förslaget till försäkringslag, som ju endast omfattar
arbetare i egentlig mening. Som bekant äro emellertid nämnda båda
författningar i huvudsak byggda på enahanda grunder som 1901 års
olycksfallslag, men de enligt samma författningar utgående ersättningsbelopp
äro mindre än de belopp, som skulle komma att utgå enligt
kommitténs förslag. Under sådana förhållanden torde en omarbetning
av bestämmelserna även angående dessa delar av olycksfallsförsäkringen
kunna vara önskvärd, i syfte att bringa desamma i närmare överensstämmelse
med de nu föreslagna grunderna för arbetarförsäkringen. En dylik
152
SPECIELL MOTIVERING. LAGÄNDRINGAR.
omarbetning skulle emellertid, därest densamma skulle hava av kommittén
ombesörjts i sammanhang med dess egentliga arbeten, väsentligen fördröjt
dessa arbeten, och då kommittén icke ansett sig böra uppskjuta med
framläggande av sitt lagförslag rörande arbetares olycksfallsförsäkring,
hava nämnda lagstiftningsfrågor icke nu upptagits till behandling, utan
har kommittén i stället tänkt sig, att erforderliga förslag till ändringar i
bestämmelserna rörande ifrågavarande båda försäkringsgrenar lämpligen
skulle kunna uppgöras oberoende av genomförande av den föreslagna
nya försäkringslagen.
Slutligen vill kommittén erinra, att i sammanhang med den nya
lagens utfärdande, de av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet
rörande tillämpningen av 1901 års lag utfärdade kungörelser, instruktioner
eller föreskrifter, böra ändras eller upphävas.
Förslaget till ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.
För den avgift, som enligt 16 § i förslaget till lag om försäkring
för olycksfall i arbete skall i sammanhang med försäkringsavgiften av
arbetsgivarne erläggas såsom bidrag till bestridande av utgifterna för
försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet, har kommittén
ansett kronan böra äga enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 12 §
handelsbalken tillkommer övriga utskylder till kronan. Likaså synes förmånsrätt,
svarande mot den, som enligt sistnämnda stadgande tillerkänts
kommun för vad densamma jämlikt 14 § i lagen om allmän pensionsförsäkring
må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att
erlägga pensionsavgift för sista och löpande året, böra tillkomma kronan
för avgift, som statsverket enligt 19 § i förslaget till lag om försäkring
för olycksfall i arbete nödgats förskjuta. Det ifrågavarande lagrummet
torde därför böra undergå ändring i överensstämmelse härmed.
Någon bestämmelse om förmånsrätt för statsverkets fordran för de
bidrag, som jämlikt 16 § andra stycket i förslaget till försäkringslag
skola erläggas av arbetsgivarebolagen, har kommittén icke ansett erforderlig.
Förslaget till ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar är innehavare av sådan anläggning under vissa
SPECIELL MOTIVERING. LAGÄNDRINGAR. ‘ ;)G
förutsättningar i allmänhet skyldig att utgiva skadestånd i tall däi någon
ljutit döden eller lidit kroppsskada genom inverkan av elektrisk ström
från anlägguiugen. Som emellertid redan genom 1901 åra olycka fallslag
innehavare av elektrisk anläggning såsom arbetsgivare i vissa tall ålagts
skyldighet att utgiva ersättning vid olycksfall i arbetet och det icke
ansetts lämpligt att i särskilda lagar intaga olika bestämmelser om likartade
förhållanden, har i 14 § i 1902 års förenämnda lag från lagens
tillämpning gjorts undantag för sådana fall, då ersättningsskyldighet ålåge
den elektriska anläggningens innehavare redan enligt 1901 års lag d. v. s.
i de fall då arbetare eller arbetsförman vid anläggningen drabbades av
olycksfall i arbetet.
Emellertid skulle enligt förslaget till lag om försäkring för olycksfall
i arbete rätt till ersättning för skada vid sådant olycksfall komme
att tillerkännas icke blott arbetare och arbetsförmän, som avses i 1901
års lag utan även de övriga personer, som enligt förslagets 3 § skulle
vara att anse som arbetare. Undantagsbestämmelsen _ i 14 § i lagen om
elektriska anläggningar torde därför böra givas en i motsvarande man
utsträckt tillämpning.
Förslaget till ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående tilllämpning
med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i
lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift.
Den föreslagna ändringen har föranletts av skäl motsvarande dem,
som ligga till grund för förslaget om ändrad lydelse av 14 § i lagen
om elektriska anläggningar.
Ålder doms för säkring skommittén V.
20
ÅLDER! )0M SFÖ RSÄKRINGSKOMMITTÉN.
YI.
ÖVERSIKT
SVENSK OCH UTLÄNDSK LAGSTIFTNING
ANGÅENDE
SOCIAL OLYCKSFALLSFÖRSÄKRING
SAMT
BÖKANDE
ARBETSLÖNER OCH OLYCKSFALL M. M.
INOM OLIKA YRKEN I SVERIGE
STATISTISKA UNDERSÖKNINGAR
STOCKHOLM
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1915.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Översikt av svensk och utländsk lagstiftning angående social
olycksfallsförsäkring.
Inledning .................................................................................................................. 5
Sverige ..................................................................................................................... 6
Tyskland ................................................................................................................. 46
England................................................................................................................... 104
Holland ............................................................................................................... 117
Schweiz ................................................................................................................. 145
Norge .................................................................................................................. 169
Danmark..................... 194
Statistiska undersökningar rörande arbetslöner och olycksfall
m. m. inom olika yrken i Sverige.
Ålder doms försäkring skommittén. VI.
1
.
ÖVERSIKT
AV
SVENSK OCH UTLÄNDSK LAGSTIFTNING
ANGÅENDE
SOCIAL OLYCKSFALLSFÖRSÄKRING
''
t
INLEDNING.
Jämte den schematiska översikt av huvudbestämmelserna i den nu
gällande lagstiftningen rörande den sociala olycksfallsförsäkringen i vårt
land och i utlandet, som intagits i motiven till kommitténs betänkande,
del V, lämnas i det följande en utförligare redogörelse för dels gällande
lagar och framställda förslag på förevarande område i Sverige, dels
några av de viktigare eller mera säregna utländska lagarne. De länder,
som härvid medtagits, äro Tyskland, England, Holland och Schweiz
samt våra grannländer Norge och Danmark.
I detta sammanhang torde få nämnas, att en redogörelse för den
ännu gällande österrikiska lagen av den 28 december 1887 återfinnes i
1884 års arbetarförsäkringskommittés betänkande, del. II, sid. 110 tf.
samt sid. 301 (Jämför även nya arbetarförsäkringskommitténs betänkande
del III, sid. 83 ff.).
Sverige.
Av den svenska rättens allmänna skadestdndsbestämmelser följer, att
arbetsgivare i vissa fall kan bliva skyldig att utgiva ersättning, då
kroppsskada drabbat hans arbetare i arbetet, men härför fordras —
liksom för skadeståndsskyldighet överhuvud — att arbetsgivaren är
vållande till skadan, vare sig uppsåtligen eller genom åsidosättande
av den aktsamhet, han bort iakttaga. I ett och annat undantagsfall kan
arbetsgivare därjämte bliva ansvarig för underordnades åtgöranden. De
allmänna skadeståndsbestämmelserna enligt gällande rätt finnas intagna
i sjätte kapitlet av strafflagen den 16 februari 1864.
I några speciella fall har emellertid lagstiftningen, oberoende av de
allmänna skadeståndsreglerna, redan tidigt ålagt arbetsgivare att i större
eller mindre omfattning lämna understöd åt personer, som sjukna eller
skadas i hans tjänst. Så föreskriver den ännu gällande legostadgan av
den 23 november 1833, § 6, att om tjänstehjon sjuknar, husbonde bör
låta sköta och vårda det, dock att husbonden, om han vill, har rätt att
å lönen avräkna vad han utgivit till läkare eller läkemedel. Vidare
åligger det, enligt 9 §, husbonde att, om den som är satt i hans ställe
misshandlar tjänstehjon, själv utgiva skadeersättning, med rätt att av
den skyldige söka sitt åter.
I sjölagstiftningen hava sedan lång tid tillbaka funnits vissa bestämmelser
avseende understöd åt sjöman, som sjuknar eller skadas i tjänsten.
Sådana bestämmelser förekomma redan i 1667 års sjölag ävensom i senare
sjölagar, såsom 1864 års sjölag och den nu gällande sjölagen av den
12 juni 1891. I sistnämnda lag äro bestämmelserna av följande innehåll.
Befälhavare äger att för skada, som han utan eget förvållande
ådrager sig, åtnjuta vård på redarens bekostnad, jämväl under fyra veckor
efter det han lämnat tjänsten, därest han på grund av sådan skada
blivit avskedad. Dessutom erhåller han, i händelse av avsked, hyra för
tiden intill avskedandet (64 §). Sjöman, som blivit sjuk eller skadad,
äger i regel att på redarens bekostnad åtnjuta nödig vård och full hyra,
så länge han är kvar i tjänsten. I vissa fall kan han till följd av skadan
SVERIGE.
7
eller sjukdomen entledigas ur tjänsten. Han äger då — med undantag
för''de fall, där han avskedas till följd av skada eller sjukdom, som han
genom eget groft förvållande ådragit sig, eller därför, att han befunnits
behäftad med venerisk sjukdom — erhålla hyra till dess han avmönstras
eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då fartyget går vidare,
ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor från
den dag, då hans rätt till hyra upphörde (90 §).
Det torde ock böra erinras om att vid sjömanshusen i riket finnas
understödskassor för sjöfolk, vilka kassor äro bildade genom bidrag av
såväl redare som sjömän. Understöd kan även i vissa fall beredas från
handelsflottans pensionsanstalt.
I fråga om bergshanteringen funnos även redan tidigt bestämmelser
rörande understöd vid olycksfall. Enligt hammarsmedsordningen av den
26 augusti 1823 var varje bruksägare skyldig att bidraga till en huvudsakligen
för understöd åt gamla smeder och deras änkor i varje bergstingslag
bildad hammarsmedskassa. Hände smed under arbetet någon
olycka av våda, eller blev han angripen av sjukdom, som gjorde honom
oförmögen till arbete i mer än tre veckor, ägde han av sin husbonde
åtnjuta visst understöd. Genom förordningen den 20 september 1859
om utsträckt frihet för bergshanteringen äro förut gällande hammarsmedsordningar
upphävda, men de befintliga hammarsmedskassorna skulle av
delägarna fortfarande förvaltas och användas för sitt ändamål.
Vidare hava särskilda bestämmelser meddelats rörande olycksfallsersättning
till personalen vid järnvägarna. Lagen den 12 mars 1886
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift stadgar nämligen
i 3 §, att om någon, som är anställd i en järnvägs tjänst eller
arbete, under förrättande därav dödas eller skadas, järnvägens innehavare
är skyldig att gälda skadestånd, där icke den, som led skadan, genom
överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv
ådragit sig densamma. Detta gäller även, om skadan timat till följd av
annan järnvägs drift, såvida icke dennas innehavare, på grund av den
i lagens 2 § stadgade ansvarighet, är skyldig att gottgöra skadan. Ägare
av järnväg, som överlåtit nyttjanderätten till annan, är ock, enligt 9 §,
lika med denne senare ansvarig för inträffande skada. Under järnväg
i lagens mening förstås sådan, »staten eller annan tillhörig järnväg, å
vilken befordran av person eller gods verkställes medelst ångkraft», och
har lagen avseende även å ofullbordad järnväg, som befares med användande
av ångkraft (1 §). Talan om ersättning skall anhängiggöras inom
två år, efter det skadan timat (10 §). Angående grunderna för skade
-
8
SVERIGE.
Riksdagens
skrivelse den
11 maj 1884.
ArbetarfÖrsäkring
skommitténs
förslag.
ståndet hänvisar lagen till sjätte kapitlet strafflagen, men stadgas i 4 § att,
om den, som lidit kroppsskada, i följd därav är berättigad att från ka''ssa,
som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av järnvägs
innehavare, erhålla pension eller annat understöd, eller om den skadade
på bekostnad av järnvägens innehavare blivit försäkrad för olycksfall,
skall, i den mån skadan sålunda varder ersatt, järnvägens innehavare
njuta befrielse från ersättningsskyldighet. I avseende å arbetare eller
arbetsförman, som erhållit anställning i järnvägs tjänst efter 1903 års
ingång, gäller numera ej denna lag (se nedan sid. 22). Lagen gäller
ej om elektrisk järnväg, men hava i avseende å sådan järnväg bestämmelser
i ämnet utfärdats genom lag den 22 juni 1904 (se sid. 24).
Redan innan 1886 års lag utfärdats, hade emellertid förberedande
åtgärder vidtagits för införande av mera allmänt gällande bestämmelser
rörande rätt till ersättning vid olycksfall i arbete för arbetare eller deras
efterlevande. I skrivelse den 11 maj 1884 anhöll nämligen riksdagen,
med anledning av en utav A. Hedin väckt motion, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, om och i vad mån åtgärder kunde finnas lämpliga
för ordnande av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande
möjliga olycksfall i arbetet, ävensom för beredande av ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jämförliga personer, samt därefter göra
de framställningar till riksdagen eller vidtaga de anordningar i övrigt,
till vilka förhållandena kunde föranleda.
I anledning härav tillsattes den 3 oktober samma år en kommitté
— den s. k. arbetarförsäkringskommittén — vilken den 28 juli 1888
bland annat avlämnade förslag till tre särskilda författningar rörande införande
av social olycksfallsförsäkring, nämligen »förslag till lag om
försäkring för olycksfall i arbetet», »förslag till lag om sjöfolks försäkring
för olycksfall i tjänsten» samt »förslag till förordning angående
riksförsäkringsanstalten». Dessa lagförslag, som för sin tid måste anses
såsom synnerligen förtjänstfulla, synas ännu vara av det intresse, att en
jämförelsevis utförlig redogörelse för desamma är motiverad.
Arbetarförsäkringskommitténs förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet.
För följderna av i arbetet inträffade olycksfall skola vara försäkrade samtliga hos
arbetsgivare anställda personer vid vissa angivna till industrien hörande rörelser samt
därjämte vid till allmänt begagnande upplåten järnväg eller spårväg; i rörelse, där
såsom yrke utföres lastning eller lossning av varor eller transport medelst pråmar; vid
SVERIGE.
9
yrkesmässigt bedriven flottning; vid yrkesmässigt bedrivet bärgnings- eller dykeriföretag;
vid byggnadsarbete, som avser järnväg, kanal, hamn, kaj eller dylikt, större väg eller bro,
större kloak-, gas- eller vattenledning; vid större husbj^ggnad sysselsatta murare, timmermän,
grundläggare eller taktäckare jämte hantlangare, dock att härunder ej inbegripas
^byggnader för lantbrukets behov; vid uppsättning av elektrisk ledning och i skorstensfejaryrket;
samt i rörelse, i vilken tillverkas eller regelbundet användas explosiva
ämnen. Om rörelse, för vilken försäkringsplikt stadgats, bedrives på sådant sätt, att
samtliga däri sysselsatta personer eller vissa av dem endast i ringa mån äro utsatta
för olycksfall i arbetet, äger rilcsförsäkringsanstalten undantaga densamma eller del
därav från försäkringsplikten. (1 §).
Försäkringen skall äga rum i riksförsäkringsanstalten och gälla till förmån för
ovannämnda personer från och med deras inträde i arbetet. Avgifterna för försäkringen
erläggas af vederbörande arbetsgivare. (2 §).
Därest rörelse bedrives för statens räkning, skall, då olycksfall i arbetet träffar
däri sysselsatt person, ersättning av staten utgöras enligt de i lagen stadgade grunder
där icke jämlikt annan förordning eller reglemente lika eller större understöd tillkommer
honom. (Försäkring i riksförsäkringsanstalten behöver alltså ej äga rum).
Detsamma gäller dem, vilka äro anställda i eller eljest sysselsättas vid lots-, post-,
tull- eller telegrafverket samt vid befästningsarbeten. (3 §).
Till den, som genom olycksfall i arbetet lidit kroppsskada, skall från och med
tredje veckan efter olycksfallet utgå ersättning, utgörande för år,
a) om fullständig oförmåga till arbete inträtt, så länge detta fortfar, sextio
procent av den skadades förutvarande årliga arbetsförtjänst, samt
b) om oförmåga till arbete endast delvis inträtt, så länge detta fortfar, en i
förhållande till återstående arbetsförmåga bestämd andel av samma arbetsförtjänst,
dock högst och endast i svårare fall femtio procent därav. (4 §).
Ifall olycksfallet omedelbart eller inom natt och år medfört döden, skall förutom
den till den skadade tilläventyrs utgående ersättningen lämnas:
a) begravningshjälp med fem procent av den avlidnes förutvarande årliga
arbetsfört j änst;
b) till efterlevande änka, så länge hon lever ogift, tjugu procent årligen;
c) till efterlevande änkling, därest han varit väsentligen beroende av hustruns
arbetsförtjänst, så länge han är oförmögen att själv sig försörja samt lever ogift,
likaledes tjugu procent årligen;
d) till varje efterlevande barn, till dess det uppnått femton år, tio procent
årligen; och
e) om varken make eller barn leva efter, till en var släktinge i rätt uppstigande
led, som av den avlidne åtnjöt underhåll, tio procent årligen, allt av nämnda
arbetsförtjänst.
Till efterlevande anhöriga för år utgående ersättningsbelopp må sammanlagda
icke överstiga femtio procent av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Om de
enligt ovan angivna beräkningsgrunder i något fall skulle stiga häröver, skola de
proportionsvis nedsättas.
Ifall årligt ersättningsbelopp till efterlevande barn skall utgå efter såväl fader
som moder, sättes detsamma till två tredjedelar af den summa, som det »kulle utgöra
efter båda föräldrarne tillsammans. Ingår efterlevande änka nytt gifte, erhåller
hon en gång för alla ett belopp motsvarande tre gånger den årliga ersättningen.
Om den skadade först efter olycksfallet ingått äktenskap, äga efterlevande make och
i sådant äktenskap födda barn icke någon rätt till ersättning. Detta gäller även
Ålderdomsförsäkringskommittén. Yl. 2
10
SVERIGE.
make, som levat skild från den andra och utan underhåll från denna, samt oäkta
barn, som avlats efter olycksfallet.
Efterlevande anhöriga till utländsk undersåte, vilka icke bodde i landet, då
olycksfallet timade, hava ej rätt till ersättning. (5 §).
Den årliga arbetsförtjänst, varom ovan nämnts, räknas till 300 gånger medelarbetsförtjänsten
för dag. Medelarbetsförtjänsten för dag åter upptages till det belopp,
som erhålles genom att lika fördela vad personen i avlöning för sitt arbete uppburit
under den längre eller kortare tid, han varit sysselsatt i försäkringspliktig
rörelse, å antalet av hans verkliga arbetsdagar under samma tid. Om han under
längre tid än ett år tillbaka varit sysselsatt i rörelsen, beräknas dock endast senaste
årets verkliga arbetsdagar och därunder åtnjuten arbetsförtjänst. I avlöningen inräknas
andel i vinst och naturaförmåner, de senare uppskattade efter i orten gängse
pris. Om vid sålunda verkställd beräkning årliga arbetsförtjänsten överstiger 1,600
kronor, tages ej hänsyn till överskjutande beloppet; ifall den understiger 400 kronor,
skall den i allt fall beräknas till detta belopp. (6 §).
Därest den, som träffats af olycksfallet, själv uppsåtligen förorsakat detsamma,
är all rätt till ersättning förfallen. (7 §).
Har i försäkringspliktig rörelse olycksfall i arbetet medfört svårare kroppsskada
för däri sysselsatt person, åligger det arbetsgivaren eller den, som är satt i hans
ställe, att tillse, att den skadade icke saknar nödig läkarvård samt läkemedel. Kostnaden
härför skall, om den skadade icke åtnjuter ersättning från sjukkassa eller
eljest äger tillgångar, bestridas af arbetsgivaren, intill dess ersättning utgår på grund
av försäkringen enligt lagen. (8 §).
Försäkringspliktiga rörelser skola hänföras till vissa farlighetsklasser, vilka, efter
riksförsäkringsanstaltens hörande, fastställas av Rungl. Maj:t samt minst vart femte
år underkastas ny granskning. Med hänsyn till olika farlighetsklasser bestämmas
försäkringsavgifterna till de belopp, som erfordras för täckande af de förbindelser,
vilka åligga riksförsäkringsanstalten i avseende å ersättningarnas utgivande. (9 o. 10§§).
Kiksförsäkringsanstalten äger avgöra, om en rörelse är försäkringspliktig eller icke,
samt till vilken farlighetsklass rörelsen i förra fallet skall höra. Underrättelse om sådant
beslut skall, med angivande av premiesatsen för rörelsen, genom anstaltens ombud
ofördröjligen meddelas vederbörande arbetsgivare. Besvär över beslutet få anföras
hos Kungl. Maj:t, men beslutet länder icke desto mindre till efterrättelse, till dess
ändring vunnits. (12 §).
Arbetsgivare i försäkringspliktig rörelse skall inom en månad, efter det lagen
trätt i kraft eller hans rörelse börjat, till riksförsäkringsanstaltens ombud i orten göra
skriftlig anmälan, efter fastställt formulär, om rörelsens beskaffenhet och antalet däri
sysselsatta personer. Om anmälan utebliver, skall ombudet införskaffa erforderliga
uppgifter. Anmälningar eller inhämtade uppgifter skola ofördröjligen insändas till
riksförsäkringsanstalten. Konungens befallningshavande skall dessutom till riksförsäbringsanstalten
överlämna förteckning över de inom dess område befintliga försäkringspliktiga
rörelser, första gången inom två månader efter det lagen trätt i kraft och
därefter vid varje halvårs slut. (11 §).
1 fråga om inbetalning av premier gälla följande bestämmelser. Inom femton
dagar efter varje kalenderkvartals slut skall arbetsgivare till riksförsäkringsanstaltens
ombud i orten direkt eller genom allmänna posten inbetala för kvartalet förfallna
premier, vilka han har att själv beräkna efter fastställd premietariff å summan av
den arbetsförtjänst, som hos honom under kvartalet sysselsatta personer uppburit,
vare sig i penningar eller naturaförmåner. För person med fast anställning, vars
SVERIGE.
1 I
årliga arbetsförtjänst uppgår till mer än 1,600 kronor, skall dock försäkringsavgift
för kvartalet betalas å jämnt 400 kronor. Vid premiernas erläggande skall arbetsgivaren
uppgiva summan av arbetsförtjänsten för hos honom anställda personer,
antalet sådana personer m. m. I vissa fall kunna avvikelser från dessa regler äga
rum. Om inbetalning icke sker inom föreskriven tid, skola försäkringsavgifterna till
beloppet fastställas av riksförsäkringsanstalten, efter inhämtande såvitt möjligt av
erforderliga uppgifter, samt indrivas, på sätt om resterande kronoutskylder är stadgat,
med tillägg af fem procent af beloppet, därest icke till betalningens uteblivande
kan visas anledning, som av anstalten godkännes. (13 o. 14 §§).
Om olycksfall inträffar, skall arbetsgivaren eller den, som är satt i hans ställe,
därom göra skriftlig anmälan till vederbörande polismyndighet, vid svårare olycksfall
genast och vid andra senast fjorton dagar därefter, där icke olycksfallet varit av den
lindriga beskaffenhet, att den skadade före nämnda tid kunnat återgå till arbetet,
i vilket fall någon anmälan icke behöver ske. Denna anmälan skall polismyndigheten
ofördröjligen delgiva riksförsäkringsanstaltens ombud i orten. I anmälan skall
bland annat angivas, vilken vård blivit ägnad skadad person, och skall anmälan, då
läkare varit tillstädes, åtföljas af hans attest angående den skadades tillstånd. Om
av anmälan framgår eller om eljest blir kunnigt, att den skadade är i saknad af
nödig läkarvård, äger den, hos vilken anmälan skett, att därom föranstalta på arbetsgivarens
bekostnad. (15 o. 16 §§).
Om olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra sådan påföljd, att
ersättning bör utgå, skall undersökning om olycksfallet, så snart ske kan, hållas av
den myndighet, till vilken anmälan ägt rum. Finner den myndighet, som verkställer
undersökningen, nödigt att för upplysningars meddelande tillkalla sakkunnig person,
har den rätt därtill på riksförsäkringsanstaltens bekostnad. Protokoll över undersökningen
skall inom tre dagar därefter tillställas riksförsäkringsanstaltens ombud i
orten, som har att ofördröjligen översända detsamma till anstalten. Med ledning
härav och efter inhämtande av de upplysningar, som i övrigt äro erforderliga, bestämmer
riksförsäkringsanstalten ersättningsbeloppet. Därest i följd av ofullständiga
uppgifter ersättningsbeloppet ej genast kan bestämmas, äger anstalten att i avräkning
förskottsvis utbetala lämpligt belopp. (17 o. 18 §§).
Om i något fall, där ersättning bör utgå, fråga, därom icke kommit under riksförsäkringsanstaltens
prövning, skall ersättningsanspråket, vid äventyr av talans förlust,
inom två år efter olycksfallet eller, om döden därav följt, inom samma tid efter
dödsfallet anmälas hos anstalten. (19 §).
Underrättelse om riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga skall ofördröjligen
genom anstaltens ombud meddelas ersättningstagaren. Besvär över beslut
i ersättningsfråga kan anföras hos den härför tillsatta nämnden, men beslutet länder
icke desto mindre till efterrättelse, till dess ändring vunnits. (20 o. 21 §§).
Den nämnd, som nyss omnämnts, har sitt säte i Stockholm och skall bestå av
ordförande och sex ledamöter, vilka jämte nödigt antal suppleanter utses av Kungl.
Maj:t. Ledamöterna skola vara: en läkare, en tekniker, två arbetsgivare och två
arbetare i försäkringspliktiga rörelser. Tiden för ledamöternas uppdrag och sättet för
nämndens verksamhet bestämmas närmare i ett av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente.
I nämndens utslag får ändring ej sökas. (22 §).
Fastställt ersättningsbelopp utbetalas vid varje kalendermånads slut genom riksförsäkringsanstaltens
ombud i den ort, där den ersättningsberättigade vistas. (24 §).
Ersättning enligt lagen utgår icke till person, som flyttar ur landet, men
utländsk undersåte, som för alltid lämnar riket, kan dock i stället för årlig ersättning
erhålla ett belopp en gång för alla, efter riksförsäkringsanstaltens beprövande. (25 §).
12
SVERIGE.
Kiksförsäkringsanstalten äger att uppdraga åt hälsovårds- eller kommunalnämnd
eller åt särskilt tillsatt inspektör att besiktiga försäkringspliktig rörelse. Om vid dylik
besiktning befinnes, att åtgärder icke, på sätt i lag föreskrives, blivit vidtagna till förminskande
eller upphävande av den med arbetets bedrivande förbundna faran, äger riksförsäkringsanstalten
ålägga vederbörande arbetsgivare att, till dess befintliga brister blivit
avhjälpta, betala högre försäkringsavgifter, intill dubbla beloppet af eljest stadgade.
(26 §).
Arbetsgivare är även pliktig att låta riksförsäkringsanstaltens ombud taga del
av de angående personalen och dess avlöning förda avräkningsböcker eller avlöningslistor.
(28 §).
Om ersättning skall utgå till person, anställd i statens tjänst och försäkring i
riksförsäkringsanstalten icke skett, skall ersättningen utgöras direkt av vederbörande
verk. Angående handläggning av ersättningsfråga skall gälla vad för verket blivit
särskilt stadgat. Besvär kunna emellertid anföras hos nämnden. (34 §).
Frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten är i vissa fall medgiven. Arbetsgivare
i rörelse, för vilken försäkringsplikt icke är stadgad, är berättigad att i riksförsäkringsanstalten
försäkra hos honom sysselsatta personer för olycksfall i arbetet
på de villkor angående försäkringsavgifter och ersättningsbelopp samt deras bestämmande,
som äro givna för obligatorisk försäkring, och enligt de bestämmelser i
övrigt, som med anstalten överenskommas. Dessutom äger en var näringsidkare eller
arbetare, vilken icke eljest är enligt lagen försäkrad, rätt att i riksförsäkringsanstalten
enligt särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet. Ersättningsbelopp
skall, enligt samma grunder som vid tvungen olycksfallsförsäkring, utgå efter den
årliga arbetsförtjänst, som för varje fall blivit lagd till grund för försäkringen, varvid
dock arbetsförtjänsten icke får sättas lägre än 400 eller högre än 1,600 kronor.
Arbetarförsäkringskommitténs förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjänsten.
För följderna av i tjänsten inträffande olycksfall skola vara försäkrade befälhavare
och besättning å svenska fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande, och som hava en dräktighet av tjugu registerton eller däröver. Hit
räknas icke fartyg, som uteslutande användas för fiske eller utgöra tillbehör till en
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbetet försäkringspliktig rörelse, ej heller
pråmar (vilka i vissa fall hänföras under nyssnämnda lag).
Uppassare och andra å här avsedda fartyg anställda personer, som ej tillhöra
den egentliga besättningen, skola jämväl vara försäkrade enligt denna lag. Försäkringen
avser även olycksfall, som timar genom naturhändelse. (1 §).
Även denna försäkring skall äga rum i riksförsäkringsanstalten och gäller från
tjänsteförhållandets början till dess slut, eller till dess att fartyget upphör att vara
svenskt. Avgifterna för försäkringen erläggas av vederbörande rederi. (2 §).
Ersättningsgrunderna äro i huvudsak desamma som enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbetet. Dock är att märka, att om rederi enligt gällande sjölag är
pliktigt att bekosta den skadades vård och underhåll, utgår ersättning för stadigvarande
oförmåga till arbete från den tid, då denna skyldighet upphör, samt i andra
fall från och med tredje veckan efter olycksfallet. (3 o. 4 §§).
Om fartyg veterligen gått förlorat, eller all underrättelse om fartyg uteblivit
under tid, som i sjölagen finnes bestämd i fråga om försäkringstagares rätt till gott
-
SVERIGE.
13
görelse, och hava om någon å sådant fartyg anställd person icke inom ett år, efter
det fartyget gick förlorat eller försäkringstagares berörda rätt inträdde, erhållits trovärdiga
underrättelser, att han är i livet, äga hans efterlevande rätt till ersättning
från den dag, fartyget förlist eller skall anses såsom förlorat. Denna ersättning upphör,
om sedermera beflnnes, att den för död antagne lever. (5 §).
Den årliga arbetsförtjänsten skall på förhand uppskattas och angivas i en av
Kungl. Maj:t för fem år i sänder utfärdad tariff. Uppskattningen skall ske för olika
klasser av sjöfolk efter såväl medelvärdet av den hyra eller avlöning, som vid förhyrning
eller antagande i svenska hamnar under de nästföregående fem åren erhållits,
som ock med hänsyn till de andra inkomster samt naturaförmåner, vilka vanligen
äro med befattningarna förenade. Dock skall iakttagas, att arbetsförtjänsten icke för
någon klass får sättas högre än 1,600 eller lägre än 400 kronor. (6 §).
Har den, som träffats av olycksfallet, genom eget groft vållande förorsakat detsamma,
eller har olycksfallet timat, då han obehörigen lämnat fartyget, är all rätt
till ersättning förfallen. (7 §).
Redare för försäkringspliktigt fartyg åligger att, inom eu månad efter det lagen
trätt i kraft, till vederbörande sjömanshus, efter fastställt formulär, lämna uppgifter
om fartyget och antalet därå anställda personer. För fartyg, som sedermera tillkommer,
skall inom en månad, efter det fartyget blivit färdigt eller övergått till svensk
egendom, likaledes anmälan ske. Ombyter svenskt fartyg redare, skall sådant likaledes
inom en månad därefter anmälas. Af dessa uppgifter skall sjömanshuset ofördröjligen
giva riksförsäkringsanstalten del. (8 §).
Inom femton dagar efter varje kalenderårs utgång skall redaren till vederbörande
sjömanshus inbetala för året upplupna försäkringsavgifter, beräknade efter antalet å
fartyget anställda personer i olika befattningar och deras arbetsförtjänst. Om inbetalning
icke sker inom föreskriven tid, åligger det sjömanshuset att enligt gällande
tariffer och de uppgifter, som kunna inhämtas, bestämma vad rederiet har att för
året erlägga. Dessa avgifter indrivas genom sjömanshusets försorg, på sätt om resterande
kronoutskylder är stadgat, med tillägg av fem procent av beloppet, där icke
till betalningens uteblivande kan visas anledning, som av riksförsäkringsanstalten
godkännes. (10 §).
Om försäkrad träffats av olycksfall i tjänsten, varav kroppsskada följt, skall
olycksfallet antecknas i skeppsdagboken med angivande av orsaken och de närmare
omständigheterna samt skadans påföljd m. m. Föres icke skeppsdagbok, eller har
densamma gått förlorad, skall särskild berättelse över olycksfallet på enahanda sätt
upprättas. Denna berättelse eller till riktigheten styrkt utdrag ur skeppsdagboken
skall avlämnas till polismyndigheten i den svenska hamn eller till svensk konsul å
den ort utrikes, där fartyget ligger eller efter olycksfallet först inkommer, eller, om
fartyget gått förlorat, besättningen anländer. Den myndighet, till vilken berättelsen
avlämnats, skall, där olycksfallet medfört eller kan antagas medföra döden eller stadigvarande
oförmåga till arbete, vare sig fullständigt eller delvis, föranstalta undersökning
om olycksfallet, för utrönande av de närmare omständigheterna därvid och vilken
vård blivit ägnad skadad person. Förenämnda utdrag ur skeppsdagboken eller berättelse
samt, där förhör hållits, protokoll däröver skola ofördröjligen av polismyndighet
eller konsul till riksförsäkringsanstalten översändas. (11 §).
Ersättning enligt lagen utgår icke till utländsk undersåte, som vistas utom riket,
eller till utlännings efterlevande anhöriga, som vid tiden för olycksfallet icke bodde
här i riket, ej heller till person, som flyttar ur landet. (14 §).
14
SVERIGE.
I övrigt skulle gälla i huvudsak samma bestämmelser som enligt den föreslagna
lagen om försäkring för olycksfall i arbetet.
Ur arbetarförsäkringskommitténs förslag till förordning angående
riksförsäkringsanstalten torde endast de viktigaste bestämmelserna böra
återgivas.
Arbetarförsäkringskommitténs förslag till förordning angående riksförsäkringsanstalten.
Riksförsäkringsanstalten har till ändamål att genomföra den försäkring för olycksfall
i arbetet och den ålderdomsförsäkring, varom i särskilda lagar stadgas, ävensom
att taga den befattning med inregistrerade och erkända sjukkassor, som i lag föreskrives.
Riksförsäkringsanstalten står under statens garanti och förvaltas på dess bekostnad.
(1 §.)
Dess organisation och sättet för ärendenas handläggning bestämmas av Kungl.
Maj:t. (2 §.)
För att med uppmärksamhet följa riksförsäkringsanstaltens verksamhet i dess
olika riktningar, övervaka efterlevnaden av de för denna verksamhet utfärdade författningar
samt föreslå åtgärder till avhjälpande av däri sig företeende brister ävensom
för en vidare utveckling av denna del av lagstiftningen och förvaltningen skall
inrättas ett särskilt råd. Detta råd skall även, där sådant av Kungl. Maj:t anses
lämpligt, avgiva yttrande i frågor, som genom besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut dragas under Kungl. Maj:ts prövning, ävensom i övriga på Kungl. Maj:t beroende
ärenden angående anstalten. Rådet äger att hos Kung!. Maj:t göra de framställningar,
vartill dess verksamhet kan föranleda. (4 §.)
Rådet skall bestå av ledamöterna i den nämnd, som enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbetet är tillsatt för ersättningsfrågors avgörande, samt dessutom av
18 ledamöter, vilka för tre år i sänder utses, åtta av Kungl. Maj it och tio av riksdagen
så, att vardera kammaren för sig utser fem. Bland de av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöterna skola minst fyra vara i försäkringsväsendet förfarna personer.
Rådet äger icke att fatta beslut, därest ej minst femton av dess ledamöter äro närvarande.
Ledamöterna skola för sin inställelse åtnjuta den rese- och traktamentsersättning,
varom särskilt stadgas. Sättet för rådets verksamhet bestämmes närmare i
ett av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente. (5 §.)
För att å riksförsäkringsanstaltens vägnar i orterna ombesörja erforderlig uppbörd
och likvid samt utöva den förvaltning, som i övrigt kan bliva dem anförtrodd,
skall uti en var av rikets kommuner finnas ett eller flera av kommunen tillsatta ombud.
Med riksförsäkringsanstaltens begivande kunna dock flera kommuner förena sig
om samma ombud. (6 §.)
För ombudens uppbörd stå kommunerna i ansvar; och äga kommunerna föreskriva,
att ombuden skola till dem ställa erforderlig säkerhet.
Ombuden skola av vederbörande kommuner åtnjuta lämpligt arvode, som kommunerna
äga bestämma. (8 §.)
Kungl. Maj.-ts Genom proposition den 12 mars 1890 inhämtades riksdagens
förslag 1890. yttrande över ett med ledning av arbetarförsäkringskommitténs motsvarande
förslag inom civildepartementet upprättat förslag till »förord
-
SVERIGE.
15
ning angående försäkring för olycksfall i arbetet». Detta förslag vilade,
liksom kommittéförslaget, på den grundsatsen, att inom vissa industriella
rörelser arbetarne skulle på arbetsgivarnes bekostnad vara obligatoriskt
försäkrade mot olycksfall i arbetet hos en av staten upprättad riksförsäkringsanstalt,
hos vilken även frivillig försäkring emot olycksfall i
arbete kunde tagas. Från kommittéförslaget skilde sig Kungl. Maj:ts
förslag huvudsakligen däri, att den obligatoriska försäkringen omfattade
allenast kroppsarbetare, medan kommittéförslaget föreskrev försäkring av
jämväl övriga hos ifrågavarande arbetsgivare auställda personer; att i
motsats emot kommittéförslaget ersättningsbeloppen voro bestämda utan
avseende på den avlöning, som skadad person uppburit; samt att arbetsgivare,
som på tillfredsställande sätt sörjt för beredande av ersättning åt
arbetarne vid blivande olycksfall, kunde fritagas från försäkring i riksförsäkringsanstalten.
Vidare var sjöfolket ej medtaget i försäkringen.
Riksdagen, som jämte regeringsförslaget förehade till prövning en enskild
motion (av A. Hedin), däri hemställts om antagande av lag i överensstämmelse
med arbetarförsäkringskommitténs förslag i ämnet, ansåg sig
emellertid icke kunna godkänna någotdera av nämnda förslag.
Inom civildepartementet blev därefter det för riksdagen framlagda Kungl. Maj :&
förslaget i vissa delar omarbetat, därvid avseende fästes vid den inom f°nla9189iriksdagen
uttryckta önskan, att den blivande lagstiftningen i ämnet måtte
erhålla civillags natur, ävensom vid de inom det särskilda utskott, som
handlagt ärendet, uttalade åsikter om den större eller mindre lämpligheten
av vissa detalj bestämmelser. Däremot ansåg sig dåvarande departementschefen
icke kunna biträda utskottets åsikt, att man vid en lagstiftning
om arbetsgivares skyldighet att ansvara för skada, som genom
olycksfall träffar arbetarne i arbetet, borde — allenast med den avvikelse
att skadeståndets belopp skulle vara på förhand bestämt — följa samma
väg, som redan beträtts genom lagen angående ansvarighet för skada
till följd av järnvägs drift den 12 mars 1886, och således med uppgivande
av försäkringsprincipen, ålägga arbetsgivarne omedelbar ersättningsskyldighet
i förhållande till arbetarne.
Över det sålunda omarbetade förslaget inhämtades högsta domstolens
utlåtande. Inom denna biträdde två ledamöter de huvudgrunder, varpå
förslaget var byggt, men övriga fem ledamöter, som deltogo i granskningen,
avstyrkte detsamma, därvid de huvudsakligen anförde, att den
ifrågasatta lagen ej vore av civillags natur, utau borde i annan ordning
behandlas; att tillförlitlig utredning saknades om behovet av
16
SVERIGE.
någon lagstiftning i förevarande avseende; att ur privaträttsliga synpunkter
ej kunde härledas någon skyldighet för arbetsgivare att genom
försäkring på förhand vidkännas utgifter, på grund av vilka åt arbetare
kunde vara beredd trygghet att i händelse av olycksfall utbekomma
gottgörelse för den genom olycksfallet honom tillskyndade skadan, samt att
obligatorisk försäkring måste verka i viss mån förslappande på arbetsgivares
benägenhet att genom särskilda, med kostnad förenade anordningar
söka förekomma olycksfall.
Vid ärendets förnyade föredragning inför Kungl. Maj:t den 31
januari 1891 förklarade emellertid dåvarande chefen för civildepartementet,
att han icke på grund av vad inom högsta domstolen erinrats emot
införande av obligatorisk olycksfallsförsäkring funnit sig böra frånträda
den huvudsakliga uppfattning i ämnet, vilken han förut uttalat.
Ifrågavarande förslag framlades alltså för riksdagen allenast med
några mindre väsentliga, av högsta domstolens utlåtande i vissa detaljer
föranledda jämkningar. Det särskilda utskott, till vilket propositionen,
liksom arbetarförsäkringskommitténs även vid denna riksdag av enskild
motionär (A. Hedin) framburna förslag, överlämnades för förberedande
behandling, avstyrkte bifall till båda förslagen och yttrade i ämnet
huvudsakligen. För obligatorisk försäkring kunde ej åberopas rättsgrunder,
utan allenast lämplighetsskäl och även dessa vore föga övertygande,
då åtminstone i vårt land erfarenheten ej syntes tala för obligatorisk
försäkring. Utskottet ville dock ej alldeles förneka, att särskilda
lagstadganden jämväl i vårt land kunde vara erforderliga till närmare
bestämmande av skyldigheten till skadestånd för de vid viss näringsdrift
förekommande olycksfall. Samhället skulle ej förlora därpå, att vad
den rättänkande arbetsgivaren redan nu erkände såsom eu moralisk förpliktelse,
erhölle karaktären av en rättslig skyldighet, som även den
mindre grannlaga arbetsgivaren måste fullgöra. Och det vore enligt utskottets
mening otvivelaktigt, att ett lagstadgande om arbetsgivares
ansvarsskyldighet kraftigare än något annat skulle främja den privata
försäkringsverksamheten. Beträffande den föreslagna riksförsäkringsanstalten
vore upprättande av ett sådant ämbetsverk enligt utskottets
mening icke tillrådligt, då dess kostnader syntes lika oberäkneliga som
dess förvaltningsuppgifter och förbindelser. Vad särskilt an gånge arbetarförsäkringskommitténs
förslag, måste de emot Kungl. Maj:ts proposition
anförda betänkligheter anses ytterligare skärpta i följd av den i detta
förslag upptagna bestämmelsen, att ersättning skulle utgå i visst förhållande
till arbetslönen, genom vilken bestämmelse svårlösta tvister ofta
skulle förorsakas och arbetsgivaren åläggas en odräglig tunga, som icke
SVERIGE.
17
syntes kunna med någon hållbar rättsgrundsats motiveras. I övrigt hänvisade
utskottets motivering till 188G års lag om ansvarighet för skada
till följd av järnvägs drift såsom en förebild för den blivande lagstiftningen.
Sedan ärendet blivit återremitterat till utskottet, hemställde utskottet,
att riksdagen under uttalande, bland annat, av den åsikten, att lagstiftningen
i ämnet borde vila på samma grunder som 1886 års lag, måtte
avslå propositionen och motionen. Det sålunda förordade uttalandet
blev emellertid icke inom någondera kammaren godkänt. Däremot avslogos
propositionen och motionen av båda kamrarne.
Frågan om införande av lagstiftning med syfte att skydda arbetare
emot följderna av olycksfall i arbetet hade alltså även denna gång
fallit.
Den 30 oktober 1891 anmäldes inför Kungl. Maj:t riksdagens skrivelse
den 13 maj 1891 i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag om
försäkring för olycksfall i arbetet, ävensom arbetarförsäkringskommitténs
förslag till lag om ålderdomsförsäkring jämte de över detta förslag avgivna
utlåtanden. Därvid framhölls av dåvarande chefen för civildepartementet,
att frågan om lagstiftning rörande ålderdomsförsäkringen då
ännu icke kunde anses hava vunnit tillräcklig utredning, och att denna
försäkring likasom även olycksfallsförsäkringen möjligen borde sättas
i samband med och huvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen; och
fann Kungl. Maj:t för gott uppdraga åt en kommitté att efter utredning
av hithörande förhållanden inkomma med underdånigt yttrande i
ämnet och de lagförslag, vartill utredningen funnes böra föranleda.
Den sålunda tillsatta kommittén — vanligen kallad nya arbetarförsäkringskommittén
— avlämnade den 30 mars 1893 ett av motiv och
utredningar åtföljt förslag till lag angående försäkring för beredande av
pension vid varaktig oförmåga till arbete. En utförlig redogörelse för
detta förslag har lämnats i förevarande kommittés betänkande rörande
pensionsförsäkringen, del III sid. 8 tf. Här torde endast få erinras, att
förslaget var grundat på invaliditetsprincipen och innefattade bestämmelser
om obligatorisk försäkring av alla hos arbetsgivare anställda biträden
i handel, näring eller yrke, arbetsförmän, arbetare och med dem jämförliga
arbetstagare med undantag, bland annat, av dem, som ej fyllt
18 år eller vilkas årliga avlöning översteg 1,800 kr. Försäkringen skulle
äga rum i en central statsanstalt och gälla varje varaktig oförmåga till
arbete, vare sig denna oförmåga härrörde av ålderdom, av olycksfall i
arbetet eller av annan orsak. Försäkringen skulle sålunda i sig inne
Ålderdomsförsäkringskommittén.
VI. 3
Nya arbetarförsäkringskommitténs
förslag.
18
SVERIGE.
Kungl. Maj:ts
förslag 1895.
Kungl. Maj:ts
förslag 1898.
fatta såväl ålderdoms- och invaliditets- som olycksfallsförsäkring. Endast
övergående oförmåga till arbete lämnades av densamma oberörd och förutsattes
bliva föremål för sjukkassors och med dem jämförliga anstalters
verksamhet. Med invaliditetsförsäkringen var förenad hustru- och bampensioneriug.
Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas genom
pensionsavgifter, erlagda delvis av arbetsgivaren och delvis av arbetaren.
Detta förslag blev genom kungl. proposition förelagt 1895 års riksdag,
dock med den ändring, att staten skulle åtaga sig kostnaden för hustruoch
barnpensioneringen, att vissa mindre arbetsgivare tillerkändes ersättning
av allmänna medel för de av dem erlagda pensionsavgifter, samt
att en frivillig försäkring anordnades vid sidan av den obligatoriska.
Det framlagda förslaget vann ej riksdagens godkännande, utan anhöll
riksdagen, att Kungl. Maj:t ville taga frågan under förnyad prövning.
(En utförligare redogörelse för Kungl. Maj:ts förslag samt dess behandling:
i riksdagen återfinnes i förevarande kommittés betänkande, del III
sid. 18 tf.)
Med anledning av vad som förekommit inom riksdagen, utarbetades
inom civildepartementet, med biträde av tillkallade sakkunniga, ett nytt förslag
till lag angående försäkring för beredande av pension eller livränta.
Detta förslag, som vilade på samma huvudgrunder som 1895 års förslag,
skilde sig emellertid från detta bland annat däruti, att arbetsgivarnes skyldighet
att bidraga till försäkringen borttagits och ersatts med bidrag av
statsmedel, att statsbidrag skulle utgå även till den frivilliga försäkringen,
att barnpensioneringen uteslöts, att pension icke i någon händelse
skulle uppbäras före fyllda 50 år, även om invaliditet inträdde tidigare,
samt att av övergångsgenerationen endast de, som vid försäkringens
trädande i kraft voro yngre än 30 år, skulle medtagas och komma i
åtnjutande av försäkringens fördelar. Genom nyssnämnda förändringar
minskades väsentligen förslagets värde ur olycksfallsförsäkringens synpunkt.
Departementschefen yttrade emellertid i fråga härom, att denna
olägenhet skulle i väsentlig mån bortfalla, därest även i vårt land, liksom
fallet vore i ett flertal civiliserade stater, genom lag stadgades skyldighet
för arbetsgivare att lämna understöd vid olycksfall i arbete.
Icke heller den kungl. proposition, varigenom detta förslag underställdes
1898 års riksdag, blev av riksdagen godkänd. Förslaget blev visserligen,
med några ändringar, i princip antaget av andra kammaren, men hade
redan dessförinnan av första kammaren avslagits med stor pluralitet,
vilket beslut, att döma av den förda diskussionen, huvudsakligen föran
-
SVERIGE.
19
leddes av obenägenhet mot att godkiinna den obligatoriska försäkringens
princip och av farhågor för tyngden av de förpliktelser, vilka staten
genom en dylik lagstiftning skulle åtaga sig. (Jmfr förevarande kommittés
betänkande del III sid. 27 tf.)
Sedan sålunda det andra försöket att på invaliditetsprincipens grundval
åstadkomma en kombinerad lösning av olycksfalls- och ålderdomsförsäkringsfrågorna
hade strandat, fann man lämpligast att söka bygga
olycksfallslagstiftningen icke på försäkringspliktens, utan på ersättningspliktens
grund. Med biträde av tillkallade sakkunniga utarbetades
inom civildepartementet ett förslag till lag angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete, och beslöt Kungl. Maj:t den 19 januari
1900, sedan högsta domstolen blivit hörd och lämnat förslaget utan
väsentlig anmärkning, att genom nådig proposition för riksdagen framlägga
detta förslag.
Förslaget var, som nyss nämnts, byggt på grundsatsen om arbetsgivares
omedelbara ersättningsskyldighet, dock så tillvida modifierad, att
arbetsgivaren kunde genom frivillig försäkring i någon av Konungen
godkänd enskild anstalt befria sig från förpliktelsen att utgiva ersättning.
Det särskilda utskott, till vilket propositionen hänvisades, tillstyrkte
i huvudsak bifall till förslaget. Dock borde enligt utskottets mening den
försäkring av arbetsgivarens risk, som enligt Kungl. Maj:ts förslag förutsatts
kunna äga rum i enskild, av staten erkänd anstalt, utbytas mot
försäkring i en anstalt, som genom statens försorg skulle inrättas, innan
lagen trädde i kraft.
Första kammaren avslog emellertid såväl propositionen som utskottets
förslag, varemot andra kammaren med vissa jämkningar biföll utskottets
förslag. I
I anledning av vad som förekommit vid 1900 års riksdag, verkställdes
omarbetning av lagförslaget i vissa delar, varefter detsamma
genom kungl. proposition den 1 februari 1901 förelädes riksdagen.
Det av Kungl. Maj:t då framlagda förslaget överensstämde i allt
väsentligt med det förslag till lag i ämnet, som andra kammaren för
sin del antagit vid 1900 års riksdag. I överensstämmelse med andra
kammarens beslut hade däri upptagits grundsatsen, att den frivilliga
försäkring, varigenom arbetsgivaren ägde frigöra sig från sin ansvarighet
eller från större eller mindre del därav, skulle tagas i en för detta
ändamål upprättad siatsanstalt, riksförsäkringsanstalten.
Kungl. Maj:ts
förslag 1900.
Kungl. Maj.ts
förslag 1901.
20
SVERIGE.
Propositionen antogs av riksdagen med vissa jämkningar, av vilka
de väsentligaste avsågo den föreslagna lagens omfattning. Dessutom
fann riksdagen inrättandet av riksförsäkringsanstalten så nära sammanhänga
med den arbetsgivarne i förslaget pålagda ansvarsplikten, att
lagen icke borde få gällande kraft, förrän nämnda anstalt vore färdig
att träda i verksamhet, varför också riksdagen gav lagens övergångsstadgande
en form, som motsvarade denna dess uppfattning. I överensstämmelse
med riksdagens beslut utfärdades den 5 juli 1901 den ännu
gällande lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete, vilken trädde i kraft den 1 januari 1903.
För det väsentliga innehållet i denna lag torde bär redogörelse
böra lämnas:
Lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901.
Om arbetare skadas till följd av olycksfall i arbetet, är arbetsgivaren i de fall,
som i lagen avses, pliktig utgiva ersättning. Med arbetare förstås jämväl arbetsförman.
(1 §).
Ersättningsskyldighet vid skada till följd av olycksfall i arbete åligger sålunda
enskild arbetsgivare, vilken såsom yrke utövar: 1) skogsavverkning, sågverks- eller
brädgårdsrörelse; 2) upptagning av is eller torv; 3) gruvdrift, sten-eller kalkbrytning,
tegeltillverkning, bruksrörelse eller annan verksamhet, som avser tillgodogörande eller
förädling av mineralrikets alster och ej är att anse såsom hantverk; 4) fabriksrörelse;
5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slakteri-, mejeri- eller kvarnrörelse, som
idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den kan anses med fabriksrörelse
jämförlig; 6) boktryckeriverksamhet; 7) tillverkning av explosiva varor; 8) skorstensfejarverksamhet;
9) flottning; 10) lastning eller lossning av varor; 11) järnvägseller
spårvägstraflk; 12) byggnadsverksamhet, därunder inbegripet jämväl utförande
av väg- eller vattenbyggnad; 13) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning,
timring eller taktäckning; 14) utförande av elektriska ledningar eller av gas-,
vatten- eller kloakledningar; 15) verksamhet, som avser att framställa, överföra eller
fördela elektrisk kraft, ävensom drivande av gas- eller vattenledningsverk. (Jordbruket
och dess binäringar, hantverk, handel och sjöfart omfattas alltså i allmänhet icke av
lagen). Om staten eller kommunen på yrkesmässigt sätt utövar någon sådan verksamhet,
som omnämnes i lagen, äro staten eller kommunen även ersättningsskyldiga
enligt lagen. (2 o. 3 §§).
Ersättning utgår vid skada till följd av olycksfall i arbetet (alltså ej vid
yrkessjukdomar), dock ej för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet själv ådragit sig eller som uppsåtligen förorsakats av tredje man, där
denne icke haft ledning av eller uppsikt över arbetet. Ersättningsskyldigheten omfattar
skada till följd av olycksfall, som härflyter från utövningen av arbetsgivarens
yrke.
I ersättning enligt lagen skall utgivas: 1) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning
av den skadades arbetsförmåga under mer än 60 dagar efter olycksfallet: en
krona i sjukhjälp för varje dag från och med sextiofÖrsta dagen intill dess den skadade
SVERIGE.
21
blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan återställd eller olycksfallet medfört för
framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan eller döden inträtt;
2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan:
en årlig livränta, i förra fallet (fullständig invaliditet) å tre hundra kronor och
i senare fallet (partiell invaliditet) å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans
minskning, räknat från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från den
senare tidpunkt, då olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall utgå i de fall, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel; 3:o) om olycksfallet inom två år
medfört döden: a) begravningshjälp med sextio kronor; b) till änka, när äktenskapet
slutits före olycksfallet, en årlig livränta av etthundratjugu kronor från dödsfallet,
så länge hon lever ogift, och till varje minderårigt barn, som fötts före olycksfallet
eller födes efter olycksfallet i ett därförut slutet äktenskap, en årlig livränta av sextio
kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där livräntor
till efterlevande sammanlagt överstiga tre hundra kronor, de skola, i förhållande
till vad på envar livräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen
till dylik nedsättning fortfar. (Såsom nu återgivna bestämmelser utvisa, skall
ersättningsskyldighet icke inträda, förr än en s. k. vänte- eller karenstid av 60 dagar
förflutit efter olycksfallet, utan att den skadade blivit återställd.) (4 §).
Utländsk medborgares änka eller barn hava ej rätt till livränta, om de ej vid
tiden för olycksfallet voro bosatta i riket. För tid, varunder någon till livränta berättigad
är bosatt utom riket, får han ej uppbära sådan ränta. Undantag från dessa
bestämmelser kunna i vissa fall medgivas av Konungen. — Om livräntetagare undergår
frihetsstraff eller tvångsarbete, äger han ej under den tiden uppbära livräntan. (6 §).
Arbetsgivare är berättigad göra avdrag från ersättning i vissa fall. Om nämligen
från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren,
utgår pension eller annat understöd till skadad arbetare eller om arbetaren på
arbetsgivarens bekostnad blivit mot olycksfall försäkrad på annat sätt än i riksförsäkringsanstalten,
må från begravningshjälp eller sjukhjälp och livränta enligt lagen
avdragas vad i anledning av olycksfallet för samma ändamål från kassan eller på
grund av försäkringen utgår för tid, varunder ersättningsskyldighet åligger arbetsgivaren.
Motsvarande avdrag får äga rum för skadestånd, som i följd av olycksfallet
utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning. (8 §).
Om någon har rätt till ersättning enligt lagen, är han dock ej hindrad att hos
arbetsgivaren eller annan göra gällande det anspråk på skadestånd, som i följd av
olycksfallet eljest skulle tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.
Dock får arbetsgivaren från dylikt skadestånd avdraga motsvarande ersättning enligt
olycksfallslagen. (9 §).
Arbetsgivaren kan befria sig från sin ersättningsskyldighet enligt lagen genom
försäkring i riksförsäkringsanstalten. Anstalten inträder då i arbetsgivarens ställe,
även i avseende å rätten att göra avdrag för utbetalt skadestånd enligt allmän
lag m. m. Är arbetsgivare i anledning av inträffat olycksfall skyldig att utgiva livränta,
kan han även genom inköp i riksförsäkringsanstalten av dylik livränta befria sig från
betalningsskyldigheten. (10 §).
Arbetsgivare, som utövar annan verksamhet, än i lagen avses, kan jämväl försäkra
sina arbetare i riksförsäkringsanstalten enligt de i lagen stadgade grunder.
Enligt samma grunder kan även enskild arbetare, i vilket yrke han än är sysselsatt,
erhålla försäkring i riksförsäkringsanstalten. (23 o. 24 §§).
22
SVERIGE.
Riksför
säkringsan
staltens
inrättande.
Olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra döden eller annan
påföljd, som föranleder ersättning enligt lagen, skall av arbetsgivaren ofördröjligen
anmälas hos polismyndigheten i orten. (12 §.)
En betydelsefull bestämmelse i lagen är, att om den skadade icke av arbetsgivaren
är försäkrad i riksförsäkringsanstalten, kunna parterna, när de därom överenskomma,
från riksförsäkringsanstalten inhämta utlåtande, huruvida det arbete, vari
den skadade var stadd, är sådant, som i denna lag avses, eller i vad mån kroppsskadan
må anses hava åstadkommit nedsättning i arbetsförmågan. Sådant utlåtande
kan begäras även av domstol eller skiljemän. (15 §.)
I fråga om avtal mellan arbetsgivare och arbetare rörande ersättning gälla vissa
inskränkande bestämmelser. Sålunda är stadgat, att om arbetsgivare enligt särskild
anordning vill träffa avtal med arbetare om ersättning i anledning av framtida olycksfall,
skall han underställa denna anordning riksförsäkringsanstaltens prövning, och
anordningen får ej godkännas, om dess bestämmelser äro för arbetarne ofördelaktiga.
Avtal om ersättning i andra fall är emot ersättningstagaren utan verkan, så framt
det ej skriftligen slutits efter olycksfallet eller, då fråga är om begravningshjälp
eller om livränta åt skadad arbetares efterlevande, efter det den skadade avled. Om
avtalet avser, att i stället för livränta åt skadad arbetare skall på en gång erläggas
visst belopp, är det ej gällande, utom i det fall, att livräntans belopp skulle understiga
45 kronor om året. (21 §.)
Avgifterna för försäkring av arbetare i riksförsäkringsanstalten skola bestämmas
till de belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det bcdrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara
erforderliga för betäckande av de risker, som försäkringen avser. Kostnaderna för
riksförsäkringsanstaltens organisation och förvaltning bestridas av statsmedel. Närmare
föreskrifter rörande riksförsäkringsanstaltens verksamhet utfärdas av Konungen. (25 §.)
Genom 1901 års lag upphävdes de i lagen angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift den 12 mars 1886 meddelade bestämmelser om skyldighet för
järnvägs ägare eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd av järnvägs drift
arbetare eller arbetsförman, som är stadd i järnvägens tjänst eller arbete, under förrättande
därav varder dödad eller skadad. Dock skulle dessa bestämmelser fortfarande
äga tillämpning i avseende å arbetare eller arbetsförman, som vid den tid, då 1901
års lag trädde i kraft, var i järnvägs tjänst eller arbete anställd.
För 1902 års Riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition rörande
inrättande av den i lagen förutsatta riksförsäkringsanstalten ävensom
till ett arbetarförsäkringsråd vid riksförsäkringsanstaltens sida, vilket
skulle bestå av tio, av arbetsgivare och arbetare till hälften av vardera
parten utsedda medlemmar, och vilket råd skulle hava till uppgift att
avgiva yttranden i frågor, som av Kungl. Maj:t eller av anstaltens styrelse
hänskötos till rådet, samt föreslå erforderliga ändringar i lagen
m. m. Inrättandet av en riksförsäkringsanstalt bifölls av riksdagen, som
anvisade erforderliga medel till bestridande av anstaltens förvaltningskostnader.
Beträffande åter förslaget om ett arbetarförsäkringsråd bifölls
detta av andra kammaren, men avslogs av första kammaren, varför frågan
förföll.
SVERIGE.
23
Riksförsäkringsanstalten trädde på hösten 1902 i verksamhet; och
utfärdades den 19 december 1902 instruktion för anstalten. Uppbörden
av försäkringsavgifter och verkställande av utbetalningar skulle enligt
ovannämnda, i detta avseende av riksdagen gillade proposition av år
1902 ske genom postsparbankens försorg, varjämte förvaltningen av
riksförsäkringsanstaltens försäkringsmedel skulle omhänderhavas av styrelsen
för postsparbanken. Närmare bestämmelser i detta ämne utfärdades
genom nådigt brev den 31 oktober 1902.
I anledning av en utav framställning från riksförsäkringsanstalten
föranledd kungl. proposition beslöts vid 1904 års riksdag att arbetsgivare
skulle äga att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda
arbetarna sjukhjälp eller livränta, utgående enligt i lagen stadgade grunder,
även under den s. k. karenstiden, d. v. s. de sextio första dagarna efter
olycksfallet. Jämväl enskild arbetare skulle kunna erhålla försäkring med
rätt till ersättning under denna tid. Lag i ämnet utfärdades den 3
juni 1904.
Genom beslut vid 1907 års riksdag medgavs, att arbetsgivare, som
i riksförsäkringsanstalten försäkrat sina arbetare, ävensom arbetare, som
genom försäkring i anstalten berett sig ersättning enligt de i lagen
givna grunder för skada till följd av olycksfall i arbete, kunde i anstalten
erhålla försäkring jämväl mot olycksfall utom arbetet. Föreskrift i ämnet
intogs genom kungörelse den 28 september 1907 i riksförsäkringsanstaltens
instruktion. I
I detta sammanhang må även erinras om vissa författningar, som
tillkommit efter 1901 års lag och som tillhöra eller beröra olycksfallslagstiftningens
område.
Genom lag den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, är innehavare av sådan anläggning under vissa
förutsättningar i allmänhet skyldig att utgiva skadestånd i fall, då någon
ljutit döden eller lidit kroppsskada genom inverkan av elektrisk ström
från anläggningen. Som emellertid genom 1901 års olycksfallslag innehavare
av elektrisk anläggning i egenskap av arbetsgivare i vissa fall
ålagts skyldighet att utgiva ersättning vid olycksfall i arbetet, har i 14
§ av 1902 års lag från lagens tillämpning undantagits sådana fall, då ersättningsskyldighet
ålåge den elektriska anläggningens innehavare jämlikt
1901 års lag. Andra i tjänst hos denne anställda personer än arbetare
och arbetsförmän kunna däremot på grund av 1902 års lag erhålla
ersättning vid olycksfall i arbetet.
Ändringar i
1901 års lag.
Författningar,
sammanhängande
med
1901 års lag.
24
SVERIGE.
Liknande bestämmelser gälla enligt lagen den 22 juni 1904 angående
tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i
lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift. Bestämmelserna i sistnämnda lag skola äga motsvarande tilllämpning
i avseende å elektrisk järnväg. Dock skall ägare eller innehavare
av elektrisk järnväg icke vara skyldig utgiva ersättning, då arbetare
eller arbetsförman, som är stadd i järnvägens tjänst eller arbete,
varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet, utan gäller härvid
1901 års lag.
Den 2 oktober 1908 har utfärdats en kungörelse angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. Enligt
denna författning äger envar svensk undersåte, som har sitt hemvist i
Sverige och idkar fiske såsom yrke eller eljest för sin utkomst, vare sig
han arbetar för egen eller annans räkning, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning enligt de i lagen den 5 juli
1901 stadgade grunder, men med den utsträckning att ersättning vid
dödsfall, då den avlidne icke efterlämnat änka eller minderårigt barn,
utgår till den avlidnes föräldrar och syskon under 15 år, såvitt den avlidne
under livstiden försörjt sina omlörmälda efterlevande eller bidragit
till deras försörjning. Ersättning utgår i sådant fall i form av kapitalutbetalning
med högst 400 kronor. Försäkringen berättigar till ersättning
vid skada till följd av olycksfall, som härflyter från utövningen av
fiskeyrket, eller som uppstår vid försök att rädda människoliv ur sjönöd
eller vid användning av fiskebåt, utan att fiske därvid bedrives. Ersättning
är icke utesluten vid skada, som ådragits genom grov vårdslöshet. Skulle
den från de försäkrade utgående avgift, som är bestämd till 5 kronor
50 öre för år, befinnas otillräcklig, fylles bristen av statsmedel. Försäkringens
förvaltningskostnader bestridas jämväl av statsmedel. I övrigt
gälla för denna försäkring i tillämpliga delar bestämmelserna i 1901
års lag.
Förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, stadgar, att då under militärtjänstgöring
i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värnpliktig,
volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap, varder skadad, eller person, som nu nämnts, skadas under
tjänstgöring i krig, utgiver staten ersättning. Dylik ersättning utgiver
staten jämväl, om sjukdom med därav följande skada yppats under eller
efter slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas
hava bidragit till sjukdomen. Författningens föreskrifter överensstämma
i huvudsak med motsvarande bestämmelser i 1901 års lag. Dock äro
HVEltlOE.
25
ersättningsbeloppen i regel 50 procent högre och uppgå vid övergående
skada till 1,50 kr. om dagen samt vid invaliditet eller dödsfall till högst
450 kr. om året. Karenstiden är nedsatt till tre dagar, dock att ersättning
ej utgår för tid, varunder den skadade varit i åtnjutande av underhåll
och vård genom militär myndighets försorg. En annan olikhet
mot 1901 års lag är, att i fall den avlidne ej efterlämnat änka eller barn,
utgå livräntor till föräldrar och minderåriga syskon, under förutsättning,
att de varit av den avlidnes arbete för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende. Till fader eller moder eller, om bägge leva, till dem gemensamt
utgår en årlig livränta av 180 kr. och till varje minderårigt syskon
en årlig livränta av 90 kr., sammanlagt dock högst 450 kronor årligen
till föräldrar och syskon. Genom en särskild förordning av den 18 juni
1909 angående tillämpning av nyssnämnda författning har bland annat
föreskrivits, att riksförsäkringsanstalten äger att bestämma ersättningen.
Genom en förordning av den 22 oktober 1909 angående ersättning
åt efterlevande, om någon av lotsverkets betjäning till följd av tjänsteutövning
ljutit döden, hava sådana efterlevande tillförsäkrats ersättning
efter i huvudsak samma grunder som enligt ovannämnda förordning angående
ersättning för skada under militärtjänstgöring. I
I början av år 1907 igångsattes inom riksförsäkringsanstalten en
utredning angående vilka ändringar i lagen den 5 juli 1901, som kunde
anses vara av behovet påkallade. Denna utredning var föranledd av en
av statsrådet och chefen för civildepartementet till riksförsäkringsanstalten
avlåten skrivelse av den 22 januari 1907, däri departementschefen omförmält,
att han av förekommen anledning funnit det böra närmare utredas,
huruvida, med hänsyn till vunnen erfarenhet rörande nämnda lags tillämpning
och verkningarne därav, bestämmelserna i densamma kunde anses
vara i alla delar ändamålsenliga och lämpade efter behovet. Särskilt
hade det synts departementschefen kunna ifrågasättas, om ej karenstiden
lämpligen borde förkortas, om gällande bestämmelser i avseende å
livräntas utgående vore tillräckligt betryggande, samt huruvida icke
arbetsgivare och arbetare borde tillerkännas rätt att hos anstalten teckna
försäkring, som med avseende å beloppet överstege det lagstadgade.
Med anledning härav anmodade departementschefen riksförsäkringsanstalten
att avgiva yttrande och förslag beträffande de ändringar i nämnda
lag, som i angivna hänseenden eller eljest kunde finnas vara av behovet
påkallade.
Riksförsäkringsanstalten avgav med anledning härav den 10 januari
1908 utlåtande i ämnet. I detta föreslog anstalten emellertid icke några
Ålderdoms för säkring skommittén. Yl. 4
JRiks för säkrings
anstaltens
förslag till
ändring av
1901 års lag.
26
SVERIGE.
väsentliga ändringar i avseende å de grunder, på vilka 1901 års lag är
byggd. Såsom orsak härtill erinrade anstalten bland annat därom, att
frågorna om ordnandet av sjukkasse väsendet och om ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen
stodo på dagordningen och voro föremål för utredning,
varför någon genomgripande ändring av lagen för det dåvarande syntes
mindre lämplig. Anstalten framhöll emellertid i flera avseenden, att ett
rationellt ordnande av olycksfallslagstiftningen kunde ske endast i samband
med införande av obligatorisk försäkring, men — med hänsyn till
vad som förut förekommit i fråga om införande av dylik försäkring —
utgick anstalten från att man för det dåvarande i vårt land icke ville
frångå den princip, på vilken 1901 års lag var byggd.
Här nedan lämnas en redogörelse för anstaltens förslå g.
Bland de i 2 § av lagen angivna slag av verksamhet, med vars utövande följer
ersättningsskyldighet, skulle upptagas: jordbruk, därest fastigheten har ett taxeringsvärde
av minst 20,000 kronor; verksamhet, i vilken explosiva varor användas vid
tillverkningen; automobil- och hisstrafik, åkerirörelse, renhållning av gator, kloakledningar
m. m., handels-, lager-, och magasinsrörelse, där minst tre arbetare vanligen
sysselsättas, rivningsarbete, underhåll och skötsel av kanal eller annan vattenbyggnad,
måleriarbete, vid vilket ställning eller annan dylik anordning användes, samt teateroch
därmed jämförlig verksamhet. Det i nämnda paragraf förekommande uttrycket
»fabriksrörelse» skulle utbytas mot en allmän bestämmelse av innehåll, att ersättningsskyldigheten
avsåge, förutom särskilt uppräknade slag av verksamhet, all industriell
rörelse, i vilken vanligen användes a) annan drivkraft än muskelkraft, för så vitt den
sammanlagt uppgår till minst tre effektiva hästkrafter, eller b) ångpanna, vilken
brukas med ett tryck, som med minst ett hälft kilogram per kvadratcentimeter överstiger
atmosfärens, eller c) kokare, vilken brukas med ett tryck, som med minst ett
hälft kilogram per kvadratcentimeter över- eller understiger atmosfärens, eller d)
minst fem arbetare. Vidare skulle ersättningsskyldigheten omfatta även skada till
följd av olycksfall, som träffar arbetare vid utförande av arbete, vartill han utom
yrket användes av sin arbetsgivare.
I fråga om ersättningen till den skadade (4 § mom. 1 och 2) skulle följande
ändringar vidtagas. Vid övergående nedsättning av arbetsförmågan skulle sjukhjälpen
höjas från nu utgående 1 kr. till 1 kr. 50 öre för dag. Därest den skadade på yrkande
av arbetsgivaren inlägges på sjukhus för erhållande av vård, skulle sjukhjälpen, även
om sjukhusvården bekostas av arbetsgivaren, oavkortad utgå, i händelse den skadade
har hustru eller minderåriga barn, varemot, om så ej är förhållandet, arbetsgivaren från
beloppet av sjukhjälpen ägde avdraga den av honom utbetalda kostnaden för sjukhusvården.
Vid för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan skulle
utgå: vid förlust av arbetsförmågan (helinvaliditet) årlig livränta med ett från 300 kr.
till 450 kr. förhöjt belopp, vilket, om den skadade är i behov av annans hjälp för sin
personliga skötsel, kunde ökas med högst 100 kr.; vid en till minst tjugu procent uppgående
minskning av arbetsförmågan en årlig livränta å så stor del av räntan vid
helinvaliditet, som minskningen utgör av hela arbetsförmågan; samt om skadan
medfört minskning av arbetsförmågan med mindre än tjugu procent, ett kapitalbelopp
motsvarande fem gånger det årliga beloppet av en med hänsyn till minskningen
efter ovan angivna grunder beräknad livränta, dock med de inskränkningar,
SVERIGE.
27
att ersättning icke skulle utgå, då arbetsförmågan blivit nedsatt med mindre än
fem procent, och att kapitalbeloppet, som skulle utgivas, icke finge överstiga livräntans
kapitalvärde. I fråga om ersättningen vid dödsfall (4 § mom. 3) föreslog
anstalten, att begravningshjälpen skulle höjas från 60 kr. till 75 kr.; att rätt till ersättning
tillerkändes, utom änka och barn, i vissa fall även änkling, den avlidnes föräldrar
eller minderåriga syskon; att i stället för livränta skulle till änka utgivas ett
belopp för en gång av 500 kr., dock att livränta skulle bibehållas och utgå med ett
från hittillsvarande 120 kr. till 225 kr. förhöjt årligt belopp, därest änkan vid dödsfallet
uppnått 60 års ålder eller är till arbete för framtiden oförmögen; att till änkling,
som är till arbete oförmögen och varit av hustruns arbete för sitt uppehälle
huvudsakligen beroende, skulle utgivas en årlig livränta å 225 kr., så länge oförmågan
till arbete fortfar och han lever ogift; att till avliden arbetares minderåriga barn
utgående livränta skulle höjas från 60 kr. till 112 kr. 50 öre årligen; att i fall, då
den avlidne genom sitt arbete till huvudsaklig del underhållit sina föräldrar, och
dessa äro oförmögna att sig själva försörja, skulle till dem, gemensamt eller, om en
av dem är död, till den efterlevande utgå en årlig livränta av 225 kr., så länge
behovet fortfar; att till vart och ett av den avlidnes minderåriga syskon, som varit
av den avlidnes arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende, skulle utgivas en
årlig livränta av 112 kr. 50 öre, tills 15 års ålder uppnåtts. Sammanlagda beloppet
av livräntor till änka eller änkling och barn skulle likväl ej få överstiga 450 kr. och
livränta till syskon ej 225 kr. Vidare skulle livränta icke utgå till föräldrar, därest
änka, änkling eller minderåriga barn leva efter, eller till syskon, om den avlidne
efterlämnat annan till ersättning berättigad.
I fråga om polisundersökning vid olycksfall föreslog anstalten — enär erfarenheten
visat, att polisundersökning i flertalet fall varit obehövlig och vållat polismyndigheten
besvär utan motsvarande nytta samt jämväl för arbetsgivaren mången gång
medfört olägenhet — att polisundersökning skulle hållas endast, då sådan påfordrades
av arbetsgivaren eller av riksförsäkringsanstalten eller av den skadade eller annan,
vars rätt till ersättning enligt lagen vore av olycksfallet och omständigheterna därvid
beroende. Även om undersökning icke, på sätt nämnts, påfordrades, borde naturligen
polismyndigheten äga att av eget initiativ företaga undersökning, då den ansåg sådan
nödig.
Riksförsäkringsanstaltens befogenhet att avgiva utlåtanden enligt 15 § i lagen
borde enligt anstaltens mening utsträckas och i vissa fall kunna meddelas på begäran
av allenast endera parten.
För att trygga utgåendet av ersättning enligt lagen föreslog anstalten upprättandet,
efter franskt och belgiskt mönster, av en garantifond, till vilken skulle inflyta vissa
bötesmedel.
Arbetsgivare, som själv deltager i arbetets utförande, borde berättigas att taga
försäkring i riksförsäkringsanstalten i likhet med enskild arbetare.
Slutligen upptog riksförsäkringsanstalten tanken på upprättandet av ett arbetarförsäkringsråd.
Detta råd skulle emellertid endast erhålla rådgivande befogenhet.
Det skulle hava att yttra sig i de frågor, riksförsäkringsanstalten föreläde detsamma,
ävensom över förslag, som Kungl. Maj:t kunde vilja hänskjuta till detsamma.
Naturligen skulle det ock vara rådet obetaget att till riksförsäkringsanstaltens styrelse
uttala sina önskemål i avseende å de till olycksfallslagstiftningen hörande ämnen.
Beträffande tillsättningen av arbetarförsäkringsrådets medlemmar ansåg anstalten, att
val genom omröstning bland arbetsgivare och arbetare — vilket föreslogs i 1902 års
proposition — skulle stöta på alltför stora praktiska svårigheter. Ett dylikt förfarings
-
28
SVERIGE.
Kommerskollega
utlåtande
1909
sätt skulle icke heller innebära tillräcklig garanti för att rådets medlemmar verkligen
vore i besittning av erforderlig sakkunskap och auktoritet. Det syntes anstalten
därför vara lämpligast, att ledamöterna i rådet utsågos av Kungl. Maj:t. Antalet
medlemmar i rådet föreslogs till tio. Bland dessa skulle en yrkesinspektör och en
bergmästare erhålla plats. I övrigt skulle rådet bestå av fyra arbetsgivare och fyra
arbetare, av vilka ej mer än en arbetsgivare och en arbetare borde tillhöra samma
yrkesgrupp.
Över riksförsäkringsanstaltens förslag avgav kommerskollegium den
15 april 1909, efter hörande av hushållningssällskapen och en del myndigheter,
ett utförligt utlåtande. Beträffande olycksfallslagens omfattning
ansåg kollegium, att denna i vissa avseenden borde utvidgas utöver vad
riksförsäkringsanstalten föreslagit. Bland annat borde enligt kollegii mening
och i enlighet med vissa myndigheters uttalanden ersättningsskyldigheten
utsträckas även till något mindre jordbruk nämligen med ett taxeringsvärde
av minst 10,000 kronor. I sammanhang med utvidgning av lagens tillämpningsområde
och höjning av ersättningarne borde emellertid arbetsgivarens
direkta ersättningsplikt utbytes mot försäkringsplikt. I fråga om försäkringsformen
ansåg kollegium, att arbetsgivarne borde lämnas frihet
att försäkra antingen i riksförsäkringsanstalten eller på annat sätt, varjämte
även befrielse från försäkringsplikten under betryggande garantier
borde kunna medgivas. Ett centralorgan borde upprättas för att i första
hand leda och övervaka försäkringen och i kraft härav bland annat
tillse att ersättning utginge i enlighet med lagens föreskrifter. Vad
beträffar ersättningsbeloppen, ansåg kollegium, att de borde sättas i förhållande
till den skadades arbetsförtjänst. En förkortning av den nuvarande
karenstiden vore enligt kollegii mening av principiella skäl påkallad.
Det kunde dock förtjäna att tagas i övervägande, huruvida tillräckliga skäl
förelåge för att i fråga om de båda första månaderna efter olycksfallet
föreskriva försäkringsplikt, eller om det icke vore lämpligare att endast
stadga, att ersättning härunder skulle av arbetsgivaren lämnas, men överlåta
åt vederbörande arbetsgivare att försäkra eller icke försäkra risken
ifråga. På så sätt skulle arbetsgivarne bliva i tillfälle att överlåta den dem
under denna tid åliggande ersättningsskyldigheten till av dem upprättade
eller understödda sjukkassor och sålunda ifrågavarande förhållanden kunna
ordnas på det mest ändamålsenliga sättet. Biksförsäkringsanstaltens förslag
rörande sättet för olycksfallsersättningens beräknande in. m. fann kollegium
i åtskilliga fall utgöra avsevärda förbättringar. Dock ansåg kollegium,
att ersättning liksom hittills icke borde lämnas för invaliditetsfall under tio
procent samt att kapitalbelopp i stället för livränta ej borde lämnas till
änka, som uppnått 50 års ålder. Att ersättningsskyldigheten utsträcktes
SVERIGE.
29
till att gälla, förutom änka och barn, även änkling och föräldrar ansåg
kollegium berättigat, men vore det däremot icke befogat att låta den omfatta
minderåriga syskon, då försörjningsplikten enligt fattigvårdslagstiftningen
icke sträckte sig längre än till föräldrar och barn. Vidare framhöll
kollegium, att vid en eventuell revision av olycksfallsersättningslagen med
övergång till försäkringsplikt stadgandet om förlust av rätten till ersättning
på grund av grov vårdslöshet borde till sin innebörd närmare preciseras
eller ock helt ur lagen uteslutas. Riksförsäkringsanstaltens förslag
rörande inrättande av ett arbetarförsäkringsråd ansåg kollegium icke böra
föranleda åtgärd, så länge lagstiftningen vore byggd på grundsatsen
om arbetsgivarens direkta ersättningsplikt. — I sammanhang härmed
berörde kollegium jämväl frågan om olycksfallsersättning till sjöfolk, i
vilket avseende kollegium, bland annat, uttalade den mening, att en
blivande lagstiftning i detta ämne borde, naturligtvis under nödig hänsyn
till de säregna förhållanden, varunder sjöfartsyrket utövas, så nära som
möjligt ansluta sig till olycksfallslagstiftningen, i vad den avsåge övriga
yrken.
Kollega utlåtande utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta
en ny, fullständig lagstiftning i ämnet enligt i huvudsak följande grunder:
att lagstiftningens ifråga giltighetsområde gjordes så omfattande, som det med
nödig hänsyn till vederbörande näringsidkares ekonomiska bärkraft kunde anses möjligt;
att lagstiftningen grundades på principen om arbetsgivarnes obligatoriska försäkringsplikt,
på det sätt och under de närmare betingelser, för vilka i utlåtandet
redogjorts;
att denna lagstiftning, vad särskilt jordbruket och sjöfartsnäringen beträffade,
av praktiska hänsyn reglerades genom särskilda lagar;
att principen om olycksfallsersättningens fastställande i förhållade till den skadades
arbetsförtjänst komme till användning; samt
att den nuvarande till sextio dagar bestämda karenstiden förkortades.
Vid 1907 års riksdag framställdes av enskilda motionärer åtskilliga
förslag till ändring av 1901 års lag i viktiga avseenden. Sålunda föreslogs
i en motion av herr J. A. Christiernsson m. fl., dels att ersättningsbeloppen
måtte höjas med 50 procent, dels ock att karenstiden måtte
nedsättas från sextio till tre dagar. Vidare hemställdes i en motion av
herr K. J. Larsson om antagande av ett tillägg till lagen av den innebörd,
att en genom olycksfall i arbete skadad arbetares ersättningsanspråk
icke måtte underkännas med hänvisning därtill, att den skadade
själv genom grov vårdslöshet varit vållande till olycksfallet, därest yrkesidkaren
försummat vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder till olycksfallets
förebyggande. Slutligen föreslogs även i en annan motion av samma
motionär en riksdagsskrivelse med begäran om förslag angående be
-
Ändringsförslag
inom
riksdagen.
30
SVERIGE.
redande av tillfälle för medellösa, olycksfallsskadade arbetare att erhålla
rättegångsbiträde. Sammansatta stats- och lagutskottet avstyrkte de båda
förstnämnda motionerna, bland annat med hänvisning därtill, att de viktigaste
av de framställda ändringsförslagen redan vore föremål för utredning
inom riksförsäkringsanstalten. I anledning av förslaget om beredande av
rättegångsbiträde åt olycksfallsskadad arbetare föreslog åter utskottet en
riksdagsskrivelse med hemställan, att Kungl. Maj:t i sammanhang med
omarbetning av olycksfallslagen ville taga i övervägande, huruvida icke
riksförsäkringsanstaltens skyldighet att vid inträffade olycksfall i arbete
avgiva utlåtande skulle kunna i vissa avseenden utsträckas. Riksdagen
biföll utskottets hemställan; och avläts en skrivelse till Kungl. Maj:t med
nyssnämnda innehåll.
Vid 1908 års riksdag väcktes av enskilda motionärer ånyo olika
förslag rörande en mer eller mindre vittgående revision av olycksfallslagstiftningen.
I en motion av herr Th. Furst föreslogs en riksdagsskrivelse
med begäran om utredning och förslag till ny lag om ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, grundad på principen om
alla arbetsgivares försäkringsplikt i riksförsäkringsanstalten eller med
denna likställd anstalt, så att ersättning för inträffat olycksfall bereddes
åt varje kroppsarbetare. I en annan motion av herr Först hemställdes,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
vid utarbetande av ny ersättningslag för skador till följd av olycksfall
i arbete, ville låta utreda, huruvida och i vad mån livräntebeloppen
vid invaliditets- och dödsfall borde höjas för att motsvara den skadades
eller de efterlevandes måttliga levnadskostnader samt göras beroende
av den skadades eller avlidnes lön, ävensom huruvida ersättning för övergående
skada lämpligen kunde sammanföras med sjukdomsersättning och
behandlas i samband därmed samt bortföras från riksförsäkringsanstalten.
Vidare föreslogs i en motion av friherre Th. Adelswärd, att riksdagen
ville för sin del besluta, att skyldighet att enligt § 1 i olycksfallslagen utgiva
ersättning skulle åligga var och en, som låter annan för sig mot
kontant betalning eller annan överenskommen ersättning utföra arbete,
som icke är allenast av tillfällig natur. Slutligen yrkade herr K. J.
Larsson i en av honom väckt motion, att riksdagen för sin del ville
besluta om tillsättande av fem rättegångsbiträden för tillhandagående
av genom olycksfall i arbete skadade arbetare eller deras efterlevande.
Sammansatta stats- och lagutskottet, till vilket de tre förstnämnda
motionerna hänvisades för behandling, avstyrkte dessa motioner. Första
kammaren följde utskottets förslag, men andra kammaren beslöt, i anslutning
till en inom utskottet framställd reservation, att i skrivelse till
SVERIGE.
31
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t i sammanhang med pågående
eller blivande utredning rörande revision av lagen om ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete ville taga i förnyat övervägande,
huruvida ifrågavarande lag lämpligen borde grundas på principen om
försäkringsplikt. Beträffande herr K. J. Larssons motion avstyrktes
densamma av statsutskottet. Första kammaren biföll utskottets hemställan,
varemot andra kammaren biföll en inom utskottet avgiven reservation,
däri hemställts om en riksdagsskrivelse med begäran, att
Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huru genom olycksfall i arbete
skadade arbetare eller deras efterlevande lämpligast skulle beredas tillfälle
att erhålla rättegångsbiträden. Då kamrarna alltså stannade i olika
beslut, förföll frågan.
Vid 1909 års riksdag väcktes av herrar K. J. Larsson och C. A.
Lindblad en motion, vari hemställdes, att riksdagen för sin del behagade
besluta, att, till dess tillämpningen av lag angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete på annat sätt komme att övervakas,
exempelvis av kommerskollegium eller riksförsäkringsanstalten, rättegångsbiträden
måtte tillsättas i vissa städer för att kostnadsfritt tillhandagå
arbetare eller deras efterlevande i fråga om utbekommande av
ersättning. I anledning av denna motion anhöll riksdagen, i enlighet
med sammansatta stats- och lagutskottets förslag, i skrivelse till Kungl.
Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida och på vad
sätt genom det allmännas försorg rättshjälp kunde beredas genom olycksfall
i arbete skadade arbetare eller deras efterlevande för utfående av
dem enligt lag tillkommande ersättning. Berörda skrivelse har sedermera
överlämnats till ålderdomsförsäkringskommittén.
Slutligen väcktes vid 1915 års riksdag motion av herr A. Törnkvist
m. fl. angående beredande genom statens försorg av kostnadsfri rättshjälp
i erforderliga fall åt genom olycksfall i arbetet skadade arbetare,
antingen genom yrkesinspektionen eller på annat lämpligt sätt. I anledning
härav yttrade vederbörande utskott, att då den av motionärerna
framförda frågan om anordnandet av kostnadsfri rättshjälp vid olycksfall
i arbete redan vore genom en föregående riksdagens skrivelse bragt
inför Kungl. Maj:t och då utskottet förväntade, att ålderdomsförsäkringskommittén,
till vilken riksdagsskrivelsen i fråga överlämnats, komme att
taga vederbörlig hänsyn jämväl till de synpunkter, som i sistnämnda
motion kommit till uttryck, hemställde utskottet, att motionen icke måtte
föranleda till åtgärd. I enlighet härmed avslogs motionen i bägge
kamrarne.
32
SVERIGE.
Sjömanspen
sionerings
kommitténs
betänkande.
Beträffande särskilt frågan om olycksfallsersättning åt sjöfolk, har
ett förslag den 15 november 1904 avgivits av kommittén för utredning
angående förbättrat pensioneringssätt för sjömän. För huvudgrunderna
i detta förslag, som under ett gemensamt avgiftssystem sammanförde
olycksfallsförsäkring och ålderdomspensionering för sjömän, ävensom för
ett av kommerskollegium den 11 januari 1909 över förslaget avgivet
utlåtande, har redogörelse lämnats i förevarande kommittés betänkande
angående allmän pensionsförsäkring, del III, sid. 34 ff. Här torde
emellertid få erinras om att förslaget grundade sig på obligatorisk försäkring
i handelsflottans pensionsanstalt, att avgifterna skulle erläggas
till hälften vardera av den försäkrade och av fartygsägaren samt att
ersättningarna i anledning av olycksfall skulle utgå med samma belopp
och i huvudsak efter samma grunder som enligt 1901 års lag. I de
delar bestämmelserna rörande olycksfallsförsäkringen väsentligen avvika
från de i 1901 års lag givna, torde emellertid förstnämnda bestämmelser
här få återgivas:
Lika med olycksfall skall räknas, om försäkrad under anställning å fartyg insjuknar
i sådan sjukdom, som kan anses för sjömannen innebära särskild yrkesfara.
Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen. Såsom olycksfall under anställning
å fartyg skall anses jämväl olycksfall, som timar, medan den försäkrade befordras
före tjänstgöringens början från land till fartyget eller efter tjänstgöringens
slut från fartyget till land, eller medan han hemförskaffas enligt bestämmelserna i
98 § sjölagen. (3 §.)
I olikhet mot regeln i 1901 års lag skall ersättning utgivas redan från och med
femtonde dagen efter olycksfallet eller, där redaren enligt sjölagen är skyldig att
bekosta den skadades vård och underhåll, från den tid, då denna skyldighet upphört.
Ersättning utgår ej i något fall för skada, som den skadade själv uppsåtligen
ådragit sig, (men är däremot icke utesluten vid skada, som han ådragit sig genom
grov vårdslöshet). (6 §.)
Om fartyg förolyckats med man och allt, eller om all underrättelse om fartyg
uteblivit, såsom i 258 § sjölagen sägs, och beträffande försäkrad, som medföljt fartyget,
trovärdig underrättelse, att han är vid liv, icke erhållits inom ett år från den
dag, intill vilken försäkringsavgift enligt förslagets bestämmelser skall för honom beräknas,
skall livränta utgå såsom hade han den dagen omkommit. Sådan livränta
upphör, om sedermera beiinnes, att den försäkrade icke sagda dag eller dessförinnan
avlidit till följd av olycksfall, som medför ersättning. (8 §.)
Ifall olycksfall inträffar, skall ofördröjligen skriftlig anmälan härom göras hos polismyndigheten
i den svenska hamn eller hos svensk konsul å den ort, där fartyget
ligger eller dit fartyget eller, om detta gått förlorat, befälhavaren efter olycksfallet
först ankommer. Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där sådant ej kan ske, så
snart som möjligt därefter till samma myndighet eller till pensionsanstalten insändas
på fartygsägarens bekostnad anskaffat läkarbetyg angående dödsorsaken eller skadans
beskaffenhet och den skadades tillstånd; kan läkarbetyg ej utan oskälig kostnad anskaffas,
må i stället insändas intyg av präst i församlingen eller annan ämbets- eller
tjänsteman i orten, av ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden eller leda
-
SVERIGE.
33
mot i kommunalnämnden eller av ledamot i häradsnämnden eller, om fartyget befinner
sig utom riket, av två trovärdiga män. Har anmälan skett om olycksfall, eller
har sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens eller konsulns kännedom,
skall polismyndigheten eller konsuln, så fort ske kan, hålla undersökning om olycksfallet.
Polismyndigheten eller konsuln skall ofördröjligen insända de inkomna handlingarna
ävensom, där undersökning hållits, protokollet däröver till pensionsanstalten.
(12 §.)
För att avvärja för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan,
äger pensionsanstalten låta den skadade intagas å sjuk- eller hälsovårdsanstalt.
Om den skadade vägrar att låta sig intagas å dylik anstalt, är pensionsanstalten fri
från vidare ersättningsskyldighet på grund av olycksfallet, utom i det fall, att den
skadade har eget hem och där kan erhålla nödig omvårdnad. Under den tid, den
skadade befinner sig å vårdanstalten, äger hans hustru, om han är gift, så ock barn
under femton år, att i understöd utfå det belopp, som, i händelse olycksfallet medfört
döden, hade bort utgå i livränta. (13 §.)
Anspråk på ersättning för olycksfall skall i regel framställas inom två år från
olycksfallet, resp. den skadades död. Ersättningsanspråk, som framställts senare, kan
dock upptagas till prövning, om sökanden visar sannolika skäl, att han varit utan
eget vållande urståndsatt att tidigare göra sitt anspråk gällande. (14 §.)
För tid, varunder någon till livränta berättigad svensk undersåte är bosatt utom riket,
får han ej uppbära sådan ranta. Om den, som äger rätt till livränta, är i utlandet bosatt
utländsk undersåte, äger pensionsanstalten till honom i utlösen erlägga tre gånger
livräntans årliga belopp och är sedan fri från all vidare skyldighet att vare sig till
honom eller till änka eller barn utgiva livränta. Undantag från dessa bestämmelser
kan av Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, medgivas för medborgare i
visst land och för livräntetagare, som i samma land äro bosatta. För tid, varunder
livräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, får han ej uppbära livräntan,
men kan pensionsanstalten medgiva, att livräntan eller del därav må utgå såsom
understöd till hustru eller barn. (25 och 26 §§.)
Statistik.
Den officiella olycksfallsstaiistiken.
I proposition till 1903 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att utarbetandet
och offentliggörandet av sjukkassestatistiken skulle ske genom
riksförsäkringsanstaltens försorg. 1 anslutning till enskild motion
yttrade riksdagen emellertid i skrivelse den 20 maj 1903, att riksdagen
ansåge, att detta uppdrag ej borde lämnas åt riksförsäkringsanstalten,
vilken ej vore en myndighet med speciellt statistisk kompetens och verksamhet,
utan i stället lämpligen borde anförtros åt kommerskollegii av
Ålderdoms
försäkringskommittén. VI. 5
34
SVERIGE.
delning för arbetsstatistik. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med riksdagens
sålunda uttalade önskan, och som en följd härav föreslog Kungl.
Maj:t för 1904 års riksdag, att kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik
jämväl skulle utarbeta statistiska redogörelser för olycksfall i
arbetet. Detta förslag gillades av riksdagen. Ifrågavarande åligganden
hava numera övergått till socialstyrelsen.
Genom kungi. kungörelse den 17 november 1905 utfärdades föreskrifter
rörande arbetsgivares skyldighet att anmäla olycksfall i arbete
m. in. Denna kungörelse har sedermera blivit ersatt av en kungl.
kungörelse den 31 december 1912 angående anmälan om olycksfall i
arbete.
Enligt sistnämnda kungörelse skall hos polismyndigheten skriftlig
anmälan av vederbörande arbetsgivare göras angående varje olycksfall,
som medför döden, invaliditet eller väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
utöver tre dagar och som träffar arbetare i sådant arbete,
som avses i 15 § av lagen om arbetarskydd eller i sådant yrke, som
avses i lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete den 5 juli 1901. Dylik anmälan skall, om läkarhjälp anlitats,
åtföljas av ett på arbetsgivarens bekostnad anskaffat läkarbetyg eller
styrkt avskrift därav. Polismyndigheten har att insända anmälan till
vederbörande yrkesinspektör, resp. bergmästare, som i sin ordning
översänder anmälan till socialstyrelsen. Sedermera skall efteranmälan
avgivas av arbetsgivaren rörande tillfrisknande eller skadans följder
m. in. Arbetsgivare i sådant yrke, som avses i 1901 års lag, skall
ingiva anmälan i två exemplar, av vilka det ena översändes till yrkesinspektören
eller bergmästaren, det andra till Konungens befallningshavande.
Polismyndigheten är därjämte skyldig att ofördröjligen underrätta
riksförsäkringsanstalten, om den skadade är därstädes försäkrad.
De anmälningar, som sålunda inkomma, ligga till grund för den
officiella olyckställsstatistiken. Statistiska redogörelser angående olycksfall
i arbete hava hittills utgivits för åren 1906—1909, varjämte under
innevarande år tabellerna till redogörelserna för åren 1910—1912 publicerats.
Såsom i dessa publikationer framhållits, hava arbetsgivarne endast
ofullständigt fullgjort sin skyldighet att anmäla olycksfall. Sålunda yttrade
kommerskolleginm i redogörelsen för år 1907 att, oaktat en tillväxt
i de anmälda olycksfallen inträtt under nämnda år, kunde det dock knappast
dragas i tvivelsmål, att icke även för detta år ett betydande antal
olycksfall icke blivit föremål för anmälan. I redogörelsen för år 1909
omnämnes emellertid, att, såsom resultat av en del vidtagna åtgärder
SVERIGE.
35
i syfte att erhålla ett fullständigare olycksfallsstatistiskt material, antalet
olycksfallsanmälningar väsentligt ökats för år 1912, men att materialet
icke desto mindre vore långt ifrån fullständigt. Genom bearbetning av
till rikets försäkringsanstalter influtna olycksfallsanmälningar m. m. har
kommerskollegium (resp. socialstyrelsen) i vissa avseenden sökt komplettera
materialet.
De av amanuensen S. Runemark verkställda, i denna del av betänkandet
intagna statistiska undersökningarne rörande arbetslöner och
olycksfall m. m. inom olika yrken, grunda sig till en del på den officiella
olycksfallsstatistiken.
Riksförsäkringsanstaltens statistik.
Enligt föreskrift i 3 § av den för riksförsäkringanstalten den 19
december 1902 utfärdade instruktionen åligger det riksförsäkringsanstalten
att årligen till Kungl. Maj:t avgiva berättelse rörande sin verksamhet
m. m. Denna berättelse åtföljes av anstaltens olycksfallsstatistik. Några
uppgifter, sammanställda ur anstaltens årsberättelser för tiden från det
anstaltens försäkringsverksamhet begvnte (1903) till och med år 1914
torde här böra återgivas.
Tal». 1. Försäkrade arbetsföretag ocli arbetare.
Avslutade eller förnyade försäkringar.
Å r. |
Kollektiva. |
Enskilda. |
|
Antal företag. |
Provisionel!! beräknat antal arbetare. |
Antal arbetare. |
|
1903 ................................. |
1464 |
32 091 |
39 |
1904 ................................. |
1509 |
30 822 |
41 |
1905 ................................. |
2 249 |
48 078 |
99 |
1906 ................................. |
2 614 |
54 297 |
117 |
1907 ................................. |
3 337 |
63 628 |
134 |
1908 ................................ |
3 539 |
70 432 |
122 |
1909 ................................. |
4 182 |
74 394 |
119 |
1910 ................................. |
4 452 |
78 584 |
158 |
1911 ................................ |
5 045 |
87 112 |
195 |
1918 ................................ |
5 963 |
108 347 |
283 |
1913 ................................. |
7169 |
127 384 |
338 |
1914 ............................... |
S 003 |
135 427 |
338 |
36
SVERIGE.
Tal). 2. Antal olycksfall.
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
Invalidi- |
Antal olycka- |
||||
Sjukhjälps- |
tetsersätt- |
Dödsfalls- |
fall, i anl. av |
||
Antal |
ersättning |
ning |
ersättning |
vilka ersätt- |
|
Å r. |
|||||
olycksfall. |
i fall, som förut ej |
:öranlett |
året tiller- |
||
dylik ersättning. |
känts för för- |
||||
Antal fall. |
Antal fall. |
Antal fall. |
sta gången. |
||
i 1903................................................ |
135 |
37 |
31 |
5 |
56 |
1904............................................... |
293 |
102 |
58 |
13 |
138 |
1905................................................ |
1292 |
894 |
92 |
17 |
941 |
1906................................................ |
2 256 |
1720 |
115 |
20 |
1 762 |
1907................................................ |
3 475 |
2 882 |
181 |
43 |
2 961 |
1908............................................... |
4181 |
3 815 |
202 |
33 |
3 877 |
1909............................................... |
4 079 |
3 934 |
207 |
40 |
4 000 |
1910............................................... |
4 778 |
4 397 |
262 |
43 |
4 475 |
1911............................................... |
5 498 |
4 862 |
255 |
54 |
4 949 |
1912................................................ |
7 721 |
6 701 |
803 |
63 |
6 783 |
1913.............................................. |
9101 |
8154 |
388 |
76 |
8 251 |
1914............................................... |
10 596 |
9 574 |
450 |
72 |
9 736 |
Tab. 3. Antal livräntetagare.
1 |
2 |
s |
i |
5 |
6 |
. 7 . j |
Å r. |
Antal |
1 i v r |
intet |
ägare |
||
i anledning av |
i anledning av |
Summa. |
||||
Nytill- komna under året. |
Kvar-stående |
Nytill- komna under året. |
Kvar-stående |
Nytill- komna under året. |
Kvar- j |
|
1903............................................ |
93 |
93 |
74 |
74 |
167 |
167 I |
1904............................................. |
274 |
365 |
130 |
199 |
404 |
56-4 |
1905............................................. |
328 |
686 |
148 |
332 |
476 |
1018 ! |
1906............................................. |
330 |
1004 |
155 |
469 |
485 |
1473 |
1907............................................. |
468 |
1453 |
194 |
631 |
662 |
2 084 |
1908............................................. |
398 |
1813 |
120 |
715 |
518 |
2 528 |
1909............................................. |
326 |
2 088 |
147 |
831 |
473 |
2 5)19 |
1910............................................ |
343 |
2 340 |
128 |
905 |
471 |
3 245 |
1911........................................... |
348 |
2 610 |
115 |
967 |
463 |
3 577 |
1912............................................ |
385 |
2 947 |
138 |
1 037 |
523 |
3 084 |
1913............................................. |
470 |
3 323 |
168 |
1152 |
638 |
4475 |
1914............................................. |
502 |
3 752 |
139 |
1212 |
641 |
4 984 |
SVERIGE.
37
Till), 4. Försäkringsräkenskaper.
Inkomster.
1 |
3 |
3 |
4 |
5 |
||||
A r. |
Premier för försäkringar. Kr. |
Kapitalvärden Kr. |
Kantor och Er. |
Summa. Kr. |
||||
1903 .................................................. |
176 324 |
19 |
130 457 |
30 |
6 241 |
37 |
313022 |
861 |
3904 .................................................. |
146 837 |
86 |
380 448 |
51 |
23 001 |
58 |
550 287 |
95! |
1905 ................................................... |
233 399 |
13 |
436 067 |
ii |
47 229 |
08 |
710 695 |
32 |
| 1906 .................................................. |
288 397 |
75 |
413 931 |
85 |
75 108 |
05 |
777 437 |
65 |
1907 ................................................. |
373 604 |
10 |
493118 |
05 |
106 974 |
68 |
973 090 |
83 |
1908 ................................................... |
410 990 |
03 |
311 387 |
71 |
143 794 |
98 |
866172 |
72 |
1909 ................................................... |
425 079 |
— |
213 732 |
40 |
168 973 |
351 |
807 784 |
75j |
1910 ................................................. |
445 917 |
21 |
162 027 |
80 |
187 625 |
20 |
795 570 |
21 |
1911 .................................................. |
518 148 |
75 |
166 882 |
80 |
208 102 |
79 |
893 1:5! 31 |
|
1912 ................................................... |
628 057 |
15 |
143 197 |
15 |
230 818 |
04 |
3 002 072 34 |
|
1913 .................................................. |
777 961 |
45 |
167 177 |
95 |
256 363 |
31 |
1201502 71 j |
|
1914 ................................................... |
862 901 |
45 |
110 286 |
25 |
284 560 |
46 |
1257 74816 |
Utgifter.
1 |
2 |
i * |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
|||||
1 Tillökning |
i |
|||||||||||
1 |
Utbetald |
Utbetalda |
Utbetalda |
ersättnings- |
Avsättning |
|||||||
I Å r. |
Utbetala |
begrav- |
livränte- |
kapital- |
belopp och |
till |
Summa |
|||||
sjukhjdlp. |
ningä- |
belopp. |
belopp. |
reglerings- |
fonder. |
utgifter. |
||||||
hjälp. |
premier. |
|||||||||||
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
||||||
1903............... |
2 559 |
_ |
300 |
4 811 |
25 |
_ |
! 176)63 |
305 175 |
98 |
.313 022 80 |
||
1904............... |
5 525 |
16 |
780 |
29 545 51 |
— |
— |
27 |
62 |
514 409 |
66 |
550 287 95 |
|
1905............... |
25 390 72 |
1020 |
60 832 |
32 |
1423 |
48 |
154 |
15 |
627 874 |
65 |
710 695 82 |
|
1 1906............... |
47 645 |
58 |
1260 |
95 471 10 |
2125 |
51 |
870 |
60 |
630 064 |
86 |
777 437 65 |
|
1907............... |
78 690 |
25 |
2 700 |
136 49910 |
3 729 05 |
793 |
63 |
751 284 |
80 |
973 090 83 |
||
| 1908............... |
109 780 |
10 |
1980 |
179 130 |
16 |
11343 |
35 |
128 |
47 |
563 810 |
64 |
860172 72 |
1909............... |
112 384 |
12 |
2 400 |
207 292 |
57 |
8 789 86 |
672 |
23 |
476 245 |
97 |
S07 784 75 |
|
I 1910............... |
134 012 67 |
2 400 |
233182 |
36 |
4 912 53 |
302 |
18 |
420 760 |
47 |
795 570 21 |
||
1911............... |
145 503 48 |
3 480 |
258 568180 |
9 975 10 |
252 |
29 |
475 354 |
67, |
893 134 34 |
|||
1912............... |
201 389 59 |
3 840 |
287 588 33 |
3 536 82 |
761 |
23 |
504 956 |
37 |
1 002 072 81 |
|||
1913............... |
244 181161 |
4 320 |
318 339j 28 |
7 540 23 |
2160 |
40 |
624 961 |
19 |
1201502 71 |
|||
i 1914............... |
288 829|80 |
4 560 |
360 519I46 |
4 707121 |
148 |
03 |
598 983 |
66 |
1257 74S 16 |
Ur den definitiva olycksfallstatistiken för år 1912 torde få återgivas
följande tabell.
38
SVERIGE
Tall. 5. Definitiva uppgifter rörande försäkringar
Antalet försäkrade årsarbetare ävensom uppgifter
1 |
2 1 |
3 || |
i T |
5 1 |
B 1 |
7 || |
8 1 |
|
Industrigrupp. |
Försäkring enligt lagen |
|||||||
Antal företag. |
Antal årsarbetare. |
Antall fall, i |
vilka ersättning utgått |
|||||
med endast sjuk- hjälp. |
med hjälp och. in-valid-ivränta. |
med |
i anled-ning av |
Summa av 4, 5, 6, 7. |
||||
I |
Stenindustri ................................. |
271 |
8 327-s |
42 |
18 |
28 |
6 |
94 |
II |
Kol- och torvindustri (jämte gasverk)... |
65 |
825-0 |
4 |
— |
2 |
— |
6 |
in |
Malmförädlingsindnstri ................... |
12 |
906-2 |
8 |
5 |
1 |
— |
14 |
IV |
Metallindustri ............................... |
440 |
11863*4 |
24 |
20 |
24 |
— |
68 |
V |
Varv och skeppsbyggeri................... |
17 |
1 513-a |
3 |
2 |
3 |
2 |
9 |
VI |
Träindustri................................... |
1177 |
12 456'' o |
71 |
42 |
32 |
9 |
154 |
VII |
Textilindustri................................. |
73 |
6 457-s |
7 |
2 |
3 |
1 |
13 |
VIII |
Skinn- och läderberedningsindustri ... |
29 |
546-s |
2 |
— |
— |
— |
2 |
IX |
Beklädnadsindustri ........................ |
67 |
3 814-5 |
3 |
i |
1 |
— |
5 |
X |
Sadelmakeri ................................. |
8 |
174-0 |
2 |
— |
— |
— |
2 |
XI |
Närings- och njntningsämnesindustri... |
818 |
9 577-2 |
29 |
12 |
9 |
4 |
54 |
XII |
Pappersindustri.............................. |
179 |
7 336-1 |
29 |
13 |
7 |
3 |
52 |
XIII |
Kemisk-teknisk industri .................. |
82 |
7 398-9 |
11 |
5 |
4 |
1 |
21 |
XIV |
Målnings- och impregneringsindustri... |
17 |
215-9 |
— |
— |
— |
— |
|
XV |
Elektrisk belysningsindustri ............ |
84 |
923-9 |
4 |
O |
— |
1 |
8 |
XVI |
Tvättinrättningar........................... |
20 |
429 i |
— |
1 |
— |
— |
1 |
XVII |
Byggnadsarbeten .......................... |
1017 |
9 616-8 |
53 |
26 |
13 |
19 |
in |
XVIII |
Transport och varulager................. |
547 |
9 839-0 |
69 |
30 |
8 |
15 |
122 |
XIX |
Gruvdrift .................................... |
20 |
415-i |
o O |
2 |
2 |
2 |
9 |
XX |
868 |
13 719-1 |
1 48 |
30 |
15 |
1 9 |
102 |
|
Summa |
5 811 |
105 855’4 |
411 |
212 |
152 |
72 |
847 |
|
Del av personalen.......................... |
118 |
403 5 |
1 |
— |
— |
— |
1 |
SVERIGE.
39
i riksförsilkringsanstalten, som börjat &r 1912.
rörande olycksfall i arbete, som berättigat till ersättning.
» |
10 |
ii |
12 |
is |
14 |
15 |
16 |
|
den 5 juli 1901. |
Tilläggsförsäkring. |
|||||||
Kapitalvärde av ersättning |
Ersättning under karens-tiden fr&n och med 4:o |
Indu- stri- |
||||||
Sjukhjälp. |
invaliditet. |
dödsfall. |
Summa. |
Antal företag. |
Antal års- arbetare. |
grup- pens n-.r. |
||
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Antal fall. |
Kr. |
|||
2 683 |
50 795 |
11505 |
64 983 |
216 |
7 193-8 |
784 |
15 060 |
i |
189 |
1880 |
— |
2 069 |
46 |
516-7 |
23 |
600 |
ii |
671 |
5128 |
— |
5 799 |
8 |
724-3 |
151 |
2 436 |
in |
2 598 |
43 194 |
— |
45 792 |
350 |
7 010-e |
619 |
10 982 |
IV |
115 |
4 675 |
2 692 |
7 482 |
10 |
673-7 |
113 |
1661 |
V |
5114 |
87 672 |
10 868 |
103 654 |
943 |
10 187-8 |
1054 |
23 698 |
VI |
224 |
4 718 |
1729 |
6 671 |
53 |
3 379i |
120 |
2 339 |
VII |
26 |
— |
— |
26 |
22 |
526-5 |
35 |
589 |
VIII |
27 |
1337 |
— |
1 364 |
37 |
1 862-9 |
26 |
417 |
IX |
28 |
— |
— |
28 |
7 |
26-5 |
— |
— |
X |
2 738 |
21 229 |
8 725 |
32 692 |
658 |
6 948-0 |
446 |
8 546 |
XI |
1626 |
20 095 |
4 545 |
26 266 |
141 |
5131-8 |
348 |
8136 |
XII |
845 |
11664 |
3 385 |
15 894 |
63 |
6 442-2 |
519 |
7 700 |
XIII |
— |
— |
— |
— |
14 |
167-9 |
4 |
71 |
XIV |
422 |
1464 |
60 |
1 946 |
69 |
803-2 |
47 |
933 |
XV |
123 |
44 |
— |
167 |
16 |
259-2 |
3 |
107 |
XVI |
5 955 |
46 628 |
29 720 |
82 303 |
873 |
7 760-0 |
764 |
13 956 |
XVII |
8 566 |
44 488 |
11 642 |
64 696 |
459 |
7 345-7 |
1022 |
19 413 |
XVIII |
500 |
6 455 |
120 |
7 075 |
15 |
369-8 |
49 |
1059 |
XIX |
4 926 |
44 042 |
7 809 |
56 777 |
6S7 |
9 097-8 |
1027 |
18 384 |
XX |
37 376 |
395 508 |
92 800 |
525 684 |
4 687 |
76 427-5 |
7 154 |
136 087 |
|
62 |
— |
62 |
93 |
462 i |
15 |
270 |
40
SVERIGE.
I fråga om utvecklingen av anstaltens verksamhet för meddelande
av försäkring mot olycksfall utom arbetet allt sedan denna verksamhet
begynte eller år 1908, torde följande sammanställning vara av intresse.
Tal». 6. Kollektiv försäkring'' mot olycksfall utom arbetet åren 1908—1912.
1 |
! 2 |
s |
1 ^ |
r5 |
1 G |
1 ^ |
! " |
1 9 |
10 |
1 12 |
13 |
! 14 |
1 15 |
16 |
|
: |
Försäkring med ersättning enligt lagen den 5 juli 1901 |
Tilläggsförsäkring med |
|||||||||||||
För- säkrings- år |
Sum- man |
Antal fall, i vilka ersätt-ning utgått |
Kapitalvärde av |
Sum- |
|||||||||||
av an-talen |
Antal års- arbetare. |
3 5 pu 3^2 O- ~ ? |
JT 3 O O -• eu |
g 1 < pj ►i o |
Cu 3 *, å |
& m 5 ^ p |
Sjuk- hjälp. |
invali- ditet. Kr. |
döds- fall. Er. |
Sum- ma. |
av an-talen |
Antal års- arbetare. |
Ersättning. |
||
varje år. |
c’ |
“•«J2 3* C sr t- |
5- P-1 |
SL 3 P < |
Er. |
Er. |
varje år. |
An- tal fall. |
Er. |
||||||
1908...... |
201 |
7 425’o |
o O |
3 |
74 |
74 |
198 |
7161-s |
59 |
1058 |
|||||
1909...... |
245 |
8 143-ä |
5 |
3 |
l |
2 |
11 |
1119 |
4 983 |
7 707 |
13 809 |
244 |
7 919-8 |
70 |
1635 |
1910...... |
339 |
9 888-1 |
7 |
2 |
l |
2 |
12 |
606 |
2 390 |
3 768 |
6 764 |
335 |
9 505-7 |
77 |
1743 |
1911...... |
495 |
12 165-0 |
3 |
— |
1 |
2 |
6 |
28 |
838 |
3143 |
4 009 |
479 |
11 772 c |
87 |
1612 |
1912...... |
602 |
17 345-2 |
15 |
6 |
— |
— |
21 |
1428 |
4 698 |
— |
6 126 |
593 |
17135-8 |
140 |
3 295 |
Summa |
1 882''54 966 6 |
33 |
11 |
3 |
6 |
53 |
3 255 |
12 909 |
14 6181 |
30 782 |
1 849 |
53 495-7 |
433 |
9 343 |
Riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader för år 1914 utgjorde:
Avlöningar till befattningshavare............................................. kr.
Kostnad för läkarundersökning och anskaffande av läkarb^yg
åt skadad i anstalten försäkrad samt för andra
dylika kostnader ................................................................ »
Hyra för ämbetslokalen ............................................................. »
Kostnad för semester- och andra vikariatsersättningar,
ersättningar till sakkunniga och biträden inom anstalten,
resekostnads- och traktamentsersättningar,
tryckningskostnader samt kostnader för annonsering,
för anskaffning och underhåll av inventarier och för
belysning, vedbrand, städning in. m. ........................... »
Kostnad för ortsombuden.......................................... »
49,562: 61
22,851: 10
8,625: —
60,455: 69
53,197: 43
Summa kr. 194,691: 83
SVERIGE.
41
Postsparbanken har i ersättning för uppbörd, förvaltning och utbetalning
av medel för riksförsäkringsanstaltens räkning in. in. under
år 1914 gottgjorts 29,483 kr. 33 öre, av vilket belopp 393 kr- 08 öre
avser ersättning för kostnader för bankens bestyr med olycksfallsförsäkringen
för fiskare.
Beträffande den särskilda olycksfallsförsäkringen för fiskare må nämnas,
att vid slutet av år 1914 voro 1,834 fiskare försäkrade i anstalten mot
olycksfall.
Statistiska uppgifter rörande enskilda olycksfallsförsäkringsanstalter.
De enskilda olycksfallsförsäkringsanstalterna hava att avgiva vissa
statistiska uppgifter till försäkringsinspektionen. Ur dessa återgivas här
följande:
De svenska olycksfallsförsäkringsbolagen år 1913. Tab. I.
Försäkringsbestånd.
Bolagens |
Under året avslutade och förnyade |
||||||
'' N:r |
namn. |
forsta verk- sam- hetsår. |
Kollektiva försäkringar d. 5 juli 1901. |
Lagförsäkringar |
|||
Avtal. |
Personer. |
Försäkrings- summa. Kronor. |
Avtal. |
Personer |
|||
A. Aktiebolag. |
|||||||
1 |
Fylgia,................................................... |
1881 |
833 |
15 075 |
22 200 000 |
1715 |
19 831 |
2 |
Skandinavien................... |
1886 |
522 |
8 377 |
9 439 950 |
1589 |
17 659 |
3 |
Norden ................................................ |
1888 |
341 |
6 075 |
9 468 500 |
850 |
13 910 |
4 |
Helmetall.................................''.............. |
1900 |
27 |
1174 |
2) 2 484 000 |
191 |
1 311 |
5 |
Ränsa *)................................................ |
1903 |
60 |
980 |
1 510 500 |
337 |
3 760 |
6 |
Seeuritas..................... |
1906 |
1 |
2 635 |
1 054 000 |
— |
— |
Summa |
— |
1 784 |
34316 |
46156950 |
4 682 |
56471 |
|
B. Ömsesidiga. |
|||||||
j 1 |
Bore .... |
1888 i |
631 |
12 143 |
16 831025 |
2 455 |
29 373 |
j 2 |
Dalarnes............................................... |
1889 |
547 |
42 430 |
45 051 000 |
786 |
56 122 |
3 |
Gothia.................... |
1898 |
350 |
3 827 |
19 612 634 |
1157 |
16 539 |
Summa |
— | |
1528 |
58400 |
81494 659 |
4 398 |
102034 |
|
Summa summarum |
— | |
3312 |
92 716 |
127 651609 |
9 080 |
158 505 |
9 Endast nytecknade försäkringar; uppgifter saknas för förnyade försäkringar.
2) För dödsfall.
Ålderdomsförsäkrin skommittén. VI.
6
42
SVERIGE.
De svenska olycksfallsförsäkPremier,
skadeersättningar
Grupp och nummer. |
Bolagens namn. |
Premieinkomst jämte uttaxerade |
Utbetalningar för försäkringsfall, inklus. |
||||||||||
Brutto. |
|||||||||||||
Brutto. |
Äterförsäk- ringspremier. |
För egen |
Ersättningar |
Livräntor. |
Summa. |
||||||||
A. 1 |
Fylgia ....................... |
l 728 445196 |
56 966 |
52 |
671 479 |
44 |
374 264 |
31 |
13 452 |
99 |
387 717 |
30 |
|
2 |
Skandinavien ............. |
591801162 |
97 558 |
95 |
494 242 |
67 |
2) 430 768 |
62 |
3131 |
75 |
433 900 |
37 |
|
3 |
Norden ........................ |
406 063 |
58 |
47 577 |
04 |
358 486 |
54 |
b 274 277 |
01 |
2 377 |
32 |
276 654 |
33 |
4 |
Heimdall ..................... |
375 894 |
92 |
16 132 |
06 |
359 762 |
86 |
213 316 |
35 |
972 |
— |
214 288 |
35 |
5 |
Hansa ......................... |
754 354 |
59 |
135 690 |
27 |
618 664 |
32 |
4) 584 629 |
82 |
13 742 |
25 |
598 372 |
07 |
6 |
Seeuritas ..................... |
68 024 |
30 |
i 29 857 |
30 |
38167 |
— |
38 706 |
71 |
— |
— |
38 706 |
71 |
Summa |
2924 584 |
97 |
383 782 |
14 |
2540802 |
83 |
1 915 962 |
82 |
33 67631 |
1 949 639 |
13 |
||
B. 1 |
Bore ........................... |
493 331 |
17 |
20 585 |
89 |
472 745 |
28 |
277 769 |
54 |
58 52484 |
336 294 |
38 |
|
2 |
Dalarnes ..................... |
'') 656 756 |
84 |
— |
— |
656 756 |
84 |
5) 242 720 |
61 |
66 273 98 |
308 994 |
59 |
|
3 |
Gothia ........................ |
363 266 |
05 |
26 516 |
02 |
336 750 |
03 |
168 701 |
34 |
12 452 48 |
181 153 |
82 |
|
Summa |
1513354 |
06 |
47101 |
91 |
1466252\l5 |
689 191 |
49 |
137251 |
3ö| 826442 |
79 |
|||
Summa s:rum |
4 437 939 |
03 |
430 884 05 4 007 054 98 |
| 2G05154 31 |
170 927 61 |
2 776081 |
92 |
*) Därav kr. 180 085:03 från Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsföreningen Sveriges Verkstäder vid dess samlivräntor
kr. 6 546: 97. *) Därav återköp av löpande livräntor kr. 18 333: 39. 6) Därav återköp av löpande livräntor
Premie- och.
Grupp och nummer. |
Bolagens namn. |
Premie- |
och ersättningsreserver vid årets slut. |
Av andra |
|||||||
Premiereserv |
Ersättnings reserv. |
Summa. |
Premie- |
||||||||
för livräntor. |
annan. |
för livräntor. |
|||||||||
! ! A. 1 |
Fylgia ............. |
203 991 |
62 |
258 551 |
69 |
313 871 |
776 414 |
31 |
|||
Skandinavien.................... |
71474 |
83 |
309 861 |
55 |
264 919 |
29 |
646 255 |
67 |
18 557 |
37 |
|
3 |
Norden ........................... |
55 583 |
59 |
144 161 |
20 |
126 062 |
— |
325 806 |
79 |
5 083 |
69 |
4 |
Heimdall ........................ |
17 079 |
30 |
174 490 |
24 |
83 458 |
29 |
275 027 |
83 |
— |
— |
5 |
Hansa ............................ |
214 229 |
70 |
239 056 |
64 |
190 816 |
57 |
644 102 |
91 |
— |
— |
6 |
Seeuritas ....................... |
— |
— |
27 209 |
72 |
18 639 |
62 |
45 849 |
34 |
— |
— |
Summa |
562359 |
04 |
1153331 |
04 |
997 766 |
77 |
2 713456 |
85 |
23 64106 |
||
i B. 1 |
Bore .............................. |
791 461 |
41 |
102 000 |
150 722 |
95 |
1 044184 |
36 |
660 |
||
1 2 |
Dalarnes ........................ |
1165 883 |
45 |
— |
— |
190 098 |
75 |
1 355 982 |
20 |
— |
_ |
3 |
Gothia ........................... |
194 814 |
11 |
124 577 |
21 |
85 465 |
22 |
404 856 |
54 |
— |
— |
Summa |
2152158 |
97 |
226577 |
21 |
426 286 |
92 |
2805 023.10 |
660 |
— |
||
Summa s:rum |
2 714 518 |
Öl |
137990S |
25 |
1424 053 |
69 |
5518479 95 |
2430l|06 |
ringsbolngen år 1913. Tab. 2.
och förvaltningskostnader.
(■SVERIGE.
43
skaderegleringskostnader. |
Förvaltningskostnader. |
Grupp och |
||||||||||||
Åtcr- försäkrarcs andel. |
För egen |
Provisioner |
Övriga förvaltnings kostnader. |
- |
Summa. |
Ater- försäkrades andel. |
För egen |
|||||||
59 818 |
52 |
327 898 |
78 |
81 957 |
93 |
146 975 |
16 |
228 933 |
09 |
14 318 |
10 |
214 614 |
99 |
A. 1 |
77 006 |
55 |
356 893 |
82 |
67 548 |
89 |
79 418 |
95 |
146 967 |
84 |
23 626 |
92 |
123 340 |
92 |
2 |
44 484 |
42 |
232 169 |
91 |
45 165 |
48 |
76 689 |
25 |
121 854 |
73 |
11792 |
96 |
110 061 |
77 |
3 |
5 661 |
30 |
208 627 |
05 |
44 528 |
35 |
77 927 |
25 |
122 455 |
60 |
4 916 |
13 |
117 53b |
47 |
4 |
301187 |
43 |
297 184 |
64 |
87 442 |
88 |
134 738 |
73 |
222 181 |
61 |
41 731 |
18 |
180 450 |
43 |
5 |
18 359 |
18 |
20 347 |
53 |
13 546 |
74 |
15 334 |
21 |
28 880 |
95 |
8 951 |
11 |
19 929 |
84 |
tf |
506517 |
40 |
1443121 |
73 |
340190 |
27 |
531 083 |
55 |
871273 |
82 |
105 336 |
40 |
765 937 |
42 |
S. |
12 599 |
86 |
323 694 |
52 |
55 325 |
99 |
94 514 |
32 |
149 840 |
31 |
2 062 |
29 |
147 778 |
02 |
B. 1 |
— |
— |
308 994 |
59 |
— |
— |
37 405 |
70 |
37 405 |
70 |
— |
— |
37 405 |
70 |
2 |
18 213 |
35 |
162 940 |
47 |
56 309 |
34 |
70 922 |
51 |
127 231 |
85 |
9 593 |
40 |
117 638 |
45 |
3 |
30813 |
21 |
795 629 |
58 |
111 635\33 |
202842\53 |
314 477 |
Sdj 11655 |
69 |
302822 |
17 |
S. |
|||
537 330 Öl |
2 238 75131 |
451 825 60 |
733 920 08 |
1185 751 |
68 |
116 992 |
09 |
1068 759 |
59 |
S. s:m. |
manslagning med Dalarnes försäkringsförening. 3) Därav premieåterbetalning kr. 16 341:12. 3) Därav återköp av löpande
kr. 11579:96.
ers ättningsreserver.
bolag förvaltade premie- och ersättnings-reserver vid årets slut. |
Premie- |
och ersättningsreserver under egen |
5 S* |
|||||||||||
reserv. |
Ersättnings |
Premiereserv |
Ersättnings |
§■§ B V 2 o |
||||||||||
reserv. |
reserv. |
& |
||||||||||||
annan. |
för livräntor. |
annan. |
||||||||||||
27 230 |
65 |
27 230 |
65 |
203 991 |
62 |
231 321 |
04 |
313 871 |
749 183 |
66 |
A. 1 |
|||
35 742 |
98 |
27 385 |
79 |
81686 |
14 |
52 917 |
46 |
274 118 |
57 |
237 533 |
50 |
564 569 |
53 |
2 |
22 425 |
78 |
11 918 |
— |
39 427 |
47 |
50 499 |
90 |
121 735 |
42 |
114 144 |
— |
286 379 |
32 |
3 |
4 608 |
50 |
2 006 |
— |
6 614 |
50 |
17 079 |
30 |
169 881 |
74 |
81 452 |
29 |
268 413 |
33 |
4 |
36 895 |
89 |
32 479 |
79 |
69 375 |
68 |
214 229 |
70 |
202 160 |
75 |
158 336 |
78 |
574 727 |
23 |
5 |
11942 |
92 |
9 680 |
70 |
21 623 |
62 |
— |
— |
15 266 |
80 |
8 958 |
92 |
24 225 |
72 |
6 |
138846 |
72 |
83470 |
28 |
245 958 |
06 |
538 717 |
98 |
1 014 484 |
32 |
914 296 |
49 |
2467498 |
79 |
S. |
2 298 |
46 |
14 390 |
90 |
17 349 |
36 |
790 801 |
41 |
99 701 |
54 |
136 332 |
05 |
1 026 835 |
_ |
B. 1 |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
1165 883 |
45 |
— |
— |
190 098 |
75 |
1 355 982 |
20 |
2 |
|
11916 |
63 |
4 901 |
76 |
16 818 |
39 |
194 814 |
ii |
112 660 |
58 |
80 563 |
46 |
388 038 |
15 |
3 |
14 215 |
09 |
19292 |
66 |
34167 |
75 |
2151498 |
97 |
212362 |
12 |
406 99^26 |
2 770855 |
35 |
S. |
|
15806181 |
102 762 |
94 |
280125 |
81 |
2690 216 95 |
1226 846 |
44 |
1321 290 75 |
5 238354 |
14 |
S. s:m |
44
SVERIGE
Svenska olycksfallsförsäkrings -
Sveriges |
Stockholms bygg- mästares. |
Industriför-eningen för |
Eskilstuna ömsesidiga olycksfalls- förs.-före- ning. |
Sveriges bokbinderi- idkares. |
||||||
Inkomster: |
||||||||||
Premiereserv från föregående år |
31 891 |
15 |
69 026 |
80 |
42 249 |
98 |
13 555 |
33 |
4 816 |
60 |
Ersättningsreserv » » » |
477 |
50 |
1800 |
— |
— |
— |
1220 |
_ |
_ |
_ |
Premieinkomst (inkl. uttaxerade och in- |
||||||||||
trädesavgifter)................................ |
6 527 |
50 |
28 031 |
83 |
9 052 |
75 |
4 029 |
— |
1782 |
— |
Räntor .......................................... |
2 062 |
16 |
8 346 |
18 |
4 342 |
17 |
926 |
51 |
587 |
91 |
Övriga inkomster ............................... |
— |
— |
140 |
79 |
— |
_ |
12 |
50 |
_ |
_ |
Förlust å årets verksamhet .................. |
3 647 |
64 |
— |
— |
— |
— |
324 |
59 |
— |
— |
Summa |
44 605 |
95 |
107345 |
60 |
55 644 |
90 |
20067 |
93 |
7186 |
51 |
Utgifter: |
||||||||||
Utbetalningar för försäkringsfall ......... |
4 395 |
41 |
11 192 |
72 |
2 838 |
24 |
984 |
20 |
1545 |
_ |
Förvaltningskostnader ........................ |
1790 |
66 |
3 318 |
37 |
526 |
67 |
419 |
94 |
73 |
98 |
Avskrivningar och övriga utgifter......... |
40 |
30 |
638 |
31 |
— |
— |
33 |
14 |
_ |
_ |
Premiereserv till nästföljande år..... |
38 228 |
08 |
66 312 |
81 |
48027 |
54 |
17 740 |
65 |
3 524 |
25 |
Eraättningsreserv » » »...... |
151 |
50 |
3 400 |
— |
— |
— |
890 |
— |
924 |
91 |
Vinst å årets verksamhet ................. |
— |
— |
22 483 |
39 |
4 252 |
45 |
— |
— |
1118 |
37 |
Summa |
44 605 |
95 |
107345 |
60 |
55 644 |
90 |
20067 |
93 |
7186 |
51 |
Kollektivförsiikringar: |
||||||||||
Antal gällande under året.................... |
70 |
159 |
32 |
35 |
20 |
|||||
därigenom försäkrade antal personer ... |
552 |
2 787 |
6 211 |
1697 |
891 |
|||||
Arets skador: Antal dödsfall............... |
— |
2 |
1 |
— |
_ |
|||||
» invaliditetsfall...... |
4 |
2 |
1 |
1 |
2 |
|||||
» övergående skador |
50 |
176 |
1 |
13 |
1 ovanstående tabell äro icke intagna uppgifterna för Enskilda Järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall,
enär desamma avse även annan ansvarsförsäkring än olycksfallsförsäkring enligt lagen.
Eskilstuna ömsesidiga olycksfallsförsäkringsförening har numera blivit upplöst och försäkringarne hava i allmänhet
överflyttats på riksförsäkringsanstalten.
Schweizerische Unfallversicherungs-Aktiengesellschaft, Winterthur, har jämväl i Sverige kollektiva olycksfallsförsäkringar
enligt lagen den 5 juli 1901. Vid 1913 års slut voro 572 dylika avtal, avseende 11,102 personer, gällande.
SVERIGE.
45
föreningar eller kassor år 1913.
Södra Sveriges bygg- mästare- förbunds. |
Sveriges rnålare- mästare- förenings. |
Åkeri- ägarnas i Stockholm. |
Centrala arbets- givare- förbundet, Stockholm. |
Textil-fabrikan-ternas |
Sveriges bageri- idkare- förenings. |
Göteborgs |
Summa. |
||||||||
8 000 |
— |
4 708 |
17 |
31 379 |
28 |
98 667 |
55 |
35 200 |
796 |
36 |
340291 |
22 |
|||
— |
— |
1 000 |
— |
— |
— |
8 943 |
79 |
1868 |
56 |
— |
— |
528 |
58 |
15 838 |
43 |
4 025 |
57 |
6 444 |
— |
5 273 |
66 |
45 153 |
85 |
11578 |
97 |
5127 |
93 |
2 223 |
01 |
129250 |
07 |
919 |
44 |
1897 |
36 |
1501 |
18 |
4 614 |
13 |
3 392 |
99 |
522 |
57 |
410 |
45 |
29 523 |
05 |
— |
— |
176 |
40 |
— |
- |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
329 |
69 |
— |
— |
3 408 |
04 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 258 |
60 |
9 638 |
87 |
12945 |
Öl |
17633 |
97 |
38154 |
12 |
157379 |
32 |
52040 |
52 |
5 650 |
50 |
6217 |
— |
524871 |
33 |
2 232 |
50 |
1947 |
25 |
2 254 |
04 |
13 897 |
— |
2 974 |
05 |
1238 |
_ |
799 |
50 |
46297 |
91 |
1635 |
82 |
3 021 |
68 |
1799 |
82 |
3 376 |
41 |
740 |
97 |
523 |
08 |
469 |
42 |
17696 |
82 |
— |
~ |
37 |
52 |
») 537 |
49 |
82 |
90 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1369 |
66 |
9 000 |
— |
5 627 |
52 |
30 268 |
65 |
110 293 |
22 |
40 000 |
— |
— |
— |
3 329 |
— |
372351 |
72 |
— |
— |
7 000 |
— |
682 |
56 |
5 640 |
97 |
63 |
71 |
485 |
— |
1619 |
08 |
20857 |
73 |
76 |
69 |
— |
— |
2 611 |
56 |
24 088 |
82 |
8 261 |
79 |
3 404 |
42 |
— |
_ |
66 297 |
49 |
12945 |
Öl |
17633l\97 |
3815å\l2 |
157379\32 |
52040 |
52 |
5 650 |
50 |
6217 |
— |
524 871|33 |
||||
96 |
285 |
60 |
52 |
25 |
107 |
29 |
970 |
||||||||
812 |
2 478 |
796 |
1730 |
4 344 |
1244 |
378 |
23 920 |
||||||||
— |
— |
1 |
— |
1 |
— |
1 |
6 |
||||||||
2 |
3 |
2 |
3 |
— |
1 |
1 |
22 |
||||||||
50 |
37 |
2 |
149 |
O u |
43 |
20 |
543 |
J) Därav balanserad brist från föregående år 332: 50.
46
TYSKLAND.
Tyskland.
Historik.
I 1884 års arbetarförsäkringskommittés betänkande, (del II sidd.
6—26, 53—104), bar en utförlig redogörelse lämnats för den äldre lagstiftningen
i Tyskland rörande arbetsgivares ersättningsskyldighet vid
olycksfall i arbetet. Under hänvisning till denna redogörelse torde här
endast böra i största korthet erinras om den huvudsaldiga gången av
utvecklingen på området.
Förutom de allmänna skadeståndsreglerna funnos i Tyskland redan
tidigt särskilda bestämmelser rörande skyldighet för arbetsgivare i vissa
bestämda verksamheter att, om än i inskränkt omfattning, lämna understöd
vid olycksfall i arbetet. Sådana bestämmelser voro t. ex. intagna i
vissa järnvägslagar samt i lagstiftningen rörande sjöfolk och tjänstehjon.
Det första steget till införande av en mera allmän ersättningsplikt pa
förevarande område togs emellertid genom den för hela riket gällande
lagen om arbetsgivares ansvarighet vid olycksfall den 7 juni 1871, vilken
lag dock, förutom i avseende å järnvägsdrift, för sin tillämpning
förutsatte vållande från arbetsgivarens eller arbetsledares sida. Då
denna lag snart nog befanns otillfredsställande, övergick man vid det
fortsatta lagstiftningsarbetet på området till en helt ny princip, nämligen
till grundsatsen om obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete. Genom
kejsar Wilhelm I:s bekanta budskap av den 17 november 1881
inleddes en omfattande social försäkringslagstiftning, vilken bland annat
avsåg att ordna även arbetarnes rätt till ersättning vid olycksfall i arbete.
Sedan en sjukförsäkringslag tillkommit år 1883, utfärdades den
6 juli 1884 en lag om arbetares försäkring för olycksfall, vilken lag
i huvudsak omfattade den egentliga industrien. Denna lag efterföljdes
sedermera av lagen angående utvidgning av olycksfalls- och sjukförsäkringen
den 28 maj 1885 (den s. k. Ausdehnungsgesetz), lagen angående
olycksfallsersättning till tjänstemän i tyska rikets tjänst samt mili
-
TYSKLAND.
47
tärer den 15 mars 1886, lagen angående olycksfalls- och sjukförsäkring
för jord- och skogsbruket den 5 maj 1886, lagen angående olyckfallsförsäkring
för i byggnadsindustrien sysselsatta personer den 11 juli 1887
samt slutligen lagen angående olycksfallsförsäkring för sjöfolk den 13
juli 1887.
Arbetet för utvidgande och förbättrande av den sociala försäkringslagstiftningen
fortgick emellertid alltjämt. Särskilt gingo strävandena
ut på en utvidgning av den försäkrade personkretsen, ökning av försäkringsförmånerna,
förbättring .av organisationen m. m. Såsom ett resultat
av dessa strävanden utfärdades den 30 juni 1900 fem särskilda
lagar angående ändring av olycksfallsförsäkringslagstiftningen, varigenom
de ovannämnda tidigare lagarna beträffande industrien, byggnadsverksamheten,
jordbruket och sjöfarten i viss mån samarbetades och utvidgades.
Härtill anslöt sig lagen den 30 juni 1900 angående olycksfallsersättning
åt fångar och lagen den 18 juni 1901 angående olycksfallsersättning
till tjänstemän vid rikets civila förvaltning, armé och flotta
samt till militärer.
Reformarbetet på den egentliga arbetarförsäkringslagstiftningens
område har tills vidare fått sin avslutning genom riksförsäkringsordningen
den 19 juli 1911, som i sig innefattar, förutom olycksfallsförsäkringen,
även sjuk- och invaliditets försäkringen samt försäkringen för
efterlevande. Bestämmelserna om olycksfallsförsäkringen trädde i kraft
den 1 januari 1913.
Rörande riksförsäkringsordningens tillkomst och allmänna innehåll
m. m. hänvisas till denna kommittés betänkande angående allmän pensionsförsäkring,
del III sidd. 75 ff. Här torde emellertid få erinras
om att riksförsäkringsordningen består av sex böcker med sammanlagt
1,805 paragrafer och skulle träda i stället för alla hittills gällande arbetarförsäkringslagar.
Denna sammanfattning var emellertid i så måtto
rent formell, som man avstått från att sammansmälta de olika försäkringsgrename;
den har däremot möjliggjort sammanförandet på ett ställe
av likartade bestämmelser i de olika lagarne.
Första boken av riksförsäkringsordningen innehåller vissa gemensamma
bestämmelser såsom angående försäkringens bärare, försäkringsmyndigheterna,
vissa begreppsbestämningar etc. Andra boken behandlar
sjukförsäkringen, tredje boken olycksfallsförsäkringen med särskilda underavdelningar
för industri-, jordbruks- och sjöfarts-olycksfallsförsäkringen;
fjärde boken invaliditets- och efterlevandeförsäkringen; femte boken
lorhållandet mellan försäkringsbärarne inbördes m. m. Sjätte boken
innehåller bestämmelser om förfarandet för ersättnings fastställande i
avseende å samtliga försäkringsgrenar m. m.
48
TYSKLAND.
Jämte riksförsäkringsordningen bestå de ovannämnda särskilda lagarna
angående olycksfällsersättning åt fångar den 30 juni 1900 samt
angående olycksfällsersättning till tjänstemän m. fl. den 18 juni 1901
dock att den sistnämnda lagen delvis är ersatt genom tvenne lagar av
den 31 maj 1906 angående pensionering av officerare och sanitätsofficerare
samt angående försörjning av militärmanskap o. d. Vidare har
den 20 december 1911 utfärdats en lag angående försäkring av privatfunktionärer,
som icke äro att anse såsom egentliga kroppsarbetare.
(»Versicherungsgesetz fur Angestellte»). Sistnämnda lag avser egentligen
att bereda understöd vid invaliditet och ålderdom samt för efterlevande,
men har betydelse även vid olycksfall, som orsaka mera höggradig invaliditet.
En redogörelse för denna lag återfinnes i förevarande kommittés
betänkande angående allmän pensionsförsäkring, del III sidd.
114 ff.
I det följande lämnas en redogörelse för riksförsäkringsordningen i
vad densamma avser olycksfallsförsäkringen ävensom för de gemensamma
bestämmelserna rörande försäkringsmyndigheter, instansanordning m. m.
Riksförsäkringsordningen av 1911.
Gemensamma bestämmelser.
I riksförsäkringsordningens första bok lämnas, såsom ovan nämnts,
vissa för samtliga försäkringsgrenar gemensamma bestämmelser. För
några av de viktigaste bland dessa redogöres här; vissa andra åter,
såsom begreppsbestämningar o. d., hava ansetts lämpligare kunna omnämnas
i sammanhang med bestämmelserna rörande olycksfallsförsäkringen.
Försäkringsbärare.
Bärare av riksförsäkringen äro, i den mån lagen ej annorlunda bestämmer,
för sjukförsäkringen sjukkassorna, för olycksfallsförsäkringen
yrkesföreningarna (die Berufsgenossenschaften) samt för invalid- och efterlevandeförsäkringen
försäkring sanstalterna.
De närmare bestämmelserna rörande bärarne av olycksfallsförsäkringen
återfinnas nedan under redogörelsen för olycksfallsförsäkringens
organisation.
TYSKLAND.
4U
Försäkringsmyndigheterna.
Försäkringsmyndigheterna, som äro gemensamma för sjuk-, olycksfalls-
samt invaliditets- och ålderdoms försäkringen jämte försäkringen
för efterlevande, äro ^
försäkringsämbetena, 35
överförsäkringsämbetena,
riksförsäkringsämbetet och landsförsäkringsämbetena.
Försäkringsämbetena upprättas i regel såsom inom de lägre förvalt- 36
ningsmyndigheterna anordnade avdelningar för arbetarförsäkring, men
kunna även utgöra självständiga myndigheter. Den lägre förvaltnings- 38
myndighetens chef är ordförande i försäkringsämbetet. Härjämte utses 39
en eller flera ständiga vice ordförande, vilka kunna tagas bland personer,
som genom föregående utbildning och erfarenheter på arbetarförsäkringens
område äro därtill ägnade.
Såsom bisittare i försäkringsämbetet inkallas för behandling av 40—44
vissa ärenden representanter för försäkringen (Versicherungsvertreter) till
ett antal av minst tolv, valda medelst proportionella val till hälften
bland arbetsgivare och till hälften bland försäkrade. I valet deltaga
styrelseledamöterna i de sjukkassor, vilka inom försäkringsämbetets område
hava minst femtio medlemmar, samt vissa andra understödskassor
med minst femtio medlemmar. En kassas röstetal rättar sig efter dess
medlemstal, fastställes före varje val av försäkringsämbetet samt fördelas
lika på kassans styrelseledamöter. I valet av arbetsgivarrepresentanter
deltaga endast arbetsgivare, i valet av representanter för de försäkrade
endast försäkrade.
Representanterna för försäkringen (Versicherungsvertreter) förvalta 54
sitt ämbete utan annan ersättning än för sina utlägg; dessutom erhålla
de försäkrades representanter antingen ersättning för förlorad arbetsförtjänst
eller en rund summa i ersättning för tidsförlust. Sådan ersättning
kan även tilldelas arbetsgivarnas representanter. Beslut härom
skall fastställas av överförsäkringsämbetet.
Försäkringsämbetet fördelar sig på utskott med skilda, av lagen 56
bestämda uppgifter (Spruchausschuss, Beschlussausschuss).
Kostnaderna för försäkringsämbetet bestridas i regel av vederbö- 59
rande förbundsstat, dock att försäkringens bärare hava att ersätta de i
besvärsmål uppkommande kontanta utläggen utom ersättningar till bisittare.
Ålderdomsförsälcringskommittén. VI. t
50
TYSKLAND.
§8
62
63
64
68
69
71
73
74
75
77—78
79-80
83
85
86
87
89—90
Över försäkringsämbetena stå överförsäkringsämbetena, vilka i regel
upprättas för en högre förvaltningsmyndighets område, men även kunna
upprättas för vissa yrkesgrupper (besondere Oberversicherungsämter).
De upprättas av vederbörande högsta förvaltningsmyndighet och organiseras
antingen såsom självständiga myndigheter eller i anslutning till
högre riks- eller statsmyndigheter.
Överförsäkringsämbetet är sammansatt av ledamöter, av vilka en
är direktör och en dennes ställföreträdare, samt bisittare. Ledamöterna
utses bland offentliga ämbetsmän, direktören i allmänhet på livstid. Bisittarna
äro i regel fyrtio; de utses till hälften bland arbetsgivare och
till hälften bland försäkrade. Bisittarna från arbetsgivarsidan väljas till ena
hälften av arbetsgivarledamöterna i vederbörande invaliditetsförsäkringsanstalts
utskott och till den andra hälften av styrelserna för vissa yrkesföreningar.
Bisittarna från de försäkrades sida väljas enligt grunderna
för proportionella val av de försäkrades representanter hos försäkringsämbetena
inom överförsäkringsämbetets område. Dessa bisittares röstetal
fastställes efter antalet sjukkassemedlemmar inom området för det försäkringsämbete,
till vilket de höra. Valet sker skriftligen. För utseende
av bisittare vid de ovannämnda särskilda överförsäkringsämbetena finnas
särskilda stadganden.
Överförsäkringsämbetet organiserar olika avdelningar, mellan vilka
ärendena efter sin olika beskaffenhet fördelas.
Överförsäkringsämbetets förvaltningskostnader bestridas av vederbörande
förbundsstat, dock att försäkringens bärare hava att betala ett
visst av förbundsrådet fastställt belopp för varje besvärsmål, däri de äro
parter. Dessa bidrag skola beräknas så, att de täcka hälften av ämbetets
kostnader utom ersättningen till medlemmar. Åmbetet står under
uppsikt av den högsta förvaltningsmyndigheten.
Riksförsäkringsämbetet med säte i Berlin utgör försäkringens högsta
beslutande och kontrollerande myndighet. Den består av dels ständiga,
dels icke-ständiga ledamöter. Presidenten och övriga ständiga ledamöter
utses på livstid av kejsaren efter förslag av förbundsrådet. Kejsaren utnämner
jämväl bland de ständiga ledamöterna direktörerna och ordförandena
för de olika avdelningarna (Senaten). De icke-ständiga ledamöterna äro
trettiotvå. Av dessa väljer förbundsrådet åtta, därav minst sex förbundsrådsledamöter.
Av de övriga äro tolv representanter för arbetsgivarna
och tolv representanter för de försäkrade. Av arbetsgivarrepresentanterna
väljas sex av arbetsgivarledamöterna i invaliditetsförsäkringanstalternas
utskott och de särskilda försäkringsanstalternas motsvarande organ,
TYSKLAND.
51
alla från olycksfallsförsäkringens områden, samt sex av yrkesföreningar- §§
nas styrelser och de s. k. Ausfulirungsbehörden. De tolv representanterna 91
för de försäkrade väljas medelst proportionella val av de försäkrades
bisittare i överförsäkringsämbetena, alla från olycksfallsförsäkringens
områden. Genom särskilda bestämmelser har man sörjt för att lantbruk,
industri och sjöfart bliva i viss proportion företrädda bland såväl
arbetsgivare- som arbetarrepresentanterna. — De icke-ständiga ledamö- 96
terna åtnjuta avlöning.
Åven riksförsäkringsämbetet arbetar på avdelningar. 98
Vid riksförsäkringsämbetet finnes ett räknekontor (Rechnungsstelle), 103
som lämnar riksförsäkringsämbetet biträde i försäkringstekniska arbeten
och liknande göromål.
Kostnaderna för riksförsäkringsämbetet bäras av riket. 104
Vid sidan av riksförsäkringsämbetet tillåter lagen vissa av de redan 105
bestående, för förbundsstater upprättade landsförsäkringsämbetena att
fortleva. Förutsättning härför är, att till landsförsäkringsämbetets område
hör åtminstone fyra överförsäkringsämbeten. Landsförsäkringsämbetena
i Bayern, Sachsen, Wiirttemberg m. fl. stater bestå fortfarande.
Landsförsäkringsämbete träder för sitt område helt och hållet i
stället för riksförsäkringsämbetet, så vitt lagen föreskriver detta. Kostnaden
för landsförsäkringsämbete bäres av vederbörande förbundsstat.
Förhållande till utländsk lagstiftning.
I den mån en främmande stat genomfört en mot riksförsäkringsordningen
svarande försäkring (Fiirsorge) kan rikskanslern, med för- 157
bundsrådets bifall, under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med sådan stat, huruvida och i vilken omfattning riksförsäkringsordningen
eller den andra statens lag skall gälla för företag,
som sträcka sig ut över det ena landets gränser in på det andras område,
ävensom för försäkrade, som tidtals sysselsättas på den andra
statens område. På samma sätt kan under förutsättning av motsvarande
ersättning försäkringen av utländsk stats undersåtar ordnas på ett från
bestämmelserna i riksförsäkringsordningen avvikande sätt och genomförandet
av den ena statens försäkring på den andra statens område
underlättas.
52
TYSKLAND.
Industri-olycksfallsförsäkringen.
Försäkringens omfattning.
Den obligatoriska olycksfallsförsäkringen omfattar följande verksamheter,
nämligen
1) Bergverk, saltverk, malmförädlingsverk, stenbrott, yrkesmässiga
anläggningar för vinnande av skiffer, kalk, sand, mergel o. d. (»Gräbereien,
Gråben»).
2) Fabriker, skeppsvarv, hyttor, apotek, bryggerier och garverier.
3) Stadigvarande anläggningar för byggnadsindustri (»Bauhöfe»),
yrkesmässiga verksamheter, däri utföras byggnads-, dekoratörs-, stenhuggare-,
klensmeds-, smides- eller brunnsarbeten, vidare stenkrossningsföretag
och byggnadsarbeten, som icke tillhöra ett yrkesmässigt byggnadsföretag.
4) Skorstensfejare-, fönsterputsare- och slaktareyrkena samt badanstalter.
5) Järnbanedrift (inbegripet spårvägs- och hängbanedrift) samt postoch
telegrafförvaltningarna ävensom rörelser, bedrivna av armé- och
marinförvaltningarna.
6) Inrikes sjöfart, flottning, pråm- och färjfart, bogsering av fartyg
från land (»Treidelei»), insjöfiske, fiskodling och isupptagning, om dessa
rörelser drivas yrkesmässigt eller utövas av riket, en förbundsstat, en
kommun, ett kommunförbund eller annan offentlig korporation; muddringsföretag
och icke yrkesmässigt »hållande av fartyg» på inrikes farvatten.
(»Halten von Fahrzeugen auf Binnengewässern»).
7) Åkerirörelse, speditionsrörelse, företag för inkörande av andras
hästar, yrkesmässigt »hållande av riddjur» (»Reittiere») och foderstall,
(ridhus, cirkus etc.) »hållande av andra fortskaffningsmedel» (»Fahrzeuge»)
än fartyg, såvida de framdrivas genom elementar eller animal kraft
(automobiler, luftskepp etc); ävensom icke yrkesmässigt »hållande av
riddjur».
8) Yrkesmässig magasins-, lager- och källarrörelse.
9) Yrken, som avse packning, lastning eller lossning eller mätning
av varor.
10) Företag för transport av personer eller gods och skogsavverkningsföretag,
om ifrågavarande företag stå i samband med en handelsrörelse,
som sträcker sig utöver smådriftens omfattning.
TYSKLAND.
53
11) Under samma förutsättning företag, som avse »behandling och
hanterande av varor».
Riksförsäkringsämbetet bestämmer, vilka handelsrörelser i nyssnämnda
fall (10 och 11), skola ansos såsom smådrift och alltså ej lyda under
försäkringen.
På grund av föreskriften under 11) falla under försäkringen de
flesta handelsbutiker, men ej personer anställda på kontor eller i kassa
eller handelsresande.
Såsom fabriker anses rörelser, som
a) yrkesmässigt bearbeta eller förarbeta föremål och därvid regelbundet
sysselsätta minst tio arbetare,
b) yrkesmässigt framställa eller förarbeta sprängämnen eller explosiva
varor eller framställa eller fördela elektrisk kraft,
c) ej blott tillfälligt använda ångpanna eller genom elementar- eller
animalisk kraft drivna motorer,
d) av riksförsäkringsämbetet likställts med fabriker.
Företag, som utgöra väsentliga beståndsdelar eller binäringar till de
ovan nämnda, omfattas jämväl av försäkringen, dock i allmänhet ej
jordbruks- och sjöfartsföretag, vilka höra under de särskilda bestämmelserna
för jordbruks- och X''öfartsförsäkringen.
Rörelser och företag utan särskild olycksfallsfara kunna av förbundsrådet
befrias från försäkringsskyldigheten.
Försäkringen omfattar samtliga i ovannämnda rörelser och verksamheter
sysselsatta arbetare, medhjälpare, gesäller och lärlingar, utan
hänsyn till avlöningsbelopp, ävensom i yrkesdriften (den tekniska delen
av verksamheten) anställda tjänstemän (arbetsförmän, verkmästare och
tekniker), vilkas årslön icke överstiger 5,000 mark.
Genom försäkringen beredes ersättning vid olycksfall i arbetet (Betriebsunfälle).
Överträdelse av förbud utesluter icke antagandet, att
olycksfall i arbetet föreligger.
Försäkringen omfattar även husliga och andra sysslor, till vilka försäkrade,
som huvudsakligen sysselsättas i den försäkrade verksamheten,
användas av arbetsgivaren eller dennes representant.
Genom beslut av förbundsrådet kan olycksfallsförsäkringen utvidgas
att omfatta vissa bestämda yrkessjukdomar. (Detta har emellertid ännu
ej ägt rum).
I vissa avseenden kan kretsen av obligatoriskt försäkrade utvidgas utöver
den i lagen bestämda. Detta kan äga rum genom bestämmelse i
reglemente för yrkesförening, huvudsakligen i följande fall.
§§
539
540
543
544, 545
546
547
54
TYSKLAND.
548 a) Den i regel till löntagare begränsade försäkringsplikten kan ut
sträckas
till självständiga yrkesidkare, vilka regelmässigt sysselsätta
551 högst två lönarbetare eller vilkas årsförtjänst icke överstiger 3,000 mark,
ävensom till idkare av hemindustri. Åven till äkta make, som sysselsättes
i den andres rörelse, kan försäkringen utsträckas.
548 b) Vidare kan försäkringen utvidgas till tjänstemän med mer än
5.000 mark i årlig avlöning.
554 Undantagna frän försäkring splikten äro officerare ävensom militära
personer av lägre grad, för vilka särskilda pensions- eller understödslagar
gälla, samt rikets, förbundsstaters och kommuners tjänstemän, för
vilka är sörjt genom anställning med fast avlöning och anspråk på pension
eller genom de för dem gällande särskilda pensions- resp. olycksfallsunderstödslagarne.
550 Frivillig försäkring är för vissa fall medgiven. Sålunda har rätten
till frivillig försäkring omedelbart genom lagen tillerkänts självständiga
yrkesidkare, vilka icke redan äro försäkringspliktiga och vilka i årlig
arbetsförtjänst icke hava mer än 3,000 mark eller som regelmässigt
sysselsätta högst två lönarbetare. Andra näringsidkare, vilka hava över
3.000 marks årsförtjänst eller flera arbetare hos sig anställda, kunna
genom stadgande i yrkesförenings reglemente erhålla dylik rätt. Rätten
till frivillig försäkring gäller även för yrkesidkares make, som är sysselsatt
i hans rörelse.
552 Genom yrkesförenings reglemente kan försäkringen utvidgas till
personer, som, ehuru anställda i försäkringspliktig rörelse, dock icke
äro försäkrade enligt riksförsäkringsordningen (kontorspersonal etc.), och
till personer, som väl icke sysselsättas i rörelsen, men besöka arbetsplatsen
eller uppehålla sig å densamma (t. ex. tulltjänstemän, hantverkare),
ävensom till yrkesföreningarnes organ och tjänstemän.
Försäkringens förmåner.
Allmänna bestämmelser.
555 Föremål för försäkringen är den i det följande angivna ersättningen
i anledning av kroppsskada eller död.
556 Den skadade och hans efterlevande hava ingen rätt till ersättning,
557 om de avsiktligt framkallat olycksfallet. Ersättning kan helt eller delvis
vägras, om den skadade har ådragit sig olycksfallet genom begående av
TYSKLAND.
00
en handling, som enligt straffrättslig dom utgör ett brott eller eu upp- §§
ståtlig förseelse. Vid fall av sistnämnda slag kan räntan, för så vitt den
skadade har inom landet boende anhöriga, som i händelse av hans död
skulle haft anspråk på ränta, helt eller delvis tilldelas de anhöriga.
Ersättning kan även vägras, om i följd av den skadades död, frånvaro
eller annan hos honom liggande orsak straffrättslig dom ej kan
avkunnas.
Ersättning till den skadade.
Ersättning på grund av försäkringen utgår i regel först från och
med 14:de veckan efter olycksfallet. Dessförinnan lämnas i allmänhet
ersättning från sjukförsäkring en, till vars kostnader arbetsgivaren bidrager
med Vs.'' Från och med femte veckan efter olycksfallet skall sjukpenning
från sjukförsäkringen utgå med minst 7» av den försäkrades s. k. grundlön.
Om en skadad arbetare eller tjänsteman (den sistnämnde med
högst 2,500 mark i årslön) icke är försäkrad mot sjukdom, så skall arbetsgivaren
lämna honom sjukhjälp för de 13 första veckorna. Denna arbetsgivarens
förpliktelse kan dock mot ersättning övertagas av vederbörande
försäkringsbärare.
På grund av olycksfallsförsäkringen erhåller den skadade från och
med 14:de veckan efter olycksfallet:
1) sjukbehandling, vilken omfattar fri läkarvård, medicin och andra
läkemedel, ävensom mekaniska hjälpmedel, som äro erforderliga för att
trygga framgången av sjukbehandlingen eller mildra skadans följder
(kryckor, bråckband o. d.),
2) en ränta under den tid arbetsoförmågan varar (vare sig arbetsoförmågan
är övergående eller varaktig).
Läkarbehandling lämnas genom legitimerade läkare och vid tandsjukdomar
även av legitimerade tandläkare. Behandlingen omiattar bistånd
av andra personer såsom badare, massörer, sjukvårdare etc., endast om
läkare (eller tandläkare) föreskriver det, eller utan sådan föreskrift i trängande
fall, då läkare ej kan tillkallas.
Ovannämnda ränta utgör:
1) Vid fullständig arbetsoförmåga 2/s av årsarbetsförtjänsten (helränta).
2) Vid delvis arbetsoförmåga så stor del av helräntan, som svarar
mot graden av minskning i arbetsförmågan (delränta).
Ifall icke blott fullständig arbetsoförmåga utan även till följd av
olycksfallet sådan hjälplöshet inträtt, att den skadade icke kan undvara
främmande uppassning och vård, skall räntan höjas i motsvarande grad,
dock högst till hela årsarbetsförtjänsten.
558
573
577
579
558
122
559
560
56
TYSKLAND.
561
562
582
563
561
565
566
567
568
Om den skadade vid tiden för olycksfallet redan var varaktigt och
fullständigt oförmögen till arbete, så inskränker sig skadeersättningen
till läkarvård och medicin in. m. "Vhd hjälplöshet skall dock en ränta
motsvarande högst hälften av helräntan beviljas.
År den skadade till följd av olycksfallet utan eget förvållande arbetslös,
kan en utgående delränta för en tid av yrkesföreningen höjas intill
helräntans belopp.
Om sjukpenningen från sjukförsäkringen bortfaller före utgången
av trettonde veckan etter olycksfallet, men för den skadade utöver denna
tid kvarstår inskränkning i arbetsförmågan, utgår olycksfallsränta redan
från den dag, då sjukpenningen bortfaller.
Den ränta, som enligt ovanstående skall utgå till skadad arbetare,
beräknas efter den arbetslön, som den skadade under senaste året åtnjutit
i rörelsen (årlig arbetsförtjänst). Därvid skall det belopp, varmed
årslönen överstiger 1,800 mark, medräknas blott till en tredjedel.
Den årliga arbetsförtjänsten skall, om den skadade varit sysselsatt
i rörelsen ett helt år före olycksfallet, beräknas till 300 gånger medelförtjänsten
för hel arbetsdag. I sådana rörelser, där driften i regel omfattar
ett högre eller lägre antal arbetsdagar, skall i stället för med 300
multipliceras med detta antal.
Om den skadade icke varit sysselsatt i rörelsen ett helt år före
olycksfallet, beräknas den årliga arbetsförtjänsten sålunda, att det antal
dagar, som den skadade varit sysselsatt i rörelsen, multipliceras med
medelförtjänsten för hel arbetsdag. Härtill lägges, för de övriga under
ett år vanligen i rörelsen förekommande arbetsdagarna, den medelförtjänst,
som under denna tid i rörelsen eller i densamma närbelägen, liknande
rörelse åtnjutits för hel arbetsdag av försäkrade i enahanda arbete
och med samma arbetsduglighet.
Låter sig beräkningen icke utföras enligt dessa bestämmelser, skall
den årliga arbetsförtjänsten uträknas genom att antalet av de under ett
år vanligen i rörelsen förekommande arbetsdagarna multipliceras med
den avlöning, som den skadade under sin anställning i rörelsen i genomsnitt
uppburit för hel arbetsdag. År antalet av de under ett år vanligen
i rörelsen förekommande arbetsdagarna så ringa, att där sysselsatta personer
pläga regelbundet även på annat håll förrätta lönarbete, skall i nu
nämnda fall för det i 300 felande antal arbetsdagar den i orten vid
olycksfallet gällande daglönen (»Ortslohn») för vuxna över 21 års ålder
läggas till det enligt nyssnämnda regler erhållna beloppet. Därest den
skadade var sysselsatt blott vissa timmar om dagen, må medelförtjänsten
för hel arbetsdag icke sättas högre än en liknande, hela dagen sysselsatt
arbetares medeldags förtjänst.
TYSKLAND.
57
De nu återgivna bestämmelserna om beräknandet av årsarbetsför- §§
tjänsten finna motsvarande tillämpning i de fall, där arbetsförtjänsten
är sammansatt av minst för vecka bestämda belopp. En supplerande 570
bestämmelse är att, om årsarbetsförtjänsten icke uppgår till ett belopp
minst lika med 300 gånger ortslönen för vuxna över 21 år,
skall den i allt fall beräknas till detta belopp. Detta är alltså eu minimigräns
för ersättningen. För personer, vilka redan före olycksfallet för
framtiden voro delvis oförmögna till arbete, skall dock endast den del av
ortslönen läggas till grund, som motsvarar graden av arbetsförmågan
före olycksfallet.
Som lön anses även tantiömer, förmåner in natura samt övriga för- 160
måner, som, om också blott enligt sedvänja, beviljas den försäkrade av
arbetsgivaren eller tredje person och som helt eller delvis ersätta lönen.
Värdet av naturaförmånerna rättar sig efter de lokala genomsnittspriserna.
Beträffande den ortslön, varom i det föregående talas, fastställes 149 ff
densamma av myndigheterna. Den skall utgöra den i orten brukliga
daglönen för vanliga daglönare. Den fastställes särskilt för män och för
kvinnor samt för försäkrade av olika åldrar. I allmänhet bestämmes den
enhetligt efter medeltalet för ett visst större område.
Ersättning vid dödsfall.
Har olycksfallet medfört döden, utgår, förutom den ersättning, som 586
må hava tillkommit den avlidne,
1) Begravningshjälp, lika med en femtondel av årsarbetsförtjänsten,
dock lägst 50 mark.
2) Livränta till efterlevande från dödsdagen, vilken ränta utgör en
viss bråkdel av årsarbetsförtjänsten.
Efterlämnar den döde änka eller barn, utgör räntan för änkan till 588
hennes död eller inträde i nytt gifte samt för varje efterlämnat barn
till fyllda femton år en femtedel av årliga arbetsförtjänsten. Sådan
ränta utgår även till barn utom äktenskapet, såvida den avlidne jämlikt
laga förpliktelse lämnat barnet underhåll. Går änkan i nytt gifte, er- 589
håller hon 3/s av mannens årsarbetsförtjänst som avlösning en gång för
alla (Abfindung).
Anka har ej rätt till ersättning, om äktenskapet slutits först efter 590
olycksfallet, dock att yrkesförening kan på grund av särskilda omständigheter
även då bevilja ränta.
Ifråga om avliden kvinnlig försäkrad, som vid tiden för olycksfallet 592
var gift och på grund av mannens arbetsoförmåga helt och hållet eller
Alderdomsförsäkringslcommittén. VI. g
58
TYSKLAND.
till övervägande del bestred familjens underhåll med sin arbetsförtjänst,
utgår, så länge behovet fortfar, till änklingen Vs av årsarbetsförtjänsten
till hans död eller omgifte och till varje efterlämnat barn intill fyllda 15
år likaledes Vs av arbetsförtjänsten. Om änkling utan laglig grund
hållit sig borta från den husliga gemenskapen och undandragit sig underhållsplikten
mot barnen, kan yrkesföreningen i stället lämna dem hans ränta.
Efterlämnar den avlidne anförvanter i rätt uppstigande led (föräldrar,
far- och morföräldrar etc.) vilka han till väsentlig del underhållit med sin
arbetsförtjänst, skall till dem, så länge de äro i behov därav, utgå livränta
med tillsammans V''s av årsarbetsförtjänsten. Föräldrar hava härvid
företräde framför far- och morföräldrar.
Under huvudsakligen samma villkor och med samma belopp som
för anförvanter i rätt uppstigande led utgår även ränta till föräldralösa
minderåriga barnbarn, tills de fyllt 15 år.
Livräntor till de efterlevande få icke inalles överstiga 3/b av årsarbetsförtjänsten.
Framkommer ett högre belopp, sker avkortning.
Efterlevande make och barn skola emellertid i främsta rummet erhålla
sina livräntor till fulla beloppet. Skulle dessa livräntor härvid överstiga
3/5 av årsarbetsförtjänsten, minskas de i lika grad. Anförvanter i rätt
uppstigande led hava anspråk endast i den mån livräntor till änka och
barn icke uppgå till 3/b av årsarbetsförtjänsten, och barnbarn endast i
den mån de förut nämnda efterlevande icke erhållit maximibeloppet.
Upphör räntan för någon av de efterlevande, höjas de övrigas räntor
till högsta i lagen medgivna beloppet.
Årliga arbetsförtjänsten beräknas i fråga om ersättning vid dödsfall på
i huvudsak samma sätt som i fråga om ränta till den skadade. Dock
är att märka, att om den årsarbetsförtjänst, som skulle läggas till grund
för beräkningen, till följd av ett tidigare olycksfall är mindre än den
därförut åtnjutna avlöningen, så lägges den till följd av det tidigare olycksfallet
i livstiden åtnjutna räntan till årsarbetsförtjänsten. Härvid får
dock summan ej överskrida beloppet av den årsarbetsförtjänst, som lades
till grund vid den förra räntefastställelsen.
Utlännings efterlevande, som vid tiden för olycksfallet ej hade sin
vanliga uppehållsort inom landet, hava inga anspråk på ränta. Genom
beslut av förbundsrådet kan denna bestämmelse upphävas för anhöriga
från sådana utländska stater, vilkas lagar tillerkänna genom olycksfall
avlidna tyskars efterlevande motsvarande förmåner.
TYSKLAND.
59
Vård å sjukhus m. m.
I stället för läkarbehandling m. in. samt ränta kan yrkesförening §§
bereda den skadade fri vård och behandling på en sjukvårdsanstalt. 597
(Heilanstaltpflege). Därtill erfordras den skadades tillstånd, om han har
eget hushåll eller är medlem av sin familjs hushåll. Om åter skadans
art fordrar en behandling, som icke kan erhållas i hemmet eller sjukdomen
är smittosam eller den skadade upprepade gånger handlar emot
läkarens föreskrifter eller ock den skadades tillstånd erfordrar ständig
observation, behöves icke hans medgivande för intagning å
anstalt.
Under den tid, som den skadade vistas å anstalten, hava hans an- 598
höriga rätt till understöd (ränta) i samma omfattning, som de skulle erhållit
vid hans död (»Angehörigenrente»). Yrkesföreningarna äga befo- 602
genhet att därutöver i sina stadgar tillförsäkra varje å anstalt intagen
skadad person ävensom hans anhöriga ett särskilt understöd. Förekommer
ingen sådan allmän bestämmelse i stadgarna, äger föreningen
dock rätt att i fall av särskilt behov lämna dylikt understöd.
Yrkesförening kan med den skadades bifall även lämna hjälp och 599
vård i hemmet genom sjukvårdare, sjuksystrar etc. (»Hauspflege»).
Om det kan förväntas, att en livräntetagares förvärvsförmåga kan 603
höjas genom sjukbehandling, kan yrkesföreningen när som helst låta
bereda honom sådan.
Därest den skadade utan laglig eller eljest giltig grund underlåtit 606
att ställa sig till efterrättelse anordning, som avser sjukbehandling, och
förvärvsförmågan därigenom rönt en ogynnsam inverkan, kan ersättning
under viss tid helt eller delvis förvägras honom, såvida han blivit underrättad
om denna påföljd.
Yrkesförenings styrelse kan, på anhållan av en räntetagare, bereda 607
honom, i stället för ränta, förmånen att bliva intagen å invalidanstalt,
barnhem eller liknande anstalt.
Utbetalning med naturaförmåner.
Drinkare kunna i stället för ränta helt eller delvis erhålla natura- 120
förmåner, vilka emellertid i så fall lämnas av kommunen, som i stället
erhåller rätt till räntan eller del därav. Naturaförmånerna kunna även
bestå i intagande å en alkoholistanstalt. En del av räntan kan lämnas
till hustrun eller anhöriga.
60
TYSKLAND.
Jämkning av ersättning.
§§
608 Om väsentlig ändring inträder i de förhållanden, som lågo till
grund för ersättnings fastställande, kan ny fastställelse äga rum. Under
609 de första två åren efter olycksfallet kan, på grund av förändring i den
skadades tillstånd, ny fastställelse äga rum när som helst. Sedermera
kan en definitivt fastställd ränta icke ändras oftare än med minst ett
års mellanrum, såvida ej annorlunda överenskommes.
610 Beslut, varigenom en ränta nedsättes eller indrages, träder i kraft
först med utgången av den månad, under vilken beslutet delgivits veder
611
börande. Förhöjning eller nytt beviljande av ränta kan lordras först
för tiden efter det anspråket framställts.
e
Tid och sätt för utbetalning av ersättning.
612 Kostnader för läkarbehandling och begravningshjälp utbetalas inom
en vecka efter det de fastställts, samt räntor månadsvis i förskott.
Uppgår ränta till högst 60 mark årligen, utbetalas den kvartalsvis i
förskott, såvida den icke kan antagas komma att bortfalla före kvartalets
utgång. Efter överenskommelse med räntetagaren kan ränta utbetalas
för längre betalningsterminer. Räntans belopp avrundas uppåt
till jämnt femtal pfennig för månad eller kvartal.
613 För månad, under vilken räntetagare avlider eller ingår nytt gifte
eller händelse inträffar, på grund varav rätten till räntan skall vila, utbetalas
räntan fullt. Därest för del av eu månad, utom den skadades
ränta, enligt lagen skulle utgå ränta till efterlevande, hava dessa rätt
till det högre räntebeloppet.
726—730 I allmänhet utbetalas ersättningarna genom postanstalterna. I fråga
om ersättningstagare, som vanligen uppehålla sig i utlandet, bestämmer
riksförsäkringsämbetet, huru betalning skall ske.
Vilande ränta. Utlösning ur försäkringen (Kapitalabfindung).
615 Räntan vilar:
1) så länge den berättigade undergår frihetsstraff under mer än en
månad eller är intagen på arbetsinrättning eller förbättringsanstalt.
Anhöriga, som vid hans död skulle haft rätt till ränta, skola i sådant
fall erhålla understöd intill högst beloppet av hans ränta.
2) så länge räntetagare, som. är bränning, uppehåller sig i utlandet,
och utan giltig ursäkt underlåter meddela yrkesföreningen sin uppehålls
-
TYSKLAND.
61
ort eller att såsom skadad på begäran av yrkesförening inställa sig hos
konsul eller annan myndighet,
3) så länge räntetagare, som är utlänning, frivilligt har sin vanliga
uppehållsort i utlandet,
4) så länge räntetagare, som är utlänning, är utvisad ur riket.
Bestämmelserna under 3 och 4 kunna, under förutsättning av ömsesidighet
(likvärdig ersättning), upphävas genom internationell överenskommelse.
§§
Om den till en skadad arbetare utgående räntan belöper sig till 616
högst l/5 av helräntan, kan yrkesföreningen, med hans bifall och efter
hörande av försäkringsämbetet, utlösa honom med ett kapital för en gång
motsvarande kapitalvärdet av räntans årliga belopp.
Yrkesföreningen kan utlösa en ränteberättigad utlänning, som läm- 617
nar sin vanliga uppehållsort inom riket eller vanligen uppehåller sig i
utlandet, med ett kapital för en gång, vilket kapital med hans samtycke
kan bestämmas till tre gånger beloppet av den årliga räntan och eljest
till ett mot räntans kapitalvärde svarande belopp.
Förhållande till andra anspråk m. m.
Överlåtelse, utmätning eller pantsättning av ersättningsanspråk kan 621
ej med laga verkan ske utom i vissa i lagen angivna undantagsfall.
Kvittning av ersättningsanspråk får ej heller äga rum annat än i 622
vissa angivna fall, såsom emot förfallna avgifter, förskott av yrkesföreningen,
med orätt utbetalda ersättningar etc.
Yrkesförening är ej pliktig återfordra ersättning, som föreningen 620
haft att utbetala, innan laga kraftvunnen fastställelse ägt rum.
Försäkringens organisation.
Allmänna bestämmelser.
Såsom redan förut angivits, sker olycksfallsförsäkringen som regel 623
genom de s. k. yrkesföreningarne (Berufsgenossenschaften), vilka äro
på ömsesidighet vilande försäkringsföreningar av arbetsgivare, tillhörande
viss yrkesgren eller flera nära besläktade yrken inom hela riket eller
inom ett visst större område.
Emellertid förekomma även vissa andra organisationsformer, näm- 624
ligen dels att stat och kommun eller annan dylik samfällighet själva äro
bärare av försäkringen, dels att försäkring av vissa icke yrkesmässiga
verksamheter sker i särskilda försäkringsanstalter. Sålunda är tyska riket
62
TYSKLAND.
eller förbundsstat genom särskilda myndigheter (»Ausfuhrungsbehörden»)
själv bärare av försäkringen ifråga om post-, telegraf-, armé- och marinförvaltningarna
samt järnvägarna, i den mån dessa företag drivas för
rikets eller förbundsstatens räkning, inbegripet till nämnda förvaltningar
hörande byggnadsarbeten och »icke yrkesmässigt hållande av riddjur»
(Reittiere) eller fordon (Fahrzeuge). Detsamma gäller, därest för rikets
eller förbundsstats räkning drives muddringsföretag, inrikes sjöfart, flottning
samt transportrörelse med pråmar eller färjor, såvida dessa verksamheter
icke på grund av äldre lag tillhöra de för dem upprättade
yrkesföreningarna. Dessa verksamheter lå numera ingå i eller utgå
ur yrkes förening endast med samtycke av föreningen eller tillstånd av
förbundsrådet.
I fråga om andra än ovannämnda byggnadsarbeten eller verksamheter
för icke yrkesmässigt hållande av riddjur eller fordon, vilka byggnadsarbeten
eller verksamheter bedrivas för rikets eller förbundsstats
räkning, äro dessa även bärare av försäkringen, så vida de icke genom
en förklaring av rikskansleren eller högsta förvaltningsmyndigheten inträda
i vederbörande yrkes förening.
En kommun, en förening av kommuner eller annan offentlig samfällighet
är bärare av försäkringen för sådana av dem bedrivna byggnadsarbeten
och icke yrkesmässiga verksamheter för hållande av riddjur
eller fordon, vilka ej tillhöra järnvägsdrift, under förutsättning att högsta
förvaltningsmyndigheten förklarar dem vederhäftiga för övertagande av
försäkringen. I andra fall skall en dylik offentlig samfällighet försäkra
verksamheter av nämnda slag på samma sätt som enskilda arbetsgivare
(se nedan). Dessutom förefinnes emellertid under vissa villkor rätt för
dylik offentlig samfällighet till inträde i vederbörande yrkesförening.
Byggnadsarbeten, som i andra fall än de ovan nämnda utföras på
icke yrkesmässigt sätt, d. v. s. i regel av andra arbetsgivare än stat och
kommun etc., försäkras i särskilda försäkring sanstalter (Zweiganstalten)
som äro anslutna till byggnadsyrkesföreningarne. Likaså anslutas till
yrkesföreningarne för åkeri- och inrikes sjöfart särskilda försäkringsanstalter
för de verksamheter, som avse icke yrkesmässigt »hållande av riddjur
eller för dorn-). I stället för sistnämnda »Zweiganstalten» kan dock
förbundsrådet besluta om upprättandet för motsvarande ändamål av en
självständig försäkrings förening (Versicherungsgenossenschaft), bildad
efter mönstret av yrkesföreningarne. Detta har i verkligheten också
ägt rum.
Orsaken till att för nyssnämnda, icke yrkesmässiga verksamheter
upprättats en särskild organisationsform är den, att dessa verksamheter i
TYSKLAND.
63
allmänhet äro av mera tillfällig beskaffenhet och därför ej lämpligen
kunna ingå i yrkesföreningarne, vilkas avgiftssystem är inrättat med
hänsyn till mera stadigvarande företag.
Yrkesföreningarne.
Varje yrkesförening omfattar i regel inom sitt distrikt i kraft av
lagen alla rörelser och företag, som höra till den eller de yrkesgrenar, för vilka
yrkesföreningen är upprättad. Undantag kan förekomma för vissa kommunikationsföretag.
År 1913 funnos 67 yrkesföreningar för industrien m. m. En del
av yrkesföreningarne för industrien sträcker sig över hela riket, under
det andra åter endast omfatta vissa områden därav; det sistnämnda alfabet
med järn- och stålindustrien, textil- och träbearbetningsindustrien,
byggnadsindustrien och inrikes sjöfarten. Beträffande antalet medlemmar
i yrkesföreningarne råder stor olikhet. En del yrkesföreningar omfatta
t. ex. blott ett par hundra mycket stora företag, andra åter uteslutande
småindustrien tillhörande företag, vilkas antal kan vara högst betydligt,
så t. ex. i smidesyrkesföreningen över 55,000.
De yrkesföreningar, som funnos enligt tidigare lag, blevo fortfarande
bestående, sedan nksförsäkringsordningen trätt i kraft. Förändringar i
yrkesföreningarnes bestånd, såsom sammanslagning av flera yrkesföreningar
till en enda ävensom bildande av nya yrkesföreningar, kunna
äga rum med förbundsrådets tillstånd.
Om en yrkesförening blir oförmögen att fullgöra sina lagliga förpliktelser,
kan förbundsrådet upplösa densamma, varvid dess rättigheter
och skyldigheter övergå på tyska riket (resp. vederbörande förbundsstat),
som alltså i sista hand bär ansvaret för skadeersättningarnes behöriga
utgivande. De yrkesgrenar, som tillhört den upplösta yrkesföreningen,
överföras på andra yrkesföreningar.
Medlem av yrkesförening är varje yrkesidkare, vars rörelse tillhör
någon eller några av de yrkesgrenar, som av yrkesföreningen omfattas,
och har sitt säte inom föreningens område. Då en rörelse
består av flera väsentliga beståndsdelar, kan emellertid stundom svårighet
uppstå att avgöra, vilken yrkesförening arbetsgivaren skall tillhöra.
För sådant fall föresknves, att rörelsen skall tilldelas den yrkesförening,
som den huvudsakliga delen tillhör. Motsvarande gäller om binäringar.
Såsom idkare av en rörelse eller ett företag (Betrieb) anses i förevarande
avseende den, för vars räkning verksamheten bedrives. Motsvarande
gäller för byggnadsarbeten, som icke bedrivas yrkesmässigt.
§§
630
630
635—646
647, 648
649
631
632
633
64
TYSKLAND.
§§
650
653
654
660
661
664
665, 674
675-684
685—689
678, 679
687
678
Medlemskapet i yrkesförening tager sin början, då rörelsen begynner
eller försäkringsplikten för densamma inträder (vilket kan ske
t. ex. i och med det att en yrkessidkare börjar använda ångpanna eller
anställer arbetare). Inom en vecka efter det medlemskap inträtt, har
yrkesidkaren att till vederbörande försäkringsämbete i två exemplar göra
anmälan om rörelsens beskaffenhet, antalet försäkrade samt dagen för
rörelsens början eller försäkringspliktens inträde m. m. Försäkringsämbetet
insänder ena exemplaret av anmälan till vederbörande yrkesförening.
Yrkesföreningen har att besluta, huruvida yrkesidkare skall upptagas
som medlem eller ej. Besvär över beslutet kan i bägge fallen anföras
hos överförsäkringsämbetet. Om besvär ej anförts, kan saken av
försäkringsämbetet föreläggas riksförsäkringsämbetet.
Ombytes innehavare av rörelsen, skall sådant anmälas för yrkesföreningen
inom viss i dess reglemente föreskriven tid. Den förre innehavaren
blir dock ansvarig för försäkringsavgifterna till årets slut, ritan
att efterträdaren befrias från ansvaret. Förändringar i rörelsen, vilka
kunna vara av betydelse för försäkringen i yrkesförening, ävensom
rörelsens upphörande skola jämväl anmälas inom viss i reglementet föreskriven
tid.
Yrkesförenings förvaltning in. m. ordnas genom ett reglemente,
som antages av föreningen på stämma och skall godkännas av riksförsäkringsämbetet,
över vars beslut i detta fall klagan kan iöras hos förbundsrådet.
De huvudsakliga organen för yrkesföreningen äro styrelsen och löreningsstämman,
bägge sammansatta av arbetsgivare eller arbetsförestandare,
vilka förvalta ifrågavarande uppdrag utan avlöning (ehrenamtlich).
Styrelsen väljes av föreningsstämman. Den företräder föreningen såväl
inför rätta som eljest samt sköter den löpande förvaltningen.
Föreningsstämman utgöres antingen av samtliga medlemmar eller
av utsedda ombud för desamma. Stämman medverkar endast vid viktigare
frågor såsom upprättande av och ändring i reglemente, prövning
av årsberättelsen, val av styrelse etc. _ .
De flesta yrkesföreningarne äro indelade i sektioner, som i många
fall hava självständig förvaltning och i regel särskild sektionsstyrelse
och sektionsstämma. Några yrkesföreningar hava flera hundra sektioner.
I yrkesförenings reglemente kan bestämmas, att representanter föi
de försäkrade skola hava säte och stämma i styrelsen eller sektionsstyrelse.
... ...
Såsom yrkesförenings organ i orterna kunna valjas särskilda Jor
troendeinän,
även de utan avlöning.
TYSKLAND.
65
I fråga om förvaltningens anförtroende åt oavlönade organ har
anmärkts, att däri ligger till en viss grad organisationens svaghet.
Arbetsbördan är alltför stor, för att den verkligen skulle helt kunna
förvaltas av oavlönade organ, varför den måste i större eller mindre
grad läggas på tjänstemännen, vilka dock ej hava sådan ställning som
t. ex. statens ämbetsmän.
Beträffande yrkesforeningarnes förmögenhetsfdrunkning gäller, bland
annat, att förenings tillgångar skola förvaltas på samma sätt som
myndlings medel. Åtminstone en fjärdedel av fonderna skall placeras
i tyska rikets eller förbundsstats lånebevis. I övrigt skola fonderna i
regel placeras i vissa slag av godkända värdepapper. Till annan placering,
såsom för ändamål, vilka komma de försäkringspliktiga till godo,
erfordras vederbörande myndighets tillstånd.
RiksI örsäkringsämbetet utövar i regel uppsikt över yrkesföreningarne.
Därest för förbundsstat ett landsförsäkringsämbete finnes upprättat, har
dock detta uppsikt över de yrkes föreningar, som icke sträcka sig ut
över förbundsstatens område.
26-27
718
719-720
722
723
Försäkringsanstalter (Z-weiganstalten).
Såsom förut nämnts, finnas enligt lagen i särskilda fall försäkringsanstalter
för icke yrkesmässiga byggnadsarbeten samt för icke yrkesmässigt
»hållande av riddjur och fordon».
I*1 ör försäkringsanstalt skall finnas särskilt av yrkesförenmg''en uppgjort
reglemente. Yrkes föreningens organ förvalta emellertid försäkringsanstalten,
så vida icke i reglementet föreskrives särskilda or "-an.
Anstaltens inkomster och utgifter skola särskilt bokföras, dess tillgångar
förvaltas särskilt och särskild reservfond bildas. I fråga om förvaltningskostnaderna
skall anstalten ersätta yrkesföreningen vad som faktiskt
är erforderligt för anstaltens särskilda förvaltning. Överskott å
anstaltens verksamhet kan under vissa villkor få tillgodoföras yrkesföreningen.
J
För säkring sanstalterna för byggnadsarbeten, vilka äro anslutna till
byggnadsyikesförenmgarne, fa icke försäkra andra än icke yrkesmässiga
byggnadsarbeten inom vederbörande anstalts distrikt. Dock få de även
övertaga järnvägs-, kanal-, väg-, vatten-, diknings- och andra byggnadsarbeten,
som utföras av en utövare av icke yrkesmässiga byggnadsarbeten
och icke kräva mer än en viss kortare tid för fullbordandet.
Å lderclom.s för säkring skommittén. VI.
792, 793
786, 794
787
790
788
783-784
78f>
9
66
TYSKLAND.
§§ Försäkring sanstalter för icke yrkesmässigt »hållande av riddjur och
836, 837 fordoms) (»Halten von Reittieren und Fahrzeugen») skola anslutas till
yrkesföreningarne för åkerirörelse och inrikes sjöfart.
Då såsom ovan nämnts, en självständig försäkringsförening upprättats
för dessa verksamheter, finnas nu inga försäkringsanstalter av
ifrågavarande slag.
Riket, förbundsstat, kommun etc. såsom bärare av försäkringen.
892 Såsom förutnämnts (sid. 61 ff.), kunna tyska riket, förbundsstat, kom
muner,
förening av kommuner och andra offentliga samfälligheter vara
bärare av försäkringen beträffande av dem bedrivna verksamheter och
träda i sådant fall helt och hållet i stället för yrkesföreningarne.
894 I allmänhet tillämpas härvid de i riksförsäkringsordningen givna
bestämmelserna, men enligt sakens natur äro dessa ej användbara i den
del, som direkt och uteslutande avser yrkesförening.
De befogenheter och åligganden, vilka eljest tillhöra en yrkesförenings
allmänna stämma eller föreningens styrelse, äro, där försäkringen
sker genom riket eller en förbundsstat, överlämnade åt de myndigheter,
vilka i sin hand hava förvaltningen eller ledningen av företaget, »Aus
892
fuhrungsbehörden». Vilka dessa äro, skall en gång för alla bestämmas,
för de militära förvaltningarna av högsta militära förvaltningsmyndighet
för kontingenten, för övriga delar av rikets förvaltning av rikskansleren
och för staternas förvaltningar av högsta förvaltningsmyndigheten.
»Ausfiihrungsbehörden» för kommuner o. d. bestämmas likaledes av
högsta förvaltningsmyndigheten.
895 För försäkringens närmare ordnande utfärdas föreskrifter i enahanda
ordning, uti vilken nämnda »Ausfuhrungsbehörden» tillsättas. Dessa
föreskrifter reglera de förhållanden, om vilka eljest bestämmelser finnas
896 meddelade i yrkessamfundens reglementen. Genom dem kan försäk
897
ringsplikten utsträckas till tjänstemän med mer än 5,000 mark i årlig
arbetsförtjänst.
Försäkringsavgifterna m. m.
Avgifterna i yrkesföreningarne.
Olycksfallsförsäkringen bekostas helt och hållet av arbetsgivarne.
731 Medel till bestridande av yrkesföreningarnes utgifter erhållas genom
medlemmarnas avgifter, vilka skola beräknas så, att de täcka det näst
förflutna verksamhetsårets behov (»Umlageverfahren»). Avgifterna behöva
alltså ej täcka beviljade livräntors kapitalvärden utan endast utbetalda
ersättningar jämte förvaltningskostnader och avsättningar till reservfond
TYSKLAND.
67
in. ra. Undantag från denna regel gäller ifråga om djupbyggnadsyrkesföreningen
(»Tiefbauberufsgenossenschaft»), där avgifterna även måste
täcka kapitalvärdet av de livräntor, som under det förflutna verksamhetsåret
fallit yrkesföreningen till last. Det vanliga »Umlageverfahren»
har man här ej ansett lämpligt, då här förekomma arbeten av det största
omfång, vilka ofta räcka endast jämförelsevis kort tid.
De till en yrkesförening hörande rörelserna indelas av förenings- §§
stämman i farlighetsklasser efter graden av deras farlighet. Denna an- 706> 711
gives i visst procenttal eller viss tariffsats, som utmärker det förhållande,
i vilket avgifterna för de olika fariighetsklasserna stå till varandra.
Den i enlighet härmed uppgjorda farlighetstariffen, ävensom
varje ändring däri, skall godkännas av riksförsäkringsämbetet. Tariffen
skall revideras åtminstone vart femte år.
Med ledning av farlighetstariffen samt på grundval av de utav 732
medlemmarne utbetalda avlöningssummoma fastställas efter varje års slut
försäkringsavgifterna. Härvid skall de försäkrades avlöning i allmänhet
minst beräknas till ortslönen för vuxna arbetare över 21 år. I fråga
om avlöning, som överstiger 1,800 mark, medräknas av det överskjutande
blott en tredjedel.
Beträffande rörelser, som regelmässigt sysselsätta högst 5 försök- 734
rade, kan i reglementet bestämmas, att, med arbetsgivarens samtycke,
avgiften fastställes efter en som skälig ansedd avlöningssumma i stället
för efter den utbetalda avlöningssumman eller att enhetliga avgifter
skola erläggas.
Vidare kan i reglementet bestämmas, att den som är arbetsgivare 735
åt en idkare av hemindustri, skall betala avgifterna för de av den sistnämnde
sysselsatta hemarbetarne och eventuellt även för hemindustriidkaren
själv, om denne är försäkrad.
Avgifter få uttaxeras endast för vissa i lagen angivna ändamål, 736
nämligen:
till täckande av ersättningsbelopp och förvaltningskostnader; för
avsättningar till reservfond; för betalning av förskott till postverket;
till belöningar för räddning av förolyckade samt till åtgärder för förebyggande
av olycksfall; till anskaffande av arbetstillfällen för olycksfallsskadade;
till upprättande av sjukvårds- och andra dylika anstalter.
Ponderna få ej heller användas till andra än dessa ändamål.
Föreningsstämma kan, med hänsyn till olycksfall, som förekommit
i arbetsgivares rörelse, pålägga honom förhöjda avgifter eller bevilja 712
honom eftergifter.
68
TYSKLAND.
§§
737
738
740
750
752
753
754
757
758
761
760
762
28
765—770
Medlemmarnas avgifter skola, såsom antytts, i regel betalas i efterskott
efter slutet av varje verksamhetsår. Förskottsbetalning kan dock
i vissa fall äga rum. Sålunda kan i reglemente bestämmas, att medlemmarne
skola betala förskott på bidragen. Särskilt kan detta förekomma
i fråga om företag av sannolikt kort varaktighet samt av medlemmar,
som upprepade gånger resterat med inbetalning av bidrag.
Företag, som hava sitt säte i utlandet, men tillfälligtvis utöva försäkringspliktig
rörelse i inlandet, kunna åläggas att lämna förskottsavgifter
till dubbelt belopp mot de vanliga ävensom säkerhet.
I fråga om sättet för utdebiteringen av avgifterna gäller, att medlemmarne
i yrkesförening skola, för så vitt icke efter skälighetsprövning
bestämda avgifter skola erläggas, inom sex veckor efter räkenskapsårets
slut, till styrelsen för yrkes föreningen insända avlöningsuppgift (»Lohnnachweis»).
Denna uppgiit skall angiva de under det förflutna året i
verksamheten sysselsatta försäkrade och den för var och en av dem
förtjänta avlöningen, ävensom lämna en uträkning av det belopp, till
vilket de utbetalade avlöningarna skola upptagas vid debiteringen. I
reglementet kan emellertid bestämmas, att avlöningsuppgift icke behöver
innehålla detaljerad upplysning rörande varje försäkrad, utan endast om
antalet försäkrade och totala lönesumman för hela året eller för vissa
kortare tidsrymder. Om avlöningsuppgift ej ingives eller är ofullständig,
uppgöres eller fullständigas den av yrkesföreningen.
Sedan avlöningsuppgifterna inkommit, fastställes den avgift, som
bör inbetalas av varje medlem. Inbetalning skall för undvikande av
tvångsindrivning eller, ifråga om frivillig försäkring, uteslutande ur försäkringen,
ske inom två veckor efter det underrättelse om avgiften tillställts
vederbörande.
Om arbetsgivare är missnöjd med den fastställda avgiften, kan han inom
två veckor efter erhållen kännedom om densamma hos yrkesföreningens
styrelse föra klagan, men är ändock pliktig att tillsvidare erlägga avgiften.
I Vissa fall kan besvär över yrkesföreningens beslut fullföljas till överförsäkringsämbetet
och riksförsäkringsämbetet. Åven utan att klagan
anföres, kan ändring i avgift ske, därest det efteråt visar sig, att avgiften
helt eller delvis med orätt erlagts. Om avgiften nedsättes, tages
hänsyn därtill vid utdebiteringen för det följande året.
Avgift, som ej kunnat indrivas, faller övriga medlemmar till last.
Indrivning sker på samma sätt som kommunalutskylder. Förmånsrätt
för oguldna avgifter är stadgad.
I vissa fall gälla emellertid särskilda bestämmelser för att trygga yrkesförenings
rätt till avgifter. Därest utövaren av en yrkesmässig byggnads
-
TYSKLAND.
69
verksamhet ej kan betala avgift, kan yrkesförening under vissa villkor vända
sig mot byggherren eller dem, som stå mellan honom och entreprenören.
Motsvarande gäller beträffande åkerirörelse, inrikes sjöfartsföretag och
dylikt. Därvid träder ägaren av transportmedlen i stället för byggherren.
Högsta förvaltningsmyndigheten i en förbundsstat kan dessutom
bestämma, att byggherrar skola ställa säkerhet för inbetalande av avgifter
till yrkesforeningarne, innan de få tillstånd att börja bygga.
Avgifterna till försäkringsanstaltema.
Då, såsom nämnts, (sid. 62) i verkligheten endast förefinnas försäkringsanstalter
för byggnadsarbeten, inskränkes redogörelsen till dessa.
I lagen skiljes mellan försäkring av långvarigare byggnadsarbeten,
som draga en tid av mer än 6 dagar, och kortvarigare byggnadsarbeten,
som draga högst 6 dagar.
I fråga om långvarigare byggnadsarbeten sker försäkringen på arbetsgivarens
bekostnad och mot fasta premier, vilka beräknas så att de
motsvara kapitalvärdet av de ersättningar, försäkringsanstalten sannolikt
har att bestrida, samt förvaltningskostnader och avsättning till reservfond.
Premietariffen fastställes av riksförsäkringsämbetet. Beträffande
ifrågavarande försäkring föreskrives bland annat, att arbetsgivaren är
pliktig att senast tre dagar efter utgången av varje månad till vederbörande
myndighet lämna uppgift om under månaden utgjorda arbetsdagar
samt den till de försäkrade för samma tid utgivna avlöningen.
Myndigheten insänder sedermera uppgifterna till försäkringsanstalten
jämte intyg, att den icke har sig bekant några andra byggnadsarbeten
i trakten, som bort anmälas.
Kommunerna ombesörja mot viss ersättning uppbörden av premierna
från arbetsgivare för ifrågavarande företag, var och en inom sitt
område. Kommun ansvarar för premier, som ej influtit och beträffande
vilka kommunen ej kan visa, att tvångsåtgärder utan resultat vidtagits.
Sådana premier har kommunen att förskottsvis insända. I sista hand få
emellertid premier, som ej kunnat indrivas, täckas ur anstaltens reservfond.
Byggherre ansvarar för sin insolvente byggmästares (entreprenörs)
premier under ett år efter det att de fastställts. Aro entreprenörerna
flera, och har den ene upplåtit arbetet till den andre, äro de samtliga
ansvariga före byggherren.
Beträffande försäkringen av kortvarigare byggnadsarbeten fördelas
kostnaderna härför på de kommuner, över vilkas områden yrkesföreningen
sträcker sig, efter folkmängden inom de särskilda kommunerna.
§§
771
772-775
799—808
809—811
818
819
825
70
TYSTLAND.
§§
830
828
829
833
834
741-748
787
835
843—844
Avgifterna, som årligen ntdebiteras, beräknas så, att de skola täcka
de under det näst förflutna året utbetalda ersättningar och förvaltningskostnader
(Umlageverfahren).
Flera kommuner kunna överenskomma om gemensamt bestridande
av dessa utgifter. Högsta förvaltningsmyndigheten kan även för ändamålet
förena flera kommuner eller bestämma, att utdebiteringen sker
efter administrativa myndigheters distrikt i stället för efter primärkommunernas
områden.
Inom varje kommun uttagas kostnaderna i regel på samma sätt
som kommunalutskylder. Dock kan en annan fördelningsgrund bestämmas,
t. ex. att endast fastighets- eller byggnadsägare skola bära kostnaderna.
Reservfond.
Yrkesföreningarne skola, såsom nämnts, göra avsättningar till reservfond
enligt i lagen bestämda regler. Avsättningen är proportionsvis
störst de första åren. Då hos yrkesföreningarna till att börja med
blott jämförelsevis obetydliga utgifter förekomma, men därpå en mycket
hastig och senare en allt långsammare stegring i kostnaderna inträder,
till dess slutligen jämviktsläget uppnås, modifieras det rena utdebiteringssystemet
i viss mån genom föreskrifterna rörande avsättningen till reservfond.
Räntorna å avsatta belopp läggas jämväl till fonden. Efter
de första elva åren få räntorna å reservfonden eller en del därav under
vissa villkor användas till föreningens utgifter. Med riksförsäkringsämbetets
medgivande kan i nödfall även kapitalet få tillgripas.
För försäkringsanstalterna (Zweiganstalten) skall särskild reservfond
bildas. Densamma får ej användas för yrkesföreningens ändamål.
I fråga om försäkringen för kortvariga byggnadsföretag hava kommuner
och dylika samfälligheter ingen rätt till försäkringsanstaltens
reservfond för täckande av denna försäkrings kostnader.
Ansvarsförsäkring vid yrkesföreningarne, pensionskassor m. m.
Yrkesföreningarna kunna inrätta frivillig försäkring för övertagande
av arbetsgivares och med dem likställdas ansvar för skadestånd enligt
allmän lag (Versicherung gegen Haftpflicht). Vidare kunna de inrätta
räntetillskotts- och pensionskassor för i yrkesdriften anställda tjänstemän,
medlemmar av yrkesförening, försäkrade, tjänstemän vid yrkesförening
ävensom för anhöriga till sådana personer. Dessutom kunna
TYSKLAND.
71
yrkes föreningarna träffa anordningar för att skaffa arbetstillfälle åt
olycksfallsskadade
Beslut i dessa ämnen erfordra förbundsrådets eller, för sistnämnda
anordning, riksförsäkringsämbetets godkännande.
Åtgärder till förekommande av olycksfall. Kontroll.
Yrkesföreningarne äro pliktiga att för alla eller vissa slag av
dithörande rörelser eller för vissa distrikt utfärda erforderliga föreskrifter
rörande dels de åtgärder, som av arbetsgivarne höra vidtagas för
förekommande av olycksfall, dels ock vad försäkrade personer hava att
för samma ändamål iakttaga under arbetet. Vid underlåtenhet att fullgöra
föreskrifter kunna såväl arbetsgivarne som de försäkrade fällas till
böter, arbetsgivarne av sin yrkesförening och de försäkrade av försäkringsämbetet.
Föreskrifter uti ifrågavarande ämne erfordra godkännande av riksförsäkringsämbetet.
I överläggningar och beslut om skyddsföreskrifter
skola deltaga representanter för de försäkrade till lika antal som de
närvarande ledamöterna i yrkesföreningens styrelse. Representanterna
för de försäkrade utses bland bisittarna i vederbörande överförsäkringsämbete.
Med ifrågavarande befogenhets överlämnande åt yrkessamfunden
har naturligtvis icke någon ändring skett i den rätt varje stat äger att
lämna skyddsföreskrifter. Dock är stadgat, att över föreskrifter, som av
vederbörande landsmyndigheter meddelas till förekommande av olycksfall,
böra vederbörande yrkessamfunds eller sektioners styrelser samt arbetarnes
representanter höras, såvida ej fara ligger i dröjsmål.
Yrkessamfunden äro befogade, och på begäran av riksförsäkringsämbetet
pliktiga, att anställa tekniska inspektörer i erforderligt antal för
att övervaka olycksfallsförsäkringsföreskrifternas efterföljd samt taga
kännedom om anordningarna i de industriella företagen, i den mån detta
är av betydelse för en rörelses ledamotskap i samfundet eller för indelningen
i farlighetsklasser.
För att pröva avlöningsuppgifternas riktighet äro yrkesföreningarne
berättigade att genom särskilda revisorer (»Rechnungsbeamte») granska
räkenskapsböcker och förteckningar. Med riksförsäkringsämbetets tillstånd
kunna de tekniska inspektörernas och revisorernas uppgifter få
förenas i en och samma person.
Vägrar arbetsgivare att gå tillhanda vid inspektion eller granskning
av böcker m. in., kan han därtill tillhållas genom av försäkringsämbetet
§§
845
848
851
852, 864
853
858
871
875
876
877
879
72
TYSKLAND.
förelagt vite. Önskar arbetsgivare av vissa skäl, att inspektionen må
äga rum genom särskilda sakkunniga i stället för de ordinarie härtill
utsedda personerna, kan sadant emellertid medgivas. Inspektörer och.
sakkunniga äro edsvurna och fn icke yppa de förhållanden, varom de
vid sin inspektion erhålla kännedom. För brott häremot i avsikt att
skada eller för vinnings skull är fängelsestraff stadgat.
Kostnaden för yrkesförenings inspektionsverksamhet bestrides såsom
andra dess utgifter av föreningen; men har arbetsgivare genom att ej
ställa sig givna förelägganden till efterrättelse ådragit föreningen särskilda
kostnader, kan han tvingas att gottgöra dessa.
f ör att förebygga konflikter mellan statens yrkesinspektörer och
yrkesföreningarnes tekniska inspektörer lämnas vissa regler. Sålunda
skola yrkesföreningarne på begäran meddela statens yrkesinspektörer
underrättelse om sina tekniska inspektörers verksamhet. Har yrkesförenings
inspektör fått kännedom om anordningar, som statens inspektörer
träffat till förebyggande av olycksfall, så får han ej lämna avvikande
bestämmelser. Anser han dock en avvikande bestämmelse vara
nödvändig eller en anordning av statens yrkesinspektör vara olämplig,
har han att härom gorå anmälan hos yrkesföreningens styrelse, vilken
i sin ordning kan hänvända sig till den överordnade myndigheten för
statens yrkesinspektörer. A andra sidan kan statens yrkesinspektör, om
han finner en anordning av yrkesförenings inspektör vara otjänlig, därom
gorå anmälan till styrelsen för yrkesföreningen, vilken dock, ifall den
finner anmälan ogrundad, kan hänskjuta saken till den överordnade myndigheten
för statens yrkesinspektörer. Styrelsen för yrkesförening har
härjämte . att lämna riksförsäkringsämbetet kännedom om alla förhandlingar,
vilka beröra meningsskiljaktigheter mellan dess och statens inspektörer.
Föreskrifter till förekommande av olycksfall kunna även meddelas
beträffande hos försäkring sanstalter försäkrade verksamheter; och gälla
härvid i tillämpliga delar samma regler.
Likaså kunna dylika föreskrifter för de försäkrade utfärdas av de
myndigheter,, som handhava försäkringen för rikets, förbundsstats eller
andra offentliga samfälligheters räkning. Härvid gäller att över de bestämmelser,
samma myndigheter äga utfärda angående vad de försäkrade
vid straffpåföljd hava att iakttaga till undvikande av olycksfall
under arbetet, skola minst tre representanter för arbetarne först höras.
Detta gäller dock icke föreskrifter, som givas för att befordra trygghet
vid järnvägsdrift.
TYSKLAND.
73
Skadestånd enligt allmän lag m. m.
Så vitt olycksfallsförsäkringen gäller, äro arbetsgivare och arbetsledare
i regel fritagna från att utgöra det skadestånd till den skadade
eller hans anhöriga, som skulle tillkomma dessa enligt allmän lag eller
förordning. Endast i det fall, att arbetsgivare eller arbetsledare blivit
genom straffrättslig dom eller, där sådan på grund av den skyldiges
död eller annan, hos honom liggande orsak ej kunnat följa, eljest ostridigt
förvunna att hava uppsåtligen förorsakat olycksfallet, äro de var
för sig skyldiga att enligt allmänna skadeståndsregler ersätta den skadade
eller hans efterlevande, men ej med högre belopp än som motsvarar
skillnaden mellan vad denne uppburit från yrkesföreningen och det i allmän
lag bestämda skadeståndet.
Har en ordinarie domstol att döma över sådana anspråk, är den
dock i vissa fall bunden vid det avgörande, som må hava skett enligt
riksförsäkringsordningen, nämligen beträffande frågor om ersättningspliktigt
olycksfall föreligger samt i vilken omfattning och av vilken
försäkringsbärare ersättning bör utgivas.
Om en skadad eller hans efterlevande av arbetsgivare eller arbetsledare
begära ersättning enligt allmän lag eller förordning, kan arbetsgivaren
eller arbetsledaren i den berättigades ställe göra framställning
om att ersättning fastställes enligt riksförsäkringsordningen.
Gent emot yrkesföreningar, sjuk- och andra understödskassor är
ersättningsskyldigheten större än emot den skadade eller hans efterlevande.
Arbetsgivare och arbetsledare äro skyldiga att gottgöra kommuner,
sjukkassor in. fl. de utgifter, som orsakats genom ett olycksfall,
ifall de genom straffrättslig dom äro förvunna att hava framkallat olycksfallet,
vare sig uppsåtligen eller genom en oaktsamhet, som inneburit åsidosättande
av den uppmärksamhet, vartill de på grund av sitt yrke eller
befattning äro förbundna. Bolag eller förening åligger på samma sätt
direkt ansvar för olycksfall, som någon dess styrelseledamot eller annat
dess organ förorsakat.
Ersättningsskyldighet föreligger också, om straffrättsligen har fastställts,
att ifrågavarande personer vid utförande av ett bygge handlat
mot byggnadskonstens allmänt erkända regler och olycksfallet framkallats
i följd härav.
Mot yrkesförening äro arbetsgivare och arbetsledare ansvariga, även om
straffrättslig dom ej ägt rum. Yrkesförening kan dock avstå från anspråket
på ersättning, då oaktsamhet föreligger. Tredje mans ersättningsskyldighet
är icke inskränkt eller förändrad genom riksförsäkrings
Ålderdomsförsäkringskommittén.
VI. 10
§§
898—900
901
902
903
904
903
905
74
TYSKLAND.
ordningen på annat sätt, än att den till ersättning berättigades anspråk
övergår på yrkesförening, till den del denna till följd av olycksfallet bär
att vidkännas utgifter.
Frågan om arbetsgivares, arbetsledares eller tredje mans ovannämnda
ersättningsskyldighet göres gällande i vanlig domstolsväg, och
skall yrkesförening anhängiggöra talan mot arbetsgivare eller arbetsledare
inom 18 månader efter det straffrättslig dom vunnit laga kraft. I de
fall, där dom ej är erforderlig, gälla särskilda preskriptionsregler.
Straffbestämmelser.
Yrkesförenings styrelse kan pålägga arbetsgivarne böter vid vissa
överträdelser av lagens bestämmelser eller underlåtenhet att fullgöra
dessa.
Jordbruksolycksfallsförsäkringen.
Bestämmelserna rörande jordbruksolycksfallsförsäkringen, vilken,
såsom nämnt, bildar en särskild avdelning av riksförsäkringsordningen,
äro i väsentliga delar sammanfallande med bestämmelserna rörande industri-olycksfallsförsäkringen
och utgöra till en del hänvisningar till den
sistnämnda. Endast i vissa avseenden bestå viktigare skilj aktigheter.
Följande redogörelse inskränker sig i huvudsak till dessa skiljaktigheter.
Försäkringens omfattning.
Den obligatoriska olycksfallsförsäkringen omfattar all jordbruksrörelse.
Under jordbruk inbegripes även skogsbruk. Kiksförsäkringsämbetet kan
bestämma, vilka yrkesgrenar skola anses såsom tillhörande jordbruket.
I lagen angives, att såsom delar av jordbruksrörelse skola anses
löpande reparationer å byggnader för jordbruksändamål ävensom jordkultur-
och byggnadsarbeten för samma ändamål, i synnerhet sådana,
som avse byggande eller underhåll av vägar, dammar, kanaler och vattenrännor,
då de bedrivas av en jordbrukare på hans egen mark eller för
egen räkning på annans mark, utan överlåtelse åt entreprenör. De av
jordbrukare på grund av offentlig förpliktelse åt kommun utförda arbeten
för byggande eller underhåll av byggnader, vägar, kanaler, dammar m. m.,
räknas till hans jordbruksrörelse.
TYSKLAND.
75
Såsom jordbruksrörelse i lagens mening gäller även trädgårdsskötsel
samt underhåll av parker och kyrkogårdar, sistnämnda arbete, såvitt det
icke tillhör industriolycksfällsförsäkringen. Små täppor vid byggnader
och prvdnadsträdgårdar, som icke regelbundet och i betydande omfattning
skötas med särskilda arbetskrafter och vilkas produkter huvudsakligen
användas i eget hushåll, anses däremot icke som jordbruksrörelse.
Försäkringen gäller även för företag, som en jordbrukare driver vid
sidan av sitt jordbruk, men i ekonomiskt beroende av detsamma (jordbrukets
binäringar). Hit höra i synnerhet sådana företag, vilka uteslutande
eller företrädesvis hava till ändamål vidare bearbetning eller förädling
av produkter av arbetsgivarens jordbruk, eller att fylla jordbrukets
behov, eller att utvinna eller bearbeta beståndsdelar av marken på jordbrukarens
område.
Däremot falla icke under försäkringen:
1. Bergverk, saltverk, malmförädlingsverk, varv, byggnad splatser,
hyttor eller rörelser, där sprängämnen eller exploderande föremål yrkesmässigt
tillverkas.
2. Sådana rörelser, vilka, enligt beslut av riksförsäkringsämbetet,
på grund av sitt stora omfång eller sina särskilda maskinella anordningar
eller antalet arbetare äro att räkna till fabriker, vilka falla under industriolycksfallsförsäkringen.
Inrikes sjöfart och flottning kunna inbegripas under ett jordbruksföretag,
endast om de icke sträcka sig utöver den lokala samfärdseln.
Åven i fråga om jordbruket gäller, att försäkringen omfattar såväl
arbetare som i yrkesdriften anställda tjänstemän, de sistnämnda om deras
årsarbetsförtjänst ej överstiger 5,000 mark. Vid jordbruksförsäkringen
skiljes i vissa avseenden mellan fackarbetare och vanliga jordbruksarbetare.
Till det förra slaget höra sådana arbetare, som för sin anställning behöva
särskilda fackkunskaper. Detta gäller huvudsakligen beträffande skogvaktare,
trädgårdsmästare, mjölnare, tegelslagare, smeder, murare, timmermän,
maskinskötare, liksom även medhjälpare och gesäller, vilka åtnjutit
fackutbildning. Yrkesförenings reglemente kan bestämma, vilka som
dessutom äro att anse som fackarbetare.
Den obligatoriska försäkringen kan genom yrkesförenings reglemente
utsträckas till självständiga yrkesidkare och deras hustrur under samma
förutsättningar som enligt industri-försäkringen (sid. 54) samt till tjänstemän
med mer än 5,000 marks arbetsförtjänst. Dessutom kan i reglemente
bestämmas, att försäkringen av yrkesidkare, som huvudsakligen
76
TYSKLAND.
äro sysselsatta i lantbruket, skall utsträckas till den husliga verksamhet,
som sammanhänger med jordbruksrörelsen (t. ex. huggning av egen ved,
matlagning åt försäkrade).
§§ 1 fråga om frivillig försäkring gälla samma bestämmelser som för
927—929 industri-försäkringen, likaså beträffande undantag från försäkringsplikten
(sid. 54).
Försäkringens förmåner.
930—935 I fråga härom gälla i allmänhet industri-olycksfallsförsäkringens
bestämmelser. En viktig skiljaktighet förefinnes emellertid i vissa fall
beträffande sättet för beräknande av arbetsförtjänsten. För tjänstemän och
fackarbetare äro bestämmelserna i huvudsak lika som för industri-olycksfallsförsäkringen.
Dock är att märka att då räntan för skadade, som
935 ej uppnått 21 år skall beräknas efter »ortslönen:», rättar den sig till en
början efter den ortslön, som gällde för den ålder vid tiden för olycksfallet,
men skall vid uppnående av högre ålder i motsvarande grad höjas.
936 För vanliga jordbruksarbetare — som icke äro att hänföra till fackarbetare
— rättar sig räntan efter den genomsnittliga årsarbetsförtjänst,
som jordbruksarbetare i orten vid tiden för olycksfallet erhålla genom
jordbruksarbete och annat arbete. Beloppet av denna genomsnittliga
årsarbetsförtjänst fastställes av överförsäkringsämbetet, särskilt för manliga
och för kvinnliga arbetare samt särskilt för försäkrade under 16 år,
för sådana från 16 till 21 år samt sådana som fyllt 21 år. Försäkrade
under 16 år (Jugendliche) kunna ytterligare uppdelas i yngre (junge Leute)
och barn. Fastställande kan ske särskilt för jordbruks- och särskilt för
skogsarbeten. Aven med avseende å ifrågavarande grupp av arbetare
gäller den ovannämnda regeln, att räntan till minderåriga arbetare liöjes
937 vid uppnående av högre ålder.
938 Räntan för självständiga yrkesidkare och andra försäkrade än i
yrkesdriften anställda arbetare och tjänstemän bestämmes även efter den
nyssnämnda genomsnittsavlöningen för jordbruksarbetare. I yrkes förenings
reglemente kunna dock andra regler i ämnet lämnas.
940, 941 Om olycksfall träffar en arbetare, som redan är delvis invalid och
till vilken ersättningen skall utgå efter den fastställda genomsnittsavlöningen
(resp. ortslönen), får naturligtvis ej hela denna avlöning läggas
till grund vid beräknande av ersättningen för det senare olycksfallet,
utan endast så stor del därav, som motsvarar den skadades förvärvsförmåga
före olycksfallet.
942 En viktig bestämmelse är, att vederbörande kommun är pliktig
lämna skadad arbetare — men icke tjänsteman eller yrkesidkare —
TYSKLAND.
77
sjukhjälp under de tretton första veckorna efter olycksfallet, därest icke
den skadade på grund av sjukförsäkringen eller andra bestämmelser
har rätt till samma eller motsvarande ersättning eller lian uppehåller
sig i utlandet. Kommunen har dock rätt att uppdraga åt sjukkassa i
orten att mot ersättning övertaga sjukhjälpens utgivande.
Då det kan inträffa, att skadade icke hava rätt till sjukhjälp vare
sig av kommun eller från sjukkassor, har det lämnats yrkesföreningarne
befogenhet att redan före utgången av de tretton första veckorna efter
olycksfallet lämna sjukbehandling eller fastställa räntan.
Under det att enligt industri-olycksfallsförsäkringen utgående räntor
lämnas i penningar — utom i vissa fall till drinkare — kan vid nu
ifrågavarande försäkring i stället delvis lämnas naturaförmåner. Lagen
stadgar i detta avseende, att kommuner eller föreningar av kommuner
kunna med medgivande av den högre förvaltningsmyndigheten besluta,
att olycksfallsräntor intill två tredjedelar icke skola betalas kontant utan
lämnas i naturaförmåner. Detta gäller dock endast räntetagare, som
bo inom distriktet och som själva (eller deras försörjare) i egenskap av
jordbruksarbetare därstädes efter ortens sed helt eller delvis avlönats i
naturaförmåner samt vilka samtycka till att mottaga naturaförmåner.
Värdet av förmånerna fastställes av den högre förvaltningsmyndigheten
efter medelpris. Den kommun, där räntetagaren är bosatt, utgiver naturaförmånerna,
men erhåller i stället rätt till räntan, i den mån den motsvaras
av nämnda förmåner.
§§•
943
944
946-948
953
954
Försäkringens organisation.
Allmänna bestämmelser.
Försäkringen sker här, liksom vid industriolycksfallsförsäkringen,
i regel genom av vederbörande arbetsgivare upprättade yrkesföreningar.
För jordbruket upprättas dessa alltid efter territoriella distrikt och omfatta
samtliga försäkringspliktiga rörelser inom distriktet.
Riket eller förbundsstat är bärare av försäkringen, om rörelsen drives
för dess räkning, såvida icke riket eller förbundsstaten, på sätt i fråga
om industri-olycksfallsförsäkringen angives, för viss eller vissa rörelser
inträtt i vederbörande yrkesförening.
Yrkesföreningarne.
I avseende å yrkesföreningarnes inre organisation är att märka den
avvikelse från industriförsäkringen, att jordbruksyrkesförening kan å
allmän stämma besluta att för viss tid överlåta den löpande förvaltning,
956
957
977
78
TYSKLAND.
som tillkommer föreningens styrelse, ävensom prövning av årsberättelsen,
helt eller delvis åt de organ för politisk eller kommunal självstyrelse,
vilka finnas inom distriktet, såvida dessa organ samtycka därtill
och vederbörande stats högsta förvaltningsmyndighet därtill lämnar sitt
medgivande. Dessutom kan varje förbundsstat genom sin lagstiftning bestämma,
att ifrågavarande förvaltning kan överlämnas åt statsmyndigheterna
(se sid. 79). Dessa anordningar avse att lätta förvaltningsbördan
för yrkes föreningarne.
§§ Ifall de i en jordbruksyrkesförening försäkrade rörelserna förete ringa
979 olikhet i avseende å yrkesfara kan yrkesförening med riksförsäkringsämbetets
tillstånd besluta, att indelning i farlighetsklasser ej skall äga rum.
Försäkringsafgifterna.
I fråga om sättet för anskaffande av medel till utgifternas täckande
gälla för lantbruksyrkesföreningarne vissa särskilda bestämmelser. Åven
här gäller dock, att kostnaderna bestridas helt och hållet genom avgifter
av föreningens medlemmar, vilka avgifter skola täcka det sistförflutna
årets behov (Umlageverfahren). I fråga om de grunder, efter vilka
medlen utdebiteras, kunna emellertid olika principer gälla.
990 En metod är att avgifterna bestämmas efter de för en rörelse erforderliga
arbetskrafterna samt efter den farlig hetsklass, till vilken rörelsen hör.
991 Härvid verkställes för varje yrkesidkare uppskattning av det antal arbetsdagar,
som i genomsnitt under året äro erforderliga för att sköta
hans rörelse (»Arbeitsbedarf») samt värdet av dessa dagsverken. Vid denna
uppskattning tages hänsyn till det verkliga antalet arbetare och tiden
för deras sysselsättning i rörelsen. Avlöningen för tjänstemän och fackarbetare
samt arbetsgivares årsarbetsförtjänst medräknas ej vid denna
uppskattning, utan upptagas särskilt, såvida ej annorlunda stadgas i
993 yrkesförenings reglemente. Arbetare, som varaktigt sysselsättas, upptagas
med 300 arbetsdagar; kvinnliga arbetare »omräknas» till manliga
efter förhållandet mellan manliga och kvinnliga arbetares genomsnittliga
årsarbetsförtjänst, så att hela antalet arbetsdagar uttryckes i mansdags
1002
verken. Uppskattningen av de erforderliga arbetskrafterna förnyas i
regel vart femte år.
För rörelser, som regelmässigt fullt sysselsätta högst fem försäkrade,
kan enligt bestämmelse i yrkesförenings reglemente fastställas enhetliga
avgifter.
995 Avgifterna bestämmas av yrkesförenings organ. Arbetsgivare är
997 pliktig på begäran lämna erforderliga upplysningar för avgiftens be -
TYSKLAND.
79
stämmande, ävensom att efter varje års utgång insända uppgift å under
året sysselsatta tjänstemän och fackarbetare.
Ett annat sätt för bestämmande av avgifterna är genom tillägg till
de direkta stats- eller kommunalskatterna. Förutsättning härför är emellertid,
att icke genom vederbörande förbundsstats lagstiftning medlemmarne
av arbetsgivarens familj äro undantagna från försäkringen ävensom att den
ovannämnda metoden befinnes icke vara ändamålsenlig. Närmare bestämmelser
i ämnet skola lämnas i yrkesförenings reglemente. Ifrågavarande
metod tillämpas på grund av sin enkelhet vid de flesta yrkesföreningarna.
Vidare kan under samma förutsättning, som nyss nämnts, även
andra metoder användas, t. ex. att avgifterna beräknas efter kulturarten,
arealen i förening med grundskatten, nettoinkomsten eller avkastningsvärdet,
det sistnämnda bestämt till det 25-dubbla av nettoinkomsten.
Gemensamt för samtliga ovannämnda metoder är, att genom bestämmelse
i yrkesförenings reglemente företag med ringa olycksfallsfara,
som blott undantagsvis sysselsätta försäkringspliktiga mot ersättning,
kunna helt eller delvis befrias från avgifter. Arbetare, sysselsatta i sådana
företag, hava dock rätt till olycksfallsersättning enligt vanliga grunder.
1 fråga om uppbörden av avgifterna stadgas, att denna verkställes
mot viss ersättning av kommunerna. Yrkesföreningens styrelse uppgör
debiterings]ängd, därur utdrag tillställas vederbörande kommunalstyrelser.
Dessa utdrag skola under viss tid vara tillgängliga för de betalningsskyldiga,
vilka äga att över debiteringen anföra klagomål hos yrkesföreningen
och i sista hand hos riksförsäkringsämbetet; i övrigt gälla för
denna uppbörd i huvudsak samma bestämmelser som för uppbörden
av avgifterna vid icke yrkesmässiga byggnadsarbeten (sid. 69).
Speciallagstiftning för förbundsstaterna.
Av gammalt har en viss frihet inrymts förbundsstaterna att genom
speciallagar komplettera och även förändra rikslagstiftningens stadganden
rörande olycksfallsförsäkringen för jordbruket. Detta har skett för
att möjliggöra anpassning efter de i olika delar av riket rådande förhållanden.
De rättigheter, som tillkomma de försäkrade på grund av
olycksfallsförsäkringen, få dock icke därigenom rubbas.
Genom förbundsstats lagstiftning kan bland annat bestämmas, under
vilka förutsättningar dels yrkesidkare och hans hustru skola vara försäkrade,
dels andra medlemmar av yrkesidkares familj skola vara undantagna
från försäkringen.
§§
1016
1005-1009
1010
1012
1020
1026, 1027
1034
80
TYSKLAND.
Beträffande yrkesföreningarne har det lämnats förbundsstaterna vidsträckt
befogenhet att ändra rikslagens bestämmelser. Den löpande
förvaltningen av yrkesförening kan, i den mån den eljest skulle tillkomma
yrkesföreningens styrelse, överlämnas åt statens eller kommunala
myndigheter.
Sålunda har genom en lag av 1912 för Preussen förordnats, bland
annat, att i varje provins utövarne av jordbruksföretag skola bilda en
yrkesförening. Varje sådan yrkes före ning sönderfaller i sektioner, motsvarande
området för ett överämbete (»Oberamt»), Föreningsstämma,
bestående av ombud för yrkesidkarne, skall finnas, men föreningsstyrelsens
åligganden övertagas av provinsialutskottet samt sektionsstyrelsens
av kretsutskottet.
Sj ö olycksfallsförsäkringen.
För sjö-olycksfallsförsäkringen gälla i väsentliga delar samma bestämmelser
som för industri-olycksfallslörsäkringen. För vissa viktigare
skiljaktligheter torde emellertid här få redogöras.
Försäkringens omfattning.
Enligt sjö-olycksfallsförsäkringen äro obligatoriskt försäkrade huvudsakligen
följande personer, nämligen: dels
1) de, som på tyska sjögående fartyg (Seefahrzeuge) såsom befälhavare,
skeppsmanskap (Schiffsleute), maskinister, uppassare eller i annan
egenskap tillhöra besättningen (Seeleute), befälhavare dock endast för så
vitt de uppbära avlöning;
2) de som, utan att tillhöra besättningen, sysselsättas på tyska sjögående
fartyg i inländska hamnar eller å inländska kanaler eller floder,
såvida de icke äro olycksfallsförsäkrade redan på grund av andra bestämmelser
i riksförsäkringsordningen.
3) personer, som hava anställning i inländska flytande skeppsdockor
och liknande inrättningar, i lotstjänst, livräddnings- och bärgningsföretag
samt i företag för bevakning, belysning och underhåll av vattenvägar,
som tjäna sjösamfärdseln;
Såsom sjöfart enligt ifrågavarande försäkring anses samfärdsel på
öppna havet utanför vissa gränser ävensom färd å bukter, vikar och
fjärdar av havet. Däremot betraktas icke som sjöfart färd på andra
med havet förbundna vatten, även om de befaras med sjögående fartyg.
TYSKLAND.
81
Härifrån gäller dock ett undantag i fråga om besättningarne å fiske- §§
fartyg, för vilka försäkringen gäller även å sådana vatten, som nyss 1049
nämnts, inom vissa av förbundsrådet fastställda gränser;
I sådana fall, där det är tvivelaktigt, om företag lyda under sjö- 1050
olycksfallsförsäkringen, bestämmer riksförsäkringsämbetet.
Företag, som utgöra väsentliga beståndsdelar av till industri-olycks- 1051
fallsförsäkringen hörande verksamheter, omfattas i vissa fall ej av nu
ifrågavarande försäkring.
I avseende å de olycksfall, som omfattas av sjö-olycksfallsförsäkringen,
gälla vissa avvikelser från industri-olycksfallsförsäkringen, i huvudsak följande.
Under olycksfall i arbetet inbegripas uttryckligen olycksfall, som un- 1052
der arbetet inträffa till följd av naturhändelser. Försäkringen omfattar även 1057
försäkrades arbete för räddning av människoliv eller bärgning av föremål.
Försäkringen gäller beträffande i annans tjänst anställda för tiden
från anställningens början till dess slut, inbegripet befordran från land
till fartyget och omvänt. Vidare omfattar försäkringen olycksfall, som 1054
drabba försäkrade under sysselsättning på ett under sjö-olycksfallsförsäkringen
hörande fartyg, ehuru de ej tillhöra dess besättning, ävensom
olycksfall, som träffa tyskt sjöfolk under kostnadsfri hemtransport med
tyska fartyg.
Uteslutna från försäkringen äro däremot olycksfall, som inträffa 1056
under det den försäkrade olovligen håller sig borta från fartyget eller
erhållit landpermission för egna angelägenheter.
Vid ändring av flagga anses anställningen slutad vid den tidpunkt, 1055
då den försäkrade hade rätt att begära entledigande.
Försäkringen gäller för personer med en arbetsförtjänst av högst 1063
5,000 mark, men kan utsträckas därutöver genom yrkesförenings reglemente.
Försäkringspliktiga äro även självständiga idkare av yrkessmässig 1058
sjöfart, om fartyget icke har mer än femtio kubikmeters bruttorymd och
därjämte varken är tillbehör till större fartyg eller inrättat för framdrivande
medelst ånga eller annan maskinkraft, ävensom idkare av fiske
med vissa angivna fartyg. I bägga fallen fordras dock för försäkringsplikt,
att yrkesidkaren hör till fartygets besättning och i rörelsen sysselsätter
högst två försäkringspliktiga mot avlöning. Genom yrkesföre- 1059
nings reglemente kan dock försäkringsplikten under sistnämnda förutsättningar
utsträckas även till redare å andra fartyg.
Frivillig försäkring är medgiven för sådana utövare av försäkrade 1061
företag, som icke enligt ovanstående äro försäkringspliktiga, ävensom
för lotsar, som driva yrket för egen räkning.
Ålderdoms försäkring shommittén. VI.
11
82
TYSKLAND.
§§
1062
1064
1065
1066
1067
1068
1069
1074—1078
1079
1080
Yrkesidkares äkta maka, som sysselsattes i rörelsen, är underkastad
samma försäkringsplikt, resp. har samma rätt till försäkring, som yrkesidkaren
själv.
Rörande frivillig försäkring av andra personer än de nu nämnda,
som äro anställda i företaget eller pläga uppehålla sig å arbetsplatsen,
gälla samma regler som för industriförsäkringen (sid. 54).
Försäkringens förmåner.
I fråga om ersättningen till den skadade gälla vissa avvikelser från
industriolycksfallsförsäkringens bestämmelser.
I den mån redaren är lagligen förpliktad att draga försorg om den
skadade under sjukdomstiden, inträder yrkesföreningens ersättningsskyldighet
först med upphörandet av redarens nämnda skyldighet.
Beräkningen av arbetsförtjänsten för försäkrade, som tillhöra sjöyrkesföreningen,
äger rum på följande sätt. För personer, vilka tillhöra
besättningen å fartyg, med undantag för dem, som äro sysselsatta å
bogser- eller andra mindre fartyg, anses såsom årsarbetsförtjänst elva
gånger det belopp, som av rikskansleren bestämmes såsom medelhyra
för månad, med tillägg, såsom beräknat värde av kosthåll, av två femtedelar
av den för fullbefarna matroser (»Vollmatrosen») sålunda bestämda
medelhyran för samma tid.
För de klasser av besättning, som jämte lön hava regelbundna
biinkomster, inräknas även dessas penningvärde vid fastställandet av
medelhyran.
För matroser, (»Vollmatrosen»), styrmän, maskinister, andra fartygsofficerare
och befälhavare fastställes medelhyran särskilt. Den kan dessutom
graderas efter fartygsslag eller olika klasser av skeppsbesättning. I
fråga om personer, för vilka ingen särskild medelhyra är fastställd,
räknas 3U av den för matroser bestämda medelhyran.
I avseende å årliga arbetsförtjänsten för övriga försäkrade, som
tillhöra yrkesföreningen, gälla i huvudsak samma bestämmelser som ifråga
om industri-olycksfallsförsäkringen.
I fråga om beräknande av arbetsförtjänsten för självständiga yr besökare
och lotsar samt andra i företagen sysselsatta personer m. fl., som
tillhöra yrkesföreningen, bestämmer yrkesförenings reglemente.
Beträffande åter personer, som äro försäkrade i särskild försäkringsanstalt
(Zweiganstalt), gäller som årlig arbetsförtjänst 300 gånger
ortslönen vid tiden för olycksfallet.
TYSKLAND.
83
För personer, vilka vid olycksfallet redan voro delvis oförmögna §§
till arbete, lägges vid ersättningens beräknande till grund blott den del 1082
av genomsnittslönen eller ortslönen, som motsvarar måttet av arbetsför
mågan
före olycksfallet.
Om yngre arbetare erhålla en ränta beräknad efter den medelhyra 1072
eller ortslön, som gällde för dem vid olycksfallet, skall räntan höjas i 1078
den mån de nå en högre åldersklass efter den för denna åldersklass 1080
gällande medelhyran eller ortslönen.
Ifall de enligt sjöolycksfallsförsäkringen försäkrade icke äro sjuk- 1084
försäkrade och de icke heller enligt handelslagen o. d. hava anspråk på
sjukunderstöd under de tretton första veckorna efter olycksfallet, skall arbetsgivaren
under denna tid draga försorg om dem. Detta gäller icke försäkrade
med en årlig arbetsförtjänst överstigande 2,500 mark. I fråga 1085
om omfattningen av denna skyldighet gälla ifråga om sjömän bestämmelserna
i handelslagen och sjömansordningen och för andra personer
bestämmelserna i industri-olycksfallsförsäkringen. För skadade, som till- 1087
höra en försäkringsanstalt (Zweiganstalt) gälla icke ovannämnda bestämmelser
om vården under de 13 första veckorna. De erhålla sjukunderstöd
av den kommun, inom vilkens område företaget har sitt säte.
I följande fall är kommunen dock icke förpliktad draga försorg om 1088
den skadade, nämligen i den mån denne på grund av sjukförsäkringen
eller andra lagbestämmelser äger rätt att komma i åtnjutande av samma
eller liknande understöd eller så länge han uppehåller sig i utlandet.
På anfordran av kommunen skall sjukvården övertagas av sjukkassa 1089
i orten. Kostnaden ersättes av kommunen.
Vissa smärre avvikelser från industriförsäkringen gälla i fråga om 1096
ersättningen vid dödsfall. Sålunda utgår begravningshjälp endast under
förutsättning, att redaren icke enligt bestämmelserna i handelslagen eller
sjömansordningen skall bekosta begravningen samt att denna äger rum
i land. Beloppet av begravningshjälp bestämmes olika för olika fall. 1097
Från yrkesföreningen utgår begravningshjälp, där den försäkrade tillhört
skeppsbesättningen, med två tredjedelar av den fastställda medelhyran
för månad och för övriga med en femtondel av årsarbetsförtjänsten. Från
försäkringsanstalt (Zweiganstalt) utgår begravningshjälp med tjugu gånger
ortslönen för dag. Begravningshjälpen får dock i intet fall understiga
50 mark.
Om den försäkrade gått till sjöss med ett fartyg, som sedermera 1099
gått under eller enligt handelslagens bestämmelser skall anses som förlorat,
och trovärdig underrättelse, att han lever, icke ingått inom
84
TYSKLAND.
ett år efter fartygets undergång eller sedan man senast hört något från
det, hava de efterlevande rätt till livräntor. Försäkringsämbetet kan
dock fordra edlig försäkran från de efterlevande, att de icke haft andra
underrättelser från den försäkrade än de ovan angivna. I dessa fall
löper räntan från den dag, fartyget gick under, eller, om det skall antagas
förlorat, från den dag, som inträffar en halv månad efter den, då
de sista underrättelserna om fartyget erhöllos. Om det visas, att den
för död ansedde ännu lever, förfaller anspråket på vidare ränteutbetalningar.
Vilande ränta.
Rätten till ränta vilar, förutom vid frihetsstraff såsom enligt industri-olycksfallsförsäkringen
(sid. 60)
1) under det den ränteberättigade tjänstgör å främmande krigsfartyg,
2) då han, utan att vara påmönstrad å ett tyskt fartyg, frivilligt
uppehåller sig i utlandet och utan laga förfall underlåter att antingen
lämna yrkesföreningen underrättelse om sin vistelseort eller, då han är
skadad, att, på begäran av yrkesföreningen, tid efter annan infinna sig
inför ett sjömansämbete,
3) så länge räntetagare, som är utlänning, är utvisad ur riket.
Förbundsrådet kan förordna därom, att livränta skall oberoende av
vistelse utomlands fortfarande utgå till undersåtar i sådana främmande
stater, vilka tillerkänna tyska undersåtar och deras efterlevande likvärdig
ersättning.
Försäkringens organisation.
Allmänna bestämmelser.
För den större sjöfarten har bildats en enda yrkesförening (»Seeberufsgenossenschaft»)
med säte i Hamburg. Dessutom finnes en försäkringsanstalt
för den mindre havsjöfarten samt havs- och kustfisket.
Yrkesföreningen omfattar alla försäkringspliktiga företag, som icke äro
försäkrade i den särskilda försäkringsanstalten.
Riket eller en förbundsstat är bärare av försäkringen, om företaget
drives för dess räkning. Detta gäller dock icke, om riket eller förbundsstaten
enligt förklaring av rikskanslern resp. vederbörande högsta förvaltningsmyndighet
inträtt i yrkesföreningen.
TYSKLAND.
85
Yrkesfö reningen.
Bestämmelserna rörande industriförsäkringen gälla i huvudsak även
här. En olikhet är, att redare, som icke är bosatt å den ort, där far- §§
tyget har sin hemort, skall utse en fullmäktig att företräda honom gent 1123—1131
emot yrkesföreningen.
För att föreningen skall få kännedom om de försäkrade företagen, 1132
är stadgat, att fartygsregistrerings- och skeppsmätningsmyndigheterna
skola lämna yrkesföreningens styrelse meddelande om mätning och inregistrering
av nya fartyg. Rörande igångsättandet av andra företag
göres anmälan av yrkesidkaren till vederbörande försäkringsämbete.
Likaså skola fartygsregistreringsmyndigheterna meddela styrelsen för 1135
yrkesföreningen alla förändringar i fartygsregistint. Beträffande fartyg, 113g
som icke äro upptagna i fartygsregister skola vederbörande redare inom
en i reglementet bestämd tid göra anmälan till yrkesföreningens ordförande,
då fartyget gått förlorat eller ändrat namn, hemortshamn, användningssätt
m. m.
Försummas anmälan, häftar den redare, som är införd i förteckningen 1137
över yrkesföreningens medlemmar, fortfarande för avgifterna till yrkesföreningen.
Hans ansvarighet omfattar även hela det räkenskapsår, under
vilket anmälan göres. Hen nye redaren befrias icke härigenom från
ansvaret.
Försäkringsanstalten.
Såsom redan nämnts, finnes jämte yrkesföreningen en särskild försäkringsanstalt
(Zweiganstalt) för den mindre havssjöfarten samt havsoch
kustfisket. Denna anstalt är ansluten till yrkesföreningen.
I anstalten äro försäkrade personer, som äro anställda i: 1186
1) havs-sjöfart med fartyg tillhörande den mindre sjöfarten (Kleinbetrieb
der Seeschiffahrt), d. v. s. fartyg med högst femtio kub.-meters bruttorymd och vilka därjämte, varken äro tillbehör till större
fartyg eller inrättade för framdrivande medelst ånga eller annan maskinkraft;
2)
havs- och kustfisket enligt vissa närmare bestämmelser.
Självständiga utövare av nu nämnda företag, vilka äga rätt till frivillig
försäkring, skola jämväl försäkras i denna anstalt.
Vidare skola i anstalten försäkras sådana yrkesidkare, som enligt ii87
vad ovan (sid. 81) nämnts, själva äro underkastade försäkringsplikten.
Andra försäkringar få av anstalten icke övertagas. 1188
86
TYSKLAND.
§s
1189
1190
1198
1162
1164
1148
1149—1150
1169
1166
1170
1154
1155
Yrkesföreningens organ förvalta försäkringsanstalten, om icke det
för anstalten fastställda särskilda reglementet annorlunda bestämmer.
Anstaltens inkomster och utgifter skola bokföras och dess fonder
förvaltas särskilt för sig. Yrkesföreningen skall, om så erfordras, förskjuta
medel för anstaltens verksamhet. Anstaltens förvaltningskostnader
bestridas av yrkesföreningen, detta av den anledning, att försäkringsanstalten
i allmänhet omfattar ekonomiskt svagare företag.
Försäkringsavgifterna.
Beträffande avgifterna för försäkringen gälla rätt väsentliga avvikelser
från olycksfallsförsäkringen för industrien.
Medel till bestridande av yrkesföreningens utgifter jämte den särskilda
försäkringsanstaltens förvaltningskostnader erhållas genom medlemmarnes
avgifter, vilka skola beräknas så, att de täcka det nästförflutna
verksamhetsårets behov. Bland utgifterna räknas även avsättning
till reservfond enligt samma grunder som för industriförsäkringen.
För bestämmande av avgifterna uppskattas av yrkesföreningens styrelse
på förhand för varje fartyg det medeltal av manskap utav olika
slag, som bör anses erforderligt som besättning å fartyget.
Om enligt bestämmelse i yrkesförenings reglemente farlighetsklasser
skola bildas, indelas rörelserna enligt de närmare bestämmelserna i reglementet
i sådana farlighetsklasser.
Med ledning av indelningen i farlighetsklasser samt på grundval av
avlöningssummorna för varje särskild rörelse bestämmas medlemmarnes
avgifter. Härvid är att märka, att avlöningssummorna för fartyg i allmänhet
beräknas med ledning av de utav rikskansleren bestämda medellönerna
(se ovan sid. 82) samt det uppskattade antalet av erforderligt
manskap. I vissa fall, såsom i fråga om personer, som icke tillhöra den
egentliga besättningen, eller i fråga om andra rörelser än fartyg, måste
dock beräkningen ske på grundval av löneuppgifter, som arbetsgivarne
hava att för detta ändamål avgiva efter varje räkenskapsårs slut.
Åven i fråga om sjöfartsförsäkringen gäller, att om årliga avlöningen
för försäkrad överstiger 1,800 mark, medräknas blott eu tredjedel
av det överskjutande; och om den överstiger 5,000 mark, medräknas
det överskjutande endast om genom yrkesförenings reglemente försäkringen
har utsträckts till högre årsavlöning.
Allt eftersom olycksfall mer eller mindre talrikt förekomma, kan
höjning eller sänkning i de normala avgifterna förekomma. Likaså kan
förhöjning av avgifterna stadgas för farligare last eller resor i farligare
farvatten eller vid farligare årstid.
TYSKLAND.
87
För fartyg, som bevisligen under längre tid än fjorton dagar icke §§
varit i användning, minskas på därom gjord framställning försäkrings- 1171
avgiften proportionsvis för den del av ifrågavarande tid, som överskjuter
fjorton dagar. Ifråga om fartyg, vilka under verksamhetsåret gått 1173
under eller enligt handelslagens bestämmelser skola anses förlorade, skall
yrkesföreningens styrelse även utan begäran göra proportionerligt avdrag,
dock ej för tid, varunder till besättningen börande tyska sjömän
fritt hemsändas på tyska fartyg.
Avgifterna till den särskilda försäkring sanstalten utgå efter helt andra 1163
principer, i det att de utgöras av fasta premier, som skola täcka även
kapitalvärdet av de livräntor, som anstalten beräknas få utgiva. En annan
olikhet är att avgifterna här delvis erläggas av kommunerna.
Avgifterna till anstalten fastställas på förhand av riksförsäkrings- H95
ämbetet för fem år i sänder. De inbetalas av de kommunföreningar (»Gemeindeverbände»),
vilka omfatta kustområden. Avgifterna fördelas på kommunerna
efter antalet försäkrade, som äro sysselsatta inom deras områden.
Närmare bestämmelser utfärdas av de högsta förvaltningsmyndigheterna.
Inom varje kommun uttages hälften av avgifterna på samma sätt H96
som övriga utskylder. Andra hälften erlägges efter kommunens närmare
bestämmande av vederbörande yrkesidkare. Kommunerna häfta i
ansvar för de avgifter, som icke kunna indrivas. Efter vederbörande
myndighets medgivande kunna de bestrida kostnaderna helt eller delvis
med egna medel.
Yrkesidkare kan anföra besvär hos överförsäkringsämbetet i fråga H97
om skyldigheten att bidraga till avgifterna.
Förfarandet vid ersättningarnas fastställande.1)
Preskriptionstid m. m.
Ersättning på grund av olycksfallsförsäkringen fastställes, utan att 1545
framställning därom behöver göras. Därest så icke sker, skall anspråk 1546
på ersättning vid äventyr av talans förlust anmälas hos vederbörande
försäkringsbärare senast inom två år efter olycksfallet.
Efter preskriptionstidens utlopp kan anspråk göras gällande, om en 1547
ny följd av det olycksfall, varå ersättningskravet grundar sig, uppstått
först senare eller om eu under preskriptionstiden inträdd följd först efter
*) Dessa bestämmelser äro gemensamma för samtliga grenar av olycksfallsförsäkringen.
Å sid. 94—95 finnas dock vissa särskilda bestämmelser för sjö-olycksfallsförsäkringen.
88
TYSKLAND.
dennas utlopp gjort sig märkbar i väsentligt högre grad, eller om den
ersättningsberättigade varit förhindrad att göra kravet gällande på grund
av förhållanden, som varit oberoende av hans vilja. I dessa fall skall
krav om ersättning anmälas inom tre månader, efter det den nya olycks§§
fallsföljden eller den väsentliga försämringen inträtt eller hindret borfallit.
1548 Dör den skadade till följd av olycksfallet, skall de efterlevandes krav
om ersättning, därest icke denna fastställts utan ansökan, vid äventyr
av talans förlust anmälas hos vederbörande försäkringsbärare senast
inom två år efter den skadades död. Efter preskriptionstidens slut
kan krav göras gällande, därest sådant hinder förelegat, som ovan
nämnts.
Anmälan om olycksfall.
1552 Arbetsgivare är pliktig att inom tre dagar efter erhållen kännedom
om ett inom hans företag inträffat olycksfall göra anmälan om detsamma,
därest till följd av olycksfallet någon i företaget sysselsatt person skadats,
så att han dör eller för mer än tre dagar blir helt eller delvis oför
1553
mogen till arbete. Anmälan göres skriftligen eller muntligen hos polismyndigheten
i den ort, där olycksfallet inträffat samt hos försäkringsbäraren
(yrkesföreningar etc). Inträffar olycksfallet under resa, kan anmälan även
göras hos polismyndigheten i den ort, där den skadade uppehåller sig
närmast efter olycksfallet. Inträffar olycksfallet i utlandet, skall anmälan
göras hos polismyndigheten i den ort, där företaget har sitt säte.
1554 I arbetsgivarens ställe kan anmälan göras av vederbörande arbetsledare,
och är denne pliktig härtill, om arbetsgivaren är frånvarande eller
förhindrad.
1557 I företag, som bedrivas av riket eller någon förbundsstat, göres
anmälan till den förvaltande myndigheten i enlighet med dennas närmare
anvisningar.
Undersökning rörande olycksfall.
1559 Om en försäkrad person dödats eller blivit så svårt skadad, att det
kan förutses, att han är berättigad till ersättning enligt lagen, skall
polismyndigheten i orten så snart som möjligt föranstalta om undersökning
rörande olycksfallet. Sådan undersökning skall jämväl företagas,
om någon, som är skyldig utgiva ersättning enligt lagen begär detta.
Den ersättningsberättigade kan hos försäkringsämbetet göra framställning
om undersökning. Ämbetet kan då hos polismyndigheten hemställa,
att framställningen efterkommes.
TYSKLAND.
89
Olycksfall, som inträffa under resa eller i utlandet, undersökas av §§
den polismyndighet, hos vilken anmälan rörande olycksfallet har gjorts. 1560
Rörande undersökning av olycksfall, som inträffat i ett av riket eller 1561
en förbundsstat förvaltat företag, bestämmer vederbörande myndighet.
Vid undersökningen kunna följande personer deltaga eller låta sig 1562
representeras nämligen: den skadade eller dennes efterlevande, bäraren
av försäkringen, arbetsgivaren, försäkringsämbetet, samt vid olycksfall
i företag, som äro underkastade yrkesinspektion, vederbörande yrkesinspektör.
Dessa erhålla underrättelse angående tiden för undersök- 1563
ningen.
Den skadade eller hans efterlevande kunna till biträde vid förhandlingarne
tillkalla vuxna anhöriga eller andra lämpliga personer, som icke
utöva yrkesmässig advokatverksamhet.
Vid polisundersökningen skola på begäran av försäkringsämbetet 1564
eller den ersättningsberättigade sakkunnige tillkallas; kostnaden härför
betalas av den som påkallat deras hörande.
Genom undersökningen skola främst fastställas orsaken till, tiden 1565
och orten för samt förloppet och arten av olycksfallet; den dödades eller
skadades namn samt tiden och orten för hans födelse; skadans art; den
skadades tillstånd; den skadades eller dödades anhöriga, vilka enligt
lagen kunna göra anspråk på ersättning; samt storleken av understöd
och ränta, som den skadade åtnjuter från riksförsäkringen.
Närmare bestämmelser rörande förfarandet vid undersökningen fast- 1566
ställas av riksförsäkringsämbetet.
Sedan undersökningen avslutats, översänder polismyndigheten proto- 1567
koll rörande densamma till försäkringsbäraren.
Fastställande av ersättningarna i första instans.
Allmänna bestämmelser.
Ersättningarna fastställas av styrelsen för vederbörande yrkesförening 1568
eller, om föreningen är delad i sektioner, i vissa fall av vederbörande
sektionsstyrelse. I enlighet med yrkesförenings reglemente kan be- 1569
stämmanderätten vara överlåten till ett utskott inom styrelsen, till särskilda
kommissioner eller till lokala förtroendemän.
Genom särskilda bestämmelser angivas de myndigheter, som fast- 1570
ställa ersättningarne, om en annan bärare av olycksfallförsäkringen (stat
eller kommun etc.) träder i yrkesföreningens ställe.
Om försäkringsbäraren icke anser ärendet tillräckligt utrett, för- 1571
anstaltas om ytterligare undersökning. Ifall försäkringsbäraren för
ÅlderdomsfSrsäkringskommittén. VI. 12
90
TYSKLAND.
sanningens utletande finner nödvändigt att vittnen eller sakkunniga höras
på ed, göres framställning därom hos försäkringsämbetet, eller, därest
vittnesförhörs anställande inför försäkringsämbetet skulle föranleda sv姧
righet eller det föreligger fara i dröjsmål, hos vederbörande underrätt.
1572 På begäran av försäkringsbäraren skall ordföranden i försäkrings
1580
ämbetet avgiva yttrande i till honom hänskjutna ärenden. Försäkringsbärare
kan även företaga syn å platsen för olycksfallet. Om arbetsgivare
förvägrar detta, beslutar försäkringsämbetet, huruvida och på vad
sätt syn skall äga rum, och äger det för syns företagande påkalla polismyndighets
medverkan.
1581 För fastställande av ersättning måste uppgift finnas om den skadades
löneförmåner. För detta ändamål är arbetsgivare pliktig att inom
en vecka efter det yrkesförening därom framställt begäran inkomma med
för ersättningens fastställande erforderlig uppgift i ämnet.
Beslut av försäkringsbärare.
1583 Den ersättningen fastställande försäkringsbäraren meddelar skriftligt
beslut i fråga om ersättning. I beslut rörande utbetalning av kapitalbelopp
skall den ersättningsberättigade erinras därom, att han sedermera
icke har rätt till livränta, även om skadan skulle försämras.
1584 Förutom fastställande av ersättning första gången kan det inträffa
att den skadade på grund av ändring av förhållandena gör anspråk
på förhöjd ränta eller räntas förnyade utgivande. I sådant fall göres
anmälan hos försäkringsbäraren eller försäkringsämbetet, vilket senare
omedelbart överlämnar framställningen till försäkringsbäraren.
1585 I de fall då definitiv ränta icke kan fastställas, är försäkringsbäraren
berättigad att för de två första åren efter olycksfallet fastställa en tillfällig
ränta samt att ändra densamma i den mån förhållandena ändras.
Enahanda befogenhet tillkommer överförsäkringsämbetet eller riksförsäkrings-,
respektive landsförsäkringsämbetet. Senast efter förloppet av två
år efter olycksfallet skall dock definitiv livränta fastställas. Detta fastställande
förutsätter icke en ändring av förhållandena, och de förut fastställda
grunderna för ränteberäkningen äro icke bindande.
1586 Om försäkringsbäraren efter förloppet av tre månader ännu icke
kan meddela beslut, så skall ersättningssökanden underrättas rörande
1587 orsakerna härtill. I fall ersättningens storlek vid tiden för ersättningsskyldighetens
inträde icke kan fastställas, skall försäkringsbäraren lämna
förskott å ersättning.
TYSKLAND.
91
Om ersättning beviljas, skall i beslutet angivas dess storlek och be- §§
räkningssättet därför. 1 de fall, då livränta tillerkännes, skall särskilt 1588
angivas den grad av nedsättning i arbetsförmågan, som skadan antagits
hava föranlett. Beslutet måste innehålla anteckning därom, att det 1590
vinner laga kraft därest icke missnöje (Einspruch) med detsamma anmäles
hos försäkringsbäraren i rätt tid.
Anmälan av missnöje mot beslut.
Såsom ovan antytts, kan missnöje mot beslut anmälas. Detta skall 1591
skriftligen ske hos försäkringsbäraren inom en månad efter erhållen del
av beslutet. För sjöfolk gälla i vissa fall avvikande regler.
I rätt tid anmält missnöje grundar rätt för ersättningssökanden att 1592
bliva personligen hörd, antingen inför den försäkringsbärare, som avkunnat
beslut i frågan, eller inför vederbörande försäkringsämbete.
Kommer sökanden ej tillstädes inför försäkringsämbete och visar 1593
ej laga förfall, skola handlingarna jämte meddelande härom återställas
till försäkringsbäraren.
På sökandens begäran kan, om försäkringsämbetet anser det vara av 1595
betydelse för beslutet, läkareutlåtande inhämtas. Sådant skall alltid in- 1596
hämtas, om sökanden förskotterar kostnaderna. Därest på grund av det
nya läkarutlåtandet ett förut avslaget ersättningsanspråk bifalles eller
tillerkänd livränta förhöjes, kan emellertid sökanden erhålla ersättning
för kostnaderna, i den mån de äro skäliga. Försäkringsämbetet beslutar, 1597
huruvida de förut avgivna läkarutlåtandena skola delgivas den nye
läkaren; övriga handlingar i ärendet äger han på begäran taga del av.
Om förhöret äger rum inför försäkringsämbetet, kan detta avgiva 1598
yttrande i ärendet. Det kan härför anställa vidare undersökningar, om
ej oskäliga kostnader uppstå. Årendet återgår härefter till vederbörande 1599
bärare av försäkringen.
Särskilda bestämmelser om anmälan av missnöje vid definitiva räntor.
Om en definitiv ränta på grund av ändrade förhållanden skall järn- 1600
kas, kan missnöje mot sådan jämkning anmälas i samma ordning, som
ovan angivits. Följande särskilda bestämmelser äro emellertid att
observera.
Förhöret äger i detta fall alltid rum inför försäkringsämbetet i när- 1601
närvaro av en representant för arbetsgivarne och en för de försäkrade. 1602
92
TYSKLAND.
§§
1604, 1605
1606
1608
1675
1679
1681
1682
1683
Yrkesförening kan sända ombud. Försäkringsämbetet avgiver utlåtande i
ärendet och skall därvid uttala sig rörande allt, som enligt ämbetets
mening är av betydelse för försäkringsbärares beslut.
Slutligt beslut av försäkringsbärare.
Sedan den för ersättningens fastställande behöriga yrkesföreningen
eller annan försäkringsbärare fått till sig överlämnade handlingarne
rörande behandling av missnöjesanmälan eller erhållit meddelande om
sökandens utevaro från förhör, meddelar den — efter upptagande av
ytterligare bevisning, om så erfordras — slutligt beslut i ärendet. Detta
skall innehålla uppgift därom, att det vinner laga kraft, därest sökanden
icke inom en månad efter erhållen del av detsamma besvärar sig däröver
hos överförsäkringsämbetet.
Om försäkringsbäraren, innan ett tidigare beslut i fråga om storleken
av ersättning vunnit laga kraft, meddelar ett nytt beslut, varigenom
ränta på grund av ändrade lorhållanden ånyo fastställes, så gäller anmälan
om missnöje mot eller besvär över det förra beslutet även mot
det nya.
Besvär hos överförsäkringsämbete.
Besvär över försäkringsbärares slutliga beslut och över försäkringsämbetets
utslag anföres hos vederbörande överförsäkringsämbete och avgöres
av den avdelning därav, som benämnes »Spruchkammer».
Överförsäkringsämbetets ordförande förbereder saken och kan i
sådant avseende upptaga bevisning, t. ex. höra vittnen och sakkunniga.
Han äger jämväl utan föregående muntlig förhandling meddela provisoriskt
beslut (Vorentscheidung) i alla ärenden. Om det framställda anspråket
är beroende av ett familjerättsligt förhållande, kan ordföranden
förelägga part att låta avgöra sådan fråga i vanlig domstolsväg.
I vissa fäll medför besvärs anförande uppskov med verkställigheten
av beslut, nämligen i fråga om återupptagande av sjukbehandling samt
utbetalning av kapitalbelopp. Och vidare kan, om besvär anföres över
en försäkringsbärares beslut, varigenom olycksfällsersättning på grund
av ändrade förhållanden nedsättes till beloppet eller indrages, försäkringsämbetets
ordförande förordna om uppskov med beslutets verkställighet.
TTSKLAND.
93
Bisittare i överförsäkringsämbetet inkallas till förhandlingarne enligt
en på förhand uppgjord turlista. Härjämte skola, då fråga är om
olycksfallsförsäkringsärenden, om möjligt tillkallas även bisittare från
företag, vilka i tekniskt och ekonomiskt avseende äro likställda med det,
vari olycksfallet inträffat. Så skall alltid ske ifråga om olycksfall i
jordbruks- eller bergverksarbete.
En avdelning av överförsäkringsämbetet (Beschlusskammer) utser
för vart fjärde år — i regel efter vederbörande läkarerepresentations
hörande — de läkare, som vid behov komma att tillkallas såsom sakkunniga.
Härför får dock ej användas läkare, som stå i sådant förhållande
till olycksfallsförsäkringens bärare, att de kunna anses jäviga
eller av dessa bruka regelbundet tagas i anspråk för yttrandens avgivande.
Bärare av olycksfallsförsäkringen, vilka icke hava del i en förevarande
tvist, kunna dömas till ersättning, om de erhållit kallelse till förhandlingarne.
Beslut rörande utbetalning av kapitalbelopp kunna allenast upphävas
eller fastställas.
Upphäves överklagade beslut på grund av något väsentligt fel i den
föregående förhandlingen, kan ärendet återförvisas till föregående instans.
Härvid kan beslut jämväl fattas om utbetalning av ersättning tills
vidare.
Om överförsäkringsämbetets utslag icke kan överklagas (se nedan)
skall meddelande härom lämnas i utslaget. I fall ett provisoriskt beslut
avkunnats, skall meddelandet lämnas därom, att detsamma icke kan
överklagas i vidare mån, än att framställning kan göras om muntlig förhandling
i ärendet i fråga.
Om överförsäkringsämbetet i fall, då klagan över dess beslut är utesluten,
vill avvika från riksförsäkringsämbetets offentliggjorda praxis
eller fråga är om en ännu icke fastslagen tolkning av bestämmelser med
principiell betydelse, hänskjutes saken till riksförsäkringsämbetet, som
beslutar i överförsäkringsämbetets ställe.
Besvär hos riksförsäkringsämbetet.
Talan (Rekurs) mot överförsäkringsämbetets utslag fullföljes hos
riksförsäkringsämbetet.
Sådan talan är utesluten, då fråga är om: sjukvård; livränta för en
arbetsoförmåga, som vid tiden för domstolens beslut, redan upphört;
§§
1684—1685
1686
1687
1689
1690
1692
1693
1699
1700
94
TYSKLAND.
§§
1701
1702
1703
1705
1710
1714
1715
1722—1734
1746
räntebelopp, vilka vid varaktig arbetsoförmåga skola utbetalas för begränsade
eller redan förflutna tidsperioder; anstaltsvård; livräntor till
anhöriga; begravningshjälp; tillfälliga livräntor; förnyat fastställande av
varaktiga livräntor på grund av ändrade förhållanden; utbetalning av
kapitalbelopp; samt kostnader för förfarandet.
För förfarandet gälla samma regler som ifråga om överförsäkringsämbetet,
dock få provisoriska beslut (se ovan) icke avkunnas.
Till förhandlingarna skola kallas de för motsvarande område av
olycksfallsförsäkringen valda arbetsgivare och försäkrade.
Bärare av olycksfallsförsäkringen, som icke hava del i en förevarande
tvist, kunna inkallas som parter och dömas till ersättning, även om
anspråk mot dem förut avslagits.
Om en försäkringsbärares ersättningsskyldighet för ett olycksfall är
slutgiltigt fastställd, så kan riksförsäkringsämbetet inställa ett förfarande
som på grund av samma olycksfall anhängiggjorts mot annan försäkringsbärare.
I riksförsäkringsämbetets ställe träder landsförsäkringsämbetet, om
vederbörande försäkringsbärares område icke sträcker sig utom förbund
sstaten.
Klagan medför uppskov — förutom med beslut rörande sjukbehandling
samt utbetalning av kapitalbelopp — även med utbetalning av
belopp, som skola betalas för tiden före den överklagade domens avkunnande,
det sistnämnda dock endast i det fall, att klagan föres av försäkringsbärare.
Om rätt för person att inför senaterna yrkesmässigt föra annans talan
beslutar riksförsäkringsämbetet.
Upphäves överklagade utslaget, kan riksförsäkringsämbetet antingen
själv träffa avgörande i saken eller återförvisa densamma till en av
underinstanserna eller till försäkringsbäraren. Därvid kan förordnas om
att tillfällig ersättning skall utgå. Den myndighet, till vilken saken
återförvisats, är bunden vid den rättsliga motivering, som ligger till
grund för det överklagade utslagets upphävande.
I vissa fall kan ett genom laga kraftvunnet utslag avslutat förfarande
ånyo återupptagas; och lämnas härför utförliga bestämmelser.
Särskilda bestämmelser rörande olycksfallsförsäkringen för sjömän.
Olycksfall, som under resa drabba å fartyg sysselsatta personer,
skola antecknas och beskrivas i en dagbok (skeppsjournal, loggbok), eller,
TYSKLAND.
95
om sådan icke föres, i en särskild berättelse. Bestyrkt avskrift därav
eller ock dagboken eller berättelsen i huvudskrift skall av fartygets befälhavare
överlämnas till det sjömansämbete, där detta tidigast kan ske.
överlämnas dagboken eller berättelsen i huvudskrift, skola de återställas
inom tjugofyra timmar.
Inträffar olycksfall i hemlandet före eller efter resa, skall befälhavaren
senast inom tre dagar efter det han erhållit kännedom om detsamma,
göra anmälan till sjömansämbetet eller, om sådant icke finnes å
platsen, till polismyndigheten ävensom till vederbörande yrkesförening.
Å fiske- samt andra mindre fartyg behöva icke särskilda anteckningar
föras rörande ombord inträffade olycksfall. Anmälan göres till polismyndigheten
å den ort, där olycksfallet inträffat eller där den skadade
närmast efter olycksfallet uppehåller sig.
I fråga om undersökning av olycksfall gälla i huvudsak samma bestämmelser
som ovan angivits. Emellertid finnas följande särskilda bestämmelser.
Om undersökningen äger rum i utlandet, skall fartygets
befälhavare inför det tyska sjömansämbete (konsulat), där undersökningen
först kan ske, i närvaro av’ två fartygsofficerare eller andra trovärdiga
personer avge en edlig förklaring rörande olycksfallets förlopp m. in.
I och för undersökningen kan sjömansämbetet höra även andra personer
på ed och upptaga annan bevisning.
I hemlandet äger undersökning rum inför det sjömansämbete eller
den polismyndighet, där begäran om undersöknings företagande framställes.
Vid de av riket eller en förbundsstat bedrivna företag ledes undersökningen
av vederbörande förvaltningsmyndighet.
Olycksfall, som medfört försäkrad persons död eller sådan skada,
att han kan förutses bliva ersättningsberättigad enligt lagen, skola av
domstolar, hamnmyndigheter, sjömansämbeten och fartygsregistreringsmyndigheter
samt tyska sjömansämbeten i utlandet, som erhålla kännedom
om inträffat olycksfall, ofördröjligen anmälas till vederbörande yrkesförenings
styrelse. Om sjömansämbetet å fartygets hemort icke inom sex
månader efter om olycksfallet erhållen kännedom emottagit berättelse
rörande undersökning av detsamma, skall ämbetet självt föranstalta
om undersökning.
Andra ärenden än ersättningsfrågor.
Förutom ovan nämnda mål (Spruchsachen) känner lagen andra mål (Beschlusssachen),
som handläggas av andra avdelningar av försäkringsmyndigheterna, t. ex.
besvär rörande avgifter och ådömda böter.
§§
1747
1748
1750
1752
1754
1758
1763
1764
1765
1771-1805
96
TYSKLAND.
Statistiska uppgifter.
Ur »Amtliche Nachrichten des ReichsversicherungsamtsB hava följande
uppgifter hämtats rörande den sociala olycksfallsförsäkringen i
Tyskland år 1913.
Antal försäkrade.
Antalet försäkrade utgjorde
i de industriella yrkesföreningarne 10,630,437 personer eller 9,476,233
årsarbetare,
i yrkesföreningarne för lantbruket och skogshanteringen 17,403,000
personer0)
och genom stats- eller kommunala organ 1,071,054 personer eller
854,501 årsarbetare.
Bärare av försäkringen.
För genomförande av olycksfallsförsäkringen voro under år 1913
följande antal föreningar och anstalter i verksamhet nämligen
68 industriella yrkesföreningar (inbegripet sjö-yrkesföreningen),
14 försäkringsanstalter (Zweiganstalten),
49 yrkesföreningar för lantbruket och skogshanteringen,
192 statsorgan (Ausfuhrungsbehörden) och
369 kommunala Ausfuhrungsbehörden.
Hos yrkesföreningarne för industrien, lantbruket och skogshanteringen
voro vid verksamhetsårets slut sysselsatta:
1,305 medlemmar i föreningarnes styrelser,
5,951 medlemmar i de olika sektionernas styrelser,
22,724 förtroendemän,
4,929 tjänstemän och
449 tekniska inspektörer.
Olycksfall.
Hela antalet år 1913 anmälda olycksfall utgjorde
hos yrkesföreningarne 720,698,
d de s. k. Ausfuhrungsbehörden 66,163,
3) försäkringsanstalterna 2,512.
*) I detta belopp torde ingå, omkring 3.3 miljoner, vilka samtidigt voro sysselsatta ock
försäkrade i såväl industrien som lantbruket.
TYSKLAND.
97
Antalet olycksfall, för vilka ersättning första gången utbetalades
under år 1913 utgjorde
för yrkesföreningarnes del 133,229,
)) de s. k. Ausfiihrungsbehörden 5,529 och
» försäkringsanstalterna 875 eller tillhopa 139,633.
Av dessa olycksfall hade 10,293 döden till följd och 868 föranledde
varaktig, fullständig förlust av den skadades arbetsförmåga.
Antalet ersättningsberättigade efterlevande, vilka under året första
gången erhållit livräntor uppgick till 20,608, därav
6,503 änkor,
13,699 barn och barnbarn samt
406 släktingar i uppstigande led.
Ersättningsbelopp och löpande förvaltningskostnader m. m.
de 117 yrkesföreningarne utbetalades under år 1913 följande
159,019,132: 93 M.
Från
belopp:
a) ersättningar .....................................................................
b) kostnader för understöd och vård åt skadade under
den i lagen fastställda väntetiden...........................
c) amortering och förräntning av 1909 års skuld.....
d) kostnad för undersökning av olycksfall, faststäl
lande
av ersättningar, övervakande av räntetagare
e) kostnad för rättsförfarande (förfarandet vid över
försäkringsämbetena
o. s. v.)...................................
f) kostnad för förebyggande åtgärder (Unfallver
hutung).
.............................................................................
g) löpande förvaltningskostnader ....................................
h) kostnad för särskild förvaltning.................................
i)
avsättning
till reservfond.
1,269,281:99 »
6,084,883:96 »
6,037,665: 24 »
1,445,074: 70 »
2,660,529: 14 »
18,860,595:58 »
1,994,899:42 »
12,761,535:43 »
Summa 210,133,598: 39 M.
Inkomsterna under året uppgingo till .................. 210,771,857: 08 »
Tillgångarne vid verksamhetsårets slut utgjorde:
reservfond............................................................................... 359,762,678: 25 »
rörelsefond och övriga tillgångar .................................. 216,465,064: 05 »
Summa 576,227,742: 30 M.
13
Ålderdoms försäkring skommitién. VI.
98
TYSKLAND.
Från de s. k. Ausfiihrungsbehörden utbetalades under året:
a) ersättningar ...................................................................... 14,414,376: 74 M
b) kostnad för understöd och vård åt skadade under
väntetiden .......................................................................
c) amortering och förräntning av 1909 års skuld......
d) kostnad för undersökning av olycksfall, faststäl
lande
av ersättningar, övervakande av ^räntetagare
samt för rättsförfarande och förebyggande
åtgärder (Unfallverhutung) ......................................
e) förvaltningskostnader .....................................................
13,242:41
113,245: 72
169,483: 00
257,679: 45
Summa 14,968,027: 32 M.
För de till byggnadsyrkesföreningarne samt yrkesföreningarne för
djup byggen (Tiefbau) och sjöfarten anslutna för säkring sanstalterna uppgingo
utgifterna till följande belopp:
a) ersättningar........................................................................
b) kostnad för vård åt skadade under väntetiden......
c) amortering och förräntning av 1909 års skuld ...
d) kostnad för undersökning av olycksfall, faststäl
lande
av ersättningar, övervakande av livräntetagare
samt för rättsförfarande och förebyggande
åtgärder (Unfallverhutung) .......................................
e) förvaltningskostnader.....................................................
f) kostnad för särskild förvaltning ................................
g) avsättning till reservfond .............................................
Summa
1,917,256:43 M.
4,858: 02 »
71,213:52 »
142,069:37 »
677,905: 86 »
1,088:41 »
2,814,391: 61 M.
Inkomsterna uppgingo till .............................................
Överskottet.............................................................................
jämte premier och bidrag från kommuner m. m.,
vilka den 1 april 1914 ännu icke erlagts, hava
överförts till kapitaltäckningsfonden.
Försäkringsanstalternas (Zweiganstalten) tillgångar
utgjorde vid årets slut:
kapitaltäckningsfond inberäknat resterande bidrag och
premier............................................................................
reservfond................................................................................
Summa
3,237,769: 28 »
423,377: 67 »
825,099:85 »
19,768,365: 92 M.
1,611,126: 90 »
21,379,492: 82 M.
TYSKLAND.
99
Totalbeloppet av under året utbetalade ersättningsbelopp (livräntor
o. s. v.) uppgick till 175,350,706: 10 M.
Motsvarande tal utgjorde:
år 1908................................................... 157,062,870:38 M.
» 1903.................................................. 117,246,500:04 »
» 1899.................................................. 78,680,632:52 »
Angående orsakerna till olycksfallen hänvisas till följande tabell:
Föremål eller handling, som vållat olycksfallet. |
Antal skadade, till vilka |
|
inom de indu-striella yrkes-föreningarna. |
inom yrkes-föreningarna |
|
Motorer, transmissioner och arbetsmaskiner ....................................... |
14,854 |
4,905 |
Hissar, kranar och dylikt .............................................................. |
4,430 |
89 |
Ångpannor, ångkokapparater, ångledningar (explosioner och dylikt)......... |
192 |
15 |
Explosiva ämnen (krut, dynamit och dylikt) ...................................... |
611 |
209 |
Eldfarliga, heta och frätande ämnen ................................................. |
2,413 |
790 |
Sammanstörtande eller nedfallande föremål.......................................... |
12,553 |
3,864 |
Fall från stegar, trappor o. s. v. genom luckor o. s. v. eller i fördjup-ningar ................................................................................ |
10,276 |
14,713 |
Lastning, lossning, bärande av bördor o. s. v..................................... |
8,958 |
4,946 |
Fordon (överkörande av eller nedfallande från vagnar och kärror av alla |
3,879 6,383 |
10,895 126 |
Järnvägsdrift (överkörande o. s. v.) ................................................... |
||
Skeppsfart och transport till sjöss (fall över bord o. s. v.)..................... |
614 |
35 |
Slag, stöt eller bett av djur samt olycksfall under ridning ................... |
1,032 |
8,352 |
Enklare verktyg (hammare, mejslar, yxor, hackor, spadar o. s. v.)............ |
3,692 |
4,220 |
Elektrisk ström.............................................................................. |
381 |
38 |
Sönderspringande föremål samt övriga orsaker .................................... |
4,710 |
5,054 |
Summa |
74,978 |
58,251 |
100
TYSKLAND.
Översikt över antalet skadade personer och
Industriella yrkesfdreningar och |
Antal |
Antal årsarbetare. |
Skadade personer, A b s o- |
|
Summa. |
Ska- |
|||
Dödsfall. |
||||
Industriolycksfallsförsäkringen i det hela *) 1902 ... |
7,654,420 |
6,742,829 |
61,068 |
5,099 |
» » » » 1905 ... |
8,815,062 |
7,735,162 |
72,630 |
5,770 |
» » » » 1908 ... |
9,648,327 |
8,540,601 |
79,339 |
6,678 |
» » » » 1911 ... |
10,594,421 |
9,342,805 |
74,662 |
6,398 |
» » » » 1913 ... |
11,454,963 |
10,260,921 |
79,687 |
7,270 |
Industriella yrkesföreningar *) 1902..................... |
7,100,537 |
6,226,584 |
57,244 |
4,572 |
» » 1905..................... |
8,195,732 |
7,159,842 |
68,360 |
5,154 |
» » 1908 ..................... |
8,917,772 |
7,868,531 |
74,581 |
5,939 |
» » 1911 ..................... |
9,846,599 |
8,653,302 |
70,423 |
5,832 |
» » 1913..................... |
10,630,437 |
9,476,233 |
74,978 |
6,573 |
Industriella »Ausfiihrungsbehörden» 1902 .............. |
553,883 |
516,245 |
3,824 |
527 |
» » 1905............... |
619,330 |
575,320 |
4,270 |
616 |
» » 1908............... |
730,555 |
672,070 |
4,758 |
739 |
»> » 1911.............. |
747,822 |
689,503 |
4,239 |
566 |
» » 1913............... |
824,526 |
784,688 |
4,709 |
697 |
*) Utom de till byggnadsyrkesföreningarne samt djupbyggnads- och sjö-yrkesföreningame anslutna försäkrings**)
För jordbruksförsäkringen saknas uppgift om antalet årsarbetare, varför för denna näring motsvarande
TYSKLAND.
101
följderna ar olycksfall inom industrien ni. m. **)
till vilka ersättning första gången utbetalts under nedan angivna |
år. |
|||||||||||
lut. |
På 1,000 skadade. |
På 1,000 årsarbetare. |
||||||||||
dornas följder. |
Skadornas följder. |
Skadornas följder. |
||||||||||
Varaktig arbets-oförmåga. |
Övergående |
Sum- |
Döds- fall. |
V araktig |
Över- gående |
Sum- |
Döds- fall. |
V araktig |
Övor- gående arbets- oför- måga. |
|||
Fullstän- dig. |
Partiell. |
arbets- oförmåga. |
lllct. |
Full- ständig |
Par- tiell. |
arbets- oför- måga. |
ma. |
Full- ständig |
Par- tiell. |
|||
834 |
28,555 |
26,580 |
7’98 |
0''67 |
Oii |
3*73 |
3*47 |
9*06 |
0*76 |
0*12 |
4*24 |
3*94 |
852 |
31,236 |
34,772 |
8''24 |
0‘65 |
0*09 |
3*55 |
o’95 |
9.39 |
0*75 |
0*11 |
4*04 |
4*49 |
764 |
31,179 |
40,718 |
8''2 2 |
0*69 |
0*08 |
3*23 |
4*22 |
9*29 |
0*78 |
0*09 |
3*65 |
4*77 |
573 |
24,568 |
43,123 |
7*05 |
0*60 |
0*06 |
2*32 |
4*07 |
7*99 |
0*68 |
0*06 |
2*63 |
4*62 |
509 |
24,616 |
47,292 |
6’96 |
0*64 |
0*04 |
2*15 |
4*13 |
7*77 |
0*71 |
0*05 |
2*40 |
4*61 |
605 |
26,680 |
25,387 |
8*06 |
0*64 |
0*08 |
3*76 |
3*58 |
9*19 |
0*73 |
0*io |
4*28 |
4*08 |
572 |
29,423 |
33,211 |
8''3 4 |
0*63 |
0*07 |
3*59 |
4*05 |
9*55 |
0*72 |
0*08 |
4-ii |
4*64 |
566 |
29,114 |
38,962 |
8''36 |
0*67 |
0*06 |
3*26 |
4*37 |
9*48 |
0.76 |
0*07 |
3*70 |
4*95 |
413 |
22,878 |
41,300 |
7-15 |
0*59 |
0*04 |
2*32 |
4*20 |
8*14 |
0*68 |
0*05 |
2*64 |
4*7 7 |
363 |
22,901 |
45,141 |
7-05 |
0*62 |
0 03 |
2*15 |
4*25 |
7*91 |
0*69 |
0*04 |
2*42 |
4*76 |
229 |
1,875 |
1,193 |
6*90 |
0*95 |
0*41 |
3*39 |
2 15 |
7*41 |
1*02 |
0*45 |
3*63 |
2*81 |
280 |
1,813 |
1,561 |
6-89 |
0*99 |
0*45 |
2*93 |
2*52 |
7*42 |
1*07 |
0*49 |
3*15 |
2*71 |
198 |
2,065 |
1,756 |
6*51 |
1*01 |
0*27 |
2*83 |
2*40 |
7*08 |
1''10 |
0*30 |
3*07 |
2*61 |
160 |
1,690 |
1,823 |
5-67 |
0*76 |
0*21 |
2*26 |
2.44 |
6*15 |
0*82 |
0*23 |
2*45 |
2*65 |
146 |
1,715 |
2,151 |
5*71 |
0*84 |
0*18 1 |
2*08 |
2*61 1 |
6*oo |
0*89 |
0*19 |
2*18 |
2*74 |
anstalterna. Däremot har bland de industriella yrkesföreningarne medtagits sjö-yrkesföreningen,
tabell ej kunnat erhållas.
102
TYSKLAND.
Översikt över totalutgifter, ersättnings -
Därav komma |
|||||||||||
Försäkringsbärare. |
År. |
Totalutgifter. |
på vaije |
på var |
på varje |
på vaije |
|||||
1913 |
219,142,600 |
20 |
7 |
53 |
278 |
50 |
|||||
Samtliga yrkesförcningarna inom in- |
54 |
40 |
303 |
93 |
|||||||
dustrien och lantbruket (utom försäk- |
1908 |
200,387,689 |
7 |
— |
— |
— |
— |
||||
ringsanstalterna för byggnadsyrkes- |
72 |
71 |
284 |
86 |
|||||||
föreningarna samt för djupbyggnads-'' |
1903 |
150,085,922 |
7 |
— |
— |
— |
— |
||||
och sjö-yrkesföreningarna) samt sta- |
33 |
53 |
204 |
07 |
|||||||
tens och kommunala Ausfuhrungs- |
1898 |
82,612,907 |
4 |
— |
— |
— |
— |
||||
behörden ................................. |
221 |
35 |
|||||||||
1893 |
58,069,513 |
27 |
3 |
20 |
|||||||
1913 |
162,426,425 |
19 |
15 |
28 |
14 |
10 |
196 |
09 |
279 |
46 |
|
Industriella yrkesföreningar utom försäk- |
1908 |
147,644,402 |
64 |
16 |
56 |
17 |
48 |
211 |
88 |
320 |
21 |
ringsanstalterna för byggnadsyrkes-föreningarna samt för djupbyggnads- |
1903 |
107,950,254 |
40 |
14 |
46 |
17 |
78 |
177 |
27 |
303 |
06 |
och sjö-yrkesföreningarna............... |
1898 |
56,452,234 |
87 |
8 |
94 |
12 |
16 |
123 |
70 |
208 |
38 |
1893 |
45,109,144 |
61 |
8 |
73 |
13 |
40 |
107 |
18 |
247 |
69 |
|
1913 |
41,861,393 |
41 |
2 |
41 |
— |
— |
7 |
63 |
300 |
11 |
|
1908 |
39,877,920 |
43 |
2 |
32 |
— |
— |
7 |
34 |
278 |
53 |
|
Yrkesföreningarna inom lantbruket.....• |
1903 |
32,295,075 |
52 |
2 |
89 |
— |
— |
6 |
96 |
242 |
67 |
1898 |
19,853,845 |
34 |
1 |
77 |
— |
— |
4 |
27 |
192 |
46 |
|
1893 |
9,439,471 |
04 |
— |
77 |
1 - |
— |
1 |
98 |
159 |
97 |
TYSKLAND.
103
belopp och löpande förvaltningskostnader.
Ersättningsbelopp. |
Därav kom-mer på varje |
Löpande förvaltnings-kostnader. |
Därav |
komma |
|||||||||
på varje för-försäkrad. |
på var 1, av den |
på värjo |
på värjo |
||||||||||
173,433,509 |
67 |
173 |
46 |
19,357,379 |
20 |
_ |
67 |
_ |
_ |
_ |
_ '' |
24 |
60 |
155,113,237 |
80 |
155 |
53 |
14,461,842 |
27 |
— |
53 |
— |
— |
— |
21 |
93 |
|
115,588,047 |
04 |
151 |
74 |
10,866,487 |
87 |
— |
56 |
— |
— |
— |
20 |
61 |
|
70,024,828 |
02 |
145 |
87 |
7,790,884 |
94 |
— |
43 |
— |
— |
— |
— |
19 |
25 |
37,617,573 |
10 |
171 |
37 |
5,774,453 |
65 |
— |
32 |
— |
— |
— |
— |
22 |
01 |
125,551,329 |
89 |
238 |
46 |
14,220,439 |
46 |
i |
34 |
i |
23 |
17 |
17 |
24 |
47 |
110,157,406 |
72 |
210 |
44 |
10,542,152 |
43 |
i |
18 |
i |
25 |
15 |
13 |
22 |
86 |
79,370,536 |
39 |
203 |
94 |
7,863,785 |
82 |
i |
05 |
i |
30 |
12 |
91 |
22 |
08 |
47,684,834 |
42 |
190 |
40 |
5,585,546 |
08 |
— |
88 |
i |
20 |
12 |
24 |
20 |
62 |
27,469,425 |
85 |
205 |
38 |
4,450,917 |
19 |
— |
86 |
i |
32 |
10 |
58 |
24 |
44 |
33,467,803 |
04 |
80 |
21 |
4,640,156 |
12 |
— |
27 |
— |
— |
— |
85 |
33 |
27 |
32,435,796 |
88 |
76 |
71 |
3,738,204 |
44 |
— |
22 |
— |
— |
— |
69 |
26 |
11 |
26,642,793 |
97 |
80 |
07 |
2,870,691 |
37 |
— |
26 |
— |
— |
— |
62 |
21 |
57 |
16,173,727 |
70 |
79 |
73 |
2,189,572 |
78 |
— |
20 |
— |
— |
— |
47 |
21 |
23 |
6,704,045 |
41 |
92 |
68 |
1,317,490 |
99 |
— |
11 |
— |
— |
— |
28 |
22 |
33 |
104
Art.
I. 1.
England.
Historik.
Det första steget att genom lagstiftning utöver de allmänna skadeståndsreglerna
tillerkänna arbetaren rätt till ersättning vid olycksfall i
arbete togs i England genom lagen angående arbetsgivares ersättningsskyldighet
av år 1880. Ersättningen enligt denna lag var ringa, högst
tre gånger årsinkomsten. Ersättningsanspråken skalle göras gällande
inom sex månader efter olycksfallet, och arbetaren var skyldig att bevisa
arbetsgivarens skuld. Först med lagen den 6 augusti 1897 skapades
en mera social anordning. Denna lag omfattade de farligare yrkena,
speciellt fabriker, bergverk, stenbrott, järnvägar och byggnader över 30
fot höga. Ersättning utgick vid arbetsoförmåga, som varade mer än
två veckor. Anspråk på ersättning måste göras inom sex månader.
Vid fullständig eller partiell arbetsoförmåga utgick en veckoersättning
från och med tredje veckan efter olycksfallet intill högst 50 % av medelveckoinkomsten,
dock aldrig över 1 £ pr vecka. Vid dödsfall utgick
till de efterlevande en ersättning lika med tre gånger årslönen, dock
minst 150 £ och högst 300 £, vilken ersättning kunde förvandlas i en
livränta. Efter sex månader kunde en veckoersättning till skadad arbetare
ersättas med ett kapital en gång för alla.
Genom lag av den 30 juli 1900 utsträcktes ersättningsplikten även
till jordbruksdrift.
Den nu gällande lagen av den 21 december 1906 med ett tillägg
av den 27 juli 1907 är en utbyggnad av de anförda lagarne.
Lagen innehåller följande huvudbestämmelser:
Lagen om arbetsgivares ersättningsplikt av 1906.
Ersättningspliktens omfattning.
Om en arbetare i någon sysselsättning (»any employment») träffas
av kroppskada genom en i följd av och under loppet av hans sysselsättning
inträffande olyckshändelse, är arbetsgivaren skyldig att utgiva
ersättning enligt nedan angivna grunder.
ENGLAND.
105
Ersättning utgår även vid arbetsoförmåga på grund av vissa yrkes- Art.
sjukdomar, som arbetaren ådragit sig under arbetets utövande. (Se nedan). vill.
Arbetsgivaren är ej på grund av lagen ersättningsskyldig för en I. 2. a.
skada, som icke gör arbetaren för en tid av minst en vecka oduglig att
förtjäna full lön i det arbete, vari lian är sysselsatt.
Om skadan var förorsakad genom personlig vårdslöshet eller upp- I. 2. b.
såtlig handling av arbetsgivaren eller av en person, för vars görande
eller låtande arbetsgivaren är ansvarig, så upphäver icke lagen arbetsgivarens
civilrättsliga ansvarsskyldighet, utan må i sådant fall arbetaren
vara befogad att, enligt eget skön, fordra ersättning enligt olycksfallslagen
eller att vidtaga lagliga åtgärder oberoende av densamma. Arbetsgivaren
är däremot icke skyldig att lämna ersättning för skada, som träffar en
arbetare i följd av och under loppet av arbetet, både enligt olycksfallslagen
och enligt annan lag, och han är ej heller skyldig att underkasta
sig rättsförfarande annat än på grund av olycksfallslagen, såvida icke personlig
vårdslöshet eller uppsåtlig handling, såsom ovan säges, föreligger.
Om det bevisas, att olycksfall, som träffat arbetare, beror på upp- i. 2. c.
såtlig eller vårdslös handling av denne, utgår ej ersättning, så vida ej
olycksfallet förorsakar död eller för framtiden bestående arbetsoförmåga.
I fall fråga uppstår angående skyldighet att lämna ersättning enligt I. 3.
lagen (häri inbegripet fråga, huruvida den skadade är att anse såsom
arbetare, med avseende å vilken lagen är tillämplig), eller angående
storleken och varaktigheten av ersättning enligt samma lag, så skola
dessa frågor, om de ej avgöras genom överenskommelse, regleras genom
skiljedom.
Skulle inom den preskriptionstid, som i olycksfallslagen stadgas I. 4.
för vidtagande av rättsliga åtgärder, anspråk på skadeersättning framställas
annorlunda än enligt samma lag för en skada på grund av
olycksfall, och förklaras i anledning av detta yrkande, att skadan är en
sådan, för vilken arbetsgivaren ej enligt åberopade grunder är ersättningsskyldig,
men väl att han skulle ha blivit ersättningsskyldig på grund av
bestämmelserna i olycksfall slagen, så skall processen förklaras obefogad;
domstolen, vid vilken processen är anhängiggjord, skall, om klaganden
så önskar, bestämma ersättning enligt olycksfallslagen, men avdrages i
sådant fall hela den kostnad eller del därav, som, enligt vad prövas
skäligt, förorsakats genom anhängiggörande av rättegång i stället för
att använda det förfarande, som olycksfallslagen stadgar. I sådan rättegång
skall, om domstolen fastställer ersättningen, lämnas bevis om den ersättning,
som tilldömts, och om de föreskrifter, som meddelats rörande avdraget
för kostnader, och skall dylikt bevis ha doms kraft och verkan.
Alderdomsförsäkringskommittén. VI. 14
106
-ENGLAND.
Lagen är ej tillämplig på personer i flotta eller här, men omfattar
sådana kronans arbetare, på vilka lagen skulle vara tillämplig, om arbetsgivaren
vore en privat person.
Såsom »arbetare» i lagens mening anses ej den, som är sysselsatt
på annat sätt än med arbete med händerna och vars årsinkomst överstiger
250 £. Person, vars arbete är av tillfällig art och som är sysselsatt
på annat sätt än för arbetsgivarens näringsfång eller affär, eller som
tillhör poliskår, eller är hemarbetare eller hemmavarande medlem av
arbetsgivarens familj, omfattas ej heller av lagen. Med dessa undantag
förstås med arbetare varje person, som inträtt i arbete enligt avtal
angående arbete eller lärlingsskap med en arbetsgivare, vare sig fråga är
om handarbete, kontorsarbete eller annat och vare sig avtalet är muntligt
eller skriftligt.
Med »medlem av familj» avses hustru eller man, fader, moder, farfader,
morfader, farmoder, mormoder, styvfader, styvmoder, son, dotter,
sonson, sondotter, dotterson, dotterdotter, styvson, styvdotter, broder,
syster, halvbroder, halvsyster.
Preskriptionsbestämmelser.
Ersättningsanspråk enligt olycksfallslagen kan ej göras gällande,
såvida icke anmälan om olycksfallet gjorts så snart som möjligt efter
dess inträffande och innan arbetaren frivilligt lämnat det arbete, i vilket
han skadats, samt ersättningsanspråket framställts inom sex månader
från inträffandet av det olycksfall, som förorsakat skadan, eller vid
dödsfall, inom sex månader från dödsfallet.
Härvid gäller dock att:
a) försummelse att anmäla olycksfall eller brist i anmälan icke utgör
hinder för att göra ersättningsanspråk gällande, om det under förfarandet
för reglering av detsamma befinnes, att arbetsgivaren icke lider eller icke
kommer att lida skada genom försummelsen eller genom den bristande
noggrannheten i anmälan, eller att försummelsen eller den bristande
noggrannheten förorsakats genom misstag, vistelse utom de förenade
rikena eller av någon annan giltig orsak;
b) uraktlåtenhet att fordra ersättning inom den ovan bestämda tiden
utgör ej hinder för att göra talan gällande, om det befinnes, att uraktlåtenheten
förorsakats av misstag, vistelse utom de förenade rikena eller av
någon annan giltig orsak.
Om särskilda anordningar för ersättningspliktens fullgörande.
— (1). Om registratorn för Friendly Societies, efter tagen kännedom
om arbetsgivarens och arbetarnes åsikter, intygar att en överens
-
ENGLAND.
107
kommelse om skadeersättning, understöd eller försäkring för arbetare i
visst yrke (oavsett om eu sådan överenskommelse innesluter andra arbetsgivare
och deras arbetare eller ej) föreskriver grunder för ersättning,
som icke äro mindre gynnsamma för arbetarne och deras anhöriga än
motsvarande grunder för ersättning enligt olyckslallslagen, och att, därest
i överenskommelsen stipuleras bidrag av arbetarne, dessa erhålla en ersättning,
minst ekvivalent med deras bidrag såsom tillägg till den
ersättning, till vilken arbetarne äro berättigade enligt olycksfallslagen,
och vidare att eu majoritet (som bestämmes genom sluten omröstning)
av de arbetare, för vilka överenskommelsen skall gälla, godkänna eu sådan
anordning, må arbetsgivaren, under den tid intyget är i kraft, överenskomma
med sina arbetare, att anordningens bestämmelser skola träda i
stället för lagens föreskrifter och ersättningsskyldigheten regleras endast
i överensstämmelse med anordningen. I övrigt skall lagen, med nu angivna
undantag, äga tillämpning, oaktat annan överenskommelse avslutats
efter dess ikraftträdande.
(2) Registratorn äger giva intyg gällande viss bestämd tid, ej understigande
fem år, och kan från tid till annan förnya intyget med eller utan
modifikationer att gälla under den period, för vilken det är förnyat.
(3) Sådant intyg kan ej lämnas rörande en överenskommelse, sotn
innehåller förpliktelser för ''arbetare att för anställnings erhållande biträda
överenskommelsen, eller som innehåller bestämmelser, som hindra
arbetare att upphäva överenskommelsen.
Om klagan föres hos registratorn för Friendly Societies av eller
till fömån för en arbetare över, att ersättningen enligt en överenskommelse
icke längre överensstämmer med villkoren i moment (1), eller att
bestämmelserna i en sådan överenskommelse blivit överträdda, eller att
överenskommelsen icke efterleves, skall registratorn undersöka klagomålen,
och, om han finner att goda skäl föreligga för klagan, återkalla intyget,
såvida ej orsaken till klagan undanröjes.
Om entreprenadarbeten.
— (1) Om en person (i lagen betecknad som principal) träffar
avtal med någon annan person (i lagen betecknad som »contractor»,
d. y. g. entreprenör) om utförande genom den senare helt eller delvis
av ett arbete, övertaget av principalen, är principalen skyldig att till
arbetare, använd till arbetets utförande, lämna den ersättning enligt
olycksfallslagen, som han skulle ha varit skyldig att lämna, om arbetaren
vant omedelbart sysselsatt av honom; och om ersättning fordras av
eller rättsåtgärder vidtagits mot principalen, skall vid lagens tillämpning
108
ENGLAND.
de bestämmelser som hänföra sig till arbetsgivaren tillämpas å principalen,
dock att ersättningssumman skall beräknas med hänsyn till
arbetarens förtjänst hos den arbetsgivare, hos vilken han är omedelbart
anställd.
Härvid gäller emellertid, att om avtalet hänför sig till tröskning,
plöjning eller andra till jordbruket hörande arbeten och contractorn
ombesörjer och använder maskiner drivna av mekanisk kraft för sådant
ändamål, skall han ensam vara pliktig att enligt lagen lämna ersättning
till arbetare, anställd av honom vid sådant arbete.
(2) Om principalen är ersättningsskyldig enligt denna bestämmelse,
är han berättigad att uttaga ersättning av en annan person, som skulle
ha varit ersättningspliktig gentemot arbetaren, oberoende av denna bestämmelse,
och alla frågor rörande rätt till eller beloppet av en sådan
skadeersättning skola, om överenskommelse ej kan ske, avgöras genom
skiljedom enligt olycksfallslagen.
(3) Dessa bestämmelser hindra ej arbetaren att fordra ersättning
enligt olycksfallslagen av contractorn i stället för av principalen.
Bestämmelser vid arbetsgivarens betalningsinställelse.
(1) Om en arbetsgivare har kontraherat med eu försäkringsgivare
angående ersättningsskyldighet till en arbetare enligt olycksfallslagen,
så skall, om arbetsgivaren gör konkurs, arbetsgivarens rättigheter gentemot
försäkringsgivaren rörande ersättningsskyldighet överflyttas på och
tillfalla arbetaren. Vid sådan överlåtelse har försäkringsgivaren samma
rättigheter och är underkastad samma ersättningsskvldighet, som om
han vore arbetsgivare, dock att försäkringsgivaren icke har större ersättningsskyldighet
gentemot arbetaren än han skulle haft gentemot arbetsgivaren.
(2) Om försäkringsgivarens ersättningsplikt till arbetaren är mindre
än arbetsgivarens till arbetaren, må arbetaren bevaka sin fordran i
konkursen.
(3) I arbetsgivares konkurs äger arbetaren förmånsrätt för ett belopp,
ej i något fall överstigande 100 ,£. Om ersättningen utgöres av en för
vecka utgående betalning, skall det belopp, som arbetsgivaren är skyldig
att på grund härav utgiva, förvandlas till en summa en gång för alla,
för vilken veckobetalningen kunde inlösas, om arbetsgivaren hänsköte
saken till skiljedom.
(5) Bestämmelserna om förmånsrätt gälla ej, då konkursgäldenären
träffat sådant avtal med försäkringsgivare som ovan sagts.
ENGLAND.
109
Lagens tillämpning på sjömän.
(1) Lagen gäller även för befälhavare, sjömän, sjömans- och Art
havsliskelärlingar,
så vida sådan person är arbetare enligt lagens me- fil
ning
och tillhör manskapet på ett skepp, registrerat i de förenade
rikena, eller på annat brittiskt skepp eller fartyg, vars ägare eller
redare bor eller har huvudort för sin affär i de förenade rikena:
(a) anmälan om olycksfall och anspråk på ersättning skall, såvida
ej den skadade personen är befälhavare, göras till befälhavaren såsom
om han vore arbetsgivare. Om olycksfallet inträffar och arbetsoförmågan
börjar ombord på fartyget, är det dock ej nödvändigt att göra
anmälan om olycksfallet;
(b) vid befälhavares, sjömans eller lärlings död skola ersättningsanspråk
framställas inom ses månader efter det kännedom om dödsfallet
vunnits av den, som äger att framställa sådant anspråk;
(c) då en skadad befälhavare, sjöman eller lärling är avmönstrad
eller lämnad kvar i en brittisk besittning eller i ett främmande land,
skall förklaring rörande omständigheterna vid och naturen av olycksfallet
avgivas hos domstol eller ämbetsmyndighet i den brittiska besittningen
eller hos brittisk konsulartjänsteman i det främmande landet;
förklaringen skall översändas av den person, hos vilken den är avgiven,
till »Board of Trade»;
(d) dör befälhavare, sjöman eller lärling, som ej lämnar anförvanter
efter sig, utgår ej någon ersättning, om fartygets ägare enligt »Merchant
Shipping Act, 1894», är skyldig att betala begravningskostnader;
(e) veckoersättning skall icke betalas för den period, under vilken
ägaren av fartyget, enligt »Merchant Shipping Act, 1894», eller av
annan grund är pliktig att bestrida utgifterna för understöd av skadad
befälhavare, sjöman eller lärling.
(2) Olycksfallslagen skall ej äga tillämpning på sådana personer
tillhörande ett fiskefartygs manskap, som avlönas med del i vinst eller
inkomsten av ett sådant fartygs intäkter.
(3) Lagen omfattar lotsar, på vilka Part. X of the Merchant Shipping
Act, 1894, är tillämplig, på samma sätt som om en lots på ett sådant
skepp vore sjöman eller tillhörde manskapet.
Tillämpning av lagen å vissa yrkessjukdomar.
Ersättning skall utgå vid arbetsoförmåga eller dödsfall på grund statuary
av följande, i särskild förordning angivna yrkessjukdomar i enlighet
med nedan angivna bestämmelser. n:r 407
no
ENGLAND.
Sjukdomar.
1. Förgiftning genom dinitrobensol,
anilin och. andra bensinföreningar
såväl som dess följder.
2. Förgiftning genom kolsvavla
och dess följder.
3. Förgiftning genom salpeterångor.
4. Förgiftning genom nickelkarbonyl
och dess följder.
5. Arsenikförgiftning och dess
följder.
6. Blyförgiftning och dess
följder.
7. Förgiftning genom Gnomia
Kamassi. (Afrikanskt buxbomträ).
8. Svulster förorsakade av krom
och deras följder.
9. Mjältbrand.
10. Grå starr.
11. Telegralistkramp.
12. Eksemartade ansvällningar
av huden genom damm eller etsande
syror, vidare genom av damm alstrade
slemhinnesvulster i näsa eller mun.
13. Epitelkräfta eller hudsvulster
på ögats hornhinna genom
beck, tjära eller tjärpreparater.
14. Skrotalepitelkräfta (skorstensfejar
kräfta).
15. Nystagmus. (ögonmuskelkramp).
16. Rots.
17. Sjukdom genom komprimerad
luft och dess följder.
Sysselsättning, som skall antagas
framkallat sjukdomen.
Sysselsättning, som fordrar
hanterande av bensinföreningar av
visst slag (salpetersyrade anilinföreningar).
Sysselsättning, som fordrar hanterande
av kolsvavla eller preparater
härav.
Sysselsättning, vid vilken salpeterångor
utvecklas.
Sysselsättning, vid vilken nickelkarbonyl
utvecklas.
Hanterande av arsenik eller arsenikpreparater.
Hanterande av bly eller blypreparater.
Hanterande av Gnomia Kamassi.
Sysselsättning, vid vilken kromsyra
eller dubbelt kromsyrad amoniak,
kalium eller natrium eller preparater
därav användas.
Glasarbetare.
Telegrafister.
Hanterande av beck, tjära eller
tjärpreparater.
, l
Skorstensfejare.
Bergverksarbetare.
Sysselsättning med rotssmittade
hästar.
Varje sysselsättning i komprimerad
luft.
ENGLAND.
111
Sjukdomar.
18. Hypodermisk cellulitis på
händerna.
19. Hypodermisk cellulitis på
knäna.
20. Kronisk bursitis prsepatellaris
och akut bursitis över armbågarna.
21. Synovialinflammation på
handlovar och senskidor.
Lagens huvudbestämmelser rörande villkoren för ersättning vid
yrkessjukdomar äro följande.
(i) Då
(a) vederbörande läkare, tillsatt enligt Factory and Workshop Act,
1901, för det distrikt, i vilket arbetaren är anställd, intygar, att arbetaren
lider av någon av ovan anförda sjukdomar och härigenom är
urståndsatt att förtjäna full dagavlöning i det arbete, vid vilket han är
anställd; eller
(b) en arbetare i enlighet med särskilda regler eller bestämmelser
i Factory and Workshop Act, 1901, avskedats från sitt vanliga arbete
på grund av att han ådragit sig en sådan sjukdom; eller
(c) en arbetares dödsfall förorsakats av sådan sjukdom;
och sjukdomen har sin orsak i arten av det arbete, i vilket arbetaren
varit sysselsatt under en tid liggande inom tolv månader före dagen för
arbetsodugligheten eller avskedandet, vare sig hos en eller flere arbetsgivare,
skall han eller hans anhöriga tillerkännas en ersättning enligt
denna lag, som om sjukdomen eller sådant avskedande, som ovan säges,
vore en kroppslig skada på grund av olycksfall i följd av eller under
loppet av arbetet enligt följande närmare bestämmelser:
a) Arbetsodugligheten eller avskedandet skall behandlas såsom förorsakade
av olycksfall;
fi) Om det styrkes, att arbetaren vid tiden för inträdet i arbetet
medvetet och falskeligen skriftligen uppgivit, att han icke förut lidit av
sjukdomen, skall ersättning ej utgå;
d) Ersättning skall lämnas av den arbetsgivare, som senast sysselsatte
arbetaren under sagda tolv månader i arbete av den art, som förorsakat
sjukdomen.
Härvid gäller att:
a, a) arbetaren eller hans anhöriga skola, om så påfordras, lämna
arbetsgivaren så vitt möjligt upplysningar angående namn och adress
Sysselsättning, som skall antagas
framkallat sjukdomen.
Bergverksarbetare.
Art.
vin.
112
ENGLAND.
på alla övriga arbetsgivare, hos vilka arbetaren varit anställd i arbete
under sagda tolv månader; om upplysningar icke lämnas eller icke äro
tillräckliga för att sätta arbetsgivaren i stånd att vidtaga åtgärder enligt
nästföljande moment, skall arbetsgivaren icke vara ersättningspliktig,
enär det under dessa omständigheter antages, att sjukdomen ej var
ådragen, under det arbetaren var i hans arbete; och
b, b) om arbetsgivaren anser, att sjukdomen faktiskt uppkommit,
då arbetaren var i en viss annan arbetsgivares tjänst, och icke under
arbete i hans tjänst, må han instämma denne arbetsgivare som part
i målet och, om påståendet gillas, skall den senare åläggas ersättningsskyldighet;
och
c, c) om sjukdomen är av sådan natur, att den ådragits genom
en småningom skeende process, är annan arbetsgivare, som under de
sagda tolv månaderna använt arbetaren i arbete av natur att hava
förorsakat sjukdomen, pliktig att lämna den arbetsgivare, från vilken ersättning
skall utgå, sådant bidrag, som, om överenskommelse ej kan
träffas, må bestämmas genom skiljedom enligt olycksfallslagen.
y) ersättningsbeloppet skall beräknas med hänsyn till arbetarens avlöning
hos den arbetsgivare, från vilken ersättning skall utgå;
s) arbetsgivare, till vilken anmälan om död eller arbetsoförmåga
eller upphörande med arbete skall göras, är den, som senast använde
arbetaren under de sagda tolv månaderna i arbete av natur att hava
förorsakat sjukdomen.
£) om en arbetsgivare eller en arbetare besvärar sig över utlåtande
av den intygsgivande eller annan läkare, eller över läkares vägran att
giva utlåtande om arbetsoförmåga eller att frikalla arbetaren från arbetet
på grund av yrkessjukdom, skall saken enligt bestämmelser, utfärdade
av »Secretary of State», hänskjutas till medicinsk skiljeman, vilkens dom
skall vara avgörande.
(4) Dagen, från vilken arbetsoförmåga skall räknas, skall vara den
dag, som av den intygsgivande läkaren angives, eller om han ej är i
stånd att lämna intyg om sådan dag, den dag, då intyget utfärdas.
Härvid gäller att:
a) om den medicinske skiljemannen efter framställd klagan finner,
att en intygsgivande läkare obehörigen vägrat att lämna bevis om arbetsoförmåga,
skall dagen, från vilken arbetsoförmåga skall räknas, bestämmas
av den medicinske skiljemannen.
b) om en arbetare dör utan att hava erhållit bevis om arbetsoförmåga
eller om han vid tiden för dödsfallet icke mottagit sjukhjälp,
skall ersättning utgå från dödsdagen.
ENGLAND.
113
(6) »Secretary of State» må kunna förordna om utsträckt tillämpning
av ovannämnda bestämmelser även å andra yrkessjukdomar än dem,
som specificeras i förordningen vare sig med eller utan modifikationer.
(7) Om det efter undersökning på grund av anmälan av arbetsgivare
eller arbetare framgår, att ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en förening
för försäkring mot sjukdomsrisken bar upprättats för en viss industri,
och att större delen av arbetsgivarne inom denna industri försäkrats mot
sådan risk i bolaget eller föreningen, och om bolaget eller föreningen därtill
lämnar medgivande, må Secretary of State genom förordning, gällande
tills vidare, ålägga alla arbetsgivare i denna industri att försäkra i bolaget
eller föreningen på sådan tid och sådana villkor samt med sådana
undantag, som i förordningen fastställas. Därest sådant bolag eller sådan
förening upprättats, men begränsats till arbetsgivare på en viss ort eller
av en viss klass, må Secretary of State tillämpa dessa bestämmelser
endast på arbetsgivarne å denna plats eller av denna klass, som om de
bildade en särskild industri.
Ersättning till den skadade vid arbetsoförmåga.
Vid fullständig eller partiell arbetsoförmåga utgår en veckoersättning,
så länge arbetsoförmågan varar, å högst 50 % av medelveckoförtjänsten
under de tolv senaste månaderna, dock högst 1 £ i veckan. Härvid
gäller dock, att om arbetsoförmågan varar mindre än två veckor, utgår
ej ersättning under den första veckan efter olycksfallet. Minderåriga
under 21 år erhålla ända till 100 % av medelveckoförtjänsten i ersättning,
dock högst 10 shilling i veckan.
Vid fastställande av ersättningen skall hänsyn tagas till övriga
bidrag och understöd från arbetsgivaren under tiden för arbetsoförmågan;
vid partiell arbetsoförmåga får veckoersättningen aldrig utgöra mer
än skillnaden mellan arbetarens medelveckoförtjänst och den verkliga
inkomsten eller den inkomst, han borde kunna förskaffa sig, och bör
denna ersättning stå i sådan proportion till den minskade arbetsförtjänsten,
som kan på grund av omständigheterna anses billigt.
Den genomsnittliga veckoförtjänsten skall beräknas på det sätt, som
synes bäst ägnat att ådagalägga den verkligen uppburna lönen. Kan,
i anseende antingen till den korta tid, under vilken arbetaren haft lön
av arbetsgivaren, eller den blott tillfälliga arten av hans sysselsättning
eller de särskilda arbetsförhållandenas natur, den verkliga lönen vid tiden
för olycksfallet icke noggrant fastställas, må hänsyn tagas till den
genomsnittliga veckoförtjänst, som åtnjutits av en person i liknande
Ålderdomsförsäkringskommittén. Yl. 15
Första bihanget
till
lagen.
114
ENGLAND.
Art.
XIII.
ställning i likartad sysselsättning» hos samma arbetsgivare under de sista
tolv månaderna före olycksfallet, eller om sådan jämförelsepunkt saknas,
av en person i liknande ställning i samma yrkesgren i orten.
Hade arbetaren samtidigt ingått arbetsavtal med två eller flera
arbetsgivare, så att ban arbetade tidvis bos en och tidvis bos en annan
av dem, skall hans genomsnittliga arbetsförtjänst beräknas såsom om
arbetsförtjänsten på grund av alla dessa arbetsavtal vcre förtjänsten hos
just den arbetsgivare, hos vilken han arbetade vid olycksfallet.
Arbetaren är skyldig att underkasta sig undersökning av legitimerad
läkare på arbetsgivarens bekostnad.
Om veckoersättningen utbetalats i minst sex månader, kan arbetsgivaren
avlösa sin ersättningsskyldighet med en summa en gång för alla,
vilken vid fullständig arbetsoförmåga bör uppgå till 75 % av det belopp,
med vilket veckoersättningen kan i form av livränta inlösas i postsparbanken.
Detta belopp kan sättas i taka bänder och göras räntebärande.
Ersättning vid dödsfall.
(a) Om arbetaren efterlämnar anhöriga, som äro fullständigt beroende
av hans arbetsförtjänst, utgår till dem en summa en gång för alla
lika med de senaste tre årens arbetsförtjänst, dock minst 150 £ och
högst 300 £ med avdrag av redan utbetald veckoersättning under arbetsoförmåga.
Har arbetaren ej varit anställd i tre år hos arbetsgivaren,
skall hans arbetsförtjänst under de sagda tre åren anses utgöra 156
gånger medelförtjänsten pr vecka under den tid, ban varit anställd bos
ifrågavarande arbetsgivare.
(b) Om arbetaren efterlämnar anhöriga, som endast delvis äro beroende
av hans arbetsförtjänst, utgår ersättningen till dem med en
summa, som efter överenskommelse eller enligt skiljedom kan anses stå
i förhållande till den förlust, som drabbat dessa anhöriga.
(c) Om arbetaren ej efterlämnar några anhöriga, utgår ett lämpligt
belopp för läkarvård och begravningskostnad, dock högst 10 £.
Ersättningen till efterlevande inbetalas till grevskapsdomstolen (County
Court), som träffar närmare bestämmelser om medlens användning.
Med »anhörig» förstås sådan medlem av den avlidnes familj, som
vid dödsfallet för sitt underhåll är fullständigt eller delvis beroende av
arbetarens arbetsförtjänst vid tiden för dödsfallet, eller skulle, om arbetsoförmåga
på grund av olycksfall inträffade, varit på nämnda sätt beroende.
För det fall att arbetaren såsom fader, farfader eller morfader till ett utom
äktenskapet fött barn efterlämnar sådant barn, som är beroende av
hans arbetsförtjänst, eller om ett utom äktenskapet fött barn efterlämnar
ENGLAND. 115
föräldrar eller far- och morföräldrar, på sätt ovan nämnts beroende av
dess arbetsförtjänst, skall sådant utom äktenskapet fött barn och sådana
ascendenter anses som anhöriga.
Jämkning i ersättningen.
Veckoersättning kan på ansökan av arbetsgivaren eller arbetaren
underkastas förnyad prövning, och kan på grund härav ersättningen
upphöra, minskas eller ökas. Om ej överenskommelse kan träffas, skall
jämkning ske genom skiljedom.
Avgörande av ersättningsfrågor.
Frågor om ersättning m. m. skola i första hand avgöras av en
kommission, sammansatt av representanter för arbetsgivare och arbetare.
Om endera parten gör invändning häremot eller kommissionen skjuter
saken ifrån sig eller ej förmår avgöra densamma inom sex månader från
den dag, då anspråket gjordes gällande, skall saken avgöras av en enda
skiljeman, vald av parterna. Kunna de ej ena sig om valet, avgöres
saken av domaren i grevskapsdomstolen (Countj Court). Dock må i
England domaren utse en skiljeman att avgöra tvisten med samma makt
och myndighet som domaren själv.
En kommission eller en skiljeman är berättigad underkasta en lagfråga
domarens i grevskapsdomstolen avgörande. Domarens beslut skall,
såväl i dylikt fall som där han eljest avdömer saken, vara definitivt avgörande,
såvida ej inom tid och enligt villkor, som i lag föreskrivits,
endera parten vädjar till högre domstol (Court of Appeal).
Domare, skiljeman eller kommission må underställa medicinskt sakkunnig
vissa frågor.
I fråga om Irland skall vad kunna äga rum från »Court of Appeal»
till överhuset.
Statistik.
Statistik rörande olycksfallslagens tillämpning saknas. Enligt »Reichsarbeitsblatt»
n:r 12 år 1912 beräknas antalet arbetare, som omfattas av
lagen, till omkring 13 millioner.
I »Annual report of the chief inspector of factories and workshops»
för år 1912 lämnas följande uppgifter rörande anmälda olycksfall.
Första
bihanget
till lagen.
16
Andra
bihanget till
lagen.
116
ENGLAND.
Olycksfallens följder.
Olycksfallens följder. |
Antal olycksfall. |
||
År 1910. |
År 1911. |
År 1912. |
|
Dödsfall.................................................................... |
1080 |
1182 |
1260 |
Arbetsoförmåga........................................................... |
128 470 |
147 763 |
154 972 |
Summa.................................................................... |
129 550 |
148 945 |
156 232 |
Antal arbetsställen...................................................... |
112 370 |
114 442 |
117 275 |
Olycksfallens orsaker år 1912.
Orsak. |
Antal o Fö Dödsfall. |
ycksfall. ljd. Arbets- oförmåga. |
Maskiner, drivna med mekanisk kraft................................................ |
382 |
41 292 |
Maskiner, ej drivna med mekanisk kraft ......................................... |
10 |
1703 |
Slag av fallande föremål................................................................. |
109 |
22 645 |
Pall............................................................................................. |
419 |
18 728 |
Slag av verktyg .......................................................................... |
4 |
5 986 |
Eld ............................................................................................. |
14 |
46 |
Andra orsaker .............................................................................. |
322 |
64 572 |
Stimma |
1260 |
154 972 |
Anmälda fall av yrkessjukdomar år 1912.
Sjukdomens orsak. |
Antal |
fall. |
||||
Äldre. |
Unga personer. |
Barn. |
Summa. |
|||
Män. |
Kvinnor. |
Män. |
Kvinnor. |
|||
Blyförgiftning ....................................... |
511 |
66 |
6 |
4 |
587 |
|
Kvieksilverförgiftning .............................. |
15 |
2 |
— |
— |
— |
17 |
Fosforförgiftning .................................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Arsenikforgiftning.................................. |
5 |
— |
— |
— |
— |
5 |
Anthrai................................................ |
38 |
5 |
4 |
— |
— |
47 |
Summa |
569 |
73 |
10 |
4 |
— |
656 |
117
Holland.
Historik.
Rätten till ersättning i anledning av olycksfall i arbete reglerades
i Holland ursprungligen genom allmänna civilrättsliga bestämmelser,
enligt vilka ersättningsskyldighet endast ålåg arbetsgivare, som själv
eller genom sin personal varit vållande till olycksfall. Endast i sjöfartsyrket
var arbetarnas ställning gynnsammare, i det att enligt handelslagen
sjöman vid sjukdom eller olycksfall i tjänsten hade rätt till avlöning
under viss tid samt läkarbehandling och viss ersättning vid arbetsoförmåga.
Därjämte blev genom lag av år 1875 i fråga om järnvägsdrift
bevisskyldigheten omkastad till förmån för olycksfallsskadade, så att
arbetsgivaren hade att bära olycksfallsrisken, så vida han icke förmådde
ådagalägga vållande hos den skadade såsom orsak till olycksfallet.
Under ovan angivna förhållanden är det givet, att strävanden för
införande av en vidsträcktare ersättningsskyldighet m. m. gjorde sig
gällande. Så uttalade sig en kungl. kommission redan i januari 1894
för obligatorisk försäkring av arbetare mot olycksfall i arbete på arbetsgivarens
bekostnad. Lagförslag i ämnet bebådades sedermera i trontalen
åren 1894 och 1896, men förelädes generalstaterna först i februari 1897.
Detta lagförslag, som i sina grunddrag ganska mycket anslöt sig till den
österrikiska lagstiftningen, vilade på principen om obligatorisk försäkring i
en statsanstalt (Riksförsäkringsbanken). Försäkringsplikten sträckte sig
huvudsakligen till de mera farliga industrigrenarne och den större inrikes
sjöfarten. Förslaget blev dock aldrig föremål för behandling i kamrarna,
utan återtogs av den nya regering, som i anledning av nyval till riksdagen
efterträtt den förra. Sedan förslaget underkastats en omarbetning, förelädes
det i sin nya form andra kammaren i april 1898.
Det nya förslaget anslöt sig i huvudsak till det förra och nöjde sig
med några ändringar i detaljfrågor. Förteckningen å de verksamheter,
som voro underkastade försäkringsplikt, erhöll dock viss utvidgning.
Under behandlingen i kammaren samt under samverkan med regeringen
undergick förslaget ytterligare förändringar. Förteckningen å
försäkringsplikti ga verksamheter utsträcktes att omfatta nästan hela
118
HOLLAND.
industrien m. m. Jord- och skogsbruket blev dock uteslutet, även
i det fall, att maskiner användes. Detta motiverades därmed, att det
stora antalet företag och arbetare i dessa näringar skulle i oerhört hög
grad försvåra, om ej omöjliggöra, försäkringens praktiska genomförande.
Att åter endast medtaga företag, där motorer användes, syntes icke
önskvärt med hänsyn till att i sådant fall endast en ringa del av jordbruksarbetarne
skulle bliva försäkrade, och dessutom medförde i själva
verket skötseln av djur och användning av dragare större fara för lantbruksarbetarne
än maskinerna. Havssjöfarten och havsfisket medtogos
ej heller i försäkringen av den anledning, att man ansåg försäkringen
för dessa näringar böra regleras genom en särskild lag.
En av de punkter, kring vilka meningarne mest bröto sig, gällde
frågan om försäkringens organisation. De stora industriidkare krävde
möjlighet att själva få stå olycksfallsrisken, då detta för dem skulle
ställa sig enklare och billigare och för arbetarne vara lika betryggande,
därest nödig säkerhet ställdes. Likaså påyrkades, att försäkringen under
betryggande villkor skulle få tagas i ömsesidiga arbetsgivarföreningar
och privata försäkringsbolag. Då regeringen ställde sig avvisande till
dessa yrkanden, blevo de emellertid vid omröstning av kammaren förkastade.
En annan tvistefråga var den s. k. karenstidens längd. Under det
att i det ursprungliga förslaget (1897) karenstiden utgjorde ses veckor,
hade den sedermera (1898) nedsatts till tre veckor och slutligen till två
veckor. Kammaren beslöt, emot regeringens mening, att ersättning borde
utgå redan från dagen efter olycksfallet, under förutsättning att den skadade
under mer än tre dagar var oförmögen till arbete.
Med nu nämnda och vissa andra ändringar antogs förslaget i december
1899 av andra kammaren. Överlämnat till första kammaren
förkastades förslaget i juni 1900 av denna kammare efter eu vidlyftig
överläggning. (Första kammaren har enligt författningen icke rätt att
vidtaga ändringar i ett lagförslag, utan måste oförändrat antaga eller
förkasta detsamma.) Orsakerna till lagförslagets förkastande voro i
huvudsak, att arbetsgivarne fullständigt uteslutits från försäkringens
administration, att de ej fått rätt att själva stå risken eller överlåta densamma
å arbetsgivarföreningar eller andra försäkringsgivare samt att
karenstiden nästan borttagits, vilket medförde ökning i arbetsgivarnes
bördor.
För att kunna genomföra en lag i ämnet lät regeringen ännu en
gång omarbeta förslaget. Härvid togs hänsyn till de av båda kamrarna
fattade beslut och uttalade önskningar, i synnerhet genom medgivande
HOLLAND.
1 19
av olika försäkringsformer. Försäkring i riksförsäkringsbanken, i ömsesidighotsföreningar
och privata försäkringsbolag skulle vara medgiven,
varjämte även arbetsgivare skulle kunna tillåtas att själv stå risken.
Detta omarbetade lagförslag förelädes andra kammaren i juni 1900 samt
blev på hösten samma år av båda kamrarna antaget med blott oväsentliga
ändringar. Den 2 januari 1901 utfärdades den sålunda antagna
författningen under namn av lag angående lagstadgad försäkring av arbetare
mot de ekonomiska följderna av olycksfall i vissa verksamheter. Lagen
— vilken enligt föreskrift i korthet benämnes olycksfallslagen av 1901
— är uppdelad i 18 kapitel med särskilda rubriker. Med vissa smärre
ändringar är lagen ännu gällande. Dessa ändringar hava införts genom
lagar den 3 februari 1902 (ändring i fråga om den minister, som handhar
ärenden rörande lagen), den 13 januari 1908 (ändring av §§ 33 och
45), den 13 februari 1909 (ändring av §§ 37, 45, 46, 48, 98 och 99
samt införande av en ny § 47 bis), den 12 juni 1909 (ändring av § 31),
den 30 juni 1909 (ändring av §§ 8, 21 och 43), den 30 juni 1909 (in
förande
av två nya §§ 50 bis och 50 ter), den 1 juli 1909 (ändring
av §§ 41, 61 och 85) samt den 15 juli 1910 (ändring av §§ 36, 38,
40, 52 och 76 samt införande av en ny § 90 bis).
Genom en kunglig förordning den 26 juli 1910 har lagen publicerats
i sin helhet i den form, som den erhållit genom ovanberörda ändringar.
Den redogörelse, som nedan lämnas för lagens innehåll, är
grundad å lagens lydelse enligt nyssnämnda förordning.
Den 5 juni 1913 har utfärdats en lag angående obligatorisk sjukförsäkring
för arbetare. Enligt denna utgår dock ej sjukhjälp vid sjukdom
till följd av olycksfall i arbete.
Olycksfallslagen av 1901.
Inledande bestämmelser.
Begreppsbestämningar m. m.
Första kapitlet i lagen inledes med den grundläggande bestämmel- ^
sen, att arbetarne i de verksamheter, som i lagen angivas, äro försäkrade
enligt lagens bestämmelser mot de ekonomiska följderna av olycksfall,
som drabba dem på grund av verksamhetens utövning.
Härefter följa en del begreppsbestämningar o. d. Med arbetsgivare 2
skall enligt lagen förstås varje naturlig eller juridisk person, som har
i sin tjänst andra personer för utövande av någon i lagen upptagen
120
HOLLAND.
verksamhet. Med arbetare förstås var och eu, som mot avlöning är i
tjänst hos arbetsgivaren i dennes arbetsföretag. Volontärer, lärlingar
och dylika personer, vdka ännu icke erhålla lön på grund av icke avslutad
utbildning, skola anses som arbetare.
En offentlig-rättslig person (stat, kommun etc.), som genom hos densamma
anställda personer later utföra sadana arbeten, att dessa personer
skulle vara försäkrade, ifall de lullgjort sitt arbete i en privatpersons
tjänst, skall beträffande ifrågavarande arbeten anses såsom utövande en
försäkringspliktig verksamhet.
Med kraftmaskin (motor) förstås varje inrättning, som är avsedd att
driva en eller flera arbetsmaskiner.
Beräkning av arbetsförtjänsten.
Med avlöning förstår lagen varje gottgörelse, som den försäkrade
av sin arbetsgivare erhåller såsom betalning för arbete eller under stillestånd
i arbetet. Består avlöning helt eller delvis av fri bostad eller av
naturaprestationer eller av bådadera, skall penningevärdet därav uppskattas
efter i orten gällande pris. Avlöningen för sådana arbetare,
vilka för arbetsgivaren utföra även annat arbete eller andra uppdrag än
sådana, som höra till den försäkringspliktiga verksamheten, skall anses
såsom förtjänt helt och hållet i den försäkringspliktiga verksamheten.
Med »daglön» förstår lagen den avlöning, som den skadade arbetaren
vid tiden för olycksfallet i genomsnitt förtjänade per dag i det företag,
i vilket olycksfallet inträffade. Daglönen beräknas enligt följande grunder:
I. Har arbetaren redan under ett års tid varit sysselsatt i företaget,
skall den avlöning, som han av arbetsgivaren erhållit under året
närmast före olycksfallet, delas med det antal dagar, under vilka han
samma år arbetat för arbetsgivaren. Om under samma år stillestånd i
arbetet förekommit, skola de dagar, å vilka arbete icke förekommit, men
för vilka arbetaren erhållit avlöning, räknas såsom arbetsdagar. Skulle
sistnämnda avlöning hava uppgått till mindre belopp än avlöningen under
veckan före stilleståndet, skall ifrågavarande avlöning anses hava uppgått
till samma belopp som den avlöning, som samma slags arbetare
under ifrågavarande dagar i genomsnitt förtjänat i samma eller liknande
verksamhet i samma kommun eller i angränsande kommuner.
II. Hade arbetaren å dagen för olycksfallet ännu icke varit sysselsatt
ett år i verksamheten eller hade han detta år under minst sju dagar
genom sjukdom eller olycksfall förhindrats att förtjäna sin vanliga avlöning,
skall hans daglön anses lika med daglönen för en arbetare av
samma slag, vilken å dagen för olycksfallet varit sysselsatt ett helt år
HOLLAND.
121
i samma företag eller något i närheten beläget företag och icke på grund
av sjukdom förhindrats att arbeta under en del av året. Kunna ej
heller dessa regler tillämpas, skall såsom den skadades daglön anses en
trehundradel av den avlöning, som samma slags arbetare under året
närmast före olycksfallet förtjänat i samma eller liknande verksamhet i
samma kommun eller i angränsande kommuner.
III. Beträffande arbetare i sådana (genom allmän kungörelse angivna)
verksamheter, vilka på grund av sin beskaffenhet icke bedrivas
hela året utan blott en viss del därav (säsongarbeten), skall genom
kungligt beslut vare sig i allmänhet eller för särskilda kommuner fastställas
ett belopp, som skall anses såsom daglön för sådan arbetare.
Härvid kunna för de olika verksamheterna och för de olika arbetargrupperna
i samma verksamhet fastställas olika belopp.
Beträffande volontärer, lärlingar och dylika personer, vilka på grund §§
av ännu icke avslutad utbildning erhålla antingen ingen avlöning alls eller 8
mindre avlöning än den som de lägst avlönade vanliga arbetarne i samma
yrke förtjäna i samma kommun eller i angränsande kommuner, skall
såsom daglön, då fråga är om bestämmande'' av de livräntor eller den
begravningshjälp, som skall utgå enligt lagen, anses en trehundradel av
den avlöning, som under året närmast före olycksfallet i genomsnitt förtjänats
av nyssnämnda lägst avlönade arbetare, dock icke mer än en
gulden. — Samma beräkningsgrunder skola tillämpas beträffande personer
under 21 år, som, ehuru ej lärlingar, icke erhålla den avlöning,
som av de lägst avlönade vanliga arbetarna i samma yrke förtjänas i
samma kommun eller i angränsande kommuner.
Inträffar olycksfallet i en ovan angiven säsongverksamhet, och överstiger
den enligt ovanberörda bestämmelser fastställda daglönen för de lägst
avlönade vanliga arbetarna av samma yrke en gulden, så skall sistnämnda
belopp gälla såsom daglön. — Förestående bestämmelser beträffande
volontärer, lärlingar m. £. äro icke tillämpliga, om den daglön, som för
dem beräknas enligt de för arbetare i allmänhet gällande beräkningsgrunderna,
skulle uppgå till en gulden eller mer.
Förhållandet till utländsk lagstiftning.
I avseende å förhållandet till den utländska lagstiftningen stadgas, 9
att lagens bestämmelser skola tillämpas
dels å arbetsgivare, vars företag är beläget i Nederländerna, men
som för arbeten i utlandet använder sådana arbetare, som hava sitt bo
och hemvist i Nederländerna,
Ålderdomsförsäkringskommittén. VI.
16
122
HOLLAND.
dels och å sådan arbetare, som nyss nämnts och som drabbas av
olycksfall i utlandet.
Däremot skola lagens bestämmelser icke tillämpas:
1. å den arbetsgivare, som utövar verksamhet i Nederländerna,
men vars företag är beläget i utlandet, beträffande sådana arbetare, som
härvid av honom användas i Nederländerna men icke där hava sitt bo
och hemvist, under förutsättning, att i det land, där företaget är beläget,
obligatorisk olycksfallsförsäkring finnes av den beskaffenhet, att
densamma icke äger tillämpning å arbetare, som hava sitt bo och hemvist
i Nederländerna och i det land, där förstnämnda företag är beläget,
sysselsättas för ett i Nederländerna beläget företag;
2. å arbetare, som äro i tjänst hos här ovan under 1 nämnda
arbetsgivare och utöva hans verksamhet i Nederländerna utan att vara
därstädes bosatta, under förutsättning, att i det land, där deras arbetsgivares
företag är beläget, finnes obligatorisk olycksfallsförsäkring av
sådan beskaffenhet, att densamma icke äger tillämpning å arbetare, som
äro bosatta i Nederländerna, och i det land, där förstnämnda företag är
beläget, sysselsättas för ett i Nederländerna beläget företag.
Lagens omfattning.
§§ Underkastade den obligatoriska försäkringen äro:
to 1) Alla rörelser, där motor användes; 2) Rörelser, vilkas delvisa
eller fullständiga utövande i regel erfordrar användning av ånga eller
gas, med spänning över en genom särskild kungörelse fastställd gräns;
3) Rörelser, vilkas delvisa eller fullständiga utövande i regel medför användning
eller bearbetning, i en kvantitet överstigande en genom särskild
kungörelse fastställd gräns, av lättantändliga, explosiva eller flyktiga
ämnen, eller av ämnen, vilkas avdunstning med luften bilda explosiva
blandningar; 4) Rörelser, som syssla med fabrikation, transport eller
förvarande av en eller flere av de i 3 omnämnda ämnen; 5) Rörelser,
som utövas av personer, vilka driva handel med de under 3) angivna
ämnen och som för utövning av sitt yrke vanligen hava på förråd ett
eller flere av dessa ämnen utöver ett genom särskild förordning bestämt
mått; 6) Sjöfart med fartyg, som regelbundet uppehålla trafik inom
landet mellan vissa orter, eller med fartyg, som förmedla samfärdseln
på inre farvatten, likasom även med fartyg, som befara floder och inre
farvatten och tillika regelbundet komma från utlandet eller gå dit;
7) Färjdrift; 8) Fiske i inre farvatten; 9) Varvsrörelse; 10) Rörelser
för tackling av fartyg; 11) Företag för bärgning av fartyg och last;
HOLUAND.
123
12) Dockrörelse; 13) Slussning och skötsel av rörliga broar; 14) Järnvägs-,
spårvägs- och omnibusdrift samt åkerirörelse och ridhus; 15)
Företag, som avse intagande av ballast eller lossning och lastning, stapling,
vågning, mätning, transport eller magasinering av gods; 16) Företag
för byggnad, reparation, genomgrävning eller förändring av gator,
järn- och spårvägar, kanaler, slussar, hamnar, dockor, bryggor, dammar
eller andra liknande vattenbyggnadsarbeten; 17) Dykeriföretag; 18)
Företag för anläggning, uppsättning, reparation, avprovning eller borttagande
av kloaker, rörledningar, elektriska ledningar eller åskledare;
19) Jordschaktnings-, pålnings-, muddrings- och borrnings företag, ävensom
brunnsbyggnadsföretag; 20) Färgerirörelse; 21) Rörelser i och för
tillgodogörande av järnmalm, kisel eller kiselsten; 22) Stenbrott; 23)
Rörelser för bearbetning av diamanter eller andra ädelstenar; 24) Byggnads-
och rivningsföretag; 25) Företag för anläggning, reparation eller
undersökning av takbetäckningar; 26) Målare- och glasmästeriyrkena;
27) Tapetseraryrket; 28) Stuckatörsyrket; 29) Fönsterputsnings-, byggnads-
och fasadputsningsföretag; 30) Skorstensfejeri; 31) Gasverk;
32) Företag för bearbetning och beredning av metall, sten, trä, kork
eller rör; 33) Bearbetning och beredning av halm, såvitt den försiggår
vid företag, där motorer användas; 34) Rörelser i och för fabrikation
eller beredning av glas-, porslin-, kalk-, borst-, läder-, gummi- eller
pappersvaror, pappersarbeten, lin, tåg, segelduk eller tvål; 35) Korg
makeri;
36) Garveri; 37) Skomakeri med motordrift; 38) Sten-, kakeloch
tegelfabriker; 39) Cementfabriker; 40) Boktryckerier och bokbinderier;
41) Saltsjuderier; 42) Apotek och kemiska fabriker; 43)
Laboratorieföretag för vetenskapliga, tekniska eller undervisningsändamål;
44) Slakthusrörelse, slakterier och köttvara fabriker; 45) Konservoch
fruktsaftfabriker; 46) Företag för torkning, rökning och insaltning
av fisk; 47) Bryggerier och ättiksfabriker; 48) Rörelser för
tillverkning av jästdrycker ävensom brännvins- och likörfabriker;
49) Mältningsföretag; 50) Mineralvattenfabriker; 51) Kaffesurrogatoch
cikoriafabriker; 52) Mejeri med centrifugalmaskiner; 53) Fettberedningföretag;
54) Olje- och fernissfabriker; 55) Lackfabriker;
56) Jästfabriker; 57) Tobaksfabrikör; 58) Företag för lumpsortering;
59) Lykttändning; 60) Eldsläckningsföretag; 61) Renhållning av gator,
kloaker, avträden, bortforsling av aska och avskräde, samt gödselfabriker.
Beträffande de härovan förekommande uttryck, vilka omfatta en grupp
av yrken, bestämmes genom allmän kungörelse, vilka yrken som tillhöra
varje grupp.
12-1
HOLLAND.
§§ Efter den sålunda skedda uppräkningen av verksamheter, som äro
it underkastade obligatorisk försäkring, följer den viktiga undantagsbestämmelse,
att jordbruk, boskapsskötsel, trädgårdsskötsel och skogsbruk,
transport av personer eller varor å fartyg, som icke angivits i uppräkningen
här ovan, p. 6, ävensom fiske, som utövas i annat vatten än
floder och inre farvatten, icke äro underkastade obligatorisk försäkring
och gäller detta även, om sådan verksamhet utövas i företag, där motor
användes. Ej heller är sådan sjöfartsverksamhet, som ovan angivits
under p. 6, försäkringspliktig, om den blott utövas med ett fartyg,
som icke har mer än 60 kbms. rymd och icke framdrives med en kraftmaskin.
12 Om en arbetsgivare, som utövar sådan verksamhet, som ovan an
givits
under p. 6, genom hos honom anställda personer låter lasta,
lossa, uppstapla, uppväga, uppmäta, befordra eller förvara gods, som
han transporterat eller skall transportera å fartyg, gäller den bestämmelsen,
att ifrågavarande sjöfartsverksamhet beträffande dessa arbeten
skall anses omfatta jämväl godsets lastande etc. Skulle däremot sjöfartsverksamheten
icke vara sådan som angivits i ovannämnda p. 6, men
har arbetsgivaren i Nederländerna sitt arbetsföretag eller ombud därstädes
och låter han i Nederländerna genom hos honom anställda personer
lasta etc. gods, som han transporterat å fartyg eller skall transportera
därå, skall det enligt lagen beträffande dessa arbeten anses som
om han bedreve lastning etc. av gods.
Om försäkringens organisation.
13 För försäkringens genomförande upprättas i Amsterdam en stats
anstalt,
benämnd riksförsäkringsbanken (Rijksverzekeringsbank). Försäkringen
enligt lagen skall äga rum i denna anstalt. Dock kan arbetsgivare
erhålla tillstånd att under vissa villkor själv stå försäkringsrisken
eller ock överlåta densamma å bolag eller förening. Åven i dessa fall
bestämmas och utbetalas emellertid alla ersättningar av riksförsäkringsbanken.
Arbetsgivaren, bolaget eller föreningen har i nyssnämnda bill
att gottgöra riksförsäkringsbanken dess utbetalningar enligt särskilda
grunder, ävensom lämna visst bidrag till bankens förvaltningskostnader.
För de närmare bestämmelserna i avseende å de fall, då arbetsgivare
medgivits att själv stå försäkringsrisken eller att överlåta den till
lörening eller bolag, redogöres nedan (sid. 132).
HOLLAND.
125
Riksförsäkringsbanken.
Riksförsäkringsbankens styrelse består av tre ledamöter, vilka utnämnas
av regeringen. Bland ledamöterna utses av regeringen en till
ordförande. Likaså utnämnas av regeringen tre suppleanter.
Vid sidan av styrelsen finnes en försäkringsteknisk rådgivare.
Närmare bestämmelser rörande styrelsen och nyssnämnda råd, ävensom
rörande bankens tjänstemän utfärdas av regeringen.
Postanstalterna äro tillika kontor för riksförsäkringsbanken.
Staten lämnar vid lagens ikraftträdande åt riksförsäkringsbanken
ett tillräckligt förskott för bestridande av ersättningar och förvaltningskostnader,
så länge banken för täckande av dessa utgifter ännu icke äger
tillräckliga medel. Detta förskott måste återbetalas inom fem år.
Avlöningarne till styrelsens medlemmar ävensom till de styrelsen
underställda tjänstemännen betalas till hälften av staten. Kostnaden
för postanstalternas biträde åt riksförsäkringsbanken betalas av staten.
Brev och andra försändelser, som röra riksförsäkringsbankens verksamhet,
åtnjuta portofrihet.
Den nederländska banken utgör riksförsäkringsbankens betaluiugsställe
och förvaltar dess fonder och de till riksförsäkringsbanken i pant
(se nedan, sid. 134) lämnade värdena.
Beträffande sättet för placeringen av riksförsäkringsbankens medel
lämnas mycket noggranna bestämmelser. Huvudsakligen skola dessa
medel placeras i
statsskuldförbindelser, i skuldebrev av nederländska provinser, kommuner
eller i skuldebrev, för vilka staten, nederländska provinser eller
kommuner åtagit sig betalningsansvar; vidare i skuldebrev, som utgivits
eller garanterats av järnvägsbolag eller hypoteksbanker.
Till en mindre del kan placering även få ske i första inteckningar
samt i lån på tre månader eller kortare tid mot pant av fondpapper,
vilka såsom sådana godkänts av den nederländska banken. Placeringen
ävensom föryttring av värdepapper m. m. sker genom riksförsäkringsbankens
styrelse efter inhämtande av jAtrande från ett utskott av det
nedannämnda tillsynsrådet.
Över riksförsäkringsbankens tillstånd och dess verksamhet under
varje tilländalupet år skall årligen till regeringen avgivas en utförlig
berättelse, som meddelas generalstaterna. Varje år skall en olycksfallsstatistik
upprättas oeh vart femte år en försäkringsteknisk balansräkning.
126
HOLLAND.
»
Tillsynsrådet.
För att öva tillsyn över riksförsäkringsbankens tillstånd och förvaltning
upprättas ett tillsynsråd. Detta råd skall bestå av sex eller nio
medlemmar, som utses av regeringen. Medlemmarna skola till en
tredjedel bestå av arbetsgivare och till en tredjedel av arbetare. Vart
annat år skall en tredjedel av rådet avgå. Regeringen utser bland
medlemmarne en ordförande.
Rådets medlemmar hava ingen avlöning, men erhålla gottgörelse
för varje sammanträde, vid vilket de äro närvarande.
Om skadeersättningarna och deras beräknande.
Beträffande skadeersättningarnas storlek och om sättet för deras fastställande
gäller följande.
Ersättning till de skadade.
Riksförsäkringsbanken lämnar den genom olycksfall i arbete skadade
såsom ersättning fri läkarvård och fria läkemedel eller också ersättning
härför enligt särskilda bestämmelser, utfärdade genom allmän kungörelse.
Har olycksfall till följd, att enligt intyg av den läkare, som anvisats
av riksförsäkringsbankens styrelse, den skadade på tredje dagen efter
olycksfallet icke är i stånd att i arbetsgivarens företag förrätta sitt vanliga
arbete, erhåller han av riksförsäkringsbanken förutom ovanberörda
ersättning ersättning i penningar att utgå för viss tid. Denna ersättning
skall utgå från dagen efter olycksfallet och så länge arbetsoförmågan
varar, dock icke längre än till 43: de dagen efter olycksfallet.
Ifrågavarande ersättning utgör för varje dag 70 % av den försäkrades
daglön. Sön- och helgdagar medräknas dock icke.
År den skadade ännu sex veckor efter olycksfallsdagen helt eller
delvis arbetsoförmögen, erhåller han såsom ytterligare ersättning en
regelbundet utfallande gottgörelse, som benämnes livränta (rente). Denna
utgår under den tid, räknat från och med dagen efter olycksfallet, under
vilken den skadade är helt eller delvis arbetsoförmögen. Räntans belopp
uppgår vid fullständig arbetsoförmåga per dag — sön- och helgdagar
ej medräknade — till 70 % av den försäkrade daglönen. År arbetsoförmågan
icke fullständig, utgår livräntan i proportion till arbetsförmågans
minskning.
Har den försäkrade i enlighet med förut berörda bestämmelser tillerkänts
ersättning för viss tid, skall den nu omförmälda räntan börja
HOLLAND.
127
utgå först från och med den dag, vilken följer efter sista dagen av
ifrågavarande tid.
Livränta får aldrig, i vad rör de närmaste sex veckorna efter olycksfallet,
överstiga den ersättning för viss tid, som på grund av olycksfallet
hade kunnat tillerkännas den skadade per arbetsdag.
Vid fastställandet av ersättningarna tages icke hänsyn till den del
av daglönen, som överstiger 4 gulden.
En arbetare skall anses såsom helt eller delvis arbetsoförmögen, §§
om han har blivit helt eller delvis oförmögen till sådant arbete, som 22
motsvarar hans arbetskraft före olycksfallet och hans färdigheter.
Ersättning vid dödsfall.
Avlider den försäkrade till följd av olycksfall i arbete, utgiver riks- 23
försäkringsbanken följande ersättningar:
1. Såsom begravningshjälp ett belopp lika med 30 gånger den av
lidnes
daglön. Detta belopp utbetalas till den av den avlidnes efterlevande,
som har rätt till livränta och som sörjt för begravningen.
Finnes ej någon sådan person, utbetalas beloppet till den, som betalat
begravningskostnaderna.
2. Livränta till den avlidnes efterlevande att utgå från dödsdagen.
Beträffande begravningshjälpens storlek ävensom beträffande storleken
av livränta till efterlevande gäller att hänsyn icke tages till den
del av daglönen, som överstiger 4 gulden.
Livränta till efterlevande utgår för varje dag utom sön- och helg- 24
dagar med följande belopp:
a) till hustru, med vilken den avlidne var gift vid tiden för olycksfallet,
å 30 % av den avlidnes daglön. Livräntan utgår så länge hon
lever ogift.
b) till man, med vilken den avlidna var gift vid tiden för olycksfallet,
under förutsättning, att den avlidna försörjt mannen, å så stort
belopp, som den avlidna regelbundet lämnat till hans försörjning, dock
icke å mer än 30 % av den avlidnas daglön. Livräntan utgår, så länge
mannen lever ogift;
c) till varje den avlidnes (avlidnas) äkta barn å 15 %, och om barnet
är eller blir föräldralöst, å 20 % av den avlidnes (avlidnas) daglön;
d) till varje oäkta barn, som var av den avlidne (avlidna) lagligen
erkänt vid tiden för olycksfallet, å samma belopp som till äkta barn;
e) till föräldrar eller, om sådana ej finnas, till far- eller morföräldrar,
under förutsättning, att den avlidne (avlidna) försörjt dem, å så stort
128
HOLLAND.
belopp, som den avlidne (avlidna) regelbundet lämnat till deras försörjning,
dock icke å mer än 30 % av den avlidnes (avlidnas) daglön.
Ifrågavarande livränta utgår, så länge någon av livräntetagarna lever;
f) till varje den avlidnes (avlidnas) barnbarn, som av den avlidne
(avlidna) försörjts, å så stort belopp, som den avlidne (avlidna) regelbundet
lämnat till dess uppehälle, dock icke å mer än 20 % av daglönen;
g) till den avlidnes (avlidnas) svärföräldrar, under förutsättning, att
den avlidne (avlidna) försörjt dem, å så stort belopp, som han lämnat
till deras försörjning, dock icke å mer än 30 % av daglönen. Livräntan
utgår, så länge någon av livräntetagarna lever. För svärföräldrarna kan
rätten till livräntan upphöra även enligt vissa stadganden i den allmänna
borgerliga lagen.
Till den del av daglön, som överskjuter 4 gulden, tages ej hänsyn.
§§ Om en här ovan under a) angiven änka skulle gifta om sig, upphör
25 hennes livränta; hon erhåller dock såsom avlösning för räntan ett belopp
en gång för alla, motsvarande två gånger livräntan. Samma bestämmelse
gäller för under b) omnämnd änkling.
26 Barn eller barnbarn äga åtnjuta livränta till och med fyllda sexton år.
27 De livräntor, som utgå i anledning av dödsfall, få tillsammans icke
uppgå till mer än 60 % av den avlidnes (avlidnas) daglön. Härvid
gäller, att de under mom, g omförmälda personer hava rätt till livränta,
endast om de under mom. a, b, c, d, e och f omförmälda personer hava
erhållit livräntor till fulla belopp. Likaså hava de under mom. f och e
upptagna personer rätt till livränta, endast om de under a, b, c, d och e
resp. a, b, c och d omförmälda personer erhållit livräntor till fulla belopp.
Skulle däremot de under mom a, b, c och d omförmälda personers
livräntor tillsammans uppgå till mer än 60 % av den avlidnes (avlidnas)
daglön, skall varje särskild livränta proportionerligen minskas.
Åro av de under mom. f. omförmälda barnbarn flera än ett i livet och
kan varje barnbarn icke erhålla full livränta, skall livräntan för varje
barnbarn proportionerligen minskas.
Förverkande av rätt till ersättning. Vilande ränta.
28 Försäkrad, som uppsåtligen förorsakat ett olycksfall, ävensom hans
efterlevande, har icke någon rätt till ersättning. År olycksfall att tillskriva
den skadades onykterhet, skall ersättningen (dock ej rätten till
läkarvård och läkemedel) nedsättas till hälften.
30 Om någon av avliden arbetares efterlevande med uppsåt eller
under onykterhet förorsakat olycksfall, som hade döden till följd, har
han icke rätt till livränta.
HOLLAND.
129
Den, som genom laga kraft vunnen dom dömts till frihetsstraff i
tre år eller mera, förlorar under tiden från det domen vann laga kraft
till dess straffet verkställts eller han eljest frigivits, rätten till livränta enligt
lagen. Genom kungligt beslut kan livräntan under tiden i stället tilldelas
dem, som skulle hava varit berättigade till livränta, om olycksfallet
medfört döden. Under den tid, som den dömde är villkorligt
frigiven, gäller ej ovanberörda bestämmelse om förlust av livränta.
Undersökning av skadad m. m.
Riksförsäkringsbankens styrelse är befogad att, så ofta det anses
behövligt, låta förekalla eller förhöra den skadade, eller att låta honom
undergå förhör å den ort, som styrelsen bestämmer, ävensom att låta
undersöka honom av sakkunniga. Skulle den skadade härvid göra svårigheter,
utan att kunna anföra någoj^ giltig grund härför, förlorar han
sin rätt till ersättning enligt lagen från och med den dag, då han
underlät att ställa sig ifrågavarande föreskrifter till efterrättelse.
Om den skadade anför klagomål över de föreskrifter, som de av
styrelsen anvisade sakkunniga i och för skadans skötsel eller botande
ansett skäligt lämna, är styrelsen skyldig att anställa ny undersökning
genom andra sakkunniga. Beträffande förfarandet härvid hava ingående
bestämmelser givits.
Slutligen stadgas, att om den skadades boningsort är belägen å
längre avstånd än 5Vs km. från den ort, där han enligt styrelsens beslut
har att infinna sig, skall hans resekostnader och tidsförlust ersättas
honom.
Försäkringspliktens fastställande. Farlighetsklasser.
Grunderna för farlighetsklassers upprättande.
De försäkringspliktiga verksamheterna skola genom en allmän kungörelse
fördelas i farlighetsklasser allt efter den risk, som de erbjuda i
försäkringsavseende. Verksamheterna kunna även fördelas i farlighetsklasser
allt efter de platser, där de utövas.
Varje farlighetsklass omfattar ett antal risksiffror, så att de företag,
som höra till samma farlighetsklass, kunna erhålla särskilda risksiffror,
som angiva graden av den risk, som företagen i försäkringsavseende
erbjuda i förhållande till varandra. Den här ovan nämnda allmänna
kungörelsen skall underkastas revision efter varje försäkringsteknisk
Alderdomsförsäkringslcommittén. VI. 17
130
HOLLAND.
balansräkning, som upprättas. Skulle vid en sådan revision en verksamhet
tilldelas en lägre farlighetsklass än förut, kan denna nyindelning
få retroaktiv verkan. Den allmänna kungörelsen fastställer härvid, från
vilken dag den nya indelningen skall anses gälla.
Arbetsgivares anmälningsskyldighet.
Arbetsgivare är pliktig att å fastställda formulär till postanstalten
i boningsorten göra skriftlig anmälan om den verksamhet, han utövar.
Har arbetsgivaren ej boningsort i Nederländerna, skall anmälan göras
till postanstalten i Amsterdam, och skall i anmälan angivas den ort inom
Nederländerna, som han väljer till boningsort. Gör sådan arbetsgivare
som sist nämnts icke anmälan eller angiver han icke någon boningsort,
skall såsom hans boningsort gälla den plats, där ledaren för den i
Nederländerna utövade verksamheten vistas. Särskilda bestämmelser
finnas för det fall, då stat, kommun m. fl. äro arbetsgivare. Åven om
ändringar i verksamheten samt upphörande av densamma är arbetsgivare
skyldig göra anmälan.
För övrigt äro arbetsgivaren och de i hans tjänst varande personerna
skyldiga att (även skriftligen) lämna styrelsen för riksförsäkringsbanken
alla de upplysningar, som erfordras rörande förhållanden, som
hava avseende å lagens tillämpning.
Om riksförsäkringsbankens styrelse anser en anmälan oriktig, skall
den därom underrätta arbetsgivaren medelst rekommenderat brev. Har
arbetsgivaren begärt tillstånd att försäkra sin risk hos ett bolag eller
en förening, skall styrelsen samtidigt meddela det ifrågavarande bolaget
eller föreningen sitt beslut.
Indelning i farlighetsklasser.
Bankens styrelse hänför varje försäkringspliktigt företag, vare sig
anmälan blivit gjord eller icke, till en farlighetsklass och tilldelar den
en risksiffra. Härom skall arbetsgivaren underrättas medelst rekommenderat
brev, varvid skälen för beslutet skola angivas; en tariff över de
å de olika farlighetsklasserna och risksiffrorna belöpande premier skall
bifogas. År fråga om ett företag, som icke har blivit anmält, skall arbetsgivaren
i samma brev underrättas om styrelsens beslut beträffande
företagets försäkringsplikt och skälen därför.
Om flera försäkringspliktiga verksamheter utövas i ett företag, skall
bankens styrelse hänföra dem antingen var och en för sig eller i grupper
HOLLAND.
131
till särskilda farlighetsklasser samt tilldela risksiffror åt de särskilda
verksamheterna eller grupper av dem, för så vitt det är behövligt att
förfara på detta sätt för att fastställa hela företagets andel i kostnaderna.
Om med ett företag är förbunden fara, vars grad är mindre resp.
större än den, som uttryckes genom den minsta resp. största risksiffran
i den farlighetsklass, som företaget tillhör, kan företaget hänföras till en
lägre resp. högre farlighetsklass.
Biträde av yrkesinspektörerna.
Yrkesinspektörerna äro förpliktade att på anfordran meddela styrelsen
allt vad som rörande visst bestämt företag är dem bekant i sådant,
som kan vara av betydelse för bedömande av försäkringsplikten eller
av den risksiffra, som bör tilldelas företaget.
Om sättet för erhållande av medel för utgifternas täckande.
De utgifter, som ifrågakomma beträffande försäkringen, utgöras dels
av livräntor och andra skadeersättningar, dels av förvaltningskostnader,
dels ock av återbetalning av det förskott, som staten vid försäkringens
början lämnat riksförsäkringsbanken.
De medel, som erfordras för täckande av dessa utgifter, i den mån
de skola falla försäkringen till last (jfr omkostnaderna för riksförsäkringsbanken
sid. 125), skola anskaffas från arbetsgivarne.
Beräknandet av premiema till riksförsäkringsbanken.
Därest arbetsgivaren ej själv står risken eller överlåtit densamma
till ett bolag eller förening, har arbetsgivaren att till riksförsäkringsbanken
erlägga en premie, som beräknas med ledning av en genom
allmän kungörelse upprättad tariff och den avlöning, som vederbörande
arbetare erhållit eller skall anses ha erhållit under ifrågavarande tidsperiod.
Premiesystemet tillämpas alltså.
Vid beräkningen av en arbetares avlöning tages ej hänsyn till det
belopp, varmed avlöningen överstigit den summa, som erhålles, om man
multiplicerar 4 gulden med antalat dagar, som arbetaren under ifrågavarande
tidsperiod arbetat hos arbetsgivaren.
Den ovannämnda tariffen skall för varje risksiffra angiva den premie,
som belöper å varje gulden avlöning. Tariffen skall undergå revision
i anledning av varje försäkringsteknisk balansräkning, som upprättas,
132
HOLLAND.
och kan denna revision i den mån premierna nedsättas erhålla retroaktiv
verkan.
År det fråga om arbetare i ett säsongyrke eller om volontär, lärling
m. fl. d. föreskrives, att han skall anses under den ifrågavarande perioden
hava förtjänat ett belopp, vars storlek erhålles därigenom, att man
multiplicerar det belopp, som, därest han drabbats av olycksfall, skulle
hava ansetts som hans daglön, med antalet dagar, under vilka han samma
period arbetat för arbetsgivaren.
Det är arbetsgivare förbjudet att i anledning av de utav lagen
förorsakade kostnaderna helt eller delvis göra avdrag å de försäkrades
avlöning.
Noggranna bestämmelser hava givits om förande av avlöningslistor o. d.
Inrikesministern bestämmer premiernas förfallodagar.
Beträffande sättet för premiernas inbetalning gäller i huvudsak
följ ande.
Inom fjorton dagar efter förfallodagen skall premie — vilken arbetsgivaren
har att själv beräkna — inbetalas till postanstalt och erhålles
härvid tvenne kvitton. Det ena av dessa skall arbetsgivaren jämte
ifyllda formulär rörande avlöningarnas storlek m. m. insända till riksförsäkringsbanken.
Denna granskar uträkningens riktighet. Visar sig
härvid att arbetsgivaren betalat för mycket, återfår han det för mycket
utbetalda. Skulle han åter hava inbetalt för litet, måste han erlägga
vad som fattas.
Om riksförsäkringsbankens styrelse finner, att försäkringspliktig
verksamhet redan utövats under en eller flera betalningsterminer, utan
att premie erlagts, skall arbetsgivaren inom 15 dagar efter erhållet föreläggande
inbetala premien. Premier, till vilkas betalning skyldighet förelegat
längre tid än fem år, kunna icke infordras.
Då arbetsgivare oriktigt eller ofullständigt ifyllt formulären samt
betalt mindre belopp, än som en riktig uträkning ger vid handen, är
han pliktig betala förutom vad som fattas i premien, jämväl ränta efter
3 % per år.
I händelse arbetsgivare trots anmodan försummar inbetala premie,
uttages beloppet i fråga på exekutiv väg.
Kostnadernas bestridande på annat sätt än genom premiebetalning till
riksförsäkringsbanken.
Arbetsgivare, vars företag är beläget i Nederländerna, kan av regeringen
på ansökan erhålla tillstånd, att antingen själv bära den lörsäkringsrisk,
som regleras genom lagen, eller ock få överlåta densamma
HOLLAND.
133
på ett aktiebolag eller på en förening, som äger rättspersonlighet. Bland
sådana föreningar inbegripes ömsesidiga försäkringsföreningar.
Överlåtelse av risken är bindande för var och en, som efter överlåtelsen
övertager det ifrågavarande företaget helt eller delvis, även
om företaget flyttas. Överlåtelsen upphör emellertid i nu nämnda fall
att gälla, om framställning därom göres hos riksförsäkringsbanken av
arbetsgivaren eller det bolag eller den förening, som övertagit risken.
Tillstånd att själv bära risken meddelas, så vida det ej är fråga
om staten, en provins eller en kommun med minst 20,000 innevånare,
endast efter det arbetsgivaren såsom säkerhet för uppfyllandet av sina
förbindelser enligt lagen till riksförsäkringsbanken överlämnat pant eller
ställt hypotek. Likaså medgives rätt att överlåta risken till ett aktiebolag
eller en förening, endast om och så länge riksförsäkringsbanken
har pant av bolaget eller föreningen som säkerhet för uppfyllandet av
deras förbindelser enligt lagen. Närmare bestämmelser om pantgivningen
m. m. lämnas genom en allmän kungörelse. I lagen är stadgat, att
pant blott kan bestå av penningar och vissa statspapper. Avkastningen
av panten tillgodokommer pantägaren. Består panten av penningar, förvaltas
densamma icke särskilt för sig utan sammanföres med riksförsäkringsbankens
kassa. Räntan beräknas då lika med den ränta, som
banken under det sistförflutna kalenderåret i genomsnitt erhållit å sina
fonder.
Om en arbetsgivare sålunda erhållit tillstånd att själv stå risken 53
eller att överlåta den, behöver hans företag ej hänföras till farlighetsklass
m. m. i annan mån, än som kan vara nödvändigt för bestämmande
av företagets andel i riksförsäkringsbankens förvaltningskostnader.
Ej heller är han pliktig att under den tid, då han själv står risken eller
överlåtit densamma, betala någon premie.
Arbetsgivare, som själv står risken, är skyldig:
1. att senast å dag, som bankens styrelse utsatt, inbetala till 54
vederbörlig postanstalt sin andel av bankens förvaltningskostnader o. d.
2. att senast å dag, som bankens styrelse utsatt, inbetala till
vederbörlig postanstalt beloppet av de skadeersättningar, utom livräntor,
ävensom förfallna belopp av tillfälliga livräntor, som banken på grund
av olycksfall utbetalt för arbetare, i fråga om vilka arbetsgivare själv
står risken.
3. att så snart en livränta, som icke är tillfällig, blivit fastställd,
senast å dag, som bankens styrelse utsatt, inbetala å vederbörlig postanstalt
kapitalvärdet av denna livränta, beräknad efter den ränta, som
banken under det sistförflutna kalenderåret i genomsnitt erhållit å sina
fonder.
134
HOLLAND.
Beträffande bolag eller förening, vartill arbetsgivare överlåtit risken,
gäller i huvudsak liknande bestämmelser, dock bar bolaget eller föreningen
icke att inbetala kapitalvärdet av en definitiv livränta utan bar
i stället att å av bankens styrelse anvisad plats, såsom säkerhet för de
bolaget eller föreningen på grund av livräntan åliggande förbindelser,
avlämna en pant, vars värde är lika med livräntans kapitalvärde.
Har en arbetsgivare, som själv står risken, i enlighet med ovan
berörda bestämmelser inbetalt kapitalvärdet av en livränta, så är han,
ifall arbetaren avlider till följd av det olycksfall, i anledning varav livräntan
beviljats, icke skyldig att betala de ersättningsbelopp, som kunna
tillerkännas den avlidnes efterlevande.
Ingående detaljbestämmelser hava lämnats beträffande likvidationen
mellan riksförsäkringsbanken och ett bolag eller en förening för det
fall, att bolaget eller föreningen av inrikesministern frånkännes befogenhet
att övertaga arbetsgivares risk eller att bolaget eller föreningen går
i konkurs eller upplöses.
I sammanhang härmed torde böra påpekas, att om efter fullbordandet
av likvidationen skulle visa sig, att riksförsäkringsbanken hos
bolaget eller föreningen har fordringar, som icke kunna indrivas, betalas
dessa av staten, och gäller detsamma även i fråga om belopp, som riksförsäkringsbanken
ej kan erhålla av arbetsgivare, som själv står risken.
Skulle det efter upprättandet av en försäkringsteknisk balansräkning
befinnas, att kapitalvärdet av en livränta uppgår till mindre belopp
än värdet av den pant, som därför kan hava givits av bolag eller
förening, äger pantägaren återfå sin pant mot det att han lämnar en
ny pant till ett värde motsvarande det nya kapitalvärdet.
Genom allmän kungörelse skola närmare föreskrifter lämnas i följande
frågor nämligen:
1. i vilka fall ansökan att själv få stå risken eller att överlåta
densamma bör avslås.
2. sättet för beräkning av en livräntas kapitalvärde.
3. sättet för beräkning av värdet av pant.
4. i vilka fall arbetsgivare, som fått tillstånd att själv stå risken,
kan frånkänna^ denna rätt.
5. på vilket sätt den andel av riksförsäkringsbankens förvaltningskostnader
och statsförskottet skall bestämmas, som arbetsgivare, vilken
själv står risken, eller bolag eller förening, som övertagit arbetsgivares
risk, har att utgiva; samt
6. de ytterligare bestämmelser, som kunna vara erforderliga till
komplettering av de lagbestämmelser, som gälla, då arbetsgivare själv
står risken eller bolag eller förening övertagit densamma.
HOLLAND.
135
Anmälan av och undersökning rörande olycksfall.
Om en arbetare i försäkringspliktig rörelse drabbas av olycksfall i
arbetet, är arbetsgivaren eller den, som företräder honom å platsen för
olycksfallet, skyldig tillse, att läkare omedelbart tillkallas för att undersöka
den skadade och lämna honom nödig hjälp.
Arbetsgivaren eller hans ställföreträdare skall inom 24 timmar efter
läkarundersökningen och i varje fall inom 48 timmar efter olycksfallet
inlämna anmälan om olyckfallet till vederbörlig postanstalt. Beträffande
olycksfall, som drabba personer sysselsatta i person- eller godstrafik,
eller beträffande olycksfall, som i utlandet drabba försäkrade, gälla berörda
bestämmelser icke, för så vitt särskilda bestämmelser genom allmän
kungörelse utfärdats.
Olycksfallsanmälan skall innehålla uppgift om namn och adress å
å den läkare, som lämnat den första hjälpen, ävensom läkarens utlåtande
beträffande den tid, som den skadade kan antagas komma att bliva helt
eller delvis arbetsoförmögen. Den bör undertecknas av läkaren och
den person, som har att göra anmälan om olycksfallet.
Om riksförsäkringsbankens styrelse av en anmälan finner, att en
försäkrad till följd av olycksfall tillskyndats sådan skada, att ersättning
synes skola komma att utgå till den skadade eller hans efterlevande,
har styrelsen att låta verkställa undersökning angående:
l:o olycksfallets orsaker och beskaffenhet; 2:o vem den skadade
var och var han har sin boningsort; 3:o den skadades avlöning i det
försäkringspliktiga företaget; 4:o beskaffenheten av den genom olycksfallet
förorsakade kroppsskadan; samt 5:o i händelse av dödsfall, namn
och boningsort för sådana den dödes efterlevande, som kunna äga rätt
till ersättning enligt lagen.
Dylik undersökning äger styrelsen för övrigt anordna även utan
att anmälan om olycksfallet föreligger. Styrelsen kan låta verkställa
undersökning genom en dess tjänsteman, men har rätt att härför använda
de lokala polismyndigheterna.
Undersökningsförrättaren har rätt att låta höra vittnen och sakkunniga.
Dessa äro skyldiga att infinna sig vid undersökningen.
Ersättningarnas fastställande och betalning m. m.
Ersättningarnas fastställande.
Alla ersättningar skola fastställas av riksförsäkringsbankens styrelse.
Ersättningarna skola fastställas och tillerkännas:
136
HOLLAND.
a) om olycksfallet medfört döden, så fort som möjligt efter undersökningens
avslutande, eller, om den skadade dör efter undersökningen,
efter dödsbevisets mottagande;
b) om olycksfallet helt eller delvis medför arbetsoförmåga under
längre tid än sex veckor (invaliditet), så fort som möjligt efter denna
tids förlopp;
c) i sådana fall, då olycksfallet under mer än tre dagar medfört
oförmåga för arbetaren att förrätta sitt vanliga arbete i arbetsgivarens
företag (sjukdom), så fort som möjligt efter dessa tre dagars förlopp.
Om och så länge beslut i fråga om försäkringsplikt för det företag,
där ett olycksfall inträffat, ännu icke vunnit laga kraft eller så
länge enligt utlåtande av sakkunnig den skadades tillstånd ännu icke
är att anse såsom ens tills vidare bestående för framtiden, är styrelsen,
så vitt övriga villkor för beviljande av livränta föreligga, skyldig och,
om livräntan icke kan genast faställas, befogad att bevilja en tillfällig
livränta. Sålunda utbetalda belopp, kunna icke fordras tillbaka.
Preskription.
Den, som tror sig enligt lagen vara berättigad till ersättning men icke
ex officio beviljats sådan, är berättigad att inom ett år, räknat från
olycksfallsdagen, ingiva ansökan om ersättning till riksförsäkringsbankens
styrelse. Efter förloppet av detta år äro alla anspråk preskriberade
och sökandens framställning avslås, så vida han ej visar, att olycksfallets
följder först senare framträtt eller först senare blivit kända såsom
sådana.
Jämkning i ersättning.
Om efter det en livränta blivit fastställd, omständigheter och förhållanden
bliva kända, som, ifall de tidigare varit bekanta, skulle haft
inflytande å livräntas bestämmande, eller om det tillstånd förändras,
som låg till grund för fastställande av livränta eller beslut om vägran
av livränta, kan frågan om livräntan ex officio eller på därom gjord
ansökan ånyo upptagas till prövning.
Ersättningarnes utbetalning.
Ersättningarna utbetalas genom postanstalt. Begravningshjälpen, ersättning
_ för läkarvård och den första livränteutbetalningen utanordnas
inom 6 dagar efter deras beviljande.
HOLLAND.
137
Livränteutbetalningarna ske varje vecka å tisdagen eller, om betalningsdagen
skulle infalla å jul- eller nyårsafton, föregående dag. §§
Sättet för ersättningarnas fastställande, tillerkännande och betalning 72
regleras i den mån lagen icke härom innehåller föreskrifter genom allmän
kungörelse.
Förverkande av livräntebelopp.
Sådana livräntebelopp, om vars lyftande framställning ej gjorts 74
inom ett år efter den första dag, då de varit tillgängliga, äro förverkade.
Hava livräntebeloppen under fem på varandra följande år icke lyftats,
har rätten till livräntan förverkats. Vederbörande innehavare av livränta
kan dock av regeringen på ansökan ånyo insättas i sina gamla
rättigheter, men skall livräntan i sådant fall börja utgå först med den
vecka, som följer på den, då ansökningen bifölls.
Livräntas oförytterlighet.
Till ett belopp av 260 gulden äro de på grund av lagen utgående 73
livräntorna oförytterliga och kunna icke pantsättas eller beläggas med
kvarstad eller utmätas.
Fullmakt att utkvittera livränta kan när som helst återkallas. Avtal
av annat innehåll äro ogiltiga.
Nu berörda bestämmelser om livräntas oförytterlighet m. m. skola
avtryckas å livräntebeviset.
Besvär.
Beslut, över vilka enligt lagens bestämmelser klagan kan föras, 75
kunna genom besvär underställas prövning av besvärsråd och i högsta
instans av en rikssenat (centralbesvärsrådet). 1 besvärsråden hava arbetsgivare
och arbetare säte.
Genom en särskild lag har utfärdats särskilda bestämmelser rörande
ovannämnda domstolar och besvärsmålens handläggning (se sid. 140).
Anförande av besvär över ett beslut medför ej den verkan, att be- 76
slutets verkställande uppskjutes. Bifallas besvären helt eller delvis, träder
det nya beslutet i stället för det, mot vilket besvär anförts.
Besvär kunna av arbetsgivare anföras rörande frågor om farlighets- 77
klass, premier m. m. d. Besvären skola anföras inom 15 dagar efter
det han erhöll del av det beslut, som överklagas.
I vissa fall upptagas besvär ej till prövning såsom t. ex. då arbets- 78
givare uppsåtligen underlåtit att göra anmälan om sådan förändring i
Ålderdomsförsäkringskommittén. VI. 18
138
HOLLAND.
§§
79
82
83
84
85
86
80-81
företag, som kan medföra, att detsamma tilldelas en annan farlighetsklass
eller risksiffra.
En försäkrad eller hans efterlevande kunna besvära sig över att
deras ersättningsanspråk icke eller blott till en del bava godkänts. Besvärstiden
är en månad efter erhållen del av beslutet.
En arbetsgivare eller, om ban överlåtit sin risk på ett bolag eller
en förening, bolaget eller föreningen äger anföra besvär över att en
försäkrad, som var anställd hos ifrågavarande arbetsgivare vid olycksfallet,
erhållit ersättning eller erhållit för hög ersättning. Besvärstiden
är även här en månad.
över beslut om s. k. ersättning för viss tid kan dock besvär ej
anföras vare sig av den försäkrade eller annan.
Besvär över beslut rörande ersättning kan även anföras av eu sådan
kommission, som nedan omnämnes.
Tillsyn å lagens efterlevnad.
Riksförsäkringsbankens ombud.
Tillsyn å lagens efterlevnad utövas under ledning av riksförsäkringsbankens
styrelse av bankens ombud, för vilka verksamhetsområden
och befogenheter bestämmas genom en allmän kungörelse.
Det är ombuden förbjudet att direkt eller indirekt äga del uti något
företag.
Arbetsgivare och bos honom anställda personer äro skyldiga att
lämna ombud alla de upplysningar (även skriftliga) som önskas rörande
sådana omständigheter, som hava avseende å lagens tillämpning. De
skola även lämna ombud tillgång till böcker och listor, i vad dessa röra
de försäkrades avlöningar.
Om ett ombud vid besiktning av ett företag, där försäkringspliktig
verksamhet utövas, iakttager, att nödiga skyddsanordningar saknas, har
ombudet att så skyndsamt som möjligt underrätta riksförsäkringsbankens
styrelse härom. Styrelsen sänder snarast möjligt en avskrift av
underrättelsen till vederbörande yrkesinspektör.
Lokalkommissioner.
Genom kungligt beslut skola lokalkommissioner tillsättas, antingen eu
kommission för en kommun särskilt eller för flera kommuner eller för delar
av flera i en provins belägna kommuner tillsammans eller ock flera kom
-
HOLLAND.
139
missioner för en kommun. Dessa kommissioner äga att anföra besvär
över beslut, varigenom de anse, att en försäkrads eller hans efterlevandes
rätt till ersättning helt eller delvis förvägrats eller att en sådan
person erhållit för hög ersättning eller erhållit ersättning. Denna
befogenhet, vid vars utövande lika många arbetare som arbetsgivare
måste deltaga i beslutet, tillkommer emellertid endast den kommission,
inom vars område:
a) den försäkrade eller, om han är död, hans rättsinnehavare har sitt
hemvist;
b) olycksfallet har inträffat;
c) det företag är beläget, som tillhör den arbetsgivare, i vars tjänst
den skadade drabbats av olycksfallet.
Besvär få ej anföras över beslut rörande s. k. ersättning på viss tid.
Ovanberörda kommissioner hava vidare att undersöka, huruvida,
efter det livränta blivit fastställd, sådana förhållandena sedermera blivit
kända eller inträffat, att frågan om livräntans utgående eller storlek bör
av vederbörande myndigheter ånyo upptagas till prövning.
Kommission äger därjämte på uppdrag av styrelsen för riksförsäkringsbanken
såsom sakkunnig förrätta förhör med en skadad.
I övrigt regleras kommissionens skyldigheter, befogenheter och
arbetssätt genom allmän kungörelse.
Kommissionen består enligt lagen av en ordförande, som varken
får vara arbetsgivare eller arbetare, samt därutöver av lika antal arbetsgivare
och arbetare. Ordföranden utnämnes av regeringen. De övriga
medlemmarna utses av de kommunala (provins-) representationerna.
Arbetsgivares ansvarighet enligt allmän lag.
Arbetsgivares skadeståndsskyldighet enligt civilrättsliga skadestånds- §§
regler bortfaller med avseende å olycksfall, som drabbat en enligt olycks- 87-89
fallslagen försäkrad person. Dock består den gent emot en försäkrad,
som åtnjuter mer än 4 gulden i daglön, i avseende å det överskjutande
beloppet.
Vidare kvarstår arbetsgivares skadeståndsskyldighet fortfarande i
vissa fall, då han själv eller en föreståndare för hans företag av kriminaldomstol
blivit dömd för en förbrytelse av viss art.
Riksförsäkringsbanken inträder i dylikt fall i avseende å det försäkrade
beloppet i den försäkrades eller hans efterlevandes rättigheter.
8 $
140
HOLLAND.
Statens garanti för ersättningar m. m.
Beträffande statens ansvarighet för ersättningar är föreskrivet, att
staten utan något som helst förbehåll ansvarar för de ersättningar, som
enligt lagen tillkomma de försäkrade och deras efterlevande.
90 bis. De premier, som bankens styrelse efter bemyndigande av inrikes
ministern
förklarar oindrivbara, erläggas till banken av staten.
Bankens styrelse behåller rättigheten att indriva berörda premier.
Det belopp, som kan indrivas, erlägges till statskassan.
Straffbestämmelser, övergångsbestämmelser m. m.
98—116 Lagen innehåller dessutom vissa straffbestämmelser och övergångs
stadganden,
ävensom slutbestämmelser.
113 Slutbestämmelserna innehålla bland annat, att en hel del handlingar,
som avses i lagen, äro stämpelfria.
Lagen har i sin helhet trätt i kraft den 1 februari 1903.
Lag angående besvärsmål.
115 Den särskilda lag, som 1901 års olycksfallsförsäkringslag förut
sätter
beträffande besvärsdomstolarna och handläggningen av besvärsmål,
har utfärdats den 8 december 1902.
Enligt denna lag utgöras besvärsdomstolarna i första instans av
besvärsråd och i andra och sista instans av centralbesvärsrådet. Ett
besvärsråd skall finnas i varje provins eller inom del av en provins.
Genom en särskild förordning hava 16 besvärsråd inrättats. Centralbesvärsrådet
har sitt säte i Utrecht.
Besvärsråd består av två arbetsgivare och två arbetare med en jurist
såsom ständig ordförande. Ordföranden utnämnes av regeringen
på livstid. Likaså utnämner regeringen på livstid eu eller flera vice
ordförande.
Andra medlemmar än ordföranden tagas enligt en särskilt uppgjord
plan bland de personer, som finnas upptagna å tvänne listor å vardera
24 personer. Den ena listan omfattar endast arbetsgivare, den andra
endast arbetare. De personer, som upptagas å listorna, väljas av ett
utskott av provinsrepresentationen. Utskottet är emellertid vid valet
bundet av förslag, som avgivas av arbetsgivarnes och arbetarnes fullmäktige.
Ett visst antal arbetsgivare och arbetare var för sig välja
en fullmäktig. Dessa fullmäktige uppställa förslag å till besvärs
-
HOLLAND.
141
råden valbara personer, bland vilka utskottet har att välja. Vid förslags
uppställande rösta arbetsgivarnes och arbetarnas fullmäktige var
för sig.
Centralbesvärsrådet består av en president, en eller flera vice presidenter
och minst åtta medlemmar, vilka samtliga utnämnas av regeringen
på livstid och samtliga skola vara jurister samt uppnått en ålder
av för president 35 år och för vice president eller annan ledamot 30
år. De få icke vara arbetsgivare eller arbetare i försäkringspliktigt företag,
ej heller innehava ett offentligt ämbete, varmed fast avlöning är
förenad. Denna domstol skall vid handläggning av mål och deras
avgörande bestå av fem medlemmar inkl. presidenten.
I övrigt innehåller lagen mycket detaljerade bestämmelser om förfarandet
vid besvärsmålens handläggning och avgörande.
Statistik.
Ur riksförsäkringsbankens statistiska publikationer torde följande
uppgifter få återgivas.
Antal företag, som omfattas av försäkringen, samt därav antalet i riksförsäkringsbanken
ej försäkrade företag.
År |
Hela antalet försäkrings-pliktiga företag. |
I riksförsäkringsbanken ej |
||
Antal. |
Avlöning i |
Antal. |
Avlöning i |
|
1903 ...................................................... |
67 163 |
216 000 |
30 311 |
12 700 |
1904 .................................................... |
71 864 |
251 000 |
29 875 |
154 000 |
1905 ...................................................... |
77 253 |
260 000 |
39 409 |
164 000 |
1906 ...................................................... |
80 876 |
285 000 |
33 333 |
175 000 |
1907 ..................................................... |
83 797 |
292 000 |
29 093 |
165 000 |
1908 ...................................................... |
89 811 |
293 000 |
19 357 |
132 000 |
1909 .................................................... |
89 619 |
307 000 |
17 690 |
137 000 |
1910 .................................................... |
89 724 |
327 000 |
13 899 |
148 000 |
1911 ...................................................... |
92 465 |
350 000 |
14 539 |
166 000 |
1912 ..................................................... |
94 395 |
364 000 |
15 771 |
— |
142
HOLLAND.
Tabell, utvisande i vad mån riksförsäkringsbanken eller bolag eller förening burit
försäkringsrisken eller arbetsgivare själv stått densamma.
Antal företag. |
Avlöningsbelopp. |
|||||
Å r. |
Av hela antalet företag eller sammanlagda avlöningsbeloppen voro nedan angivna |
|||||
riksförsäk- ringsbankens risk. |
ett bolags eller |
arbetsgivarens |
riksförsäk- ringsbankens risk. |
ett bolags eller |
arbetsgivarens |
|
1903.................. |
58‘io |
41-66 |
0’24 |
30-87 |
56-91 |
12 22 |
1904.................. |
57-40 |
42-35 |
0‘25 |
25-61 |
61-67 |
1272 |
1905................ |
57-99 |
4165 |
0''36 |
25-06 |
62-09 |
12 85 |
1906.................. |
58-29 |
41-36 |
0-35 |
24-90 |
62-si |
12-7 9 |
1907.................. |
64-94 |
34-84 |
0-22 |
30-74 |
56''84 |
12-92 |
1908................. |
76-94 |
22-83 |
0-23 |
4184 |
44 72 |
13-44 |
1909.................. |
79-ao |
20-49 |
0 21 |
42 55 |
44''27 |
13-18 |
1910.................. |
83-78 |
15''9 8 |
024 |
41-29 |
45i4 |
1357 |
Fördelning av antalet arbetare i försäkringspliktiga företag i avseende & det sätt, varå
försäkringsrisken burits, åren 1908, 1909 och 1910.
Å r. |
Försäkring hos riksför-säkringsbanken. |
Försäkring hos bolag |
Arbetsgivaren står själv |
|||
Antal årsarbetare. |
Procent av |
Antal årsarbetare. |
Procent av |
Antal årsarbetare. |
Procent av |
|
1908.................. |
264 573 |
45-12 |
259 483 |
44-25 |
62 327 |
10-63 |
1909.................. |
282 925 |
46-73 |
258 902 |
42-76 |
63 623 |
1051 |
1910.................. |
291 731 |
46''2i |
269 977 |
42-76 |
69 605 |
11‘03 |
Av ovanstående tabeller framgår, hurusom antalet företag, beträffande
vilka risken ej bäres av riksförsäkringsbanken, så småningom starkt
minskats, men att detsamma icke i samma grad varit förhållandet med
avlöningsbeloppet.
HOLLAND.
143
År
1904
1905
1906
1907
1908
1909
1910
1911
1912
Itiksförsäkringsbankens utbetalningar.
Utbetalningar
i gulden
.. 1660 000
.. 2 085 000
.. 2 607 000
3 069 000
.. 3 063 000
.. 3 078 000
.. 3 265 000
.. 3 590 000
.. 3 945 000
Antal anmälda olycksfall och beslut i anledning därav.
A r |
Antal in-komna olycks-fallaanmäl-ningar |
I anledning av dessa olycksfall lämnades i nedan |
Därav |
|||
ingen ersätt-ning |
endast sjuk-och läkarvård |
sjukpenningar |
livränta |
|||
1903 ................... |
38194 |
2162 |
6 324 |
26 594 |
3176 |
250 |
1904 ................... |
49 542 |
3 042 |
7 489 |
34 495 |
4 408 |
233 |
1905 ................... |
55 523 |
2 857 |
8 388 |
39 187 |
4 776 |
237 |
1906 ................... |
64 636 |
3 084 |
10 404 |
45 600 |
5 484 |
246 |
1907 ................... |
69 330 |
3199 |
11356 |
48 272 |
5 924 |
278 |
1908 ................... |
65 501 |
3 371 |
12 179 |
44 449 |
5115 |
245 |
1909 ................... |
64 638 |
3 530 |
12 497 |
43 514 |
4 622 |
241 |
1910 .................. |
66 086 |
3 027 |
13 957 |
43 987 |
4 700 |
261 |
1911 ................... |
71 731 |
3 087 |
15 495 |
47 649 |
4 923 |
299 |
1912 ................... |
79 883 |
3 441 |
18 426 |
52169 |
5 234 |
266 |
144
HOLLAND.
Försäkringens administrationskostnader (i gulden).
Å r |
Administra- tions- kostnader |
Av administrationskostnaderna belöpte |
||
staten |
riksförsäk- ringsbanken |
övriga risker |
||
1903 ...................................................... |
428 000 |
144 000 |
65 000 |
219 000 |
1904 ..................................................... |
664 000 |
193 000 |
208 000 |
263 000 |
1905 ..................................................... |
974 000 |
251 000 |
446 000 |
277 000 |
1906 ...................................................... |
1 097 000 |
297 000 |
507 000 |
293 000 |
1907 ...................................................... |
1 208 000 |
361000 |
563 000 |
284 000 |
1908 .................................................... |
1243 000 |
450 000 |
535 000 |
258 000 |
1909 ...................................................... |
1 330 000 |
485 000 |
422 000 |
423 000 |
1910 .................................................... |
1 224 000 |
461 000 |
363 000 |
400 000 |
1911 ..................................................... |
1 292 000 |
493 000 |
347 000 |
452 000 |
1912 ...................................................... |
1355 000 |
521000 |
354 000 |
480 000 |
Statistik rörande yissa i samband med försäkringen stående processuella åtgärder.
Å r |
Antal rättsliga åt-gärder för |
Härav antal |
Antal besvär över Riksför-säkringsbankens beslut |
|
hos besvärs-råden |
hos central-besvärsrådet |
|||
1 1 1903 ..................................................... |
_ |
32 |
441 |
55 |
1904 ...................................................... |
9 787 |
80 |
1020 |
402 |
1905 ...................................................... |
4 666 |
85 |
1103 |
463 |
1906 ...................................................... |
11565 |
60 |
1405 |
553 |
1907 ...................................................... |
15 875 |
73 |
1555 |
606 |
1908 .................................................... |
20 804 |
157 |
1920 |
720 |
1909 ...................................................... |
20 258 |
136 |
2 504 |
837 |
1910 ...................................................... |
29 273 |
199 |
2138 |
934 |
1911 ...................................................... |
28 661 |
700 |
1650 |
781 |
1912 ...................................................... |
33 291 |
601 |
1798 |
673 |
145
Schweiz.
Historik.
Det första steget till införande i Schweiz av andra bestämmelser
om arbetarnas rätt till ersättning vid olycksfall i arbete, än dem, som
voro grundade å den allmänna borgerliga lagen, togs — om man frånser
järnvägsdrift — genom fabrikslagen av år 1877, vilken innehöll en
artikel i fråga om arbetsgivares ersättningsskyldighet beträffande
olycksfall, som drabbade hans arbetare i arbetet. Den sålunda antagna
principen om arbetsgivares ersättningsskyldighet utvecklades vidare i
eu särskild lag av år 1881, vilken med några utvidgningar och förändringar
gällde ända till dess 1911 års lag om sjuk- och olycksfallsförsäkring
blivit genomförd.
Allt ifrån det nämnda lag av år 1881 antogs, gjorde sig emellertid
strävanden gällande att ersätta arbetsgivarens ersättningsskyldighet med
försäkringsplikt. Redan under förarbetena till lagen kom en av ständerrådets
kommissioner till den övertygelsen, att försäkringsplikten, ehuru
för det dåvarande ännu ej genomförbar, borde inom rimlig tid träda i
stället för ersättningsplikten. År 1885 beslöt nationalrådet på motion
av en för sitt intresse för sociala frågor känd medlem, M. Klein, en
skrivelse till förbundsrådet, varuti detta anmodades att låta verkställa
undersökning om möjligheten att införa obligatorisk olycksfallsförsäkring
i stället för den civila ersättningsplikten.
Såsom en direkt följd av Kleins motion är en år 1887 utfärdad
förbundslag angående utvidgning av ersättningsplikten och ändring
av lagen av år 1881 att betrakta. Nationalrådets och ständerrådets
kommissioner ansågo dock utfärdandet av nyssnämnda lag av år 1887
endast vara en förberedelse till införande av obligatorisk olycksfallsförsäkring.
Härför var emellertid en revision av förbundsförfattningen
nödvändig. Sedan uppmärksamheten blivit fäst jämväl å sjukförsäkringen,
antogo förbundsförsamlingens bägge råd enhälligt ett tillägg till förbundsförfattningen,
varigenom förbundet erhöll befogenhet att genom lagstift
Ålderdomsförsäkringskommittén.
VI. 19
146
SCHWEIZ.
ning införa sjuk- och olycksfallsförsäkring, varvid dock hänsyn skulle
tagas till de bestående sjukkassorna, och kunde förbundet förklara försäkringen
obligatorisk för alla eller för särskilda samhällsklasser. Detta
tillägg till förbundsförfattningen antogs genom allmän folkomröstning
den ''Z6 oktober 1890.
Härefter erhöll år 1891 nationalrådet Forrer i uppdrag att i anledning
av ovannämnda tilläggsartikel utarbeta lagförslag om sjuk- och
olycksfallsförsäkring. Sedan dessa blivit färdiga, granskades de av en
kommission av sakkunniga samt omarbetades i enlighet med vad därunder
blivit anmärkt. Därefter behandlades de under åren 1896—1898
i förbunds församlingen. Emellertid framlade förbundsrådet för förbundsförsamlingen
ett lagförslag om militärförsäkring, och man ansåg lämpligt
att sammanarbeta de föreliggande tre lagförslagen i ett enda. Sedan
vissa ändringar i nämnda förslag vidtagits under behandlingen hos förbundsföi
samlingen, antogs den 5 oktober 18^9 en i ett sammanhängande helt
utarbetad lag om sjuk- och olycksfallsförsäkring jämte militärförsäkring.
I nationalrådet röstade 113 medlemmar för och 1 emot samt avhöllo sig
12 från röstning. I ständerrådet antogs lagen enhälligt; endast en
medlem avhöll sig från röstning Emellertid gjorde sig en annan stämning
gällande bland folket. Sedan inom den föreskrivna tiden ett stort
antal röstägande från alla kantoner fordrat referendum, förkastades
lagen genom folkomröstning den 20 maj 19()0.
Beträffande innehållet i den sålunda förkastade lagen må här nämnas
följande:
Sjukförsäkring. Alla ej självständigt arbetande personer i Schweiz
i en ålder av över 14 år voro underkastade försäkringen, såvida icke
deras sysselsättning varade kortare tid än en vecka eller deras årliga
lön översteg 5,00* > francs. Daglönare och sådana personer, som självständigt
voro sysselsatta i någon hemindustriell verksamhet, kunde
underkastas försäkringsplikt genom beslut av vederbörande kanton.
Varje kanton borde bilda en eller flera »försäkringskretsar» av åtminstone
2,000 innevånare; i varje sådan krets skulle finnas en »kretssjukkassa».
Såsom ett annat slag av offentliga sjukkassor ansåg man »verksamhetssjukkassor»,
vilka en näringsidkare var berättigad eller förpliktad
att bilda ior hela sin personal. Varje försäkrad, som blev sjuk, hade
under högst ett år från sjukdomens början rätt till läkarvård och läkemedel
ävensom till sjukpenningar från och med tredje dagen efter insjuknandet.
Dessa sjukpenningar uppgingo i händelse av fullständig
arbetsoförmåga till 60 % av dagsförtjänsten. Denna skulle fastställas
med tillhjälp av en indelning i tio lönklasser. Frivilligt helförsäkrade
SOU WEIZ.
147
medlemmar hade rätt till gamma ersättning som i sjukkassa obligatoriskt
försäkrade, under det att halvförsäkrade blott hade rätt till läkarvård.
Vid dödsfall betalade sjukkassa begravningshjälp med 20—40 francs.
Förbundet betalade för värjo obligatoriskt försäkrad och varje schweizisk
frivillig medlem visst bidrag för dag och varje medlem. Förbundet
betalade därjämte särskilda bidrag till sjukkassor i sådana trakter, där
på grund av topografiska förhållanden lämnandet av läkarhjälp förorsakade
särskilt höga kostnader; slutligen kunde förbundsförsamlingen för
sådana obligatoriskt försäkrade, som tillhörde jordbruksyrket, hantverk
eller småindustri, betala visst ytterligare bidrag för varje dag och varje
medlem. Resten av kostnaderna betalades av arbetsgivare och arbetare
enligt särskilda grunder.
Olycksfallsförsäkring. De försäkringspliktiga personerna voro desamma,
som i fråga om sjukförsäkringen. Endast arbetsgivare till
obligatoriskt försäkrade kunde frivilligt försäkra sig under villkor, att
de också voro medlemmar av en offentlig sjukkassa. Förbundet inrättade
för alla obligatoriskt försäkrade en förbundets försäkringsanstalt.
Vid övergående arbetsoförmåga bestod ersättningen i läkarvård och
sjukpenningar liksom i sjukförsäkringen; denna ersättning föll under
de sex första veckorna sjukkassorna till last. Vid bestående kroppsskada
utgick en livränta å 60 % av avlöningen; vid dödsfall utgingo,
förutom begravningshjälp å 20—40 francs, livräntor till de efterlevande,
vilka livräntors storlek rättade sig efter släktskapen och vilkas sammanlagda
belopp icke fick överstiga 50 % av den avlidnes årsavlöning.
Premien för varje försäkrad beräknades med hänsyn till dels olycksfallsrisken,
dels den löneklass, vartill den försäkrade hörde. Förbundets
försäkringsmyndighet upprättade en farlighetstariff; Vs av premien betalades
av förbundet, resten av arbetsgivaren, som var berättigad att
draga av en fjärdedel av det belopp, han skulle betala, från den
försäkrades avlöning. Tvister avdömdes av en förbundsdomstol. Lagen
om ersättningsplikt upphörde att gälla utom beträffande yrkessjukdomar.
Efter folkomröstningen den 20 maj 1900 uppstod en tids uppehåll
i myndigheternas arbete å nu ifrågavarande område. Då den avdelningav
1899 års lag, som handlade om militärförsäkringen, icke blivit föremål
för anmärkningar, blev dock denna avdelning utbruten ur lagen och
år 1901 upphöjd till lag.
I december 1906, alltså 61 2 år efter den första lagens förkastande
blev det förbundsrådet möjligt att förelägga förbundsförsamlingen ett
nytt lagförslag. Efter ingående behandling i kommissioner och råd
148
SCHWEIZ.
blev detta den 13 juni 1911 antaget av förbundsförsamlingen. Åven
mot denna lag begärdes referendum. Lagen antogs emellertid genom
allmän folkomröstning den 4 februari 1912 med stor majoritet.
Lagen har trätt i kraft i vad rör sjukförsäkringen. I fråga om
olycksfallsförsäkringen pågå ännu förberedelser, och själva försäkringsrörelsen
har ännu icke tagit sin början.
Sjuk- och olycksfallsförsäkringslagen av 1911.
Lagen av den 13 juni 1911 är fördelad i två stora huvudavdelningar,
av vilka den ena handlar om sjukförsäkringen och den andra
om olycksfallsförsäkringen.
Då sjuk- och olycksfallsförsäkringen stå i nära samband med varandra,
torde här lämnas en kort redogörelse för sjukförsäkringens grunder.
Sjukförsäkringen.
Den viktigaste frågan på ifrågavarande område är, huruvida försäkringen
skall vara obligatorisk eller icke. Den schweiziska lagen har i
detta avseende intagit en mellanställning. Den föreskriver icke obligatorisk
försäkring, men berättigar kantonerna att var och en för sig med
förbundsrådets bifall införa sådan antingen i allmänhet eller för särskilda
befolkningsklasser, och äga kantonerna till och med att överlåta sin befogenhet
härutinnan på de särskilda kommunerna. För befrämjande av
obligatorisk försäkring lämnar förbundet vissa särskilda bidrag till de
kantoner eller kommuner, som införa densamma och därvid påtaga sig
erläggandet av medellösa sjukkassemedlemmars avgifter.
Beträffande sjukförsäkringen i övrigt bygger lagen på grundvalen
av de bestående sjukkassorna. I den mån dessa uppfylla vissa i lagen
angivna fordringar, bliva de »erkända» och äga då anspråk på bidrag
av förbundet. Villkoren för erhållande av erkännande, vilket lämnas av
förbundsrådet, angivas noggrannt. Här må följande omnämnas. Sjukförsäkringen
skall byggas på grundsatsen om ömsesidighet. Sjukkassorna
måste erbjuda säkerhet för uppfyllandet av sina förpliktelser, hava sitt
säte i Schweiz samt skola i allmänhet lämna tillträde under samma
villkor för män och kvinnor. Däremot får erkännande icke vägras på
den grund, att sjukkassans statuter göra rätt till inträde beroende därav,
att inträdessökanden tillhör en viss religion eller ett visst politiskt parti
eller har ett visst yrke eller är anställd vid ett visst företag. Vidare
skola sjukkassorna i händelse av sjukdom lämna sina medlemmar åt
-
SCHWEIZ.
149
minstone läkarvård och läkemedel eller också sjukhjälp med en franc
om dagen. Slutligen äro bestämmelser givna i avsikt att garantera
sjukkassemedlem möjlighet att, i händelse av ombyte av vistelseort, yrke
in. m., över hela Schweiz vinna inträde i annan sjukkassa utan särskilda
villkor. För detta ändamål kan sjukkassa i vissa fall vara tvungen
att mottaga personer, som icke uppfylla kassans allmänna bestämmelser
rörande förutsättningarna för inträde däruti.
Förbundets årsbidrag till sjukkassorna utgör 3,50 francs för varje
försäkrat barn till och med det år, under vilket det fyller 14 år, samt
för andra medlemmar 3,50 francs för sådana manliga och 4 francs för
sådana kvinnliga medlemmar, som erhålla minst fri läkarvård och fria
läkemedel eller också sjukhjälp av minst 1 francs om dagen. För försäkrade,
som erhålla såväl fri läkarvård och fria läkemedel som ock sjukhjälp
med minst 1 franc om dagen, utgör bidraget 5 francs för person.
I vissa fall höjes bidraget.
Olycksfallsförsäkringen.
Schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten.
Lagens andra huvudavdelning handlar om olycksfallsförsäkringen,
och inledes denna avdelning med bestämmelser om förbundets olycksfallsförsäkringsanstalt.
Förbundet upprättar »den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten
i Luzern».
Denna anstalt driver försäkringsrörelse i enlighet med grundsatsen
om ömsesidig ansvarighet.
Anstalten äger i kraft av lagen rättspersonlighet. Den har sitt säte
i Luzern.
Där lagen talar om anstalt, förstås därmed den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten
i Luzern.
Anstaltens organ äro:
förvaltningsrådet och dess utskott,
direktionen samt
agenturerna.
Förvaltningsrådet består av fyrtio medlemmar, nämligen
tolf representanter för de obligatoriskt försäkrade;
sexton representanter för sådana enskilda arbetsgivare, som i sin
verksamhet sysselsätta obligatoriskt försäkrade;
150
SCHWEIZ.
fyra representanter för frivilligt försäkrade;
åtta representanter för förbundet.
Förvaltningsrådets medlemmar väljas för en tid av sex år utav
förbundsrådet efter inhämtande av yttrande från sådana yrkesförbuud,
som omfatta en avsevärd del av förbundets område. Förvaltningsrådet
äger självt konstituera sig.
Förvaltningsrådet har särskilt till uppgift:
a) att utfärda reglemente rörande anstaltens organisation;
b) att lämna förbundsrådet förslag angående direktionens sammansättning
och valet av ledamöter däri;
c) att välja förvaltningsrådets utskott;
d) att fastställa farlighetsklasser, farlighetsgrader och premietarifFer;
e) att avgöra besvär över beslut, varigenom verksamhet eller försäkrad
hänförts till viss farlighetsklass eller farlighetsgrad;
f) att utfärda bestämmelser angående grunderna för beräkningen av
försäkringsfonderna;
g) att avgiva förslag rörande villkoren för frivillig försäkring och
frivillig försäkring av tredje man;
h) att reglera sjukkassornas medverkan;
i) att fastställa den årliga staten rörande förvaltningskostnaderna;
k) att granska och godkänna årsräkenskaperna och årsberättelsen;
l) att hava uppsikt över anstaltens verksamhet.
Reglementet skall innehålla föreskrifter rörande förvaltningsrådets
övriga uppgifter, ävensom rörande antalet utskott, deras sammansättning
och deras befogenhet; åt utskott kan överlämnas särskilda befogenheter,
som tillhöra förvaltningsrådet.
Direktionen väljes av förbundsrådet på förslag av förvaltningsrådet;
förbundsrådet är icke bundet av förslaget.
Direktionen leder och förvaltar anstalten samt företräder densamma
utåt.
Anstalten upprättar agenturer i de särskilda delarna av landet;
varje kanton har rätt till eu agentur.
Agenturerna företräda anstalten i den utsträckning, vartill befogenhet
lämnas dem.
Sådana yrkesförbund, som omfatta en avsevärd del av edsförbundets
område, skola på begäran lämnas tillfälle att yttra sig över:
a) fastställandet av farlighetsklasserna, farlighetsgraderna och premietarifferna
;
b) fastställandet av grunderna för beräkningen av försäkringsfonderna
(reserves mathematiques);
SCHWEIZ.
151
c) föreskrifter till förhindrande av olycksfall;
d) villkoren för frivillig försäkring och frivillig försäkring av tredje
man.
Anstalten för särskilda räkenskaper för var och en av följande avdelningar
:
a) olycksfall i arbete, hörande till den obligatoriska försäkringen;
b) olycksfall utom arbetet, hörande till den obligatoriska försäkringen;
c) frivillig försäkring;
d) frivillig försäkring av tredje man.
I dessa räkenskaper skola uppföras å ena sidan premieinkomsterna
samt i fråga om grupperna under b och c här ovan jämväl förbundsbidragen,
allt i den mån dessa medel belöpa å räkenskapsåret, samt å
andra sidan olycksfallsersättningarna — däruti inbegripet ersättniugsreserver
— sjukkassornas andelar av premierna samt de sjukkassorna
tillkommande förlustbidragen.
1 fråga om olycksfallsersättningarna bör upptagas det kapitalvärdet
av alla de utgifter, som anstalten till följd av de till årets slut inträffande
olycksfallen sannolikt kan komma att få vidkännas (kapitaltäckningsmetoden).
Förvaltningskostnaderna fördelas, efter avdrag av den del därav, som
förbundet betalar, på de olika avdelningarnas räkenskaper i förhållande
till de dem tillgodoförda premieinkomster och förbundsbidrag.
Årsräkenskapernas överskott fördelas — dock med iakttagande av
stadgandet om reservfond — på de olika avdelningarnas räkeuskaper i
förhållande till deras premieinkomster och förbundsbidrag.
Till reservfond skola avsättas årliga belopp, vilkas storlek bestämmes
av förvaltningsrådet efter en för alla avdelningarna lika procent av
deras premieinkomster, däri ihberäknat ovan omförmälda förbundsbidrag.
Sådana avsättningar fortfara, till dess reservfonden uppgår till minst
50 procent av anstaltens efter medelvärdet under de sista fem åren beräknade
samtliga årliga premieinkomster med inberäknande av förbundsbidragen.
Belopp, som tagas ur reservfonden till täckande av uppkommande
brist å viss avdelning, skola av den ifrågavarande avdelningen med
ränta ersättas fonden inom viss av förvaltningsrådet bestämd tidsperiod.
Anstalten står under förbundets överuppsikt; denna uppsikt utövas
genom förbundsrådet.
Reglementet rörande anstaltens organisation, ävensom årsberättelserna
och årsräkenskaperna skola godkännas av förbundsrådet.
152
SCHWEIZ.
Förbundet betalar till anstalten hälften av dess förvaltningskostnader.
Dessutom överlämnar förbundet åt anstalten ett rörelsekapital å fem
millioner francs, och skall ett häremot svarande belopp redovisas i årsräkenskaperna.
Förbundet överlämnar vidare till anstalten ett kapital af fem
millioner francs för skapande av en reservfond.
Förbundet bestrider anstaltens kostnader före början av dess verksamhet,
med undantag av kostnaderna för förvärv av fastigheter och
deras underhåll.
De här ovan omförmälda penningebeloppen tagas ur edsförbundets
försäkringsfond.
Förvaltningsrådets och direktionens postförsändelser, ävensom de
till anstalten ställda postförsändelserna från agenturerna åtnjuta, om de
röra anstaltens verksamhet, portofrihet.
Anstalten är skattskyldig för fast egendom, som icke omedelbart
användes för dess verksamhet; i övrigt är den fri från skatt.
De handlingar, som omedelbart röra anstaltens verksamhet, äro fria
från offentliga stämpelavgifter.
Tvistigheter angående tillämpligheten av förestående bestämmelser
om skattefrihet m. m. avgöras av förbundsdomstolen.
Samverkan med de erkända sjukkassorna.
Anstalten kan anförtro agentur åt en sjukkassa inom området för
kassans verksamhet.
Särskilt kan anstalten låta sig företrädas av en kassa i fråga om
upptagande av premier, anmälan m. m. vid olycksfall, ävensom i fråga
om lämnande av ersättningar. Kassan är ansvarig för noggrant fullgörande
av erhållet uppdrag.
Anstalten ersätter kassan de utgifter, som kunna uppstå för kassan
vid fullgörandet av uppdrag, däri inberäknat en skälig gottgörelse för
dess besvär. Förbundsrådet bestämmer på begäran av anstalten och
efter inhämtande av yttrande från representanter för kassorna en tariff
för beräknande av sistnämnda gottgörelse.
Med avseende å läkarvård och sjukhjälp kan anstalten för de sex
första veckorna efter olycksfall å en därför lämplig sjukkassa överlåta
försäkringen av personer, som äro bosatta inom kassans verksamhetsområde.
Dylik överlåtelse skall i regel äga rum för särskilda orter, för
särskilda yrken eller för särskilda företag.
SCHWEIZ.
1 53
Sfi vitt föreskrifterna härovan medgiva det, bör uppdrag av nämnda
slag lämnas till de kassor, hos vilka de försäkrade äro försäkrade mot
sjukdom. Tror sig en kassa ur stånd att kunna övertaga försäkring, som
överlåtits till kassa, sfi äger kassan att inom 20 dagar från erhållet meddelande
om överlåtelsen anföra besvär hos förbundsrådet.
För övertagande av försäkring erhålla kassorna av anstalten den Art.
mot försäkringen svarande andelen av de anstalten själv tillkommande 56
premier och förbundsbidrag. Tariffen för beräknande av dessa andelar
fastställes av förbundsrådet på begäran av anstalten och sedan representanter
för kassorna blivit hörda.
Drabbas en försäkringstagare, vars försäkring övertagits av en 57
kassa, av olycksfall, utgiver kassan på egen räkning vederbörliga ersättningar
för de första sex veckorna av den genom olycksfallet ådragna
sjukdomen. Kassan utövar för denna tid de eljest anstalten tillkommande
befogenheter. Anstalten äger dock rätt att utöva tillsyn.
Uppstår tvist emellan den försäkrade eller tredje man och kassan,
åligger det kassan att utan dröjsmål härom underrätta anstalten.
Anstalten är när som helst berättigad att fråntaga en kassa rättig- 58
heten att utbetala ersättning för olycksfall, vars försäkring övertagits
av kassan. I detta fall har kassan att ersätta anstalten, vad anstalten
utbetalar av sådana ersättningar, som enligt bestämmelserna här ovan
skulle hava utbetalts på kassans räkning.
Under de tre första åren efter överlåtandet till en kassa av för- 59
säkring mot sjukdom till följd av olycksfall betalar anstalten tre fjärdedelar
av eventuell årlig förlust för kassan; men därefter betalar anstalten
endast en tredjedel av de förluster, som för varje tidsperiod av tre
räkenskapsår kunna uppstå.
Obligatorisk olycksfallsförsäkring.
Försäkringens omfattning in. m.
I anstalten äro försäkrade alla i Schweiz sysselsatta »anställda» och 60
arbetare:
1. Vid järnvägs- och ångbåtstrafik och vid posten;
2. Vid de verksamheter, som omfattas av förbundslagen beträffande
arbetet i fabriker den 23 mars 1877;
3. Vid företag, som hava till föremål:
a) byggnadsverksamhet;
b) transport-, sjöfarts- och flottningsverksamhet;
Ålderdomsförsäkringskommittéh. VI. 20
154
SCHWEIZ.
c) uppsättande eller reparation av telefon- och telegrafledningar;
uppsättande eller borttagande av maskiner, utförande av tekniska installationer
;
d) järnvägs-, tunnel-, gatu-, bro- och brunnsbyggnad, utförande av
ledningar, ävensom tillgodogörande av bergverk, stenbrott och gruvor.
4. Vid företag, i vilka lätt antändliga ämnen på yrkesmässigt sätt
tillverkas eller användas.
Där lagen talar om verksamhet, förstås därmed företag av ovannämnda
slag.
Vid tillämpningen av lagen räknas tjänstemän såsom »anställda»
samt lärlingar, volontärer och praktiserande såsom arbetare.
Tvister, huruvida en viss verksamhet hör till dem, som ovan blivit
angivna, avgöras av förbundsrådet; detta bestämmer, från vilken tidpunkt
(även förfluten) dess beslut skall anses gälla. Ett sådant beslut
är bindande även för domstol.
Försäkringen avbrytes icke därigenom, att en försäkrad för den
försäkringspliktiga verksamhetens räkning tillfälligtvis sysselsättes i utlandet.
De för en utländsk verksamhets räkning tillfälligtvis i Schweiz
sysselsatta personer äro icke försäkrade.
Försäkringen börjar, då arbetet på grund av arbetsanställningen
begynner.
Försäkringen slutar med utgången av andra dagen efter den dag,
å vilken rätten till avlöning upphör. Anstalten är befogad att träffa
särskilda avtal om försäkringens giltighet utöver nämnda tidpunkt.
Om påbörjandet eller upphörandet av en försäkringspliktig verksamhet
har arbetsgivaren eller hans ställföreträdare att inom fjorton dagar
göra anmälan hos anstalten.
I händelse av oursäktlig försummelse av anmälan om verksamhets
början fördubblas de premier för försäkring mot olycksfall i arbete, som
belöpa å tiden från verksamhetens början till dess anmälan sker.
Oursäktlig försummelse av anmälan om verksamhets upphörande
har till följd, att premierna för försäkring mot olycksfall i arbete, beräknade
efter medelbeloppet av avlöningssumman under de sista tio arbetsdagarna
före upphörandet, fortfara att beräknas utgå tills anmälan
sker.
I varje försäkringspliktig verksamhet är arbetsgivaren eller hans
ställföreträdare pliktig att ständigt föra ordnade lönelistor, som beträffande
varje »anställd» eller arbetare i verksamheten lämna noggrann
SCHWEIZ.
155
upplysning om arten av lians sysselsättning, avlöning och antal arbetsdagar.
På begäran äga anstaltens ombud erhålla ytterligare upplysningar
över alla försäkringen rörande förhållanden. Lönelistorna, ävensom de
till deras kontrollerande nödiga böcker och andra handlingar skola när
som helst företes.
Åt anstaltens ombud skall under arbetstiden lämnas fritt tillträde
till alla arbetsrum och arbetsplatser, yessa personer äro förpliktade till
tystnad rörande sina iakttagelser, i den mån de icke röra olycksfallsförsäkringen.
I varje försäkringspliktig verksamhet har arbetsgivaren eller hans
ställföreträdare att till förhindrande av sjukdomar och olycksfall anbringa
de skyddsanordningar, som efter vad erfarenheten givit vid handen äro
nödvändiga samt efter teknikens ståndpunkt och de givna förhållandena
kunna åstadkommas.
Anstalten är befogad att efter sakägarnes hörande lämna föreskrifter
i hithörande avseende; mot sådana föreskrifter kan besvär inom
tjugu dagar anföras hos förbundsrådet.
Förbundsrådet ordnar medverkan av edsförbundets fabriksinspektörer
i fråga om skydd mot olycksfall; förbundsrådet har även att
utfärda bestämmelser om tillämpningen av förestående stadganden i sådana
verksamheter, som beträffande skydd mot olycksfall äro underkastade
särskilda förbundsrättsliga bestämmelser.
Uppsåtlig överträdelse av de skyldigheter om förande av avlöningslistor,
anbringande av skyddsanordningar m. m., som ovan angivits, är
belagt med straff.
Försäkringen omfattar olycksfall i och utom arbetef vilka hava till
följd sjukdom, invaliditet eller döden.
Såsom skador till följd av olycksfall i arbetet anses sådana kroppsskador,
som drabba en försäkrad
a) under arbete, som han utför på uppdrag av innehavaren av den försäkringspliktiga
verksamheten eller på uppdrag av dennes ställföreträdare;
b) under utförandet av göromål, som varit avsett att direkt eller
indirekt verka till gagn för verksamhetens ändamål och till vilket den
försäkrade kunnat förutsätta arbetsgivarens eller hans ställföreträdares
samtycke;
c) under arbetspauser, ävensom före början och efter slutet av arbetet,
om den försäkrade av giltiga skäl befinner sig å arbetsplatsen
eller inom sådant område, där fara för olycksfall på grund av verksamheten
föreligger.
156
SCHWEIZ.
Såsom skador till följd av olycksfall utom arbetet anses övriga
kroppskador till följd av olycksfall. Anstalten är befogad att utesluta
ovanliga faror och vågstycken från försäkringen.
Art. Förbundsrådet upprättar en förteckning å ämnen, vilkas tillverk -
68 ning eller användning förorsakar vissa bestämda farliga sjukdomar
(yrkessjukdomar). Med ett olycksfall i arbetet likställes i lagens meningsjukdom,
om densamma uppstått i en försäkringspliktig verksamhet uteslutande
eller övervägande till följd av inverkan från ett i nämnda förteckning
upptaget ämne.
Anmälan och undersökning rörande olycksfall.
69 Drabbas en försäkrad av ett olycksfall, som haft eller antagligen
kommer att hava till följd sjukdom eller invaliditet, är han skyldig att
härom utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren eller hans ställföreträdare.
Inträder döden som följd av olycksfallet, så åligger anmälningsskyldighet
den dödes efterlevande en för alla och alla för en.
Över varje anmälan om olycksfall,..har arbetsgivaren eller hans ställföreträdare
att utfärda intyg med uppgift å dagen för anmälan. I händelse
av vägran kan anmälan om olycksfallet avgiftsfritt göras hos ortsmyndighet
för vidare befordran till anstalten.
Arbetsgivare eller hans ställföreträdare är skyldig att utan dröjsmål
lämna anstalten underrättelse om varje olycksfall, som drabbat en
försäkrad i arbetsgivarens verksamhet och som haft eller antagligen
kommer att hava till följd sjukdom, invaliditet eller döden.
I varje företag skall föras en fortlöpande förteckning över samtliga
olycksfall, som drabba försäkrade personer.
70 Oursäktlig försummelse av anmälan har för försäkrad den påföljd,
att de på tiden mellan olycksfallet och anmälan belöpande ersättningar
i penningar bortfalla; har arbetsgivaren försummat anmälan,
är han skyldig att gottgöra anstalten nämnda ersättningar; dessutom
kunna de försumliga förklaras en för alla och alla för en ersättningspliktiga
för den skada, som genom försummelsen orsakats anstalten.
Anstalten kan vägra all ersättning, om olycksfall eller dödsfall till
följd av en oursäktlig försummelse av den skadade eller hans efterlevande
icke anmäles till anstalten inom tre månader från olycksfallet eller dödsdagen.
71 Så snart anstalten erhållit kännedom om olycksfall, har den att
låta fastställa dess faktiska förlopp och karaktär, dess orsaker och
följder; anstalten äger härför anlita de kantonala myndigheterna. Den
SCHWEIZ.
157
försäkrade eller hans efterlevande kunna även föranstalta om de nödiga
undersökningarna.
Handlingarna skola vara tillgängliga för sakägarna.
Anstalten har under alla förhållanden att lämna nödiga föreskrifter
för eu ändamålsenlig behandling av den försäkrade; vid oursäktligt underlåtande
att följa föreskrifterna kunna ersättningarna helt eller delvis
nedsättas.
Försäkringens förmåner m. m.
Skadeersättningarna utgöras av:
a) sjukvård och sjukhjälp;
b) invalidlivräntor;
c) begravningshjälp;
d) livräntor till efterlevande.
Från tidpunkten för olycksfallet och så länge den därav orsakade
sjukdomen varar, har den försäkrade rätt till läkarbehandling, läkemedel
och andra till skadans botande tjänliga medel och föremål, ävensom
till ersättning för kostnader i anledning av erforderliga resor.
Saknar den försäkrade nödig vård, förskaffar anstalten honom
sådan.
I stället för läkarbehandling och vård i hemmet kan anstalten föranstalta
om den försäkrades intagande på sjukhus; härvid skall dock
skälig hänsyn tagas till den försäkrade eller hans anhöriga.
Från och med tredje dagen efter dagen för olycksfallet och så
länge den genom olycksfallet orsakade sjukdomen varar, har den försäkrade
rätt till kontant sjukhjälp.
Sjukhjälpen uppgår till åttio procent av den avlöning, som den försäkrade
till följd av sjukdomen går förlustig; i avlöningen inberäknas
regelbundna biförtjänster. Till det belopp, varmed avlöningen överstiger
fjorton francs om dagen, tages dock icke hänsyn.
Om ersättningar utgivas även av andra försäkringsgivare för samma
olycksfall, får sjukhjälpen icke överskrida det belopp av den förlorade
avlöningen, som icke täckes av nämnda ersättningar.
Till täckande av kostnaderna för särskild vård i hemmet eller för
den försäkrades vistelse å sjukhus är försäkringsanstalten berättigad att
innehålla högst tre fjärdedelar av sjukhjälpen; detta avdrag får icke
överstiga hälften av sjukhjälpen, om den försäkrade har anhöriga att
158
SCHWEIZ.
När av en fortsatt läkarbehandling någon nämnvärd förbättring
av den försäkrades hälsotillstånd icke kan förväntas och olycksfallet
kvarlämnar en till synes för alltid kvarstående förlust eller minskning
av arbetsförmågan, upphöra de hittills utgående ersättningarna och den
försäkrade erhåller en invalidlivränta. Dessutom anskaffar anstalten åt
honom nödiga proteser o. d.
Livräntan uppgår vid fullständig arbetsoförmåga till sjuttio procent
av den försäkrades års förtjänst. År den försäkrade så hjälplös, att han
behöver särskild vård och skötsel, kan, så länge detta tillstånd varar,
livräntan förhöjas till årsförtjänstens storlek.
Vid endast minskning av arbetsförmågan utgår livräntan med ett
motsvarande mindre belopp.
Såsom årsförtjänst anses beloppet av den avlöning, som den försäkrade
under ett år före olycksfallet har uppburit i den försäkringspliktiga
verksamheten.
Regelbundna biförtjänster skola medräknas. Såsom årsförtjänst
för sådana försäkrade, som icke uppbära någon avlöning, gäller den
lägsta års förtjänsten för de mot avlöning anställda arbetarna i samma
verksamhet.
Uppbar den försäkrade å dagen för olycksfallet ännu icke den avlöning,
som åtnjutes av en försäkrad med fullt utvecklad arbetsförmåga
inom samma yrke, skall årsförtjänsten beräknas efter nämnda avlöning
från den tidpunkt då han, om ej olycksfallet inträffat, antagligen skulle
hava uppburit densamma.
Till det belopp, varmed årsförtjänsten kan överstiga fyratusen francs,
tages icke hänsyn.
Om under året före olycksfallet den försäkrades avlöningsbelopp
genom militärtjänstgöring eller sjukdom undergått minskning, beräknas
förtjänsten efter det lönebelopp, som den försäkrade skulle hava
uppburit, om ej militärtjänstgöringen eller sjukdomen varit.
Har den försäkrade icke hela året tillhört verksamheten, anses såsom
årsförtjänst det lönebelopp, som försäkrade av samma kategori i samma
eller i en liknande verksamhet av samma slag hava uppburit under den
tid av året, som är i fråga.
Har verksamheten under årets lopp legat nere, skall medräknas
jämväl den lön, som av den försäkrade under stilleståndet förtjänats
utom verksamheten, dock icke till högre belopp än den i själva verksamheten
förtjänade genomsnittslönen.
Blir förvärvsförmågan efter livräntas fastställande väsentligt ökad
SCHWEIZ.
159
eller minskad, skall för den följande tiden en motsvarande ökning eller
minskning av livräntan inträda eller skall livräntan upphöra.
Livräntan kan under de tre första åren efter dess fastställande när
som hälst, men därefter endast vid utgången av det sjätte och det
nionde året bliva föremål för revidering.
Om revideringen erfordrar läkarundersökning eller besiktning, som
för den försäkrade medför förlust av inkomst, träder för motsvarande
tid i stället för livränta rätt till läkarvård, sjukhjälp in. m.
Anstalten är, med iakttagande dock av ovan upptagna preskriptionsbestämmelser,
efter livräntans fastställande befogad att föreskriva återupptagande
av läkarbehandlingen, om därav kan väntas någon väsentligare
förhöjning av den försäkrades förvärvsförmåga; oursäktlig uraktlåtenhet
att efterfölja de med anledning härav givna föreskrifter kan
medföra skadeersättningarnas indragande för den följande tiden helt eller
delvis.
Så länge behandlingen varar, träda i stället för livräntan kostnadsfri
läkarbehandling, sjukhjälp m. m.
När någon nämnvärd förbättring av den försäkrades hälsotillstånd
icke är ntt förvänta av en fortsatt läkarbehandling, men dock anledningfinnes
att antaga, att den försäkrade, sedan vederbörlig skadeersättning
lämnats honom och arbetet återupptagits, skall återfå förvärvsförmågan,
upphöra de dittills utgående ersättningarna och den försäkrade
erhåller i stället för livränta ett kapitalbelopp såsom avlösning.
Avlösningens storlek skall utgöras av kontanta värdet av en lika
stor eller avtagande livränta för högst tre år; denna livränta beräknas
på grundval av den försäkrades hittillsvarande årsförtjänst, efter hans
hälsotillstånd och graden av hans förvärvsoförinäga vid tidpunkten för
avlösningens utgivande.
Dör den försäkrade till följd av olycksfallet, ersätter anstalten de
efterlevande begravningskostnaderna med högst fyrtio francs.
Följande personer erhålla livräntor, uppgående till trettio procent
av den försäkrades årsförtjänst, nämligen
a) änkan till sin död eller sitt omgifte,
b) änklingen — för så vitt han är varaktigt förvärvsoförmögen eller
blir det inom fem år efter hustruns död — till sin död eller sitt omgifte.
Den efterlevande maken har rätt till livränta blott, om det redan
före olycksfallet blivit lyst till äktenskap, eller för den händelse äktenskapet
vid tiden för olycksfallet var lagligen upplöst eller det blivit
dömt till skillnad till säng och säte mellan makarna, blott för så vitt
den försäkrade var försörjningspliktig gent emot den efterlevande maken.
160
SCHWEIZ.
Dessutom erhåller varje efterlevande eller efter dödsfallet fött äkta
barn en livränta å femton procent av den försäkrades årsförtjänst, och,
om barnet redan förut har förlorat även den andra av sina föräldrar
eller senare gör det, en livränta å tjugofem procent. Livräntan utgår
till och med barnets sextonde år, eller, för så vitt det vid uppnåendet
av denna ålder är varaktigt förvärvsodugligt, till och med sjuttio år efter
den försäkrades födelse.
Barn, som redan vid tiden för olycksfallet å lagligt sätt blivit upptaget
eller förklarat äkta, är att jämställa med äkta barn.
Detsamma gäller för oäkta barn beträffande den rätt till ersättning,
som härflyter från moderns död.
Ett oäkta barn skall beträffande rätt till ersättning på grund av
faderns död jämställas med ett äkta, så vida faderskapet blivit fastställt
genom en laga kraft vunnen dom eller ett trovärdigt, skriftligt erkännande.
Släktingarna i uppstigande linje erhålla såsom livränta under hela
livet, samt syskonen till och med deras sextonde år, alla till lika stora
delar, tillsammans tjugu procent av den försäkrades årsförtjänst.
Lifräntorna åt de efterlevande få tillsammans icke överstiga sextio
procent av den försäkrades årsförtjänst.
När och så länge livräntorna till den överlevande maken och barnen
tillsammans utgöra mer än sextio procent, skola de proportionerligt
nedsättas till tillhopa sextio procent. Bortfaller senare livräntan till eu
av dessa efterlevande, ökas livräntorna för de övriga proportionerligt till
det högsta belopp, vartill de äga rätt.
Sammanlagda beloppet av livräntorna till släktingarna i uppstigande
linje och till syskonen skall nedsättas med det belopp, med vilket möjligen
livräntorna till maken och barnen tillsammans överstiga fyrtio
procent av den försäkrades årsförtjänst; ingen av de förstnämnda livräntorna
får vara högre än en livränta som samtidigt utgår till ett barn.
Bortfaller livräntan till en släkting i uppstigande linje eller till ett av
syskonen, ökas de övrigas livräntor proportionerligt till det högsta belopp,
vartill de äga rätt.
För den händelse, att änkan gifter om sig, erhåller hon såsom avlösning
det tredubbla årsbeloppet av sin livränta. Livräntan anses med
hänsvn till bestämmelserna om reducering av livränta till övriga efterlevande
såsom ännu under tre år utgående.
Anstalten är befogad att genom en offentlig kungörelse utsätta en
tid av minst sex månader, inom vilken de efterlevande vid förlust av
sina rättsanspråk hava att giva sig tillkänna.
SCHWEIZ.
161
Skadeersättningarna utgå till schweiziska medborgare och deras
efterlevande, ävensom åt i Schweiz bosatta medborgare eller efterlevande
till medborgare i sådana främmande stater, vilkas lagstiftning beträffande
understöd vid sjukdom och olycksfall erbjuder schweiziska medborgare
och deras efterlevande fördelar, som äro i värde jämställda med de i
denna lag föreskrivna. Förbundsrådet angiver de stater, där denna förutsättning
är för handen.
Försäkrade, som tillhöra andra än dessa stater, äga rätt till sjukvård,
sjukhjälp och tre fjärdedelar av invalidlivränta. Deras efterlevande
hava rätt till begravningshjälp, den efterlevande änkan och barnen rätt
till tre fjärdedelar av livräntorna till efterlevande. De till följd härav
med avseende å skadeersättningarna uppkommande besparingarna skola
gottskrivas förbundet i avräkning å dess bidrag till anstalten.
Sådana anstaltens ersättningar, vilka utgå i penningar, skola proportionerligt
minskas, när sjukdom, invaliditet eller död blott delvis är en
följd av ett olycksfall, som omfattas av försäkringen.
Anstaltens ersättningar utgå ej, när ersättning gives den försäkrade
eller hans efterlevande för samma olycksfall på grund av förbundslagen
angående försäkring av militärpersoner mot sjukdom och olycksfall den
28 juni 1901.
Sjukhjälpen skall, där ej annat avtalas, utbetalas kontant vid slutet
av varje vecka. I händelse av trängande behov skola utbetalningarna
äga rum redan under veckans lopp.
Varje invalidlivränta eller livränta till efterlevande förfaller till betalning
i förskott första dagen av varje kalendermånad. Börjar livräntan
utgå från någon dag under loppet av kalendermånaden, förfaller ifrågavarande
del av livräntan till betalning å första dagen av påföljande
månad.
Om under kalendermånadens lopp livräntan upphör eller livräntans
belopp ändras, skall för återstoden av månaden varken återbetalning
eller tillägg äga rum.
Träffas en invalidlivräntetagare av ett nytt olycksfall, vilket blott
förorsakar sjukdom, blir den hittills utgående livräntan oberörd av och
utan inflytande på den på grund av det nya olycksfallet utgående sjukhjälpen.
Denna beräknas efter den försäkrades förtjänst vid tiden för
det nya olycksfallet.
I alla övriga fall, då ett nytt olycksfall träffar person, som uppbär
sjukhjälp eller invalidlivränta, skola ersättningsanspråken på grund av
de olika olycksfallen sammanslås, och skadeersättningarna beräknas för
framtiden efter den förtjänst, som den försäkrade vid tiden för det nya
ÅlderdomsförsäJcringskommittén. Yl. 21
162
SCHWEIZ.
olycksfallet antagligen skulle kava käft, om icke tidigare ett olycksfall
inträffat.
Anstalten kan när som kälst utbyta en invalidlivränta eller en livränta
till efterlevande mot dess kapitalvärde i kontanta penningar, om
de månatliga beloppen uppgå till mindre än 10 francs eller livräntetagaren
sedan minst ett år bor i utlandet.
I alla övriga fall är dylikt utbyte medgivet endast efter gemensam
överenskommelse mellan anstalten ock livräntetagaren.
Varje med livräntetagarens samtycke utbytt livränta är genom utbytet
slutgiltigt uppkörd. Däremot står det innekavaren av en mot kans
vilja utbytt invalidränta fritt att för framtiden påfordra en tillskottsränta,
om efter utbytet hans förvärvsförmåga blir väsentligt mindre.
Eu utbytt livränta till efterlevande gäller, med avseende å tillämpningen
av bestämmelserna om storleken av de livräntor, som utgå till
olika den dödas efterlevande m. m., såsom fortbestående, så länge innehavaren
efter de sannolikhetskalkyler, som följdes vid utbytet, ännu
skulle kava varit berättigad till livräntan.
Rätten till skadeersättningar, ävensom till de såsom ersättningar
emottagna penningar får varken utmätas eller beläggas med kvarstad
ej keller medtagas i en konkursmassa. Varje överlåtelse ock varje
förpantning av rätten till skadeersättningar är ogiltig.
Anstalten är befogad att träffa sådana åtgärder, att dess penningeersättningar
användas till underhåll av livräntetagaren eller de personer,
vilka kan har att försörja.
Anstalten äger kvitta de penningeersättningar som anstalten är
skyldig en försäkrad eller kans efterlevande, med undantag av begravningshjälp,
mot anstaltens förfallna fordringar.
Varje livräntas månatliga belopp kan av anstalten förklaras förverkat,
om dess utbetalning icke inom tre månader efter förfallodagen
begäres kos anstalten av livräntetagaren eller i kans namn.
Rätten till en redan tillerkänd livränta måste av anstalten avskrivas
såsom förverkad, om av livräntetagaren eller i kans namn kos anstalten
sedan två år ingen utbetalning av förfallna belopp begärts.
Har den försäkrade uppsåtligen framkallat olycksfallet, gå han ock
hans efterlevande förlustiga rätten till ersättningar med undantag av
begravningshjälp.
Detsamma gäller för den av den försäkrades efterlevande, som uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet framkallat olycksfallet.
Har den försäkrade genom grov vårdslöshet framkallat olycksfallet,
minskas skadeersättningarna med undantag av begravningshjälpen allt
efter graden av vårdslösheten.
SCHWEIZ.
1G3
Anstalten kan återfordra sådana peuningeersättningar, som anstalten Articke
vant skyldig utgiva. 99
Den som på ett svikligt sätt lyckas erhålla eller försöker att
erhålla ersättningar, vartill han icke är berättigad, eller som är behjälplig
härmed, är underkastad kriminellt ansvar.
Gent emot tredje man, som är ansvarig för olycksfallet, inträder 100
anstalten, i den mån den utgivit ersättningar, i den försäkrades eller
hans efterlevandes rättigheter.
Försäkringspremier.
Anstalten beräknar särskilda premier för olycksfall i arbetet och för 101
olycksfall utom arbetet.
Beträffande premierna för olycksfall i arbetet ordnas verksamheterna 102
i farlighetsklasser allt efter faran för olycksfall. Inom farlighetsklasserna
bildas farlighetsgrader, till vilka anstaltens direktion hänför de särskilda
verksamheterna, varvid hänsyn skall tagas till vidtagna åtgärder för
hindrande av olycksfall såväl som till övriga omständigheter, som
kunna hava inflytande på olycksfallsfaran. Olika grupper av försäkrade
i en och samma verksamhet kunna hänföras till olika farlighetsgrader.
Av eget initiativ eller på begäran av arbetsgivare eller hans ställ- 103
företrädare kan direktionen senast en månad före ett nytt räkenskapsår
och med verkan från detta års början, med ledning av vad erfarenheten
givit vid handen, hänföra varje verksamhet till en annan farlighetsklass
eller farlighetsgrad.
Vid uraktlåtenhet att vidtaga föreskrivna skyddsanordningar m. m.
kan direktionen när som helst hänföra en verksamhet till en högre
farlighetsgrad; den bestämmer, från vilken tidpunkt denna ändring skall
gälla.
Arbetsgivaren eller hans ställföreträdare är pliktig att inom åtta
dagar göra anmälan till anstalten om varje ändring i verksamheten, som
kan hava inflytande å faran för olycksfall; direktionen företager därefter
till prövning frågan, till vilken farlighetsklass eller farlighetsgrad verksamheten
skall hänföras, och bestämmer, från vilken tidpunkt eventuell
ändring skall anses gälla.
Dröjsmål med eller uraktlåtenhet att göra sådan anmälan befriar icke
från skyldighet att betala premien för olycksfall i arbete enligt det nya beslutet
från tidpunkten för dess ikraftträdande. Vid oursäktlig försummelse
fördubblas de på mellantiden belöpande premier för olycksfall i
arbete.
164
SCHWEIZ.
De av direktionen i fråga om verksamhets farlighetsklass m. m.
fattade beslut meddelas arbetsgivaren eller hans ställföreträdare skriftligen.
Inom tjugo dagar efter erhållen del därav kan arbetsgivaren eller
hans ställföreträdare anföra besvär hos förvaltningsrådet; besvären medföra
icke något uppskov i fråga om premiens förfallotid.
Lagakraftvunna beslut av anstaltens organ rörande hänförande
under farlighetsklass m. m. äro även bindande för domstol.
Beträdande premierna för olycksfall utom arbetet indelas de försäkrade
av direktionen allt efter faran för olycksfall utom arbetet i farlighetsklasser.
Ifråga om ändring beträffande farlighetsklass m. m. gälla motsvarande
bestämmelser som i fråga om försäkringen mot olycksfall i arbetet.
Besvärsrätten tillkommer emellertid de försäkrade själva.
Premietarifferna skola för varje farlighetsklass och farlighetsgrad
utvisa storleken av premien i förhållande till avlöningarna (premiesats).
Premiesatserna böra så bestämmas, att av premierna för varje
farlighetsklass och farlighetsgrad komma att bestrida de utgifter, som
sannolikt orsakas anstalten av ifrågavarande farlighetsklass eller farlighetsgrad.
Premietarifferna ändras — med ledning av vad erfarenheten givit
vid handen — två månader före varje räkenskapsår med verkan från
och med nämnda räkenskapår.
Premierna för olycksfall i arbetet betalas av arbetsgivaren. Varje
avtal, att den försäkrade har att bidraga till dessa premier, är ogiltigt.
Premierna för olycksfall utom arbetet betalas till tre fjärdedelar av
den försäkrade och till en fjärdedel av förbundet.
För betalning av premierna för såväl olycksfall i som utom arbetet,
de senare dock med avräknande av förbundets bidrag, är arbetsgivaren
ansvarig.
Premiebeloppen uträknas av anstalten provisoriskt för varje helt
räkenskapsår på förhand och meddelas arbetsgivaren skriftligen.
De provisoriskt uträknade premiebeloppen skola betalas inom en
månad efter det vederbörande erhållit del av desamma, men senast före
början av försäkringsåret. Mot skälig förhöjning kan arbetsgivaren få
betala de belopp, han är skyldig, halvårsvis eller kvartalsvis. Anstalten
är befogad att i undantagsfall medgiva betalning av premierna i månatliga
belopp. Besvär medföra icke uppskov med premiernas förfallotid.
Vid försummelse att i behörig tid inbetala premie förhöjes den på
mellantiden belöpande premien för olycksfall i arbetet med en fjärdedel.
SCHWEIZ.
165
Visar sig under loppet av året, att de definitiva premierna antagligen
komma att bliva väsentligt högre än de av anstalten på förhand uträknade,
kan anstalten fordra ytterligare provisorisk inbetalning.
Efter årets förlopp skola de definitiva premiebeloppen beräknas av
anstalten på grund av den verkliga avlöningssumma, som framgår av
uppgifterna i avlöningslistorna. Om dessa uppgifter icke giva säker
upplysning, skola andra fakta läggas till grund, och arbetsgivaren
förlorar rättigheten att göra anmärkning emot de fastställda premiebeloppen.
Det belopp, varmed premierna kunna ökas eller minskas,
tillägges till eller avdrages från nästa provisoriska betalning.
Regelbundna biförtjänster för de försäkrade medräknas. Till belopp,
varmed en försäkrads förtjänst överstiger fjorton francs om dagen,
tages icke hänsyn.
De av arbetsgivaren betalda premierna för olycksfall utom arbete
avdragas, med uteslutande av förbundets bidrag, från avlöningarna; emellertid
får detta avdrag för det på en viss avlöningsperiod belöpande
premiebeloppet blott äga rum från avlöningsbeloppet för denna eller den
omedelbart därpå följande perioden. Varje avtal av annan innebörd till
förfång för den försäkrade är ogiltigt.
Förbundets bidrag till premierna för olycksfall utom arbetet beräknas
av anstalten provisoriskt för varje helt år och uppbäres i förskott.
Efter årsskiftet bör förbundsbidraget av anstalten definitivt beräknas
på grund av det verkliga sammanlagda beloppet av premierna för olycksfall
utom arbetet; belopp, varmed det verkliga beloppet överstiger eller
understiger det beräknade, tillägges eller avdrages.
Frivillig olycksfallsförsäkring.
Den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten försäkrar på därom
gjord ansökan mot olycksfall varje icke obligatoriskt försäkrad person,
som fyllt fjorton år och är bosatt i Schweiz.
Förbundsförsamlingen fastställer villkoren för den frivilliga försäkringen;
härvid skall hänsyn tagas till de särskilda förhållandena i jordbruket
och i de övriga av den frivilliga försäkringen berörda verksamheter,
särskilt i fråga om sättet för anmälningar, skydd mot olycksfall,
skadeersättningar och premiernas beräkning.
Anstalten skall för förbundsrådet framlägga förslag i ämnet.
Förbundet betalar för varje försäkrad, hvars årsinkomst icke överstiger
tretusen francs, ett årligt bidrag av en åttondel av hela premien.
166
SCHWEIZ.
Förbundets bidrag till premierna för den frivilliga försäkringen beräknas
provisoriskt av anstalten för varje helt år samt uppbäres i förskott.
Efter årsskiftet skall förbundsbidraget definitivt beräknas av anstalten
på grund av det verkliga sammanlagda beloppet av premierna;
belopp, varmed det verkliga bidraget kan över- eller understiga det provisoriskt
beräknade, tillägges eller avdrages.
Frivillig försäkring av tredje man.
För följande personers räkning, nämligen
a) utövare av försäkringspliktiga verksambeter samt
b) utövare av andra verksamheter, vilka själva ävensom deras samtliga
»anställda» och arbetare äro frivilligt försäkrade,
meddelar anstalten på därom gjord ansökan försäkring av tredje
man (Drittpersonen) mot olycksfall, för vilka de ovan omförmälda arbetsgivarne
på grund av lindrigt vållande äro skadeståndspliktiga. Den
skadade tredje mannen får en fordringsrätt direkt hos anstalten.
Förbundsförsamlingen fastställer villkoren för den frivilliga försäkringen
av tredje man.
Anstalten skall för förbundsrådet framlägga förslag.
Förbundsbidrag kan blott lämnas i lagstiftningsväg.
Rättsskipningen.
Varje kanton har att bestämma en enda domstol som första instans
för behandlingen av tvister:
a) mellan en försäkrad eller tredje man och anstalten eller en sjukkassa,
angående de i fråga om olycksfallsförsäkringen i lagen föreskrivna
skadeersättningar;
b) beträffande anspråk, som anstalten eller en kassa framställer i
fråga om olycksfallsförsäkringen med undantag för anspråk som anstalten
kan äga mot tredje man, vilken står i ansvar för den genom
olycksfall förorsakade skadan;
c) mellan anstalten och en sjukkassa angående anspråk, som framställas
i fråga om såväl sjuk- som olycksfallsförsäkringen.
Beträffande mot anstalten riktade käromål har en i Schweiz boende
kärande att välja emellan domstolen i sin boningsort eller domstolen i
den ort, där anstalten har sitt säte.
SCHWEIZ.
167
Kantonerna hava beträffande avgörandet av ovanberörda tvister att Artsörja
för en i möjligaste mån enkel och rask procedur, ävensom tillse 121
att en part, som därav är i behov, på begäran kostnadsfritt erhåller
rättsbildat biträde och slipper att ställa borgen eller utgiva ersättning
till sakkunniga m. m.
De av kantonerna med anledning av denna bestämmelse givna föreskrifter
skola godkännas av förbundsrådet.
Förbundet inrättar en edsförbundets försäkringsdomstol, hos vilken 122
besvär kan anföras över den kantonala instansens domar.
Förbundsförsamlingen beslutar angående organisationen av och förfarandet
vid försäkringsdomstolen; förbundsförsamlingen utser domare
för en period av sex år för var och en av de valda.
Försäkringsdomstolen har sitt säte i Luzern, men kan hålla session
även på andra orter.
Tilläggslag år 1915.
Genom en förbundslag av den 18 juni 1915 hava vissa tillägg till
och ändringar i lagen den 13 juni 1911 blivit antagna.
En stor del av bestämmelserna i berörda lag den 18 juni 1915
avser att reglera övergången från de gamla bestämmelserna till den
nya lagen. Enligt det viktigaste av dessa övergångsstadganden upphöra
avtal, som avse försäkring mot arbetsgivares ersättningsskyldighet
till hans »anställda» eller arbetare i händelse av olycksfall eller yrkessjukdom
m. m., att gälla, så snart beslut om ifrågavarande verksamhets
försäkringsplikt enligt 1911 års lag vunnit laga kraft, dock tidigast
sedan den schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten i Luzern börjat sin
verksamhet. Ingående detalj föreskrifter om beräkning av premierna,
skaderegleringar etc. hava därjämte lämnats.
Bland försäkringspliktiga verksamheter har genom 1915 års lag upptagits
jämväl företag, i vilka sprängämnen yrkesmässigt äro lagrade.
Vidare har förbundsrådet erhållit befogenhet att förklara den obligatoriska
försäkringen tillämplig
a) på företag, som yrkesmässigt alstra, transformera eller tillhandahålla
elektrisk energi;
b) på företag, i vilka explosiva eller hälsofarliga ämnen yrkesmässigt
tillverkas eller i större omfattning användas eller lagras eller i
vilka dylika ämnen förekomma;
168
SCHWEIZ.
c) på industriella företag eller handelsrörelser, där farliga maskiner
eller inrättningar komma till användning eller som driva sin verksamhet
i omedelbar anslutning till transportverksamhet;
d) på delar av företag med olikartad verksamhet och å hjälpeller
biverksamheter till alla i 1911 års lag samt här ovan angivna
verksamheter, som äro försäkringspliktiga eller kunna förklaras såsom
sådana. År huvudverksamheten icke försäkringspliktig, skall försäkringen
blott undantagsvis och under av förbundsrådet angivna förutsättningar
äga tillämpning å biverksamheter, varå lagens stadganden om
försäkringspliktiga verksamheter eljest äro tillämpliga;
e) på regiarbeten m. m., som utföras av offentlig myndighet.
f) på arbeten av betydande omfattning, vilka äro av den beskaffenhet,
som angivits i 1911 års lags artikel 60: 3 och 4, men utföras av
någon person för egen räkning utan att ett företag i lagens mening
kan anses föreligga.
Förbundsrådet äger dessutom
att utfärda föreskrifter rörande försäkringen av »anställda» och arbetare,
som äro sysselsatta i kortvariga verksamheter eller vilkas arbete i
en försäkringspliktig verksamhet blott utgör en del av deras regelbundna
förvärvsarbete;
att fastställa, under vilka förutsättningar och i vilket omfång beslut
rörande försäkringens tillämplighet skall äga retroaktiv verkan;
att fastställa, under vilka förutsättningar ock på vad sätt en arbetsgivare,
som överlåter visst arbete å en annan person, skall vara ansvarig
för de premier, som denne har att utgiva; samt
att fastställa särskilda preskriptions- och preklusionsbestämmelser
för framställande av anspråk på grund av försäkringen.
Slutligen har bestämmelserna om förfaringssättet vid avgörandet av
tvister i fråga om, huruvida den obligatoriska försäkringen skall vara
tillämplig eller icke, erhållit en annan lydelse. Enligt 1911 års lag
skulle berörda tvister avgöras av förbundsrådet. Enligt den nya lydelsen
av ifrågavarande bestämmelser har förbundsrådet att fastställa förfaringssättet
och domstolsordningen i fråga om dylika tvister. Emellertid
skall förbundsrådet självt utgöra sista instans.
169
Norge.
Historik.
Genom kungl. beslut den 19 augusti 1885 tillsattes en kommission
för studium av arbetarförsäkringen. Denna kommission framlade i
februari 1890 flera lagförslag, nämligen dels rörande obligatorisk sjukförsäkring,
dels beträffande arbetarskydd och obligatorisk olycksfallsförsäkring.
Förslaget till sjukförsäkring ledde tills vidare icke till något
resultat; och först år 1909 erhöll Norge en lag om obligatorisk sjukförsäkring.
Däremot rönte de båda andra förslagen ett gynnsammare
mottagande.
För att vinna de nödiga underlagen för dessa förslag hade 1885 års
kommission föranstaltat om en utredning rörande olycksfall i arbetet
under åren 1885 och 1886. Av denna utredning framgick, att ett ganska
avsevärt antal arbetare årligen folio offer för dylika olycksfall (i medeltal
24 olycksfall på 1,000 arbetare). I fråga om ersättning till skadade
arbetare funnos emellertid för vanliga fall inga andra bestämmelser än
de allmänna skadeståndsreglerna. För att erhålla skadestånd måste den
skadade kunna styrka, att vållande till olycksfallet låg arbetsgivare eller
hans representant till last; och när detta ej lyckades eller var uteslutet,
inträffade ofta, att den skadade föll fattigvården till last. Sålunda kom
olycksfallsbördan att vila på det allmänna i stället för att utgöra en del
av industriens produktionskostnader. Den ovannämnda kommissionen
kom nu till den övertygelsen, att man å ena sidan, i den mån det vore
möjligt, borde söka förebygga olycksfall och yrkessjukdomar och att å
andra sidan ersättningar till skadade arbetare borde på lagligen reglerat
sätt säkerställas. Dessa synpunkter kommo till uttryck i kommissionens
ovannämnda lagförslag.
Förslaget rörande arbetarskydd antogs av stortinget redan år 1892
och utfärdades samma år såsom lag angående tillsyn å arbetet i fabriker.
Olycksfallsförsäkringsförslaget, vilket, som nämnt, grundade sig på
den obligatoriska försäkringens princip, avsåg i huvudsak endast fabriksmässiga
rörelser, under det att jordbruks- och skogsarbetare, sjöfolk,
Ålderdoinsförsäkringskommittén. VI. 22
170
NORGE.
fiskare m. fl. tills vidare uteslötos. Förslaget följde i väsentliga delar
den tyska och österrikiska lagstiftningen. Organisationen företedde dock
rätt väsentlig olikhet, i det försäkringen skulle äga rum i en enda av
staten upprättad centralanstalt.
I april 1893 framlades inför stortinget en på kommissionens förslag
grundad kungl. proposition. Dess behandling uppsköts emellertid till
nästa stortingssession, då den på sommaren 1894 nästan oförändrat
antogs, varpå den 23 juli samma år följde kungl. stadfästelse och publicering
av lagen.
Lagen den 23 juli 1894 angående olycksfallsförsäkring för arbetare i
fabriker har sedan vid särskilda tillfällen undergått smärre ändringar,
nämligen den 6 augusti 1897, den 23 december 1899, den 12 juni 1906,
den 30 juni 1908 och den 9 juni 1911. Slutligen har lagen med några
ändringar, varigenom bland annat även motorjordbruk kommer in under
försäkringsplikten samt karenstiden förkortats från 4 veckor till 10
dagar, utfärdats på nytt den 13 augusti 1915 under namn av lag om
olycksfallsförsäkring för industriarbetare m. fl.
Den 8 augusti 1908 utfärdades en särskild lag om olycksfallsförsäkring
för fiskare, vilken lag undergått vissa ändringar den 18 augusti
1911 och den 6 augusti 1915. Vidare har den 18 augusti 1911 utfärdats
en lag om olycksfallsförsäkning för sjömän med tillägg av den 30 juli
1915.
Olycksfallsförsäkring för industriarbetare m. fl.
Försäkringens omfattning.
Enligt lagen den 13 augusti 1915 angående olycksfallsförsäkring för
industriarbetare m. fl. skola alla arbetare och »betjenter», som äro sysselsatta
vid nedannämnda rörelser, vara försäkrade mot följderna av olycksfall
i arbetet:
1. Fabriker och de hantverkerier och andra verksamheter, som
drivas fabriksmässigt eller vid vilka användes mekanisk drivkraft eller
kokare med ångtryck.
Vid jordbruk omfattar försäkringen dock endast det arbete, som
står i samband med användandet av mekanisk kraft.
2. Bergsbruk med därunder hörande verksamheter, stenbrott, kalkbrytning,
stenhuggeri o. d.
3. Isupptagning;
NOKGE.
171
4. Verksamhet, där explosiva eller lätt antändliga ämnen framställas
eller fackmässigt användas.
5. Byggnadsverksamhet, fartygsbyggnad samt anläggning av järnvägar,
linbanor, vägar, broar, hamnar, kajer, dockor, dammbyggnader,
kanaler, slussar o. d., kloak-, gas- och vattenledningsarbeten samt arbete
med uppsättning, lagning eller nedtagning av elektriska ledningar och
åskledare.
6. Skogsarbete, omfattande fällning och körning av timmer, ved
och annat virke med därtill hörande arbete samt »velte- och lensearbete»,
timmerflottning och därtill hörande verksamhet, tjänstgöring vid dammbyggnader,
kanaler, slussar, järnvägs-, linbane- och spårvägsdrift.
7. Lastning och lossning av varor, så framt den icke utföres av
sjöfolk, och för såvitt fartyget har en storlek, som grundar registreringsplikt
enligt lagen den 4 maj 1901, § 1; arbete vid packhus, lager och
sjöbodar, härunder inbegripet det i eller vid dessa försiggående arbete
med beredning, förädling och packning av fisk o. d. Lika med packhus
eller sjöbod anses i fråga om sistnämnda arbete fartyg, liggande i
hamn, där rörelsens innehavare har packhus eller sjöbod. Sådant arbete
ingår även i övrigt under försäkringen, när det försiggår ombord å
fartyg, som är registreringspliktigt efter ovannämnda lag den 4 maj
1901, och utföres av personer, som icke tillhöra den egentliga besättningen
och icke antagits av befälhavaren eller rederiet för att medfölja
fartyget på resa för tjänst ombord med avlöning av rederiet.
8. Dykare- och därmed förenade bärgningsarbeten.
9. Skorstensfejning samt räddning och släckning vid eldsvåda,
ävensom reparation av byggnader.
10. Transport av varor och gods, som antingen drives som självständig
näring av sådant omfång, att där användas minst två hästar,
eller drives i förbindelse med någon av de förut i punkterna 1—9 uppräknade
verksamheter, dock blott för så vitt transporten sker med egna
eller lejda transportmedel.
11. Sjötransport med pråmar med en bruttodräktighet av minst 50
registerton.
Försäkringen, som gäller, vare sig sysselsättningen räcker kortare
eller längre tid, är betingad av att arbetet antingen
a) utföres för en näringsidkare, vilkens rörelse omfattar sådant
arbete, eller för en förening, vars syfte, utan att föreningen är näringsidkande
i facket, omfattar utövning av någon av de ovan uppräknade
verksamheterna, dock blott för såvitt den arbetslön, som utbetalas av
172
NORGE.
näringsidkaren eller föreningen för nämnda arbeten kan antagas komma
att utgöra minst 50 kr. om året eller
b) försiggår för statens eller en kommuns räkning eller
c) kan antagas medföra en avlöningssumma av minst 500 kr. eller,
om till arbetet användes mekanisk drivkraft eller kokare med ångtryck,
minst 100 kr. årligen.
När ett arbete av något slag, som ovan i punkterna 1—11 omnämnes,
utlämnas på entreprenad eller ackord påvilar försäkringsplikten den som
har övertagit arbetet, såframt han, med hänsyn till sin, risk i avseende å
den ekonomiska vinsten av företaget, sin personliga ställning och sitt förhållande
till arbetarna, kan betraktas som arbetsgivare. Eljest påvilar försäkringsplikten
den, för vilken arbetet utföres. Båda äro, i fall av tvist
rörande vem försäkringsplikten påvilar, skyldiga att göra den anmälan
om rörelsen, varom längre fram nämnes. Den, för vilken arbetet utföres,
är solidariskt ansvarig med entreprenören eller ackordtagaren för premiens
inbetalning.
Utföres ett arbete för flera försäkringspliktiga arbetsgivares gemensamma
räkning, utan att utförandet på samtligas vägnar besörjas av någon
person, firma, förening eller liknande, så att försäkringsplikten övergått
på denne, hava arbetsgivarna att välja en representant, vilken försäkringsplikten
åligger. Underlåta arbetsgivarna att välja eller uppfyller
den valde representen icke sina här omhandlade skyldigheter, bli arbetsgivarna
solidariskt ansvariga för dessas uppfyllande.
Vid fartygs lastning och lossning påvilar försäkringsplikten rederierna
för det arbete, som enligt lagen om sjöfarten den 20 juli 1893
§§ 116 och 136 skall utföras av fartyget. Såsom redare anses också
ägare av pråmar om minst 50 registerton. I fråga om fartyg i »fast
route» påvilar försäkringsplikten fartygets expeditör för allt arbete med
varutransport mellan skeppssidan och expeditionens packhus eller lager
samt vid stuvning eller flyttning på kaj. Beträffande andra fartyg påvilar
försäkringsplikten för transport från och till skeppssidan eller vid
stuvning eller flyttning på kaj varumottagaren eller varuavsändaren. Förpliktelse
åligger de ovan nämnda, även om arbetet överlämnats till
andra på entreprenad eller ackord.
Tvist huruvida en rörelse faller under lagen samt om vem som
skall anses såsom försäkringspliktig arbetsgivare och om vem som i
egenskap av försäkrad omfattas av försäkringen, hänskjutes till den
kommission, varom nedan vidare förmäles.
Om en under lagen hörande verksamhet på grund av särskilda förhållanden
icke synes medföra olycksfallsrisk för däri sysselsatta personer,
NORGE.
173
kan den av konungen fritagas från försäkringsplikten. Sådant fritagande
kan efter inhämtat utlåtande från fabriksinspektören meddelas av riksförsäkringsanstalten
för verksamheter, i vilka som drivkraft blott användas
motorer på högst 1 hästkraft, eller kokare (ångpannor) om högst
V» atmosfärs ångtryck, när verksamheten icke på annan grund är försäkringspliktig.
Försäkring enligt lagen bortfaller för arbetare i statens eller i norska
huvudjärnbanans eller kommuns tjänst, i fall utan utgift för dem
själva tillförsäkrats dem och deras iämilj sådan ersättning vid olycksfall,
som konungen tinner motsvara den i förevarande lag föreskrivna.
Försäkringens organisation.
För övertagande av den i lagen föreskrivna försäkringen upprättas §§
en av staten garanterad offentlig försäkringsinrättning för hela landet. 2
(»Riksforsikringsanstalten»). Anstaltens förvaltning ordnas av Konungen.
Förvaltningskostnaderna betalas av statsmedel.
Såsom lokala ombud för riksförsäkringsanstalten tillsättes i varje 28
kommun av kommunalstyrelsen en eller flera till syningsmän. De anställas
på 3 månaders ömsesidig uppsägning. Tillsyningsmännen hava,
envar inom sitt distrikt, att tillvarataga försäkringsinrättningeDS intressen
och för övrigt gå dess styrelse till hända. De åtnjuta avlöning för sitt
arbete samt erforderlig gottgörelse för kontorsutgifter. Bägge delarne
fastställas av kommunalstyrelsen. Vidare kunna tillsyningsmännen erhålla
ersättning för tjänsteresor. Alla dessa omkostnader betalas till
hälften av kommunerna och till hälften av riksförsäkringsanstalten såsom
en del av utgifterna för dess administration. Kommunen är ansvarig
för den tillsyningsmännen anförtrodda uppbörden, men kan fordra,
att säkerhet härför ställes.
Försäkringens förmåner.
Försäkringens föremål är beredande av ersättning efter nedan
angivna regler i anledning av olycksfall, som för försäkrad person medför
kroppsskada eller död.
Ersättning till den skadade.
I händelse av kroppsskada har försäkringsinrättningen att utgiva: 4
a) Under den genom skadan vållade sjukdomen efter förloppet av
10 dagar efter olycksfallet: fri sjukvård, sålänge sådan är av nöden,
174
NORGE.
samt penninghjälp (sykepenger), beräknad efter 60 procent av den
skadades arbetsförtjänst (full »skadebot») eller, därest arbetsförmågan
blott delvis förlorats, en motsvarande bråkdel af full »skadebot».
b) Efter sjukbehandlingens avslutande, för såvitt skadan bar medfört
men, som orsakar nedsättning i arbetsförmågan: en invaliditetsränta
av 60 procent av arbetsförtjänsten (»fuldrente») vid fullständig förlust
av arbetsförmågan (bel invaliditet) men en proportionerlig bråkdel av
»fuldrenten», därest nedsättningen av arbetsförmågan är mindre (»delvis
invaliditet»).
Delvis invaliditet medför dock ingen rätt till ersättning, därest
denna icke når upp till minst 5 procent av den skadades arbetsförtjänst.
Full »skadebot» och »fuldrente» utgå med minst 50 öre för varje
söckendag eller 150 kronor för år.
År den skadade icke för de 10 första dagarne efter olycksfallet
såsom medlem av en sjukkassa tillförsäkrad fri läkarvård och medicin
samt sådana sjukpenningar, som föreskrivas i lagen om sjukförsäkring,
bar riksförsäkringsanstalten att för nämnda tid utgiva dessa förmåner
av egna medel.
Om skadan nödvändiggjort extra utgifter, som icke skola utgå enligt
lagen om sjukförsäkring, bäras dessa utgifter av riksförsäkringsanstalten.
Närmare regler om vad som är att anse som dylika extra
utgifter, fastställas i kretssjukkassornas statuter.
I fråga om sjukbehandlingen och förmånerna under tiden för densamma
hänvisar lagen till sjukförsäkringslagen (av den 13 augusti 1915,
§ 16). Enligt denna skall bland annat utgå fri läkarvård av anvisad
läkare samt — vid anskaffande första gången — sådana hjälpmedel som
glasögon, bråckband o. d. ävensom, där kirurgisk behandling kräves,
»förbandssaker» och de för sådan behandling nödvändiga läkemedel efter
läkarens föreskrift. Såsom läkarhjälp räknas också tandutdragning av
läkare eller tandläkare. Vid olycksfall i arbete skall också lämnas sådana
läkemedel, som läkaren finner erforderliga till skadans behandling.
Utbetalning av kapital i stället för livränta.
4 Utgör definitiv invaliditetsränta högst tio procent av arbetsförtjän
sten,
kan riksförsäkringsanstalten på den skadades begäran lämna honom
ersättning en gång för alla med räntans kapitalvärde, beräknad efter de
vid utlösningstiden för anstalten gällande kapitaliseringsfaktorer, med
avdrag av tjugu procent. Beloppet kan efter riksförsäkringsanstaltens
NOKGE.
175
bestämmande utbetalas antingen på en gång eller i särskilda poster.
I senare fallet upphör all vidare utbetalning, om den skadade dör innan
lian uppurit hela beloppet.
Medför ett olycksfall invaliditet, som synes skola räcka längre tid
eller beständigt och bar förestående bestämmelse ej kommit till användning,
kan anstalten på den skadades begäran till honom utbetala intill
7* av kapitalvärdet av den honom tillkommande årliga ersättningen
för att förhjälpa honom till förvärvsmöjligheter. Efter utbetalningen
nedsättes den årliga ersättningen med en emot det utbetalade kapitalvärdet
svarande bråkdel av dess ursprungliga värde.
Ersättning vid dödsfall.
Har olycksfallet medfört döden, skall försäkringsinrättningen, förutom
den ersättning, som, enligt vad förut nämnts, kan hava utgivits,
därutöver utgiva:
1. Begravningshjälp med 50 kronor.
2. En livränta från dödsdagen till den omkomnes efterlevande,
utgörande:
a. För änkan, till hennes död eller till dess hon ingår nytt äktenskap,
och för arbetsoförmögen änkling, så länge arbetsoförmågan varar,
20 procent av den omkomnes arbetsförtjänst, samt för varje äkta
barn, till dess det fyllt 15 år, 15 procent eller, ifall det har förlorat
eller senare förlorar även den andra av föräldrarna, 20 procent av den
omkomnes arbetsförtjänst. Hava båda föräldrarna omkommit och voro
de båda försäkrade, erhåller efterlämnat äkta barn 15 procent efter en
var av dem. År äktenskapet ingånget efter olycksfallet, har varken
äkta make eller barn, avlat efter olycksfallet, rätt till någon livränta.
Detsamma gäller äkta make, som, då olyckan timade, levde skild från
den förolyckade utan underhåll av denne eller rättsligt anspråk på sådant.
Barn av föräldrar, vilka icke ingått äktenskap med varandra, har, när
det är avlat före olycksfallet, samma rätt som äkta barn. Åkta makes
och barns livräntor må icke tillsammans överstiga 50 procent av arbetsförtjänsten.
Framkommer efter ovanstående beräkning ett högre belopp,
skola de särskilda ersättningsberättigades livräntor proportionellt avkortas,
dock med iakttagande därav att äkta make alltid tillkommer 20
procent av arbetsförtjänsten.
b. För den omkomnes släkting eller släktingar i rätt uppstigande
led, vilkas huvudsaklige försörjare han var, 20 procent av hans arbetsförtjänst
att utgå under deras livstid eller till dess behovet upphör.
176
NORGE.
Detta belopp fördelas lika mellan de ersättningsberättigade, dock så att
föräldrar alltid hava företräde för far- eller morföräldrar. Om den omkomne
efterlämnar äkta make eller barn eller bådadera, hava dock
släktingar i rätt uppstigande led blott rätt till ersättning motsvarande
skillnaden mellan 50 procent av den omkomnes arbetsförtjänst och det
belopp, som tillkommer äkta make och barn.
Bortfaller någon av de ersättningsberättigade, inträda de kvarvarande
i deras ställe efter ovan angivna regler. I händelse av nytt
äktenskap erhåller änkan det tredubbla av livräntans belopp för ett år
som slutuppgörelse.
Beräkning av arbetsförtjänsten.
Arbetsförtjänsten beräknas efter den avlöning, som den skadade
under loppet av sista året uppburit i den rörelse, där olycksfallet inträffade.
Har den skadade icke innehaft sin anställning under ett helt år räknat
tillbaka från dagen för olycksfallet, lägges den avlöning till grund, som
under denna tidsperiod i genomsnitt uppburits av arbetare i samma ställning
i samma eller närmast liggande liknande rörelse. År rörelsen på grund av
sin natur helt eller delvis i gång blott en kortare tid av året, skall års förtjänsten
i fråga om de arbetare, som icke sysselsättas året runt, bestämmas
efter skälighetsprövning (skjön) av försäkringsinrättningen. Arbetsförtjänsten
skall dock beräknas sålunda, att den sättes till lägst den vanliga daglönen
i orten för daglönare av samma kön och ålder. Tillfälliga avbrott i driften
tagas icke i betraktande. För lärlingar och andra, vilka på grund av ofulländad
utbildning uppbära ringa eller ingen lön, samt för andra arbetare,
vilka tidvis arbeta för oproportionerligt ringa ersättning, beräknas arbetsförtjänsten
efter en daglön av kr. 1.50 för manliga och kr. 1 för
kvinnliga arbetare. Därest ersättningen efter denna beräkning skulle
utgöra mera än den skadades verkliga lön, nedsättes den härtill, för så
vitt och så länge den skadade är under 20 år, dock i intet fall under
50 öre för varje söckendag eller 150 kr. för ett år. Som årsinkomst
gäller, där inkomsten icke består av minst för månad bestämda belopp,
en summa motsvarande 300 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten.
Till belopp, varmed den sammanlagda årsinkomsten överstiger 1,200
kronor, tages icke hänsyn vid ersättningens beräknande. Som inkomst
eller lön anses även andel i vinst, nyttjanderätt till hus eller jord, ersättning
för bostadshyra, lön i naturaprodukter eller dylikt. Värdet
härav upptages till ortens medelpris.
NORGE.
177
Vård å sjukhus.
I stället för ovannämnda till skadad person utgående sjukvård och
sjukpengar ävensom invaliditetsränta är försäkringsinrättningen berättigad
att bereda denne fri vård och behandling på sjukhus, därunder inbegripes
asyl för sinnessjuka. Därest den skadade bor tillsammans med
äkta make, barn eller andra släktingar, kan inläggande på sjukhus dock
ej ske utan hans samtycke, med mindre skadans art fordrar en behandling
och vård, som av läkaren förklaras icke kunna tillfredsställande
lämnas i hemmet. Vägrar den skadade att efterkomma ett lagligt beslut
om intagande å sjukhus, bortfaller varje understöd åt honom personligen,
men sjukpengar kunna dock i fall, som nedan sägs utgivas till hans familj.
Under den tid den skadade är intagen på sjukhus, skall försäkringsinrättningen
till sådana personer, som skulle vara ersättningsberättigade
vid hans död, utbetala sjukpengar, beräknade efter arbetsförtjänsten med
20 procent, 35 procent eller 50 procent, allteftersom där finns eu, två
eller högre antal ersättningsberättigade. Uppbär den skadade ränta
enligt denna olycksfallslag eller enligt olycksfallslagen för sjömän, kan
räntan, för den tid han ligger på sjukhus, indragas.
Förlust av rätt till ersättning. Vilande livränta.
Har den skadade själv uppsåtligen vållat olycksfallet, tillkommer
honom ingen invalidränta.
Utlännings efterlevande, som, då olycksfallet inträffade, ej bodde i
landet, hava ej rätt till ersättning. Då ersättningsberättigad person bosatt
sig utom riket, bortfaller all rätt till ersättning. Norsk medborgare
kan dock åter få uppbära årlig ersättning, om han flyttar tillbaka till
landet inom 20 år. Undantag från dessa bestämmelser kunna göras
med avseende å medborgare i de länder, med vilka av konungen träffats
överenskommelse om ömsesidighet.
Ränta utgår icke för tid, varunder den berättigade undergår frihetsstraff
överstigande en månad eller under längre tid än en månad är intagen
på tvångsarbetsinrättning eller korrektionsanstalt. Har han hustru
eller barn under 15 års ålder att försörja, tillkommer dem den sålunda
indragna räntan.
Försäkringspremier och indelning i farlighetsklasser m. m.
De till ersättningens bestridande nödiga medel anskaffas genom försäkringspremier,
som betalas av vederbörande arbetsgivare efter den av
Alderdomsförsäkringskommitlén. Yl. 23
178
NORGE.
de försäkrade åtnjutna arbetsförtjänst, däri inbegripes andel i vinst,
nyttjanderätt till hus och jord, lön i naturaförmåner eller dylikt.
Premien må icke av arbetsgivaren föras de försäkrade till last.
Vid premiens beräkning skall tagas hänsyn, förutom till arbetsförtjänsten,
jämväl till olycksfallsrisken i den rörelse, där vederbörande
sysselsättes. De enligt lagen försäkringspliktiga yrkena skola med anledning
härav indelas i farlighetsklasser. För en var av dessa fastställes
en särskild premiesats, som angiver premien för vederbörande farlighetsklass
i procent av de försäkrades arbetsförtjänst och utmätes sålunda,
att summan av de till försäkringsinrättningen inflytande premier fullständigt
täcka samtliga de ersättningar, som kunna förutses komma att
påvila densamma. Indelningen i farlighetsklasser samt premiesatserna
fastställas av konungen och revideras av stortinget vart femte år. Ändringar
i farlighetsklassindelningen och premiesatserna kunna när som
hälst göras av konungen. Dock må dylika ändringar tillämpas först
från början av det kalenderår, som följer efter det då ändringen gjordes.
Beslut om ändringen skall, där ej stortinget annorlunda bestämmer, vara
behörigen kungjort minst två månader, innan det skall träda i kraft.
Omfattar en rörelse flera under olika riskklasser upptagna verksamheter,
kan försäkringsinrättningen antingen beräkna premien särskilt
för var och en av dessa verksamheter, som efter förhållandena finnes
kunna tydligt särskiljas från de övriga, eller ock kan styrelsen för hela
rörelsen fastställa en efter omständigheterna lämpad genomsnittspremie.
Över dylika beslut kan klagan föras hos nedan omförmälda kommission.
Varje innehavare av försäkringspliktig rörelse skall genast vid
driftens början göra skriftlig anmälan härom enligt fastställt formulär.
Denna anmälan skall innehålla alla de upplysningar, som äro nödvändiga
för att avgöra, huruvida rörelsen är försäkringspliktig, och för bestämmande
av farlighetsklass och premie. Anmälan tillställes vederbörande
tillsyningsman, vilken har att snarast möjligt insända densamma
till försäkringsinrättningens styrelse.
Vederbörande arbetsgivare skola snarast möjligt erhålla underrättelse
om, till vilken farlighetsklass deras rörelse blivit av försäkringsinrättningens
styrelse hänförd och efter vilken tariffsats försäkringspremien
skall beräknas. Över beslutet kan klagan föras hos nedan omförmälda
kommission.
Vid varje försäkringspliktig rörelse skall på lämpligt och i ögonen
fallande ställe finnas tydligt anslag, att arbetarna äro olycksfallsförsäkrade.
Arbetarna anses försäkrade från det ögonblick rörelsen börjats, vare
sig anmälan gjorts eller icke.
NOEGE.
179
Undergår en rörelse sådana förändringar med hänsyn till föremål
och art, som kunna vara avgörande antingen för dess försäkringsplikt
överhuvud eller för dess plats i farlighetstariffen, skall rörelsens innehavare
inom åtta dagar ingiva anmälan därom genom tillsyningsmannen.
Försäkrings i 11 rättnu) gen avgör därpå, om verksamheten på grund av den
inträdda förändringen har upphört att vara försäkringspliktig eller om
den skall hänföras till eu annan riskklass. Beslutet kan överklagas hos
kommissionen.
Försäkringspremierna inbetalas i regel halvårsvis den 1 april och den
1 oktober med sådana förskott, som av försäkringsinrättningen bestämmas.
Riksförsäkringsanstalten kan bestämma, att å premiebelopp som ej inbetalts
till förfallotiden, skall erläggas ränta efter 5 procent. Arbetsgivaren
är skyldig att föra avlöningslistor efter godkänt formulär. Slutlig
premie, åtföljd av nödiga uppgifter, insändes av arbetsgivaren inom två
månader efter kalenderårets slut, eller, om rörelsen förut upphört, inom
en månad sedan detta skett.
Riksförsäkringsanstalten har rätt att för kontrollerande av de från
arbetsgivaren inkommande uppgifter och beräkningar genomgå böcker och
andra handlingar, varav de försäkrades antal och löner kunna utrönas.
Ogulden försäkringspremie utgår med samma förmånsrätt som
skatter.
Anmälan och undersökning av olycksfall.
Om i en försäkringspliktig rörelse inträffar olycksfall, som kan medföra
rätt till ersättning enligt lagen, skall arbetsgivaren eller hans ställföreträdare
snarast möjligt och senast inom 3 dagar därom göra skriftlig
anmälan hos vederbörande tillsyningsman enligt av riksförsäkringsanstalten
fastställt formulär. Såvida olycksfallet kan antagas medföra utgifter
för riksförsäkringsanstalten, insänder tillsyningsmannen anmälan,
åtföljd av hans berättelse samt eventuellt ytterligare inhämtade upplysningar,
utan dröjsmål till anstalten, som ifall den anser nödigt, kan
låta anställa rättsligt förhör i ärendet. Samtliga kostnader härför betalas
av försäkringsinrättningen.
Ersättnings fastställande.
Så snart nödiga upptysningar inkommit till försäkringsinrättningen,
träffar denna oförtövat anstalter för utgivande av den ersättning, som
olycksfallet prövas böra enligt lagen medföra. Till dess läkarbehandlingen
avslutats, bestämmes ersättningen (sykepenger) provisoriskt. När läkarbehandlingen
avslutats, fastställes invalidräntan. Dock kan denna, för
180
NORGE.
såvitt den på grund av olycksfallets beskaffenhet icke låter sig slutgiltigt
bestämmas, fastställas för vissa tidsperioder, efter vilkas förlopp
den slutliga fastställelsen äger rum.
Den ersättningsberättigade erhåller oförtövat skriftligt besked om
försäkringsinrättningens beslut och om skälen därför.
Besvär. Preskription m. m.
§§
19 Klagomål över riksförsäkringsanstaltens beslut få anföras inom
sex veckor efter erhållen del därav hos en kommission, vilken har sitt
säte i Kristiania och består av 7 medlemmar, av vilka tre, nämligen
en juridiskt bildad ordförande, en läkare och en tekniker, jämte nödigt
antal suppleanter förordnas av konungen, ordföranden med sex månaders
uppsägning och de andra för en tidsperiod av 5 år. De fyra övriga,
nämligen 2 arbetsgivare och 2 arbetare, väljas för 3 år i sänder av
stortinget jämte 4 suppleanter, av vilka likaledes 2 äro arbetsgivare och
2 arbetare. Kommissionen äger rätt att, när så erfordras, tillkalla sakkunnigt
biträde.
Kommissionen prövar såväl frågan om ersättningens storlek som
huruvida ersättningsplikt över huvud föreligger.
Det överklagade beslutet kan av kommissionen ändras såväl till fördel
som till nackdel för klaganden. Kommissionens »skj önsmessige»
avgöranden (avgöranden efter skälighetsprövning) äro slutliga. Andra
beslut av kommissionen kunna underkastas domstols prövning.
40 Kommissionen har, utom sina eljest i lagen angivna åligganden,
att på anmodan av vederbörande myndigheter giva råd och utlåtande i
fråga om angelägenheter, som röra arbetarförsäkringen. Kommissionens
medlemmar uppbära ersättning för sammanträdena samt reseersättning.
20 Ersättningsanspråk, som icke förut kommit under prövning, må
inom två år efter olycksfallet framställas hos försäkringsinrättningens
styrelse, som därefter föranstaltar om ärendets behandling i överensstämmelse
med lagens föreskrifter.
21 Inträder väsentlig förändring i de förhållanden, som varit bestämmande
vid den slutliga invalidräntans fastställande, kan frågan underkastas
ny prövning och ersättningen efter omständigheterna höjas, nedsättas
eller helt upphävas.
Har en skadad person, för vilken ersättning bestämts enligt de för
invaliditetsfall gällande regler, sedermera avlidit till följd av kroppsskadan,
må ansökan om ersättning till de efterlevande ingivas till försäkringsinrättningen
inom 2 år efter dödsfallet.
NOEGE.
181
Förhållandet till sjukkassorna.
Därest skadad person tillhör en sjukkassa, som under de första 10
dagarna efter olycksfallet helt eller delvis utgjort de enligt olycksfallslagen
utgående ersättningarne, kan riksförsäkringsanstalten fordra att
sjukkassan därmed fortfar även efter förloppet av nämnda tid och intill
sjukbehandlingens slut, mot att anstalten ersätter sjukkassan sålunda
uppkommande utgifter.
In- och utbetalning av medel.
In- och utbetalningar för olycksfallsförsäkringen skola äga rum antingen
genom postanstalterna eller genom vederbörande tillsyningsman.
Innan beslut härom fattas, skall vederbörande kommunalstyrelses förklaring
inhämtas.
Dagpenningar under sjukdom utbetalas varje vecka i efterskott, begravningshjälp
snarast möjligt efter dödsfallet. Invaliditetsersättningar
och efterlevanderäntor utbetalas förskottsvis för varje månad eller kvartal,
om anstalten finner det sistnämnda lämpligare, utan återbetalningsskyldighet,
om rätten upphör under månaden eller kvartalet.
Förebyggande åtgärder.
Finnes försäkringspliktig rörelse erbjuda synnerlig fara för där
sysselsatta arbetare, kan försäkringsinrättningen låta på stället undersöka,
huruvida och på vad sätt faran kan förebyggas. Kan faran icke
förebyggas eller efterkommas ej de av försäkringsinrättningen i sådant
syfte uppställda fordringar, är inrättningen berättigad att uppflytta rörelsen
i en högre farlighetsklass eller, om den redan hör till högsta
farlighetsklassen, att ytterligare höja dess premiesats intill det tredubbla.
Dylikt beslut kan överklagas hos ovan omförmälta kommission.
Försäkringspliktig rörelse, som träffar särskilda anordningar till förebyggande
av olycksfall, kan av konungen beviljas nedsättning i den
tariffmässiga premien med intill 5 pro mille av arbetsförtjänsten.
Förhållande till andra anspråk. Skadestånd enligt allmän lag.
Ersättningsanspråk enligt lagen kan icke rättsgiltigt överlåtas, pantsättas
eller utmätas, utom beträffande underhållsbidrag till hustru eller
barn eller fattigvårdens utlägg i sådant hänseende för den ersättningsberättigade
samt för förmögenhets- och inkomstskatt till stat och kommun.
182
NORGE.
Olycksfall, som hör under lagen, medför icke skyldighet för arbetsgivaren
(eller hans representant, förman o. d.) att personligen betala
någon ersättning, där ej genom straffdom konstaterats, att han uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet vållat skadan. År detta förhållandet,
utgår ersättningen efter allmänna skadeståndsregler och fastställes till
en summa en gång för alla. Men i varje fall erhåller den skadade
eller hans efterlevande av riksförsäkringsanstalten den ersättning, som
lagen bestämmer; och övergå den skadades ersättningsanspråk i stället
på anstalten i den mån denna påförts utgifter eller förpliktelser.
Straffbestämmelser.
Arbetsgivare och andra, som icke inom föreskriven tid fullgöra sin
skyldighet att göra anmälan och föra lönelistor m. m. eller som lämna
oriktiga uppgifter om tiden för rörelsens början eller upphörande, om
arbetarantal eller löner eller som gör nedsättning i eller avdrag å lönen
av hänsyn till försäkringspremien, straffas med böter till försäkringsinrättningen,
om ej strängare straff följer enligt allmän lag.
Frivillig försäkring.
Innehavare av försäkringspliktig rörelse kan på egen ansökan medtagas
i försäkringen tillsammans med sina arbetare. Likaledes kan han
begära att få i försäkringen intagna de vid rörelsen anställda personer,
som på grund av sin ställning icke ingå under tvångsförsäkringen.
Närmare bestämmelser om sådan försäkrings början eller upphörande
fastställas av riksförsäkringsanstalten. I övrigt gälla lagens bestämmelser
även för den frivilliga försäkringen.
Olycksfallsförsäkring för fiskare.
Försäkringens omfattning.
Enligt lagen den 8 augusti 1908 om olycksfallsförsäkring för fiskare,
vilken lag sedermera ändrats den 18 augusti 1911 och den 6 augusti
1915, äro följande i Norge hemmahörande personer försäkrade i riksförsäkringsanstalten
i överensstämmelse med lagens föreskrifter, nämligen:
a) fiskare och fångstmän, vilka såsom näring idka saltsjöfiske eller
fångst av djur i havet — ensamt eller i förbindelse med annan näring
samt personer, som tillhöra fiske- eller fångstfartygs besättning (däri
-
NOEGE.
183
bland styrmän, maskinister, eldare och kockar). Undantagna från försäkringen
äro dock personer, anställda å norska fartyg med viss bruttodräktighet,
nämligen för segelfartyg 50 registerton eller däröver och för
ång- eller motorfartyg 25 ton.
b) personer, som helt eller delvis försörja sig i den mindre sjöfarten
(»smaaskibsfarten») samt besättningen på bärgnings- och lotsfartyg,
för så vitt fartygen hava en brutto dräktighet av mindre än 50 registerton
för segelfartyg och 25 ton för ångfartyg, dock icke under 4
bruttoton.
Under försäkringen ingår också besättningen på pråmar (fartyg utan
egna framdrivningsmedel) av en bruttodräktighet om 4— 50 registerton,
så framt pråmdriften utövas som självständig näring.
Försäkringens ändamål är att bereda understöd åt den försäkrade
eller hans efterlevande i överensstämmelse med nedanstående regler, när
den försäkrade avlidit till följd av eller skadats vid olycksfall:
a) under utövning av fiske eller fångst, därunder inbegripes arbete
eller färd till lands eller vatten, som föranletts av näringen och av
fångstens behandling och avsättning.
b) under arbete i den mindre sjöfarten (se ovan), därunder inbegripet
arbete med lastning och lossning samt arbete eller färd till sjöss, som föranletts
av näringen.
c) under färd till sjöss utom yrket.
I det under c) nämnda fallet är det dock blott dödsfall genom
drunkning eller olycka under seglats, som medför rätt till ersättning.
Vad i lagen föreskrives om dem, som omkommit genom olycksfall,
gäller även, utan hänsyn till dödsorsaken, de enligt lagen försäkrade
personer, som avlidit länder fångstexpeditioner med övervintring i de
arktiska farvattnen.
Försäkringens förmåner.
Inträffar under här ovan nämnda förhållanden ett olycksfall, har vederbörande
försäkrad eller hans efterlevande rätt till nedannämnda förmåner:
a) Har olycksfallet medfört invaliditet, som förklaras vara av varaktig
beskaffenhet, tillkommer den skadade en penningsumma, som
bestämmes efter invaliditetens grad, dock att skada under 20 procent
icke medför rätt till ersättning. År invaliditeten fullständig, skall penningbeloppet
utgöra 2,000 kr. eu gång för alla. År arbetsförmågan
blott nedsatt, skall beloppet utgöra en i förhållande till nedsättningen
beräknad del av denna summa.
184
NOEGE.
b) När olycksfall medför en försäkrads död före årsdagen efter
olycksfallet, tillkommer den avlidnes efterlevande en »skadebot» å 1,000
kr. en gång för alla. För den avlidnes änka skall dock ersättningen
utgöra 2,000 kr.
Rätt till »skadebot» för dödsfall tillkommer den avlidnes efterlevande
i nedannämnda ordning och klasser:
1. den avlidnes äkta make, när äktenskapet är ingånget före
olycksfallet och sammanlevnaden då icke upphört;
2. den avlidnes i eller utom äktenskapet födda barn, som han
var pliktig att försörja eller att lämna bidrag till;
3. den avlidnes föräldrar;
4. andra personer, därest det kan bevisas, att deras försörjning i
väsentlig grad var beroende av den omkomne.
Klass med närmare rätt utesluter helt och hållet klass med avlägsnare
rätt. Tillfaller »skadeboten» änka, ökas den med 200 kr.
för varje den avlidnes i äktenskap födda barn under 15 år. Utom
äktenskap födda barn under 15 år erhålla 200 kr., när äkta make uppbär
ersättning. Finnes ej äkta make, erhåller varje barn under 15 år,
tillhörande klass 2, ett tillägg av 400 kr. eller, om hela ersättningen
tillfaller ett barn, 200 kr. Från ersättningen vid dödsfall avdrages det
belopp, som utbetalts till den skadade, dock att barntilläggen alltid
utgå oavkortade.
Om någon, som ingår under förevarande lags bestämmelser, är
försäkrad jämlikt olycksfallsförsäkringslagen för industrien, bortfaller ersättning
enligt förevarande lag, därest det olycksfall, som träffat honom,
medför ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen för industrien.
§§• Har den skadade själv uppsåtligen vållat olycksfallet, kan intet
6 krav enligt förevarande lag göras gällande.
Försäkringsavgifter och bidrag.
9 Till täckande av skadeersättningar och utgifter för läkarintyg erlägger
varje försäkrad för kalenderår en premie av 2 kr. Dessutom inbetalas
varje år från hamnfondens inkomster 110,000 kronor som bidrag till
försäkring av fiskare och fångstmän. Överskott å årets inkomster avsättas
till en regleringsfond, varifrån lämnas bidrag till täckande i erforderliga
fall av senare års utgifter. De försäkringen tillhöriga medel
hållas av riksförsäkringsanstalfen åtskilda från dennas övriga medel.
NORGE.
185
Försäkringens organisation.
Försäkringen garanteras av staten och förestås av riksförsäkringsanstalten.
Beträffande anstaltens tillsyningsmän gälla samma bestämmelser
som i lagen om olycksfallsförsäkring för industriarbetare.
Över de inom varje kommun boende personer, vilka höra under lagen
och uppnått 15 års ålder, skall genom kommunens försorg varje år före den
15 december upprättas en förteckning. För de på denna förteckning upptagna
personer gäller försäkringen för det följande kalenderåret. Personer,
som uppfylla villkoren för tillträde till försäkringen, hava rätt att när
som helst begära att bliva upptagna på förteckningen mot att samtidigt
inbetala årspremien. För dessa gäller försäkringen från anmälningsdagen
till utgången av kalenderåret.
Blott de personer, som upptagas på förteckningarna, omfattas av
den obligatoriska försäkringen enligt denna lag. Dock kan vederbörande
regeringsdepartement i vissa fall på ansökan medgiva undantag
från detta villkor.
Enligt förteckningarna skola för varje år premierna uppbäras hos de
obligatoriskt försäkrade av kommunens skatteuppbördsmän, i sammanhang
med kommunalskatterna, om så önskas. Arbetsgivaren är ansvarig
för premier, som åligga personer, vilka äro i hans arbete, samt
har rätt att å lönen göra avdrag för premiebeloppet.
Besvär.
Av riksförsäkringsanstalten fattade beslut rörande denna försäkring
kunna överklagas hos den enligt lagen om olycksfallsförsäkring för sjömän
(se nedan) upprättade appellkommission.
Tilläggsförsäkring.
Personer, som omfattas av lagen, äga rätt att mot förhöjning av
premien teckna frivillig försäkring med högre »skadebot» vid invaliditet
och dödsfall.
Olycksfallsförsäkringen för sjömän.
Såsom ovan nämnts utfärdades den 18 augusti 1911 en lag om
olycksfallsförsäkring för sjömän, vilken lag trädde i kraft den 1 januari
1913. Sedermera hava vissa smärre ändringar, huvudsakligen avseende
lagens omfattning, vidtagits den 30 juli 1915. De viktigaste bestämmelserna
rörande ifrågavarande försäkring äro följande:
Ålder doms för säkring »kommittén. Yl.
24
186
NORGE.
Försäkringens omfattning.
Lagen omfattar besättningen (»bemandingen») på norska fartyg med
en dräktighet av minst 25 brutto registerton (segelfartyg om minst 50
brutto registerton). — Med »besättning)) förstås en var, som av redare
eller befälhafvare är antagen till tjänst ombord, oavsett om han hörer
till det egentliga skeppsmanskapet, blott samma rättigheter åtnjutas.
Befälhavare medräknas till besättning, även om han äger fartyget helt
eller delvis, likaså medräknas restaurationspersonal. Vidare gäller lagen
för manskap, inkallat till fullgörande av värnplikt vid flottan i fredstid.
Däremot undantages besättningen på fiske- eller fångstfartyg ävensom
å pråmar, emedan dessas intressen tillgodoses i de övriga olycksfallsförsäkringslagarne.
Försäkringen avser att lämna ersättning vid olycksfall, som medfört
kroppsskada eller döden, liksom vid dödsfall, vilka inträffa som omedelbar
följd av klimatiska eller epidemiska sjukdomar (däribland även
skörbjugg och beri-beri). För försäkrade, som avlida under fångstexpeditioner
med övervintring i arktiska farvatten, gäller rätten till ersättning
utan hänsyn till dödsorsak. Vidare skall försäkringen täcka kostnaderna
för hemsändande av skadad, i den mån detta enligt sjölagen
åligger redare eller skulle hava ålegat honom, därest den skadade tillhört
skeppsmanskapet. Försäkringen omfattar hela tiden från tjänsteförhållandets
början till dess slut, inberäknat befordran från land till fartyget
och tvärtom, samt resa till och från fartyg i in- och utlandet, om
resan sker på redares eller statens bekostnad.
Försäkringens organisation.
Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten under statens garanti.
De med förvaltningen förbundna kostnader ersättas av statsmedel.
Dock gälla med avseende å kostnaden för anstaltens tillsyningsmän
motsvarande regler som enligt försäkringen för industriarbetare.
De till sjömansförsäkringen hörande medel hållas av riksförsäkringsanstalten
åtskilda från dess övriga medel.
Försäkringens förmåner.
Vid kroppsskada, som medför oförmåga till arbete, utbetalar riksförsäkringsanstalten
en invaliditetsränta, utgående efter samma grunder
som enligt lagen om olycksfallsförsäkring för industriarbetare. Vid total oförmåga
till arbete utgår livräntan alltså med 60 % av den skadades arbetsförtjänst,
och vid partiell oförmåga till arbete utgör den en motsvarande bråk
-
NORGE.
187
del av nämnda ersättning. Partiell oförmåga till arbete föreligger, då olycksfallet
medfört en minskning i den skadades arbetsförtjänst om minst 5 %.
Såväl vid total som vid partiell oförmåga till arbete utgår ersättningen
endast så länge oförmågan varar. Livräntan börjar utgå vid sjukbehandlingens
avslutande, dock först då den skadade ej har några ytterligare
anspråk på utfående av sin hyra eller lön oförändrad, eller skulle haft dylikt
anspråk, om han ej själv varit vållande till olycksfallet. Enligt förevarande
lag lämnas ej ersättning under sjukdomstiden, men har sjöman
i detta avseende rätt till viss ersättning enligt sjölagen.
Erfordras skötsel och vård å sjukhus för den skadade, bäras kostnaderna
härför av riksförsäkringsanstalten, och kan under denna tid livräntan
indragas, dock att till den skadades maka och anhöriga utbetalas
samma ränta, som de ägt erhålla, i fall den skadade till följd av olycksfallet
avlidit.
Om olycksfallet eller sjukdomen medfört döden, utgår ersättning till
efterlevande efter samma grunder som enligt industriolycksfallsförsäkringen,
dock att vid begravning i utlandet begravningshjälpen kan utgå
med .intill 100 kr. samt att änkling ej nämnes bland ersättningsberättigade.
Utländska medborgare hava ingen som helst rätt till ersättning enligt
denna lag, såvida icke ömsesidig överenskommelse träffats med resp.
främmande stat i enlighet med lagens bestämmelser. Dock skall riksförsäkringsanstalten
i varje fall ersätta kostnaderna för skadad utlännings
vård å sjukhus ävensom redares utlägg för begravningskostnader.
Särskilda bestämmelser äro givna för att förebygga att skadad sjöman
eller hans efterlevande erhålla ersättning både enligt förevarande
lag och lagen om olycksfallsförsäkring för industriarbetare.
Beräkning av arbetsförtjänsten. Premier.
För beräkning av den försäkrades arbetsförtjänst, som är bestämmande
för ersättningsbeloppets storlek, äro enligt lagen fartygens besättningar
indelade i 6 löneklasser med från 600 till 1,600 kr. årlig lön.
Lagen angiver vilka slag av personal, som höra till varje särskild klass.
Arbetsförtjänsten tages vidare i betraktande vid försäkringspremiernas
bestämmande, vilka dessutom rätta sig efter fartygens tonnage.
Premiesatser och farlighetsklasser fastställas av Konungen med stortingets
gillande; och skola premierna beräknas så, att ungefär hälften av kostnaden
täckes av de belopp, som utgå efter arbetsförtjänsten, och andra
hälften av de belopp, som beräknas efter tonnaget. Premiernas summa
188
NORGE.
skall utgöra kapitaltäckning för den risk, som beräknas åvila anstalten.
Eventuellt överskott ingår i anstaltens reservfond.
Premierna erläggas av redarna, som ej få göra avdrag för dem på
den försäkrades lön. För till vapenövning i fredstid inkallad besättning
betalar staten försäkringsavgifterna.
Försäkringspremien erlägges i allmänhet halvårsvis med de förskott,
som riksförsäkringsanstalten bestämmer. Den definitiva premien beräknas
för varje fartyg efter seglationstidens slut och på grundval av bestämmelserna
rörande tonnage och avlöningssumma. För tid, under
vilken fartyget är upplagt, beräknas ej premie. Dock skall den tid,
som åtgår till utsändande och hemsändande av manskap, medräknas.
Vid premieberäkningen räknas månaden till 30 och året till 360 dagar.
Vart femte år revideras den för varje fartyg fastställda avlöningssumman;
och skola för ändamålet uppgifter av redarne insändas till riksförsäkringsanstalten.
Anmälan och undersökning rörande olycksfall.
Inträffar ett olycksfall, som kan medföra rätt till gottgörelse enligt
lagen, har befälhavaren å fartyget att anteckna anledningen och de närmare
omständigheterna vid olyckstillfället i skeppsdagboken samt ifylla
ett för detta ändamål avsett formulär. Detta formulär jämte bestyrkt avskrift
av skeppsdagboken tillställes, om den första hamn fartyget anlöper, befinner
sig inom riket, riksförsäkringsanstaltens tillsyningsman i orten,
men eljest konsuln i första hamn som fartyget anlöper. Det åligger
i sistnämnda fall konsuln att granska de mottagna handlingarna och
därefter insända dem till vederbörande regeringsdepartement jämte
läkareattest och om möjligt ytterligare upplysningar, särskilt om skadan
kan anses vara självförvållad. Lämnas den skadade kvar i hamn, som
saknar norsk konsul, skall befälhavaren befordra handlingarna till närmaste
konsul.
Avlider försäkrad person utom riket till följd av förut nämnd epidemisk
sjukdom, skall befälhavaren å härför upprättat formulär anmäla
dödsfallet till närmaste tillsyningsman eller konsul och för övrigt förfara
som nyss nämnts.
Riksförsäkringsanstalten kan påfordra sjöförklaring eller avhålla
rättsligt förhör med anledning av olycka eller dödsfall.
NORGE.
189
Besvär.
Riksförsäkringsanstaltens beslut rörande tillämpningen av lagen
kunna överklagas bos en appellkommission i Kristiania, bestående av 5
medlemmar, av vilka 2 äro gemensamma med den enligt lagen om olycksfallsförsäkring
för industriarbetare upprättade appellkommissionen, nämligen
ordföranden och läkaren. I övrigt består kommissionen av en skeppsredare,
en skeppsbefälhavare och en underordnad sjöman, vilka jämte
ett lika antal suppleanter väljas av stortinget för tre år i sänder. Riksförsäkringsanstaltens
beslut kan ändras såväl för som emot klaganden.
Kommissionens »skjönsmessige» beslut äro slutliga. Däremot kunna
beslut, som icke äro av oblandat »skjönsmessig» natur, underkastas prövning
av domstol.
Kommissionen har även att på begäran av myndighet avgiva råd
och betänkanden i ärenden rörande sjömansförsäkringen.
I övrigt äro lagens bestämmelser i väsentliga delar desamma som
industriförsäkringslagens.
Statistik.
Ur riksförsäkringsanstaltens årsberättelser och statistiska publikationer
hava hämtats följande uppgifter.
Riksförsäkringsanstaltens administrationsutgifter för industri-, fiskare- och
(från 1913) sjöfartsförsäkringen.
Å r. |
Premie- netto. |
Administra- tionsutgifter. |
Bruttopre-mier (netto-premier + |
Administra-tionsutgifter |
1895—1904 ............................................ |
12 057 531 |
1 724 124 |
13 718 655 |
12-5 |
1905 ...................................................... |
1 573 886 |
213 081 |
1 786 967 |
11-9 |
1910 ...................................................... |
2 269 999 |
267 549 |
2 537 548 |
10-5 |
1912 ...................................................... |
2 910 961 |
316 084 |
3 227 045 |
9-8 |
1913 ..................................................... |
4 535592 |
354 048 |
4 889 640 |
7''2 |
190
NORGE.
1. Industriolycksfallsförsäkringen.
Antal olycksfall, årsarbetare, lön, premier och belastning.
År. |
Godkända olycksfall. |
Antal års- arbetare. |
Arbetslön. Kr. |
Premie- intäkt. Kr. |
Premie-intäkt |
Belastning |
|||
Alla. |
Med ersätt- ning. |
total. Kr. |
por års-arbetare. Kr. |
°/oo av |
|||||
1895/96 ...... |
3 808 |
2 408 |
127 308 |
96 041 818 |
1 318 445 |
13-7 |
1 817 394 |
14''8 |
18-9 |
1897............ |
2 861 |
1944 |
92 099 |
70 655 691 |
961 428 |
13-6 |
1 356 990 |
14''7 |
19-2 |
1900............ |
3 601 |
2 464 |
110 634 |
93 518 124 |
1 571 768 |
16-8 |
1 710 982 |
15-5 |
18-3 |
1905............ |
3 034 |
2173 |
110 657 |
94 103 351 |
1 542 606 |
16-4 |
1 480 402 |
13-4 |
15’7 |
1910............ |
5 875 |
3 986 |
150 771 |
140 938 436 |
2 123 478 |
15i |
2 415 557 |
16-o |
17-i |
1912............ |
8 808 |
6183 |
173 783 |
169 917 624 |
2 821 642 |
16-e |
2 820 703 |
16-2 |
16-6 |
Olycksfallens följder.
Olycksfallens följder. |
1895- |
-1909. |
1910. |
1911. |
1912. |
||||
Antal. |
%■ |
Antal. |
%■ |
Antal. |
%>■ |
Antal. |
%■ |
||
1/ |
A. övergående arbetsoförmåga. |
628 |
1*75 |
81 |
2''03, |
571 |
ii''37 |
*)1 402 |
22-67 |
9 |
Varaktighet över 4 veckor ... |
24 207 |
67-75 |
2 991 |
75-04 |
3 438 |
68’49 |
3 737 |
60-44 |
(kvinnor |
867 |
2-42 |
95 |
2-38; |
108 |
2-15 |
142 |
2''30 |
|
Summa |
25 074 |
70-17 |
3 086 |
77-421 |
3 546 |
70-64 |
3 879 |
62-74 |
|
1) |
B. Varaktig arbetsoförmåga. Invaliditetsgrad 8 Vs—50 %...... [kvinnor |
7 512 |
21-03 |
588 |
14*7 5 |
660 |
13-15 |
674 |
10-90 |
319 |
0''88 |
21 |
0''53 |
18 |
0"36 |
22 |
0-36 |
||
2) |
Invaliditetsgrad 51—75 % ......Jman |
627 |
1*75 |
51 |
1-28 |
42 |
0''84 |
52 |
0''84 |
[kvinnor |
26 |
0 08 |
3 |
007 |
5 |
0''10 |
3 |
0*05 |
|
3) |
Invaliditetsgrad 76—90 % ......jman [ kvinnor |
73 |
0’21 |
9 |
0''2S |
15 |
0 29 |
10 |
0''16 |
— |
— |
— |
— |
— |
|||||
4) |
Invaliditetsgrad 91—100 %......|m“n [kvinnor |
200 |
0"5G |
28 |
0"70 |
24 |
0-48 |
23 |
0''37 |
T |
002 |
1 |
0''02 |
2 |
0*03 |
||||
Summa |man |
8 412 |
23’5 5 |
676 |
16*96 |
741 |
14-76 |
759 |
12*27 |
|
[kvinnor |
352 |
0''98 |
24 |
0oo |
24 |
0-48 |
27 |
0-44 |
|
Summa |
8 764 |
24-53 |
700 |
17-56 |
765 |
lo-2 4 |
786 |
12-71 |
|
^ ^ fmän [kvinnor |
1243 |
348 |
118 |
2-96 |
137 |
2-73 |
115 |
1*86 |
|
23 |
0"07 |
1 |
0"03 |
1 |
0"02 |
1 |
0*02 |
||
Summa |
1265 |
3’55 |
119 |
2"99 |
138 |
2-75 |
116 |
1''88 |
|
Summa godkända olycksfall med ersättning |
35 731 |
100-oo |
3 986 |
100 oo |
5 020 |
100-00 |
6183 |
lOO-oo |
|
*) Antal skador ökat på grund av sjukförsäkringslagen. |
NOEGE.
191
2. Fiskarförsäkringen.
Antalet försäkrade personer år 1913:
.............. 66 480
.............. 17 987
.............. 2 571
Summa 87 038
Antal olycksfall och deras följder.
Å r. |
Anmälda olycks- fall. |
Icke god- kända. |
Godkända bland |
De godkända |
|||
havs- fiskare. |
fjord- fiskare. |
fångst- män. |
Död. |
In- validitet. |
|||
1913 ....................................... |
370 |
91 |
216 |
53 |
10 |
176 |
103 |
1912 ....................................... |
362 |
102 |
186 |
66 |
8 |
131 |
129 |
1911 ....................................... |
383 |
92 |
204 |
70 |
17 |
163 |
128 |
1910 ....................................... |
464 |
122 |
261 |
77 |
4 |
199 |
143 |
1909 ...................................... |
538 |
116 |
348 |
69 |
5 |
1S6 |
236 |
I småskeppsfarten voro år 1913 sysselsatta 2 159 personer. Olycksfallens
antal var 18, varav 11 medförde död (drunkning) och 7 medförde
invaliditet.
Havsfisk are.
Fjordfiskare
Fångstmän.
Premier och ersättningar år 1909—1913.
Försäkrade. |
1909. |
1910. |
1911. |
1912. |
1913. |
|||||
Premier. |
Skade- ersätt- ningar. |
Premier. |
Skade- ersätt- ningar. |
Premier. |
Skade- ersätt- ningar. |
Premier. |
Skade- ersätt- ningar. |
Premier. |
Skade- ersätt- ningar. |
|
Hafsfiskare...... |
114 332-00 |
127 101-35 |
100 604-oo |
130 933-33 |
100 223-20 |
102 048-01 |
101119-ao |
100 433-33 |
100 144-20 |
144 303-s s |
Fjordfiskare ... |
22 571-oo |
25 352-00 |
33 051*60 |
33 400-oo |
29 520-so |
29 826-6 7 |
28 059-60 |
36 886’6 7 |
26 997-so |
33 186-67 |
Fångstmän...... |
1 567-oo |
2 400’oo |
2 357-50 |
3 733-34 |
2 862-50 |
10 653-34 |
3 517-50 |
6 320oo |
4 332-50 |
10 400-oo |
Småskeppsfart.. |
— |
— |
— |
— |
— |
3 082-7 0 |
6 000''o o |
3 295-90 |
13 050-oo |
192
NORGE.
3. Sjöfartsförsäkringen.
Försäkringens omfattning den 8,/ia 1914.
Antal fartyg. |
Tonnage. |
||||||
o Angå. |
Segel. |
Motor. |
Summa. |
Ånga. |
Segel. |
Motor. |
Summa. |
1887 |
894 |
209 |
2 990 |
1 992 069 |
521 448 |
11817 |
2 525 334 |
Manskap. |
Årlig avlöningssumma enligt sjömans-försäkringslagen § 11. |
||||||
Ånga. |
Segel. |
Motor. |
Summa. |
Ånga. |
Segel. |
Motor. |
Summa. |
29 004 |
9 481 |
703 |
39 188 |
29 971 040 |
7 346 480 |
611220 |
29 928 740 |
Antal skador 1914.
Fartygets art. |
Antal god-kända skador. |
Belastning kr. |
Skadans följder. |
Antal god-kända skador. |
Härav utlänningar. |
Segel............ |
207 637 (49)*) 9 |
184 647 617 243 (38 659)*) 2 204 |
Blott sjukhusbehandl.. |
440 (5)*) 109 |
133 (1)*) |
Motor ......... |
Dödsfall.................. |
304 (44)*) |
109 (1)*) |
||
Summa |
853 (49) |
804 094 (38 659) |
853 (49) |
242 (2) |
Livräntornas art.
Livräntornas art. |
Antal livräntor. |
Premiereserv kr. |
109 63 (15)*) |
305 727 258 309 (25 230)*) |
|
Änkelivränta...................................................... |
||
Ascendentlivränta................................................ |
*) Krigsskador.
NORGE.
193
Riksforsikringsapellkommissionens verksamhet år 1914.
Antal mål, kvarstående från 1913 ........................................................... 293
» » inkomna år 1914 .................................................................. 1,365
Summa 1,658
Härav avgick utan avgörande..................................................................... 54
Avgjordes.......................................................................................................... 1,385
Kvarstod till år 1915 ................................................................................... 219
Antal mål*
De avgjorda målens art:
1) Ang. ersättning för olycksfallsskador ............................................... 1,083
2) » försäkringsspörsmål (olycksfallsförsäkringen) ........................ 192
3) » sjukförsäkring ............................................................................... 110
Härav avvisades överklagandet i .............................................................. 32
» godkändes » » 420
» förkastades » » 930
» nedsattes livränta » 3
I siffrorna rörande utgången av överklagandet hava medtagits jämväl
besvären i sjukförsäkringsärendena, av vilka 12 avvisades, 67 godkändes
och 31 förkastades.
Ålderdoms försäkringskommittén. VI.
25
194
Danmark.
Historik.
På grundval av förarbeten, som verkställts av en år 1885 tillsatt
kommission, framlades för 1888 års riksdag ett förslag rörande införande
av olycksfallsförsäkring för arbetare. Detta förslag både i mångt och
mycket till förebild den tyska lagstiftningen på området. Förslaget,
som grundade sig på försäkringstvång, avsåg såväl den farligare delen av
industrien som jord- och skogsbruket. Sjöfolket var däremot ej medtaget
i förslaget. Ersättningarne skulle i det väsentliga även regleras
enligt den tyska lagstiftningen, ehuru med lägre belopp. Oaktat fleråriga
överläggningar kunde man dock inom riksdagen ej ena sig om
antagande av detta förslag.
År 1895 upptogs frågan ånyo genom tvänne i folketinget väckta
motioner. Dessa hänvisades till en särskild kommission, vilken emellertid,
med avstyrkande av desamma, framlade ett eget förslag. Detta
förslag, som huvudsakligen omfattade den egentliga industrien, grundade
sig på principen om arbetsgivares direkta ersättningsskyldighet. Införande
av obligatorisk försäkring avstyrktes med hänvisning därtill, att
i Tyskland och Österrike, varest tvångsförsäkring sedan åtskilliga år
var införd, antalet olycksfall alltjämt tillväxte. Ersättningen, som skulle
börja utgå först från och med 14:de veckan efter olycksfallet, skulle
vid invaliditet och dödsfall utgöras av vissa kapitalbelopp för en gång.
Man ansåg att kapital utbetalning hade företräde framför ersättning
i form av livräntor bland annat på den grund, att i senare fallet
den skadades strävan att så länge som möjligt förbliva i åtnjutandet
av livränta lätt kunde avhålla honom från att i rätt tid återtaga
arbetet.
Med oväsentliga ändringar antogs förslaget av riksdagen på hösten
1897 och utfärdades den 7 januari 1898 såsom lag om arbetares försäkring
mot följderna av olycksfall i vissa verksamheter. Ifrågavarande
lag har sedermera undergått vissa ändringar, nämligen den 15 maj 1903,
då nya stadganden infördes i avseende å sjukhjälpen, samt den 1 decem
-
DANM AEIv.
195
ber 1913, då en mindre ändring i avseende å omfattningen av 1898
års lag infördes.
Såsom ovan antytts, omfattade lagen ej jord- och skogsbruket och
ej heller sjöfarten.
För dessa näringar hava emellertid, såsom nedan omnämnes, sedermera
särskilda lagar tillkommit.
Olycksfallsförsäkringen för industriarbetare.
Allmänna grunder.
Lagen den 7 januari 1898 om arbetares försäkring mot följderna
av olycksfall i vissa verksamheter är, som ovan nämnts, grundad på
principen om arbetsgivarnes direkta ersättningsskyldighet. I lagen benämnas
dock arbetarens förmåner enligt denna lag för försäkring; och
användes därför detta uttryck även i denna redogörelse. Arbetsgivaren
kan befria sig från sin ersättningsskyldighet enligt lagen genom att
överlåta olycksfallsrisken till en på visst sätt erkänd försäkringsinrättning.
Ersättning skall, inom de gränser lagen bestämmer, utgå dels
till arbetare, vilkens arbetsförmåga blivit varaktigt eller övergående nedsatt
genom olycksfall i arbetet, dels ock, om olycksfallet medfört döden, till
hans efterlevande. Uteslutna från rätt till ersättning äro dock olycksfall,
som arbetaren själv vållat genom uppsåt eller grov vårdslöshet.
Eu central statsmyndighet, arbetarförsäkringsrådet (Arbejderforsikrings-Raadet)
har vissa betydelsefulla uppgifter i avseende å ersättnings
fastställande m. m.
Lagens omfattning.
De yrken, som omfattas av försäkringen, äro, liksom i den svenska
lagen av år 1901, uppräknade i lagen och utgöras företrädesvis av
fabriksverksamhet samt verksamheten i fabriksmessigt drivna verkstäder,
för så vitt dessa verksamheter äro underkastade fabriksinspektion, tillverkning
av explosiva varor, sten- och kalkbrytning, byggnadsverksamhet,
anläggning av järnvägar, spårvägar, vägar och kanaler, vattenbyggnader,
utförande av ledningar, järnvägs-, spårvägs- och omnibustratik,
lastning och lossning av varor, dykare- och bärgningsarbeten
samt kvarnrörelse. Vidare omfattas av lagen varje verksamhet, där
196
DANMARK.
maskineri användes, som sättes i rörelse genom kraftmaskiner av den
beskaffenhet, att verksamheten är underkastad fabriksinspektion.
Arbetsgivare och arbetare kunna begära rådets avgörande av,
huruvida verksamheten hör under lagen.
Den ändring, som vidtogs den 1 december 1913, innebär, att samtliga verksamheter,
som äro underkastade tillsyn enligt den nya lagen av 1913 om arbete i
fabriker eller lagen av 1912 om arbete i bagerier och konditorier, skola omfattas av
försäkringen, så framt det i verksamheten användes maskineri, som hör under offentlig
inspektion. Dessutom skulle varje verksamhet, som icke ingår under de
nyssnämnda, höra under lagen, så framt i verksamheten användes under offentlig
inspektion stående maskineri, som sättes i rörelse genom ånga, gas, petroleum, elektricitet
eller annan liknande mekanisk drivkraft.
Försäkringen omfattar envar, som mot lön eller ackordsbetalning
eller såsom olönad lärling (eller medhjälpare) stadigvarande eller tillfälligt
av arbetsgivaren sysselsättes i den tekniskt-mekaniska delen av
verksamheten, eller som för arbetsgivaren mot vederlag har tillsyn över
eller ledning av denna del av verksamheten, såframt detta vederlag icke
överstiger 2,400 kronor om året.
Försäkringen omfattar även statens och kommunens arbetare, vilka
sysselsättes i någon av de uti lagen angivna verksamheterna.
Försäkringens förmåner.
Om olycksfall medfört arbetsoförmåga, vars slutliga följder ännu
icke kunna bestämmas, erhåller den skadade sjukpenning (»Dagpeuge») från
utgången av trettonde veckan efter olycksfallet till dess sjukbehandlingen
avslutats eller arbetsoförmågan förklarats varaktig eller döden
inträtt. Sjukpenning skall, om och så länge fullständig invaliditet är
för handen, utgöra 3/s av den skadades daglön, dock icke över 2 kr.
och icke under 1 kr. om dagen. Föreligger blott nedsättning av arbetsförmågan,
skall sjukhjälpen utgöra en i förhållande till nedsättningen
beräknad del av sjukpenningen vid fullständig arbetsoförmåga. Dessa
bestämmelser rörande sjukhjälpen hava emellertid numera blivit ändrade
genom lagen av den 15 maj 1903 (se nedan!).
Har olycksfallet medfört varaktig invaliditet, erhåller den skadade
ett kapital för en gång, som bestämmes efter hans eller hennes årslön.
År invaliditeten fullständig, skall detta kapital utgöra det sexdubbla av
årslönen, dock icke under 1,800 kr. eller över 4,800 kr. År arbetsförmågan
blott minskad, skall kapitalet utgöra en i förhållande till arbets
-
DANMARK.
197
förmågans minskning beräknad del av den summa, som skulle hava
tillkommit arbetaren vid fullständig förlust av arbetsförmågan.
Medför olycksfallet döden, äga den avlidnes efterlevande rätt
till begravningshjälp av 50 kr. samt ett kapital, som beräknas på
följande sätt. Efterlämnar den avlidne änka eller eljest blott en försäkringsberättigad,
tillkommer denne ett belopp, motsvarande det fyrdubbla
av den avlidnes årslön, dock ej under 1,200 kr. eller över 3,200
kr. Finnas flera försäkringsberättigade, bestämmer arbetarförsäkringsrådet,
huru det nämnda kapitalet skall fördelas mellan dem. gg
Lagen innehåller vissa närmare bestämmelser rörande vilka, som 2
skola hava rätt till ersättningen vid dödsfall. Efterlämnar arbetaren
änka, tillkommer ersättningen henne, ifall äktenskapet är ingånget före
olycksfallet och samlevnaden ännu fortfar. Finnes icke ersättningsberättigad
änka, tillfaller försäkringen den avlidnes barn, vilkas försörjning
ålåg honom eller som han faktiskt försörjde, då olycksfallet timade.
Efterlämnar han inga sådana, bestämmer arbetarförsäkringsradet, om
ersättningen skall tillfalla andra, som arbetaren försörjde, när olyckan
skedde. Samma regler gälla för kvinliga arbetares efterlämnade barn
eller andra av dem försörjda. Efterlevande, som icke voro bosatta i
Danmark vid olyckstillfället, hava ingen rätt till ersättning enligt lagen.
Undantag från försäkringen. Avdrag.
Om en skadad arbetare eller en omkommen arbetares efterlevande 6
äga rätt till pension eller understöd från staten jämlikt annan lag, bortfaller
ersättningen enligt olycksfallslagen. Det samma gäller i fråga om
arbetare, som sysselsättas av kommuner, vilka beträffande pension eller
understöd åt skadade arbetare eller omkomna arbetares efterlevande hava
fastställt regler, som godkänts av inrikesministern, sedan lagen trätt i
kraft. Tillfaller eljest en skadad eller omkommen arbetares efterlevande
enligt överenskommelse pension, understöd eller annan förmån från arbetsgivaren
i anledning av olycksfallet, utgår ersättningen enligt olycksfallslagen
blott med det överskjutande beloppet, såvida icke annorlunda uttryckligen
bestämts.
Beräkning av arbetsförtjänsten.
Såsom den skadades eller omkomnes årslön räknas hans samman- 7
lagda arbetsförtjänst i den verksamhet, där olycksfallet timade, under
loppet av senaste året före olycksfallet. Har han icke varit sysselsatt
i den ifrågavarande verksamheten under hela den nämnda tiden eller har
198
DANMARK.
han varit sysselsatt i en verksamhet, som enligt sin natur icke bedrives
året runt, bestämmes hans års förtjänst av arbetarförsäkringsrådet efter
skälighetsprövning. För den, som ej uppburit någon lön eller haft mindre
lön än 300 kronor, sker dock beräkningen efter denna summa. Daglönen
uträknas genom att dela årsförtjänsten med 300.
Överlåtelse av olycksfallsrisken.
För de ersättningsanspråk, som enligt ovanstående regler tillkomma
en arbetare eller hans efterlevande, häftar arbetsgivaren personligen, såvida
han ej tagit försäkring för anspråken i ett enligt lagen erkänt
bolag. Inrikesministern är bemyndigad att meddela såväl ömsesidiga
arbetsgivarbolag som aktiebolag erkännande i fråga om övertagande av
försäkring enligt lagen. För ömsesidiga bolag består erkännandet i
stadfästelse av deras stadgar, vilka skola innehålla tillräckligt betryggande
bestämmelser i avseende å medlemmarnes uppfyllande av det dem
åvilande solidariska ansvaret. Aktiebolag erhålla erkännande på villkor,
som angivas för varje särskilt fall av inrikesministern.
Har arbetsgivare ej försäkrat på nu angivet sätt, åtnjutes förmånsrätt
för ersättningsanspråk enligt lagen.
Arbetarförsäkringsrådet.
Vissa i lagen angivna uppgifter, främst reglerandet av ersättningsanspråken,
hava uppdragits åt arbetarförsäkringsrådet. Detta råd, som
har sitt säte i Köpenhamn, men kan sammanträda var som hälst i landet,
består av en utav konungen utnämnd ordförande, två av konungen utnämnda
medlemmar, av vilka den ene skall vara läkare, två arbetsgivare
och två arbetare, tillhörande ersättningspliktiga yrken. Dessutom kunna
sjukkasseinspektören och fabriksinspektörerna av inrikesministern inkallas
i rådet. De två arbetsgivarna utses av inrikesministern, de två arbetarna
av en sjukkassenämnd. För arbetsgivarne och arbetarne utses jämväl
suppleanter. Samtliga sju medlemmars tjänstgöringstid är bestämd till
sex år. Medlemmarna erhålla årligt arvode jämte reseersättning, suppleanterna,
förutom reseersättning, endast viss gottgörelse för varje sammanträdesdag.
Kostnaderna för rådet bestridas av statsmedel.
Anmälan om olycksfall. Ersättnings fastställande m. m.
Varje olycksfall i ersättningspliktig verksamhet, vilket antages komma
att medföra anspråk på ersättning enligt lagen, skall av arbetsgivaren
DANMA11K.
19!)
skyndsamt och senast inom åtta dagar anmälas för arbetarförsäkringsrådet.
Läkareintyg, vilket bekostas av arbetsgivaren, skall medfölja.
Har arbetsgivaren slutit försäkring med erkänt försäkringsbolag, inträder
detta som part i arbetsgivarens ställe vid de förhandlingar och beslut,
som orsakas av anmälan. Eljest föras förhandlingarna med arbetsgivaren.
Sedan alla nödiga upplysningar erhållits, och arbetsgivaren
eller bolaget erhållit tillfälle att yttra sig, fattar rådet beslut i ärendet.
Rådet har härvid att avgöra a) om ett anmält olycksfall grundar anspråk
på ersättning enligt lagen; b) om de fakta föreligga, som äro avgörande
för ersättningens beskaffenhet; c) om storleken av de förmåner, som skola
utgå enligt lagen. Rådets beslut kunna på grund av formella skäl samt
beträffande frågor under a) överklagas hos inrikesministern.
Ifall förhållandena ännu ej medgiva avgörande av den under b) omnämnda
frågan, kunna förskott utbetalas.
Beträffande ersättningens belopp kan överenskommelse icke med laga
verkan träffas mellan parterna, utan skall beloppet alltid fastställas av
arbetarförsäkringsrådet. Endast i fråga om sjukpenningen (Dagpenge)
gäller härutinnan undantag, så att denna fastställes av rådet, allenast
om överenskommelse icke kan ernås.
Det ersättningsbelopp, som arbetarförsäkringsrådet genom sitt beslut
fastställer vid invaliditet av högre eller lägre grad, kan rättsägaren, itall
denne är en man mellan 30 och 55 år, efter eget val få utbetalt eller
förvandlat till en livränta. För män i annan ålder är rådet berättigat
att inköpa livränta, även om vederbörande själva skulle föredraga utbetalning
av kapitalet. Därest rådet med hänsyn till en invalids sinnestillstånd
finner, att utbetalning av ett kapital icke kan anses tillrådlig,
skall livränta under alla förhållanden inköpas. Det kapital, som till—
erkännes kvinnor och omyndiga personer, kommer vederbörande till godo
på det sätt, som rådet anser lämpligast. Rådet kan ålägga arbetsgivaren
eller försäkringsbolaget att till den skadade eller hans efterlevande utbetala
förskott på utdömt kapital, när utbetalningen av en eller annan
grund skulle dröja.
Rådet underrättar den betalningsskyldige om storleken av det fastställda
ersättningsboloppet. Detta skall med undantag för sjukpenning
och begravningshjälp, som alltid utbetalas direkt till rättsägaren inom
14 dagar efter erhållet meddelande, inbetalas till rådet, som verkställer
utbetalning av kapital till vederbörande samt i förekommande fall låter
inköpa livräntor i livräntebolaget.
200
DANMARK.
Skadestånd enligt allmän lag.
När en arbetare eller hans efterlevande har framställt krav på eller
12 emottagit ett penningebelopp enligt lagens bestämmelser, har han eller
de därmed avstått från rätten att samtidigt eller senare framställa anspråk
mot arbetsgivaren eller andra på grund av allmänna skadeståndsbestämmelser.
A andra sidan kan den, som yrkat ersättning enligt dylika
bestämmelser, icke samtidigt framställa anspråk enligt olycksfalislagen,
såvida ej arbetarförsäkringsrådet på ansökan medgiver detta.
I fall däremot rådet, när saken bragts inför detsamma, finner skäligt
meddela den skadade eller hans efterlevande, att de efter rådets mening
med fog kunna resa skadeståndsanspråk enligt allmän lag, skall en därefter
inledd rättegång icke utgöra hinder för att de senare kunna begära
ersättning enligt olycksfallslagen, så framt de genom rättegången
icke ernått en ersättning, som uppgår till eller överstiger ersättningen
enligt olycksfallslagen.
Lagen den 15 maj 1903 om tillägg till 1898 års lag.
Såsom ovan nämnts, utfärdades den 15 maj 1903 en lag om tillägg
till lagen av den 7 januari 1898 om arbetares försäkring mot följderna
av olycksfall i vissa verksamheter. Den nya lagen har främst till syfte
att närmare ansluta olycksfallsförsäkringen till sjukförsäkringen, och innehåller
egentligen bestämmelser rörande sjuklijälpen (»Dagpenge»). I
huvudsak innehåller 1903 års lag följande.
1 Om en arbetare varit utsatt för ett under lagen av den 7 januari
1898 hörande olycksfall, som medför nedsättning av hans arbetsförmåga
över tretton veckor, tillkommer honom efter förloppet av trettonde
veckan kontant sjukhjälp (»Dagpenge»). Sjukhjälpen skall utgöra, liksom
2 förut, tre femtedelar av den skadades daglön, dock icke över 2 kr. och
icke under 1 kr. om dagen. För varje vecka betalas sjukhjälp för sju
dagar. Sjukhjälp skall ej längre utgå delvis. Daglönen bestämmes på
det i 1898 års lag föreskrift^ sättet.
Rätt till sjukhjälp betingas av att nedsättning av arbetsförmågan
är för handen. Detta anses vara förhållandet, så länge den skadade på
grund av skadan icke är i stånd att upptaga ett arbete av samma art
4 som hans förutvarande. Detta styrkes genom läkarbetyg. Sjukhjälp
DANMARK.
201
utgår aldrig längre än till årsdagen efter olycksfallet. När olycksfallet
blott medför övergående nedsättning av arbetsförmågan, upphör sjukhjälpen
från den tidpunkt, då betingelserna därför, enligt vad nyss
nämnts, bortfallit. Har olycksfallet medfört varaktig arbetsoförmåga,
utgår sjukhjälpen, för så vitt betingelserna därför äro förhanden, intilldess
arbetarförsäkringsrådet fastställt invaliditetsersättningen. Om olycksfallet
medfört döden, utgår sjukhjälpen, under samma betingelser, till
dödsdagen.
De för sjukhjälpens bestämmande nödiga avgöranden, däribland
särskilt daglönens fixerande, skola hava träffats före den 14:de veckan,
så att utbetalning av sjukhjälpen till bestämt belopp kan begynna vid
utgången av den 14:de veckan. Sjukhjälpen betalas för varje vecka vid
utgången av veckan.
Om arbetsgivaren fortsätter att åt eu arbetare, som har daglön eller
veckolön, betala full lön, ehuru arbetaren icke är fullständigt arbetsoförmögen,
har arbetsgivaren rätt att uppbära den sjukhjälp, som enligt
den tecknade försäkringen tillkommer arbetaren hos vederbörande försäkringsbolag.
Arbetarförsäkringsrådet äger att, när omständigheterna därtill föranleda,
bestämma att sjukhjälpen skall dit inbetalas, för att därefter av
rådet utbetalas till den skadade. På samma sätt kan rådet också utbetala
sjukhjälpen till de skadade och därpå inkassera sitt förskott hos
arbetsgifvaren eller försäkringsbolaget.
Om arbetarförsäkringsrådet beträffande ett för detsamma anmält
olycksfall tillkännagivit för parterna att fallet bör anses hava förlupit
utan att medföra följder, som komma in under lagen, kan ersättningsanspråk
icke väckas sedan ett år förflutit från tillkännagivandet härav.
Om de slutliga följderna av ett otycksfall icke inträtt inom ett år
från olycksfallet, har arbetarförsäkringsrådet dock att såvitt möjligt
träffa ett avgörande, i det att den penningsumma, vilken i sådant fall
tillkommer vederbörande, då kan fastställas av rådet efter tagen hänsyn
till de följder olycksfallet sannolikt slutligen kommer att medföra. Ett
sålunda träffat avgörande kan icke sedermera ändras. År det icke möjligt
att träffa ett sådant slutligt avgörande, kan ett interimistiskt avgörande
ske, varefter frågan sedermera på nytt kan upptagas, så framt
begäran därom framställes från den skadades sida. Ett dylikt återupptagande
kan dock icke äga ram sedan två år förflutit från det första
avgörandet.
Ålderdomsförsäkringslcommittén. VI,
86
202
DANMARK.
Olycksfallsförsäkringen för fiskare.
Deri 3 april 1900 utfärdades lag om danska fiskares försäkring mot
skada till följd av olycksfall. Enligt denna lag — i vilken man sökt
taga sikte på de för fiskerinäringen egendomliga förhållandena — harvar
och en, som i Danmark självständigt eller såsom medhjälpare åt
annan bedriver fiske såsom näring, rätt att mot erläggande av en årsavgift
av fem kronor bliva medlem av en utav inrikesministern erkänd
olycksfallsförsäkringsförening av danska fiskare och därigenom försäkras
mot olycksfall på i huvudsak enahanda villkor som enligt den
industriella olycksfallslagen. Dock skall en för alla fall lika genomsnittsårslön
av 600 kronor och en daglig arbetsförtjänst av 2 kronor
50 öre ligga till grund, varjämte högsta ersättning vid dödsfall skall
utgöra 2,500 kronor utan särskild begravningshjälp. Om föreningens
medel icke räcka till för att täcka utgifterna, skall statskassan tillskjuta
vad som fattas.
Utöver dessa huvudgrunder innehåller ifrågavarande lag bland annat
följande. Under lagen höra olycksfall, som inträffa under fiske på danskt
skepp eller dansk farkost i eller utanför danska farvatten och som vålla
övergående eller varaktig nedsättning av arbetsförmågan, så framt olycksfallet
förorsakats av fiskerinäringen eller de förhållanden, under vilka den
försiggår, eller vid fiskares frivilliga försök att rädda människoliv på
sjön eller vid seglats å fiskefartyg utan att fiske därvid bedrives. Om
fiskare, som är anställd hos annan, vilken driver fiske såsom näring utan
att själv personligen i regel deltaga i arberet, har inträtt som medlem
av försäkringsföreningen, är han berättigad att av arbetsgivaren erhålla
gottgörelse för avgifterna till föreningen.
Ersättningarne bestämmas av en särskild avdelning av arbetarförsäkringsrådet,
men samtliga utbetalningar ske genom föreningen och
icke genom rådet.
Med inrikesministerns samtycke eller på hans hemställan kan föreningen
helt eller delvis återförsäkra sin egen och statskassans risk.
En senare lag av den 30 mars 1906 har utsträckt 1900 års lag till
var och en i landet hemmahörande, som för egen räkning eller som
arbetare hos andra har sitt uppehälle genom sjöfart, stenfiskeri, sandgrävning,
som utföres i vattnet, dykeri- och bärgningsarbete o. s. v.
så att de beretts möjlighet till frivillig försäkring. Om olycksfall inträffat,
som medför rätt till ersättning enligt industri-olycksfallslagen av
DANMARK.
203
1898 eller lagen om sjöfolks olycksfallsförsäkring av 1905, bortfaller
dock rätt till ersättning enligt nu förevarande försäkring. Genom kungl.
förordning kan lagen utsträckas även till lotsar. Så har ock skett genom
förordning den 11 februari 1,908.
Olycksfallsförsäkringen för sjöfolk.
För sjöfolket gäller en särskild lag, nämligen lagen den 1 april
1905 om sjöfolks försäkring mot följderna av olycksfall i sjöfartsverksamliet.
I olikhet med den industriella olycksfallslagen har i förevarande
lag införts tv ange för säkring för arbetsgivarna (redarna) då dessa i
långt högre grad än arbetsgivarna inom industrien äro utsatta för stora
katastrofer, där skadeståndet skulle överstiga den ersättningspliktiges
betalningsförmåga.
Lagens omfattning.
Lagen omfattar alla fartyg, vilka jämlikt gällande författningar äro §§
eller bort bliva införda i det offentliga fartygsregistret, d. v. s. fartyg 2
om ett brutto-registertonnage av 20 ton eller däröver. Undantag är
dock gjort, bl. a. för krigsskepp och andra staten tillhöriga fartyg, vilka
icke användas såsom frakt- eller handelsfartyg. Uppkommen fråga,
huruvida ett fartyg hör under lagen eller icke, avgöres av arbetarförsäkringsrådet.
Dess beslut kan överklagas hos inrikesministern.
Försäkringen gäller för alla till fartygets besättning hörande per- 4
soner, såväl befälhavare som manskap, med undantag av sådana, vilkas
fasta kontanta årliga lön överstiger 2,400 kronor, eller som — i fråga
om fiskefartyg — blivit av redaren försäkrade enligt lagen den 3 april
1900 angående danska fiskares olycksfallsförsäkring. För registrerade
fartyg under 300 netto-registerton gäller försäkringen tillika befälhavaren,
även om han helt eller delvis är ägare till fartyget. Passa- 6
gerare äro icke försäkringsberättigade, även om de — mot nedsättning
av passagerareavgiften — förrätta någon tjänst ombord.
Försäkringen gäller för olycksfall, som orsakas av sjöfartsverksam- 9
hetens drift eller av de förhållanden, under vilka denna bedrives. Härunder
inbegripes allt arbete på och vid fartyget, lastning och lossning
m. m. ävensom befordran till och från fartyget samt ombord- och ilandstigning,
besök i land i fartygets ärende samt räddning av människoliv
och bärgning av gods. Ersättning, som utgått för olycksfall vid rädd
-
204
DANMARK.
§§
10—22
8
23
43, 44
ning av människoliv på sjön, gottgöres vederbörande försäkringsanstalt
av statsverket.
Uteslutna från försäkringen äro olycksfall, som den skadade uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet själv ådragit sig.
Försäkringens förmåner.
Angående ersättningsanspråken innehålla lagens bestämmelser i
huvudsak detsamma som industriolycksfallslagen. Dock utgör sjukpenningen
(Dagpenge) 2 kr. om dagen för befälhavare, styrman, maskinist,
hovmästare, räkenskapsförare, läkare och med dessa likställda samt 1
kr. 50 öre om dagen för det övriga manskapet. Maximibeloppet av
ersättning vid varaktig arbetsoförmåga (invaliditet) utgör 4,200 kr. och
vid dödsfall 2,800 kr., alltså något lägre belopp än enligt industriolycksfallslagen.
Ingen särskild begravningshjälp utgår. I de fall där arbetsförmågan
blivit nedsatt med mindre än 10 procent, betalas ingen ersättning.
Vid arbetsförtjänstens beräknande upptages bostad ombord till
högst 15 kr. och fri kost till högst 35 kr. månatligen.
Därest en omkommen sjöman icke har ersättningsberättigad änka
eller barn, bestämmer arbetarförsäkringsrådet, huruvida ersättningen
helt eller delvis skall tillfalla andra, som han försörjde eller till vilkas
försörjning han bidrog, när olycksfallet timade. Har den omkomme
blott lämnat bidrag till försörjning, må ersättningen icke överstiga 800
kr. till varje berättigad.
Omkommen försäkrads efterlevande äro ersättningsberättigade, därest
de vid tiden för olycksfallet voro danska medborgare eller hade sin
hemvist i landet. Om de voro bosatta annorstädes, äro de likväl ersättningsberättigade,
ifall den omkomne var medborgare i ett, land, som
medger danskt sjöfolks efterlevande ersättning vid olycksfall på samma
villkor som sina egna undersåtar.
Försäkringens organisation.
Redare, som inträder i ett förhållande, vilket grundar försäkringsplikt
enligt lagen, har skyldighet att täcka sin risk i en av inrikesministern
erkänd försäkringsförening av arbetsgivare med ömsesidig ansvarighet
eller i ett försäkringsbolag med begränsad ansvarighet. Efter övertagande
av risken häftar vederbörande förening eller bolag i arbetsgivarens
ställe. Vid mönstring av besättning skall redaren visa, att
försäkring vederbörligen tecknats. Underlåtenhet att teckna försäkring
medför bötesansvar.
»
DANMARK.
205
Därest förening av redare med ömsesidig ansvarighet blivit erkänd
såsom försäkringsgivare enligt lagen, lämnar staten bidrag till premierna
för dem bland medlemmarna, vilkas under lagen hörande fartyg icke
drivas med ånga, gas, elektricitet och dylikt eller genom bogsering eller
användas till lustsegling. Statens tillskott må dock icke överstiga
hälften av den premie, som eljest skulle påvilat de ifrågavarande medlemmarna,
och får ej heller överstiga ett belopp av 12 kr. om året för
varje av dem sysselsatt ersättningsberättigad person.
Anmälan om olycksfall m. m.
Varje olycksfall, som kan antagas medföra krav enligt lagen, skall
av vederbörande arbetsgivare, befälhavaren eller den som är satt i hans
ställe, snarast möjligt och sist inom åtta dagar anmälas hos arbetarförsäkringsrådet.
Inträffar olycksfallet utanför inländsk hamn eller ankarplats,
skall anmälan ske senast 8 dagar efter fartygets ankomst till
hamn eller ankarplats. Inträffar åter olycksfallet i utländsk hamn, där
dansk konsulartjänsteman är anställd, eller inkommer fartyget (eller besättning)
efter olycksfallet först till sådan hamn, skall anmälan ske hos
konsulartjänstemannen. Med anmälan skall följa läkarintyg, eller skall
sådant snarast insändas efteråt. Läkarintyget betalas av redaren.
Befälhavaren eller hans ställföreträdare skall i dagboken införa, när
en till besättningen hörande person blir arbetsoförmögen och när han
återfår sin arbetsförmåga.
När sjöförklaring hållits, skall avskrift av protokollet insändas till
arbetarförsäkringsrådet, vilket även. kan begära förhörs hållande.
Dödförklaring.
Därest en enligt lagen ersättningsberättigad person vid fartygs
undergång eller eljest försvinner under omständigheter, som låta förmoda
att han omkommit, skall hans död anses bevisad, såframt icke,
inom två år efter den tidpunkt då han sist var i livet, inkommit tillförlitlig
underrättelse, som låter förmoda att han icke omkommit.
Arbetarförsäkringsrådet.
I arbetarförsäkringsrådet skall finnas en särskild avdelning för behandling
av de under lagen hörande ärenden. Denna avdelning består
av rådets ordförande, vilken också är ordförande å avdelningen, de två
av konungen förordnade medlemmarna i rådet, samt fyra särskilda med
-
206
DANMARK.
lemmar, som utses av inrikesministern och av vilka två skola vara
representanter lör redarna och två för de försäkrade. För dessa fyra
utses suppleanter.
Ifråga om fastställande och utbetalning av ersättning samt överklagande
av rådets beslut m. m. gälla i huvudsak samma regler som
för industri-olycksfallsförsäkringen.
Olycksfallsförsäkringen för jordbruket.
Dm 27 maj 1.908 utfärdades lag om försäkring mot följderna av
olycksfall i jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel m. m. Lagen grundar
sig på den obligatoriska försäkringens princip.
, Försäkringens omfattning.
Den obligatoriska försäkringen omfattar 1) arbetare i jordbruk,
skogsbruk och trädgårdsskötsel, såvida egendomen i fråga jämlikt bestämmelserna
i lagen om fastighetsskatt den 15 maj 1903 är taxerad
till belopp överstigande 6,000 kr.; och 2) arbetare i stuteri, mejeri,
torvupptagning, vasskärning och tröskning.
Efter förslag av arbetarförsäkringsrådet kan inrikesministern genom
kungörelse indraga under lagen även andra verksamheter, som kunna
likställas med de ovan uppräknade.
Försäkringen sträcker sig även till arbetare i jordbrukets binäringar,
såsom tegelbruk, mergel grävning, körslor etc. Med trädgårdsskötsel
förstås enligt lagen yrkesmässigt driven trädgårdsskötsel samt arbete i
parker och trädgårdar, som tillhöra staten eller kommunen, eller äro förbundna
med jord- eller skogsbruk ävensom arbete i större privata trädgårdar,
därifrån försäljning i avsevärd omfattning sker.
I örsäkringen omfattar envar, som mot lön eller ackordsbetalning
eller som olönad medhjälpare är anställd i stadigvarande eller tillfälligt arbete
i någon verksamhet, som hör under lagen. Arbetsförmän äro härunder
inbegripna, så framt deras kontanta lön icke överstiger 1,500 kr. om
året. Försäkringen gäller även medlemmar av arbetsgivarens familj —
hustrun dock undantagen —, för så vitt dessa efter beskaffenheten och
omtånget av deras arbete kunna jämföras med andra arbetare och
hava fyllt tio år.
DANMARK.
207
Försäkringen avser olycksfall, förorsakade genom utövande av ifrågavarande
näringar eller de förhållanden, under vilka de försiggå. Hit
räknas olycksfall vid körslor, även om de inträffa utanför området för
driften, samt olycksfall vid arbete på järnväg för verksamheten, vid arbeten
för vägar och kanaler, halmtäckning, jakt o. s. v., som företagas
i verksamhetens intresse eller som påvila egendomen. Däremot komma
icke under lagen olycksfall, som inträffa vid arbete i arbetsgivarens
personliga hushåll, när detta är fullständigt skilt från driften, eller vid
personlig tjänst åt honom eller hans familj. Men personer, som enligt
lagen skola försäkras, förlora icke sin rätt till ersättning, om de träffas
av olycksfall under tillfälligt arbete i arbetsgivarens privata hushåll eller
under annan tillfällig tjänst för honom eller hans familj.
Försäkringens förmåner.
Angående ersättningsanspråken innehåller lagen bestämmelser, motsvarande
de i lagen den 1 april 1905 ang. sjöfolkets försäkring givna
föreskrifter. Dock är sjukhjälpen (Dagpenge) satt till 1 kr. 20 öre resp.
75 öre för personer över resp. under 18 år. Hemmavarande barn till
arbetsgivaren erhålla ingen''sjukhjälp (Dagpenge), om de före fyllda 15
år drabbas av olycksfall. Ersättningen för fullständig invaliditet utgör
i alla fall 3,600 kr. Föreligger allenast nedsättning av arbetsförmågan,
skall kapitalet utgöra en i förhållande till invaliditetens grad beräknad
del av den summa, som skulle hava tillkommit den skadade vid fullständig
invaliditet. För en nedsättning i arbetsförmågan under 10 procent,
utgår intet kapital.
Inträder döden som följd av olycksfallet, erhålla den avlidnes efterlevande
ett kapital av 2,500 kr. att efter arbetarförsäkringsrådets bestämmande
fördelas, ifall ersättningstagarna äro flera. Finnas inga efterlevande,
utgår begravningshjälp med 50 kr. till den eller de privata personer,
som bekostat den avlidnes begravning. Efterlämnar den avlidne
änka, tillkommer ersättningen henne, därest äktenskapet är ingånget
före olycksfallet och icke dessförinnan upplösts genom skilsmässa. Om
försäkringsberättigad änka ej lever efter, tillfaller försäkringen hans barn,
vilkas försörjning påvilade honom eller som han faktiskt försörjde, då
olycksfallet inträffade. Finnas ej heller sådana ersättningsberättigade,
bestämmer arbetarförsäkringsrådet, huruvida försäkringen helt eller delvis
skall tillfalla andra, som han försörjde eller till vilkas försörjning han
lämnade bidrag, då olycksfallet skedde. Har han blott lämnat bidrag
208
DANMARK.
till försörjning, kan ersättningsbeloppet för varje särskild ersättningsberättigad
icke överstiga 800 kr.
Försäkringspliktens fullgörande.
Stadgandena om försäkringspliktens fullgörande äro även avfattade
i anslutning till lagen den 1 april 1905, d. v. s. tvångsförsäkring genom
anslutning till försäkringsinrättning, godkänd av inrikesministern. Såsom
kontroll över försäkringspliktens fullgörande föreskriver lagen att varje
försäkringspliktig skall på ett för de i verksamheten sysselsatta arbetarna
lätt tillgängligt ställe inom arbetsområdet anslå tillkännagivande om, i
vilket bolag han tecknat försäkringen. Som kvitto för erlagda premier
erhållas försäkringsmärken. Dessa skola av den försäkringspliktige uppklistras
på en platta, vilken anbringas bredvid nyssnämnda tillkännagivande.
Försumlighet härutinnan kan av envar anmälas till åtal.
Frivillig försäkring.
Ömsesidiga föreningar av arbetsgivare, som blivit erkända för övertagande
av den arbetsgivarna enligt lagen på vilande ansvarigheten, kunna
erhålla erkännande jämväl med hänsyn till övertagande av ansvaret för
frivilligt tecknad försäkring mot olycksfall i jordbruk, skogsbruk eller
trädgårdsskötsel, vare sig sistnämnda näring drives yrkesmässigt eller
icke och oavsett huruvida den till jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel
nyttjade egendomen är taxerad till ett belopp av 6,000 kr. eller
därunder. Sådant erkännande kan likaledes lämnas åt särskilda för detta
syfte bildade ömsesidiga föreningar.
Försäkringen kan kollektivt eller individuellt tecknas till förmån för
envar, som i Danmark för egen räkning eller som arbetare hos andra
helt eller delvis försörjer sig genom arbete i jordbruk, skogsbruk eller
trädgårdsskötsel.
Förmånerna av försäkringen tillkomma sådan försäkrad, som vid
olycksfallet är sysselsatt hos ägare eller brukare av egendom, taxerad till
belopp ej överskjutande 6,000 kr, och använd till jordbruk, skogsbruk
eller trädgårdsskötsel, eller som själf är — eller är gift med — ägare
eller brukare av sådan egendom.
Personer, som helt eller delvis äro sysselsatta på de nyss nämnda
mindre egendomarna hos ägare eller brukare, som icke själf personligen
och i regel deltager i arbetet, äro berättigade att av arbetsgivaren utan
avkortning å den betingade lönen, erhålla ersättning helt eller delvis för
DANMARK.
209
det belopp, som de betala i premie för den av dem enligt lagen tecknade
frivilliga försäkringen.
Vederbörande förening äger att av statsverket erhålla gottgörelse
för hälvten av sina utgifter till denna frivilliga försäkring.
Arbetarförsäkringsrådet.
Under lagen hörande ärenden handläggas av en särskild avdelning
i arbetarförsäkringsrådet, vilken har ordförande gemensam med de övriga
avdelningarna samt i övrigt består av 2 av konungen utnämnda medlemmar,
varav en läkare, samt 6 av inrikesministern utsedda personer,
som eljest icke äro medlemmar av rådet, därav 2 försäkringspliktiga
arbetsgivare, 2 arbetare och 2 jordbrukare, som hava rätt till frivillig
försäkring.
De allmänna reglerna för rådet gälla också för denna avdelning.
I övrigt innehåller denna lag i det väsentliga samma bestämmelser
som lagen om industriolycksfallsförsäkringen av 1898.
1915 års förslag till ny olycksfallslagstifning.
Såsom redan i det föregående omnämnts, framlades i januari 1915 för danska
riksdagen ett förslag till lag om försäkring mot följderna av olycksfall. Detta förslag,
som fortfarande torde vara föremål för behandling inom riksdagen, avser framför allt
att samarbeta de gällande lagarna till en lag, att utjämna olikheterna mellan lagarna,
att utvidga den i de nyare lagarna införda försäkringsplikten samt att utvidga möjligheten
för arbetsgivare och självständiga yrkesutövare att teckna försäkring med
statsbidrag.
Förslaget är alltså grundat på principen om obligatorisk försäkring. Beträffande
vilka arbetsgivare, som skola omfattas av lagen, står förslaget i likhet med 1906 års
engelska lag på den principiella ståndpunkten, att försäkringsplikt skall åligga alla
arbetsgivare, som icke äro uttryckligen undantagna. Särskilt är att märka, att privat
tjänstefolk skola försäkras, ävensom hemmavarande barn o. d. Från försäkring undantagas
dock arbetsledare, kontorspersonal o. d. med mer än 3,000 kr. lön i industrien,
2,400 kr. i sjöfarten samt 1,500 kr. i lantbruk m. m. Ett icke oväsentligt undantag
innefattas i den begränsningen, att lagen ej omfattar personer, som antagits till
arbete av tillfällig och helt övergående art.
Beträffande frågan, för vilka fall försäkringen skall gälla, innehåller förslaget
den bestämmelse, att försäkringen skall omfatta olycksfall, som uppstå under den
försäkrades i lagen omnämnda sysselsättning, ävensom då olycksfallet inträffat på
grund av de förhållanden, varunder arbetet försiggår. Därjämte föreslås den ut
Ålderélomsförsäkringskommittén.
VI. 27
210
DANMARK.
vidgningen, att försäkringen skall gälla olycksfall, som hava sin grund i den försäkrades
försök att rädda människoliv, när försöket står i samband med hans sysselsättning.
Från försäkringen äro som förut undantagna olycksfall, som med uppsåt
förorsakats av den skadade. I de fall, då den skadade genom grov vårdslöshet,
genom åsidosättande av reglementariska föreskrifter, som vederbörligen hållits i kraft,
eller på grund av rus själv förorsakat eller åtminstone väsentligt bidragit till olycksfallet,
kan ersättningen nedsättas eller helt indragas. Detta innebär en ändring av
de nu gällande bestämmelserna.
I fråga om försäkringens förmåner hava ersättningsbeloppen förhöjts. Sjukbehandling
skall dock i allmänhet lika litet enligt förslaget som enligt nu gällande lag
lämnas, utan skall detta i regel vara sjukkassornas sak. Enligt försäkringen kan
däremot i vissa fall utgå ersättning för specialbehandling, för glasögon, konstgjorda
lemmar etc. Sådant lämnas dock i regel av sjukkassorna till dem, som vore medlemmar.
Dagpenningarna hava något förhöjts och skola enligt förslaget utgå med
~/3 av den skadades dagslön, dock icke över 2 kr. 50 öre och icke under 1 kr. om
dagen. Dagpenningarna skola i regel utgå från början av 14:de veckan efter olycksfallet.
Från arbetarhåll hade man önskat, att karenstiden skulle förkortas. Beträffande
ersättning vid invaliditet har diskussion förts beträffande vilket system,
kapitalsystem eller räntesystem, som vore lämpligast. Emellertid hade man särskilt
på begäran från arbetarhåll, ansett sig böra stå kvar vid kapitalsystemet. Beloppen
hava även här något förhöjts.
Föreligger fullständig arbetsoförmåga, skall ersättningen utgöra en penningsumma,
som svarar mot 6 gånger årslönen, dock icke under 3,600 kr. eller över 6,000 kr.
Är arbetsnedsättningen mindre, skall ersättningen utgöra en i förhållande till nedsättningens
storlek beräknad del av nämnda penningsumma. Äldre personer kunna dock
erhålla mindre kapitalbelopp, enär den ersättning, som efter lagens allmänna regler
skulle tillkomma dem, i allmänhet skulle, omsatt i livränta, hava ett betydligt större
värde än för yngre personer. Detta har särskilt föranletts därav, att lantbruket medtagits
i försäkringen, enär man däri påträffade äldre personer i vida större utsträckning
än i industrien m. m. Invaliditetsersättning skall utgå, då olycksfallet medfört
nedsättning i arbetsförmågan å minst 10 %.
Den arbetsgivarne ålagda försäkringsplikten hava de att fullgöra genom att taga
försäkring hos av staten erkänd försäkringsanstalt på samma sätt som enligt 1905
och 1908 års lagar. Därjämte giver förslaget anvisning å bildande av »försäkringsförbund»
beträffande sjöfarten, där två dylika förbund skola finnas, ett för den större
och ett för den mindre sjöfarten. Bestämmelser hava föreslagits i syfte att vinna
garanti för att arbetsgivarne fullgöra sin försäkringsplikt. Sålunda skall yrkesinspektör
vid förekommande tillfällen tillse, att försäkring finnes. Då det emellertid
kan inträffa, att arbetsgivare underlåtit att taga försäkring samt att han, som under
sådant förhållande är personligen ansvarig för ersättningen, saknar medel för dess
betalning, innehåller förslaget den bestämmelse, att staten skall betala det bristande
beloppet.
Hela försäkringen kommer som förut att stå under arbetarförsäkringsrådets
ledning. Rådets betydelse för socialförsäkringens utveckling har genom förslaget än
mer betonats.
Förslaget avser även att bereda ökad möjlighet för mindre arbetsgivare att erhålla
försäkring med statsbidrag. Man har visserligen gjort invändningar mot medgivandet
av statsbidrag, men dock ej ansett sig kunna borttaga detsamma, då det i
allt fall hade en viss betydelse för anslutningen till försäkringen och för övrigt bleve
ganska litet och därför icke av någon större betydelse för statskassan.
DANMARK.
211
Ur nBeretning fra A rbej der for sikrin gs-B Rådet» äro följande siffror
hämtade:
Olycksfall Isstatistik 1910—1014.
1. Industriavdelningen.
Å r. |
1010. |
1911. |
1012. |
1913. |
1014. |
|
Anmälda olycksfall ...................... |
2 G02 |
2 732 |
2 926 |
3 280 |
3150 |
|
Till behandling upptagna fall ....... |
2 540 |
2 678 |
2 925 |
3149 |
3134 |
|
Ej godkända......................... |
391 |
385 |
429 |
470 |
473 |
|
Varaktig invaliditet..................... |
657 |
665 |
671 |
678 |
640 |
|
Därav 5— 25 % invaliditet.......... |
554 |
561 |
568 |
582 |
560 |
|
26— 50 % » .......... |
81 |
76 |
83 |
75 |
67 |
|
51— 75 % » .......... |
17 |
27 |
14 |
18 |
13 |
|
76-100 % » .......... |
5 |
1 |
6 |
3 |
— |
|
Ersättning till invalider ............... |
.. kr. |
547 877 |
540 872 |
533 520 |
536 396 |
473 514 |
Dödsfall ................................... |
43 |
46 |
46 |
61 |
57 |
|
Därav med ersättningsberättigade |
efter- |
35 |
32 |
30 |
40 |
38 |
Ersättning till efterlevande............ |
... kr. |
109 370-ie |
100 640 |
96 000 |
123 586-ib |
120109-S5 |
2. Lantbruksavdelningen.
a) obligatorisk försäkring.
i r. |
1910. |
1911. |
1912. |
1913. |
1914. |
|
Anmälda olycksfall .................... |
2 239 |
2 369 |
2 379 |
2 395 |
2 465 |
|
Till behandling upptagna fall ...... |
1978 |
2 312 |
2 370 |
2 418 |
2 439 |
|
Ej godkända ............................ |
409 |
272 |
275 |
265 |
304 |
|
Varaktig invaliditet..................... |
374 |
577 |
564 |
533 |
504 |
|
Därav 10— 25 % invaliditet......... |
285 |
471 |
466 |
452 |
434 |
|
26— 50 % » ......... |
63 |
80 |
76 |
55 |
53 |
|
51— 75 % » .......... |
19 |
21 |
18 |
24 |
14 |
|
76-100 % » .......... |
7 |
5 |
4 |
2 |
3 |
|
Ersättning till invalider .............. |
... kr. |
305 496 |
425 340 |
401 088 |
368 676 |
327 852 |
Dödsfall..................................... |
65 |
89 |
61 |
55 |
77 |
|
Därav med ersättningsberättigade |
efter- |
30 |
46 |
29 |
17 |
33 |
Ersättning till efterlevande............ |
... kr. |
63 100 |
101100 |
64 700 |
36 700 |
74 800 |
212
DANMARK.
b) frivillig försäkring.
Å r. |
1910. |
1911. |
1912. |
1918. |
1914. |
|
Anmälda olycksfall ...................... |
171 |
227 |
235 |
276 |
288 |
|
Till behandling upptagna fall ...... |
118 |
197 |
255 |
243 |
306 |
|
Ej godkända .............................. |
26 |
50 |
39 |
51 |
50 |
|
Varaktig invaliditet...................... |
35 |
64 |
90 |
74 |
83 |
|
Därav 10— 25 % invaliditet.......... |
28 |
56 |
79 |
64 |
79 |
|
26— 50 % » .......... |
6 |
8 |
10 |
8 |
3 |
|
51— 75 % » .......... |
1 |
— |
1 |
2 |
1 |
|
76-100 % » .......... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Ersättning till invalider ............... |
... kr. |
24 480 |
40 680 |
56 232 |
48 600 |
47124 |
Dödsfall..................................... |
9 |
7 |
5 |
5 |
8 |
|
Därav med ersättningsberättigade |
efter- |
|||||
levande ................................. |
7 |
4 |
3 |
5 |
6 |
|
Ersättning till efterlevande............ |
... kr. |
17 500 |
8 000 |
7 500 |
12 500 |
15 000 |
4. Fiskeriavdelningen.
i r. |
1910. |
1911. |
1912. |
1913. |
1914. |
|
Anmälda olycksfall ...................... |
109 |
101 |
116 |
102 |
122 |
|
Till behandling upptagna fall ...... |
94 |
59 |
105 |
75 |
105 |
|
Ej godkända ............................... |
12 |
10 |
15 |
19 |
11 |
|
Varaktig invaliditet...................... |
28 |
25 |
37 |
21 |
36 |
|
Ersättning till invalider ............... |
... kr. |
15 480 |
13 788 |
16 992 |
10 512 |
19 872 |
Dödsfall.................................... |
42 |
14 |
31 |
20 |
33 |
|
Därav med ersättningsberättigade |
efter- |
38 |
13 |
29 |
16 |
30 |
Ersättning till efterlevande........... |
... kr. |
70 800 |
25 000 |
55 800 |
36 300 |
43 900 |
DANMARK.
213
3. Sjöfartsavdelningen.
Å r. |
1910. |
1911. |
1912. |
1913. |
1914. |
|
Anmälda olycksfall ...................... |
529 |
556 |
517 |
578 |
545 |
|
Till behandling upptagna fall ....... |
502 |
533 |
547 |
557 |
580 |
|
Ej godkända ............................... |
53 |
53 |
34 |
43 |
45 |
|
Varaktig invaliditet...................... |
72 |
62 |
56 |
53 |
46 |
|
10— 25 %............................... |
64 |
56 |
49 |
47 |
39 |
|
26— 50 %............................... |
7 |
6 |
6 |
5 |
4 |
|
51— 75 %............................... |
1 |
— |
1 |
1 |
2 |
|
76-100 %............................... |
— |
— |
— |
— |
1 |
|
Ersättning till invalider ............... |
... kr. |
53 844 |
43 599 |
39 648 |
37 728 |
37 968 |
Dödsfall..................................... |
101 |
92 |
84 |
84 |
84 |
|
Därav med ersättningsberättigade |
efter- |
38 |
38 |
20 |
27 |
24 |
Ersättning till efterlevande............ |
... kr. |
79 900 |
77 850 |
47 800 |
53 400 |
49 300 |
Ålderdoms försähingslsommittén. Yl.
28
STATISTISKA UNDERSÖKNINGAR
KÖRAKDE
ARBETSLÖNER OCH OLYCKSFALL M. M.
INOM OLIKA YRKEN I SVERIGE
P. S. RUNEMARK
AMANUENS I KUNGL. SOCIALSTYRELSEN
INLEDNING.
I skrivelse till kungl. socialstyrelsen den IG januari 1913 framställde
ålderdomsförsäkringskommittén en förfrågan, huruvida styrelsen vore villig
att för kommitténs räkning och i samråd med densamma verkställa vissa
närmare angivna undersökningar dels rörande arbetsgivarnas inom industrien
totala utgift för arbetslöner jämte antalet sysselsatta årsarbetare
ävensom arbetsgivarnas taxerade inkomst, dels angående genom olycksfall
i arbete skadade arbetares genomsnittliga arbetsförtjänst per dag
inom olika arbetsområden, dels slutligen beträffande olycksfallsfrekvens
bland arbetare inom vissa uppräknade yrken.
Därest den inom socialstyrelsen pågående utredningen angående
sjömansyrket icke kunde beräknas föreligga avslutad inom viss av kommittén
angiven tid, anhöll kommittén dessutom, att jämväl det material,
som till denna utredning influtit beträffande arbetslöner och olycksfall i
arbete, måtte för kommitténs räkning särskilt bearbetas i syfte att kunna
av kommittén utnyttjas.
I avgivet svar å denna kommitténs förfrågan förklarade sig socialstyrelsen
vara i tillfälle att utföra de begärda utredningarna, därest för
ändamålet erforderliga medel ställdes till styrelsens förfogande. Genom
nådigt brev den 7 mars 1913 erhöll även socialstyrelsen av Kungl. Maj:t
i uppdrag att verkställa ifrågavarande utredningar.
Det åt socialstyrelsen sålunda anförtrodda utredningsarbetet påbörjades
omedelbart och fullföljdes i samråd med eu representant för kommittén
i nära anslutning till det program, som uppställts i kommitténs
ovan omnämnda skrivelse. Resultaten överlämnades till kommittén i maj
1914 i form av en serie fristående undersökningar, nämligen:
1) utredning angående dagsverken, arbetslöner och bevillningstaxerad
inkomst åren 1910—1912 vid i den officiella olycksfallsstatistiken redovisade
företag;
2) bearbetning av den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial
åren 1906—1910;
4
3) bearbetning av försäkringsanstalternas primärmaterial rörande
resp. lag- oeh karensförsäkrade arbetare år 1908 vid i den officiella
olycksfallsstatistiken redovisade företag;
4) bearbetning av försäkringsanstalternas primärmaterial rörande
resp. lag- och karensförsäkrade arbetare åren 1908—1912 inom vissa
angivna yrken (lantarbetare, sjöfolk-, åkeri- och renhållningsarbetare,
stadsbud och bärare, chaufförer samt hotell- och restaurangpersonal);
samt
5) utredning angående arbetslöner inom sjömansyrket samt angående
olycksfall i arbete bland sjöfolk.
De tre förstnämnda undersökningarna hava till syfte att belysa vissa
förhållanden beträffande arbetslöner och olycksfall i arbete vid företag,
som avses i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 samt
lagen angående tillägg till samma lag den 13 december 1895 ävensom
i lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
den 5 juli 1901. Dessa undersökningar omfatta följaktligen icke blott
bergshanteringen och industrien i egentlig mening, jordbrukets s. k.
binäringar häri inbegripna, utan även hela byggnadsverksamheten i
vidsträckt mening, skogsavverkning och flottning, lastning och lossning
samt järnvägs- och spårvägsdrift. Däremot redovisas icke i denna statistik
företag inom det egentliga jordbruket, inom sjömansyrket eller
inom den offentliga förvaltningstjänsten.
Vid dessa parallellt fortlöpande undersökningar har för jämförbarhetens
skull samma yrkesgruppindelning kommit till användning. Denna ansluter
sig nära till den officiella olycksfallsstatistikens gruppindelning.
Sålunda hava denna senares samtliga 19 huvudgrupper bibehållits1). Däremot
hava inom dessa huvudgrupper sammanslagningar ägt rum, varigenom
95 av olycksfallsstatistikens 96 yrkesgrupper reducerats till 41.
Den officiella olycksfallsstatistikens yrkesgrupp XIX: 5 (post, telegraf och
telefon) har slopats såsom varande allt för obetydlig.
Den sålunda genomförda reduceringen av antalet yrkesgrupper har
huvudsakligen motiverats därav, att man endast på detta sätt kunnat
erhålla grupper, vilkas medlemsantal äro tillräckligt stora för att lämpligen
kunna göras till föremål för en detaljerad olycksfallsstatistisk bearbetning.
Beträffande manliga arbetare torde också i detta hänseende de
erhållna grupperna i allmänhet vara tillfredsställande. Vad de kvinnliga
arbetarna däremot angår, är det endast ett fåtal yrken, vilkas olycks
b
Den i den officiella olycksfallsstatistikens berättelser för åren 1906—1909
upptagna yrkesgruppen sjötransport bar bär liksom i den officiella olycksfallsstatistikens
berättelser för senare år uteslutits.
fallsmaterial varit tillräckligt omfattande för att kunna utnyttjas i olycksfallsstatistiskt
syfte.
Vid upprättandet av den här använda yrkesgruppindelningen har
man eftersträvat att erhålla så homogena yrkesgrupper som möjligt
såväl i tekniskt hänseende som i fråga om olycksfallsfrekvensens storlek
(såvitt denna kunnat avgöras av den årliga olycksfallsstatistikens uppgifter).
Dessutom har hänsyn måst tagas till den omständigheten, att
uppgifter om antalet årsarbetare endast äro att tillgå för vissa av olycksfallsstatistikens
yrkesgrupper; för att i största möjliga utsträckning kunna
utnyttja dessa har man sålunda måst undvika sammanslagning av yrkesgrupper
med och utan dylika uppgifter.
Motsvarigheten mellan den här använda yrkesgruppindelningen och
den officiella olycksfallsstatistikens framgår av nedanstående schema:
grupp |
i |
motsvarar |
grupp |
I: 1-3 |
grupp XII: 2 |
motsvarar grupp XII: 3—5 |
|||
» |
II: 1 |
» |
» |
11:1 |
» |
xim |
» |
» |
XIII: 1, 5 |
» |
11:2 |
» |
» |
11:2 |
» |
XIII: 2 |
» |
» |
XIII: 2 |
» |
11:3 |
» |
)) |
11:3 |
)) |
XIII: 3 |
)) |
» |
XIII: 3 |
)) |
III: 1 |
» |
» |
111:1 |
» |
XIII: 4 |
» |
» |
XIII: 4 |
» |
III: 2 |
» |
» |
III: 2-3 |
» |
XIV: 1 |
)) |
» |
XIV: 1-2 |
» |
IV: 1 |
)) |
» |
IV: 4-5 |
» |
XIV: 2 |
» |
» |
XIV: 4-5 |
» |
IV: 2 |
)) |
)) |
IV: 7-8 |
)) |
XIV: 3 |
» |
» |
XIV: 3, 6 |
n |
IV: 3 |
)) |
» |
IV: 1-3, 6, 9, |
» |
XV: 1 |
» |
» |
XV: 6 |
10, 12-15 |
» |
XV: 2 |
)) |
» |
XV: 1-5, 7 |
||||
» |
IV: 4 |
» |
)) |
IV: 11 |
n |
XVI: 1 |
» |
» |
XVI: 1—3 |
» |
V |
» |
)) |
V: 1-8 |
» |
XVI: 2 |
» |
» |
XVI: 4-5 |
» |
VI |
)) |
)> |
VI: 1-6 |
» |
XVI: 3 |
it |
» |
XVI: 6-7 |
» |
VII |
» |
)) |
VII: 1-3 |
» |
XVI: 4 |
» |
» |
XVI: 8 |
» |
VIII: 1 |
» |
» |
VIII: 1-2 |
» |
XVU: 1 |
)) |
» |
XVII: 1-2 |
» |
Vin: 2 |
)) |
)) |
VIII: 4 |
» |
XVII: 2 |
» |
» |
XVII: 3—4 |
» |
VHI: 3 |
)) |
a |
VIII: 3, 5, 6 |
» |
XVIII |
» |
» |
XVIII |
» |
IX |
» |
» |
IX: 1-4 |
» |
XIX: 1 |
n |
» |
XIX: 1-2 |
» |
X |
» |
» |
X: 1-2 |
n |
XIX: 2 |
» |
w |
XIX: 3 |
» |
XI |
» |
» |
IX: 1-2 |
» |
XIX: 3 |
» |
» |
XIX: 4 a |
» |
XII: 1 |
)) |
» |
XII: 1-2 |
» |
XIX: 4 |
» |
» |
XIX: 4 b |
Till dessa mera allmänna utredningar sluta sig de tvenne mindre
undersökningar, som verkställts i syfte att beträffande vissa i den officiella
olycksfallsstatistiken ej alls eller endast i ringa omfattning redovisade
arbetsområden fullständiga de erhållna resultaten.
6
Den ena av dessa undersökningar utgöres av en olycksfallsstatistisk
bearbetning av försäkringsanstalternas primärmaterial rörande under åren
1906—1910 resp. lag- och. karensförsäkrade lantarbetare, sjöfolk, åkerioch
renhållningsarbetare, stadsbud och bärare, chaufförer samt hotell- och
restaurangpersonal. Ifrågasatt utsträckning av denna undersökning till
hisskonduktörer samt teater-, cirkus- och varietépersonal har ej lett till
något resultat, emedan antalet försäkrade årsarbetare inom dessa yrken
visat sig vara allt för obetydligt för erhållandet av användbara uppgifter.
Den andra här berörda undersökningen avser att belysa vissa löneoch
olycksfallsförhållanden bland sjöfolk och är hämtad från den inom
socialstyrelsen pågående allmänna utredningen angående sjömansyrket i
Sverige.
De inom socialstyrelsen verkställda utredningarna, vilkas utförande,
i den mån de ej ingått såsom led i styrelsens allmänna olycksfallsstatistiska
undersökningar, närmast varit anförtrott åt amanuensen P. S. Runemark,
hava, sedan desamma blivit i vissa avseenden utökade samt kompletterade
enligt nyare tillgängliga uppgifter, inordnats i efterföljande,
av Runemark på kommitténs uppdrag utarbetade berättelse.
Det sålunda slutförda utredningsarbetet har i huvudsak fullföljt
tvenne syften, avseende vissa beräkningar angående dels arbetslöner,
dels olycksfallsfrekvens och övriga olycksfallsstatistiska data av vikt. De
båda serier av undersökningar, som härvid kommit till stånd, redovisas i
den följande textliga behandlingen var för sig och under särskilda rubriker.
I. Utredningarna angående arbetslöner m. m.
Såsom redan i inledningen blivit anfört, avsågo här ifrågavarande
undersökningar angående arbetslönerna att utröna å ena sidan arbetsgivarnas
vid industriella m. fl. företag totala utgift för arbetslöner jämte
häremot svarande antal dagsverken, å andra sidan genom olycksfall i
arbete skadade arbetares genomsnittliga arbetsförtj änst per dag. I det förra
avseendet är det huvudsakligen den på särskilt infordrat material grundade
utredningen angående dagsverken och arbetslöner åren 1910—1912,
som lämnat bidrag till frågans bedömande. Till denna undersökning är
fogad vissa uppgifter angående rådande löneförhållanden inom jordbruket
och sjömansyrket, hämtade från inom socialstyrelsen pågående utred
-
7
nin(rar. 1 fråga om de genom olycksfall i arbete skadade arbetarnas
löneförhållanden hava de ernådda resultaten uteslutande framgått ur den
verkställda bearbetningen av den olliciella olyckslallsstatistikens primärmaterial
rörande under åren 1906—-''1910 anmälda olycksfall i arbete.
Genom ovanberörda undersökningar hava bland annat vissa beräknade
medellöner, vanligen daglöner, erhållits för olika arbetsområden.
Sålunda har genom utredningen angående dagsverken och arbetslöner m. m.
åren 1910—1912 storleken av inom olika yrkesgrupper gällande gemensamma
medeldaglöner för män och kvinnor, minderåriga och icke minderåriga
kunnat beräknas. Åven beträffande sjömansyrket äro de anförda medellönerna
gemensamma för minderåriga och icke minderåriga. Löneuppgifterna
för lantarbetare avse däremot vuxna, fullgoda arbetare. Undersökningen
angående under åren 1906—1910 olyckstallsskadade arbetares
löneförhållanden har resulterat i angivandet av särskilda medeldaglöner för
män och för kvinnor, för minderåriga och för icke minderåriga. Det må
emellertid i detta sammanhang uttryckligen betonas, att meranämnda
utredningar varken med hänsyn till syfte eller omfattning göra anspråk
på att vara lönestatistik i egentlig bemärkelse, utan hava deras planläggning
och utförande betingats allenast av uppgiften att belysa vissa
i samband med kommitténs arbeten stående frågor. På grund härav böra
de mer eller mindre summariska genomsnittssiffror rörande arbetslönerna,
som i det följande meddelas, ur rent lönestatistisk synpunkt givetvis användas
med den största urskillning och under särskilt beaktande av den
omständigheten, att de beräknade medellönerna i vissa fall avse samtliga
arbetare, såväl män som kvinnor, äldre som minderåriga.
Utredningen angående dagsverken, arbetslöner och bevillningstaxerad
inkomst är grundad på särskilt infordrat material från samtliga i
den officiella olycksfallsstatistiken redovisade arbetsföretag. Det härvid
använda frågeformuläret är i förminskad skala återgivet å nästföljande
sida. Såsom därav framgår, begäres under punkt 1 i lormuläret uppgift
angående totalbeloppet av till samtliga sysselsatta arbetare (inkl.
förmän) utbetalade arbetslöner (kontant och in natura) under vart och
ett av åren 1910, 1911 och 1912 samt antalet av dessa arbetare under
samma år fullgjorda dagsverken, uppdelade i manliga och kvinnliga.
Under punkt 2 infordras uppgift för resp. företag om den bevillningstaxerade
inkomstens storlek för vart och ett av åren 1910 och 1911.
Den under punkt 3 i formuläret införda frågan rörande de sysselsatta
arbetarnas försäkring mot skada till följd av olycksfall i arbete
har tillkommit i syfte att underlätta den i annat sammanhang närmare
Utredning
angående
dagsverken,
arbetslöner
m. m. åren
1910—1912.
8
Frågeformulär.
OBS. Här nedan meddelade uppgifter äro endast avsedda
för statistisk bearbetning och komma
ej att publiceras på sådant sätt, att arbetsställets
eller arbetsgivarens namn nämnes.
Jämväl i övrigt äro de avgivna upplysningarna
tillförsäkrade det skydd § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen medgiver uppgifter,
lämnade till officiell statistik.
1. Till vilket belopp uppgingo de av Edert förenämnda företag under vart och ett av
åren 1910, 1911 och 1912 till samtliga av företaget sysselsatta arbetare (inklusive
förmän) utbetalade arbetslöner (kontant och in natura) och huru många dagsverken
utgjordes av dessa arbetare under samma år?
År |
Summa dagsverken |
Total arbetslön |
|||
Kontant kr. |
In natura |
Summa kr. |
|||
Mansdagsverken |
Kvinnsdagsverken |
||||
1910 |
|||||
1911 |
|||||
1912 |
2. Till vilket belopp uppgick den bevillningstaxerade inkomsten för Edert företag för
vart och ett av åren 1910 och 1911?
År 1910 taxerad inkomst kr...............................................
» 1911 » » » ............................................
Anm. Här införes hela det taxerade inkomstbeloppet och ej den påförda bevillningen. Då företaget
innehaves av ett s. k. enkelt bolag, vars delägare var för sig äro taxerade för inkomst
av dess drift, införes här summan av dessa taxeringsbelopp. Enligt mom. 1 av
§ 12 i gällande bevillningsförordning medgivna inkomstavdrag frånräknas ej vid angivandet
av den taxerade inkomsten. Om i en och samma taxeringssumma ingå inkomsterna
av två eller flera företag eller rörelsegrenar, bör här införas endast det belopp, som
enligt ungefärlig uppskattning belöper sig på företagets drift.
3. Voro Edra arbetare under hela år 1908 olycksfalls försäkrade i någon eller några
försäkringsanstalter, vare sig riksförsäkringsanstalten, enskilda bolag eller arbetsgivaresammanslutningar,
och voro de i så fall:
a) lagförsäkrade? ...........; i vilken anstalt? j
b) karensförsäkrade?............; i vilken anstalt? |
Anmärkningar och förklaringar till förestående uppgifter:
(Underskrift.)
9
angivna bearbetningen av försäkringsanstalternas primärmaterial rörande
resp. lag- och karensförsäkrade arbetare år 1908 vid i den officiella
olycksfallsstatis tiken redovisade företag.
Beträffande det insamlade materialets beskaffenhet och bearbetningens
utförande må anföras följande.
Vad först angår de å frågeformulären meddelade löneuppgifterna,
äro de givetvis behäftade med eu viss ojämnhet i fråga om den verkställda
värderingen av naturaförmåner. I vissa fall torde faktiska naturaförmåner,
särskilt sådana i form av fria bostäder, ej alls hava inräknats i
arbetslönernas totalbelopp. Upplåtandet av bostad mot lägre hyra än å
vederbörande ort allmänt gängse torde i regel ej hava uppskattats i
penningar, och ingår dylik löneförmån sålunda ej i de uppgivna lönebeloppen.
I övrigt synas dock frågeformulären, vad beträffar dagsverken
och arbetslöner, i allmänhet vara besvarade med stor omsorg.
Däremot torde de inkomna uppgifterna om resp. företags bevillningstaxerade
inkomst vara behäftade med ej oväsentliga svagheter. De
å frågeformulären angivna inkomstbeloppen motsvara ej alltid samtidigt
redovisade antal dagsverken och utbetalade arbetslöner, i det att i inkomstbeloppen
även äro inräknade inkomster från annan rörelse än den
å formuläret i övrigt redovisade. I det fall där detta förhållande kunnat
konstateras, hava uppgifterna i fråga lämnats utan avseende. Trots frågeformulärets
ordalydelse i denna punkt torde dock åtskilliga företag hava
lämnat missvisande taxeringsuppgifter, utan att någon antydan härom
återfinnes å formuläret.
Vid bearbetningen av de inkomna svaren hava i allmänhet företag,
som redovisat mindre än 900 dagsverken per år, motsvarande 3 årsarbetare,
uteslutits ur undersökningen. Endast för yrkesgruppen spritoch
maltdryckstillverkning hava även sådana företag, för vilka det redovisade
antalet dagsverken per år understigit 900, medtagits.
I likhet med förhållandet vid den officiella olycksfallsstatistiken har
varje industriell anläggning i regel uppförts endast såsom ett företag
och s. k. sammansatta företag hava hänförts till den yrkesgrupp, som
de med hänsyn till arbetareantalet och produktionens art kunnat anses
huvudsakligen tillhöra. Från denna regel, att varje industriell anläggning
räknats endast såsom ett arbetsföretag, hava dock beträffande större
företag, gjorts en del undantag. Först och främst har sålunda malmförädlingsindustrien
(järn och stålverk m. m.) avskilts från metallindustrien
(järn- och stålvarufabriker m. m.), och vardera för sig uppförts såsom självständiga
företag även i sådana fall, då de ingått såsom delar i en gemensam
anläggning. På samma sätt har jämväl i allmänhet förfarits med
Ålder doms försäkring skommittén. VI. 2
10
å ena sidan råsockerbruk ock sockerraffinaderier samt å andra sidan trämassefabriker
och pappersbruk. Gemensamma uppgifter för skilda industriella
anläggningar, tillhörande olika yrkesgrupper, hava i allmänhet
uppdelats i överensstämmelse med tillgängliga uppgifter angående arbetareantalets
fördelning på samma yrkesgrupper. 1 de fäll denna fördelning
ej kunnat utrönas, hava å vederbörande frågeformulär meddelade
uppgifter antingen påförts den yrkesgrupp, de huvudsakligen avse, eller
ock ej alls redovisats.
Eesultaten av här ifrågavarande undersökning äro redovisade i tab.
1—2. I den första av dessa tabeller meddelas för varje yrkesgrupp och
för vart och ett av åren 1910, 1911 och 1912 uppgift angående hela
antalet redovisade dagsverken resp. årsarbetare samt totalbeloppet av för
dessa dagsverken utbetalade arbetslöner. Genom sammanställning av
dagsverken och utbetalade arbetslöner har slutligen arbetslönens storlek
per dagsverke beräknats. Den på detta sätt erhållna medeldaglönen,
som likaledes redovisas i tabellen, utgör sålunda gemensam medeldaglön
för dagsverken, fullgjorda av män och kvinnor, minderåriga
och icke minderåriga. Närmare uppgifter härom meddelas i
den å sid. 14 intagna jämförande redogörelsen för medeldaglöner åren
1906—1910 och 1910- 1912.
Tab. 2 lämnar en sammanställning av dagsverken, arbetslöner och
bevillningstaxerade inkomster avseende åren 1910 och 1912. I denna
tabell redovisas endast ett mindre antal av de företag, som äro medtagna
i tab. 1. För att erhålla i någon mån jämförbara resultat för de båda
redovisade åren 1910 och 1911 hava nämligen inom de olika yrkesgrupperna
endast sådana företag medtagits, vilka för båda åren haft att
uppvisa bevillningstaxerad inkomst. Denna statistik omfattar följaktligen
endast företag, som under båda de ovannämnda åren gått med
vinst. Med anledning av den begränsade räckvidd, denna del av undersökningen
sålunda erhållit, har någon bearbetning av i tab. 2 meddelade
uppgifter ej ansetts böra förekomma. Ej heller i övrigt hava uppgifterna
angående den bevillningstaxerade inkomstens storlek kunnat läggas
till grund för några beräkningar, användbara för kommitténs syften.
För att direkt å tabellerna kunna avgöra den relativa storleken av
det material, som inom olika yrkesgrupper redovisats i tab. 1—2, hava,
i den utsträckning siffror härom förelegat, uppgifter införts angående
hela antalet i 1910 års officiella olycksfallsberättelse redovisade dagsverken
resp. årsarbetare. Att i tab. 1 antalet dagsverken för år 1910 enligt det
infordrade materialet inom några yrkesgrupper översteg i den officiella
11
olycksfallsstatistiken för samma år redovisade antal dagsverken, beror på
inom sistnämnda statistik föreliggande bristfälligheter.
Bearbetningen av den officiella olycksfall sstatistikens primärmaterial
bar omfattat åren 1906—1910. Detta primärmaterial ntgöres väsentligen
av de anmälningar om olycksfall i arbete, vilka jämlikt § 1 i
kung!, kungörelsen den 17 november 1905 skolat avgivas av arbetsgivare
eller arbetsföreståndare inom vissa arbetsområden. Anmälningsskyldighet
har härvid förelegat i fråga om varje olycksfall, som medfört
eller skäligen kan antagas medföra döden, varaktig skada å
kroppsdel, väsentlig nedsättning av själsförmögenhet eller en
utöver tredje dagen efter den, då olycksfallet inträffat, fortvarande
förlust eller väsentlig nedsättning av den skadades
arbetsförmåga.
Vid utarbetandet av den officiella olycksfallsstatistiken hava å räknekort
sammanställts icke blott de uppgifter, som för ändamålet direkt erfordrats,
utan över huvud taget alla de upplysningar rörande olycksfallen
i fråga, som ur de inkomna handlingarna stått att vinna. Vid
här ifrågavarande undersökning hava dessa räknelcort utan vidare förarbeten
kunnat göras till föremål för bearbetning.
Denna bearbetning har ägt rum i tvenne avseenden. Dels har på
grundval av räknekortens löneuppgifter utförts en statistisk undersökning
rörande de olycksfallsskadade arbetarnas genomsnittliga arbetsförtjänst per
dag, dels har beträffande olycksfall, som medfört invaliditet eller döden,
verkställts utredning angående medelålder, olycksfallsfrekvens, livräntornas
medelkapitalvärde m. m.
Beträffande den sistnämnda undersökningen hänvisas till den i det
följande införda redogörelsen för utredningarna angående olycksfallsfrekvens
in. m.
De å räknekorten meddelade löneuppgifter na avse de skadades
medelförtjänst per dag omedelbart före olycksfallet (således ej medelförtjänsten
per dag under ett år). I vissa yrken äro dessa uppgifter i
stor utsträckning endast approximativt riktiga samt avrundade till jämna
kronor eller halvkronor.
De resultat, som framgått ur undersökningen, redovisas i tabellerna
3—5. Den första av dessa tabeller utgör en sammanställning av hela
antalet löneuppgifter, medan i tab. 4 och 5 endast ingå löneuppgifter
beträffande olycksfall, vilka medfört resp. invaliditet av minst 10 % och
döden. På grund av den utpräglade olikhet, som i fråga om såväl löneförhållanden
som olycksfallsfrekvens råder mellan manliga och kvinnliga
Utredning
angående
daglöner för
under åren
1906—1910
olycksfallsskadade
arbetare.
12
arbetare, hava de båda könen behandlats vart för sig. Det ringa antalet
inträffade olycksfall bland kvinnor har dessutom motiverat, att de föreliggande
löneuppgifterna för kvinnliga arbetare endast inom ett fåtal
yrkesgrupper _ gjorts till föremål för statistisk bearbetning och detta
uteslutande vid den första av här ifrågavarande tabeller.
Tab. 3 a och 3 b innehålla alltså uppgifter angående daglöner för
under åren 1906—1910 genom olycksfall i arbete skadade resp. manliga
och kvinnliga arbetare. 1 varje redovisad yrkesgrupp ingå samtliga räknekort
från ovannämnda är med undantag för det fåtal, som saknat otvetydig1
löneuppgift. Hela antalet redovisade löneuppgifter uppgick beträffande
manliga arbetare till 72,337 och beträffande kvinnliga arbetare
till 1,930. Det förra antalet omfattar 41 yrkesgrupper, det senare däremot
endast 14.
Vid materialets bearbetning har utom uppdelning efter kön även
uppdelning efter ålder över och under 18 år iakttagits. De olycksfallsskadade
arbetarna, såväl minderåriga som icke minderåriga, äro inom
varje yrkesgrupp sammanförda i 12 olika löneklasser. Inom varje löneklass
redovisas utom antalet olycksfall, absolut och relativt, även de
skadades genomsnittliga daglön. Slutligen angives den för varje yrkesgrupp
i dess helhet gällande genomsnittliga daglönen.
De i tabellerna angivna medelantalen årsarbetare åren 1906—1910
äro beräknade enligt uppgifter i den årliga olvcksfallsstatistiken. För
de yrkesgrupper, för vilka 1906 års officiella olycksfallsberättelse saknar
uppgift angående antalet årsarbetare, har medelantalet beräknats för
åren 1907—1910. Beträffande beklädnadsindustrien har en mindre korrektion
av uppgiften i den officiella olycksfallsstatistiken över antalet
kvinnliga årsarbetare år 1906 vidtagits. De i samma tabeller meddelade
uppgifterna angående de i denna statistik berörda arbetarnas antal
i procent av medelantalet årsarbetare åren 1906—1910 avse endast att
lämna upplysning om det utnyttjade materialets relativa storlek inom
olika yrkesgrupper.
De olika yrkesgrupperna redovisas var för sig. Någon direkt sammanslagning
av två eller flera yrkesgrupper i större enheter har ej, på
grund av materialets ofullständighet och de skilda gruppernas väsentligt
olika olycksfallsfrekvens, ansetts böra ifrågakomma. Åven en sammanslagning,
varvid genom vågning hänsyn kunnat tagas till materialets
ojämna fördelning på de olika yrkesgrupperna, har fått anstå, särskilt
som en dylik vågning ej varit möjlig i fråga om åtskilliga grupper, för
vilka uppgift angående antalet årsarbetare saknas. I den för annat ändamål
utarbetade texttabell A återfinnas dock uppgifter för var och en av de
19 huvudyrkesgrupperna, liksom för samtliga yrkesgrupper gemensamt.
Tab. A. Daglöner för under åren IDOG—1910 1 arbete olycksfalls skadade manliga
arbetare (med löneuppgiftor).
Olyclcsftillse/rapp er: A. Samtliga olycksfall. B. Olycksfall, som medfört invaliditet av minst 10 % eller döden.
Yrkesgrupper. |
Olycks- falls- grup- pcr. |
Antal |
Därav antal arbetare, minderåriga och |
Beräknad |
|||||
2''00 och |
2 oi — |
3''0i — |
4''oi— |
över 5*00. |
|||||
% |
% |
% |
% |
% |
Kr. |
||||
I |
Skogsbruk ............... |
A. |
1 947 |
19''9 |
57''1 |
19-2 |
2-8 |
1''0 |
2''83 |
B. |
215 |
13-5 |
56''S |
25''1 |
3-7 |
0''9 |
2‘99 |
||
II |
Gruvdrift.......................................... |
A. |
5 780 |
5-2 |
21''8 |
343 |
21-8 |
17''4 |
3''96 |
B. |
249 |
6''0 |
28''9 |
30''5 |
14-5 |
20''i |
3-91 |
||
III |
Annan brytnings- och upptagningsindustri.. |
A. |
5 036 |
19''3 |
44-0 |
29''0 |
6-4 |
07 |
2*99 |
B. |
340 |
22 3 |
40''9 |
28''5 |
7''1 |
1*2 |
3''00 |
||
IV |
Närings- och njutningsämnesindustri......... |
A. |
3 018 |
5''0 |
22''S |
47''9 |
18-8 |
6''0 |
3''67 |
B. |
143 |
14''o |
23-8 |
37''0 |
16''8 |
8-4 |
3*52 |
||
V |
Textilindustri .................................... |
A. |
626 |
Sl''9 |
32''9 |
27''S |
Gg |
1''4 |
2''69 |
B. |
66 |
o3’3 |
31''8 |
24''2 |
6''i |
4''g |
2''78 |
||
VI |
Beklädnadsindustri ... |
A. |
240 |
31-2 |
25''0 |
24''2 |
14''0 |
5''0 |
2''92 |
B. |
29 |
27''6 |
24''1 |
24''1 |
17''3 |
6''9 |
3’io |
||
VII |
Läder-, hår- och gummivaruindustri......... |
A. |
240 |
13''3 |
23''S |
40''4 |
12-5 |
10''0 |
3''40 |
B. |
19 |
10''5 |
31-6 |
31''6 |
21-o |
5''3 |
3-31 |
||
VIII |
Trävaruindustri ............... .......... |
A. |
11 413 |
19-3 |
40''4 |
317 |
7''7 |
0''9 |
2*99 |
B. |
985 |
24''8 |
41-9 |
26''2 |
6-3 |
0''8 |
2''83 |
||
IX |
Trämasse- och pappersindustri ............... |
A. |
4 645 |
10''8 |
38''7 |
38''3 |
10''4 |
1-8 |
3''24 |
B. |
262 |
15''6 |
42''0 |
30''9 |
8''S |
2-7 |
309 |
||
X |
Grafisk industri ................... |
A. |
274 |
51l |
15 o |
9''S |
14''2 |
9''9 |
2''57 |
B. |
25 |
40''o |
24''0 |
4o |
12''0 |
20 o |
2''94 |
||
XI |
Malmförädlingsindustri ., |
A. |
6 865 |
12-6 |
32-9 |
35''1 |
14-6 |
4''8 |
3*31 |
B. |
244 |
9-8 |
38''5 |
37-3 |
8-6 |
5-8 |
3''26 |
||
XII |
Metallindustri .................................... |
A. |
4 647 |
23s |
SOS |
28 3 |
12''S |
4’8 |
3''08 |
B. |
233 |
25''7 |
20-e |
33 5 |
14''s |
6''o |
3''16 |
||
XIII |
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri....... |
A. |
10 399 |
12''1 |
33o |
38''8 |
11 9 |
42 |
3''23 |
B. |
395 |
8i |
36''2 |
40''o |
12-2 |
3’5 |
3''29 |
||
XIV |
Mineralindustri ........................... |
A. |
1 921 |
15''2 |
38''G |
34''2 |
11-1 |
2-6 |
315 |
B. |
112 |
16''9 |
36''6 |
27-7 |
17''0 |
1‘8 |
3*18 |
||
XV |
Kemisk-teknisk industri.................. |
A. |
1 414 |
23''6 |
31''3 |
34''0 |
S''8 |
2-3 |
2*95 |
B. |
57 |
12''3 |
29''8 |
35i |
10''5 |
12-3 |
3-49 |
||
XVI |
Byggnadsindustri................................. |
A. |
4 824 |
3''0 |
17-0 |
43''7 |
24''8 |
11''5 |
3''96 |
B. |
538 |
4-8 |
17''7 |
35*9 |
24-3 |
17''1 |
4''05 |
||
XVII |
Belysning och vattenledning m. m...... |
A. |
922 |
1''2 |
8-7 |
38''4 |
43 8 |
7-9 |
4*11 |
B. |
45 |
6''7 |
26''6 |
37’8 |
20o |
8-9 |
3-71 |
||
XVIII |
handel och varulager........................... |
A. |
390 |
0’8 |
13''3 |
26-7 |
36''1 |
23i |
4''54 |
B. |
37 |
2’7 |
13''5 |
48''7 |
21''0 |
13s |
4''io |
||
XIX |
Landtransport ......................... |
A. |
7 733 |
2-4 |
22-4 |
33''2 |
29''4 |
12''C |
4''02 |
B. |
368 |
5''7 |
26''9 |
29''l |
25-5 |
12''B |
3''86 |
||
Inalles |
A. |
72337 |
12-6 |
31-8 |
34-7 |
15o |
5-9 |
3 38 |
|
B. |
4 362 |
lö-i |
34o |
313 |
läs |
6''7 |
3-si |
14
Medeldaglöner
åren
1906—1910
och åren
1910—1912.
Tab. 4—5 utgör en sammanställning i löneklasser av sådana
olycksfall beträffande manliga arbetare, vilka medfört resp. invaliditet
av minst 10 % och döden. I tab. 4 redovisas 3,299 och i tab. 5 1,063
löneuppgifter. De olycksfallsskadade arbetarna äro även i dessa tabeller
sammanförda i 12 löneklasser. Inom varje löneklass redovisas
utom antalet olycksfall även de skadades medelålder samt i fråga om
invaliditetsoly eks fallen medelinvaliditetsprocent. För vinnande av större
överskådlighet hava i dessa tabeller även meddelats uppgifter för de sammanslagna
huvudgrupperna. Åven beträffande hela antalet redovisade
löneuppgifter angives fördelningen å löneklasser samt tillhörande uppgifter
angående medelålder och medelinvaliditetsprocent.
Avsikten med utarbetandet av dessa tabeller har närmast varit att
belysa de av svårare olycksfall drabbade arbetarnas fördelning i löneklasser,
vilken fördelning ju ej a priori behöver sammanfalla med de
olycksfallsskadades i allmänhet. För möjliggörandet av en direkt jämförelse
har beträffande manliga arbetare i texttabell A utarbetats ett sammandrag
av i tab. 3—5 meddelade uppgifter. Denna tabell innehåller
beträffande de 19 huvudyrkesgrupperna uppgift om fördelningen på 5
angivna löneklasser av såväl samtliga i tab. 3 a redovisade olycksfall
som i tab. 4—5 redovisade svårare olycksfall. I samma tabell angivas
även beräknade medeldaglöner för inom de båda olycksfallsgrupperna
redovisade arbetare. Beträffande de svårare olycksfallen hava de angivna
medeldaglönerna beräknats med ledning av de olycksfallsskadades i tab.
4—o redovisade fördelning på olika löneklasser, sammanställd med de i
tab. 3 a uträknade medeldaglönerna inom samma löneklasser. De uppgivna
medeldaglönerna, avseende olycksfallen i allmänhet, äro däremot
direkt uträknade medelvärden för samtliga inom olika yrkesgrupper redovisade
löneuppgifter. Några mera betydande olikheter i lönehänseende
mellan de båda olycksfallsgrupperna synes, att döma av i tab. A meddelade
uppgifter, i allmänhet ej föreligga.
För att direkt kunna jämföra de lönestatistiska resultat, som framgått
ur bearbetningen av den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial
rörande olycksfall i arbete åren 1906—1910 och ur den på särskilt
infordrat material grundade utredningen angående dagsverken och
arbetslöner åren 1910—1912, har sammanställningen i textabell B utarbetats.
I denna tabell redovisas å ena sidan medeldaglöner åren 1906
—1910 för olycksfallsskadade arbetare, å andra sidan medeldaglöner
åren 1910—19l2 för arbetare i allmänhet. För de båda grupperna angives
i samma tabell storleken och fördelningen av det material (antal
15
olycksfallsskadade arbetare och antal dagsverken), som legat till grund
för medeldaglönernas beräknande.
Vid jämförelse mellan dessa på olika vägar erhållna medeldaglöner
för arbetare inom de yrkesgrupper, som omfattats av de båda undersökningarna,
må särskilt beaktas, att beträffande den förra undersökningen
särskilda medeldaglöner för män och kvinnor, för minderåriga och
för icke minderåriga kunnat uträknas, medan vid den senare undersökningen
endast gemensamma medeldaglöner för män och kvinnor inkl.
minderåriga erhållits. För att under sådana förhållanden erhålla en
säkrare utgångspunkt för jämförelse mellan de båda undersökningarnas
resultat hava i tab. B de ur tab. 3 a och 3 b hämtade medeldaglönerna för
olycksfallsskadade arbetare åren 1906—1910 omräknats med hänsyn tagen
till den år 1910 rådande fördelningen mellan minderåriga och icke minderåriga
samt mellan män och kvinnor, allt i den utsträckning, som
uppgifter angående nämnda fördelning för år 1910 förelegat i den officiella
olycksfallsstatistikens berättelse för detta år. Genom att utgå
direkt från de särskilda medeldaglönerna för minderåriga och för icke
minderåriga hava härvid på ovan antytt sätt för såväl män som kvinnor
nya medeldaglöner beräknats. Inom de yrkesgrupper, där bearbetningen
av den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial kunnat utföras både
beträffande manliga och kvinnliga arbetare, har man på motsvarande
sätt nått fram till vissa gemensamma medeldaglöner, som mera direkt
kunna jämföras med resultaten från utredningen angående dagsverken
och arbetslöner m. in. åren 1910—1912.
Anledningen till att den år 1910 rådande fördelningen mellan minderåriga
och icke minderåriga lagts till grund för ovan refererade beräkningar
är att söka i det förhållandet, att nämnda år gemensamt omfattas
av båda undersökningarna samt att detsamma vid tiden för beräkningarnas
verkställande var det sista, för vilket uppgifter om ovannämnda
fördelning ännu förelåg.
Innan vi företaga en närmare jämförelse mellan i tab. B redovisade
medeldaglöner inom resp. yrkesgrupper, må här, utöver vad som redan
förut i denna redogörelse anförts angående beskaffenheten av det material,
som ligger till grund för ifrågavarande undersökningar, ytterligare
betonas, att de angivna medeldaglönerna för olycksfallsskadade kvinnliga
arbetare, på grund av de kvinnliga olycksfallens relativa sällsynthet,
äro långt mindre tillförlitliga än motsvarande uppgifter beträffande
manliga arbetare. Därav följer också, att de i tab. B. meddelade, på
den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial grundade gemensamma
medeldaglönerna för män och kvinnor lida av en motsvarande begränsad
tillförlitlighet.
O
16
Tab. B. Beräknade medeldaglöner för arbetare vid industriella m. il.
Enligt den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial
Yrkesgrupper. |
Antal redovisade |
Medeldaglön för män |
olycksfallsskadade kvinnor |
|||||||
Män. |
Kvin- nor. |
Samt- liga. |
under |
18 år |
Samt- liga. |
under |
18 år |
Samt- liga. |
||
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
|||||
I |
Skogsbruk ............................... |
1947 |
— |
1 947 |
2-30 |
2*86 |
2*83 |
— |
— |
— |
Gruvdrift: |
||||||||||
II: 1 |
Järngruvor ................... |
3 700 |
— |
3 700 |
2''io |
4*27 |
4*18 |
— |
_ |
_ |
2 |
Andra malmgruvor ................... |
430 |
— |
430 |
2*oi |
3*55 |
3*51 |
— |
— |
— |
3 |
Stenkolsgruvor ........................ |
1650 |
— |
1 650 |
2-20 |
3*73 |
3*59 |
— |
— |
— |
Annan brytnings- och upptag- |
||||||||||
ningsindustri: |
||||||||||
III: 1 |
Stenbrott och stenhuggeri er ... |
4 948 |
— |
4 948 |
2''21 |
3-04 |
2*99 |
— |
_ |
_ |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m. |
88 |
— |
88 |
1''83 |
3*08 |
2*90 |
— |
— |
— |
Närings- och njutningsämnesindu- |
||||||||||
stri: |
||||||||||
IV: 1 |
Sockerbruk och -raffinaderier....... |
1 140 |
96 |
1 238 |
2-53 |
3 62 |
3*60 |
2*24 |
2*53 |
2*51 |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning.. |
1361 |
458 |
1 819 |
1*66 |
3*94 |
3*85 |
2*40 |
2*63 |
2*62 |
3 |
Annan hithörande industri utom |
|||||||||
mejerier...... ........... |
498 |
95 |
593 |
1-42 |
3*57 |
3*37 |
1*28 |
1*95 |
1*78 |
|
4 |
Mejerier................................. |
19 |
— |
19 |
— |
2*77 |
2 77 |
— |
— |
— |
v |
Textilindustri |
626 |
396 |
1 022 |
1*45 |
3''13 |
2''69 |
1*35 |
1*81 |
1*68 |
VI |
Beklädnadsindustri .................. |
240 |
76 |
316 |
1*51 |
3’68 |
2*92 |
1*16 |
2*02 |
1*63 |
VII |
Läder-, bär- o. gummivaruindustri |
240 |
— |
240 |
1*02 |
3’73 |
3.40 |
— |
— |
— |
Trävaruindustri: |
||||||||||
VIII: 1 |
Sågverk och brädgårdsrörelse ...... |
8 991 |
44 |
9 035 |
l''S3 |
3*22 |
3*01 |
1*48 |
1*91 |
1*85 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker |
1837 |
— |
1 837 |
1''55 |
3*14 |
2*84 |
_ |
_ |
_ |
3 |
Annan trävaruindustri ............... |
585 |
42 |
627 |
1''75 |
3*35 |
3*11 |
1*37 |
2*14 |
1*99 |
IX |
Trämasse- och pappersindustri ... |
4 645 |
99 |
4 744 |
1''82 |
3*37 |
3*24 |
1*21 |
2oo |
1*64 |
X |
Grafisk industri........................ |
274 |
30 |
304 |
1*30 |
3''7S |
2*57 |
1*01 |
1*84 |
1*37 |
XI |
Malmförädlingsindustri ............. |
6 865 |
— |
6 835 |
1*73 |
3*47 |
3*31 |
— |
— |
— |
Metallindustri: |
||||||||||
XII: l |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning |
4 214 |
48 |
4 262 |
1*67 |
3*48 |
3*07 |
1*44 |
1*81 |
1*73 |
2 |
Annan metallindustri.................. |
433 |
— |
433 |
1*68 |
3*70 |
3*13 |
— |
— |
— |
17
företag ■ genomsnitt för åren 1906—1!)10 och 1910—1912.
åren 1906- |
-1910. |
Enligt särskilt infordrat material åren 1910—1912. |
Fördelning av hela |
Yrkes- grup- pens n:r. |
|||||
Gemensam medeldaglön för |
Antal redovisade dagsverken. |
Därav |
Gemensam |
||||||
Man. |
Kvin- nor. |
Samt- liga. |
man- liga. |
kvinn- liga. |
Man- liga. |
Kvinn- liga. |
|||
Kr. |
Er. |
Er. |
% |
% |
Kr. |
% |
% |
||
— |
— |
3 190 219 |
99m |
Öl |
303 |
— |
— |
i |
|
4'' 08 |
7 845 125 |
99-2 |
0-8 |
4''4 7 |
98-9 |
l''l |
II: 1 |
||
3-41 |
— |
— |
707 542 |
96-7 |
1''3 |
3''10 |
98-e |
1''4 |
2 |
3''60 |
1 633 833 |
100-o |
Oo |
3*76 |
100''o |
Oo |
3 |
||
3.oo |
6 301 537 |
99-9 |
Öl |
3(56 |
99''9 |
0''i |
III: 1 |
||
978 012 |
953 |
4*7 |
S''09 |
2 |
|||||
3''62 |
2-B2 |
3'' BO |
4 229 800 |
91-8 |
8''2 |
4''18 |
89''4 |
10-6 |
IV: 1 |
3 86 |
2''63 |
3''61 |
4 823 728 |
80-3 |
19-7 |
S''99 |
80-2 |
19-8 |
2 |
3 41 |
1''83 |
278 |
9 001 738 |
51-9 |
48''i |
3''09 |
60''i |
39 9 |
3 |
— |
— |
— |
713 173 |
46i |
53-9 |
2*42 |
41''7 |
58-3 |
4 |
2-75 |
1~72 |
212 |
19 544 953 |
402 |
59-8 |
2''2 6 |
39 o |
60-4 |
v |
3''28 |
1''86 |
232 |
11 331 020 |
30-o |
70o |
2''60 |
33o |
67''0 |
VI |
3''49 |
— |
— |
3 412 702 |
68''i |
31''9 |
3''25 |
74''4 |
25-6 |
VII |
3'' oi |
t''79 |
3''oo |
20 199 525 |
99-3 |
0‘7 |
3*54 |
99-2 |
0*8 |
VIII: 1 |
2 92 |
— |
— |
7 730 246 |
98-i |
1*9 |
3*54 |
98-4 |
1*6 |
2 |
3''24 |
1''96 |
3 13 |
3 578 136 |
90-e |
9-4 |
3 25 |
91-1 |
8-9 |
3 |
3 23 |
1''77 |
2-98 |
17 634 123 |
85''5 |
14-5 |
3''58 |
82-s |
17-2 |
IX |
3 23 |
1''6B |
3''02 |
5 930 682 |
83.0 |
17.0 |
4''03 |
86-e |
13-4 |
X |
3 33 |
— |
— |
12 211085 |
99 i |
0''9 |
4''00 |
lOO-o |
Oo |
XI |
3''19 |
1-73 |
312 |
15 199 425 |
94-4 |
5‘6 |
3*87 |
94s |
5*2 |
XII: l |
337 |
— |
— |
4 115 678 |
84''0 |
16-o |
3''89 |
80-8 |
19-2 |
2 |
Ålderdoms för säkrings kommittén.. Yl. 3
18
Tab. B (forts.)- Beräknade medeldaglöner för arbetare Tid industriella ni. 11.
Enligt den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial
Medeldaglön för olycksfallsskadade
Yrkesgrupper. |
Antal redovisade |
män |
kvinnor |
|||||||
Män. |
Kvin- nor. |
Samt- liga. |
under |
18 år |
Samt- liga. |
under |
18 år |
Samt- liga. |
||
XIII: 1 |
Maskin- och skeppsbyggnads-industri: Mekaniska verkstäder (inkl. instru-raentfabriker).................. |
5 397 |
5 397 |
Kr. 1*51 |
Er. 3*24 |
Er. 3*02 |
Er. |
Er. |
Er. |
|
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier ....... |
1470 |
— |
1 470 |
1''59 |
3*15 |
3*04 |
— |
— |
— |
3 |
Vagnfabriker (inkl. järnvägarnes |
2 945 |
_ |
2 945 |
1''76 |
3*7 7 |
3.68 |
_ |
_ |
X _ |
4 |
Fabriker För tillverkning av elek-triska maskiner och apparater... |
587 |
31 |
618 |
1''62 |
3*73 |
3*43 |
1*85 |
2*40 |
2*20 |
XIV: l |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement-och gipsgjuterier ............... |
617 |
617 |
1*90 |
3*67 |
3*60 |
||||
2 |
Tegelbruk samt porslins- och ler-godstillverkning ... |
893 |
_ |
893 |
1''49 |
3*16 |
3*00 |
|||
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk |
411 |
— |
411 |
1*53 |
3*ii |
2*81 |
— |
— |
— |
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker... |
859 |
436 |
1 295 |
1*52 |
2*77 |
2*45 |
1*33 |
1*68 |
1*55 |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri ____ |
555 |
43 |
598 |
1*86 |
3*84 |
3*72 |
1*70 |
2*24 |
2*18 |
XVI: 1 |
Byggnadsindustri: Husbyggnadsarbeten m. m. ... |
2 032 |
2 032 |
2*50 |
4*04 |
3*99 |
||||
2 |
Utförande av belysnings-, vatten- och |
662 |
_ |
662 |
2*02 |
3*79 |
3*73 |
_ |
_ |
_ |
3 |
Väg-, järnvägs- och spårvägsbygg |
866 |
_ |
866 |
2*85 |
3*85 |
3*84 |
_ |
_ |
_ |
4 |
Bro-, hamn-, kanal- och dammbygg-nadsarbeten ............. |
1264 |
— |
1 264 |
2*55 |
4*13 |
4*11 |
— |
— |
— |
XVII: 1 |
Belysning o. vattenledning m. m. Gas- och elektricitetsverk... |
583 |
583 |
2*06 |
4*18 |
4’15 |
||||
2 |
Vatten- och renhållningsverk ...... |
339 |
— |
339 |
2*87 |
4*04 |
4*03 |
— |
— |
— |
XVIII |
Handel och varulager .............. |
390 |
— |
390 |
1*88 |
4*65 |
4*54 |
— |
— |
— |
XIX: 1 |
Landtransport: Akerirörelse, lastning och lossning |
1268 |
1 268 |
3*21 |
4*92 |
4*91 |
||||
2 |
545 |
— |
545 |
2*25 |
3*91 |
3*89 |
— |
— |
— |
|
3 |
Statens järnvägsdrift............... |
4 694 |
36 |
4 730 |
2''0S |
3*99 |
3*98 |
— |
2*28 |
2*28 |
4 |
Enskild järnvägsdrift ................ |
1229 |
— |
1 229 |
1*92 |
3*34 |
3*31 |
— |
— |
— |
19
företag: 1 genomsnitt för åren 1906—1910 och 1910—1912.
åron 1906— |
-1910. |
Enligt särskilt infordrat materialåren 1910—1912 |
Fördelning av hela |
Yrkes- grup- pens n:r. |
|||||
Gemensam medeldaglön för |
Antal redovisade dagsverken. |
Därav |
Gemensam |
||||||
Män. |
Kvin- nor. |
Samt- liga. |
man- liga. |
kvinn- liga. |
Man- liga. |
Kvinn- liga. |
|||
Er. |
Er. |
Er. |
% |
% |
Er. |
% |
% |
||
3 10 |
18 027 576 |
99-5 |
0*5 |
4''20 |
99-8 |
0-2 |
XIII: 1 |
||
3 07 |
— |
— |
3 081 699 |
99-7 |
0''3 |
373 |
99-8 |
0‘2 |
2 |
3''74 |
— |
— |
5 389 550 |
99-8 |
0’2 |
4''28 |
99-8 |
0*2 |
3 |
3-4 7 |
2 28 |
326 |
1 936 146 |
73-3 |
26-7 |
5-27 |
82-9 |
17-i |
4 |
3 63 |
— |
— |
2 957 597 |
99-8 |
0’2 |
392 |
99-6 |
0‘5 |
XIY: 1 |
2-97 |
— |
— |
6 311 714 |
85-o |
15-o |
355 |
88 7 |
Ils |
2 |
2''78 |
— |
— |
2 714 862 |
94-9 |
5’i |
3''36 |
94-o |
6 o |
3 |
2-49 |
l''B7 |
206 |
4 704 027 |
59-3 |
40-7 |
2-76 |
53-8 |
46-2 |
XV: 1 |
3 69 |
212 |
3-21 |
3 676 146 |
69-6 |
30-4 |
351 |
69-7 |
30''s |
2 |
— |
— |
— |
4 538 767 |
98-6 |
1-4 |
492 |
— |
— |
XVI: 1 |
— |
— |
2 831 743 |
99-2 |
0-8 |
4''60 |
— |
— |
2 |
|
— |
— |
5 268 735 |
99-8 |
0 2 |
4.48 |
— |
— |
3 |
|
— |
— |
— |
2 961 770 |
99-5 |
0-5 |
4’63 |
— |
— |
4 |
4‘is |
3 173 907 |
97-7 |
2-3 |
4''40 |
99-5 |
0-5 |
XVII: 1 |
||
— |
— |
— |
1 976 944 |
99-7 |
0‘3 |
415 |
— |
— |
2 |
— |
— |
— |
1 004 494 |
96-9 |
3-1 |
497 |
— |
— |
XVIII |
1 811 771 |
99-9 |
0-1 |
6ll |
— |
— |
XIX: l |
|||
3- 91 |
— |
— |
1 784 122 |
96''7 |
3-3 |
482 |
97-4 |
2-6 |
2 |
3’99 |
2''28 |
3 98 |
13 630 445 |
— |
— |
398 |
99-3 |
07 |
3 |
3 34 |
— |
— |
14 352 966 |
97-4 |
2-6 |
3 66 |
lOOo |
Oo |
4 |
20
De i tab. B för resp. yrkesgrupper redovisade medeldaglönerna,
avseende å ena sidan åren 1906—1910 och å den andra åren 1910—1912,
uppvisa i allmänhet rätt betydande differenser. Nästan genomgående
äro de förra medeldaglönerna högre, ofta betydligt högre än medeldaglönerna
för motsvarande yrkesgrupper 1906—1910 och detta även i de
fall, då jämförelseledet för 1906—1910 utgöres av medeldaglöner för
manliga arbetare.
Denna bristande överensstämmelse beträffande de resultat, som framgått
ur de båda undersökningarna, torde ej helt kunna förklaras ur
den allmänna höjning i lönenivån, som inträtt under perioden 1906—1912.
Till detta förhållande torde tvärtom en hel rad omständigheter hava
bidragit.
Vad då först beträffar uppgifterna angående medeldaglönerna 1906—
1910, torde dessa åtminstone inom vissa yrkesgrupper vara missvisande
redan av den anledningen, att de av olycksfall drabbade arbetarna ej äro
likformigt fördelade inom olika lönegrupper, och det förefaller ingalunda
otänkbart, att olycksfallen i ett flertal yrkesgrupper äro hopade inom de
lägre löneklasserna, varigenom de ur detta material erhållna medeldaglönerna
bliva lägre än de faktiskt utgående medeldaglönerna.
En för båda de i tab. B redovisade grupperna av medeldaglöner
gemensam anledning till bristande tillförlitlighet kan för övrigt ligga i
den omständigheten, att det redovisade materialet ej är fullständigt. Den
möjligheten är nämligen ej utesluten, att det bearbetade materialet ej
likformigt representerar olika landsdelar eller olika typer av arbetsföretag
inom resp. yrkesgrupper.
Ovan refererade omständigheter torde emellertid ej räcka till
såsom förklaring för de ofta högst betydande avvikelser i medeldaglöner,
som resultaten från de båda undersökningarna hava att uppvisa.
Tvärtom torde den egentliga orsaken till dessa avvikelser vara
att söka på ett helt annat håll. Löneuppgifterna i 1906 — 1910 års
olycksfallsmaterial torde nämligen i allmänhet vara beräknade utan tagen
hänsyn till den stegring i arbetsförtjänster, som följer med ackordsarbete.
Till grund för medeldaglönsberäkningarna för åren 1910 —1912 ligger
däremot ett material, där de olika arbetsföretagens utgifter för ackordsarbete
i stor utsträckning ingå. I överensstämmelse härmed äro också
berörda avvikelser synnerligen framträdande beträffande följande yrkesgrupper,
där ackordsarbete i stor utsträckning bedrives, nämligen skogsbruk,
grafisk industri, metallindustri, mekaniska verkstäder, fabriker
för tillverkning av elektriska maskiner och apparater, husbyggnadsarbeten
m. fl.
21
Beträffande löneförhållandena inom sjömansyrket föreligga uppgifter
från den inom socialstyrelsen pågående arbetsstatistiska undersökningen
över nämnda yrke. Dessa uppgifter härleda sig från sjömännen själva,
vilka enligt frågeställningen i sjömansundersökningens frågeformulär
bland annat haft att uppgiva sin kontanta inkomst av sjömansyrket
under år 1910 (i en del fall under 1911), ävensom månadshyran under
1911 (i eu del full under 1912).
Med undantag för flertalet befälhavare samt en del s. k. fraktstyrmän
utgår sjöfolkets avlöning i form av bestämd månadshyra antingen
för enstaka resa eller för hel seglationstid. Nyssnämnda kategorier åtnjuta
däremot i regel vid sidan av sin fasta månadshyra viss provision
å inseglade brutto- eller nettofrakter, den s. k. kapplaken. Utom
den kontanta avlöningen åtnjuter den stora huvudmassan av sjöfolket,
eller omkring 95 fri kost och logis ombord, och särskilt beträffande
manskapet är detta nästan undantagslöst regeln.
För de viktigare yrkesspecialiteterna med undantag av befälhavarna
ställa sig de genomsnittliga månadshyrorna under seglationstiden
såsom framgår av nedanstående tablå, som även angiver antalet redovisade
personer.
Medellöner
för sjömän
åren 19JO och
1911.
Ångfartyg. |
Segelfartyg. |
Ångfartyg. |
Segelfartyg. |
|||||
Antal Månads-per- hyra, |
Antal per- soner. |
Månads- hyra, kr. |
Äntå per- soner. |
Månads- hyra, kr. |
Antal per- soner. |
Månads hyra, kr. |
||
Förste styrmän.. |
.... 670 128 |
108 |
94 |
Förste maskinist . |
.. 797 |
197 |
— |
— |
Andre » |
.... 468 102 |
— |
— |
Andre » |
.. 425 |
124 |
— |
— |
Matroser........... |
.... 801 56 |
208 |
51 |
Eldare................ |
..2 222 |
54 |
— |
— |
Lättmatroser..... |
.... 991 45 |
380 |
42 |
Stuertar ............. |
.. 231 |
94 |
96 |
60 |
Jungman........... |
.... 785 30 |
584 |
27 |
Kockar............... |
.. 224 |
59 |
290 |
23 |
Enär i |
regel ingen |
avlöning |
ifrågakommer under den tid av |
året. |
då tjänstgöring till sjöss ej äger rum, måste man för att av månadshyrorna
kunna draga någon slutsats angående årsinkomstens storlek
jämväl taga i betraktande seglationstidens längd. Av enqueten bland
befälhavarna framgår, att seglationstiden för 92''6 % av ångfartygen
varierade mellan 8 och 12 månader och för 93''5 % av segelfartygen
mellan 7 och 10 månader. Seglationstidens genomsnittliga längd för
ångfartygens bemanning var 10''5 månader och för segelfartygens 8*2
månader.
22
Tab. C. Sjöfolkets kontanta årsinkomst
I n |
k o |
m s t- |
||||||
Speciali tetsgruppper. |
Under 300 kr. |
300—500 kr. |
500—750 kr. |
750—1,000 kr. |
||||
Antal. |
% |
Antal. |
% |
Antal. |
% |
Antal. |
% |
|
Ångfartyg. |
||||||||
Däcksbefäl ........................................ |
35 |
1*5 |
89 |
3-9 |
224 |
9-8 |
222 |
9-8 |
Däcksmanskap................................... |
795 |
24-5 |
1,119 |
34-4 |
963 |
29-6 |
268 |
8-2 |
Maskinbefäl....................................... |
34 |
2''2 |
65 |
4’3 |
165 |
10-9 |
200 |
13-2 |
Maskinmanskap ................................. |
458 |
21-7 |
629 |
29 9 |
818 |
38-9 |
151 |
7-2 |
Manlig köks- och övrig personal............ |
79 |
17-8 |
64 |
14''4 |
no |
24-7 |
99 |
22-s |
Kvinnlig personal .............................. |
184 |
29''6 |
174 |
28-o |
174 |
28-o |
71 |
11-4 |
Tillsammans |
1,585 |
15.5 |
2,140 |
21-o |
2,454 |
24-o |
1,011 |
9 9 |
[befäl .................................... |
69 |
1*8 |
154 |
4-i |
389 |
10''3 |
422 |
11-1 |
Därav 1 |
||||||||
[manskap................................. |
1,516 |
23v |
1,986 |
30-9 |
2,065 |
32-2 |
589 |
9-2 |
Segelfartyg. |
||||||||
Däcksbefäl ........................................ |
10 |
l-i |
105 |
12-1 |
299 |
34-4 |
230 |
26-5 |
Däcksmanskap.................................... |
524 |
41''4 |
441 |
34-9 |
265 |
20-9 |
29 |
2*3 |
Kökspersonal..................................... |
79 |
48-8 |
42 |
25''9 |
33 |
20-4 |
5 |
3-1 |
Tillsammans |
613 |
267 |
588 |
25 6 |
597 |
26o |
264 |
11-5 |
[befäl..................................... Därav «[ |
10 |
l-l |
105 |
12-1 |
299 |
34-4 |
230 |
26-5 |
(manskap................................. |
603 |
42-s |
483 |
33-8 |
298 |
20-9 |
34 |
2-4 |
Direkta uppgifter rörande den kontanta årsinkomsten av sjömansyrket
föreligga från 10,212 å ångfartyg och från 2,296 å segelfartyg
anställda personer. Kännare uppgifter beträffande den å ång- och segelfartyg
redovisade bemanningens kontanta årsinkomst återfinnes i texttabell
C. Bemanningen har härvid fördelats på vissa större grupper
samt på inkomstklasser från 300 kronor till 5,000 kronor. I tab. C
har det dessutom ansetts lämpligt att medtaga befälhavarna, i synnerhet
som den stora massan av oexaminerade befälhavare å segelfartyg och
smärre ångfartyg i regel intager en ställning, som i ekonomiskt hänseende
föga skiljer sig från en arbetares.
Slutligen har i efterföljande tablå, enligt i tab. C redovisade löneuppgifter,
den genomsnittliga kontanta årsinkomsten för de viktigare
yrkesspecialiteterna beräknats.
23
liv sjömansyrket under ftr 1010.
kla |
s s e |
r. |
Summa. |
||||||||
1,000-1,500 kr. |
1,500—2,000 kr. |
2,000—3,000 kr. |
3,000-5,000 kr. |
Över 5,000 kr. |
|||||||
Antal. |
% |
Antal. |
% |
Antal. |
% |
Antal. |
% |
Antal. |
% |
Antal. |
% |
523 |
22-9 |
362 |
15''9 |
265 |
Ilo |
387 |
17-i |
169 |
7-5 |
2,276 |
lOOo |
93 |
2’9 |
13 |
0-4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3,251 |
100-o |
365 |
24''i |
345 |
22-8 |
290 |
19i |
51 |
34 |
— |
— |
1,515 |
100o |
42 |
2*o |
6 |
0*3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2,104 |
100-0 |
85 |
19i |
8 |
1''8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
445 |
100 0 |
17 |
2-8 |
1 |
0''2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
621 |
100-0 |
1,125 |
Ilo |
735 |
7-2 |
555 |
5-4 |
438 |
43 |
169 |
1*7 |
10,212 |
100 o |
888 |
23-5 |
707 |
18-7 |
555 |
14-6 |
438 |
11 5 |
169 |
4*4 |
3,791 |
100 o |
237 |
3-7 |
28 |
0-4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
6,421 |
100''0 |
182 |
20-9 |
30 |
3''5 |
11 |
1*3 |
2 |
0*2 |
— |
— |
869 |
100o |
6 |
0''5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1,265 |
100-0 |
|
3 |
1-8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
162 |
lOOo |
191 |
8 3 |
30 |
1*3 |
11 |
05 |
2 |
Öl |
— |
— |
2,296 |
100-0 |
182 |
20-9 |
30 |
3-5 |
11 |
1 3 |
2 |
0*2 |
— |
— |
869 |
100-0 |
9 |
0-6 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1,427 |
lOOo |
Ångfartyg. Segelfartyg. Ångfartyg. Segelfartyg.
Antal per- soner. |
Kontant års- inkomst, kr. |
Antal. per- soner |
Kontant års- inkomst, kr. |
Antal per- soner. |
Kontant års- inkomst, kr. |
Antal per- soner. |
Kontant års- inkomst, kr. |
||
Befälhavare ....... |
... 963 |
3 417 |
677 |
883 |
Förste maskinist . |
.. 793 |
1862 |
— |
— |
Förste styrmän.... |
... 707 |
1340 |
98 |
696 |
Andre, » |
.. 394 |
1078 |
— |
— |
Andre « |
... 437 |
909 |
— |
— |
Eldare............... |
..1541 |
462 |
— |
— |
Matroser............ |
... 722 |
520 |
182 |
400 |
Stuertar.............. |
.. 216 |
887 |
83 |
490 |
Lättmatroser...... |
... 813 |
354 |
312 |
272 |
Koekar............... |
.. 188 |
526 |
79 |
176 |
Jungman............ |
... 358 |
204 |
264 |
178 |
Samtliga ovan meddelade löneuppgifter beträffande sjömansyrket
avse såväl minderåriga som icke minderåriga.
24
Medellöner
för lantarbetare
åren
1911—1913.
De uppgifter rörande lantarbetarnas löneförhållanden, som här meddelas,
äro hämtade ur den serie av undersökningar rörande arbetaretillgång,
arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk, som förut verkställts
genom kommerskollegium och numera ombesörjes av socialstyrelsen.
De på dessa undersökningar grundade, nedan angivna medellöner
hava genomgående avseende på vuxna, fullgoda arbetare.
De årsanställda lantarbetarnas för hela riket genomsnittliga årsinkomst
under åren 1911—1913, fördelad på kontant inkomst och inkomst
in natura, framgår av efterföljande tablå:
Kontant |
Kost och logi |
Summa |
|
årslön, |
värde pr år, |
pr år, |
|
kr. |
kr. |
kr. |
|
Manliga tjänare.............................. |
............ 318 |
348 |
666 |
Kvinnliga tjänare....... |
............ 190 |
280 |
470 |
[Körkarlar......................... |
............ 321 |
385 |
706 |
IKreatursskötare.................. |
............ 377 |
387 |
764 |
Vid sidan av förenämnda, i regel enligt legostadgan anställda lantarbetargrupper
förefinnas inom den svenska lanthushållningen ett antal
arbetarekategorier med efter andra grunder reglerade arbetsavtalsförhållanden.
Dessa arbetare äro alltid daglönare men för övrigt än fasta,
än tillfälliga, än i egen, än i arbetsgivarens kost. Daglönens belopp
under sommar och vinter framgår av nedanstående tablå.
I egen |
kost. |
I arbetsgivarens kost. |
||
Sommar- |
Vinter- |
Sommar- |
Vinter- |
|
daglön, |
daglön, |
daglön, |
daglön, |
|
kr. |
kr. |
kr. |
kr. |
|
Kasta manliga daglönare... |
...... 2,47 |
1,86 |
1,69 |
1,17 |
Fasta kvinnliga » ............ |
...... 1,56 |
1,18 |
1,04 |
0,76 |
Tillfälliga manliga » ............ |
...... 2,88 |
2,n |
1,99 |
1,37 |
Tillfälliga kvinnliga » ............ |
....... 1,72 |
1.30 |
1,17 |
0,86 |
Till ledning för beräknandet av daglönarnas årsinkomst av arbete
inom jordbruket må anföras, att enligt tillgängliga uppgifter antalet
arbetsdagar för fasta manliga daglönare i medeltal torde uppgå till
omkring 270 och för tillfälliga manliga och kvinnliga arbetare till omkring
90. De förra omfatta härvid dagsverken från såväl sommar- som
vinterhalvåret, medan de senare uteslutande äro förlagda till sommaren.
25
II. Utredningarna angående olycksfallsfrekvens m. m.
De olycksfallsstatistiska undersökningar, som i det efterföljande refereras,
hava verkställts i syfte att i vissa avseenden komplettera den
officiella olycksfallsstatistikens resultat. För detta ändamål har sålunda
den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial åren 1906—1910
underkastats en detaljerad bearbetning''. På grund av den allt sedan
den officiella olycksfallsstatistikens tillkomst uppmärksamm,''ide omständigheten,
att ett betydande antal olycksfall, särskilt av lindrigare
art, icke blivit föremål för föreskriven anmälan, har denna undersökning
emellertid måst inskränkas till att omfatta svårare olycksfall,
d. v. s. olycksfall, som medfört invaliditet eller döden, beträffande
vilka olycksfallsmaterialets ofullständighet är avsevärt mindre. I fråga
om lindrigare olycksfall åter hava frekvenssiffror och övriga olycksfallsstatistiska
data av vikt erhållits vid den verkställda bearbetningen av försäkringsanstalternas
primärmaterial rörande under år 1908 inträffade olycksfall
i arbete vid i den officiella olycksfallsstatistiken redovisade arbetsföretag.
Genom bearbetning av försäkringsanstalternas primärmaterial
rörande under åren 1908—1912 inträffade olycksfall bland lantarbetare,
sjöfolk, åkeri- och renhållningsarbetare, stadsbud och bärare, chaufförer
samt hotell- och restaurangpersonal hava slutligen olycksfallsstatistiska
data erhållits även för andra arbetsområden än som redovisas i den
officiella olycksfallsstatistiken. Beträffande sjöfolk föreligga dessutom
uppgifter om olycksfallen, hämtade från den inom socialstyrelsen pågående
utredningen angående sjömansyrket i Sverige.
Den tabellariska bearbetningen av försäkringsanstalternas primärmaterial
för ovannämnda år har verkställts i samband med socialstyrelsens
ordinarie olycksfallsstatistiska undersökningar.
Utredningen angående olycksfallsfrekvens m. in. enligt den officiella
olycksfallsstatistikens primärmaterial åren 1906—1910 omfattar samtliga
under dessa år till nämnda statistik anmälda olycksfall, som medfört
invaliditet eller döden. De resultat, som framgått ur undersökningen,
redovisas i tabellerna 6—8. I tab. 6 och 7 äro sammanställda resp.
invaliditets- och dödsfall bland manliga arbetare. I tab. 8 redovisas
motsvarande olycksfall bland kvinnliga arbetare. Såväl beträffande manliga
som kvinnliga arbetare hava invaliditetsfallen uppdelats i tvänne
grupper, allt eftersom skadan ansetts motsvara en invaliditet av under
Alderdomsförsäkringskommittén. VI. 4
Utredning
angående
olycksfallsfrekvens
rrv. m.
enligt den
officiella
olycksfallsstatistikens
■primärmaterial
åren
1906—1910.
26
Bearbetning
av försäkrings
anstalter
nas primär -material rörande
under
år 1908 inträffade
olycksfall.
10 % samt 10 % och däröver. Hela antalet redovisade invaliditetsfall
bland manliga arbetare utgjorde 5,698, varav 2,198 med invaliditet
understigande 10 % och 3,377 med invaliditet av minst 10 % samt 123
med ofullständiga uppgifter. Bland kvinnliga arbetare hava redovisats
endast 234 invaliditetsfall, varav 138 med invaliditet understigande 10 %
och 90 med invaliditet av minst 10 % samt 6 med ofullständiga uppgifter.
Hela antalet redovisade dödsfall bland manliga arbetare uppgick
till 1,109 och bland kvinnliga arbetare till 11. Het ringa antalet invaliditets-
och dödsfall bland kvinnliga arbetare har motiverat, att beträffande
dessa detaljerad bearbetning företagits endast inom ett fåtal
yrkesgrupper.
Vad tabellernas uppställning och innehåll i övrigt angår, må framhållas
följande. Inom de yrkesgrupper, där uppgift om årsarbetareantal
föreligger, hava frekvenssiffror beräknats såväl beträffande de olika
slagen av invaliditetsfall som beträffande dödsfall. De angivna medelantalen
årsarbetare 1906—1910, som härvid legat till grund för beräkningarna,
äro sammanställda enligt uppgifter i den årliga olycksfallsstatistiken.
För de yrkesgrupper, för vilka 1906 års officiella olycksfallsberättelse
saknar uppgift angående antalet årsarbetare, har medelantalet
beräknats för åren 1907—1910. Beträffande beklädnadsindustrien
har en mindre korrektion av uppgiften i den officiella olycksfallsstatistiken
över antalet kvinnliga årsarbetare år 1906 vidtagits. För samtliga
redovisade olycksfallsgrupper har de skadades genomsnittliga ålder beräknats
och i fråga om de svårare invaliditets fallen livräntornas såväl
sammanlagda som genomsnittliga kapitalvärde. Livräntornas kapitalvärden
hava härvid beräknats enligt riks försäkringsanstaltens tariffer
och för belopp motsvarande 100 kronor vid 100 % invaliditet. De bland
manliga arbetare redovisade dödsfallen hava slutligen uppdelats efter
civilstånd.
Beträffande de viktigaste resultat, som framgått ur här ifrågavarande
undersökning, hänvisas till den å sid. 30—40 införda jämförande
sammanställningen.
De särskilda undersökningar, som verkställts med ledning av olycksfallsförsäkringsanstalternas
primärmaterial rörande under år 1908 inträffade
olycksfall i arbete, hava omfattat samtliga näringsgrenar, som inbegripas
i gällande olycksfallsersättningslag, med undantag av skogsbruk,
byggnadsindustri, åkerirörelse, lastning och lossning samt statens
järnvägsdrift. Syftet med undersökningarna har varit dels att i vissa
avseenden komplettera de olycksfallsstatistiska resultat, som framgått ur
27
bearbetningen av den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial åren
1906—1910, dels ock att kontrollera den fullständighet, med vilken
arbetsgivarna fullgjort dem åliggande anmälningsskyldighet rörande
olycksfall i arbete.
De båda undersökningar, som härvid kommit till stånd, grunda sig
på de till Riksförsäkringsanstalten, flertalet olycksfallsförsäkringsbolag, Dalarnas
försäkringsförening samt Olycksfallsförsäkringsföreningen Sverges
verkstäder inkomna anmälningar rörande inträffade otycksfall i arbete
bland hos dem försäkrade arbetare. Härvid hava uppgifterna angående de
försäkrade arbetarna utnyttjats, vare sig den tecknade försäkringen omfattat
endast ersättning enligt 4 § i lagen den 5 juli 1901 eller därutöver
ersättning jämväl under den s. k. karenstiden.
Vad själva utförandet av dessa undersökningar beträffar, må därom
endast anmärkas, att det huvudsakligen utgjorts av en detaljerad, jämförande
granskning mellan olycksfallsstatistikens primäruppgifter för år
1908, sådana de för varje olycksfall förelegat bearbetade å särskilda
räknekort, och de handlingar rörande till försäkringsanstalterna anmälda,
under år 1908 inträffade olycksfall, vilka där förvarats.
Beträffande storleken av det material, som härvid blivit föremål för
bearbetning, må anföras följande. Den försäkringsstock, som ingått i
undersökningarna, omfattade beträffande lagförsakrade 133,401 män och
21,945 kvinnor och beträffande karensförsäkrade 107,792 män och 13,773
kvinnor. Hela antalet redovisade olycksfall, som medfört ersättning
enligt lag, utgjorde bland manliga arbetare 1,196 och bland kvinnliga
arbetare 36. Motsvarande antal beträffande olycksfall, som medfört
karensersättning, utgjorde resp. 11,911 och 494. Det ringa antalet olycksfall
bland kvinnliga arbetare har även vid här ifrågavarande undersökningar
motiverat, att beträffande kvinnliga arbetare endast ett fåtal yrkesgrupper
underkastats detaljerad bearbetning.
Den ena av de undersökningar, som grundats på försäkringsanstalternas
primärmaterial rörande under år 1908 inträffade olycksfall i arbete,
har haft till syfte att beträffande ett fullständigt om ock begränsat
material erhålla frekvenssiffror och övriga olycksfallsstatistiska data av
vikt. Resultaten från denna undersökning redovisas i tab. 9—10.
I tab. 9 a och 9 b redovisas härvid ofycksfall, som medfört ersättning
enligt lag, bland resp. manliga och kvinnliga arbetare. Olycksfall,
som oavsett andra följder medfört resp. minst 61 sjukdagar, invaliditet
av minst 10 % och döden, hava härvid redovisats var för sig. Utom
frekvenssiffror angivas i tabellerna beträffande sjukdomsfallen medelantalet
sjukdagar oavsett de 60 första samt beträffande invaliditetsfallen
Olycksfall
bland resp.
lag- och
karensförsäkrade
arbetare
år 1908.
28
Antal år 190S
till den officiella
olycksfalls
statistiken
anmälda
olycksfall
bland försäkrade
arbetare.
medelålder, medelinvaliditetsprocent och livräntornas medelkapitalvärde.
Den sistnämnda uppgiften är beräknad enligt riks försäkringsår) staltens
tariffer och för belopp motsvarande 100 kronor vid 100 % invaliditet.
Dödsfallen slutligen äro uppdelade efter civilstånd.
I tab. 10 a och 10 b redovisas olycksfall, som medfört karensersättning,
bland resp. manliga och kvinnliga arbetare. Olycksfallen hava
sammanförts i tvänne grupper, allteftersom desamma, oavsett andra följder,
medfört minst 5 sjukdagar och invaliditet understigande 10 %. Den
förra gruppen har uppdelats i olycksfall, som medfört 5—15, 16—30,
31—45 samt 46 och flera sjukdagar. För varje sådan undergrupp, liksom
för samtliga sjukdomsolycksfall, hava frekvenssiffror samt medelantal
sjukdagar beräknats. I de angivna medelantalen sjukdagar ingå
även de 4 första sjukdagarna efter olycksfallets inträffande. I fråga om
invaliditetsfallen äro angivna utom frekvenssiffror äveu uppgifter angående
de skadades medelålder samt medelinvaliditetsprocent och livräntornas
medelkapitalvärde efter 100 kronor vid 100 % invaliditet.
Vid bedömandet av de olycksfallsstatistiska resultat, som sålunda
redovisats i tab. 9—10, må i övrigt iakttagas följande. De i tabellerna
angivna antal årsarbetare avse antal inom olika näringsgrenar år 1908
resp. lag- och karensförsäkrade årsarbetare i de anstalter, från vilka det
föreliggande materialet är hämtat, och således icke hela antalet inom
näringsgrenarna ifråga nämnda år vare sig sysselsatta eller försäkrade årsarbetare.
Till följd härav blir den försäkringsstock, till vilken de erhållna
frekvenssiffrorna hänföra sig, ofta nog ganska ringa, ett förhållande, som
särskilt gäller kvinnorna, och siffrorna i samma mån beroende av tillfälligheter.
En annan felkälla utgör det förhållandet, att årsarbetareantalen
hämtats ur kommerskollegii näringsstatistiska primäruppgifter
och icke från försäkringsanstalterna, varifrån de icke utan vidlyftigt
arbete skulle kunnat erhållas. Att fullständig överensstämmelse icke
råder mellan dessa tvänne slag av uppgifter är otvivelaktigt, dock torde
icke denna omständighet i avsevärd grad inverka på resultatets tillförlitlighet.
Frekvenssiffror och övriga olycksfallsstatistiska data av vikt, som
framgått ur undersökningen, redovisas i den å sid. 30—40 införda jämförande
sammanställningen.
Den andra av de undersökningar, som grundats på försäkringsanstalternas
primärmaterial rörande under år 1908 inträffade olycksfall i
arbete, har hatt till syfte att utröna den utsträckning, i vilken arbetsgivarna
fullgjort den dem åliggande skyldigheten att till den officiella
olycksfallsstatistiken anmäla inträffade olycksfall.
29
De resultat, som framgått ur denna undersökning, redovisas i tab.
11 —12. 1 tab. 11 a och 11b redovisas olycksfall, som medfört ersättning
enligt lag, och i tab. 12 a och 12 b olycksfall, som medfört karensersättning,
bland resp. manliga och kvinnliga arbetare. Med hänsyn till
skadans påföljd hava såväl lagolycksfallen som karensolycksfallen sammanförts
i tvänue grupper, nämligen olycksfall, som oavsett andra följder
medfört resp. minst 61 och minst 5 sjukdagar, samt olycksfall, som
oavsett andra följder medfört resp. invaliditet av minst 10 % och invaliditet
understigande 10 %. De inträffade dödsfallen, vilka samtliga
blivit föremål för officiell anmälan, hava ej särskilt redovisats.
De särskilda tabellerna innehålla för olika yrkesgrupper uppgifter
om antal olycksfall, därav föranledda sjukdagar samt livräntornas sammanlagda
kapitalvärde avseende dels samtliga inträffade, dels samtliga
officiellt anmälda olycksfall. I de angivna antalen sjukdagar
ingå beträffande karensolycksfallen även de 4 första sjukdagarna efter
olycksfallets inträffande. De meddelade livräntornas kapitalvärden hava
beräknats enligt riksförsäkringsanstaltens tariffer och för belopp motsvarande
100 kronor vid 100 % invaliditet.
För att belysa den absoluta och relativa storleken av den försäkra gsstock,
som inom olika yrkesgrupper ingått i undersökningen, hava i
samtliga tabeller införts uppgifter angående antalet resp. lag- och karensförsäkrade
årsarbetare, manliga eller kvinnliga, år 1908 samt antalet i
den officiella olycksfallsberättelsen för samma år redovisade årsarbetare.
Enligt i tabellerna meddelade uppgifter utgjorde hela antalet bland
lagförsäkrade arbetare inträffade olycksfall 1,232, varav 1,196 bland män
och 36 bland kvinnor. Av de manliga lagolycksfallen hade 894 eller 74-7 %
och av de kvinnliga 28 eller 77''8 % varit föremål för anmälan till den
officiella olycksfallsstatistiken. Hela antalet redovisade olycksfall bland
karensförsäkrade arbetare utgjorde 12,405, varav 11,911 bland män och
494 bland kvinnor. Av de manliga karensolycksfallen hade 6,710 eller
56''3 % och av de kvinnliga 224 eller 45‘3 % varit föremål för officiell
anmälan. Härav torde den slutsatsen kunna dragas, att anmälningsskyldigheten
noggrannare iakttagits i fråga om olycksfall av det förra
slaget än av det senare. Denna större fullständighet i fråga om svårare
än beträffande lindrigare olycksfall framträder ytterligare vid en jämförelse
mellan å ena sidan olycksfall, som oavsett andra följder medfört
invaliditet eller döden, och å andra sidan de olycksfall, som oavsett andra
följder medfört ett större eller mindre antal sjukdagar.
Vad antalet av olycksfallen framkallade sjukdagar samt de beräknade
livräntornas sammanlagda kapitalvärde beträffar, så visa tabellerna,
30
att siffrorna, åtminstone beträffande större olycksfallsgrupper, i dessa
hänseenden med endast obetydliga avvikelser äro proportionella till antalet
olycksfall och att sålunda vad rörande de sistnämnda anförts även
i huvudsak har avseende på sjukdagarna och livräntorna skapitalvärden.
Vid användandet av dessa siffror bör emellertid erinras, att de i
första hand endast äro användbara för den statistik, som grundar sig
på det officiella materialets årgångar 1906 —1911, emedan anmälningsskyldigheten,
på grund av vidtagna särskilda åtgärder, från och med år
1912 avsevärt bättre fullgöres. Vidare bör observeras, att de erhållna
procenttalen, enligt vad ovan anförts, alla hänföra sig till olycksfall
bland försäkrade arbetare, och anmälningsskyldigheten beträffande dessa
med all sannolikhet noggrannare fullgöres än beträffande de oförsäkrade.
Motsvarande procentsiffror för hela antalet årsarbetare, försäkrade såväl
som oförsäkrade, inom olika näringsgrenar skulle därför i regel utfalla
något lägre än de här erhållna.
För att direkt kunna jämföra de olycksfallsstatistiska resultat, som
framgått ur bearbetningen av den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial
åren 1906 —1910 och försäkringsanstalternas primärmaterial
beträffande resp. lag- och karens försäkrade arbetare år 1908, hava efterföljande
texttabeller D, E, F och G utarbetats. I var och en av dessa
tabeller äro för olika yrkesgrupper sammanställda uppgifter från båda
de ovannämnda undersökningarna. Tab. D meddelar sålunda uppgift
angående den för manliga och kvinnliga arbetare gemensamma olycksfallsfrekvensen
beträffande såväl lag- som karensolycksfall. I tabellerna
E, F och G hava de meddelade uppgifterna däremot endast avseende på
manliga arbetare. De kvinnliga olycksfallen hava inom nästan alla
yrkesgrupper varit alltför fåtaliga för att motsvarande tabeller lämpligen
kunnat utarbetas även beträffande dessa. Tab. E meddelar uppgift
angående olycksfallsfrekvensen för dödsfall, ävensom angående dödsfallens
uppdelning efter civilstånd samt de dödade arbetarnas genomsnittliga
ålder. Tabellerna F och G innehålla beträffande olycksfall,
som medfört resp. invaliditet av minst 10 % och invaliditet understigande
10 %, uppgifter angående olycksfallsfrekvens, de skadade arbetarnes
medelålder, av olycksfallen framkallade medelinvaliditetsprocent
samt de beräknade livräntornas medelkapitalvärde efter 100 kronor vid
100 % invaliditet.
31
Vad de i tabellerna meddelade, från olika undersökningar härstammande
uppgifterna angår, må anföras följande. De på försäkringsanstalternas
primärmaterial grundade frekvenstalen äro i regel avsevärt
högre, ofta flerdubbelt högre än motsvarande, enligt den officiella
olycksfallsstatistikens primärmaterial beräknade frekvenstal. Anledningen
härtill är väsentligen att söka i den bristande fullständighet, med vilken
inträffade olycksfall blivit officiellt anmälda. Inom åtskilliga yrkes- och
olycksfallsgrupper är dock de försäkrade arbetarnas antal ganska ringa
och uppgifterna angående olycksfallen i samma mån beroende av tillfälligheter.
1 allmänhet torde dock de ur bearbetningen av försäkringsanstalternas
primärmaterial framgångna frekvenssiffrorna äga vitsord.
I fråga om medelålder, medelinvaliditetsprocent och livräntornas medelkapitalvärde
torde de på den officiella ohmksfallsstatistiken grundade
uppgifterna besitta en mycket hög grad av tillförlitlighet och avgjort
vara att föredraga framför motsvarande uppgifter från bearbetningen
av försäkringsanstalternas primärmaterial. Dock må framhållas att beträffande
invaliditetsprocent och livräntornas medelkapitalvärde de uppgivna
antalen och beloppen enligt den förra undersökningen nästan genomgående
äro något högre än enligt den senare, ett förhållande som
möjligen sammanhänger därmed, att den officiella olycksfallsstatistikens
primärmaterial är relativt fullständigare beträffande svårare olycksfall än
i fråga om lindrigare sådana.
Beträffande olycksfall, som oavsett andra följder medfört visst antal
sjukdagar, lämnar texttabell H närmare uppgifter. Denna tabell utgör
en sammanställning i huvudyrkesgrupper av i tab. 9—10 lämnade uppgifter
angående bland manliga arbetare inträffade olycksfall, som medfört
resp. minst 61 sjukdagar och minst 5 sjukdagar. Utom frekvenssiffror
innehåller denna tabell uppgifter om medelantalet sjukdagar. I de
angivna medelantalen sjukdagar ingå även de 4 första sjukdagarna efter
olycksfallets inträffande.
Genom att i överensstämmelse med ovan givna antydningar utnyttja
de olycksfallsstatistiska resultat, som framgått ur de båda här ifrågavarande
undersökningarna och som redovisas i de efterföljande tabellerna
D, E, F, G och H, torde en för praktiskt bruk tillräckligt noggrann
kännedom vinnas angående de inom olika näringsgrenar rådande olycksfallsstatistiska
förhållanden.
32
Tab. D. Olycksfallsfrekvens för manliga och kvinnliga arbetare beträffande
Ing- och karensolycksfall.
Enligt den officiella olyeks-fallsstatistikens primärmate-rial åren 1906—1910. |
Enligt försäkringsanstalternas primär-material rörande resp. lag- och |
|||||||
Yrkesgrupper. |
Medel-antal års-arbetare |
Lag- olycks- fallsfre- kvens. o/ 70 |
Karen s-olycks-fal Isfre-kvens. % |
Antal lag-försäk-rade års-arbotare |
Lag- olycks- fallsfre- kvens. % |
Antal |
Karens- olycks- fallsfre- kvens. % |
|
I |
Skogsbruk ......... Gruvdrift: |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
11: 1 |
Järngruvor .. |
8 946 |
0''88 |
8*ii |
8 457 |
Toi |
7 602 |
12*30 |
2 |
Andra malmgruvor .. |
1552 |
0*67 |
5*50 |
935 |
0*96 |
512 |
16*41 |
3 |
Stenkolsgruvor.............................. |
1741 |
0''87 |
13 84 |
199 |
0''50 |
199 |
32i6 |
Tillsammans Annan brytnings- och upptagnings-industri: |
12 239 |
085 |
9 30 |
9 591 |
1*00 |
8 313 |
13*03 |
|
III: i |
Stenbrott och stenhuggeri |
11169 |
roo |
8*91 |
6 913 |
2*33 |
6 766 |
19*75 |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m____ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Tillsammans Närings- och njutningsämnesindustri: |
— |
— |
— |
6 913 |
2*33 |
6 766 |
19*75 |
|
IY: 1 |
Sockerbruk och raffinaderier____ |
4 895 |
0''3 7 |
5*oi |
3 052 |
0*33 |
2 906 |
6 85 |
2 |
Sprit- och maltdryckstilirkning |
7174 |
0 43 |
5 07 |
4 385 |
0*S4 |
3 520 |
18*24 |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier |
15 572 |
Öl 3 |
0*76 |
9186 |
0 49 |
5 945 |
4*93 |
4 |
Mejerier .................................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
— |
— |
— |
16 623 |
0’55 |
12 371 |
9*17 |
|
v |
Textilindustri .............................. |
30 142 |
0*io |
0*67 |
9 923 |
0*24 |
6 557 |
2*67 |
YI |
Beklädnadsindustri........................ |
IG 060 |
0''0 7 |
0*40 |
6 074 |
0*20 |
2 094 |
3*30 |
VII |
Läder-, bår- och gummivaruindustri Trävaruindustri: |
3 848 |
O''lo |
1*28 |
2 313 |
0*17 |
1417 |
4*59 |
VIII: l |
Sågverk och brädgårdsrörelse............ |
SO 398 |
0''89 |
5*91 |
14 679 |
1*52 |
13 613 |
11*88 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker............ |
12 055 |
0 53 |
3*0 2 |
8 635 |
0*76 |
6 297 |
8*13 |
3 |
Annan trävaruindustri .............. |
5 765 |
0*29 |
2*13 |
2 612 |
0*50 |
2 219 |
6*85 |
Tillsammans |
48 218 |
0''7S |
4*73 |
25 926 |
1*16 |
22 129 |
10*31 |
|
IX |
Trämasse- och pappersindustri ...... |
21 402 |
055 |
443 |
14191 |
0*82 |
11 038 |
11*13 |
X |
Grafisk industri .................... |
8 604 |
Oio |
0*72 |
4 900 |
0*27 |
4 203 |
2*97 |
XI |
Malmförädlingsindustri ................. Metallindustri: |
15 482 |
0*64 |
8*84 |
9 446 |
0*S8 |
8 280 |
13*93 |
XII: l |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning... |
20 312 |
0''3n |
4*18 |
9 355 |
0*71 |
7 755 |
10*33 |
2 |
Annan metallindustri ..................... |
5 315 |
0*21 |
1*72 |
3 499 |
0*37 |
3132 |
6 70 |
Tillsammans |
25 627 |
0*32 |
3 67 |
12 854 |
0*61 |
10 837 |
9*29 1 |
33
Tub. 1) (forts.). Olycksfallsfrckvens för manliga och kvinnliga arbetare beträffande
lag- och karensolycksfall.
Enligt den officiella olycka-fallsstatistikens primärmate-rial åren 1906—1910. |
Enligt försäkringsanstalternas primär-material rörande resp. lag- och |
|||||||
Yrkesgrupper. |
Medel-antal års-arbetare 1906— 1910. |
Lag- olycks- fallsfrc- kvens. % |
Karens- olycks- fallsfre- kvens. % |
Antal lag-försäk-rade års-arbetare år 1908. |
Lag- olycks- fallsfre- kvens. % |
Antal |
Karens- olycks- fallsfre- kvens. % |
|
XIII: 1 |
Maskin- och skepp sbyggnadsindustri: Mekaniska verkBtäder^nkl.instrum.-fabr.) |
22 070 |
0''S7 |
4''88 |
14 730 |
0''76 |
9 889 |
13.05 |
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier......... |
4 801 |
0*G4 |
6 14 |
1517 |
0''92 |
1150 |
10‘87 |
3 |
Vagnfabriker (inkl. järnv. verkst.) |
7 324 |
0-37 |
8’05 |
1620 |
1''30 |
1607 |
15''3 7 |
4 |
Fabriker för tillverkning av elektr. |
4 090 |
0''22 |
3-oo |
942 |
0''85 |
411 |
13-14 |
Tillsammans |
38 285 |
0''39 |
5*44 |
18 809 |
0‘82 |
13 057 |
1315 |
|
XIV: l |
Mineralindustri: Kalkbruk, cement- och gipstillverkning |
4 038 |
0''35 |
3-05 |
2 533 |
0''55 |
2 096 |
8''21 |
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergods-tillverkning ....................... |
9 542 |
0''23 |
1''88 |
3 582 |
0''42 |
2 223 |
7-29 |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.) |
5173 |
0''19 |
1-58 |
2108 |
0‘30 |
1973 |
6-69 |
Tillsammans |
18 753 |
0''24 |
2''05 |
8 223 |
0''43 |
6 292 |
7-41 |
|
XV: i |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker .. |
6 236 |
0l3 |
4*15 |
585 |
0''34 |
585 |
14''53 |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri |
5 020 |
0*36 |
2-31 |
2 802 |
0''7 9 |
2148 |
7-17 |
Tillsammans |
11 256 |
0’23 |
8''33 |
3 387 |
0’71 |
2 733 |
8''74 |
|
XVI |
Byggnadsindustri...... |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
XVII: 1 |
Belysning, vattenledning m. m.: Gas- och elektricitetsverk .. |
2 895 |
0''44 |
3''96 |
1267 |
1''26 |
871 |
6''66 |
2 |
Vatten- och renhållningsverk |
— |
— |
— |
||||
Tillsammans |
— |
— |
— |
1267 |
1-26 |
871 |
6-60 |
|
XVIII |
Handel och varulager .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIX: l |
Landtransport: Akerirörelse ... |
|||||||
2 |
Spårvägsdrift .. |
1792 |
0''38 |
6’31 |
1781 |
0''39 |
1480 |
5''34 |
3 |
Statens järnvägsdrift .................. |
17 147 |
0''44 |
5-51 |
— |
_ |
_ |
|
4 |
Enskild järnvägsdrift ..................... |
15 693 |
0''28 |
1’52 |
3120 |
0*42 |
3 079 |
6''04 |
Tillsammans |
— |
— |
— |
4 901 |
0''41 |
4 559 |
5-81 |
|
Inalles |
— |
- |
— |
155346 |
0''79 1 |
121 565 |
10 20 |
Ålderdomsförsäkringskommittén. Yl.
5
34
Tab. E. Olycksfalls frekvens m. in. för manliga arbetare beträffande olycksfall, som
oavsett andra följder medfört döden.
Enligt den officiella olycksfallsstatistikens primärmaterial |
Enligt försäk-ringsanstal-ternas primär- |
|||||||||||
Dödsfall bland |
material |
|||||||||||
Yrkesgrupper. |
Medel- antal |
ogifta. |
gifta. |
änklingar och |
Tillsammans. |
|||||||
liga årsar- betare. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
Fre- kvens %■ |
Medel- ålder, år. |
Antal lagför- sakrade manliga årsar- betare. |
Döds- falls- fre- kvens %■ |
||
I |
Skogsbruk .................................... Gruvdrift: |
— |
531 |
23-7 |
45-7 |
44-7 |
1*2 |
26-8 |
— |
33-3 |
— |
— |
II: i |
Järngruvor.................................... |
8 828 |
41-4 |
26-o |
57-2 |
43o |
1*4 |
59-2 |
0-16 |
36-i |
8 357 |
0''io |
2 |
Andra malmgruvor ........................ |
1523 |
44’4 |
21-7 |
44-5 |
42’5 |
ii-i |
63''0 |
0''12 |
35-5 |
924 |
0''32 |
8 |
Stenkolsgruvor .............................. |
1740 |
8-3 |
29-4 |
91-7 |
42‘6 |
0-o |
— |
0''14 |
41-5 |
199 |
0-oo |
Tillsammans Annan brytnings- och upptagnings-industri: |
12 091 |
374 |
26 6 |
60-4 |
42-8 |
2-2 |
61i |
Olö |
36-7 |
9 480 |
012 |
|
III: 1 |
Stenbrott och stenhuggeri............... |
11155 |
41-9 |
27-1 |
58-1 |
43-7 |
0-o |
— |
0*06 |
36-7 |
6 910 |
0"09 |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m— |
— |
62-5 |
31-s |
25-o |
44-3 |
12-5 |
57-7 |
— |
37-8 |
— |
— |
Tillsammans Närings- och njutningsämnesindnstri: |
— |
46 1 |
28-3 |
51-3 |
437 |
2-6 |
57-7 |
“ |
37-o |
6 910 |
0‘09 |
|
IV: 1 |
Sockerbruk och -raffinaderier ............ |
4 385 |
15-4 |
28-4 |
61-5 |
47-7 |
23i |
70-c |
0''oc |
50i |
2 825 |
0-oo |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning ...... |
5 731 |
35-o |
23-9 |
60-o |
44-7 |
5*o |
67-7 |
0"07 |
38-5 |
3 485 |
0-11 |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier |
9 496 |
47-6 |
24-6 |
42-9 |
46-8 |
9-5 |
75-1 |
0"04 |
38-9 |
4 983 |
0''14 |
4 |
Mejerier....................................... |
— |
0''0 |
— |
100-o |
62-5 |
0-o |
— |
— |
62-5 |
— |
— |
Tillsammans |
— |
34-6 |
24 7 |
64-5 |
46-6 |
109 |
71-6 |
— |
41-8 |
11 293 |
0l0 |
|
v |
Textilindustri................................. |
11 723 |
30-8 |
32-9 |
69-2 |
54-8 |
0''0 |
— |
0''02 |
48l |
3 716 |
O0B |
VI |
Beklädnadsindustri ........................ |
5 181 |
0-0 |
— |
lOO-o |
498 |
0-o |
— |
0-oo |
49-8 |
2 189 |
0''00 |
VII |
Läder-, hår- och gummivaruindustri Trävaruindustri: |
2 909 |
500 |
22-0 |
60o |
50-6 |
0-0 |
— |
O"03 |
36-3 |
1 682 |
0-00 |
VIII: 1 |
Sågverk och brädgårdsrörelse ............ |
30 154 |
37-9 |
22-0 |
55-2 |
48-s |
6-9 |
58-6 |
0"08 |
39l |
14 508 |
0*06 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker ............ |
11 862 |
37-5 |
30-2 |
62-5 |
39-4 |
0-o |
— |
0’03 |
35-9 |
8 494 |
0-oo |
3 |
Annan trävaruindustri ..................... |
5 232 |
37-5 |
27-i |
62-5 |
45-2 |
0-o |
— |
0''10 |
39-s |
2 386 |
0É21 |
Tillsammans |
47 248 |
37-8 |
23-6 |
57-1 |
46-8 |
5-i |
58-c |
007 |
38-8 |
25 388 |
0"06 |
|
IX |
Trämasse- och pappersindustri......... |
17 760 |
49l |
23-7 |
50-9 |
45-3 |
0-o |
— |
0''oe |
34-7 |
12 201 |
0''07 |
X |
Grafisk industri.............................. |
7 230 |
50-0 |
18-3 |
50-0 |
31-4 |
0-o |
— |
0-01 |
24-9 |
4 289 |
0-oo |
XI |
Malmförädlingsindustri .................. Metallindustri: |
15 461 |
250 |
21o |
71-4 |
47 2 |
3 c |
71-i |
0*07 |
41-5 |
9 445 |
0"07 |
XII: 1 |
Järn-, stål- och. plåtvarutillverkning ... |
19 266 |
53''2 |
23-7 |
46-8 |
39-8 |
Oo |
— |
0''05 |
31-s |
8 958 |
0''08 |
2 |
Annan metallindustri ..................... |
4 339 |
50 o |
15 4 |
50-o |
59-7 |
0-o |
— |
0 oi |
37-6 |
2 943 |
003 |
Tillsammans |
23 605 |
53-1 |
1 23-4 |
46-9 |
40-7 |
0-o |
— |
0"04 |
316 |
11 901 |
0"07 |
35
Tiib. E (forts.). Olycksfallsfrekvens ni. in. för manliga arbetare beträffande olycksfall, som
oavsett andra följder medfört döden.
Enligt den officiella olycksfallsstatistikens primärmatorial |
Enligt försäk-ringsanstal-ternas primär- |
|||||||||||
Dödsfall bland |
material |
|||||||||||
Yrkesgrupper. |
Medel- antal |
ogifta. |
gifta. |
änklingar och |
Tillsammans. |
|||||||
liga årsar- betare. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
Fre- kvens %■ |
Medel- ålder, år. |
Antal lagför- säkrade manliga årsar- betare. |
Döds- falls- fre- kvens |
||
XIII: 1 |
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrument-fabriker).................................... |
22 006 |
50-o |
23-2 |
45-5 |
42i |
4*5 |
48-9 |
0’02 |
32-9 |
14 678 |
0-oi |
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier ............ |
4 793 |
14''3 |
39-2 |
57-i |
43-9 |
28-6 |
59-9 |
0*03 |
47-8 |
1517 |
0’07 |
3 |
Vagnfabriker (inkl. järnvägarnes verk-städer) .................................... |
7 315 |
28-6 |
22-o |
71-4 |
53-7 |
0*o |
_ |
0"02 |
44-6 |
1609 |
0*06 |
4 |
Fabriker För tillverkning av elektriska |
3 503 |
50- o |
23-e |
50-o |
39-4 |
0-o |
— |
0"O2 |
31-5 |
739 |
0-oo |
Tillsammans |
37 617 |
40 o |
24i |
525 |
44''9 |
7-5 |
56-3 |
0"02 |
37-4 |
18 543 |
0"02 |
|
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- och |
4 007 |
28-6 |
20-2 |
71-4 |
61-2 |
0-o |
0"03 |
49-5 |
2 505 |
0-oo |
|
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergods-tillverkning .............................. |
8 481 |
31-2 |
26-9 |
62-5 |
41-5 |
6-3 |
71-o |
0''04 |
38-7 |
3 471 |
0O6 |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.) |
4 894 |
20-o |
18-i |
70-o |
47-7 |
10-o |
48-8 |
0’04 |
41-9 |
2 012 |
0-oo |
Tillsammans |
17 382 |
27-3 |
235 |
667 |
480 |
6*0 |
59 9 |
004 |
42o |
7 988 |
003 |
|
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker.......................... |
3 542 |
Oo |
75-o |
55''9 |
25-o |
72-4 |
0"02 |
60-i |
313 |
0-oo |
|
2 |
Annan kemisk-teknisk industri ......... |
3 501 |
33-s |
21-3 |
61-i |
41-7 |
5*6 |
74-8 |
O-io |
36*8 |
1981 |
0.30 |
Tillsammans |
7 043 |
27-3 |
21-3 |
636 |
447 |
9-1 |
73-7 |
0"06 |
41-0 |
2 294 |
026 |
|
XVI |
Byggnadsindustri ........................... |
— |
43-7 |
26-9 |
52-1 |
44-9 |
4*2 |
53-9 |
— |
37-4 |
— |
— |
XVII: i |
Belysning och vattenledning m. m.: Gas- och elektricitetsverk ............... |
2 883 |
61-5 |
243 |
38-5 |
37-2 |
0-o |
_ |
0*09 |
29-3 |
1265 |
0’32 |
2 |
Vatten- och renhållningsverk ............ |
— |
33*3 |
36*9 |
66-7 |
47-o |
0-o |
— |
— |
43-e |
— |
— |
Tillsammans |
— |
50o |
27-8 |
50o |
42-5 |
0*o |
— |
— |
35-2 |
1 265 |
0-32 |
|
XVIII |
Handel och varulager ..................... |
— |
31-8 |
33-3 |
68-2 |
420 |
0*o |
— |
— |
39-3 |
— |
— |
XIX: 1 |
Landtransport: Akerirörelse, lastning och lossning...... Spårvägsdrift................................. |
38-5 |
35-5 |
56''4 |
43-9 |
5*i |
55-o |
_ |
41-o |
_ |
_ |
|
2 |
1729 |
33-3 |
23-7 |
66-7 |
46-3 |
0-o |
— |
0"03 |
38-7 |
1697 |
0-12 |
|
3 |
Statens järnvägsdrift........................ |
17 035 |
42-1 |
24-7 |
57-9 |
42-9 |
0-o |
— |
0''09 |
35-s |
— |
— |
4 |
Enskild järnvägsdrift ..................... |
15 693 |
43-e |
23-1 |
49-i |
46-o |
7-3 |
61-o |
- 0‘07 |
37i |
3120 |
0’13 |
Tillsammans |
— |
416 |
26-3 |
54-9 |
44''1 |
3-5 |
59 o |
— |
37-2 |
4 817 |
0*12 |
|
Inalles |
— |
40-9 |
25-3 |
55-4 |
45-1 |
3*7 |
60 s |
— |
37-6 |
133401 |
0'' 07 |
36
Tab. F. Olycksfallsfrekvens m. m. för manliga arbetare, beträffande olycksfall, som oavsett
andra följder medfört invaliditet av minst 10 %.
Yrkesgrupper.
Enligt den officiella olycksfalls-statistikens primärmaterial |
Enligt fdrsäkringsanstalternas primär-material rörande lagförsäkrade |
||||||||
Olycksfall, |
som medfört inya- |
Olycksfall, |
som medfört inva- |
||||||
Medel- |
liditet |
av minst 10 %. |
liditet |
av minst 10 %. |
|||||
antal |
Livräntornas |
Antal |
Livräntornas |
||||||
man- |
Me- |
Medel- |
medelkapi- |
Me- |
Medel- |
medelkapi- |
|||
liga |
Fre- |
del- |
inva- |
talvärde |
Fre- |
del- |
inva- |
talvärde |
|
års- |
kvens |
ål- |
liditets- |
efter L00 kr. |
manliga |
k vens |
åi. |
liditets- |
efter 100 kr. |
arbe- |
%■ |
der, |
pro- |
vid 100 % |
%■ |
der, |
pro- |
vid 100 % |
|
tare. |
år. |
cent. |
invaliditet, |
år. |
cent. |
invaliditet, |
|||
kr. |
kr. |
||||||||
— |
— |
40*5 |
23 |
368*93 |
— |
— |
— |
— |
— |
8 828 |
0''29 |
36*5 |
25 |
434*96 |
8 357 |
0*37 |
36*i |
23 |
404*84 |
1523 |
0''25 |
34*7 |
37 |
674*io |
924 |
0*43 |
51*8 |
31 |
390*67 |
1740 |
0''14 |
31*9 |
24 |
474*04 |
199 |
0*no |
— |
— |
— |
12 091 |
0''26 |
36 o |
26 |
466*69 |
9 480 |
0 37 |
37*9 |
24 |
403*22 |
11155 |
0-54 |
40*o |
23 |
391*94 |
6 910 |
1*30 |
40*8 |
22 |
367.50 |
— |
— |
32*7 |
24 |
457*36 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
39*8 |
23 |
393*65 |
6 910 |
1*30 |
40*8 |
22 |
367*50 |
4 385 |
0-11 |
44*5 |
26 |
417*66 |
2 825 |
0*07 |
39*2 |
45 |
754*07 |
5 731 |
0‘13 |
37*2 |
20 |
340*16 |
3 485 |
0*23 |
41*i |
18 |
290*28 |
9 496 |
0*0 7 |
33*2 |
26 |
460*56 |
4 983 |
0.28 |
30*3 |
24 |
445*7 8 |
— |
— |
31*9 |
50 |
551*39 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
37*6 |
24 |
404*15 |
11 293 |
0*21 |
34*6 |
24 |
419*64 |
11 723 |
Oio |
36*7 |
25 |
419*54 |
3 716 |
0*13 |
31*3 |
24 |
478*95 |
5 181 |
0 n |
24*5 |
19 |
353*08 |
2 189 |
0*23 |
29*7 |
17 |
337*67 |
2 909 |
0*10 |
38*5 |
28 |
470*95 |
1 682 |
0*06 |
14*8 |
50 |
1 103*52 |
30154 |
0*40 |
33*4 |
24 |
387*84 |
14 508 |
0*59 |
32*0 |
23 |
431*64 |
11862 |
0*38 |
29*6 |
22 |
414*57 |
8 494 |
0*41 |
30*2 |
20 |
388*09 |
5 232 |
0*10 |
33*o |
22 |
403*33 |
2 386 |
0*13 |
33*3 |
29 |
548*67 |
47 248 |
0*36 |
32*4 |
24 |
395*35 |
25 388 |
0.48 |
31*5 |
22 |
422*10 |
17 750 |
0*24 |
39*7 |
27 |
488*87 |
12 201 |
0*30 |
37*4 |
23 |
446*31 |
7 230 |
Ooo |
24*0 |
27 |
557*77 |
4 289 |
0*19 |
25*3 |
23 |
454*50 |
15 461 |
0*25 |
41*7 |
25 |
390*12 |
9 445 |
0*31 |
42*5 |
26 |
413*61 |
19 266 |
0*17 |
28*o |
22 |
440*92 |
8 958 |
0*30 |
29*3 |
24 |
470*97 |
4 339 |
0*14 |
25*7 |
22 |
442*67 |
2 943 |
0*14 |
20*3 |
16 |
338*26 |
23 605 |
0*16 |
27*7 |
22 |
441*21 |
11 901| |
0*26j 28*2 |
23 |
453 85 |
II: 1
2
3
III: l
IV: 1
2
3
V
VI
VII
VIII: l
2
3
IX
X
XI
XII: l
2
Skogsbruk ...........
Gruvdrift:
Järngruvor ...........
Andra malmgruvor
Stenkolsgruvor .. ..
Tillsammans
upptag -
Annan brytnings- och
ningsindustri:
Stenbrott och stenhuggeri.........
Sand-, torv- och isupptagning m. m.
Tillsammans
Närings- och njutningsämnesindustrl:
Sockerbruk
och -raffinaderier ......
Sprit- och maltdryckstillverkning...
Annan hithörande industri utom
mejorier .............................
Mejerier................................
Tillsammans
Textilindustri..........................
Beklädnadsindustri .................
Läder-, hår- o. gummivaruindustri
Trävaruindustri:
Sågverk och brädgårdsrörelse ......
Snickerier och möbelfabriker ......
Annan trävaruindustri ...............
Tillsammans
Trämasse- och pappersindustri...
Grafisk industri........................
Malmförädlingsindustri ............
Metallindustri:
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning
Annan metallindustri.................
Tillsammans
37
Tab. F (forts.). Olycksfallsfrekvens in. in. för manliya arbetare beträffande olycksfall, som oavsett
andra följder medfört invaliditet av minst 10 %.
Enligt den officiella olyc.ksfalls-statistikens primärmaterial |
Enligt försäkringsanstalternas primär-material rörande lagförsäkrade |
||||||||||
Medel- antal man- liga års- arbe- tare. |
Olycksfall, som medfört inva-liditet av minst 10 %. |
Antal lagför- säkrado manliga års- arbetare. |
Olycksfall, som medfört inva-liditet av minst 10 %. |
||||||||
Yrkesgrupper. |
Fre- kvens %■ |
Me- del- &1- der, år. |
Medel- inva- liditets- pro- cent. |
Livräntornas |
Fre- kvens *■ |
Me- del- ål- der, år. |
Mcdel- inva- liditets- pro- cent. |
Livräntornas |
|||
XIII: 1 |
Maskin- och skeppsbyggnadsindu-stri: Mekaniska verkstäder (inkl. instru-raontfabriker)....................... |
22 006 |
0''19 |
32*9 |
21 |
379*96 |
14 678 |
0 36 |
32*7 |
21 |
386.10 |
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier ...... |
4 793 |
0''35 |
40*3 |
23 |
370*ii |
1517 |
0*40 |
49*6 |
22 |
231*64 |
3 |
Vagnfabriker (inkl. järnvägarnes |
7 315 |
0''14 |
35*i |
26 |
462*63 |
1 609 |
0*44 |
23*6 |
28 |
577*25 |
4 |
Fabriker för tillverkning av elek-triska maskiner och apparater... |
3 503 |
0*10 |
32*3 |
17 |
344*94 |
739 |
0*27 |
36*9 |
18 |
308*95 |
Tillsammans |
37 617 |
019 |
34*9 |
22 |
387*97 |
18 543 |
0*37 |
33*4 |
22 |
389*88 |
|
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement-och gipsgjuterier .................. |
4 007 |
0-u |
40*6 |
30 |
489*56 |
2 505 |
0*08 |
37*3 |
23 |
362''31 |
2 |
Tegelbruk samt porslins- och ler-godstillverkning ..................... |
8 481 |
0*io |
38*5 |
32 |
560*2 7 |
3 471 |
0*20 |
38*7 |
24 |
420*90 |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk |
4 894 |
0*0 7 |
36*6 |
21 |
372*48 |
2 012 |
0*15 |
38*3 |
21 |
368''9 2 |
Tillsammans |
17 382 |
0*09 |
38*7 |
29 |
502 38 |
7 988 |
0 15 |
38*4 |
23 |
398*14 |
|
XV: i |
Kemisk-tekni3k industri: Tändsticksfabriker..................... |
3 542 |
0*09 |
31*3 |
18 |
333''2 9 |
313 |
0*oo |
_ |
_ |
429*94 |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri...... |
3 501 |
0.11 |
37*3 |
27 |
477*06 |
1981 |
0*20 |
36*9 |
24 |
|
Tillsammans |
7 043 |
0*10 |
34*6 |
22 |
413*16 |
2 294 |
0*17 |
38*9 |
24 |
429*94 |
|
XVI |
Byggnadsindustri ..................... |
— |
— |
38*5 |
29 |
513.30 |
— |
— |
— |
— |
— |
XVII: 1 |
Belysning och vattenledning m.m.: Gas- och elektricitetsverk............ |
2 883 |
0*12 |
39*3 |
44 |
684*86 |
1265 |
0*32 |
27*7 |
38 |
708*29 |
2 |
Vatten- och renhållningsverk ...... |
— |
— |
45*o |
39 |
547*26 |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
— |
— |
40 7 |
43 |
648*97 |
1 265 |
0*32 |
27*7 |
38 |
708*29 |
|
XVIII |
Handel ocli varulager ............... |
— |
— |
42*4 |
35 |
679*05 |
— |
— |
— |
— |
— |
XIX: i |
Landtransport: Åkerirörelse, lastning och lossning |
42*7 |
31 |
477*32 |
_ |
||||||
2 |
Spårvägsdrift........................... |
1729 |
0*13 |
36*2 |
24 |
395*46 |
1697 |
0*12 |
38*5 |
25 |
446*14 |
3 |
Statens järnvägsdrift.................. |
17 035 |
0*11 |
35*7 |
39 |
719*20 |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
Enskild järnvägsdrift ............... |
15 693 |
0*07 |
36''6 |
42 |
740*19 |
3120 |
0*16 |
41*6 |
35 |
571*69 |
Tillsammans |
— |
— |
38*3 |
37 |
624*65 |
4 817 |
0.15 |
40*7 |
32 |
535*82 |
|
Inalles |
— |
— |
36o |
25 |
440-ss |
133401 |
0''36 |
35 o |
23 |
414-43 |
38
Tab. G. Olycksfallsfrekvens in. in. för manliga arbetare beträffande olycksfall, som oavsett
andra följder medfört Invaliditet understigande 10 %.
Enligt den officiella olycks-fallsstatistikens primär-material åren 1906—1910. |
Enligt försäkringsanstaltemas primärmaterial |
||||||||
Yrkesgrupper. |
Medel- antal manliga års- arbetare. |
Olycksfall, som med-fört invaliditet un-derstigande 10 %. |
Antal karens- för- säkrade manliga års- arbetare. |
Olycksfall, som |
medfört invaliditet |
||||
Frekvens %■ |
Medel- ålder, år. |
Frekvens |
Medel- ålder, år. |
Medel- inva- liditets- procent. |
Livräntornas |
||||
I |
Skogsbruk ........................... |
_ |
_ |
327 |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
II: 1 |
Gruvdrift: Järngruvor ............................ |
8 828 |
0''15 |
31-6 |
7 514 |
0‘19 |
35-5 |
6 |
106''45 |
2 |
Andra malmgruvor .................. |
1523 |
0l6 |
34-7 |
512 |
0*20 |
29-3 |
6 |
118''67 |
3 |
Stenkolsgruvor........................ |
1740 |
Ooi |
32-3 |
199 |
O.oo |
— |
— |
— |
Tillsammans |
12 091 |
0-13 |
32i |
8 225 |
0l8 |
35l |
6 |
107-26 |
|
HI: 1 |
Annan brytnings- och upptag-ningsindustri: Stenbrott och stenhuggeri....... |
11155 |
0''22 |
34-i |
6 763 |
0''61 |
35''3 |
6 |
106-00 |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m. |
— |
— |
26-8 |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
— |
— |
34-1 |
6 763 |
061 |
85''3 |
6 |
108''oo |
|
IV: 1 |
Närings- och njutningsämnes-industri: Sockerbruk och -raffinaderier...... |
4 385 |
0*09 |
37-8 |
2 698 |
0’07 |
32''2 |
7 |
130-65 |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning |
5 731 |
0’io |
33-8 |
2 753 |
0''25 |
37-3 |
6 |
105-13 |
3 |
Annan hithörande industri utom |
9 496 |
0*08 |
31-3 |
3 431 |
0‘26 |
27-4 |
6 |
126-03 |
4 |
Mejerier............................... |
— |
— |
29-i |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
— |
— |
33 g |
8 882 |
0"20 |
81 7 |
6 |
118-42 |
|
v |
Textilindustri ....................... |
11 723 |
009 |
32-7 |
2 465 |
0’20 |
45''0 |
6 |
89-30 |
VI |
Beklädnadsindustri.................. |
5 181 |
0*09 |
24’7 |
882 |
023 |
18-9 |
7 |
150-61 |
VII |
Läder-, hår- o. gummivaruindustri |
2 909 |
0*14 |
285 |
1 116 |
018 |
33''8 |
6 |
103-91 |
VIII: i |
Trävaruindustri: Sågverk och brädgårdsrörelse......... |
30 154 |
0-23 |
32-8 |
13 424 |
0-54 |
32''4 |
6 |
106-85 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker......... |
11862 |
0''34 |
30-2 |
6 208 |
106 |
28-5 |
5 |
103-48 |
3 |
Annan trävaruindustri.................. |
5 232 |
0’10 |
27-7 |
1971 |
0''2 0 |
26 g |
6 |
107-74 |
Tillsammans |
47 248 |
0''24 |
81-7 |
21 603 |
0’66 |
30 4 |
6 |
105-34 |
|
IX |
Trämasse- och pappersindustri.. |
17 750 |
0*17 |
292 |
9 533 |
035 |
30''7 |
6 |
106-01 |
X |
Grafisk industri ..................... |
7 230 |
0’05 |
21-9 |
3 512 |
0''28 |
17''S |
4 |
76-97 |
XI |
Malmförädlingsindustri ............ |
15 461 |
0 li |
37-7 |
8 279 |
0l0 |
30''7 |
6 |
113-92 |
XII: 1 |
Metallindustri: Järn-, stål- och plåtvarutillverkning |
19 266 |
0*15 |
26-7 |
7 396 |
0''32 |
25''3 |
5 |
103-76 |
2 |
Annan metallindustri ............... |
4 339 |
0-22 |
24-9 |
2 675 |
0-41 |
27-5 |
6 |
105-05 |
Tillsammans |
23 605 |
0is |
26-8 |
10 071 |
0''35 |
260 |
5 |
104-16 |
Tal).
XIII:
XIV:
XV:
XVI
XVII:
XVIII
XIX:
6 (forts.). Olycksfallsfrekvens in. in. för manliga arbetare beträffande olycksfall, soin onvsett
andra följder inedfört Invaliditet understigande 10 %.
Enligt den officiella olycks-fallsstatistikens primär-material åren 1906—1910. |
Enligt försäkringsanstalternas primärmaterial |
|||||||
Medel- antal manliga års- arbetare. |
Olycksfall, som mod-fört invaliditet un-derstigande 10 %. |
Antal karens- för- säkrado manliga års- arbetare. |
Olycksfall, som medfört invaliditet |
|||||
Yrkesgrupper. |
Frekvens %■ |
Medel- ålder, år. |
Frekvens %■ |
Medel- ålder, år. |
Mcdel- inva- liditets- procent. |
Avräntornas |
||
Maskin- och skeppBbyggnads-industri: Mekaniska verkstäder (inkl. instru- |
33*9 |
9 846 |
0*35 |
31*i |
107*20 |
|||
mentfabriker)....................... |
22 006 |
0''19 |
6 |
|||||
Skeppsvarv och båthyggerier...... |
4 793 |
0''21 |
35*8 |
1150 |
0*17 |
26*2 |
5 |
103*ii |
Vagnfabriker (inkl. jämvägarnes |
35*7 |
1603 |
0*31 |
17*7 |
85*7 5 |
|||
verkstäder) ........................ |
7 315 |
0''08 |
5 |
|||||
Fabriker för tillverkning av elek- |
398 |
0*25 |
18*7 |
128*62 |
||||
triska maskiner och apparater.. |
3 503 |
0*24 |
28*7 |
6 |
||||
Tillsammans |
37 617 |
0*17 |
33*7 |
12 997 |
0*82 |
29*o |
6 |
104*91 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- |
41*5 |
100*40 |
||||||
och gipsgjuterior.................. |
4 007 |
0*11 |
35 g |
2 089 |
0*38 |
6 |
||
Tegelbruk samt porslins- och ler-godstillverkning.................... |
8 481 |
0*04 |
31*4 |
2174 |
0*41 |
38*5 |
5 |
91*07 |
Annan mineralindustri (glasbruk |
1873 |
0*11 |
52*3 |
82*78 |
||||
m. m.).............................. |
4 894 |
0*05 |
32*3 |
6 |
||||
Tillsammans |
17 382 |
0*06 |
33*4 |
6 136 |
0*31 |
41*2 |
6 |
94*13 |
Kemisk-teknisk industri: |
313 |
0*oo |
||||||
Tändsticksfabriker ..................... |
3 542 |
0*18 |
27*2 |
— |
— |
|||
Annan kemisk-teknisk industri ...... |
3 501 |
0*OS |
31*7 |
1671 |
0*42 |
32''4 |
5 |
95*oo |
Tillsammans |
7 043 |
0*12 |
28*3 |
1 984 |
0*35 |
32*4 |
6 |
95oo |
Byggnadsindustri..................... |
— |
— |
35*4 |
— |
— |
— |
— |
|
Belysning och vattenledningm.m |
37*7 |
869 |
0*23 |
40*3 |
78*09 |
|||
Gas- och elektricitetsverk ......... |
2 883 |
0*08 |
5 |
|||||
Vatten- och renhållningsverk...... |
— |
— |
41*5 |
— |
— |
— |
||
Tillsammans |
— |
— |
39*4 |
869 |
0*28 |
40*3 |
6 |
78*69 |
Handel- och varulager ........... |
— |
— |
42*1 |
— |
— |
— |
~ |
|
Landtransport: |
40*s |
|||||||
Åkerirörelse, lastning och lossning |
— |
— |
— |
— |
||||
Spårvägsdrift ...................... |
1729 |
0*0 G |
24*5 |
1396 |
0*oo |
— |
||
17 035 |
0 06 |
32*o |
— |
— |
— |
|||
Enskild järnvägsdrift .............. |
15 693 |
0*08 |
29*7 |
3 079 |
0*03 |
28*2 |
6 |
119*94 |
Tillsammans |
— |
— |
33 l |
4 476 |
0 02 |
28*2 |
6 |
119*94 |
Inalles |
— |
— |
32i |
107 792 |
0 36 |
31-1 |
6 |
103-80 |
40
Tab. H. Olycksfallsfrekyens m. m. bland år 1908 försäkrade manliga arbetare beträffande
olycksfall, som oavsett andra följder medfört resp. minst 61
och minst 5 sjukdagar.
Yrkesgrupper. |
Antal lagför- säkrade |
Olycksfall, |
Antal |
Olycksfall, 5 sjukdagar. |
|||
manliga års- arbetare. |
Frekvens. % |
Medelantal |
manliga års- arbetare. |
Frekvens. % |
Medelantal |
||
I. |
Skogsbruk ................ |
||||||
II. |
Gruvdrift ........................ |
9 480 |
0''78 |
55 |
8 225 |
13*17 |
21 |
III. |
Annan brytnings- och. upptag-ningsindustri .................. |
6 910 |
1*37 |
67 |
6 763 |
19*75 |
23 |
IV. |
Närings- och njutningsämnes-industri......................... |
11 293 |
0*60 |
44 |
8 882 |
9*86 |
22 |
V. |
Textilindustri..................... |
3 716 |
0*22 |
53 |
2 465 |
4*22 |
23 |
VI. |
Beklädnadsindustri............... |
2189 |
0*18 |
15 |
882 |
5*io |
21 |
VII. |
Läder, hår- och gummivaru-industri ..................... |
1682 |
0*24 |
40 |
1116 |
5*65 |
23 |
VIII. |
Trävaruindustri................... |
25 388 |
0*95 |
47 |
21603 |
10*48 |
25 |
IX. |
Trämasse- och pappersindustri |
12 201 |
0*70 |
45 |
9 533 |
12*63 |
22 |
X. |
Grafisk industri ............... |
4 289 |
0*26 |
24 |
3 512 |
3*30 |
24 |
XI. |
Malmförädlingsindustri.......... |
9 445 |
0*69 |
46 |
8 279 |
13*92 |
20 |
XII. |
Metallindustri..................... |
11901 |
0*43 |
35 |
10 071 |
9*72 |
20 |
XIII. |
Maskin- och skeppsbyggnads-industri......................... |
18 543 |
0*64 |
40 |
12 997 |
13*19 |
21 |
XIV. |
Mineralindustri |
7 988 |
0*35 |
74 |
6136 |
7*56 |
22 |
XV. |
Kemisk-teknisk industri |
2 294 |
0*65 |
58 |
1984 |
9*78 |
22 |
XVI. |
Byggnadsindustri ............... |
— |
— |
_ |
_ |
||
XVII. |
Belysning och vattenledning |
1 265 |
0*71 |
62 |
869 |
6*67 |
22 |
XVIII. |
Handel och varulager |
— |
— |
_ |
_ |
||
XIX. |
Landtransport |
4 817 |
0*29 |
93 |
4 475 |
5*74 |
19 |
Inalles |
133401 1 |
0‘ 67 |
49 j |
107 792 fl |
11-06 | |
22 |
41
Do yrken, beträffande vilka olycksfallsstatistiska uppgifter kunnat
erhållas ur riksförsäkringsanstaltens och de enskilda försäkringsbolagens
material, hava varit: lantarbetare, sjöfolk, åkeri- och renhållningsarbetare,
stadsbud och bärare, chaufförer samt hotell- och restaurangpersonal.
Vid bearbetningen av materialet har det visat sig, att de olika försäkringsanstalternas
risker inom samma yrken ställa sig väsentligt olika, i det
olycksfallsbelastningen för visst yrke kan utfalla betydligt högre inom
en anstalt än inom en annan, även då antalet årsarbetare uppgår till
ett eller annat tusental. De meddelade siffrorna äro därför beräknade ur
de olika anstalternas uppgifter, betraktade såsom ett material.
Särskilt har det visat sig, att frekvenssiffrorna för de arbetare, vilka
tagit enskilda, personliga olycksfallsförsäkringar, i regel äro högre än
för de kollektivt försäkrade arbetarna. Denna skillnad har dock i de
flesta fall ej varit större än att även den förra försäkringsstocken kunnat
medtagas för att man därigenom skulle erhålla ett större material. Endast
för tvänne enskilda bolag har det visat sig att olycksfallsfrekvenserna
för enskilt försäkrade lantarbetare, torpare och småbönder samt sjöfolk
varit så abnormt höga — frekvenssiffror upp till 4*5 % för lagolycksfall
och 17*9 % för karensolycksfall bland sjöfolk samt 11 *4 %
för karensolycksfall bland lantarbetare — att de ansetts böra helt
och hållet uteslutas såsom missvisande. Härtill har varit så mycket
större anledning, som det ej är uteslutet att anförda siffror kunna
bero på felaktighet i de erhållna uppgifterna på årsarbetareantalen.
Olycksfallen hava uppdelats i anslutning till olycksfallsersättningslagens
bestämmelser uti karensolycksfall och lagolycksfall. Till de förra
hava räknats dels alla olycksfall, vilka medfört mer än 4 dagars oförmåga
till arbete, därvid olycksfallsdagen räknats såsom första dagen,
oavsett om antalet sjukdagar överstiger 60 eller ej, dels alla olycksfall,
vilka medfört invaliditet understigande 10 %. oavsett om antalet sjukdagar
uppgår till 5 eller ej. Till lagolycksfall hava räknats alla olycksfall,
vilka medfört mer än 60 sjukdagar, invaliditet av minst 10 % eller
döden.
Materialet till den föreliggande statistiken är, såsom redan nämnts,
hämtat ur riksförsäkringsanstaltens och vissa enskilda olycksfallsförsäkringsbolags
handlingar och omfattar sålunda endast olycksfall bland försäkrade
arbetare och med dem likställda. Karensolycksfallen hava sålunda i första
rummet erhållits ur olycksfallsanmälningarna rörande arbetare, som
varit karensförsäkrade i olycksfallsersättningslagens mening, samt lagolycksfallen
ur motsvarande handlingar beträffande lagförsäkrade arbetare.
Men därjämte hava medtagits både karens- och lagolycksfall, som
Ålder doms för säkring skommittén. Yl. 6
Olycksfall
i arbete inom
vis sa angivna
yrken åren
1908—1912.
42
inträffat bland arbetare, försäkrade i de enskilda anstalterna enligt do
s. k. gamla villkoren, berättigande till sjukhjälp från 4:de (ibland från
lista, någon gång från 14:de) dagen (exkl. olycksfallsdagen) till och med
180:de (någon gång 200:de) dagen från olycksfallet. Då dessa försäkringar
sålunda i regel omfatta den vanliga karensförsäkringen, hava
givetvis hithörande karensolycksfall också blivit vederbörligen anmälda,
varför enligt nämnda villkor försäkrade arbetare och bland dessa inträffade
olycksfall utan vidare kunnat medtagas. Vad beträffar de allvarligare olycksfallen,
lagolycksfallen, har det visat sig, att fullständigt slutbesked rörande
deras påföljd kunnat ur de till bolagen insända handlingarna
erhållas även för de fall, då antalet sjukdagar överstiger det antal,
för vilket ersättning enligt de gällande villkoren erhållits. Under
sådana förhållanden förefanns intet hinder att upptaga även dessa
olycksfall jämte motsvarande årsarbetareantal i den föreliggande statistiken.
De ur undersökningen erhållna resultaten redovisas i tab. 13—14.
Vid tabellernas uppställning hava de fem åren 1908—1912 betraktats
såsom ett enda år. De angivna årsarbetareantalen hava beräknats med
ledning av föreliggande uppgifter angående de tecknade försäkringarnas
varaktighet och de försäkrade arbetarnas antal. Antalet årsarbetare utgör
därför sammanlagda antalet försäkrade årsarbetare under de fem åren,
och antalet olycksfall omfattar samtliga under dessa år mom resp. yrken inträffade
olycksfall. Frekvenssiffrorna utgöra resp. kvoter mellan dessa tal.
I tabellerna meddelas vidare uppgifter angående medelantal sjukdagar,
medelinvaliditetsprocent, livräntornas för invaliderna medelkapitalvärde
o. s. v. Däremot saknas en del uppgifter, som det varit av intresse
att kunna medtaga, vilket emellertid icke låtit sig göra, emedan det
begagnade materialet i sin helhet icke innehållit erforderliga data. Hit
torde främst höra uppgifter om invalidernas medelålder, de dödas efterlevande
in. m.
Angående de olika yrkesrubrikernas innebörd är följande att observera.
Bland lantarbetare ingår en stor del torpare, småbönder och
arrendatorer, vilka själva gå i grovarbete och därför äro utsatta för
ungefär samma olycksfal-lsrisk som de egentliga, lejda lantarbetarna.
De åsyftade personerna äro icke kollektivt försäkrade utan hava var
för sig tecknat enskilda försäkringar. Vid materialets granskning har
den regel följts, att personer, som tagit försäkring för högre belopp än
5,000 kronor vid dödsfall genom olyckshändelse, ej medtagits. Att
statistiken icke begränsats till endast kollektivförsäkrade, lejda lantarbetare,
har berott därpå, att dessas antal är så ringa, att de ur ett så
43
obetydligt material erhållna siffrorna säkerligen skulle blivit mindre användbara
än de nu erhållna.
Sjöfolket omfattar såväl däcks- som maskinpersonal samt betjäning
ombord, såsom restauratriser, uppasserskor etc., men äro däremot fartygens
befälhavare uteslutna. Vidare är att märka, att de redovisade
olycksfallen inträffat icke blott under den egentliga tjänsten ombord
utan även under lastning och lossningsarbete i hamnarna såväl som
bland ett mindretal stuveriarbetare, anställda hos rederier, och är denna
omständighet en starkt bidragande orsak till att frekvenssiffran inom
denna yrkesklass för olycksfall, medförande minst 61 sjukdagar, blivit
så pass hög som 0‘6 %. Däremot betingas den höga dödsfallsfrekvensen,
0-4 givetvis av skeppsbrott eller i allmänhet drunkningsolyckor. Att
frekvenssiffrorna för karensolycksfall ej äro högre än fallet är och säkerligen
lägre än som motsvarar verkligen inträffade olycksfall av detta
slag, beror med all sannolikhet därpå, att de flesta övergående skador,
som förorsakats av olycksfall under resa, behandlas ombord utan att
sedermera anmälas hos vederbörande försäkringsanstalt eller giva anledning
till ersättningsanspråk. Till följd härav höra dylika olycksfall icke
heller öka den försäkringstekniska olycksfallsbelastningen av yrket ifråga.
På grund av primärmaterialets beskaffenhet har det ej varit möjligt
att skilja renhållnings- och åkeriarbetarna från varandra, utan gälla de
erhållna siffrorna personer, sysselsatta med båda slagen av arbete. I
praktiken utövas ju också dessa båda sysselsättningar i stor utsträckning
av samma personer.
Stadsbud, bärare etc. hava visat sig bestå av två grupper med väsentligt
olika olycksfallsrisk, och hava dessa därför skiljts åt. De tvänne
dragarlagen äro sålunda utmärkta för en enastående hög olycksfallsrisk
beträffande karensolycksfall, men däremot utvisa lagolycksfallen bland
samma arbetare ett ovanligt lågt genomsnittligt antal sjukdagar i motsats
till vad förhållandet är bland övriga stadsbud, bärare etc.
Såväl chaufförer som hotell- och restaurangpersonal hava nästan
uteslutande träffats av lindrigare olycksfall.
Från den inom socialstyrelsen pågående undersökningen rörande
sjömansyrket i Sverige föreligga uppgifter om antalet olycksfall till sjöss,
som under tiden 1 aug. 1911—31 juli 1912 inträffade å svenska fartyg,
och vilka i detta sammanhang blivit redovisade. Uppgifterna härstamma
från befälhavarna, som å särskilda frågeformulär haft att besvara frågan
om antalet och arten av de under nämnda år timade olycksfallen ombord.
I nedanstående tablå meddelas resultatet beträffande ångfartygens
44
redovisade bemanning, uppgående till 12,372 årsarbetare, fördelad
på tre grupper, däckspersonal, maskinpersonal samt kökspersonal och
betjäning. Segelfartygen däremot hava med hänsyn till materialets ringa
omfattning ej ansetts lämpliga att här medtaga.
Tat). I. Olycksfall i arbete bland befäl och manskap å ångfartyg under tiden 1 ang. 1911—31 juli 1912.
Antal årsar- |
Olycksfall, |
vilka oavsett |
a n d r |
a följder |
medfört |
||||||||||
minst 5 sjukdagar. |
minst 61 sjukdagar. |
invaliditet under- stigande 10 %>. |
invaliditet |
döden. |
okänd eller |
||||||||||
betare. |
Medel- |
Medel- |
|||||||||||||
% av |
antal |
% av |
antal |
% av |
% av |
% av |
% av |
||||||||
An- |
antal |
sjukdagar |
An- |
antal |
sjukdagar |
An- |
antal |
An- |
antal |
An- |
antal |
An- |
antal |
||
tal. |
årsar- |
t. o. m. |
tal. |
årsar- |
oavsett |
tal. |
årsar- |
tal. |
årsar- |
tal. |
årsar- |
tal. |
årsar- |
||
betare. |
den |
betare. |
de 60 |
betare. |
betare. |
betare. |
betare. |
||||||||
60:de. |
första. |
||||||||||||||
Däckspersonal ....... |
6 017 |
x)117 |
1’94 |
31 |
2)19 |
0''32 |
86 |
4 |
0''07 |
5 |
0’08 |
24 |
0’40 |
28 |
0-47 |
MasMnpersonal...... |
4 246 |
x) 71 |
1‘6 7 |
27 |
s)8 |
0''19 |
49 |
4 |
0''09 |
7 |
0*16 |
13 |
0''31 |
13 |
0''31 |
Kökspersonal och be- |
|||||||||||||||
tj aning ............. |
2109 |
7 |
0''33 |
14 |
1 |
Ooö |
7 |
— |
— |
2 |
0*09 |
8 |
0’38 |
— |
— |
Tillsammans |
12 372 |
4)195 |
1''58 |
29 |
5)28 |
0*23 |
73 |
8 |
0*06 |
14 |
0n| |
45 |
0''36 |
41 |
0''33 |
Olycksfallen hava i översikten med hänsyn till skadans påföljd
uppdelats i följande grupper, nämligen olycksfall, som oavsett andra
följder medfört resp. minst 5 sjukdagar, minst 61 sjukdagar, invaliditet
understigande 10 %, invaliditet av minst 10 % och döden. En jämförelse
mellan här anförda frekvenssiffror och de i tabellerna 13 och 14 angivna,
på grundval av försäkringsanstalternas primärmaterial rörande
under åren 1908—1912 inträffade olycksfall beräknade frekvenssiffrorna
för sjöfolk visar, liksom motsvarande uppgifter från andra yrken,
en mindre nöjaktig överensstämmelse särskilt beträffande de olycksfall, som
medfört ett mindre antal sjukdagar; i fråga om svårare olycksfall är
överensstämmelsen dock bättre. Över huvud taget torde man ej kunna anse
befälhavarnas uppgifter till sjömansutredningen rörande olycksfall till
sjöss såsom synnerligen uttömmande, vartill kommer, att uppgifterna
*) Därav 2 olycksfall utan uppgift angående antalet sjukdagar.
2) » 2 » » » » » »
s) » 1 » » » » » »
4) » 4 » » » » » »
5) » 3 » » » » » »
45
avse endast ett enda år. Vitsordet måste sålunda tilläggas de på försäkringsmaterialet
baserade frekvenssiffrorna, ehuru även dessa, som i
annat sammanhang påpekats, ej torde omfatta en hel del lättare olycksfall.
Ett väsentligt större värde kan man tillmäta uppgifterna rörande
olycksfall med dödlig utgång, och äro dessa beträffande såväl ång- som
segelfartyg redovisade i nedanstående tablå.
Tab. K. Dödsfall på grund av olycksfall i arbete bland befäl och manskap
å ång- och segelfartyg under tiden 1 aug. 1911—Bl juli 1912.
Ångfartyg. |
Segelfartyg. |
|||||||
Olycksfall, som |
Olycksfall, som |
|||||||
års- arbetare. |
Antal. |
% av |
ålder, år. |
års- arbetare. |
Antal. |
% av |
ålder, år. |
|
Däckspersonal..................... |
6 017 |
rH CO CO |
0‘40 |
30-8 |
2 045 |
2)28 |
1-37 |
26-2 |
Maskinpersonal .................. |
4 246 |
Osi |
25'' i |
_ |
||||
Kökspersonal och betjäning ... |
2109 |
0''38 |
27-2 |
352 |
s)2 |
057 |
32-o |
|
Tillsammans |
12 372 |
45 |
0‘36 |
28-6 |
2 397 |
30 |
1''25 |
26-4 |
l) Därav 2 olycksfall utan åldersuppgift.
» 6 » » »
s) u 1 » » »
TABELLER.
48
Tab. 1. Arbetslöner under åren 1910—1912
Yrkesgrupper. |
År. |
Antal arbets- företag. |
||
I |
Skogsbruk .............. |
Enligt olycksfallsstatistikens material1) |
1910 |
|
1910 |
60 |
|||
Förevarande utrednings material •! |
1911 |
64 |
||
1 |
1912 |
67 |
||
Gruvdrift: |
||||
II: 1 |
Järngruvor............ |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
213 |
1 |
1910 |
68 |
||
Förevarande utrednings material. <[ |
1911 |
72 |
||
I |
1912 |
73 |
||
11:2 |
Andra malmgruvor ........................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
27 |
i |
1910 |
7 |
||
Förevarande utrednings material \ |
1911 |
6 |
||
l |
1912 |
7 |
||
II: 3 |
Stenkolsgruvor ................................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
9 |
i |
1910 |
6 |
||
Förevarande utrednings material. < |
1911 |
6 |
||
Annan brytnings- och upptagningsin- |
1 |
1912 |
6 |
|
dustri: |
||||
III: 1 |
Stenbrott och stenhuggeri.................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
411 |
f |
1910 |
152 |
||
Förevarande utrednings material. < |
1911 |
153 |
||
1 |
1912 |
156 |
||
III: 2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m....... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
— |
i |
1910 |
66 |
||
Förevarande utrednings material.......< |
1911 |
67 |
||
1 |
1912 |
69 |
||
Närings- och njutningsämnesindustri: |
||||
IV: 1 |
Sockerbruk och -raffinaderier ............... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
33 |
( |
1910 |
33 |
||
Förevarande utrednings material. •{ |
1911 |
33 |
||
l |
1912 |
33 |
||
IV: 2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning ......... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
611 |
( |
1910 |
358 |
||
Förevarande utrednings material. ..J |
1911 |
367 |
||
t |
1912 |
371 |
||
IV: 3 |
Annan hithörande industri utom mejerier. |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
3 065 |
i |
1910 |
402 |
||
Förevarande utrednings material.. < |
1911 |
402 |
||
1 |
1912 |
402 |
*) Se närmare texten sid. 10.
49
Tid industriella in. il. företag.
Antal dagsverken fullgjorda av |
Antal årsarbetare |
Arbets- lönernas |
Medel- |
Yrkes- |
||||
sammanlagda |
daglön, |
gruppens |
||||||
män. |
kvinnor. |
Summa. |
Män. |
Kvinnor. |
Summa. |
belopp, kr. |
kr. |
n:r. |
1 017 654 |
316 |
1 017 970 |
3 392 |
i |
3 393 |
3 807 209 |
3-74 |
i |
1 110 390 |
802 |
1 in 192 |
3 701 |
3 |
3 704 |
3 873194 |
3''49 |
|
1060 081 |
976 |
1061057 |
3 534 |
3 |
3 537 |
3 888 076 |
3’66 |
|
2 656 500 |
29 300 |
2 685 800 |
8 855 |
98 |
8 953 |
— |
— |
II: l |
2 440 414 |
21 379 |
2 461 793 |
8135 |
71 |
8 206 |
10 775 767 |
4’38 |
|
2 547 827 |
23 726 |
2 571 553 |
8 493 |
79 |
8 572 |
11505 536 |
4-47 |
|
2 790 390 |
21 389 |
2 811 779 |
9 301 |
71 |
9 372 |
12 779 038 |
4*5 4 |
|
359 300 |
5 000 |
364 300 |
1 198 |
16 |
1 214 |
— |
— |
II: 2 |
238 943 |
3102 |
242 045 |
796 |
10 |
806 |
728 798 |
3*oi |
|
225 285 |
2 845 |
228 130 |
751 |
9 |
760 |
710 313 |
3ii |
|
234 358 |
3 009 |
237 367 |
781 |
10 |
791 |
751 389 |
317 |
|
541 900 |
— |
541 900 |
1 806 |
— |
1 806 |
— |
— |
II: 3 |
531352 |
— |
531 352 |
1771 |
— |
1771 |
1 991 962 |
3-75 |
|
540 748 |
— |
540 748 |
1802 |
— |
1802 |
2 021 009 |
3-74 |
|
561 733 |
— |
561 733 |
1872 |
— |
1872 |
2 133 361 |
3*80 |
|
3 796 300 |
5 000 |
3 801 300 |
12 654 |
17 |
12 671 |
— |
— |
III: 1 |
2 041060 |
1928 |
2 042 988 |
6 804 |
6 |
6 810 |
7 521 503 |
3''68 |
|
2 095 544 |
1597 |
2 097 141 |
6 985 |
5 |
6 990 |
7 764 878 |
3-70 |
|
2 156 625 |
4 783 |
2 161 408 |
7189 |
16 |
7 205 |
7 796 384 |
3*61 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
III: 2 |
293 002 |
14 229 |
307 231 |
977 |
47 |
1024 |
962 784 |
3-13 |
|
319 523 |
15 938 |
335 461 |
1065 |
53 |
1 118 |
1 052 215 |
3-14 |
|
319 155 |
16 165 |
335 320 |
1064 |
54 |
1118 |
1 006 955 |
3oo |
|
1199 100 |
142 500 |
1 341 600 |
3 997 |
475 |
4 472 |
— |
— |
IV: i |
1320 078 |
136 476 |
1 456 554 |
4 400 |
455 |
4 855 |
6 049 317 |
4-15 |
|
1314322 |
109 595 |
1 423 917 |
4 381 |
365 |
4 746 |
5 953 470 |
4-18 |
|
1 247 335 |
101 994 |
1 349 329 |
4158 |
340 |
4 498 |
5 672 908 |
4*20 |
|
1 642 100 |
405 500 |
2 047 600 |
5 473 |
1 352 |
6 825 |
— |
— |
IV: 2 |
1 241787 |
308 727 |
1 550 514 |
4139 |
1029 |
5168 |
6 181 282 |
3''9 9 |
|
1308 734 |
320 395 |
1 629 129 |
4 362 |
1068 |
5 430 |
6 517 288 |
4‘oo |
|
1 321 791 |
322 294 |
1 644 085 |
4 406 |
1074 |
5 480 |
6 542 835 |
3*98 |
|
2 900 200 |
1 929 000 |
4 829 200 |
9 667 |
6 430 |
16 097 |
— |
— |
IV: 3 |
1525 441 |
1 400 098 |
2 925 539 |
5 085 |
4 667 |
9 752 |
8 836 959 |
3*02 |
|
1 598 629 |
1 523 968 |
3 122 597 |
5 329 |
5 080 |
10 409 |
9 451 107 |
3*03 |
|
1548 885 |
1 404 717 |
2 953 602 |
5163 |
4 682 |
9 845 |
9 508 343 |
3*22 |
Ålderdoms försäkring skommittén. VI.
50
Tab. 1 (forts.). Arbetslöner under åren
Yrkesgrupper. |
År. |
Antal arbets- företag. |
||
IY: 4 |
Mejerier...................................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material1) |
1910 |
164 |
i |
1910 |
86 |
||
Förevarande utrednings material......< |
1911 |
87 |
||
1 |
1912 |
87 |
||
V |
Textilindustri...................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
384 |
1 |
1910 |
199 |
||
Förevarande utrednings material. -J |
1911 |
206 |
||
1 |
1912 |
208 |
||
VI |
Beklädnadsindustri ........................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
316 |
( |
1910 |
162 |
||
Förevarande utrednings material. |
1911 |
164 |
||
1 |
1912 |
171 |
||
VII |
Läder-, här- och gummivaruindustri ... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
210 |
( |
1910 |
82 |
||
Förevarande utrednings material. |
1911 |
84 |
||
) |
1912 |
85 |
||
Trävaruindustri: |
||||
VIII: i |
Sågverk och brädgårdsrörelse ............... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
2 174 |
| |
1910 |
605 |
||
Förevarande utrednings material . 1 |
1911 |
626 |
||
1912 |
625 |
|||
VIII: 2 |
Snickerier och. möbelfabriker .............. |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
612 |
i |
1910 |
319 |
||
Förevarande utrednings material |
1911 |
323 |
||
1 |
1912 |
332 |
||
VIII: 3 |
Annan trävaruindustri............ |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
380 |
[ |
1910 |
187 |
||
Förevarande utrednings material____ J |
1911 |
192 |
||
1 |
1912 |
193 |
||
IX |
Trämasse- och pappersindustri............ |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
367 |
i |
1910 |
213 |
||
Förevarande utrednings material____ J |
1911 |
217 |
||
l |
1812 |
227 |
||
X |
Grafisk Industri................................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
468 |
I |
1910 |
261 |
||
Förevarande utrednings material. < |
1911 |
266 |
||
1 |
1912 |
271 |
l) Se närmare texten sid. 10.
Öl
1910—11)12 vid industriella in. 11. företag.
Antal dagsverken fullgjorda av |
Antal årsarbetare |
Arbets- lönernas sammanlagda belopp, kr. |
Medel- daglön, kr. |
Yrkes- gruppens n:r. |
||||
män. |
kvinnor. |
Samma. |
Män. |
Kvinnor. |
Summa. |
|||
116 500 |
162 800 |
279 300 |
388 |
543 |
931 |
— |
— |
IV: 4 |
107 511 |
126 650 |
234 161 |
358 |
422 |
780 |
566 057 |
2''42 |
|
110 829 |
129 215 |
240 044 |
369 |
431 |
800 |
553 250 |
2so |
|
110 253 |
128 715 |
238 968 |
368 |
429 |
797 |
608 379 |
2''55 |
|
3 952 900 |
6 034 500 |
9 987 400 |
13 176 |
20 115 |
33 291 |
— |
— |
V |
2 534 792 |
3 811 896 |
6 346 688 |
8 449 |
12 706 |
21155 |
14 197 440 |
2''24 |
|
2 649 774 |
3 865 817 |
6 515 591 |
8 833 |
12 886 |
21 719 |
14 644 062 |
2-25 |
|
2 675179 |
4 007 495 |
6 682 674 |
8 917 |
13 358 |
22 275 |
15 338 692 |
2''30 |
|
1 781 400 |
3 619 500 |
5 400 900 |
5 938 |
12 065 |
18 003 |
— |
— |
VI |
1114 319 |
2 610 566 |
3 724 885 |
3 714 |
8 702 |
12 416 |
9 631 019 |
2-59 |
|
1111 372 |
2 652 521 |
3 763 893 |
3 705 |
8 842 |
12 547 |
9 619 944 |
2''56 |
|
1167 985 |
2 674 257 |
3 842 242 |
3 893 |
8 914 |
12 807 |
10 233 012 |
2-66 |
|
917 200 |
316 300 |
1 233 500 |
3 057 |
1055 |
4112 |
— |
— |
VII |
770 413 |
362 456 |
1132 869 |
2 568 |
1208 |
3 776 |
3 627 872 |
3''20 |
|
755 086 |
338 690 |
1 093 776 |
2 517 |
1129 |
3 646 |
3 584 455 |
3''28 |
|
799 567 |
386 490 |
1186 057 |
2 665 |
1288 |
3 953 |
3 892 636 |
3*28 |
|
9 570 100 |
76 100 |
9 646 200 |
31 900 |
254 |
32 154 |
— |
— |
VIII: 1 |
6 574 385 |
49 768 |
6 624153 |
21 915 |
166 |
22 081 |
22 588 674 |
3-41 |
|
6 723 838 |
47 287 |
6 771125 |
22 413 |
158 |
22 571 |
24 799 768 |
3''66 |
|
6 758 234 |
46 013 |
6 804 247 |
22 527 |
153 |
22 680 |
24 084 103 |
354 |
|
3 483 300 |
55 400 |
3 538 700 |
11611 |
185 |
11 796 |
— |
— |
VIII: 2 |
2 454 206 |
53 015 |
2 507 221 |
8181 |
177 |
8 358 |
8 551 949 |
3-41 |
|
2 502 612 |
47 266 |
2 549 878 |
8 342 |
158 |
8 500 |
9 269 906 |
3(54 |
|
2 628 902 |
44 245 |
2 673 147 |
8 763 |
147 |
8 910 |
9 508 325 |
3''56 |
|
1 496 800 |
147 000 |
1 643 800 |
4 939 |
490 |
5 479 |
— |
— |
Vill: 3 |
1030 220 |
120 681 |
1 150 901 |
3 434 |
402 |
3 836 |
3 623 820 |
3-15 |
|
1 085 849 |
105 075 |
1 190 924 |
3 619 |
350 |
3 969 |
3 881 665 |
3’2 6 |
|
1126 235 |
110 076 |
1 236 311 |
3 754 |
367 |
4121 |
4110952 |
3-33 |
|
6 086 900 |
1 267 100 |
7 354 000 |
20 289 |
4 224 |
24 513 |
— |
— |
IX |
4 808 931 |
824 523 |
5 633 454 |
16 030 |
2 748 |
18 778 |
19 732 281 |
3-50 |
|
4 927 234 |
847 427 |
5 774 661 |
16 424 |
2 825 |
19 249 |
21 687 380 |
3-76 |
|
5 337 041 |
888 967 |
6 226 008 |
17 790 |
2 963 |
20 753 |
21 783 532 |
3''50 |
|
2 206 000 |
341 000 |
2 547 000 |
7 353 |
1 137 |
8 490 |
— |
— |
X |
1 496 236 |
330 792 |
1 827 028 |
4 987 |
1103 |
6 090 |
7 595 419 |
4-16 |
|
1 776 340 |
335 061 |
2 111401 |
5 921 |
1117 |
7 038 |
7 966 016 |
3''77 |
|
1 649 587 |
342 666 |
1 992 253 |
5 499 |
1142 |
6 641 |
8 321 623 |
4-18 |
52
Tab. 1 (forts.). Arbetslöner under åren
Yrkesgrupper. |
År. |
Antal arbets- företag. |
||
XI |
Malmförädlingsindustri...... |
Enligt olycksfallsstatistikens material1) |
1910 |
152 |
i |
1910 |
92 |
||
Förevarande utrednings material.......< |
1911 |
91 |
||
1 |
1912 |
94 |
||
Metallindustri: |
||||
XII: 1 |
Järn-, stål- och plåtranltillverkning .... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
529 |
j |
1910 |
282 |
||
Förevarande utrednings material.......\ |
1911 |
291 < |
||
l |
1912 |
297 |
||
XII: 2 |
Annan metallindustri .......... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
173 |
f |
1910 |
102 |
||
Förevarande utrednings material. < |
1911 |
103 |
||
Maskin- och skeppshyggnadsindustri: |
1 |
1912 |
103 |
|
XIII: l |
Mekaniska verkstäder (inkl. instrument- |
|||
fabriker) . |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
446 |
|
{ |
1910 |
263 j |
||
Förevarande utrednings material.....< |
1911 |
268 |
||
1 |
1912 |
276 |
||
XIII: 2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier ...... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
59 |
( |
1910 |
41 ■ |
||
Förevarande utrednings material.......\ |
1911 |
41 : |
||
\ |
1912 |
42 |
||
XIII: 3 |
Vagnfabriker (inkl. järnyägarnes verkst.)... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
166 |
i |
1910 |
101 |
||
Förevarande utrednings material.......■{ |
1911 |
102 i |
||
| |
1912 |
104 ; |
||
XIII: 4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska ma- |
|||
skiner och apparater . |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
31 |
|
i |
1910 |
15 ! |
||
Förevarande utrednings material......{ |
1911 |
17 i |
||
Mineralindustri: |
\ |
1912 |
18 ! |
|
XIV: r |
Kalk- och cementbruk samt cement- och |
|||
gipsgjuterier ..... ......... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
141 ! |
|
\ |
1910 |
65 i |
||
- |
Förevarande utrednings material.......■( |
1911 |
67 1 |
|
1 |
1912 |
67 ; |
||
XIV: 2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstill- |
|||
verkning...... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
544 |
|
f |
1910 |
207 ! |
||
Förevarande utrednings material..... < |
1911 |
214 ; |
||
1 |
1912 |
212 |
*) Se närmare texten sid. 10.
53
1910—1912 vid industriella in. 11. företag.
Antal dagsverken fullgjorda av |
Antal årsarbetare |
Arbets- lönernas sammanlagda belopp, kr. |
Medel- daglön, kr. |
Yrkes- gruppens n:r. |
||||
män. |
kvinnor. |
Summa. |
Män. |
Kvinnor. |
Summa. |
|||
4 591 300 |
_ |
4 591 300 |
15 304 |
_ |
15 304 |
_ |
_ |
XI |
3 884 081 |
32 145 |
3 916 226 |
12 947 |
107 |
13 054 |
15 266 589 |
3-90 |
|
3 980 943 |
33 731 |
4 014 674 |
13 270 |
112 |
13 382 |
15 700 097 |
3’91 |
|
4 241 323 |
38 862 |
4 280 185 |
14 138 |
130 |
14 268 |
17 849 033 |
4-17 |
|
5 904 300 |
324 500 |
6 228 800 |
19 681 |
1 082 |
20 763 |
— |
— |
XII: i |
4 556 062 |
258 681 |
4 814 743 |
15 187 |
862 |
16 049 |
18 025 248 |
3-74 |
|
4 753 631 |
283 057 |
5 036 688 |
15 845 |
944 |
16 789 |
19 295 418 |
3’8S |
|
5 037 845 |
310 149 |
5 347 994 |
16 793 |
1034 |
17 827 |
21 461 082 |
4-oi |
|
1 409 200 |
334 100 |
1 743 300 |
4 697 |
1 114 |
5 811 |
— |
— |
XII: 2 |
1 069 681 |
195 682 |
1 265 363 |
3 566 |
652 |
4 218 |
4 966 722 |
3*93 |
|
1141816 |
194 446 |
1 336 262 |
3 806 |
648 |
4 454 |
5 048 455 |
3''78 |
|
1 246 250 |
267 803 |
1 514 053 |
4154 |
893 |
5 047 |
5 998 076 |
3*96 |
|
6 572 400 |
15 000 |
6 587 400 |
21 908 |
50 |
21958 |
— |
— |
XIII: 1 |
5 679 441 |
24 880 |
5 704 321 |
18 931 |
83 |
19 014 |
23 210 345 |
4''07 |
|
5 902 235 |
28 044 |
5 930279 |
19 674 |
93 |
19 767 |
24 703 508 |
4''17 |
|
6 363 300 |
29 676 |
6 392 976 |
21211 |
99 |
21 300 |
27 819 054 |
4-35 |
|
1 192 40Q |
2 300 |
1 195 200 |
3 975 |
9 |
3 984 |
__ |
— |
XIII: 2 |
915 273 |
2 408 |
917 681 |
3 051 |
8 |
3 059 |
3 430 851 |
3 74 |
|
977 960 |
2 653 |
980 613 |
3 260 |
9 |
3 269 |
3 643 244 |
3''7 2 |
|
1 180 571 |
2 834 |
1 183 405 |
3 935 |
9 |
3 944 |
4 434 452 |
3-75 |
|
2 113 600 |
3 500 |
2 117 100 |
7 045 |
12 |
7 057 |
— |
— |
XIII: s |
1 676 126 |
2 902 |
1 679 028 |
5 587 |
10 |
5 597 |
7 022 571 |
4-18 |
|
1 801 550 |
2 981 |
1 804 531 |
6 005 |
10 |
6 015 |
7 709 311 |
4''2 7 |
|
1 902 896 |
3 095 |
1 905 991 |
6 343 |
10 |
6 353 |
8 357 792 |
439 |
|
1 no 300 |
228 600 |
1 338 900 |
3 701 |
762 |
4 463 |
— |
— |
XIII: 4 |
405 609 |
167 729 |
573 338 |
1352 |
559 |
1911 |
2 998 478 |
5*23 |
|
479 313 |
190 898 |
670 211 |
1598 |
636 |
2 234 |
3 439 464 |
5-13 |
|
533 388 |
159 209 |
692 597 |
1778 |
531 |
2 309 |
3 758 030 |
5’43 |
|
1 091 900 |
5 300 |
1 097 200 |
3 639 |
18 |
3 657 |
— |
— |
XIV: i |
944 288 |
2 448 |
946 736 |
3148 |
8 |
3156 |
3 666 314 |
3''87 |
|
983 860 |
2 543 |
986 403 |
3 280 |
8 |
3 288 |
3 920 837 |
3''97 |
|
1 022 095 |
2 363 |
1024 458 |
3 407 |
8 |
3 415 |
4 001804 |
3-91 |
|
2 490 000 |
316 500 |
2 806 500 |
8 300 |
1055 |
9 355 |
— |
— |
XIV: 2 |
1 744 710 |
307 121 |
2 051 831 |
5 816 |
1024 |
6 840 |
7 221 442 |
3-52 |
|
1 788 390 |
311 929 |
2 100 319 |
5 961 |
1040 |
7 001 |
7 473 333 |
3''56 |
|
1 829 157 |
330 407 |
2 159 564 |
6 097 |
1101 |
7198 |
7 692 003 |
3-56 |
54
Tal). 1 (forts.). Arbetslöner under åren
Yrkesgrupper. |
År. |
Antal arbets- företag. |
||
XIV: 3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.)... |
Enligt olycksfallsstatistikens material1) |
1910 |
86 |
i |
1910 |
43 |
||
Förevarande utrednings material.......< |
1911 |
42 |
||
1 |
1912 |
43 |
||
Kemlsk-teknisk industri: |
||||
XY: 1 |
Tändsticksfabriker... ............... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
20 |
i |
1910 |
12 |
||
Förevarande utrednings material.......\ |
1911 |
12 |
||
1 |
1912 |
12 |
||
XV: 2 |
Annan kemisk-teknisk industri ............ |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
235 |
i |
1910 |
118 |
||
Förevarande utrednings material.......< |
1911 |
119 |
||
1 |
1912 |
118 |
||
Byggnadsindustri: |
||||
XVI: l |
Husbyggnadsarbeten m. m................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
— |
i |
1910 |
114 |
||
Förevarande utrednings material.......< |
1911 |
no |
||
1 |
1912 |
115 |
||
XVI: 2 |
Utförande av belysnings-, vatten- o. kloak- |
|||
ledningar .................................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
— |
|
i |
1910 |
41 |
||
Förevarande utrednings material.......\ |
1911 |
43 |
||
1 |
1912 |
44 |
||
XVI: 3 |
Väg-, järnvägs- o. spårvägsbyggnadsarbeten |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
— |
f |
1910 |
55 |
||
Förevarande utrednings material.....< |
1911 |
57 |
||
1 |
1912 |
59 |
||
XVI: 4 |
Bro-, hamn-, kanal- o. dammbyggnadsarbeten |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
— |
i |
1910 |
32 |
||
Förevarande utrednings material.....< |
1911 |
35 |
||
1 |
1912 |
37 |
||
Belysning och vattenledning m. m.: |
||||
XVII: 1 |
Gas- och elektricitetsverk................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
204 |
i |
1910 |
132 |
||
Förevarande utrednings material ......\ |
1911 |
136 |
||
1 |
1912 |
141 |
||
XVII: s |
Vatten och renhållningsverk.................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
— |
i |
1910 |
31 |
||
Förevarande utrednings material.......< |
1911 |
31 |
||
i |
1912 |
32 |
*) Se närmare texten sid. 10.
55
1910—1912 vid industriella in. fl. företag.
Antal dagsverken fullgjorda av |
Antal årsarbetare |
Arbets- lönernas sammanlagda belopp, kr. |
Medel- daglön, kr. |
Yrkes- gruppens n:r. |
||||
män. |
kvinnor. |
Summa. |
Män. |
Kvinnor. |
Summa. |
|||
1 393 400 |
88 800 |
1 482 200 |
4 645 |
296 |
4 941 |
_ |
_ |
XIV: 3 |
835 678 |
45 434 |
881 112 |
2 786 |
151 |
2 937 |
2 875 267 |
3-26 |
|
841 652 |
43 970 |
885 622 |
2 806 |
147 |
2 953 |
2 962 972 |
335 |
|
898 402 |
49 726 |
948 128 |
2 995 |
166 |
3161 |
3 275 100 |
3''45 |
|
1 108 500 |
951 200 |
2 059 700 |
3 695 |
3 171 |
6 866 |
— |
— |
XV: i |
967 957 |
666 257 |
1 634 214 |
3 227 |
2 221 |
5 448 |
4 436 730 |
2-71 |
|
854 555 |
589 999 |
1 444 554 |
2 849 |
1967 |
4 816 |
4 015 599 |
2''78 |
|
965 503 |
659 756 |
1 625 259 |
3 218 |
2199 |
5 417 |
4 550161 |
2''80 |
|
1 092 100 |
473 800 |
1 565 900 |
3 640 |
1579 |
5 219 |
— |
— |
XV: 2 |
806 973 |
354 409 |
1161 382 |
2 690 |
1181 |
3 871 |
4 064 564 |
3-50 |
|
852 554 |
354 726 |
1 207 280 |
2 842 |
1182 |
4 024 |
4 278 054 |
3-54 |
|
897 647 |
409 837 |
1 307 484 |
2 992 |
1366 |
4 358 |
4 562 361 |
3’49 |
|
_ |
— |
— |
. - |
— |
— |
— |
— |
XVI: i |
1 474 626 |
19 460 |
1494 086 |
4 915 |
65 |
4 980 |
6 910 382 |
4-63 |
|
1 478 895 |
19 784 |
1 498 679 |
4 930 |
66 |
4 996 |
7 598 219 |
5''07 |
|
1 523 962 |
22 040 |
1 546 002 |
5 080 |
73 |
5153 |
7 811190 |
Sos |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVI: 2 |
894 969 |
6 466 |
901 435 |
2 983 |
22 |
3 005 |
3 962 821 |
4-40 |
|
917 393 |
7 298 |
924 691 |
3 058 |
24 |
3 082 |
4 275 363 |
4''C2 |
|
997 792 |
7 825 |
1005 617 |
3 326 |
26 |
3 352 |
4 780 214 |
4''75 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVI: 3 |
1 658 650 |
2 829 |
1 661 479 |
5 529 |
9 |
5 538 |
7 404 818 |
4''4 6 |
|
1 726 923 |
3 335 |
1 730 258 |
5 756 |
11 |
5 767 |
7 801 726 |
4''5l |
|
1 871 968 |
3 030 |
1 874 998 |
6 240 |
10 |
6 250 |
8 389 054 |
4''4 7 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVI: 4 |
795 073 |
612 |
795 685 |
2 650 |
2 |
2 652 |
3 473 890 |
4''37 |
|
1 006 900 |
6 243 |
1 013 143 |
3 356 |
21 |
3 377 |
4 656 092 |
4’co |
|
1144 097 |
8 845 |
1152 942 |
3 814 |
29 |
3 843 |
5 590 282 |
4''85 |
|
927 900 |
4 500 |
932 400 |
3 093 |
15 |
3 108 |
— |
— |
XVII: 1 |
994 846 |
24 472 |
1 019 318 |
3 316 |
82 |
3 398 |
4 430 929 |
4-35 |
|
1 021 606 |
23 703 |
1 045 309 |
3 405 |
79 |
3 484 |
4 573121 |
437 |
|
1 084 733 |
24 547 |
1109 280 |
3 616 |
82 |
3 698 |
4 973 964 |
4''48 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVII: 2 |
671 548 |
2122 |
673 670 |
2 238 |
7 |
2 245 |
2 752 948 |
4''09 |
|
635 168 |
2 258 |
637 426 |
2 117 |
8 |
2125 |
2 658 399 |
4-17 |
|
663 689 |
2159 |
665 848 |
2 212 |
7 |
1 2 219 |
2 799 077 |
4-20 |
56
Tal». 1 (forts.). Arbetslönei’ under åren
Yrkesgrupper. |
År. |
Antal arbets- företag. |
||
XVIII |
Handel och varulager ........................ |
Enligt olycksfallsstatistikens material1) |
1910 |
|
I |
1910 |
48 |
||
Förevarande utrednings material.......< |
1911 |
50 |
||
1 |
1912 |
50 |
||
Landtransport: |
||||
XIX: i |
Akerirörelse, lastning och lossning...... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
— |
( |
1910 |
48 |
||
Förevarande utrednings material.. . \ |
1911 |
48 |
||
1 |
1912 |
48 |
||
XIX: 2 |
Spårvägsdrift.................................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
12 |
l |
1910 |
7 |
||
Förevarande utrednings material. |
1911 |
7 |
||
1 |
1912 |
7 |
||
XIX: 3 |
Statens järnvägsdrift........................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
1 |
i |
1910 |
1 |
||
Förevarande utrednings material. < |
1911 |
1 |
||
1 |
2) 1912 |
— |
||
XIX: 4 |
Enskild järnvägsdrift |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
162 |
f |
1910 |
127 |
||
Förevarande utrednings material. { |
1911 |
128 |
||
1 |
1912 |
128 |
1) Se närmare texten sid. 10.
2) Uppgifter för år 1912 beträffande statens järnvägar förelågo ej vid tiden för utredningens utförande.
57
1910—1912 vid industriella in. fl. företag.
Antal dagsverken fullgjorda av |
Antal årsarbetare |
Arbets* lönernas sammanlagda belopp, kr. |
Medel- daglön, kr. |
Yrkes- gruppens n:r. |
||||
män. |
kvinnor. |
Summa. |
Män. |
Kvinnor. |
Summa. |
|||
_ |
_ |
XVIII |
||||||
297 581 |
8 471 |
306 052 |
992 |
28 |
1020 |
1 511 456 |
4''94 |
|
325 717 |
11048 |
336 765 |
1086 |
37 |
1123 |
1 645 470 |
4-89 |
|
350 310 |
11367 |
361 677 |
1168 |
38 |
1206 |
1 834 000 |
5''07 |
|
_ |
_ |
_ |
— |
_ |
— |
— |
— |
XIX: l |
525 787 |
783 |
526 570 |
1 753 |
3 |
1756 |
3 112 974 |
5''91 |
|
596 068 |
833 |
596 901 |
1987 |
3 |
1990 |
3 696 703 |
6''19 |
|
687 542 |
758 |
688 300 |
2 292 |
3 |
2 295 |
4 260 575 |
6''19 |
|
536 700 |
14 100 |
550 800 |
1 789 |
47 |
1 836 |
— |
— |
XIX: 2 |
533 617 |
17 766 |
551 383 |
1779 |
59 |
1838 |
2 675 566 |
4-85 |
|
585 438 |
19 746 |
605 184 |
1951 |
66 |
2 017 |
2 816 884 |
4''65 |
|
605 558 |
21 997 |
627 555 |
2 019 |
73 |
2 092 |
3 103 240 |
4''9 4 |
|
5 848 200 |
41 700 |
5 889 900 |
19 494 |
139 |
19 633 |
— |
— |
XIX: 3 |
_ |
_ |
6 756 022 |
_ |
— |
22 520 |
26 701144 |
395 |
|
_ |
_ |
6 874 423 |
— |
— |
22 915 |
27 534 532 |
4’0i |
|
4 958 500 |
200 |
4 958 700 |
16 528 |
1 |
16 529 |
— |
— |
XIX: 4 |
4 595 453 |
119 909 |
4 715 362 |
15 318 |
400 |
15 718 |
16 842 128 |
3''57 |
|
4 636 813 |
125 798 |
4 762 611 |
15 456 |
419 |
15 875 |
17 454 957 |
3''G6 |
|
4 746 902 |
128 091 |
4 874 993 |
15 823 |
427 |
16 250 |
18 138 328 |
3-72 |
ÅlderdomsförsäkringsJcommittén. VI.
58
Tab. 2. Arbetslöner och bevillningstaxerad inkomst under åren 1910—1911
Yrkesgrupper. |
År. |
Antal arbets- företag. |
||
I |
Skogsbruk ........................ |
Enligt olycksfallsstatistikens material1) |
1910 |
|
Förevarande utrednings material ... -J |
1910 1911 |
12 12 |
||
II: 1 |
Gruvdrift: Järngruvor............... ...... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... Förevarande utrednings material | |
1910 1910 1911 |
213 35 35 |
II: 2 |
Andra malmgruvor ......... |
Enligt olycksfallsstatistikens material... |
1910 |
27 |
Förevarande utrednings material ... | |
1910 1911 |
2 2 |
||
II: 3 |
Stenkolsgruvor .............................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
9 |
III: 1 |
Annan brytnings- och upptagnings-industri: Stenbrott och stenhuggerier............... |
Förevarande utrednings material | Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 1911 1910 |
4 4 411 |
Förevarande utrednings material | |
1910 1911 |
77 77 |
||
III: 2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m. ... |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
— |
IV: 1 |
Närings- och njutningsämnesindusfcri: Sockerbruk och -raffinaderier |
Förevarande utrednings material .........«j Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 1911 1910 |
28 28 33 |
Förevarande utrednings material .........j |
1910 1911 |
28 28 |
||
IV: 2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning ... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
611 |
Förevarande utrednings material .........j |
1910 1911 |
256 256 |
||
IV: 3 |
Annan hithörande industri utom mejerier |
Enligt olycksfallsstatistikens material... |
1910 |
3 065 |
Förevarande utrednings material | |
1910 1911 |
304 304 |
||
IV: 4 |
Mejerier............. ......................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material... |
1910 |
164 |
Förevarande utrednings material | |
1910 1911 |
35 35 |
||
V |
Textilindustri................................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
384 |
Förevarande utrednings material .........i |
1910 1911 |
133 133 |
*) Se närmare texten sid. 10
59
vid industriella in. fl. företag, som nämnda år varit bevillningstaxerade.
Antal dagsverken fullgjorda av |
Antal årsarbetare |
Arbets- lönernas sammanlagda belopp, kr. |
Total bevillnings- taxerad inkomst, kr. |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||||
män. |
kvinnor. |
Summa. |
Män. |
Kvinnor. |
Summa. |
|||
120 096 |
— |
120 096 |
400 |
— |
400 |
408 738 |
257 487 |
i |
118 920 |
— |
118 920 |
396 |
— |
396 |
423 694 |
261 445 |
|
2 656 500 |
29 300 |
2 685 800 |
8 855 |
98 |
8 953 |
— |
— |
II: 1 |
1 906 848 |
15197 |
1 922 045 |
6 356 |
51 |
6 407 |
8 871 242 |
15 209 262 |
|
2 116 028 |
18 831 |
2 134 859 |
7 053 |
63 |
7116 |
9 422 381 |
20 844 419 |
|
359 300 |
5 000 |
364 300 |
1 198 |
16 |
1 214 |
— |
— |
II: 2 |
181113 |
3102 |
184 215 |
604 |
10 |
614 |
509 047 |
1105 677 |
|
175 442 |
2 845 |
178 287 |
585 |
9 |
594 |
519 362 |
1 430 310 |
|
541 900 |
— |
541 900 |
1 808 |
— |
1 806 |
— |
— |
II: 3 |
442 466 |
_ |
442 466 |
1475 |
— |
1475 |
1 632 004 |
266 223 |
|
451 027 |
— |
451 027 |
1503 |
— |
1503 |
1 641 085 |
232 925 |
|
3 796 300 |
5 000 |
3 801 300 |
12 654 |
17 |
12 671 |
— |
— |
III: 1 |
1 231 821 |
1648 |
1 233 469 |
4106 |
5 |
4111 |
4 832 716 |
614 538 |
|
1 237 472 |
1597 |
1 239 069 |
4125 |
5 |
4130 |
4 932 484 |
701 865 |
|
_ |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
III: 2 |
165 139 |
6 957 |
172 096 |
550 |
23 |
573 |
505 937 |
141 085 |
|
160 513 |
7 830 |
168 343 |
535 |
26 |
561 |
538 861 |
140 450 |
|
1 199 100 |
142 500 |
1 341 600 |
3 997 |
475 |
4 472 |
— |
— |
IV: 1 |
1032 931 |
125 842 |
1 158 773 |
3 443 |
419 |
3 862 |
5 248 047 |
8 744 319 |
|
1120 845 |
97 845 |
1 218 690 |
3 736 |
326 |
4 062 |
5 155 218 |
8 426 746 |
|
1 642 100 |
405 500 |
2 047 600 |
5 473 |
1 352 |
6 825 |
— |
— |
IV: 2 |
975 871 |
256 950 |
1232 821 |
3 253 |
857 |
4110 |
4 937 573 |
5 106 001 |
|
980 087 |
253 488 |
1233 575 |
3 267 |
845 |
4112 |
5 120 432 |
6 250 409 |
|
2 900 200 |
1 929 000 |
4 829 200 |
9 667 |
6 430 |
16 097 |
— |
— |
IV: 3 |
1 304 324 |
1 200 207 |
2 504 531 |
4 348 |
4 001 |
8 349 |
7 684 987 |
5 710 653 |
|
1 380 892 |
1 190 348 |
2 571 240 |
4 603 |
3 968 |
8 571 |
8 255 522 |
5 125 091 |
|
116 500 |
162 800 |
279 300 |
388 |
543 |
931 |
— |
— |
IV: 4 |
63 703 |
64 460 |
128 163 |
212 |
215 |
427 |
334 945 |
180 542 |
|
62 599 |
67 786 |
130 385 |
209 |
226 |
435 |
349 635 |
170 654 |
|
3 952 900 |
6 034 500 |
9 987 400 |
13 176 |
20 115 |
33 291 |
— |
— |
V |
1 799 452 |
2 634 433 |
4 433 885 |
5 998 |
8 781 |
14 779 |
9 988 528 |
3 048 367 |
|
1 830 498 |
2 627 121 |
4 457 619 |
6102 |
8 757 |
14 859 |
9 971 553 |
2 891 392 |
60
Tab. 2 (forts ). Arbetslöner och bevillningstaxerad inkomst under åren 1910—
1 |
Yrkesgrupper. |
Antal |
||
År. |
arbets- företag. |
|||
VI |
Beklädnadsindustri ........................ |
Enligt olycksfallsstatistikens material1) .. |
1910 |
316 |
Förevarande utrednings material ......... |
1910 1911 |
124 124 |
||
VII |
Läder-, hår- och gummivaruindustri... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
210 |
Förevarande utrednings material .........< |
1910 1911 |
62 62 |
||
Trävaruindustri: |
||||
Vin: 1 |
Sågverk och brädgårdsrörelse ............ |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
2 174 |
Förevarande utrednings material .........-J |
1910 1911 |
371 371 |
||
VEU: 2 |
Snickerier och möbelfabriker ............ |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
612 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
235 235 |
||
VIII: 3 |
Annan trävaruindustri |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
380 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
65 65 |
||
IX |
Trämassa- och pappersindustri......... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
367 |
Förevarande utrednings material ........./ |
1910 1911 |
114 114 |
||
X |
Grafisk industri.............................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
468 |
Förevarande utrednings material .........j |
1910 1911 |
170 170 |
||
XI |
Malmförädlingsindustri ................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
152 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
44 44 |
||
Metallindustri: |
||||
XII: 1 |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning____ |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
529 |
Förevarande utrednings material . ... j |
1910 1911 |
218 218 |
||
XII: 2 |
Annan metallindustri........................ |
Enligt olycksfallsstatistikens material |
1910 |
173 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 |
81 |
||
Maskin- och skeppsbyggnadslndustri: |
1911 |
81 |
||
Xffl: 1 |
Mekaniska verkstäder (inkl. instrument- |
|||
fabriker).............................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
446 |
|
Förevarande utrednings material . | |
1910 1911 |
169 169 |
*) Se närmare texten sid. 10.
61
1911 vid industriella m. It. företag, som nämnda år varit bevillningstaxerade.
Antal dagsverken fullgjorda av |
Antal årsarbetare |
Arbets- lönernas sammanlagda belopp, kr. |
Total bovillnings- taxerad inkomst, kr. |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||||
män. |
kvinnor. |
Summa. |
Män. |
Kvinnor. |
Summa. |
|||
1 781400 |
3 619 500 |
5 400 900 |
5 938 |
12 065 |
18 003 |
_ |
_ |
VI |
962 166 |
2 185 568 |
3 147 734 |
3 207 |
7 285 |
10 492 |
7 494 499 |
2 443 672 |
|
919 460 |
2 198 156 |
3117 616 |
3 065 |
7 327 |
10 392 |
7 856 892 |
2 688 627 |
|
917 200 |
316 300 |
1 233 500 |
3 057 |
1 055 |
4112 |
— |
— |
VII |
574 532 |
238 842 |
813 374 |
1915 |
796 |
2 711 |
2 607 724 |
2 450 420 |
|
597 503 |
232 278 |
829 781 |
1992 |
774 |
2 766 |
2 721 670 |
1 036 580 |
|
9 570 100 |
76 100 |
9 646 200 |
31 900 |
254 |
32 154 |
— |
— |
VIII: 1 |
3 645 074 |
33 457 |
3 678 531 |
12 150 |
112 |
12 262 |
12 212 048 |
4 532 777 |
|
3 725 027 |
31 990 |
3 757 017 |
12 417 |
107 |
12 524 |
12 758 030 |
5 533 844 |
|
3 483 300 |
55 400 |
3 538 700 |
11 611 |
185 |
11796 |
— |
— |
VIII: 2 |
1716 284 |
25 460 |
1 741 744 |
5 721 |
85 |
5 806 |
6 135 613 |
1 279 714 |
|
1 764 652 |
23 647 |
1 788 299 |
5 882 |
79 |
5 961 |
6 195 468 |
1 457 885 |
|
1 496 800 |
147 000 |
1 643 800 |
4 989 |
490 |
5 479 |
— |
— |
VIII: 3 |
405 627 |
108 925 |
514 552 |
1352 |
363 |
1715 |
1528 048 |
375 504 |
|
395 885 |
90 509 |
486 394 |
1320 |
302 |
1622 |
1 548 615 |
488 376 |
|
6 086 900 |
1 267 100 |
7 354 000 |
20 289 |
4 224 |
24 513 |
— |
— |
IX |
3 018 433 |
513 577 |
3 532 010 |
10 061 |
1712 |
11773 |
12 916 181 |
7 174 447 |
|
3 073 798 |
532 063 |
3 605 861 |
10 246 |
1774 |
12 020 |
13 329 273 |
8 459 602 |
|
2 206 000 |
341 000 |
2 547 000 |
7 353 |
1137 |
8 490 |
— |
— |
X |
983 521 |
280133 |
1 263 654 |
3 278 |
934 |
4 212 |
5119268 |
1 602 500 |
|
1012 434 |
284 916 |
1 297 350 |
3 375 |
950 |
4 325 |
5 303 004 |
1 720 618 |
|
4 591 300 |
— |
4 591 300 |
15 304 |
— |
15 304 |
— |
— |
XI |
1 851 292 |
1192 |
1 852 484 |
6171 |
4 |
6175 |
7113 593 |
2 719 068 |
|
1881 848 |
1443 |
1 883 291 |
6 273 |
5 |
6 278 |
7 095 408 |
2 854 633 |
|
5 904 300 |
324 500 |
6 228 800 |
19 681 |
1 082 |
20 763 |
— |
— |
XII: 1 |
3 316 925 |
196 288 |
3 513 213 |
11056 |
654 |
11710 |
13 284 734 |
4 645 060 |
|
3 484 983 |
201 226 |
3 686 209 |
11617 |
671 |
12 288 |
14 078 746 |
5 454 909 |
|
1 409 200 |
334 100 |
1 743 300 |
4 697 |
1 114 |
5 811 |
— |
— |
XII: 2 |
769 570 |
168 868 |
938 438 |
2 565 |
563 |
3128 |
3 759 766 |
1 719 926 |
|
814 330 |
195 147 |
1009 477 |
2 714 |
650 |
3 364 |
3 792 570 |
2 418 594 |
|
6 572 400 |
15 000 |
6 587 400 |
21908 |
BO |
21 958 |
— |
— |
XIII: l |
3 554 196 |
20 501 |
3 574 697 |
11 847 |
68 |
11 915 |
15 561 800 |
3 397 522 |
|
3 794 544 |
23 780 |
3 818 324 |
12 648 |
79 |
12 727 |
16 679113 |
4 414 540 |
62
Tält). 2 (forts.). Arbetslöner och bevillningstaxerad inkomst under åren 1910—
Yrkesgrupper. |
År. |
Antal arbets- företag. |
||
XIII: 2 |
Skeppsvarv ock båtbyggerier ............ |
Enligt olycksfallsstatistikens material1) |
1910 |
59 |
Förevarande utrednings material .........j |
1910 1911 |
22 22 |
||
XIII: 3 |
Vagnfabriker (inkl. järnvägarnes verk-städer) .................................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
166 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
20 20 |
||
XIII: i |
Fabriker för tillverkning av elektriska |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
31 |
XIV: i |
Mineralindustri: Kalk- och eementbruk samt cement- och |
Förevarande utrednings material .........j Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 1911 1910 |
10 10 141 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
44 44 |
||
XIV: 2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillv. |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
544 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
126 126 |
||
XIV: s |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.) |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
86 |
Förevarande utrednings material .........j |
1910 1911 |
32 32 |
||
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker........................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
20 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
10 10 |
||
XV: 2 |
Annan kemisk-teknisk industri .......... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
235 |
Förevarande utrednings material .........^ |
1910 1911 |
78 78 |
||
XVI: i |
Byggnadsindustri: Husbyggnadsarbeten m. m................ |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
|
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
76 76 |
||
XVI: 2 |
Utförande av belysnings-, vatten- och |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
|
Förevarande utrednings material ......... |
1910 1911 |
19 19 |
||
XVI: 3 |
Väg-, järnvägs- och spårvägsbyggnads-arbeten .................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
|
Förevarande utrednings material ........ |
1910 1 1911 |
— |
L) Se närmare texten sid. 10.
63
1911 vid industriella in. 11. företag, som nämnda år varit bevillningstaxerade.
Antal dagsverken fullgjorda av |
Antal årsarbetare |
Arbets- lönernas sammanlagda |
Total bevillnings- taxerad |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||||
män. |
kvinnor. |
Summa. |
Män. |
Kvinnor. |
Summa. |
belopp, kr. |
inkomst, kr. |
|
1 192 400 |
2 800 |
1 195 200 |
3 975 |
9 |
3 984 |
_ |
_ |
XIII: 2 |
212 814 |
— |
212 814 |
709 |
— |
709 |
703 343 |
98 632 |
|
235 380 |
— |
235 380 |
785 |
— |
785 |
809 078 |
75 057 |
|
2 113 600 |
3 500 |
2 117100 |
7 045 |
12 |
7 057 |
— |
— |
XIII: 3 |
145 403 |
_ |
145 403 |
485 |
— |
485 |
553 438 |
132 527 |
|
160 978 |
— |
160 978 |
537 |
— |
537 |
605 317 |
137 694 |
|
1 110 300 |
228 600 |
1 338 900 |
3 701 |
762 |
4 463 |
— |
— |
XIII: 4 |
314 056 |
127 405 |
441461 |
1047 |
425 |
1472 |
2 486 131 |
1 516 582 |
|
355 469 |
151027 |
506 496 |
1185 |
503 |
1688 |
2 755 530 |
2 050 581 |
|
1091 900 |
5 300 |
1 097 200 |
3 639 |
18 |
3 657 |
— |
— |
XIV: 1 |
776 145 |
784 |
776 929 |
2 587 |
3 |
2 590 |
2 980 010 |
1 170 995 |
|
837 344 |
889 |
838 233 |
2 791 |
3 |
2 794 |
2 974 518 |
1159 567 |
|
2 490 000 |
316 500 |
2 806 500 |
8 300 |
1 055 |
9 355 |
— |
— |
XIV: 2 |
956 985 |
ISO 342 |
1137 327 |
3190 |
601 |
3 791 |
4 004 567 |
1062 586 |
|
942 853 |
171 727 |
1114 580 |
3143 |
572 |
3 715 |
4 019 973 |
1116 952 |
|
1 393 400 |
88 800 |
1 482 200 |
4 645 |
296 |
4 941 |
— |
— |
XIV: 3 |
‘ 615 064 |
41 298 |
656 362 |
2 050 |
138 |
2188 |
2 115 727 |
427 439 |
|
617 877 |
40 914 |
658 791 |
2 060 |
136 |
2196 |
2 182197 |
498 973 |
|
1 108 500 |
951 200 |
2 059 700 |
3 695 |
3 171 |
6 866 |
— |
— |
XV: 1 |
930 282 |
630 507 |
1 560 789 |
3101 |
2102 |
5 203 |
4 292 196 |
1030 115 |
|
814 621 |
547 774 |
1 362 395 |
2 715 |
1826 |
4 541 |
3 814 656 |
1 237 660 |
|
1 092 100 |
473 800 |
1 565 900 |
3 640 |
1 579 |
5 219 |
— |
— |
XV: 2 |
496 413 |
204 629 |
701 042 |
1655 |
682 |
2 337 |
2 467 216 |
2 345 683 |
|
515 490 |
208 961 |
724 451 |
1718 |
697 |
2 415 |
2 543 832 |
2 229 918 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVI: 1 |
805 280 |
13 820 |
819 100 |
2 684 |
46 |
2 730 |
4 145 219 |
753 421 |
|
773 744 |
14 941 |
788 685 |
2 579 |
50 |
2 629 |
4 389 455 |
705 828 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVI: 2 |
4i7 699 |
4 840 |
422 539 |
1392 |
16 |
1408 |
1895 144 |
1 024 078 |
|
382 118 |
4 822 |
386 940 |
1274 |
16 |
1290 |
1859 125 |
944 303 |
XVI: 3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
64
Tält». 2 (forts ). Arbetslöner och bevillningstaxerad inkomst under åren 1910—
Yrkesgrupper. |
År. |
Antal arbets- företag. |
||
XVI: 4 |
Bro-, hamn-, kanal- och dammbyggnads-arbeten .................................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material1) ... |
1910 |
|
Förevarande utrednings material ......... |
1910 1911 |
— |
||
XVII: 1 |
Belysning och vattenledning m. m.: Gas- och elektricitetsverk.................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
204 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
53 53 |
||
XVII: 2 |
Vatten- och renhållningsverk ............. |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
— |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
5 5 |
||
XVIII |
Handel och varulager..................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
— |
Förevarande utrednings material .........j |
1910 1911 |
37 37 |
||
XIX: 1 |
Landtransport:2) Akerirörelse, lastning och lossning...... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
— |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
27 27 |
||
XIX: 2 |
Spårvägsdrift .............................. |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
12 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
1 1 |
||
XIX: 4 |
Enskild järnvägsdrift ..................... |
Enligt olycksfallsstatistikens material...... |
1910 |
162 |
Förevarande utrednings material .........| |
1910 1911 |
65 65 |
*) Se närmare texten sid. 10.
2) Statens järnvägar äro såsom icke bevillningstaxerade ej upptagna i denna tabell.
05
1911 vid industriella in. fl. företag, som niimuda år varit bevillningstaxerade.
Antal dagsverken fullgjorda av |
Antal årsarbetare |
Arbets- lönernas sammanlagda belopp, kr. |
Total bevillnings- taxerad inkomst, kr. |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||||
män. |
kvinnor. |
Summa. |
Män. |
Kvinnor. |
Summa. |
|||
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVI: 4 |
|
927 900 |
4 500 |
932 400 |
3 093 |
15 |
3 108 |
XVII: 1 |
||
605 655 |
4 663 |
610 318 |
2 019 |
16 |
2 035 |
2 823 387 |
3 566 809 |
|
600 926 |
4 561 |
605 487 |
2 003 |
15 |
2 018 |
2 810 574 |
2 368 151 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVII: 2 |
56 610 |
_ |
56 610 |
189 |
— |
189 |
115 827 |
83 503 |
|
67 670 |
— |
67 670 |
226 |
— |
226 |
148 442 |
99 466 |
|
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVIII |
238 242 |
7 271 |
245 513 |
794 |
24 |
818 |
1 226 468 |
923 940 |
|
248 539 |
9 548 |
258 087 |
828 |
32 |
860 |
1 295 426 |
761 491 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIX: 1 |
379 278 |
150 |
379 428 |
1264 |
1 |
1265 |
2 374 669 |
1129 834 |
|
386 480 |
— |
386 480 |
1288 |
— |
1288 |
2 419 545 |
1 773 533 |
|
536 700 |
14 100 |
550 800 |
1 789 |
47 |
1 836 |
— |
— |
XIX: 2 |
270 643 |
15 871 |
286 514 |
902 |
53 |
955 |
1 592 565 |
2 031 716 |
|
297 838 |
17 835 |
315 673 |
993 |
59 |
1052 |
1 644 910 |
1 806 270 |
|
4 958 500 |
200 |
4 958 700 |
16 528 |
1 |
16 529 |
— |
— |
XIX: 4 |
3 209 996 |
80 794 |
3 290 790 |
10 700 |
269 |
10 969 |
11795 377 |
7 029 502 |
|
3 247 605 |
82 099 |
3 329 704 |
10 825 |
274 |
11099 |
12 995 342 |
8 174 201 |
Alderdomsförsälcringskommittén. VI.
9
66
Tal). 3 a. Daglöner (kronor) för under åren 1906—1910
Yrkesgrupper. |
l’oo och |
1*01- |
-1''50. |
1*51- |
-2''oo. |
2oi- |
-2''50 |
2''5i- |
3oo. |
|||
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel-dag! ön. |
Antal. |
g* g er? cd n |
Antal. |
Medel-dag! ön. |
|||
I |
Skogsbruk ...... .................... |
Under 18 år ____ |
9 |
0''90 |
27 |
1*41 |
47 |
1''93 |
44 |
i '' 2''46 |
37 |
2-97 |
18 år och däröver |
2 |
1''00 |
29 |
l''4-4 |
274 |
1’95 |
420 |
2.16 |
611 |
2’97 |
||
Tillsammans |
11 |
0''91 |
56 |
1*43 |
321 |
1-95 |
464 |
2-46 |
648 |
297 |
||
% |
0’6 |
— |
2-9 |
— |
l6''S |
— |
23-8 |
— |
33-3 |
— |
||
Gruvdrift: |
||||||||||||
II: 1 |
Järngruvor .................... |
Under 18 år...... |
5 |
0''90 |
23 |
1''35 |
65 |
1''88 |
33 |
233 |
19 |
2-80 |
18 år och däröver |
— |
— |
4 |
1''48 |
87 |
1 89 |
202 |
2-43 |
438 |
2-91 |
||
Tillsammans |
5 |
0''90 |
27 |
1-37 |
152 |
1''87 |
235 |
2’42 |
457 |
2-91 |
||
% |
0 a |
— |
0*7 |
— |
4''1 |
— |
6-4 |
— |
12*4 |
— |
||
II: 2 |
Andra malmgruvor ............... |
Under 18 år ... |
i |
1''00 |
3 |
1''32 |
4 |
1''8 7 |
1 |
2 50 |
||
18 år och däröver |
— |
— |
2 |
1*13 |
9 |
1''95 |
60 |
2 41 |
73 |
2''93 |
||
Tillsammans |
i |
1-00 |
5 |
1*24 |
13 |
1''93 |
61 |
242 |
73 |
2’93 |
||
% |
0‘a |
— |
1*3 |
— |
3’° |
— |
14-2 |
— |
170 |
— |
||
II: 3 |
Stenkolsgruvor.................... |
Under 18 år...... |
7 |
0’81 |
37 |
1''39 |
26 |
1''87 |
28 |
2-28 |
39 |
287 |
18 år och däröver |
— |
— |
1 |
1''50 |
24 |
1''94 |
137 |
2''40 |
230 |
2''85 |
||
Tillsammans |
7 |
0''81 |
38 |
1‘39 |
50 |
1"90 |
165 |
239 |
269 |
2-85 |
||
% |
0-4 |
— |
2''3 |
— |
3° |
— |
10‘o |
— |
16-3 |
— |
||
Annan brytnings- och upptag- |
||||||||||||
ningslndustri: |
||||||||||||
III: 1 |
Stenbrott och stenhuggeri ... |
Under 18 år ... |
30 |
0’9S |
36 |
1’42 |
99 |
1*91 |
52 |
2’46 |
36 |
2-95 |
18 år och däröver |
14 |
0''9S |
39 |
1’42 |
742 |
1 95 |
790 |
2-46 |
1298 |
2''96 |
||
Tillsammans |
44 |
0’9B |
75 |
1-42 |
841 |
1''95 |
842 |
246 |
1 334 |
2"96 |
||
% |
o-9 |
— |
i''s |
— |
I7''° |
— |
17-0 |
— |
2yO |
— |
||
111:2 |
Sand-, torv- och isupptagning m.m. |
Under 18 år...... |
_ |
_ |
5 |
1''3 3 |
4 |
1-85 |
4 |
2-44 |
||
18 år och däröver |
— |
— |
1 |
1’50 |
1 |
2''00 |
10 |
2''48 |
25 |
2''91 |
||
Tillsammans |
■— |
— |
6 |
1-36 |
5 |
1''88 |
14 |
2*46 |
25 |
291 |
||
% |
— |
— |
6-8 |
— |
5*7 |
— |
I5-9 |
— |
28-4 |
— |
||
Närings, och njutningsämnes- |
||||||||||||
industri: |
||||||||||||
IV: 1 |
Sockerbruk och -raffinaderier... |
Under 18 år .... |
1 |
loo |
_ |
_ |
1 |
1"60 |
9 |
2-39 |
6 |
2-81 |
18 år och däröver |
— |
— |
1 |
1’50 |
2 |
1''88 |
42 |
2-43 |
201 |
2''86 |
||
Tillsammans |
1 |
1''00 |
1 |
1''50 |
3 |
1''78 |
51 |
2''42 |
207 |
2-86 |
||
% |
0’i |
— |
Oi |
— |
0.3 |
— |
4''5 |
— |
i8’i |
— |
G7
i .arbete olycksfallsskadade manliga arbetare (med löneuppgifter).
3-oi-3-so. |
3''5i-4''oo. |
i''01-4''50. |
:''51-5''00. |
roi-5''50. |
)Bl-6''00. |
jvoröoo. |
Samtliga. |
Medel-antal 1906-10. |
Antal |
1 Yrkes-; |
||||||||
Antal. |
o: o |
> P_ |
P-< t> O 2'' P ^ |
t> p so |
Medel- daglön. |
> p §L |
P-< >> P ►—i P 7- |
> p |
^2 O. CD P |
> P^ SO |
Medel- daglön. |
> SJ P |
g4 K 771 & ?r |
> P_ P |
Medel- daglcn. |
|||
13 |
3-41 |
O |
3-71 |
2 |
4''34 |
181 |
2-30 |
_ |
1 |
|||||||||
249 |
3-4 6 |
109 |
3-94 |
29 |
4 42 |
23 |
4''99 |
2 |
5-21 |
7 |
6’oo |
11 |
8''14 |
1766 |
2-86 |
— |
— |
|
262 |
3-40 |
in |
3’94 |
31 |
4''42 |
23 |
4''99 |
2 |
5''21 |
7 |
600 |
11 |
8-14 |
1 947 |
2‘83 |
— |
- |
|
I3’4 |
— |
5*7 |
— |
1*6 |
— |
1*2 |
— |
0*i |
— |
0-3 |
— |
06 |
— |
I00*o |
— |
— |
— |
|
5 |
334 |
7 |
3''92 |
4 |
4’31 |
1 |
5''oo |
_ |
_ |
_ |
162 |
2’io |
— |
— |
II: 1 |
|||
448 |
3 37 |
734 |
3’90 |
360 |
4’3 9 |
387 |
4’92 |
238 |
5''3 4 |
352 |
5*90 |
288 |
6''82 |
3 538 |
4’27 |
— |
— |
|
453 |
3''37 |
741 |
3''90 |
364 |
4''39 |
383 |
4-92 |
238 |
5*34 |
352 |
5‘90 |
288 |
6-82 |
3 700 |
4-18 |
S 828 |
41-9 |
|
12*2 |
— |
20*o |
— |
9-8 |
— |
10-5 |
— |
6-4 |
— |
9''s |
— |
7-8 |
— |
I00*o |
— |
— |
— |
|
1 |
3-20 |
i |
4-oo |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
— |
11 |
2’0i |
— |
— |
II: 2 |
|
70 |
3''32 |
115 |
3-ss |
42 |
4’28 |
28 |
4''83 |
12 |
5*26 |
5 |
5''92 |
3 |
7''48 |
419 |
3*55 |
— |
— |
|
71 |
3’31 |
116 |
3 88 |
42 |
4''28 |
23 |
4''83 |
12 |
5''2G |
5 |
5-92 |
3 |
7''48 |
430 |
3''51 |
1 523 |
28-2 |
|
i6-5 |
— |
27-0 |
— |
9 ‘7 |
— |
6-5 |
— |
2*8 |
— |
1*2 |
— |
0''7 |
— |
I00*o |
— |
— |
— |
|
15 |
3-21 |
3 |
3’98 |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
155 |
2''20 |
— |
— |
11:3 |
252 |
3''32 |
333 |
3''8G |
266 |
4''28 |
142 |
4''75 |
61 |
5''24 |
37 |
5''79 |
12 |
6''74 |
1495 |
3*7 3 |
— |
— |
|
267 |
3''31 |
336 |
3-86 |
266 |
4-28 |
142 |
4''7 5 |
61 |
5''24 |
37 |
5''79 |
12 |
674 |
1 650 |
3''5 9 |
1 740 |
94-8 |
|
t6*2 |
— |
20*4 |
— |
161 |
— |
8*6 |
3''7 |
2''3 |
— |
0*7 |
IOO"o |
|||||||
19 |
3 43 |
n |
3 84 |
5 |
4‘50 |
1 |
5*oo |
289 |
2''21 |
III: 1 |
||||||||
726 |
341 |
698 |
3''92 |
210 |
4''38 |
104 |
4’90 |
13 |
5*41 |
21 |
5*96 |
4 |
7''09 |
| 4 659 |
3-04 |
— |
— |
|
745 |
3’41 |
709 |
3''92 |
215 |
4''38 |
105 |
4-91 |
13 |
541 |
21 |
5''9G |
4 |
7-09 |
4 948 |
299 |
11155 |
444 |
|
— |
I4‘3 |
— |
4*3 |
— |
2*i |
— |
0-3 |
— |
0''4 |
— |
0*i |
— |
100* 0 |
— |
— |
— |
||
13 |
1''83 |
— |
— |
IH: 2 |
||||||||||||||
31 |
3-30 |
6 |
3''90 |
1 |
4-40 |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
75 |
3''08 |
— |
— |
i |
|
31 |
3''30 |
6 |
3''90 |
1 |
4‘40 |
88 |
2''90 |
— |
— |
|||||||||
! 35''3 1 |
— |
6-8 |
1*1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
I00''o |
— |
1 |
|||||
i |
1 |
4-50 |
II 18 |
2''53 |
IV: 1 j |
|||||||||||||
376 |
3''86 |
270 |
3''7f |
137 |
4 37 |
55 |
489 |
14 |
5*35 |
8 |
5''85 |
16 |
7''G7 |
1 1122 |
3 62 |
— |
— |
|
376 |
336 |
270 |
3''7G |
138 |
42 7 |
55 |
4''89 |
14 |
5-35 |
8 |
5*85 |
16 |
7''67 |
1 146 |
360 |
4 385 |
26o |
|
33° |
-3*7 |
I2*i |
— |
4-8 |
1*2 |
0*7 |
— |
I''4 |
~ |
II 100* c |
— |
— |
68
Tab. 3 a (forts.). Daglöner (kronor) för under åren 1906—1910
Yrkesgrupper. |
l''oo och |
rot- |
-1*50. |
1*51- |
-2*oo |
2*oi- |
-2*50 |
2*51- |
1--— O O CO |
|||
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
P- g H g, o: cd |
1 Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
IV: 2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning |
Under 18 år ... |
9 |
0''92 |
14 |
1*38 |
26 |
1*88 |
7 |
2*35 |
||
18 år och däröver |
— |
— |
3 |
1*50 |
38 |
1*96 |
73 |
2*39 |
206 |
2*86 |
||
Tillsammans |
9 |
0’92 |
17 |
1*40 |
64 |
1*93 |
80 |
2*38 |
206 |
2*S6 |
||
% |
0*7 |
— |
I''3 |
— |
4*7 |
5*9 |
— |
15-1 |
— |
|||
IV: s |
Annan hithörande industri utom |
|||||||||||
mejerier ......... |
Under 18 år...... |
16 |
0''S5 |
14 |
1*36 |
5 |
1 72 |
8 |
2*34 |
3 |
1*81 |
|
18 år och däröver |
— |
— |
2 |
1*42 |
13 |
1*86 |
34 |
2 12 |
75 |
2*94 |
||
Tillsammans |
16 |
0*85 |
16 |
1*36 |
18 |
1*82 |
42 |
2*41 |
78 |
2*89 |
||
% |
3* |
— |
3’2 |
— |
3''6 |
— |
8*4 |
— |
*5*7 |
— |
||
IV: 4 |
Mejerier ...................... |
Under 18 år ., |
_ |
_ |
_ |
|||||||
18 år och däröver |
— |
— |
3 |
lsi |
3 |
1*93 |
4 |
2*30 |
4 |
2*80 |
||
Tillsammans |
— |
— |
3 |
1*81 |
3 |
1*93 |
4 |
2*30 |
4 |
2*80 |
||
% |
— |
— |
15 8 |
— |
15*8 |
2I‘o |
— |
2I*o |
— |
|||
V |
Textilindustri ..................... |
Under 18 år ... |
29 |
0''86 |
82 |
1*33 |
46 |
1*78 |
4 |
2*35 |
i |
2*66 |
18 år och däröver |
— |
— |
— |
43 |
1*90 |
83 |
2*40 |
118 |
2*85 |
|||
Tillsammans |
29 |
0''86 |
82 |
1*33 |
89 |
1*84 |
87 |
2*40 |
119 |
2*8 5 |
||
% |
4''6 |
— |
*3*> |
— |
14*2 |
— |
i3''9 |
— |
19 O |
— |
||
VI |
Beklädnadsindustri .......... |
Under 18 år ... |
20 |
0''96 |
31 |
1*29 |
18 |
1*78 |
12 |
2*30 |
3 |
2*63 |
18 år och däröver |
— |
— |
2 |
1.50 |
4 |
1*80 |
16 |
2*38 |
29 |
2*92 |
||
Tillsammans |
20 |
096 |
33 |
1*81 |
22 |
1*78 |
28 |
2*35 |
32 |
2*89 |
||
% |
8-3 |
— |
*3*7 |
— |
9*2 |
— |
11*7 |
— |
*3*3 |
— |
||
VII |
Läder-, kår- ock gummivaru- |
|||||||||||
industri .......... |
Under 18 år ... |
8 |
0''86 |
8 |
1*31 |
12 |
1*85 |
8 |
2*24 |
1 |
2*59 |
|
18 år och däröver |
— |
— |
1 |
1*50 |
3 |
1*88 |
15 |
2*39 |
33 |
2*91 |
||
Tillsammans |
8 |
0''86 |
9 |
1*33 |
15 |
1*86 |
23 |
2*34 |
34 |
2*90 |
||
% |
33 |
— |
3''8 |
— |
6*2 |
— |
9*6 |
— |
I4''2 |
— |
||
Trävaruindustri: |
||||||||||||
VIII: 1 |
Sågverk och brädgårdsrörelse |
Under 18 år...... |
71 |
0*95 |
454 |
1*40 |
542 |
1*86 |
218 |
2*39 |
67 |
2*91 |
18 år och däröver |
5 |
1*00 |
59 |
1*45 |
526 |
1*94 |
1173 |
2*44 |
2198 |
2*95 |
||
Tillsammans |
76 |
0 95 |
513 |
1*41 |
1088 |
1*90 |
1391 |
2 43 |
2265 |
2*94 |
||
% |
CT8 |
— |
5*7 |
— |
ir9 |
— |
15''S |
— |
“5"3I |
— |
69
i arbete olycksfallsskadade manliga arbetare (med löneuppgifter).
3-oi- |
-3*50. |
3-51 |
4*oo. |
4''0i- |
4*r>o. |
4*51- |
5*oo. |
5*oi- |
5*50. |
5*51- |
600. |
över 6*oo. |
Samtliga. |
Medel- antal mani. års-arbetare 1906-10. |
Antal |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||
Antal. |
aq —; P-> a |
Antal. |
Medcl- | daglön. |
Antal. |
g-1; |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
> SL |
Pi t*1 ?f |
> a JL |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
— |
56 |
1*66 |
IV: 2 |
|||||||||||||||
221 |
3''3 2 |
358 |
3-80 |
119 |
4*3 2 |
160 |
4*78 |
42 |
5*28 |
34 |
5*83 |
51 |
9*43 |
1 305 |
3*94 |
— |
— |
|
221 |
3''32 |
358 |
3*86 |
119 |
4*32 |
160 |
4*78 |
42 |
5*28 |
34 |
5*85 |
51 |
9*43 |
1 361 |
3*83 |
5 731 |
23*7 |
|
16-2 |
— |
26-3 |
— |
8-7 |
— |
11''8 |
— |
3''1 |
_ |
2*5 |
— |
3''7 |
— |
IOO‘o |
— |
— |
— |
|
— |
46 |
1-42 |
IV: 3 |
|||||||||||||||
107 |
3''S6 |
in |
3''7 8 |
76 |
4*30 |
19 |
4*78 |
6 |
5*38 |
5 |
5*85 |
4 |
6*90 |
452 |
3*57 |
— |
— |
|
107 |
336 |
in |
CO -J ce |
76 |
4*30 |
19 |
4*78 |
6 |
5*38 |
5 |
5*85 |
4 |
6*90 |
498 |
3*37 |
9 496 |
5*2 |
|
21*5 |
— |
22''3 |
— |
15-3 |
— |
3*8 |
— |
I" 2 |
- |
ro |
— |
0*8 |
— |
IOO''o |
— |
— |
— |
|
IV: 4 |
||||||||||||||||||
1 |
3''3 3 |
1 |
3''92 |
1 |
4*17 |
1 |
6*oo |
— |
— |
1 |
6*oo |
— |
— |
19 |
2*77 |
— |
— |
|
1 |
3''3S |
1 |
392 |
1 |
4*17 |
1 |
5-oo |
— |
— |
1 |
- 600 |
— |
— |
19 |
2*77 |
— |
— |
|
5''* |
— |
*S''3 |
— |
53 |
— |
53 |
— |
— |
— |
5''3 |
~ |
— |
IOO-o |
— |
— |
— |
||
_ |
1 |
9*04 |
163 |
1*45 |
_ |
V |
||||||||||||
112 |
3-30 |
58 |
3-8 2 |
25 |
4*28 |
16 |
4*90 |
O AJ |
5*31 |
2 |
6*oo |
4 |
8*35 |
463 |
3*13 |
— |
— |
|
112 |
3*30 |
58 |
3*82 |
25 |
4*28 |
16 |
4*90 |
2 |
5*31 |
2 |
600 |
5 |
8*49 |
626 |
2*69 |
11723 |
5*3 |
|
I7‘9 |
— |
93 |
— |
4''° |
— |
2-6 |
— |
0*3 |
0*3 |
— |
0''8 |
— |
IOCTo |
— |
— |
— |
||
84 |
1-51 |
VI |
||||||||||||||||
30 |
3 86 |
28 |
3 76 |
23 |
4*25 |
12 |
4 92 |
1 |
5-17 |
5 |
5*81 |
6 |
7*22 |
156 |
3*68 |
— |
— |
|
30 |
3''36 |
28 |
3''7 6 |
23 |
4*25 |
12 |
4*92 |
1 |
5*17 |
5 |
5*81 |
6 |
7*22 |
240 |
2*92 |
5 181 |
4-6 |
|
I2''5 |
— |
H-7 |
— |
9-6 |
— |
5''o |
— |
0*4 |
— |
2*i |
— |
2*5 |
IOO-o |
— |
— |
— |
||
37 |
1*62 |
VII |
||||||||||||||||
63 |
3’31 |
84 |
3''fi 2 |
15 |
4*28 |
15 |
4*93 |
11 |
5*35 |
7 |
5*89 |
6 |
6*89 |
203 |
3*73 |
— |
— |
|
63 |
3*31 |
34 |
382 |
15 |
4*28 |
15 |
4 93 |
11 |
5*35 |
7 |
5*89 |
6 |
6*89 |
240 |
3*40 |
2 909 |
8*3 |
|
26*3 |
— |
142 |
— |
6‘2 |
— |
6''2 |
— |
4*6 |
— |
2*9 |
2*5 |
— |
IOO-o |
— |
— |
— . |
||
16 |
3*88 |
11 |
3''8 5 |
1379 |
1*83 |
VIII: 1 |
||||||||||||
1618 |
3*4 3 |
1285 |
3*93 |
450 |
4*40 |
234 |
4*92 |
34 |
5*36 |
21 |
5*97 |
9 |
7*09 |
7 612 |
3*22 |
— |
— |
|
1634 |
3*42 |
1296 |
3''93 |
450 |
4*40 |
234 |
4*92 |
34 |
5 86 |
21 |
5*97 |
9 |
7*09* |
8 991 |
3*01 |
30 154 |
29*8 |
|
i8-a |
— |
I4''4 |
— |
5''o |
— |
2*6 |
— |
0*4 |
- |
0" 2 |
— |
0*i |
— |
IOO-o |
— |
— |
— |
70
Tall. 3 a (forts.). Daglöner (kronor) för under åren 1906—1910
Yrkesgrupper. |
l*oo och |
loi- |
-1*50. |
1-51- |
2*oo. |
2*oi- |
2*50. |
2*51- |
3*oo. |
|||
1 Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
P-> tarf crq 0 g*£L |
Antal. |
1 Medel- daglön. |
|||
Vill: 2 |
Snickerier och möbelfabriker ... |
Under 18 år...... |
71 |
0''95 |
134 |
1*35 |
105 |
1''81 |
28 |
2*36 |
9 |
2*81 |
18 år och däröver |
o O |
0''97 |
20 |
1*38 |
98 |
1*92 |
276 |
2*42 |
433 |
2*90 |
||
Tillsammans |
74 |
0''95 |
154 |
1*35 |
203 |
1*87 |
304 |
2*42 |
442 |
2*90 |
||
% |
4*o |
— |
8-4 |
— |
II-x |
— |
16*5 |
— |
24l |
— |
||
Vill: 3 |
Annan trävaruindustri......... |
Under 18 år..... |
ii |
0''S9 |
31 |
1*39 |
26 |
1*82 |
13 |
2*45 |
5 |
2*82 |
18 år och däröver |
— |
— |
11 |
1*50 |
31 |
1*97 |
76 |
2*45 |
118 |
2*93 |
||
Tillsammans |
ii |
0’89 |
42 |
1*42 |
57 |
1*90 |
89 |
2*45 |
123 |
2*93 |
||
% |
I’9 |
— |
7''a |
— |
9''7 |
— |
i5''a |
— |
2I-o |
— |
||
IX |
Trämasse- och pappersindustri |
Under 18 år...... |
38 |
0*86 |
98 |
1*37 |
167 |
1*90 |
69 |
2*35 |
15 |
2*89 |
18 år och däröver |
1 |
1''00 |
13 |
1*45 |
186 |
1*92 |
582 |
2*41 |
1129 |
2*92 |
||
Tillsammans |
39 |
0''86 |
in |
1*38 |
353 |
1*92 |
651 |
2*40 |
1 144 |
2*92 |
||
% |
0''8 |
— |
2*4 |
— |
7*6 |
— |
I4-0 |
24*6 |
— |
|||
X |
Grafisk industri..................... |
Under 18 år...... |
53 |
0,82 |
60 |
1*26 |
11 |
1*85 |
4 |
2*25 |
2 |
2*75 |
18 år och däröver |
3 |
0*89 |
5 |
1-42 |
8 |
1*78 |
15 |
2*31 |
20 |
2*88 |
||
Tillsammans |
56 |
0''83 |
65 |
1*27 |
19 |
1*82 |
19 |
2*30 |
22 |
2*87 |
||
% |
20-5 |
— |
23*7 |
— |
6-9 |
— |
6-9 |
— |
8-o |
— |
||
XI |
Malmförädlingsindustri .. |
Under 18 år...... |
63 |
0’92 |
245 |
1''34 |
202 |
1*79 |
77 |
2*33 |
35 |
2*85 |
18 år och däröver |
3 |
1’00 |
43 |
1*38 |
306 |
1*90 |
704 |
2*39 |
1445 |
2*S7 |
||
Tillsammans |
66 |
0*92 |
288 |
1*35 |
508 |
1*86 |
781 |
2*38 |
1480 |
2*87 |
||
% |
I-o |
— |
4-2 |
— |
7''t |
— |
11*4 |
— |
21*5 |
— |
||
Metallindustri: |
||||||||||||
XII: 1 |
Järn-, stål- och plåtvarutill- |
|||||||||||
verkning ....................... |
Under 18 år...... |
154 |
0''92 |
350 |
1*37 |
247 |
1*80 |
122 |
2*33 |
56 |
2*83 |
|
18 år och däröver |
5 |
1*0 0 |
35 |
1*40 |
162 |
1*89 |
354 |
2*39 |
821 |
2*88 |
||
Tillsammans |
159 |
0 93 |
385 |
1*37 |
409 |
1-84 |
476 |
2*37 |
877 |
2*87 |
||
% |
3''8 |
— |
9''* |
— |
9''7 |
— |
II''3 |
— |
20-8 |
— |
||
XII: 2 |
Annan metallindustri .. |
Under 18 år...... |
16 |
0*86 |
49 |
1*31 |
39 |
1*81 |
6 |
2*47 |
8 |
2*95 |
18 år och däröver |
2 |
0*95 |
6 |
1*45 |
18 |
1*90 |
20 2*37 |
45 |
2*89 |
|||
Tillsammans |
18 |
0*87 |
55 |
1*33 |
57 |
1''84 |
26 |
2*39 |
53 |
2*90 |
||
% |
4*2 |
— |
12*7 |
— |
I3’a |
— |
6*o |
— |
12*3 |
— |
71
i arbete olycksfallsskadade manliga arbetare (med löneuppgifter).
3*oi- |
3*50. |
3*51- |
4*oo. |
4*01-4*60. |
4*51- |
5*oo. |
5*oi- |
5*50. |
5*61 |
6*oo. |
Över 6*00. |
Samtliga. |
Medel-antal 1906-10. |
Antal |
Yrkes- grup- pens n:r. |
|||
Antal. |
pa I*-'' aq n O* 3* 7- |
1 Antal. |
[ Medel- 1 daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
j Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
i |
3’50 |
1 |
4*50 |
1 |
5’00 |
350 |
1*55 |
Vill: 2 |
||||||||||
293 |
3''3 8 |
201 |
3''87 |
101 |
4*32 |
42 |
4*86 |
11 |
5*39 |
6| 5*94 |
<5| ö''67 |
1 487 |
3*14 |
— |
— |
|||
294 |
3’39 |
201 |
3*87 |
102 |
4*32 |
43 |
4*87 |
11 |
5*39 |
6 |
5*94 |
3 |
6*67 |
1 837 |
2*84 |
11 862 |
15*5 |
|
i6*i |
- |
I0''9 |
— |
— |
2-3 |
— |
0''6 |
— |
0*3 |
— |
O-I |
— |
IOO-o |
— |
— |
|||
i |
3*50 |
1 |
4*oo |
_ |
88 |
1*75 |
Vill: 3 |
|||||||||||
100 |
3*43 |
96 |
3-93 |
16 |
4*30 |
29 |
4*94 |
2 |
5*42 |
11 |
5*84 |
7 |
6 67 |
497 |
3*35 |
— |
— |
|
101 |
3*43 |
97 |
3*93 |
16 |
4*30 |
29 |
4*94 |
2 |
5*42 |
11 |
5*84 |
7 |
6*67 |
585 |
3*n |
5 232 |
11*2 |
|
I7''3 |
— |
16*6 |
— |
-7 |
— |
5''° |
— |
0*3 |
— |
1*9 |
— |
1*2 |
— |
IOO-o |
— |
— |
||
5 |
3*45 |
1 |
5*oo |
1 |
5*40 |
394 |
1*82 |
IX |
||||||||||
885 |
3-41 |
891 |
3*92 |
284 |
4*40 |
196 |
4*92 |
18 |
5*28 |
50 |
5*92 |
16 |
7*56 |
4 251 |
3*37 |
— |
— |
|
890 |
3*41 |
891 |
3*92 |
284 |
4*40 |
197 |
492 |
19 |
5*29 |
50 |
5*92 |
16 |
7-56 |
4 645 |
3*24 |
17 750 |
26*2 |
|
192 |
— |
I9-2 |
— |
6*i |
~ |
4*2 |
— |
0*4 |
~ |
I I |
— |
0*4 |
— |
IOO*o |
— |
— |
— |
|
1 |
4*50 |
2 |
7*00 |
133 |
1*30 |
X |
||||||||||||
17 |
3*54 |
10 |
3*74 |
21 |
4*3 8 |
17 |
4*88 |
7 |
5*30 |
9 |
5*84 |
9 |
6*52 |
141 |
3*78 |
— |
— |
|
17 |
3*34 |
10 |
3’74 |
22 |
4 38 |
17 |
4*88 |
7 |
5*30 |
9 |
5*84 |
11 |
6*61 |
274 |
2*57 |
7 230 |
38 |
|
6-2 |
— |
3-7 |
— |
8*o |
— |
6*2 |
— |
2‘6 |
— |
3‘3 |
— |
4*o |
— |
IOO-o |
— |
— |
— |
|
16 |
3''2 7 |
9 |
3*83 |
3 |
4*22 |
650 |
1*73 |
XI |
||||||||||
1060 |
3*36 |
1327 |
3-8 5 |
533 |
4*31 |
463 |
4*86 |
150 |
5*25 |
114 |
5*85 |
67 |
6*81 |
6 215 |
3 47 |
— |
— |
|
1076 |
3*35 |
1 336 |
3*84 |
536 |
4*31 |
463 |
4*86 |
150 |
5*25 |
114 |
5*85 |
67 |
6 81 |
6 865 |
3*31 |
15 461 |
44*4 |
|
15-7 |
— |
19*4 |
— |
7*8 |
— |
6‘7 |
— |
2-2 |
— |
I''7 |
— |
I-o |
— |
IOO''o |
— |
— |
— |
|
15 |
3*28 |
3 |
3*73 |
4 |
4*29 |
1 |
5*oo |
952 |
1*67 |
XII: 1 |
||||||||
564 |
3*35 |
610 |
3*88 |
249 |
4*33 |
272 |
4*88 |
72 |
5*31 |
6*2 |
5*80 |
56 |
6*82 |
3 262 |
3*48 |
— |
— |
|
579 |
3*34 |
613 |
3*88 |
253 |
4*33 |
273 |
4*88 |
72 |
5*31 |
62 |
5*80 |
56 |
6*82 |
4 214 |
3 07 |
19 266 |
21*9 |
|
I3''7 |
— |
I4‘6 |
— |
60 |
— |
6*5 |
— |
I‘7 |
— |
rs |
— |
1*3 |
— |
IOO-o |
— |
— |
— |
|
1 |
3*33 |
2 |
3*71 |
1 |
6*84 |
122 |
1*68 |
_ |
_ |
XII: 2 |
||||||||
59 |
3*84 |
61 |
3*85 |
39 |
4*24 |
29 |
4*89 |
9 |
5*44 |
16 |
5*86 |
7 |
6*95 |
311 |
3*70 |
— |
— |
|
60 |
3*34 |
63 |
3*84 |
39 |
4*24 |
29 |
4*89 |
9 |
5*44 |
16 |
5*86 |
8 |
6*95 |
433 |
3*15 |
4 339 |
10 0 |
|
13-9 |
— |
I4‘s |
— |
9*° |
— |
6’7 |
— |
2''1 |
— |
3''7 |
— |
1-8 |
— |
IOO-o |
— |
— |
— |
72
Tab. 3 a (forts.). Daglöner (kronor) för under åren 11)06—1910
Yrkesgrupper.'' |
l*oo och |
loi- |
-Iso |
1*51- |
-2*oo. |
2*oi- |
-2’50. |
2*51- |
3*oo. |
|||
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
S3 p, |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
Maskin- och skepp sbyggnads- |
||||||||||||
industri: |
||||||||||||
Sill: 1 |
Mekaniska verkstäder (inkl. in- |
|||||||||||
strumentfabriker)____ |
Under 18 är...... |
162 |
0*93 |
240 |
1''32 |
219 |
1*76 |
39 |
2*32 |
25 |
2*82 |
|
18 år och däröver |
6 |
0''85 |
43 |
1*36 |
199 |
1*87 |
469 |
2*36 |
1464 |
2*82 |
||
Tillsammans |
168 |
Oss |
283 |
1''33 |
418 |
1*82 |
608 |
2*36 |
1489 |
2*82! |
||
% |
3''1 |
— |
5''2 |
— |
7*8 |
— |
9*4 |
— |
27*6 |
— |
||
XIII: 2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier ... |
Under 18 år...... |
14 |
0''99 |
37 |
1''37 |
44 |
1*73 |
6 |
2*32 |
5 |
2*78 |
18 år och däröver |
3 |
0''97 |
4 |
1''26 |
44 |
1*88 |
148 |
2*36 |
486 |
2*83 |
||
Tillsammans |
17 |
0''98 |
41 |
1-86 |
88 |
1*S0 |
154 |
2*36 |
491 |
2*82 |
||
% |
Va |
— |
2''8 |
— |
6*o |
— |
IO*5 |
— |
33*4 |
— |
||
XIII: 3 |
Vagnfabriker (inkl. järnvägarnes |
|||||||||||
verkstäder) ....... |
Under 18 år...... |
9 |
0-96 |
39 |
1''37 |
61 |
1*79 |
15 |
2*37 |
6 |
2*84 |
|
18 år och däröver |
2 |
1''00 |
2 |
1*50 |
29 |
1*91 |
168 |
2*37 |
460 |
2*86 |
||
Tillsammans |
11 |
0''96 |
41 |
1*37 |
90 |
1*83 |
183 |
2*37 |
466 |
2*86 |
||
% |
0''4 |
— |
1-4 |
— |
3*i |
— |
6''2 |
— |
15*8 |
— |
||
XIII: 4 |
Fabriker för tillverkning av elek- |
|||||||||||
triska maskiner och apparater |
Under 18 år..... |
15 |
0''84 |
24 |
1*31 |
27 |
1*71 |
10 |
2*35 |
5 |
2*84 |
|
18 år och däröver |
4 |
0*94 |
13 |
1*33 |
15 |
1*88 |
26 |
2*34 |
95 |
2*84 |
||
Tillsammans |
19 |
0''86 |
37 |
1''32 |
42 |
1*77 |
36 |
2*34 |
100 |
2*84 |
||
% |
3 = |
— |
63 |
— |
7''2 |
— |
6 i |
— |
17''° |
— |
||
Mineralindustri: |
||||||||||||
XIV: 1 |
Kalk- och cementbruk samt ce- |
|||||||||||
ment- och gipsgjutcrier....... |
Under 18 år ... |
3 |
1''00 |
7 |
1-24 |
4 |
1*76 |
4 |
2*44 |
5 |
2*74 |
|
18 år och däröver |
— |
— |
— |
— |
18 |
1‘94 |
48 |
2*44 |
108 |
2*93 |
||
Tillsammans |
3 |
1''00 |
7 |
1*24 |
22 |
1*91 |
52 |
2*44 |
113 |
2*92 |
||
% |
0''S |
— |
I-I |
— |
3*6 |
— |
8-4 |
— |
18*3 |
— |
||
XIV: 2 |
Tegelbruk samt porslins- och ler- |
|||||||||||
godstillverkning ....... |
Under 18 år...... |
17 |
0-93 |
42 |
1*83 |
17 |
1*85 |
5 |
2*25 |
3 |
2*86 |
|
18 år och däröver |
2 |
1*00 |
8 |
1*50 |
48 |
1*92 |
123 |
2*43 |
240 |
2*88 |
||
Tillsammans |
19 |
0''93 |
60 |
1*36 |
66 |
1*90 |
128 |
2*42 |
243 |
2*88 |
||
% |
2’i |
— |
5''6 |
— |
7*3 |
— |
H 4 |
— |
27-2 |
— |
||
XIV: 3 |
Annan mineralindustri (glasbruk |
|||||||||||
m. m.) .... |
Under 18 år...... |
14 |
0''97 |
17 |
1*30 |
39 |
1*69 |
5 |
2*35 |
1 |
3*oo |
|
18 år och däröver |
- |
— |
5 |
1*38 |
52 |
1*89 |
34 |
2*39 |
127 |
2*85 |
||
Tillsammans |
14 |
0''97 |
22 |
1*32 |
91 |
1*80 |
39 |
239 |
128 |
2*85 |
||
% |
3''4 |
— |
5''4 |
— |
22*i |
— |
9*5 |
— |
3ra |
— |
73
i arbete elycbsfallsskadade manliga arbetare (med löneuppgifter).
3oi-3-50. |
3''51~ |
O O |
4oi- |
4''50. |
4''51- |
5’oo. |
5''0i- |
5''6o. |
5-51 - |
6''oo. |
över 6#oo. |
Samtliga. |
Medel- antal mani. års-arbetare 1906-10. |
Antal |
Yrkes- grup- pens n:r. |
|||
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
| Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- 1 daglön. |
Antal. |
& 95 >—■ § r |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
4 |
3''2 5 |
3 |
3''7 3 |
1 |
5''oo |
693 |
1-51 |
XIII: 1 |
||||||||||
1 162 |
3-31 |
812 |
3''7 8 |
286 |
4-25 |
138 |
4-76 |
41 |
5-37 |
51 |
5-88 |
33 |
7''36 |
4 704 |
3*24 |
— |
— |
|
1 166 |
3.81 |
815 |
3-78 |
286 |
4''2 5 |
139 |
4''76 |
41 |
537 |
51 |
Ö’88 |
33 |
7''36 |
5 397 |
302 |
22 006 |
245 |
|
21*6 |
— |
I5''1 |
— |
5-3 |
— |
2-6 |
— |
0-8 |
— |
0-9 |
— |
0''6 |
— |
IOO 0 |
— |
— |
— |
|
106 |
1''59 |
_ |
_ |
XIII: 2 |
||||||||||||||
390 |
328 |
206 |
o''80 |
44 |
4''2 7 |
23 |
4''90 |
4 |
5''41 |
2 |
5''80 |
10 |
8''60 |
1364 |
3X5 |
— |
— |
|
390 |
3-28 |
CO 0 |
3-80 |
44 |
4''27 |
23 |
4''90 |
4 |
541 |
2 |
5''80 |
10 |
8-CO |
1470 |
3''04 |
4 793 |
307 |
|
26*5 |
— |
I4''o |
— |
3’o |
— |
X''5 |
— |
0''3 |
— |
0*i |
— |
0’7 |
— |
IOO"o |
— |
— |
— |
|
2 |
3''42 |
1 |
3''60 |
133 |
1*7 6 |
_ |
_ |
XIII: 3 |
||||||||||
681 |
3''3 2 |
590 |
3*82 |
395 |
4''31 |
237 |
4*83 |
104 |
5''2 9 |
65 |
5''88 |
79 |
6''81 |
2 812 |
3''77 |
— |
— |
|
683 |
332 |
591 |
3’82 |
395 |
4''31 |
237 |
4''83 |
104 |
529 |
65 |
5’88 |
79 |
6-81 |
2 945 |
3''6S |
7 315 |
40-3 |
|
23'' = |
— |
20-x |
— |
I3''4 |
— |
8*o |
— |
3’5 |
— |
2*2 |
— |
2-7 |
— |
IOO-o |
— |
— |
— |
|
2 |
3''26 |
83 |
1‘6 2 |
_ |
_ |
XIII: 4 |
||||||||||||
74 |
3*33 |
112 |
3''7C |
58 |
4" 2 6 |
56 |
484 |
16 |
5’31 |
18 |
5*75 |
17 |
7-29 |
504 |
3''73 |
— |
— |
|
76 |
333 |
112 |
376 |
58 |
4-26 |
56 |
4''84 |
16 |
5''31 |
18 |
57 5 |
17 |
7’29 |
587 |
3''43 |
3 503 |
16-8 |
|
| I3''° |
— |
19-1 |
— |
9''9 |
— |
9''5 |
— |
2-7 |
— |
3''- |
— |
2*9 |
IOO-o |
— |
— |
— |
||
1 |
3-30 |
24 |
1’90 |
_ |
XIV: 1 |
|||||||||||||
138 |
3-88 |
132 |
3''88 |
65 |
4''35 |
53 |
4-86 |
10 |
5''40 |
16 |
5*96 |
5 |
7-53 |
593 |
3*6 7 |
— |
— |
|
139 |
338 |
132 |
3’88 |
65 |
4*35 |
53 |
4’86 |
10 |
5-40 |
16 |
5*96 |
5 |
7-53 |
617 |
3’60 |
4 007 |
15-4 |
|
22*5 |
— |
21*4 |
— |
10‘6 |
— |
8-6 |
— |
1*6 |
— |
2-6 |
— |
0''8 |
— |
IOO-o |
— |
— |
— |
|
1 |
3-50 |
85 |
1*49 |
_ |
_ |
XIV: 2 |
||||||||||||
185 |
3''33 |
126 |
3''88 |
35 |
4''S1 |
37 |
4''86 |
2 |
5so |
— |
— |
2 |
6-22 |
808 |
316 |
— |
— |
|
186 |
3''33 |
126 |
3''88 |
35 |
4''31 |
37 |
4''86 |
2 |
5''30 |
_ |
— |
2 |
6''22 |
893 |
3-00 |
8 481 |
10-5 |
|
j 20''8 |
— |
Hi |
— |
3''9 |
— |
4''» |
— |
0-2 |
— |
— |
— |
0’2 |
— |
IOO-o |
— |
— |
— |
|
76 |
1*53 |
_ |
_ |
XIV: 3 |
||||||||||||||
40 |
3''29 |
34 |
3-88 |
6 |
4''2 5 |
23 |
4’94 |
1 |
5''20 |
10 |
6’00 |
O O |
7-S7 |
| 335 |
Bil |
— |
— |
|
40 |
3''29 |
34 |
3''88 |
6 |
4''25 |
23 |
4''94 |
1 |
5-20 |
10 |
6’00 |
3 |
7’87 |
411 |
2''81 |
4 894 |
8-4 |
|
9*7 |
— |
8-3 |
— |
1-5 |
— |
5''5 |
— |
CVS |
— |
2-4 |
— |
0’7 |
— |
IOOo |
— |
— |
— |
Ålderdomsförsälcringslcommittén. Yl.
74
Talj. 8 a (forts.). Baglöner (kronor) för under åren 1806—1910
Yrkesgrupper. |
l*oo ock |
loi |
-1*50 |
1*51- |
-2*oo |
2*oi |
-2*60 |
2*51- |
0 0 ce |
|||
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
oq 0 2* n |
Antal. |
Medol- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
Kemisk-teknisk industri: |
||||||||||||
XV: i |
Tändsticksfabriker ............... |
Under 18 år ... |
17 |
0.89 |
117 |
1*81 |
72 |
1*83 |
11 |
2*28 |
3 |
2*85 |
18 år och däröver |
1 |
0''81 |
14 |
1*81 |
86 |
1*8 4 |
149 |
2*32 |
199 |
2*81 |
||
Tillsammans |
18 |
0*89 |
131 |
1*31 |
158 |
1*84 |
180 |
2*32 |
202 |
2*82 |
||
% |
2" i |
— |
15-3 |
18*4 |
— |
18*6 |
— |
“3''5 |
— |
|||
XV: 2 |
Annan kemisk-teknisk industri.. |
Under 18 år ... |
4 |
0‘9 4 |
9 |
1*36 |
8 |
1*76 |
9 |
2*37 |
3 |
2*80 |
18 år och däröver |
— |
— |
— |
— |
5 |
1*94 |
17 |
2*41 |
52 |
2*92 |
||
Tillsammans |
4 |
0''94 |
9 |
1*36 |
13 |
1*83 |
28 |
2*40 |
55 |
2*91 |
||
o/ /o |
0*7 |
— |
1-6 |
— |
2*3 |
— |
4*7 |
— |
IO‘o |
— |
||
Byggnadsindustri: |
||||||||||||
XVI: i |
Husbyggnadsarbeten m. m....... |
Under 18 år...... |
i |
0''8S |
11 |
1*37 |
18 |
1*95 |
13 |
2*40 |
10 |
2*87 |
18 år och däröver |
2 |
0''98 |
3 |
1*32 |
33 |
1*94 |
100 |
2*43 |
247 |
2*90 |
||
Tillsammans |
3 |
0*93 |
14 |
1*36 |
51 |
1*94 |
113 |
2*43 |
257 |
2*90 |
||
0/ /0 |
O-I |
— |
0*7 |
— |
2*5 |
— |
12-6 |
— |
||||
XVI: 2 |
Utförande av belysnings-, vatten- |
|||||||||||
och. kloakledningar .. |
Under 18 år ... |
2 |
r |
5 |
1*36 |
5 |
1*85 |
3 |
2*39 |
4 |
2*94 |
|
18 år och däröver |
— |
— |
1 |
1*45 |
1 |
1*75 |
16 |
2*43 |
97 |
2*88 |
||
Tillsammans |
2 |
1''00 |
6 |
1*38 |
6 |
1*84 |
19 |
2*42 |
101 |
2*88 |
||
0/ A0 |
0''3 |
— |
O9 |
— |
0*9 |
— |
2*9 |
— |
is-* |
— |
||
XVI: s |
Väg-, järnvägs- och spårvägs- |
|||||||||||
byggnadsarbeten ........ |
Under 18 år ... |
— |
— |
— |
— |
4 |
1*95 |
1 |
2*37 |
— |
_ |
|
18 år och däröver |
4 |
0*97 |
16 |
1*43 |
18 |
1''91 |
Öl |
2*3 6 |
107 |
2*85 |
||
Tillsammans |
4 |
0*97 |
16 |
1-43 |
22 |
1*91 |
62 |
2*36 |
107 |
2*85 |
||
% |
0''5 |
— |
1-8 |
— |
2*5 |
— |
6*o |
— |
12*4 |
— |
||
XVI: 4 |
Bro-, hamn-, kanal- och damm- |
|||||||||||
byggnadsarbeten ...... |
Under 18 år ... |
— |
— |
3 |
1*50 |
3 |
1*93 |
3 |
2*39 |
3 |
3*oo |
|
18 år och däröver |
— |
— |
1 |
1*44 |
13 |
1*98 |
35 |
2*43 |
128 |
2*89 |
||
Tillsammans |
— |
— |
4 |
1-49 |
16 |
1*97 |
38 |
2*43 |
131 |
2*89 |
||
% |
— |
— |
0''3 |
— |
1*3 |
— |
3° |
— |
10*4 |
— |
||
Belysning och vattenledning |
||||||||||||
m. m.: |
||||||||||||
XVII:i |
Gas- och elektricitetsverk ...... |
Under 18 år ... |
— |
— |
1 |
1''20 |
3 |
1*92 |
2 |
2*33 |
1 |
2*80 |
18 år och däröver |
— |
— |
2 |
1*38 |
3 |
1*93 |
11 |
2*39 |
36 |
2*88 |
||
Tillsammans |
— |
— |
3 |
1*32 |
6 |
1*93 |
13 |
2*38 |
37 |
2*88 |
||
% |
— |
— |
0-5 |
— |
I-o |
— |
2-2 |
i |
6*3 |
— |
75
i arbete olycksfallsskadade manliga arbetare (med löneuppgifter).
3*01-3*50. |
3*51- |
4*oo. |
4*oi- |
4*50. |
4*51- |
5*oo. |
5*oi- |
5*50. |
5*51- |
6*oo. |
Över 6*00. |
Samtliga. |
Medel- antal mani. års-arbetare 1906-10. |
Antal |
Yrkes- grup- pens n;r. |
|||
> B |
Medel- daglön. |
j Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
P- ^ Fr |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
220 |
1*52 |
XV: 1 |
||||||||||||||||
109 |
3''so |
56 |
3*7 3 |
12 |
4*24 |
9 |
4*8 4 |
1 |
5*47 |
1 |
5*51 |
2 |
6*87 |
639 |
2*77 |
— |
— |
|
109 |
3-30 |
56 |
3*73 |
12 |
4-24 |
9 |
4*84 |
1 |
5*47 |
1 |
5*51 |
2 |
6*87 |
859 |
2*4 5 |
3 542 |
24*3 |
|
12-7 |
— |
6*5 |
— |
1*4 |
— |
Ii |
— |
Oi |
— |
0*i |
— |
0*2 |
— |
100''o |
— |
— |
— |
|
1 |
3*30 |
34 |
1*86 |
— |
— |
XV: 2 |
||||||||||||
135 |
336 |
179 |
3*86 |
59 |
4*29 |
45 |
4*92 |
8 |
5*3 4 |
9 |
5*88 |
12 |
7*27 |
521 |
3*84 |
— |
— |
|
136 |
3''36 |
179 |
3*86 |
59 |
4*29 |
45 |
4*92 |
8 |
5*34 |
9 |
5*88 |
12 |
7*27 |
555 |
3*72 |
3 501 |
15*9 |
|
24''5 |
— |
32''3 |
— |
I0''6 |
— |
8*j |
— |
1*4 |
— |
1*6 |
— |
2*2 |
— |
IOO’o |
— |
— |
— |
|
3 |
3''3S |
9 |
3*81 |
4 |
4*35 |
69 |
2*50 |
— |
— |
XVI: 1 |
||||||||
315 |
3-40 |
455 |
3*88 |
308 |
4*33 |
240 |
4*88 |
106 |
5*43 |
77 |
5*87 |
77 |
6*92 |
1963 |
4*04 |
— |
— |
|
318 |
3''40 |
464 |
3*88 |
312 |
4*33 |
240 |
4*88 |
106 |
5*43 |
77 |
5*87 |
77 |
6*92 |
2 032 |
3*99 |
— |
— |
|
IS’7 |
— |
22''8 |
— |
15-4 |
— |
11*8 |
— |
5''2 |
— |
3*8 |
— |
3*8 |
— |
IOO’o |
— |
— |
— |
|
1 |
3*50 |
20 |
2*02 |
_ |
— |
XVI: 2 |
||||||||||||
195 |
038 |
156 |
3*S5 |
97 |
4*35 |
47 |
4*91 |
13 |
5*41 |
8 |
5*84 |
11 |
7*23 |
642 |
3*79 |
— |
— |
|
196 |
3''38 |
156 |
3*85 |
97 |
4*35 |
47 |
4*91 |
13 |
5*41 |
8 |
6*84 |
11 |
7*23 |
662 |
3*73 |
— |
— |
|
29"6 |
— |
23*6 |
— |
I4-6 |
— |
T1 |
— |
2*o |
— |
1*3 |
— |
1*7 |
— |
IOO*o |
— |
— |
||
3 |
3*35 |
1 |
5*40 |
_ |
9 |
2*85 |
__ |
— |
XVI: 8 |
|||||||||
170 |
3''36 |
188 |
3*89 |
146 |
4*29 |
71 |
4*93 |
27 |
5*36 |
28 |
5*94 |
31 |
7*28 |
857 |
3*85 |
— |
— |
|
173 |
3"3G |
138 |
3*89 |
146 |
4*29 |
71 |
4*93 |
28 |
5*3G |
28 |
5*94 |
31 |
7*28 |
886 |
3*84 |
— |
— |
|
20’o |
— |
21*7 |
— |
i6*9 |
— |
82 |
— |
3''2 |
— |
3*a |
— |
3*6 |
— |
IOOo |
— |
— |
— |
|
2 |
3*60 |
1 |
4*50 |
15 |
2*55 |
— |
— |
XVI: 4 |
||||||||||
227 |
3‘38 |
386 |
3*86 |
162 |
4*35 |
123 |
4*91 |
35 |
5*33 |
69 |
5.89 |
70 |
7*38 |
1 249 |
4*13 |
— |
— |
|
227 |
3‘38 |
388 |
3*86 |
163 |
4*36 |
123 |
4*91 |
35 |
5*33 |
69 |
5*89 |
70 |
7*38 |
1264 |
4*11 |
— |
— |
|
180 |
— |
30''7 |
— |
12*9 |
— |
9*7 |
— |
2*8 |
— |
5*4 |
— |
5''s |
— |
IOO*o |
— |
— |
||
7 |
2*06 |
_ |
_ |
XVTLi |
||||||||||||||
68 |
3*32 |
152 |
3*83 |
140 |
4*28 |
no |
4*85 |
26 |
5*34 |
15 |
5*88 |
13 |
7*72 |
576 |
4*18 |
— |
— |
|
68 |
3*32 |
152 |
3*83 |
140 |
4*28 |
no |
4*85 |
26 |
5*34 |
15 |
5*88 |
13 |
7*72 |
583 |
4*15 |
2 883 |
20 2 |
|
ll''7 |
— |
26*1 |
— |
24-0 |
18*9 |
— |
4*5 |
— |
2*6 |
— |
2*3 |
— |
IOO*o |
— |
— |
— |
76
Tab. 3 a (forts.). Daglöner (kronor) för under åren 1906—1910
Yrkesgrupper. |
1''00 och |
loi- |
-1’50 |
1*51- |
-2*oo |
2*oi- |
-2*50 |
2*51- |
3*oo. |
|||
Antal. |
Medel - daglön. |
Antal. |
Medel- , daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
JO aq cd o: g . i |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
XVII: 2 |
Vatten- och renhållningsverk ... |
Under 18 år... |
1 . |
2 |
2*34 |
|||||||
18 år och däröver |
— |
— |
i |
1*20 |
i |
2*oo |
4 |
2*41 |
24 |
2*92 |
||
Tillsammans |
— |
_ |
i |
1''20 |
i |
2*oo |
6 |
2*38 |
24 |
2*92 |
||
% |
— |
__ |
0-3 |
— |
0*3 |
— |
1*8 |
_ |
7> |
— |
||
XVIII |
Handel ocli varulager ......... |
Under 18 år...... |
1 |
1''50 |
i |
2*25 |
||||||
18 år och däröver |
— |
— |
1 |
1*50 |
i |
1*80 |
17 |
2*46 |
34 |
2*98 |
||
Tillsammans |
— |
— |
2 |
150 |
i |
1*80 |
18 |
2*45 |
34 |
2*98 |
||
% |
— |
— |
0''5 |
— |
0*3 |
— |
4*6 |
— |
8*7 |
— |
||
Landtransport: |
||||||||||||
XIX: 1 |
Akerirörelse, lastning och lossning |
Under 18 år______ |
1 |
1*00 |
1 |
1*12 |
_ |
_ |
1 |
2*42 |
_ |
_ |
18 år och däröver |
1 |
1*00 |
3 |
1*47 |
5 |
2*oo |
11 |
2*42 |
50 |
2*92 |
||
Tillsammans |
2 |
1''00 |
4 |
1‘3S |
5 |
2*oo |
12 |
2*43 |
50 |
2*92 |
||
% |
CTa |
— |
0-3 |
— |
0*4 |
ro |
— |
3''9 |
— |
|||
XIX: 2 |
Spårvägsdrift . |
3 |
||||||||||
18 år och däröver |
— |
_ |
— |
— |
5 |
1*92 |
4 |
2*28 |
34 |
2*95 |
||
Tillsammans |
— |
— |
— |
— |
8 |
195 |
4 |
2*28 |
35 |
2*95 |
||
% |
— |
— |
— |
— |
1*5 |
— |
0*7 |
— |
6* 4 |
— |
||
XIX: 3 |
Statens järnvägsdrift |
Under 18 år...... |
i |
1*00 |
1 |
1*50 |
7 |
1*86 |
4 |
2-30 |
2 |
2*90 |
18 år och däröver |
— |
— |
3 |
1*28 |
70 |
1*95 |
342 |
2*38 |
779 |
2*86 |
||
Tillsammans |
i |
1''00 |
4 |
1''34 |
77 |
1*94 |
346 |
2*38 |
781 |
2*86 |
||
% |
Oo |
— |
0*1 |
— |
1*6 |
— |
7''4 |
— |
16*6 |
— |
||
XIX: 4 |
Enskild järnvägsdrift |
Under 18 år ____ |
10 |
1*33 |
8 |
1*93 |
5 |
2*34 |
2 |
2*71 |
||
18 år och däröver |
3 |
0''70 |
4 |
1*41 |
58 |
1*93 |
222 |
2*40 |
273 |
2*82 |
||
Tillsammans |
3 |
0''70 |
14 |
1*35 |
66 |
1*93 |
227 |
2*40 |
275 |
2*82 |
||
% |
0''3 |
— |
1*1 |
— |
5-4 |
— |
18*5 |
— |
22*4 |
— |
77
i arbete olycksfallsskadade manliga arbetare (med löneuppgifter).
3*oi |
-3*60. |
3''5i-4*oo. |
4*oi- |
4*50. |
451- |
-5*oo. |
5oi- |
-5*50. |
5*51- |
-6*oo. |
Övor6*oo. |
Samtliga. |
Medel- antal mani. års-arbetare 1906-10. |
Antal |
Yrkes- grup- pens n:r. |
|||
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
1 Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
2 |
3-40 |
4 |
2*87 |
XVII:2 |
||||||||||||||
43 |
3''3 4 |
89 |
3*78 |
118 |
4 29 |
36 |
4*89 |
5 |
5l4 |
12 |
5''97 |
2 |
6*40 |
335 |
4*04 |
— |
— |
|
45 |
3*34 |
89 |
3*78 |
118 |
4*29 |
36 |
4*89 |
5 |
5*14 |
12 |
5*97 |
2 |
6*40 |
339 |
4*03 |
— |
— |
|
13 3 |
— |
26*2 |
— |
34''8 |
— |
I0''6 |
— |
1*5 |
— |
3''s |
— |
06 |
— |
IOOo |
— |
— |
— |
|
2 |
1*88 |
XVIII |
||||||||||||||||
49 |
3’3 7 |
55 |
3*83 |
40 |
4*29 |
101 |
4*98 |
9 |
5*40 |
55 |
5*99 |
26 |
7*36 |
388 |
4*55 |
— |
— |
|
49 |
3''37 |
55 |
3*88 |
40 |
4*2 9 |
101 |
4*98 |
9 |
5*40 |
55 |
5*99 |
26 |
7*36 |
390 |
4*54 |
— |
— |
|
126 |
— |
14''i |
— |
I0’2 |
— |
25-9 |
— |
2*3 |
— |
!4''i |
— |
67 |
— |
IOCTO |
— |
— |
— |
|
_ |
1 |
5*50 |
1 |
6*oo |
5 |
3*21 |
XIX: 1 |
|||||||||||
37 |
3-35 |
147 |
3*98 |
75 |
4*45 |
619 |
4*95 |
75 |
5*47 |
170 |
5*97 |
70 |
7*07 |
1 263 |
4*92 |
— |
— |
|
37 |
3''3o |
147 |
3 98 |
75 |
4*45 |
619 |
4*95 |
76 |
5*47 |
171 |
5*97 |
70 |
7*07 |
1 268 |
4*91 |
— |
— |
|
2*9 |
11*6 |
— |
5*9 |
— |
48*8 |
— |
6*o |
— |
I3''5 |
— |
5''s |
— |
IOOo |
— |
— |
— |
||
4 |
225 |
XIX: 2 |
||||||||||||||||
b9 |
3''3 7 |
271 |
3*70 |
-tf ce |
4*34 |
58 |
4*83 |
12 |
5*39 |
13 |
5*82 |
1 |
8*oo |
541 |
3-91 |
— |
— |
|
59 |
3’37 |
271 |
3*70 |
84 |
4*34 |
58 |
4*83 |
12 |
5*39 |
13 |
5*82 |
1 |
800 |
545 |
3*89 |
1 729 |
31*5 |
|
10-8 |
— |
49''7 |
— |
I5''4 |
— |
I0''7 |
— |
2*2 |
— |
2*4 |
— |
0''2 |
— |
IOOo |
— |
— |
— |
|
15 |
2*03 |
XIX: 3 |
||||||||||||||||
603 |
332 |
1036 |
O 79 |
699 |
4*27 |
580 |
4*80 |
199 |
5*26 |
145 |
5*83 |
223 |
8*45 |
4 679 |
3*99 |
— |
— |
|
603 |
3*32 |
1036 |
3*79 |
699 |
4*27 |
580 |
4*80 |
199 |
5*26 |
145 |
5*83 |
223 |
8*45 |
4 694 |
3*98 |
17 035 |
27''C |
|
I2''8 |
— |
22-i |
— |
14*9 |
— |
12*4 |
— |
4*2 |
— |
3''i |
— |
4*8 |
— |
IOO''o |
— |
— |
— |
|
_ |
_ |
i |
4oo |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
26 |
1*92 |
XIX: 4 |
|||||||
212 |
3*29 |
201 |
3*81 |
84 |
4*31 |
78 |
4*73 |
29 |
5''25 |
19 |
5*78 |
20 |
7*14 |
1203 |
3*34 |
— |
— |
|
212 |
3*29 |
202 |
3*81 |
84 |
4''31 |
78 |
4*73 |
29 |
5*25 |
19 |
5*78 |
20 |
7*14 |
1 229 |
3*31 |
15 693 |
7*8 |
|
I7’3 |
— |
i6*4 |
— |
6-8 |
— |
6*3 |
— |
2*4 |
1*3 |
— |
I’6 |
— |
IOO-o |
— |
— |
— |
I
78
Tab. 3 b. Baglöner (kronor) för under åren 1906—1910
l-oo och |
1*01— |
1-50. |
1*51— |
O O |
2oi- |
2''50. |
2''5i-3''00. |
|||||
Yrkesgrupper. |
> SO |
Medel- daglön. |
> e-t- |
Medel- daglön. |
> p |
Medel- daglön. |
B |
Medel- daglön. |
> B B |
Medel- daglön. |
||
IV: 1 |
Närings- och njutniugsämnes-industri: Sockerbruk och -raffinaderier... |
Under 18 år...... 18 år och däröver |
— |
— |
— |
— |
2 23 |
1*75 1*79 |
1 21 |
2''30 2135 |
2 33 |
2-70 2''74 |
Tillsammans |
— |
— |
— |
— |
25 |
1’7 9 |
22 |
2''34 |
35 |
2 73 |
||
% |
— |
— |
— |
— |
26-0 |
— |
22 g |
— |
365 |
— |
||
IV: 2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning |
Under 18 år...... 18 år och däröver |
1 |
0 co |
2 19 |
1’50 |
5 100 |
l-92 1*89 |
1 93 |
2''20 2-85 |
6 143 |
2''88 2''8C |
Tillsammans |
l |
0‘60 |
21 |
1*43 |
105 |
1-89 |
94 |
2''35 |
149 |
2''86 |
||
% |
0*2 |
— |
4-6 |
— |
22-9 |
— |
20*5 |
— |
32''6 |
— |
||
IV: 3 |
Annan hithörande industri utom |
Under 18 år...... 18 år och däröver |
10 5 |
0''91 1''00 |
11 13 |
1*85 1*40 |
2 25 |
1''67 1*84 |
2 25 |
2''37 2''34 |
— |
— |
Tillsammans |
15 |
0''94 |
24 |
1-37 |
27 |
1''83 |
27 |
2''34 |
— |
— |
||
% |
I5''8 |
— |
25'' = |
— |
28-4 |
— |
28''4 |
— |
— |
— |
||
V |
Textilindustri ...................... |
Under 18 år...... 18 år och däröver |
19 4 |
0''97 1''00 |
66 68 |
1*31 1''37 |
27 156 |
1*71 1*83 |
46 |
2''23 |
7 |
2''78 |
Tillsammans |
23 |
098 |
134 |
1*34 |
133 |
1 81 |
46 |
2''23 |
7 |
2''78 |
||
% |
5''8 |
— |
33''8 |
46-2 |
— |
11*6 |
— |
1*8 |
— |
|||
VI |
Beklädnadsindustri ............... |
Under 18 år...... 18 år och däröver |
16 |
0''85 |
14 8 |
1*27 1*37 |
O O 17 |
1''8 9 |
1 13 |
2-17 2''40 |
0 0 |
2-81 |
Tillsammans |
16 |
085 |
22 |
i si |
20 |
1*81 |
14 |
2''39 |
3 |
2''81 |
||
o/ 70 |
2I*i |
— |
28-9 |
— |
26''3 |
— |
18*4 |
— |
3*9 |
— |
||
VIII: i |
Trävaruindustri: Sågverk och brädgårdsrörelse... |
Under 18 år...... 18 år och däröver |
— |
— |
2 8 |
1*13 1*40 |
2 25 |
1''88 |
5 |
2*4c |
1 |
B*oo |
Tillsammans |
— |
11 |
133 |
27 |
1''92 |
5 |
2''45 |
1 |
3oo |
|||
% |
— |
25-0 |
6i-3 |
— |
II''4 |
2''3 |
— |
|||||
VIII: 3 |
Annan trävaruindustri utom |
Under 18 år...... 18 år och däröver |
i |
loo |
5 2 |
1''35 1''50 |
19 |
1''GO 1''93 |
11 |
2''50 |
2 |
2''84 |
Tillsammans |
i |
loo |
7 |
1''39 |
21 |
1''90 |
11 |
2ö0 |
2 |
2''84 |
||
% |
2-4 |
I - |
l6''6 |
5°''° |
— |
26*2 |
4''8 |
79
i arbete olycksfallsskadade kvinnliga arbetare (med löneuppgifter).
3 oi |
3''50. |
3t.i |
4-00. |
4''oi- |
4-50. |
4''61 |
-5''oo. |
5’oi- |
5-6 0. |
5’51- |
6''oo. |
Över 6''0 0. |
Samtliara. |
Medel- |
Antal |
|||
antal |
rörda |
Yrkes- |
||||||||||||||||
kvinnl. |
arbetare |
gr up- |
||||||||||||||||
g* !> SO >—i |
tf |
§" K |
v £ |
t6* |
g- £ |
> |
§* K |
§■£ |
> |
g- K |
års- |
i procent |
pens |
|||||
ff: |
tf[ |
ot g |
§• s. |
a £ |
oq «> 3 — |
a tf |
cn o rs |
tf |
Cfc a> |
3 tf |
aq o f t |
a £- |
crq cd |
arbetare 1906-10. |
antalet års- |
n:r. |
||
arbetare. |
||||||||||||||||||
3''88 |
5 |
2-24 |
IV: 1 |
|||||||||||||||
11 |
3-40 |
3 |
91 |
2 53 |
— |
— |
||||||||||||
11 |
3''40 |
3 |
CO CO | ce 1 |
96 |
2-51 |
Bil |
13-8 |
|||||||||||
u-s |
— |
3''i |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
100''o |
— |
— |
— |
||
_ |
_ |
1 |
4-oo |
_ |
_ |
15 |
2-40 |
IV: 2 |
||||||||||
54 |
3‘29 |
16 |
3-87 |
5 |
4''20 |
6 |
4''78 |
6 |
5''2."i |
— |
— |
— |
— |
443 |
268 |
— |
— |
|
54 |
3*29 |
17 |
3''8S |
5 |
4''20 |
6 |
4''7S |
6 |
5-25 |
— |
_ |
— |
— |
458 |
2-02 |
1443 |
31-7 |
|
11*8 |
— |
31 |
— |
1*1 |
— |
1-3 |
— |
1-3 |
— |
— |
— |
— |
IOOo |
— |
— |
— |
||
25 |
1-28 |
IV: 3 |
||||||||||||||||
— |
— |
— |
— |
1 |
4’16 |
1 |
5''oo |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
70 |
1''95 |
— |
— |
|
— |
_ |
— |
— |
1 I*X |
4''1C |
1 I*X |
5''00 |
— |
— |
— |
— |
— |
95 100 o |
1‘78 |
6 076 |
1-6 |
||
112 |
1-35 |
V |
||||||||||||||||
3 |
3-81 |
284 |
1‘81 |
— |
— |
|||||||||||||
3 |
3-31 |
396 |
1''68 |
18 419 |
2 1 |
|||||||||||||
0-8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
I 00’o |
— |
|||
34 |
Il 6 |
VI |
||||||||||||||||
— |
— |
1 |
3’75 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
42 |
2-02 |
— |
— |
|
— |
— |
1 |
3’76 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
76 |
163 |
10 879 |
0''7 |
|
— |
— |
I‘4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
100-o |
— |
— |
— |
|
5 |
1‘43 |
VIII: i |
||||||||||||||||
39 |
1*91 |
— |
— |
|||||||||||||||
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
44 IOCTo |
1''85 |
244 |
18-0 |
|
8 |
1''37 |
— |
-. |
\ III: 3 |
||||||||||||||
34 |
2''14 |
— |
— |
|||||||||||||||
42 |
1''99 |
534 |
7-9 |
|||||||||||||||
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
IOO’o |
— |
— |
— |
80
Tält). 3 b (forts.). Daglöner (kronor) för under åren 1906—1910
Yrkesgrupper. |
1’00 och |
1*01- |
1*50. |
1*51— |
2*oo. |
2*oi- |
2*50. |
2*51-3*00. |
||||
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
Medel- daglön. |
Antal. |
P-< tarf r: p-§■ a |
Antal. |
Medel- daglön. |
|||
IX |
Trämasse- och pappersindustri |
Under 18 år ... |
16 |
0*88 |
24 |
1*31 |
5 |
1*72 |
||||
18 år och däröver |
4 |
0*88 |
6 |
1*39 |
23 |
1*84 |
14 |
2*83 |
4 |
2*67 |
||
Tillsammans |
20 |
0 88 |
30 |
1*33 |
28 |
1*82 |
14 |
2*33 |
4 |
2*67 |
||
% |
20*2 |
— |
30*3 |
— |
28*3 |
— |
14* 1 |
— |
4*i |
— |
||
X |
Grafisk industri .. |
Under 18 år ... |
n |
0*84 |
6 |
1*33 |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
18 år och däröver |
i |
0 67 |
2 |
1 34 |
5 |
1*74 |
5 |
2*39 |
— |
— |
||
Tillsammans |
12 |
0*83 |
8 |
1*33 |
5 |
1*74 |
5 |
2*39 |
— |
— j |
||
- % |
40''o |
— |
26*6 |
— |
I67 |
— |
l6‘7 |
— |
— |
_ ! |
||
Metallindustri: |
||||||||||||
XII: 1 |
Järn-, stål- och plåtvarutillverk- |
|||||||||||
ning .............................. |
Under 18 år ... |
o A |
0*98 |
6 |
1*42 |
3 |
1*78 |
— |
— |
— |
||
18 år och däröver |
3 |
0 91 |
8 |
1*31 |
18 |
1*81 |
4 |
2*29 |
3 |
2*92 |
||
Tillsammans |
5 |
0*94 |
14 |
1*36 |
21 |
1*81 |
4 |
2*29 |
3 |
2*92 |
||
% |
I0’4 |
— |
29^ |
— |
43*8 |
— |
8*3 |
— |
6*2 |
- |
||
Maskin- och skeppshyggnads- |
||||||||||||
industri: |
||||||||||||
XIII: 4 |
Fabriker för tillverka av elek- |
|||||||||||
friska maskiner och apparater |
Under 18 år .. |
— |
— |
4 |
1*40 |
5 |
1*84 |
1 |
2*20 |
— |
_ |
|
18 år och däröver |
— |
— |
— |
— |
7 |
1*80 |
6 |
2*31 |
4 |
2*84 |
||
Tillsammans |
— |
— |
4 |
1*40 |
12 |
1*85 |
7 |
2*29 |
4 |
2*84 |
||
% |
— |
— |
12''g |
— |
3**7 |
— |
226 |
— |
I2’9 |
— |
||
Kemisk-teknisk industri: |
||||||||||||
XY: 1 |
Tändsticksfabriker ............... |
Under 18 år ... |
37 |
0*88 |
80 |
1*27 |
34 |
1 80 |
4 |
2*28 |
— |
— |
18 år och däröver |
4 |
0*87 |
92 |
1*37 |
167 |
1*81 |
15 |
2*13 |
2 |
3*oo |
||
Tillsammans |
41 |
0*88 |
172 |
1*32 |
201 |
1*81 |
19 |
2*16 |
2 |
3*00 |
||
% |
9’4 |
— |
39*4 |
— |
46*1 |
— |
4*4 |
— |
0*5 |
— |
||
XV: 2 |
Annan kemisk-teknisk industri. |
Under 18 år...... |
_ |
_ |
1 |
1*12 |
3 |
1*78 |
1 |
2*05 |
_ |
_ |
18 år och däröver |
— |
— |
5 |
1*39 |
14 |
1*79 |
7 |
2*2 9 |
6 |
2*88 |
||
Tillsammans |
— |
— |
6 |
1*35 |
17 |
1*79 |
8 |
2*20 |
6 |
2*88 |
||
% |
— |
— |
13*9 |
— |
39*s |
— |
18*6 |
— |
14*0 |
|||
Landtransport: |
||||||||||||
XIX: 3 |
Statens järnvägsdrift .. |
Under 18 år...... |
||||||||||
18 år och däröver |
2 |
0*92 |
5 |
1*27 |
8 |
1*88 |
3 |
2*15 |
14 |
2*83 |
||
Tillsammans |
2 |
0 92 |
5 |
1*27 |
8 |
1*88 |
3 |
2*15 |
14 |
2*83 |
||
% |
5''6 |
— |
13*9 |
— |
22-2 |
— |
8*3 |
— |
38*9 |
— |
81
i arbete olycksfallsskadade kvinnliga arbetare (med löneuppgifter).
3oi- |
3*50. |
3-51- |
4''oo. |
4-oi- |
4-50. |
4-51 |
5''oo. |
5*oi- |
5-60. |
5*61- |
6*oo. |
Över 6oo. |
Samtliga. |
Medel- antal |
Antal |
Yrkes- |
||
Antal. |
Medel- daglön. |
t> a |
1 Medel- daglön. |
> a p” |
Medel- daglön. |
a £L |
Medel- daglön. |
t> a |
Medel- daglön. |
a c-t- |
Medel- daglön. |
> a SL |
Medel- daglön. |
t> a sr |
Medel- daglön. |
kvinnl. års- arbetare 1906-10. |
arbetare |
grup- pens n:r. |
i |
3*oo |
2 |
3-68 |
45 54 |
1*21 2’00 |
— |
— |
IX |
||||||||||
1 1*0 |
3-06 |
2 2’o |
3’68 |
99 IOO-o |
1-64 |
3 653 |
2*7 |
|||||||||||
17 13 |
1*01 1*84 |
— |
— |
X |
||||||||||||||
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
30 IOO’o |
137 |
1 374 |
2*2 |
|
i |
3-33 |
11 37 |
1*44 1*81 |
— |
— |
XII: l |
||||||||||||
1 2*i |
3-33 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
48 IOO’o |
1''73 |
1 045 |
4’6 |
|
i 3 |
3’33 3-27 |
n 20 |
1-85 2*40 |
— |
— |
XIII: 4 |
||||||||||||
4 12*9 |
3''29 |
— |
31 IOOo |
2*20 |
587 |
5*3 |
||||||||||||
i |
3-25 |
156 280 |
1''33 1-68 |
— |
— |
XV: 1 |
||||||||||||
1 0*2 |
3''25 |
436 IOO’o |
1''55 |
2 694 |
16*2 |
|||||||||||||
6 |
3-30 |
5 38 |
1*7 0 |
— |
— |
XV: 2 |
||||||||||||
6 |
3*30 |
43 |
2*18 |
1 519 |
2*7 |
|||||||||||||
14-0 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
IOO’o |
— |
— |
— |
|
4 |
3*20 |
36 |
2*28 |
XIX: 3 |
||||||||||||||
4 |
3''20 |
36 |
2*28 |
112 |
32*1 |
|||||||||||||
II’l |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
IOOo |
— |
— |
— |
Ålderdoms försäkringskommittén. VI.
11
82
Tält). 4. Ålder, invaliditetsprocent och daglön (kronor) för under åren 1906—1910
1*00 och |
1’01—1-50. |
1*51—2*00. |
2*01—2*50. |
2*5i—3*oo. |
3*01—3*50. |
|||||||||||||||
Yrkesgrupper. |
Antal. |
Medelålder, år. |
tetsprocent. |
Medelinvalidi- |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medclinvalidi- tetsproccnt. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Mcdelinvalidi- tctsproccnt. |
|
I |
Skogsbruk ......................... |
i |
75-0 |
18 |
6 |
50-9 |
29 |
15 |
45*9 |
18 |
31 |
42*7 |
23 |
53 |
38*8 |
23 |
16 |
33*7 |
19 |
|
II: 1 |
Gruvdrift: Järngruvor........................ |
4 |
16-2 |
14 |
2 |
47*7 |
23 |
9 |
34*6 |
30 |
20 |
38*2 |
22 |
21 |
36*3 |
28 |
||||
2 |
Andra malmgruvor............... |
1 |
17*5 |
50 |
5 |
36*7 |
49 |
2 |
35*8 |
57 |
1 |
41*3 |
20 |
|||||||
3 |
Stenkolsgruvor ................... |
i |
13 7 |
12 |
— |
— |
— |
1 |
21*2 |
50 |
1 |
35 9 |
10 |
4 |
33i |
24 |
— |
— |
||
Tillsammans |
i |
13-7 |
12 |
4 |
16-2 |
14 |
4 |
33*5 |
36 |
15 |
35*3 |
35 |
26 |
37*3 |
24 |
22 |
36*6 |
27 |
||
III: 1 |
Annan brytnings- och upptag-ningsindustri: Stenbrott och stenhuggerier... |
7 |
30''7 |
16 |
64 |
43*7 |
26 |
41 |
40*7 |
19 |
78 |
40*1 |
23 |
40 |
37-8 |
22 |
||||
2 |
Sand-, torv- och isupptagning |
1 |
14*3 |
20 |
1 |
29*7 |
12 |
2 |
42*7 |
33 |
3 |
33*9 |
29 |
|||||||
Tillsammans |
— |
— |
7 |
30-7 |
16 |
65 |
43*2 |
26 |
42 |
40*5 |
19 |
80 |
40*2 |
23 |
43 |
37*5 |
23 |
|||
IV: 1 |
Närings- ock njutningsämnes-industri: Sockerbruk och -raffinaderier.. |
4 |
49*4 |
17 |
4 |
46*2 |
17 |
|||||||||||||
2 |
Sprit- och maltdryckstillverk-ning ............................ |
2 |
13-3 |
12 |
1 |
14-6 |
36 |
3 |
32*3 |
43 |
1 |
18*3 |
25 |
6 |
41*1 |
17 |
5 |
42*1 |
14 |
|
3 |
Annan hithörande industri utom |
2 |
14-3 |
30 |
_ |
_ |
_ |
2 |
42*9 |
45 |
4 |
23*6 |
17 |
5 |
27*3 |
13 |
7 |
31*3 |
24 |
|
4 |
Mejerier ........................... |
|||||||||||||||||||
Tillsammans |
4 |
137 |
21 |
1 |
14-0 |
36 |
5 |
36*5 |
44 |
5 |
22*5 |
18 |
15 |
38*7 |
16 |
16 |
38*4 |
19 |
||
v |
Textilindustri..................... |
3 |
14 2 |
20 |
S |
14-3 |
16 |
8 |
23*1 |
37 |
8 |
47*8 |
22 |
8 |
47*1 |
29 |
10 |
46*9 |
22 |
|
VI |
Beklädnadsindustri ............ |
3 |
14-9 |
14 |
4 |
14-3 |
17 |
1 |
16*8 |
10 |
4 |
27*o |
11 |
3 |
32*9 |
42 |
5 |
26*9 |
12 |
|
VII |
Läder-, bär- och gummivaru-industri........................... |
1 |
14-3 |
14 |
1 |
14-8 |
50 |
— |
— |
— |
3 |
65*6 |
33 |
2 |
44*0 |
22 |
1 |
37*3 |
20 |
|
VIII: 1 |
Trävaruindustri: Sågverk och brädgårdsrörelse.. |
9 |
14-1 |
15 |
56 |
23''2 |
26 |
95 |
28*o |
25 |
103 |
35*3 |
26 |
136 |
33*8 |
23 |
80 |
37*2 |
25 |
|
o |
Snickerier och möbelfabriker.. |
10 |
14-1 |
27 |
17 |
15’6 |
21 |
23 |
23*1 |
20 |
38 |
29*6 |
24 |
59 |
30*7 |
21 |
28 |
o8*o |
20 |
|
3 |
Annan trävaruindustri ......... |
1 |
15 6 |
35 |
4 |
14''7 |
19 |
4 |
49*2 |
20 |
6 |
33*4 |
18 |
4 |
27*8 |
20 |
4 |
41*7 |
30 |
|
Tillsammans |
20 |
14-2 |
22 |
77 |
21-1 |
24 |
122 |
27*7 |
24 |
147 |
33*7 |
25 |
199 |
32*8 |
22 |
112 |
37*6 |
24 |
||
IX |
Trämasse- och pappersindu-stri............................... |
3 |
14-9 |
27 |
10 |
289 |
25 |
20 |
35*2 |
20 |
33 |
35*3 |
24 |
53 |
51*3 |
26 |
37 |
37*8 |
33 |
|
X |
Grafisk industri .................. |
r. |
14-8 |
24 |
3 |
16-8 |
28 |
1 |
17*3 |
50 |
4 |
18*4 |
18 |
2 |
37*7 |
34 |
1 |
21*8 |
20 |
83
i arbete olycksfallsskadade manliga arbetare med invaliditet av minst 10 %.
3''5i—4''oo. |
4oi—4''5o. |
4-61—5oo. |
5-01—5''5o. |
5''5i—6‘00. |
Över 6''00. |
Samtliga mod löne-uppgifter. |
Antal olycks- falls- ska- dade utan löne- upp- gifter. |
Yrkes- grup- pens n:r. |
|||||||||||||||
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinyalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
2- pu CO o o % o »L |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinyalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Me- del- 81- der, år. |
Summa invali- ditets- pro- cent. |
Medel- invali- ditets- pro- cent. |
||
13 |
41-3 |
23 |
4 |
35-0 |
22 |
i |
57o |
55 |
— |
— |
— |
140 |
40-2 |
3 156 |
23 |
3 |
i |
||||||
17 |
37-8 |
25 |
5 |
35-s |
15 |
8 |
36-7 |
40 |
6 |
31-7 |
25 |
20 |
36-8 |
18 |
15 |
40-i |
28 |
127 |
36-5 |
3112 |
25 |
IL i |
|
7 |
34-7 |
29 |
1 |
26-i |
20 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
38-i |
23 |
— |
— |
— |
19 |
34-7 |
700 |
37 |
— |
2 |
4 |
37-9 |
13 |
1 |
28-4 |
75 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
12 |
31-9 |
292 |
24 |
— |
3 |
||||||
28 |
37-1 |
23 |
6 |
337 |
16 |
8 |
36-7 |
40 |
7 |
31''3 |
32 |
22 |
37-0 |
18 |
15 |
40-1 |
28 |
158 |
36o |
4 104 |
26 |
— |
|
38 |
41-1 |
26 |
11 |
36''6 |
21 |
11 |
34''i |
21 |
1 |
35-5 |
10 |
1 |
30-7 |
40 |
1 |
26-8 |
16 |
293 |
40-i |
6 747 |
23 |
6 |
III: 1 |
1 |
30-o |
10 |
8 |
32-7 |
194 |
24 |
— |
2 |
|||||||||||||||
39 |
40-8 |
26 |
11 |
36-6 |
21 |
11 |
34-i |
21 |
1 |
35-5 |
10 |
1 |
307 |
40 |
1 |
26-8 |
16 |
301 |
39-9 |
6 941 |
23 |
6 |
|
9 |
42-5 |
35 |
3 |
35-s |
20 |
1 |
62-5 |
25 |
— |
— |
— |
1 |
53-8 |
10 |
2 |
40-3 |
35 |
24 |
44-5 |
616 |
26 |
— |
IV: 1 |
7 |
46-2 |
20 |
1 |
50-8 |
20 |
6 |
31-4 |
17 |
— |
— |
— |
5 |
40-3 |
15 |
— |
— |
— |
37 |
37-2 |
727 |
20 |
— |
2 |
4 |
49''3 |
45 |
3 |
35-3 |
17 |
1 |
25-4 |
66 |
1 |
68-7 |
14 |
1 |
40-1 |
30 |
_ |
_ |
_ |
30 |
33-3 |
793 |
26 |
1 |
3 |
— |
— |
— |
1 |
41-3 |
50 |
1 |
41''3 |
50 |
50 |
1 |
4 |
||||||||||||
20 |
452 |
32 |
8 |
38o |
23 |
8 |
34-6 |
24 |
1 |
687 |
14 |
7 |
42-2 |
16 |
2 |
40-3 |
35 |
92 |
37-9 |
2 186 |
24 |
2 |
|
3 |
50-2 |
32 |
3 |
51-o |
27 |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
1 |
28-5 |
13 |
2 |
45-3 |
16 |
54 |
38.9 |
1 327 |
25 |
3 |
v |
2 |
318 |
24 |
2 |
27-7 |
13 |
3 |
325 |
25 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
20o |
25 |
28 |
24-9 |
527 |
19 |
1 |
VI |
3 |
36-7 |
19 |
2 |
32-3 |
33 |
1 |
21-8 |
45 |
1 |
297 |
20 |
15 |
38-5 |
415 |
28 |
— |
VII |
||||||
77 |
40-7 |
25 |
17 |
39-3 |
23 |
11 |
42-i |
22 |
2 |
35-9 |
18 |
1 |
47-3 |
15 |
587 |
33-5 |
14 273 |
24 |
12 |
Vin: 1 |
|||
25 |
34-4 |
23 |
12 |
32-9 |
20 |
7 |
32-8 |
19 |
1 |
35-9 |
27 |
— |
— |
— |
2 |
39-i |
11 |
222 |
29-4 |
4 793 |
22 |
1 |
2 |
2 |
34-s |
14 |
1 |
21-3 |
50 |
- |
26 |
32-3 |
569 |
22 |
1 |
3 |
|||||||||||
104 |
39i |
24 |
30 |
36-2 |
23 |
18 |
385 |
21 |
3 |
35-9 |
21 |
— |
— |
— |
3 |
41-s |
12 |
835 |
32-4 |
19 635 |
24 |
14 |
|
29 |
36-2 |
26 |
10 |
41-0 |
34 |
7 |
36-6 |
25 |
3 |
27-8 |
15 |
1 |
49-8 |
15 |
1 |
359 |
10 |
207 |
39-6 |
5 496 |
27 |
2 |
IX |
— |
— |
— |
3 |
34-7 |
25 |
3 |
35-7 |
37 |
1 |
30-3 |
25 |
23 |
24''0 |
627 |
27 |
— |
X |
84
Tab. 4 (forts.). Ålder, invaliditetsprocent och daglön (kronor) för under åren 1906—1910
Yrkesgrupper. |
l-oo och |
1’01—1''50. |
1''51—2''00. |
2''0i— 2-50. |
2''5i— 3''oo. |
3''0i— 3-50. |
|||||||||||||
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medclinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Mcdelinvalidi-1 tetsprocent. |
||
XI |
Malmförädlingsindustri......... |
2 |
14-5 |
29 |
2 |
33 7 |
20 |
13 |
297 |
20 |
31 |
46 7 |
25 |
40 |
42-8 |
28 |
37 |
40''1 |
21 |
Metallindustri: |
|||||||||||||||||||
XII: l |
Järn-, stål- och plåtvarutill- |
||||||||||||||||||
verkning........................ |
5 |
15-4 |
16 |
18 |
16-2 |
23 |
14 |
17-6 |
19 |
18 |
31-8 |
21 |
19 |
31-9 |
20 |
28 |
29''4 |
29 |
|
2 |
Annan metallindustri............ |
5 |
15''2 |
44 |
— |
— |
— |
9 |
16-i |
17 |
O |
35''6 |
20 |
2 |
20-4 |
21 |
3 |
39-7 |
14 |
Tillsammans |
10 |
15-3 |
30 |
18 |
16-2 |
23 |
23 |
17-o |
18 |
21 |
32-3 |
21 |
21 |
30-8 |
20 |
31 |
30''4 |
27 |
|
Maskin- och skeppsbyggnads- |
|||||||||||||||||||
industri: |
|||||||||||||||||||
XIII: 1 |
Mekaniska verkstäder (inkl. in- |
||||||||||||||||||
strumentfabriker) ............ |
3 |
16-2 |
25 |
6 |
15''9 |
18 |
11 |
17-9 |
13 |
21 |
29-3 |
26 |
56 |
34-s |
23 |
46 |
35''4 |
20 |
|
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier... |
— |
— |
— |
1 |
18-9 |
25 |
1 |
78-7 |
75 |
11 |
41-7 |
19 |
28 |
40''7 |
25 |
24 |
37''5 |
24 |
3 |
Yagnfabriker (inkl. järnvägar- |
||||||||||||||||||
nes verkstäder) ............... |
— |
— |
— |
1 |
14-o |
40 |
4 |
25-4 |
28 |
1 |
21''7 |
25 |
15 |
32-3 |
26 |
7 |
36-9 |
16 |
|
4 |
Fabriker för tillverkn. av elek- |
||||||||||||||||||
triska maskiner och apparater |
1 |
36-7 |
20 |
3 |
23-9 |
18 |
1 |
36-2 |
10 |
||||||||||
Tillsammans |
3 |
16-2 |
25 |
8 |
16-o |
22 |
16 |
23-6 |
21 |
34 |
33-3 |
23 |
102 |
35''5 |
24 |
78 |
36-2 |
21 |
|
Mineralindustri: |
|||||||||||||||||||
XIV: 1 |
Kalk- och cementbruk samt |
||||||||||||||||||
cement- och gipsgjuterier ... |
1 |
62-e |
20 |
2 |
43-3 |
36 |
6 |
41''9 |
31 |
5 |
40-6 |
32 |
|||||||
2 |
Tegelbruk samt porslins- och |
||||||||||||||||||
lergodstillverkning............ |
1 |
13-7 |
45 |
1 |
13-o |
40 |
3 |
50-8 |
15 |
8 |
38-i |
34 |
14 |
44''7 |
37 |
8 |
34-5 |
35 |
|
3 |
Annan mineralindustri (glas- |
||||||||||||||||||
bruk m. m.) .................... |
1 |
14t |
24 |
1 |
15''7 |
10 |
3 |
39-7 |
23 |
1 |
23-4 |
20 |
4 |
40''ä |
27 |
2 |
39-3 |
20 |
|
Tillsammans |
2 |
14-3 |
35 |
2 |
143 |
25 |
7 |
47-7 |
19 |
11 |
37-7 |
33 |
24 |
43''3 |
34 |
15 |
37-2 |
32 |
|
Kemisk-teknisk industri: |
|||||||||||||||||||
XV: 1 |
Tändsticksfabriker............... |
1 |
14-2 |
12 |
3 |
15-o |
12 |
1 |
17-3 |
15 |
2 |
46-4 |
12 |
5 |
44-3 |
18 |
3 |
27-7 |
23 |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri |
1 |
17-5 |
10 |
— |
— |
— |
4 |
37-7 |
37 |
1 |
19-1 |
15 |
||||||
Tillsammans |
1 |
14-2 |
12 |
3 |
15-o |
12 |
2 |
17-4 |
13 |
2 |
46-4 |
12 |
9 |
41''3 |
26 |
4 |
25''5 |
21 |
|
Byggnadsindustri: |
|||||||||||||||||||
XVI: 1 |
Husbyggnadsarbeten m. m. .. |
1 |
63-3 |
80 |
— |
— |
— |
4 |
34-7 |
21 |
12 |
41-4 |
23 |
14 |
37i |
26 |
27 |
33''i |
28 |
2 |
Utförande av belysnings-, vatten- |
||||||||||||||||||
och kloakledningar ....... |
— |
— |
— |
1 |
16-5 |
15 |
2 |
17-o |
20 |
1 |
36-7 |
14 |
5 |
26''7 |
36 |
8 |
32''i |
32 |
|
3 |
Väg:-, iärnvägs- och spårvägs- |
||||||||||||||||||
byggnadsarbeten............... |
— |
— |
— |
5 |
66''S |
17 |
3 |
61-4 |
24 |
3 |
46-7 |
48 |
13 |
37-7 |
23 |
11 |
34-7 |
29 |
|
4 |
Bro-, hamn-, kanal- o. damm- |
||||||||||||||||||
byggnadsarbeten............... |
2 |
64''8 |
22 |
1 |
52-8 |
60 |
8 |
41-5 |
27 |
11 |
38-3 |
20 |
|||||||
Tillsammans |
1 |
63-3 |
80 |
6 |
57-9 |
17 |
1 11 |
44-3 |
22 |
17 |
427 |
29 |
40 |
36-8 |
26 |
57 |
34-3 |
27 |
85
i arbete olycksfallsskadade manliga arbetare med invaliditet av minst 10 %.
3''5i—4’oo. |
4-oi—4''50. |
4''6i—5''oo. |
5’oi— 5-60. |
5’5i—6''oo. |
över 6 |
00. |
Samtliga med löne-uppgifter. |
Antal olycks- falls- ska- dade utan löne- upp- gilter. |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||||||||||||||
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinval idi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Me- del- ål- der, år. |
Summa invali- ditets- pro- cent. |
Medcl- invali- ditets- pro- cent. |
||
39 |
413 |
27 |
8 |
448 |
21 |
6 |
45-9 |
23 |
4 |
447 |
25 |
4 |
43-G |
28 |
3 |
41-0 |
22 |
189 |
415 |
4 651 |
25 |
1 |
XI |
26 |
31-o |
21 |
8 |
30-1 |
16 |
13 |
33-7 |
24 |
3 |
42-0 |
22 |
2 |
32-7 |
23 |
3 |
37-8 |
30 |
157 |
28-1 |
3 520 |
22 |
3 |
XII: i |
5 |
33-s |
16 |
1 |
25-5 |
25 |
2 |
324 |
15 |
1 |
53-6 |
20 |
31 |
25-7 |
670 |
22 |
— |
2 |
||||||
31 |
31-3 |
20 |
9 |
29 g |
17 |
15 |
33-5 |
23 |
3 |
42-0 |
22 |
2 |
32-7 |
23 |
4 |
414 |
28 |
188 |
27-7 |
4190 |
22 |
3 |
|
37 |
35-8 |
19 |
11 |
37-7 |
22 |
10 |
33-5 |
14 |
1 |
28''0 |
20 |
3 |
41''7 |
21 |
1 |
37''i |
50 |
206 |
32-9 |
4 275 |
21 |
2 |
XIII: 1 |
10 |
37-2 |
16 |
5 |
45-8 |
18 |
1 |
61-7 |
10 |
— |
— |
— |
1 |
63-o |
13 |
— |
— |
— |
82 |
40''5 |
1875 |
23 |
1 |
2 |
10 |
40-3 |
25 |
8 |
39-7 |
26 |
o O |
42-e |
25 |
2 |
38-2 |
60 |
51 |
35-4 |
1334 |
26 |
1 |
3 |
||||||
7 |
39-o |
17 |
1 |
22-8 |
20 |
3 |
27-9 |
18 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
16 |
32-8 |
274 |
17 |
1 |
4 |
64 |
37-i |
19 |
25 |
39-3 |
22 |
17 |
35-7 |
17 |
3 |
347 |
47 |
4 |
47i |
19 |
1 |
37-1 |
50 |
355 |
35-o |
7 758 |
22 |
5 |
|
2 |
28-4 |
20 |
3 |
36-2 |
30 |
3 |
45''o |
28 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
22 |
41i |
655 |
30 |
1 |
XIV: i |
3 |
34-s |
17 |
1 |
24-o |
50 |
2 |
32-2 |
16 |
41 |
38-5 |
1325 |
32 |
— |
2 |
|||||||||
2 |
41 8 |
10 |
1 |
39-5 |
20 |
1 |
50''i |
25 |
16 |
36-e |
338 |
21 |
— |
3 |
|||||||||
7 |
35-0 |
16 |
4 |
33-2 |
35 |
6 |
39-9 |
23 |
— |
— |
— |
1 |
395 |
20 |
1 |
501 |
25 |
79 |
38-8 |
2 318 |
29 |
1 |
|
1 |
26-8 |
33 |
16 |
31-8 |
280 |
18 |
XV: 1 |
||||||||||||||||
5 |
42-s |
29 |
3 |
39-4 |
28 |
1 |
48-5 |
33 |
1 |
43-5 |
20 |
1 |
30-5 |
14 |
2 |
23-8 |
19 |
19 |
36-2 |
507 |
27 |
1 |
2 |
6 |
401 |
SO |
3 |
39''4 |
28 |
1 |
48-5 |
33 |
1 |
43-5 |
20 |
1 |
305 |
14 |
2 |
23-3 |
19 |
35 |
33''9 |
787 |
22 |
1 |
|
31 |
41''2 |
28 |
24 |
37-o |
27 |
14 |
37-7 |
31 |
11 |
39-2 |
48 |
6 |
42''2 |
45 |
6 |
31-8 |
49 |
150 |
37-s |
4 608 |
31 |
— |
XVI: 1 |
6 |
32-6 |
63 |
7 |
38-s |
34 |
2 |
28-o |
22 |
1 |
30-e |
12 |
2 |
46-5 |
21 |
— |
— |
— |
35 |
32-o |
1216 |
35 |
— |
2 |
14 |
37-7 |
23 |
14 |
39-5 |
23 |
13 |
41-8 |
39 |
5 |
39-2 |
16 |
7 |
34-5 |
21 |
4 |
38-7 |
31 |
92 |
40-6 |
2 418 |
26 |
4 |
3 |
16 |
36-7 |
34 |
11 |
43-6 |
32 |
15 |
40-o |
23 |
2 |
41’3 |
55 |
3 |
31''7 |
24 |
4 |
38-3 |
20 |
73 |
40-2 |
2 050 |
28 |
1 |
4 |
67 |
386 |
32 |
56 |
39''1 |
28 |
44 |
39-1 |
31 |
19 |
38-9 |
33 |
18 |
37-9 |
29 |
14 |
35-7 |
36 |
350 |
38-5 |
10 292 |
29 |
5 |
86
Tab. 4 (forts.). Ålder, invaliditetsprocent och daglön (kronor) för under åren 1906—1910
roo och. |
1 |
01—1-50. |
1-51—2''00. |
2-oi—2’5o. |
2-51—3-00. |
3oi—3-50. |
|||||||||||||
Yrkesgrupper. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medclinvalidi- totsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- totsprocont. |
Antal. |
Medelålder, år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
Antal. |
Medelålder, : år. |
Medelinvalidi- tetsprocent. |
|
XVII: 1 |
Belysning och vattenledning Gas- och elektricitetsverk... |
i |
16-i |
20 |
i |
23-7 |
70 |
5 |
45-o |
52 |
2 |
42-i |
33 |
||||||
2 |
Vatten- och renhållningsverk... |
||||||||||||||||||
Tillsammans |
— |
— |
— |
i |
16i |
20 |
— |
— |
— |
i |
237 |
70 |
5 |
450 |
52 |
2 |
42i |
33 |
|
XVIII |
Handel och varulager ......... |
3 |
35-9 |
27 |
2 |
29-3 |
43 |
||||||||||||
XIX: 1 |
Landtransport: Akerirörelse, lastning och loss-ning ............................ |
4 |
42-8 |
27 |
1 |
55-4 |
20 |
||||||||||||
2 |
Sparvägsdrift ..................... |
||||||||||||||||||
3 |
Statens järnvägsdrift............ |
8 |
20-2 |
50 |
14 |
29-7 |
39 |
9 |
40-o |
30 |
8 |
31-7 |
52 |
||||||
4 |
Enskild järnvägsdrift............ |
- |
— |
— |
i |
14-5 |
80 |
4 |
22-9 |
34 |
11 |
34-7 |
33 |
14 |
35-i |
36 |
10 |
37-7 |
68 |
Tillsammans |
— |
— |
— |
i |
14-5 |
80 |
7 |
21-7 |
41 |
25 |
32-o |
36 |
27 |
37-8 |
33 |
19 |
36i |
59 |
|
Inalles |
60 |
16-4 |
24 |
162 |
22? |
23320 |
32-2 |
24 |
434 |
36-e |
25 |
712 |
37-7 |
25(508 |
36s |
26 |
87
i arbete ol y eks fal 1 ssk ad ad c manliga arbetare med invaliditet av minst 10 %.
3''5i—4-oo. |
4''oi—4’6o. |
4''5i—5oo. |
5''oi—5''so. |
5''5i—6''oo. |
över 6 |
00. |
Samtliga med löne-uppgifter. |
Antal olycks- falls- |
Yrkes- grup- pens |
||||||||||||||
> |
a <0 eu |
„.a S. eu W CD |
> |
a CD P- |
^ £ 05 CD |
> |
a CD eu |
% P-05 CD |
> |
g CD eu |
fc* ee 05 CD |
> |
a CD eu |
(2 in cd* |
> |
a CD eu |
^ £ 05 Q |
Me- del- |
Summa invali- |
Model- invali- |
ska- dade |
||
a trh £- |
fao cd J-* eu |
p 5'' § i |
g |
53o 2-►1 pio CU |
h 5'' 1 p |
3 P |
93o O PU |
p 3’ ° -i 8 P, |
3 g |
9»o 2. S |
^ 5* I3 |
3 S |
93o 2. r* g? eu |
3 5* II |
3 SL |
93o 2 Eu |
5‘ g p |
Antal. |
ål- der, |
ditets- pro- |
ditets- pro- |
löne- |
n:r. |
cd j-i |
g-l |
Ji |
5-1 i |
S-g 1 |
J-i |
rt- g; |
j-i |
f*- pj |
4 |
5- g |
år. |
cent. |
cent. |
upp- gifter. |
|||||||||
3 |
35-7 |
45 |
2 |
46-2 |
40 |
1 |
29-8 |
50 |
1 |
39-8 |
15 |
i |
48''5 |
50 |
17 |
39-2 |
744 |
44 |
XYII:i |
||||
2 |
45''9 |
57 |
2 |
42É 7 |
35 |
1 |
43-7 |
25 |
— |
— |
— |
1 |
49-o |
25 |
— |
— |
— |
6 |
45''o |
234 |
39 |
— |
2 |
5 |
39-8 |
50 |
4 |
44-4 |
38 |
l |
43''7 |
25 |
1 |
29-8 |
50 |
2 |
444 |
20 |
i |
48''5 |
50 |
23 |
40''7 |
978 |
43 |
— |
|
6 |
50-3 |
33 |
2 |
38 i |
63 |
l |
56-1 |
45 |
— |
— |
— |
2 |
463 |
37 |
i |
32''9 |
16 |
17 |
42''5 |
600 |
35 |
3 |
XVIII |
9 |
34-3 |
38 |
7 |
44-8 |
27 |
18 |
43-8 |
27 |
4 |
47-8 |
48 |
10 |
47-3 |
25 |
7 |
50-9 |
40 |
60 |
44''3 |
1876 |
31 |
23 |
XIX: 1 |
6 |
29-i |
20 |
3 |
41''7 |
21 |
2 |
49-s |
43 |
11 |
36-2 |
267 |
24 |
— |
2 |
|||||||||
25 |
35''3 |
33 |
12 |
34''5 |
47 |
9 |
41''3 |
43 |
2 |
58-6 |
57 |
2 |
38-s |
15 |
2 |
52''2 |
31 |
86 |
35''6 |
3 358 |
39 |
4 |
3 |
1 |
28-3 |
60 |
3 |
33-9 |
32 |
3 |
43-o |
25 |
1 |
37-5 |
12 |
2 |
44''7 |
50 |
3 |
56s |
35 |
53 |
36''i |
2 203 |
42 |
1 |
4 |
41 |
34-o |
33 |
25 |
382 |
36 |
32 |
43''4 |
32 |
7 |
49''4 |
45 |
14 |
45-7 |
27 |
12 |
52''4 |
37 |
210 |
38-2 |
7 704 |
37 |
28 |
|
507 |
38-s |
26 |
215 |
38 o |
26 |
178 |
38e |
27 |
54 |
39i |
33 |
54 |
40-3 |
24 |
55 |
407 |
30 |
3299\36o |
83692 |
25 |
78 |
88
Tält). 5. Ålder och daglön (kronor) för under åren
l’oo och |
1*01- |
-Iso. |
1-51- |
-2-oo. |
2''0i- |
-2-50. |
2-51- |
-3''oo. |
|||
Yrkesgrupper. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
|
I |
Skogsbruk .............................................. Gruvdrift: |
— |
— |
— |
— |
7 |
62-7 |
9 |
34-6 |
29 |
33-5 |
II: 1 |
Järngruvor...................................... |
i |
15-7 |
— |
— |
5 |
32-4 |
10 |
41-5 |
16 |
37-4 |
2 |
Andra malmgruvor ................................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
47-0 |
2 |
43-6 |
3 |
Stenkolsgruvor ....................................... |
— |
— |
— |
— |
—- |
— |
1 |
50-4 |
— |
— |
Tillsammans Annan brytnings- och upptagningslndu-stri: |
i |
15-7 |
— |
— |
5 |
324 |
13 |
43-o |
18 |
38-2 |
|
Hl: 1 |
Stenbrott och stenhuggerier........................ |
— |
— |
— |
— |
3 |
47-8 |
4 |
40-9 |
7 |
35''0 |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m............. |
— |
— |
1 |
20''2 |
— |
— |
4 |
37-4 |
2 |
42-7 |
Tillsammans Närings- och njutningsämnesindustri: |
— |
— |
1 |
202 |
3 |
47-8 |
8 |
39-2 |
9 |
367 |
|
IV: 1 |
Sockerbruk och -raffinaderier . |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
73-3 |
3 |
52s |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning......... |
i |
14-4 |
2 |
23-7 |
1 |
28-0 |
1 |
432 |
3 |
27-7 |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier____ |
— |
— |
3 |
36-4 |
3 |
424 |
1 |
24-0 |
4 |
35-a |
4 |
Mejerier........................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
i |
14-4 |
5 |
31-3 |
4 |
38-8 |
4 |
53-5 |
10 |
382 |
|
v |
Textilindustri...................... |
— |
— |
1 |
17-8 |
2 |
69 3 |
2 |
58-7 |
3 |
433 |
VI |
Beklädnadsindustri ................................. |
||||||||||
VII |
Läder-, hår- och gummivaruindustri............ Trävaruindustri: |
1 |
24-0 |
||||||||
Vin: 1 |
Sågverk och brädgårdsrörelse ............ |
3 |
14-6 |
6 |
18-2 |
12 |
32-e |
25 |
41-5 |
25 |
42-7 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker....... |
— |
— |
1 |
14''7 |
2 |
44-5 |
2 |
24-3 |
3 |
48-5 |
3 |
Annan trävaruindustri............................ |
— |
— |
— |
— |
1 |
17-3 |
7 |
45''5 |
5 |
29-3 |
Tillsammans |
3 |
14 c |
7 |
17-7 |
15 |
33-2 |
34 |
41-3 |
33 |
41-3 |
|
IX |
Trämasse- och pappersindustri.................. |
— |
— |
3 |
35-7 |
5 |
43-3 |
7 |
21-7 |
17 |
36-9 |
X |
Grafisk industri....................................... |
— |
— |
— |
— |
1 |
18 3 |
— |
— |
— |
— |
XI |
Malmförädlingsindustri ............................ Metallindustri: |
— |
— |
4 |
31-7 |
3 |
379 |
10 |
470 |
13 |
411 |
XII: 1 |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning............. |
2 |
15-7 |
2 |
30-o |
4 |
38-c |
3 |
18-7 |
3 |
38-7 |
2 |
Annan metallindustri................................ |
— |
1 |
15-4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Tillsammans |
2 |
15-7 |
3 |
25i |
4 |
386 |
3 |
18 7 |
3 |
38-7 |
89
1906—1910 genom olycksfall i arbete dödade manliga arbetare.
3oi- |
-3-50. |
3-51- |
-4''oo. |
4''0i- |
-4-50. |
4-61- |
-5''oo. |
5oi- |
-5-50. |
5''51- |
-6''0o. |
över 6''oo. |
Samtliga med |
Antal olycka- |
||
falla- |
||||||||||||||||
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
skadade utan lö- |
||||||||
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
|
år. |
år. |
år. |
år. |
år. |
år. |
år. |
år. |
gifter. |
||||||||
16 |
25 c |
9 |
303 |
3 |
33-4 |
i |
200 |
— |
— |
— |
— |
i |
34''0 |
75 |
332 |
6 |
9 |
33-7 |
9 |
37-7 |
7 |
27-2 |
7 |
37 g |
3 |
38-9 |
3 |
42-o |
70 |
36‘2 |
1 |
||
1 |
18-7 |
2 |
28-4 |
— |
— |
2 |
314 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
9 |
35-5 |
— |
1 |
27-7 |
4 |
47-3 |
3 |
37-3 |
3 |
39-3 |
— |
— |
— |
— |
— |
12 |
41-5 |
— |
|
11 |
31-8 |
15 |
39l |
10 |
303 |
12 |
37o |
— |
3 |
389 |
3 |
42-0 |
91 |
36-8 |
1 |
|
4 |
25-4 |
10 |
36-9 |
1 |
47-0 |
1 |
43-3 |
i |
26-o |
31 |
36-7 |
|||||
1 |
47-6 |
8 |
37-8 |
— |
||||||||||||
5 |
29-8 |
10 |
36-9 |
1 |
47''0 |
1 |
43-3 |
i |
26-0 |
— |
— |
— |
— |
39 |
37-o |
— |
3 |
37i |
3 |
48-3 |
1 |
43-8 |
1 |
47o |
_ |
_ |
_ |
13 |
50-1 |
_ |
|||
1 |
61-8 |
5 |
42-5 |
1 |
49o |
2 |
53-9 |
— |
— |
— |
— |
2 |
40-o |
19 |
38-s |
1 |
2 |
62-8 |
2 |
32-2 |
3 |
44-4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
18 |
40-3 |
3 |
— |
1 |
62-5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
62-5 |
— |
|
6 |
49’7 |
11 |
44-o |
5 |
45-3 |
3 |
516 |
— |
— |
— |
— |
2 |
400 |
51 |
425 |
4 |
3 |
34i |
— |
— |
— |
— |
1 |
567 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
12 |
46 9 |
1 |
1 |
49-8 |
1 |
49-8 |
— |
||||||||||||
1 |
47-1 |
1 |
54-1 |
1 |
20o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
363 |
— |
42-2 |
10 |
42-8 |
4 |
48-i |
5 |
44-3 |
i |
65-o |
in |
39-7 |
5 |
|||||
3 |
36-8 |
1 |
29-o |
3 |
34-9 |
— |
— |
i |
33-o |
— |
— |
— |
— |
16 |
35-9 |
— |
6 |
45''7 |
2 |
44''7 |
1 |
63o |
1 |
29-7 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
23 |
40’8 |
2 |
29 |
42-s |
13 |
42l |
8 |
46-0 |
6 |
41-8 |
2 |
49-o |
— |
— |
— |
— |
150 |
39-4 |
7 |
10 |
33-4 |
5 |
44-3 |
4 |
23 7 |
2 |
38 g |
— |
— |
2 |
31-8 |
— |
— |
65 |
347 |
— |
1 |
31-4 |
2 |
24-9 |
— |
||||||||||||
4 |
42''0 |
11 |
38-7 |
5 |
33 9 |
2 |
44’4 |
1 |
42-0 |
1 |
57''0 |
1 |
66 o |
55 |
41-1 |
1 |
10 |
28-9 |
5 |
30''1 |
2 |
35 g |
7 |
304 |
1 |
33o |
_ |
4 |
43-0 |
43 |
31-3 |
4 |
|
1 |
59-7 |
2 |
37 g |
— |
||||||||||||
11 |
31-7 |
5 |
301 |
2 |
35-G |
7 |
30 4 |
1 |
33-o |
— |
— |
4 |
430 |
45 |
31-6 |
4 |
Ålderdoms försäkringskommittén. "VT.
Yrkes
grup
pens
n:r.
I
II: 1
2
3
III: 1
2
IV: 1
2
3
4
V
VI
VII
VIII: 1
2
3
IX
X
XI
XII: 1
2
12
90
Tab. 5 (forts.). Ålder och daglön (kronor) för under åren
l-oo och |
1*01 |
—1''50. |
1.51- |
—2-00. |
2''oi- |
—2-50. |
2-51- |
—3 oo. |
|||
Yrkesgrupper. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
Antal. |
Medel- ålder, år. |
|
XIII: 1 |
Maskin- ocii skeppsbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrumentfabriker) |
2 |
16-7 |
2 |
16-9 |
i |
39-s |
3 |
31-o |
||
g |
Skeppsvarv och båtbyggerier ............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
1 |
39-2 |
3 |
Vagnfabriker (inkl. järnvägarnes verkstäder)... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
1 |
24-9 |
4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner |
— |
— |
_ |
_ |
1 |
23-6 |
_ |
_ |
1 |
23-6 |
Tillsammans |
— |
— |
2 |
16''7 |
3 |
19-2 |
i |
39-3 |
6 |
30''2 |
|
XIV: l |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- och gips-gjuterier........................... |
i |
13-3 |
2 |
65-6 |
i |
54-3 |
1 |
56-5 |
||
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillverkning |
i |
15-2 |
— |
— |
2 |
44-7 |
— |
— |
2 |
51''9 |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.) ... |
— |
— |
— |
— |
2 |
32-s |
i |
17-7 |
1 |
40-2 |
Tillsammans |
2 |
14-3 |
— |
6 |
47-e |
2 |
380 |
4 |
50i |
||
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker................................ |
1 |
64 c |
2 |
67-2 |
||||||
2 |
Annan kemisk-teknisk industri.................. |
— |
— |
— |
— |
1 |
15i |
2 |
21-2 |
1 |
25-i |
Tillsammans |
— |
— |
— |
— |
1 |
15i |
3 |
35-c |
3 |
53''i |
|
XVI: 1 |
Byggnadsindustri: Husbyggnadsarbeten m. m.................. |
2 |
15-2 |
2 |
19-5 |
9 |
45''3 |
18 |
41''2 |
||
2 |
Utförande av belysnings-, vatten- o. kloakledn. |
1 |
16-8 |
1 |
18i |
— |
— |
— |
— |
1 |
L9''7 |
3 |
Väg-, järnvägs- och spårvägsbyggnadsarbeten. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
45''2 |
3 |
45 c |
4 |
Bro-, hamn-, kanal- och dammbyggnadsarbeten |
— |
— |
1 |
16-7 |
1 |
72*7 |
— |
— |
4 |
44-7 |
Tillsammans |
1 |
16-8 |
4 |
16-3 |
3 |
373 |
12 |
45-3 |
26 |
41''4 |
|
XVII: l |
Belysning och vattenledning m. m.: Gas- och elektricitetsverk................ |
2 |
32-4 |
4 |
317 |
||||||
2 |
Vatten- och renhållningsverk .................. |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
21-9 |
1 |
567 |
|
Tillsammans |
— |
— |
— |
— |
2 |
32-4 |
1 |
21-9 |
5 |
36-7 |
|
XVIII |
Handel och varulager.......................... |
— |
— |
1 |
16l |
— |
— |
1 |
64-3 |
1 |
26-7 |
XIX: 1 |
Landtransport: Akerirörelse, lastning och lossning............... Spårvägsdrift........................... |
1 |
28-c |
1 |
43-o |
||||||
2 |
2 |
41-8 |
|||||||||
3 |
Statens järnvägsdrift......... |
— |
— |
— |
— |
2 |
25-3 |
9 |
32-s |
10 |
35-o |
4 |
Enskild järnvägsdrift ................. |
1 |
75-o |
3 |
38-3 |
7 |
31 2 |
15 |
35-7 |
9 |
33-3 |
Tillsammans |
1 |
75-o |
3 |
38-3 |
9 |
298 |
25 |
34-2 |
22 |
35-3 |
|
Inalles |
11 |
20 b |
34 |
25-2 |
73 |
38-2 |
135 |
39-3 |
203 |
38-s |
91
906—1910 genom olycksfall i arbete dödade manliga arbetare.
3''oi—3-50. 3-51—4-oo. 4''0i—4-50. 4''6i—5-oo. 5''oi—5''Bo. 5''6i—6''oo.
över 6''oo.
Samtliga med Antal
öneuppgiftcr. olycka
-
falls -
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
Medel- |
skadade |
||||||||
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
Antal. |
ålder, |
|
år. |
år. |
år. |
år. |
år. |
år. |
år. |
år. |
gifter. |
||||||||
5 |
38-s |
2 |
22-3 |
i |
31-o |
2 |
32 l |
i |
50''7 |
3 |
46-9 |
22 |
32-9 |
_ |
||
3 |
46-7 |
1 |
.60-7 |
_ |
— |
1 |
44''0 |
— |
— |
— |
— |
1 |
50''7 |
7 |
47-8 |
— |
1 |
51-5 |
2 |
41-8 |
2 |
62-7 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
26''8 |
7 |
44-6 |
— |
1 |
28-2 |
1 |
50-7 |
4 |
31-5 |
— |
||||||||||
10 |
41-3 |
6 |
39.9 |
3 |
52-2 |
3 |
38o |
— |
— |
i |
50''7 |
5 |
43''7 |
40 |
37-4 |
— |
1 |
63-9 |
1 |
27-o |
_ |
7 |
49-5 |
||||||||||
1 |
44-2 |
4 |
30-1 |
— |
— |
6 |
41''3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
16 |
38-7 |
— |
1 |
35-3 |
2 |
60-9 |
2 |
44-7 |
1 |
50''3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
10 |
41-9 |
— |
3 |
477 |
6 |
40-4 |
2 |
447 |
8 |
40o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
33 |
42o |
— |
1 |
41''4 |
_ |
_ |
_ |
_ |
4 |
60-1 |
— |
||||||||
4 |
37-4 |
6 |
41-3 |
1 |
40''0 |
— |
— |
i |
66-9 |
2 |
37-e |
— |
— |
18 |
36-8 |
i |
4 |
37-4 |
6 |
413 |
1 |
40-0 |
1 |
41-4 |
i |
66''9 |
2 |
37''6 |
— |
— |
22 |
41-0 |
i |
11 |
41-1 |
18 |
32-7 |
8 |
43-7 |
13 |
39-6 |
13 |
42-2 |
5 |
40-3 |
12 |
46''6 |
in |
39-9 |
2 |
5 |
31''2 |
6 |
31-7 |
1 |
28-7 |
1 |
34-8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
16 |
29i |
— |
1 |
22-8 |
12 |
35''s |
1 |
30-7 |
2 |
46''3 |
1 |
37-2 |
1 |
55''3 |
— |
— |
24 |
38-9 |
1 |
5 |
30-o |
11 |
26-2 |
2 |
30-4 |
4 |
26-7 |
2 |
29-2 |
4 |
36-s |
3 |
37-e |
37 |
32-3 |
1 |
22 |
35-5 |
47 |
31-7 |
12 |
39-2 |
20 |
37-4 |
16 |
40''2 |
10 |
40-4 |
15 |
44''7 |
188 |
37-3 |
4 |
2 |
35-7 |
3 |
22-3 |
1 |
26-9 |
1 |
23-5 |
_ |
_ |
13 |
29-s |
|||||
— |
— |
5 |
45’o |
1 |
44''7 |
1 |
44-3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
9 |
43-6 |
— |
2 |
35-7 |
8 |
36-5 |
2 |
35''8 |
2 |
339 |
— |
— |
— |
— |
— |
22 |
35-2 |
— |
|
3 |
475 |
7 |
37-1 |
1 |
60o |
4 |
32-6 |
— |
— |
2 |
40''3 |
— |
— |
20 |
39o |
2 |
7 |
42-3 |
3 |
42-9 |
10 |
38-7 |
1 |
53-2 |
3 |
39i |
3 |
40-4 |
29 |
40’5 |
11 |
||
1 |
32-6 |
— |
— |
— |
— |
3 |
38-7 |
— |
||||||||
13 |
29-7 |
17 |
32-7 |
9 |
39-5 |
9 |
42-o |
2 |
48-c |
— |
— |
3 |
49''i |
74 |
35-3 |
2 |
6 |
27-8 |
5 |
38-o |
3 |
57-s |
3 |
53-3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
52 |
37-2 |
3 |
19 |
29l |
29 |
36o |
15 |
43''7 |
22 |
42.0 |
4 |
45-7 |
3 |
39i |
6 |
44-7 |
158 |
869 |
16 |
159 |
35-7 |
189 |
36-7 |
75 |
39-2 |
95 |
38-9 |
26 |
42-1 |
24 |
40-2 |
39 |
44'' o |
1063 |
37-e |
47 |
Yrkes
grup
pens
n:r.
XIII: l
2
3
4
XIV: 1
o
3
XV: l
2
XVI: 1
2
3
4
XVII: 1
2
XVIII
XIX :l
2
3
4
92
Tab. 6. InTaliditetsfall under åren 1906—1910 bland
Yrkesgrupper. |
Medel- antal mani. års-arbetare 1906—10. |
Invaliditetsfall med invaliditet under-stigande 10 %. |
||||
Hela antalet. |
Antal |
per år. |
Medelålder, år. |
|||
Medel- antal. |
% av |
|||||
I |
Skogsbruk ............................................. |
— |
63 |
12 6 |
_ |
32*7 |
Gruvdrift: |
||||||
II: 1 |
Järngruvor .......................................... |
8 828 |
67 |
13-4 |
0‘15 |
31*6 |
2 |
Andra malmgruvor ................................. |
1523 |
12 |
2-4 |
0 16 |
34-7 |
3 |
Stenkolsgruvor................................. |
1740 |
1 |
0''2 |
0.01 |
32.3 |
Tillsammans |
12 091 |
80 |
16o |
0*13 |
32i |
|
Annan brytnings- ock upptagnlngslndustrl: |
||||||
III: 1 |
Stenbrott och stenhuggeri ..................... |
11155 |
120 |
24-o |
0‘22 |
34-i |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m............. |
— |
1 |
0‘2 |
— |
26-8 |
Tillsammans |
— |
121 |
242 |
— |
341 |
|
Närings- och njutningsämnesindustri: |
||||||
IY: 1 |
Sockerbruk och -raffinaderier ............. |
4 385 |
20 |
4*o |
0*09 |
37-8 |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning ............ |
5 731 |
28 |
5-6 |
0''io |
33-8 |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier...... |
9 496 |
37 |
7-4 |
0’08 |
31-s |
4 |
Mejerier ........................... |
— |
1 |
0‘2 |
— |
29-i |
Tillsammans |
— |
86 |
17-2 |
— |
33-6 |
|
v |
Textilindustri ....................................... |
11 723 |
54 |
10s |
0*09 |
32-7 |
VI |
Beklädnadsindustri................................. |
5 181 |
23 |
46 |
0*09 |
24-7 |
YII |
Läder-, bär- ock gummivaruindustri......... |
2 909 |
20 |
4*0 |
014 |
28*5 |
Trävaruindustri: |
||||||
VIII: i |
Sågverk ock brädgårdsrörelse......... |
30154 |
344 |
68-s |
0*23 |
32-8 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker............. |
11862 |
201 |
40-2 |
0"34 |
30-2 |
3 |
Annan trävaruindustri ................... |
5 232 |
25 |
5*o |
0-10 |
27-7 |
Tillsammans |
47 248 |
570 |
114''o |
0*24 |
31-7 |
|
IX |
Trämasse- ock pappersindustri................ |
17 750 |
152 |
30 4 |
0‘17 |
29*2 |
X |
Grafisk industri ................................... |
7 230 |
19 |
3-8 |
0''05 |
21-9 |
XI |
Malmförädlingsindustri........................... |
15 461 |
88 |
17 g |
Oll |
37*7 |
Metallindustri: |
||||||
XII: i |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning... |
19 266 |
144 |
28-8 |
0''15 |
26-7 |
2 |
Annan metallindustri ..................... |
4 339 |
48 |
9-g |
0''22 |
24-9 |
Tillsammans |
23 605 |
192 |
38-4 |
016 |
26 3 |
93
i arbete olycksfallsskadade manliga arbetare.
Invaliditets fall med invaliditet |
av minst 10 |
%■ |
Invaliditetsfall med ofullstän-diga uppgifter. |
||||||
Antal por år. |
Livräntornas |
Livräntornas |
Antal per år. |
Yrkes- |
|||||
Kola |
% av |
Medelålder, |
kapitalvärde |
kapitalvärdo |
Hela |
% W |
n:r. |
||
Afnrlol- |
modd- |
år. |
efter 100 kr. |
efter 100 kr. |
antalet. |
Medel- |
|||
antal. |
antalet |
vid 100 % |
vid 100 % |
antal. |
antalet |
||||
års- |
invaliditet, kr. |
invaliditet, kr. |
|||||||
arbotaro. |
arbetare. |
||||||||
143 |
23 C |
— |
405 |
52 756 43 |
388''93 |
18 |
3-6 |
— |
i |
127 |
25''4 |
0-29 |
36-5 |
55 240-32 |
434-96 |
1 |
0-2 |
O.oo |
II: 1 |
19 |
3-8 |
0''25 |
34-7 |
12 807-89 |
674-10 |
1 |
0 2 |
Ooi |
2 |
12 |
2-4 |
0’14 |
31-9 |
5 688''4 9 |
474-04 |
3 |
0-6 |
0''03 |
3 |
153 |
31-6 |
0''26 |
38o |
73 738-70 |
466 69 |
5 |
l-o |
O''01 |
|
299 |
59-s |
0''54 |
40-o |
117191-41 |
391-94 |
9 |
1*8 |
0''02 |
III: 1 |
8 |
1*6 |
— |
32-7 |
3 658-85 |
457-36 |
— |
— |
— |
2 |
307 |
61-4 |
— |
39-8 |
120 350 26 |
393 65 |
9 |
1-8 |
— |
|
24 |
4''8 |
0-11 |
44*5 |
10 023-92 |
417-6 6 |
3 |
0''6 |
0-oi |
IV: l |
37 |
7-4 |
0''13 |
37-2 |
12 585-81 |
340-16 |
1 |
02 |
O-oo |
2 |
31 |
6-2 |
0’07 |
33-2 |
14 277-25 |
460-56 |
1 |
0’2 |
0''oo |
3 |
2 |
0-4 |
— |
31-9 |
1 102-7 7 |
551-39 |
— |
— |
— |
4 |
94 |
18-8 |
— |
37-6 |
37 989-75 |
404 15 |
5 |
l-o |
— |
|
57 |
11-4 |
0''io |
36-7 |
23 913-92 |
419-54 |
3 |
0 6 |
Ooi |
v |
29 |
5-8 |
Oil |
245 |
10 239-46 |
353 08 |
1 |
0*2 |
O-oo |
VI |
15 |
3o |
O-10 |
335 |
7 084-27 |
470-95 |
— |
— |
— |
VH |
599 |
119-8 |
0''4U |
33-4 |
232 313-5 5 |
387-84 |
12 |
2-4 |
0-oi |
VIII: 1 |
223 |
44-6 |
0''38 |
29-6 |
92 449-68 |
414-57 |
4 |
0-8 |
O-oi |
2 |
27 |
5-4 |
0''10 |
33o |
10 889-8 8 |
403-38 |
1 |
0’2 |
Ooo |
3 |
849 |
169-8 |
0''36 |
324 |
335 653 11 |
395-35 |
17 |
3-4 |
O-oi |
|
209 |
41-8 |
0 24 |
397 |
102 173-44 |
488-87 |
5 |
1-0 |
0''01 |
IX |
23 |
4-6 |
0''06 |
24-0 |
12 828-67 |
557 77 |
1 |
0-2 |
O-oo |
X |
190 |
38-0 |
0’25 |
417 |
74 122-63 |
390 12 |
3 |
0‘6 |
Ooo |
XI |
160 |
32-o |
0’17 |
28-o |
70 547-48 |
440-92 |
4 |
0’8 |
O-oo |
XII: l |
31 |
6-2 |
0-14 |
25-7 |
13 722-68 |
442-6 7 |
— |
— |
— |
2 |
191 |
38-2 |
016 |
27-7 |
84 270-16 |
441''2i |
4 |
08 |
O-oo |
94
Tab. 6 (forts.). Inyaliditetsfall under åren 1906—1910
Invaliditetsfall med invaliditet under-stigande 10 %. |
||||||
Yrkesgrupper. |
antal mani. års-arbetare 1906—10. |
Antal |
per år. |
|||
Hela antalet. |
Medel- antal. |
% av |
Medelålder, år. |
|||
XIII: 1 |
Maskin- och skepps byggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrumentfabriker) |
22 006 |
205 |
41*o |
0''19 |
33*9 |
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier............... |
4 793 |
50 |
10-o |
0*21 |
35*8 |
3 |
Yagnfabriker (inkl. järnvägarnes verkstäder).. |
7 315 |
30 |
6-o |
0''08 |
35*7 |
4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner |
3 503 |
42 |
8-4 |
0‘24 |
28*7 |
Tillsammans |
37 617 |
327 |
65-4 |
0*17 |
33*7 |
|
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- och gips-gjuterier ................................. |
4 007 |
23 |
4-6 |
0*11 |
35*6 |
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillverkn. |
8 481 |
19 |
3-8 |
0*04 |
31*4 |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.)....... |
4 894 |
12 |
2-4 |
0*05 |
32*3 |
Tillsammans |
17 382 |
54 |
10-8 |
0*06 |
33*4 |
|
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker .. |
3 542 |
31 |
6-2 |
0*18 |
27*2 |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri .................. |
3 501 |
10 |
2-0 |
0*06 |
31*7 |
Tillsammans |
7 043 |
41 |
8-2 |
0*12 |
28*3 |
|
XVI: l |
Byggnadsindustri: Husbyggnadsarbeten m. m...... |
67 |
13-4 |
34*o |
||
2 |
Utförande av belysnings-, vatten- o. kloakledn. |
— |
24 |
4''8 |
— |
30*i |
3 |
Väg-, järnvägs-, och spårvägsbyggnadsarbeten |
— |
26 |
5-2 |
— |
42*2 |
4 |
Bro-, hamn-, kanal- och dammbyggnadsarbeten |
— |
38 |
7-6 |
— |
36*6 |
Tillsammans |
— |
155 |
310 |
— |
35*4 |
|
XVII: 1 |
Belysning och vattenledning m. m.: Gas- och elektricitetsverk .. |
2 883 |
11 |
2-2 |
0*08 |
37*7 |
2 |
Vatten- och renhållningsverk..................... |
— |
9 |
1*8 |
— |
41*5 |
Tillsammans |
— |
20 |
4*0 |
— |
39*4 |
|
XVIII |
Handel och varulager ........................... |
— |
10 |
20 |
— |
42*1 |
XIX: i |
Landtransport: Akerirörelse, lastning och lossning .. |
30 |
6-0 |
40*3 |
||
2 |
Spårvägsdrift .......... |
1729 |
5 |
ro |
0*06 |
24*5 |
3 |
Statens järnvägsdrift .............................. |
17 035 |
52 |
10-4 |
0*06 |
32*o |
4 |
Enskild järnvägsdrift .............................. |
15 693 |
36 |
7-2 |
0*05 |
29*7 |
Tillsammans |
— |
123 |
24-6 |
— |
33 1 |
|
Inalles | |
-1 |
2 198 |
439-s |
— |
32i |
95
bland i arbete olycksfallsskadade manliga arbetare.
Invaliditetsfall med invaliditet av minst 10 %. |
Invaliditetsfall med ofullstän-diga uppgifter. |
||||||||
Antal |
per år. |
Livräntornas |
Livräntornas |
Antal |
per är. |
Yrkes- |
|||
Hela |
% ov |
Medelålder, |
kapitalvärde |
kapitalvärde |
Hela |
% av |
n:r. |
||
antalet. |
Medel- |
medel- |
år. |
efter 100 kr. |
efter 100 kr. |
antalet. |
medel- |
||
antalet |
vid 100 % |
vid 100 % |
antal. |
antalet |
|||||
års- |
invaliditet, kr. |
invaliditet, kr. |
års- |
||||||
arbetare. |
arbetare. |
||||||||
208 |
41-6 |
0''19 |
32-9 |
79 030-98 |
379-96 |
7 |
1-4 |
O-oi |
XIII: 1 |
83 |
16-6 |
0’8 5 |
403 |
30 719-14 |
370-n |
1 |
02 |
Ooo |
2 |
52 |
10-4 |
0'' 14 |
35i |
24 056-56 |
462''o 3 |
2 |
0-4 |
Ooi |
8 |
17 |
34 |
Oio |
32-s |
5 863-91 |
344-94 |
— |
— |
— |
4 |
860 |
72''0 |
019 |
349 |
139 670-54 |
387 97 |
10 |
2-o |
0''01 |
|
23 |
4-6 |
0-ii |
40-6 |
11259-78 |
489-56 |
1 |
0-2 |
0-oo |
XIV: 1 |
41 |
8-2 |
Oio |
38-5 |
22 971-10 |
560-27 |
7 |
1*4 |
0"02 |
2 |
16 |
3*2 |
0.07 |
36-o |
5 959-71 |
372-48 |
— |
— |
— |
3 |
80 |
16o |
0*09 |
38-7 |
40 190-65 |
502 38 |
8 |
1-6 |
Ooi |
|
16 |
3-2 |
0''09 |
31-8 |
5 332-02 |
333‘29 |
_ |
_ |
XV: 1 |
|
20 |
4-o |
0 ii |
37-3 |
9 541-12 |
477-06 |
— |
— |
— |
2 |
36 |
7-2 |
0''10 |
346 |
14 873-74 |
41316 |
— |
— |
— |
|
150 |
30-o |
37-8 |
80 796-01 |
538-64 |
10 |
2-o |
_ |
XVI: 1 |
|
35 |
7-o |
— |
32-o |
23 052-86 |
658-65 |
1 |
0-2 |
— |
2 |
96 |
192 |
— |
40-7 |
44 109-98 |
459-48 |
4 |
0''8 |
— |
3 |
74 |
14-8 |
— |
40-2 |
34 262-40 |
463-oi |
1 |
0-2 |
— |
4 |
355 |
71o |
— |
385 |
182 221-25 |
51330 |
16 |
3*2 |
— |
|
17 |
3-4 |
0''12 |
39-8 |
11 642-69 |
684-86 |
1 |
0*2 |
Ooi |
XVII: 1 |
6 |
1*2 |
— |
45" o |
3 283-59 |
547''26 |
— |
— |
— |
2 |
23 |
46 |
— |
40-7 |
14 926''28 |
648 97 |
1 |
02 |
— |
|
20 |
4*0 |
— |
42 4 |
11 581-08 |
579 05 |
1 |
0 2 |
— |
XVIII |
83 |
16-6 |
42-7 |
39 617-93 |
477-32 |
_ |
XIX: 1 |
|||
11 |
2-2 |
0*13 |
86*2 |
4 350''09 |
395-4 6 |
— |
— |
— |
2 |
90 |
18-o |
0-11 |
35-7 |
64 728-35 |
719-20 |
9 |
1-8 |
Ooi |
3 |
54 |
10-8 |
0*07 |
36-5 |
39 970-47 |
740-19 |
7 |
1-4 |
Ooi |
4 |
238 |
470 |
— |
383 |
148 666-84 |
624-65 |
16 |
3-2 |
— |
|
3 377 |
675-4 |
— |
36o |
1 487 729-is |
440-65 |
123 |
246 |
— |
96
Tab. 7. Dödsfall under åren 1906—1910 bland
Yrkesgrupper. |
Medel- antal mani. års-arbetare |
Döds- |
|||
ogifta. |
|||||
Hela antalet. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
|||
I |
Skogsbruk ..................................... ...... |
— |
43 |
53l |
237 |
Gruvdrift: |
|||||
II: 1 |
Järngruvor ....................................... |
8 828 |
29 |
41''4 |
26-o |
2 |
Andra malmgruvor ........................ ............ |
1523 |
4 |
44-4 |
217 |
3 |
Stenkolsgruvor......................................................... |
1740 |
1 |
8-s |
29-4 |
Tillsammans |
12 091 |
34 |
37''4 |
25-6 |
|
Annan brytnings- och upptagnlngsindustrl: |
|||||
ni: 1 |
Stenbrott och stenhuggeri ...................................... |
11155 |
13 |
41-9 |
27-i |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m............................... |
— |
5 |
62-5 |
31*3 |
Tillsammans |
— |
18 |
46i |
283 |
|
Närings- och njutnlngsämneslndustrl: |
|||||
IV: 1 |
Sockerbruk och -raffinaderier....................................... |
4 385 |
2 |
15-4 |
28-4 |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning ................................. |
5 731 |
7 |
35o |
23-9 |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier.................... |
9 496 |
10 |
47-6 |
24-6 |
4 |
Mejerier.............................................................. |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
— |
19 |
34-6 |
247 |
|
v |
Textilindustri ......................................................... |
11 723 |
4 |
30-8 |
32-9 |
VI |
Beklädnadsindustri .................................. |
5 181 |
— |
— |
— |
VII |
Läder-, bår- och gummivaruindustri........................... |
2 909 |
2 |
50o |
22o |
Trävaruindustri: |
|||||
VIII: 1 |
Sågverk och brädgårdsrörelse....................................... |
30154 |
44 |
37-9 |
22-o |
2 |
Snickerier och möbelfabriker............................ |
11862 |
6 |
37-5 |
30-2 |
3 |
Annan trävaruindustri............................................... |
5 232 |
9 |
37-5 |
27-i |
Tillsammans |
47 248 |
59 |
378 |
23-6 |
|
IX |
Trämasse- och pappersindustri........................ |
17 750 |
27 |
49-i |
23-7 |
X |
Grafisk Industri......................................................... |
7 230 |
1 |
60''0 |
18-3 |
XI |
Malmförädlingsindustri .................................. |
15 461 |
14 |
25-0 |
21-o |
Metallindustri: |
|||||
XII: 1 |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning .................. |
19 266 |
25 |
53-2 |
23-7 |
2 |
Annan metallindustri ................................................ |
4 339 |
1 |
50-o |
154 |
Tillsammans |
23 605 |
26 |
53-1 |
23-4 |
97
i arbete olyeksfallsskadado manliga arbetare.
fall |
bl>n |
il |
Samtliga dödsfall. |
Yrkes- gruppens n:r. |
||||||||
gifta. |
änklingar och frånskilda. |
arbetare med |
Hela antalet. |
Antal |
per år. |
Medel- ålder, år. |
||||||
Hela antalet. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
Hela antalet. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
Hela antalet. |
Medel- ålder, år. |
Medel- antal. |
% av |
|||
37 |
45-7 |
44-7 |
i |
1''2 |
26-8 |
— |
— |
81 |
16 2 |
— |
33''3 |
i |
40 |
57-2 |
43-o |
i |
1''4 |
59-2 |
i |
34-7 |
71 |
14''2 |
0''16 |
36-1 |
II: 1 |
4 |
44-5 |
42-5 |
i |
11''1 |
63 o |
— |
— |
9 |
1*8 |
0''12 |
35-5 |
2 |
11 |
91-7 |
42-6 |
— |
— |
— |
— |
12 |
2-4 |
0'' 1 4 |
41-5 |
3 |
|
55 |
60-4 |
42-8 |
2 |
2''2 |
611 |
i |
34''7 |
92 |
18-4 |
0 15 |
36-7 |
|
18 |
58''i |
43-7 |
31 |
6-2 |
0*06 |
36-7 |
III: 1 |
|||||
2 |
25o |
44''3 |
1 |
12-5 |
57-7 |
— |
— |
8 |
1''6 |
— |
37-8 |
2 |
20 |
51-3 |
437 |
1 |
2-6 |
57-7 |
— |
— |
39 |
7''8 |
— |
37-o |
|
8 |
61-5 |
47-7 |
3 |
23''i |
70-6 |
13 |
2-6 |
0''0 6 |
50''x |
IV: 1 |
||
12 |
60-o |
44''7 |
1 |
5*o |
67-7 |
— |
— |
20 |
4-o |
0*07 |
38-5 |
2 |
9 |
42-9 |
46-8 |
2 |
9-5 |
75''x |
— |
— |
21 |
4-2 |
0''0 4 |
38-9 |
3 |
1 |
100-o |
62-5 |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
0-2 |
— |
62-5 |
4 |
30 |
54-5 |
46 6 |
6 |
10-9 |
71-6 |
— |
— |
55 |
ilo |
— |
41''S |
|
9 |
69 2 |
54''8 |
— |
— |
— |
— |
— |
13 |
2-6 |
0*02 |
48-1 |
v |
1 |
lOO-o |
49''8 |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
0-2 |
0oo |
49''8 |
VI |
2 |
50o |
50-6 |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
0-8 |
003 |
36-3 |
VII |
64 |
55-2 |
48-3 |
8 |
6-9 |
58-6 |
116 |
23''2 |
0''08 |
39i |
VIII: l |
||
10 |
62-5 |
39''4 |
— |
— |
— |
— |
— |
16 |
3''2 |
0''03 |
35-9 |
2 |
15 |
62-5 |
45''2 |
— |
— |
— 1 |
i |
61-3 |
25 |
5’0 |
O''io |
39-3 |
3 |
89 |
671 |
46-8 |
8 |
5l |
68''6 |
i |
61-3 |
157 |
31-4 |
0''07 |
38''8 |
|
28 |
50''9 |
45''3 |
— |
— |
— |
— |
— |
55 |
ll-o |
006 |
34''7 |
IX |
1 |
50o |
31''4 |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
0''4 |
Ooi |
24''9 |
X |
40 |
71-4 |
47''2 |
2 |
3-6 |
71''l | |
— |
— |
56 |
11-2 |
0''07 |
41-5 |
XI |
32 |
46-8 |
39-8 |
47 |
94 |
0''05 |
31''S |
XII: 1 |
|||||
1 |
50-o |
59-7 |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
0''4 |
0''oi |
37-e |
2 |
23 |
48‘9 |
40 7 | |
— |
-1 |
- 1 |
-1 |
— |
49 |
9-8 |
0''04 | |
31-6 |
Ålderdomsförsäkringskommittén. VI.
13
98
Tab. 7 (forts.). Dödsfall under åren 1906—1910
Medel- antal mani. års-arbetare |
Döda: |
||||
Yrkesgrupper. |
ogifta. |
||||
Hela antalet. |
*• |
Medel- ålder, år. |
|||
XIII: 1 |
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrumentfabriker) ............... |
22 006 |
ii |
50-o |
23''2 |
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier ....................................... |
4 793 |
i |
14''3 |
39-2 |
3 |
Yagnfabriker (inkl. järnvägarnes verkstäder)..................... |
7 315 |
2 |
28-e |
22-o |
4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner och apparater |
3 503 |
2 |
50''o |
23-6 |
Tillsammans |
37 617 |
16 |
40-o |
24i |
|
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- och gipsgjuterier ....... |
4 007 |
2 |
28-6 |
20''2 |
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillverkning............... |
8 481 |
5 |
31-2 |
26-9 |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.) ........................ |
4 894 |
2 |
20-o |
18''i |
Tillsammans |
17 382 |
9 |
273 |
23''5 |
|
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker .................................................... |
3 542 |
|||
2 |
Annan kemisk-teknisk industri .................................... |
3 501 |
9 6 |
33-8 |
21-3 |
Tillsammans |
7 043 |
96 |
273 |
21-3 |
|
XVI: 1 |
Byggnadsindustri: Husbyggnadsarbeten m. m............................ |
39 |
34-5 |
29''i |
|
2 |
Utförande av belysnings-, vatten- och kloakledningar ..... |
— |
13 |
81-3 |
25-8 |
3 |
Väg-, järnvägs- och spårvägsbyggnadsarbeten ............... |
— |
10 |
40''o |
24''8 |
4 |
Bro-, hamn-, kanal- och dammbyggnadsarbeten ................ |
— |
22 |
57-9 |
24-8 |
Tillsammans |
— |
84 |
43''7 |
26''9 |
|
XVII: 1 |
Belysning och vattenledning in. m.: Gas- och elektricitetsverk .................................... |
2 883 |
8 |
61-5 |
24-3 |
2 |
Vatten- och renhållningsverk |
— |
3 |
33-3 |
36-9 |
Tillsammans |
— |
11 |
50o |
27''8 |
|
XVIII |
Handel och varulager........................ |
— |
7 |
31''S |
33-3 |
XIX: 1 |
Landtransport: Akerirörelse, lastning och lossning.................... Spårvägsdrift.................... |
15 |
38-5 |
35''5 |
|
2 |
1729 |
1 |
33-3 |
23-7 |
|
3 |
Statens järnvägsdrift ......................... |
17 035 |
32 |
42-i |
24-7 |
4 |
Enskild järnvägsdrift ... .......................................... |
15 693 |
24 |
43-e |
23i |
Tillsammans |
— |
72 |
41''6 |
28''3 |
|
% Inalles |
— |
452 |
| 40-9 |
25 3 |
*) Därtill kommer ett dödsfall utan åldersuppgift.
99
bland i arbete olycksfallsskadade manliga arbetare.
fall |
alun |
(1 |
Samtliga dödsfall. |
Yrkes- gruppens n:r. |
||||||||
gifta. |
änklingar och frånskilda. |
arbetare med |
Hela antalet. |
Antal |
)or år. |
Medel- ålder, år. |
||||||
Hela antalet. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
Hela antalet. |
%■ |
Medel- ålder, år. |
Hela antalet. |
Medel- ålder, år. |
Medel- antal. |
% av |
|||
10 |
45-5 |
42-i |
i |
4-5 |
48-9 |
22 |
4*4 |
0''02 |
32*9 |
XIII: 1 |
||
4 |
57-i |
43-9 |
2 |
28''e |
59-9 |
— |
— |
7 |
1-4 |
0''03 |
47*8 |
2 |
5 |
71-4 |
53-7 |
— |
— |
— |
— |
— |
7 |
1-4 |
0*02 |
44*6 |
3 |
2 |
50''o |
39-4 |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
0*8 |
0*02 |
31*5 |
4 |
21 |
52-5 |
44-9 |
3 |
7-5 |
56 3 |
— |
— |
40 |
80 |
0*02 |
37*4 |
|
5 |
71-4 |
61-2 |
__ |
_ |
_ |
_ |
7 |
1-4 |
0*03 |
49-5 |
XIV: l |
|
10 |
62-5 |
41-5 |
1 |
6-3 |
71-o |
— |
— |
16 |
3*2 |
0’04 |
38*7 |
2 |
7 |
70-o |
47-7 |
1 |
10-o |
48-8 |
— |
— |
10 |
2o |
0*04 |
41*9 |
3 |
22 |
66-7 |
48-0 |
2 |
6-o |
599 |
— |
— |
33 |
6-e |
0''04 |
42*0 |
|
3 |
75-o |
55-9 |
1 |
25-o |
72-4 |
4 |
0’8 |
0*02 |
60*1 |
XV: 1 |
||
11 |
61-i |
41-7 |
1 |
5-6 |
74-8 |
— |
— |
9 18 |
3-6 |
0-io |
36*8 |
2 |
14 |
63e |
44''7 |
2 |
9 l |
73-7 |
— |
— |
x) 22 |
4-4 |
0*06 |
41*0 |
|
70 |
62-0 |
45‘6 |
4 |
3*5 |
49-2 |
113 |
22-6 |
40*o |
XVI: i |
|||
3 |
18''7 |
43-2 |
— |
— |
— |
— |
— |
16 |
3-2 |
— |
29*i |
2 |
13 |
52-o |
45-9 |
2 |
8-o |
56-8 |
— |
— |
25 |
5*o |
— |
38*s |
3 |
14 |
368 |
41-4 |
2 |
5-3 |
60-6 |
— |
— |
38 |
7-6 |
— |
32*8 |
4 |
100 |
52l |
44-9 |
8 |
4*2 |
53-9 |
— |
— |
192 |
38-4 |
— |
37*4 |
|
5 |
38-6 |
37-2 |
13 |
2-6 |
0*09 |
29*3 |
XVII: l |
|||||
6 |
6.6-7 |
47-o |
— |
— |
— |
— |
— |
9 |
1-8 |
— |
43*e |
2 |
11 |
50-o |
425 |
— |
— |
— |
— |
— |
22 |
4''4 |
— |
35*2 |
|
15 |
68-3 |
420 |
— |
— |
— |
— |
— |
22 |
44 |
— |
39 3 |
XVIII |
22 |
56-4 |
43-9 |
2 |
5-1 |
55-o |
i |
32-3 |
40 |
8-o |
41*o |
XIX: 1 |
|
2 |
66-7 |
46-3 |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
0-6 |
0 03 |
38*7 |
2 |
44 |
57-9 |
42-9 |
— |
— |
— |
— |
— |
76 |
15-2 |
0*09 |
35*3 |
3 |
27 |
49-i |
46-o |
4 |
7-3 |
61-o |
— |
— |
55 |
u-o |
0*07 |
37*i |
4 |
95 |
54-9 |
44-1 |
6 |
35 |
59o |
i |
32-3 |
174 |
34-8 |
— |
37*2 |
|
613 |
55-4 |
45i |
41 |
3-7 |
60-2 |
3 |
42-7 |
>)/ 109 |
221-8 |
— |
37-6 |
*) Därtill kommer ett dödsfall utan åldersuppgift.
100
Tält). 8. Invaliditets- och dödsfall under åren 1906—1910
> ''''■ - Yrkesgrupper. |
Medel- antal kvinnl. års- arbetare 1906-10. |
Invaliditetsfall med invaliditet |
||||
Hela antalet. |
Antal |
per år. |
Medel- ålder, år. |
|||
Medel- antal. |
% av |
|||||
Närings- och njutningsämnesindustri: |
||||||
IV: 1 |
Sockerbruk och -raffinaderier ... |
511 |
— |
— |
— |
— |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning........................ |
1443 |
19 |
3-8 |
0*26 |
34-7 |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier ............. |
6 076 |
7 |
1-4 |
0’02 |
19 9 |
v |
Textilindustri ............................................... |
18 419 |
54 |
10-8 |
0''06 |
24-6 |
VI |
Beklädnadsindustri.......................................... |
10 879 |
6 |
1*2 |
0''oi |
20-3 |
Trävaruindustri: |
||||||
Vill: l |
Sågverk och brädgårdsrörelse ..... |
244 |
2 |
0-4 |
0''16 |
17-7 |
3 |
Annan trävaruindustri utom snickerier och möbelfabriker |
534 |
1 |
0*2 |
0''04 |
30-8 |
IX |
Trämasse- och pappersindustri ....................... |
3 653 |
12 |
2-4 |
0*07 |
20-7 |
X |
Grafisk industri ....................................... |
1374 |
1 |
0‘2 |
0''oi |
14-7 |
Metallindustri: |
||||||
XII: 1 |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning..................... |
1045 |
3 |
0-6 |
0''06 |
26-9 |
Maskin- och skeppsfcyggnadsindustri: |
||||||
XIII: 4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner och |
|||||
apparater ........................................ |
587 |
5 |
1-0 |
0''17 |
31-7 |
|
Kemisk-teknisk industri: |
||||||
XV: 1 |
Tändsticksfabriker ...................... |
2 694 |
11 |
2-2 |
0''08 |
26-7 |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri........................... |
1519 |
6 |
1*2 |
0''08 |
18-5 |
Landtransport: |
||||||
XIX: 3 |
Statens järnvägsdrift...................................... |
112 |
— |
— |
— |
— |
Övriga yrkesgrupper...................................... |
— |
11 |
22 |
— |
23-i |
|
Inalles |
- |
138 |
27-6 |
25 a |
101
bland i arbete olycksfall oskadad e kvinnliga arbetare.
Invaliditetsfall |
|||||||||||||
Invaliditetsfall med invaliditet av minst 10 %. |
med ofullständiga |
Dödsfall. |
|||||||||||
uppgifter. |
Yrkes- |
||||||||||||
Antal |
per år. |
Livräntornas |
Livräntornas |
Antal |
per år. |
Antal |
per år. |
grup- pens |
|||||
sammanlagda |
medel- |
||||||||||||
Hela |
Medel- |
kapitalvärde |
kapitalvärdo |
Hela |
% av |
Hela |
% »t |
Medel- |
|||||
an- |
ålder, |
efter 100 kr. |
efter 100 kr. |
an- |
Medel- |
an- |
Medel* |
medel- |
ålder, |
n:r. |
|||
talet. |
Medel- |
år. |
vid 100 % |
vid 100 % |
talet. |
antalet |
talet. |
antalet |
år. |
||||
antal. |
årsar- |
invaliditet, |
invaliditet, |
antal. |
årsar- |
antal. |
årsar- |
||||||
betaro. |
kr. |
kr. |
betare. |
betare. |
|||||||||
1 |
0’2 |
0*04 |
23*8 |
529*96 |
529*96 |
IV: 1 |
|||||||
7 |
1 4 |
0*io |
37*6 |
2 226*38 |
318*05 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
9 |
1*8 |
0*03 |
30*8 |
5 731*04 |
636*78 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
30 |
6-o |
0*03 |
27*4 |
13 183*72 |
439*46 |
— |
— |
— |
2 |
0*4 |
0*oo |
43*4 |
v |
8 |
1*6 |
Ooi |
19*9 |
4 917*57 |
614*7 0 |
2 |
0*4 |
Ooo |
— |
— |
— |
— |
VI |
7 |
1-4 |
0*57 |
31*i |
2 736*14 |
390*88 |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
VIII: l |
2 |
0-4 |
0*07 |
20*3 |
587*47 |
293*74 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
10 |
2-o |
0*05 |
19*2 |
5 925*19 |
592*52 |
2 |
0*4 |
Ooi |
— |
— |
— |
— |
15 |
1 |
0''2 |
0*oi |
15*2 |
336*67 |
336*67 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
X |
4 |
O-8 |
0*08 |
31*3 |
2106*46 |
526*62 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XII: 1 |
1 |
0''2 |
0*08 |
40*7 |
269*34 |
269*84 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIII: 4 |
2 |
0''4 |
0*03 |
30*s |
1 272*46 |
636*23 |
— |
— |
— |
5 |
ro |
0*07 |
19*7 |
XY: i 2 |
2 |
04 |
0*86 |
56*5 |
1305*20 |
652*60 |
— |
— |
— |
1 |
0*2 |
0*18 |
59*5 |
XIX: 3 |
6 |
1*2 |
— |
44*2 |
2 210*91 |
368*49 |
2 |
0*4 |
— |
3 |
0*6 |
— |
38*o |
|
90 |
18 o |
f |
29o |
43 338- bi |
48154 |
6 |
1''2 |
11 |
2 a |
— |
32-e |
102
Tab. 9 a. Olycksfall i arbete, som medfört ersättning
Antal |
0 1 |
y c k s - |
|||||
Antal lagför- säkrade manliga |
minst 61 sjukdagar. |
||||||
Yrkesgrupper. |
Antal. |
Medel- antal |
|||||
arbetare. |
Absolut. |
% av antalet års- arbetare. |
Abso- lut. |
% av |
sj ukdagar |
||
I |
Skogsbruk ............................................. Gruvdrift: |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
II: 1 |
Järngruvor . |
8 357 |
85 |
1’02 |
68 |
0*81 |
53*78 |
2 |
Andra malmgruvor............. |
924 |
9 |
0''97 |
5 |
0*54 |
75*60 |
3 |
Stenkolsgruvor....................................... |
199 |
1 |
0*50 |
1 |
0*50 |
10* oo |
Tillsammans Annan brytnings- och upptagningsindu-strl: |
9 480 |
95 |
1-00 |
74 |
0*78 |
54*66 |
|
in: 1 |
Stenbrott och stenhuggerier ................. |
6 910 |
161 |
2*33 |
95 |
1*37 |
67*05 |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m.......... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
tV: 1 |
Tillsammans Närings- och njutningsämnesindustri: |
6 910 |
161 |
2*33 |
95 |
1*37 |
67*05 |
Sockerbruk och -raffinaderier...... |
2 825 |
9 |
0''32 |
9 |
0*3 2 |
45*oo |
|
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning.......... |
3 485 |
32 |
0*92 |
26 |
0*75 |
46*22 |
S |
Annan hithörande industri utom mejerier...... |
4 983 |
43 |
086 |
33 |
0*66 |
42*88 |
4 |
Mejerier.................................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
11293 |
84 |
0''74 |
68 |
0*60 |
44*44 |
|
V |
Textilindustri ........................................ |
3 716 |
13 |
0''35 |
8 |
0*22 |
52*88 |
VI |
Beklädnadsindustri................................. |
2 189 |
7 |
0''32 |
4 |
0*18 |
14*50 |
VII |
Läder-, bår- och gummivaruindustri......... Trävaruindustri: |
1 682 |
4 |
0''24 |
4 |
0*24 |
40*oo |
VIII: 1 |
Sågverk och brädgårdsrörelse |
14 508 |
223 |
1''54 |
193 |
1*33 |
52*11 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker ... |
8 494 |
66 |
0’78 |
42 |
0*49 |
26*07 |
3 |
Annan trävaruindustri.............................. |
2 386 |
13 |
054 |
6 |
0*25 |
40*83 |
Tillsammans |
25 388 |
302 |
1*19 |
241 |
0*95 |
47*29 |
|
IX |
Trämasse- och pappersindustri ............... |
12 201 |
112 |
0''92 |
86 |
0*70 |
44*56 |
X |
Grafisk industri .................................... |
4 289 |
12 |
0*28 |
11 |
0*26 |
24*27 |
XI |
Malmförädlingsindustri ......... ....... Metallindustri: |
9 445 |
83 |
0 88 |
65 |
0*69 |
46*49 |
XII: 1 |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning............ |
8 958 |
65 |
0*73 |
43 |
0*48 |
36*09 |
2 |
Annan metallindustri .............................. |
2 943 |
ii |
0*37 |
8 |
0*27 |
30*13 |
Tillsammans |
11901 |
76 |
0*64 |
51 |
0*43 |
35*16 |
103
enligt lag, bland lagförsäkrade manliga arbetare år 1908.
fall, |
v i 1 |
S:a oavsett an |
d r a |
f ö 1 |
j d e |
r medfört |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||||||
invaliditet av minst 10 %■ |
död |
e n. |
|||||||||||
Antal. |
Medel- ålder, år. |
Medel- invalidi- tets- procent. |
Liv-räntornas |
Ogifta. |
Gifta. |
Änklingar och |
Samtliga. |
||||||
Abso- lut. |
% av |
Antal. |
%■ |
Antal. |
%■ |
Antal. |
%■ |
Antal. |
% av |
||||
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i |
31 |
0''37 |
36*i |
22*98 |
404*84 |
6 |
75*o |
2 |
25*o |
_ |
— |
8 |
Oio |
II: 1 |
4 |
0''43 |
51*8 |
30*7 5 |
390*67 |
2 |
66*7 |
1 |
33* s |
— |
— |
3 |
0*32 |
2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
|
35 |
0*37 |
37*9 |
23*87 |
403*22 |
8 |
72*7 |
3 |
27*3 |
— |
— |
ii |
0*12 |
|
90 |
1*30 |
40*8 |
22*02 |
367*50 |
4 |
66*7 |
2 |
33*8 |
_ |
— |
6 |
0*09 |
in: 1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
|
90 |
1-30 |
40*8 |
22*02 |
367*50 |
4 |
66*7 |
2 |
33*3 |
— |
— |
6 |
0*09 |
|
2 |
0‘0 7 |
39*2 |
44*50 |
754*07 |
_ |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
— |
IV: i |
|
8 |
0''23 |
41*1 |
18*13 |
290*28 |
— |
— |
4 |
100*o |
— |
— |
4 |
0*11 |
2 |
14 |
0''28 |
30* 3 |
23*60 |
445*78 |
4 |
57*1 |
2 |
28*6 |
1 |
14*3 |
7 |
0*14 |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
”-1 |
— |
4 |
|||
24 |
0''21 |
34*6 |
23*61 |
419*64 |
4 |
36*4 |
6 |
54*5 |
1 |
9i |
11 |
0*io |
|
5 |
0''13 |
31*3 |
23 53 |
478*95 |
1 |
60*o |
1 |
50*0 |
— |
— |
2 |
0*05 |
v |
5 |
0’23 |
29*7 |
17oo |
337*67 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
VI |
1 |
0*06 |
14*8 |
50* oo |
1 103*52 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
VII |
|
85 |
0*59 |
32*o |
22*93 |
431*64 |
2 |
22.2 |
7 |
77*8 |
— |
— |
9 |
0*06 |
Vin: 1 |
35 |
0*41 |
30*2 |
19*80 |
388*09 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 - |
2 |
|
3 |
0*13 |
33*3 |
28*89 |
548*6 7 |
3 |
60*o |
2 |
40*o |
— |
-- |
5 |
0*21 |
3 |
123 |
0*48 |
31*5 |
22*19 |
422*10 |
5 |
35*7 |
9 |
64*3 |
— |
— |
14 |
0*06 |
|
37 |
0*30 |
37*4 |
2Soi |
446*31 |
7 |
77*8 |
2 |
22*2 |
— |
— |
9 |
0*07 |
IX |
8 |
0*19 |
25*3 |
22*63 |
454*50 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
X |
|
29 |
0*31 |
42*5 |
25*87 |
413 61 |
3 |
42*9 |
3 |
42*8 |
1 |
14*2 |
7 |
0*07 |
XI |
27 |
0*30 |
29 3 |
24*49 |
470*97 |
2 |
28*6 |
5 |
71*4 |
— |
— |
7 |
0*08 |
XII: 1 |
4 |
Öl 4 |
20*3 |
16oo |
338*26 |
— |
— |
1 |
100*o |
— |
— |
1 |
0*03 |
2 |
31 |
0*26 |
| 28*2 |
23*40 |
453*85 |
1 2 |
\ 25*o |
6 |
75*0 |
— |
— |
II 8 |
| 0*07 |
104
Tab. 9 a (forts.). Olycksfall i arbete, som medfört ersättning
Antal |
0 1 y c k s - |
||||||
Antal lagför- säkrade manliga års- |
minst 61 sjukdagar. |
||||||
Yrkesgrupper. |
Antal. |
Medel- antal |
|||||
arbetare. |
Absolut |
% av |
Abso- lut. |
% av |
sjukdagar |
||
XIII: 1 |
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrumentfabriker) |
14 678 |
112 |
0"76 |
85 |
0''5S |
42-74 |
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier ... |
1517 |
14 |
0''92 |
10 |
0''66 |
29- 90 |
3 |
Yagnfabriker (inkl. järnvägarnes verkstäder).. |
1609 |
21 |
1*31 |
18 |
1*12 |
40-44 |
4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner |
739 |
7 |
0''95 |
5 |
0"68 |
23-20 |
Tillsammans |
18 543 |
154 |
083 |
118 |
0(54 |
40-47 |
|
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- och gips-gjuterier .................. |
2 505 |
13 |
0''52 |
13 |
0*52 |
70-85 |
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillverk-ning ............................................... |
3 471 |
15 |
0''43 |
11 |
0‘3 2 |
90’09 |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.) ...... |
2 012 |
6 |
0''80 |
4 |
0''20 |
38-75 |
Tillsammans |
7 988 |
34 |
0''43 |
28 |
035 |
73-82 |
|
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker |
313 |
2 |
0''64 |
2 |
0*64 |
60-50 |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri |
1981 |
21 |
1''06 |
13 |
0.66 |
57-08 |
Tillsammans |
2 294 |
23 |
loo |
15 |
0’65 |
57-53 |
|
XVI |
Byggnadsindustri.................................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVII: 1 |
Belysning och vattenledning m. m.: Gas- och elektricitetsverk |
1265 |
16 |
1''26 |
9 |
0‘71 |
61*89 |
2 |
Vatten- och renhållningsverk..................... |
— |
— |
— |
|||
Tillsammans |
1 265 |
16 |
1''26 |
9 |
0 71 |
61-89 |
|
XVIII |
Handel och varulager ............................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIX: i |
Landtransport: Akerirörelse, lastning och lossning |
||||||
2 |
Spåryägsdrift ........... |
1697 |
7 |
0''41 |
5 |
0''29 |
48''2o |
3 |
Statens järnvägsdrift .. |
— |
_ |
_ |
|||
4 |
Enskild järnvägsdrift |
3120 |
13 |
0''42 |
9 |
0’29 |
117-22 |
Tillsammans |
4 817 |
20 |
042 |
14 |
0*29 |
92-57 |
|
Inalles |
133401 |
7 196 |
0''9O | |
891 | |
0''67 | |
49 33 |
105
enligt lag, bland lag försäkrade manliga arbetare år 11)08.
fall, |
v i 1 |
k a |
o a v s |
ett andra följde |
r m |
e d f |
ört |
||||||
invaliditet av minst 10 %. |
döden. |
Yrkes- |
|||||||||||
Antal. |
Medel- |
Liv- räntornas |
0 |
jifta. |
Gifta. |
Änklingar och |
Samtliga. |
grup- pens |
|||||
Medel- ålder, |
medel- kapitalvärde |
n:r. |
|||||||||||
% af |
invalidi- tets- procent. |
% av |
|||||||||||
Abso- lut. |
antalet års- |
år. |
efter 100 kr. |
Antal. |
%■ |
Antal. |
%. |
Antal. |
%■ |
Antal. |
antalet års- |
||
arbetare. |
invaliditet. |
arbetare. |
|||||||||||
53 |
0*36 |
32-7 |
21-oo |
386''10 |
i |
lOOo |
i |
0''oi |
XIII: 1 |
||||
6 |
0''40 |
49-o |
21-67 |
231-64 |
— |
— |
i |
lOO-o |
— |
— |
i |
0"07 |
2 |
7 |
0’44 |
23-e |
28-05 |
577-25 |
— |
— |
i |
100-o |
— |
— |
i |
0''06 |
3 |
2 |
0''27 |
36-9 |
17-50 |
308 95 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
68 |
0 37 |
33-4 |
21-68 |
389 88 |
— |
— |
3 |
lOOo |
— |
— |
3 |
002 |
|
2 |
008 |
37-s |
22-50 |
362-31 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIV: 1 |
7 |
0’20 |
38-7 |
24-29 |
42090 |
i |
50-o |
1 |
50-o |
_ |
_ |
2 |
0*06 |
2 |
3 |
0*15 |
38-3 |
21-33 |
368 92 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
12 |
0l5 |
38 4 |
23-25 |
398 14 |
i |
500 |
1 |
50o |
— |
— |
2 |
0*03 |
|
4 |
0’20 |
36-9 |
23-50 |
429-94 |
2 |
33-s |
3 |
50-o |
i |
16-7 |
6 |
0*30 |
XY: 1 2 |
4 |
0‘17 |
36-9 |
23-50 |
429 94 |
2 |
33-3 |
3 |
50o |
i |
16 7 |
6 |
026 |
XVI |
4 |
0’32 |
27-7 |
37-50 |
708-29 |
1 |
25o |
3 |
75-o |
— |
— |
4 |
0-82 |
XVII: l 2 |
4 |
0*32 |
277 |
37-50 |
708-29 |
1 |
250 |
3 |
75-o |
— |
— |
4 |
0"32 |
XVIII |
XIX: l |
|||||||||||||
2 |
0''12 |
38-5 |
25-00 |
446''14 |
1 |
50-o |
1 |
50-o |
. — |
— |
2 |
0’12 |
2 |
5 |
OlS |
41-6 |
35-40 |
571-69 |
1 |
25o |
3 |
75-o |
— |
— |
4 |
0*13 |
3 4 |
7 |
015 |
407 |
32-43 |
635 82 |
2 |
33 3 |
4 |
66 7 |
— |
— |
6 |
012 |
|
453 |
0-36 |
35o |
2297 |
414-43 |
40 |
44-9 |
46 |
51-7 |
3 |
34 |
89 |
0''07 |
Ålderdomsfö rsälcrin g skommittén. VI.
14
106
Tall. 9 b. Olycksfall i arbete, som medfört ersättning
Yrkesgrupper. |
Antal lagför- säkrade kvinnliga |
Antal |
||
års- arbetare. |
Absolut. |
% av antalet års- arbetare. |
||
IV: 1 |
Närings- och njutningsämnesindustri: Sockerbruk och -raffinaderier................................. |
227 |
i |
0''44 |
2 |
Sprit- och maltdrvckstillverkning .............................. |
900 |
5 |
0-56 |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier.............................. |
4 203 |
2 |
005 |
v |
Textilindustri ....................................... ........... |
6 212 |
11 |
0''18 |
VI |
Beklädnadsindustri.................. ........................ |
3 885 |
5 |
0‘18 |
VII |
Läder-, kår- ock gummivaruindustri.............................. |
631 |
— |
— |
Vill: 1 |
Trävaruindustri: Sågverk och brädgårdsrörelse.............. , |
171 |
||
2 |
Snickerier och möbelfabriker ... |
141 |
— |
— |
3 |
Annan trävaruindustri.......................... |
226 |
— |
— |
IX |
Trämasse- ock pappersindustri ............ |
1990 |
5 |
0''25 |
X |
Grafisk industri ... ........ |
611 |
1 |
0*16 |
XII: 1 |
Metallindustri: Järn-, stål- och plåtvarutillverkning............... |
397 |
1 |
0*25 |
2 |
Annan metallindustri ......... |
556 |
2 |
0-3 6 |
XIII: 1 |
Maskin- och skeppbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrumentfabriker) ..... |
52 |
||
4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner och apparater...... |
203 |
1 |
0''49 |
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- och gipsgjuterier .. |
28 |
1 |
3-57 |
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillverkning |
in |
•a- |
— |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.) ...... |
96 |
— |
— |
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker ......................... |
272 |
||
2 |
Annan kemisk-teknisk industri .. |
821 |
i |
0.12 |
XIX: 2 |
Landtransport: Spårvägsdrift . |
84 |
_ |
_ |
Övriga yrkesgrupper ......... |
128 |
— |
— |
|
Inalles |
21945 |
36 |
Oie |
107
enligt lag, bland lagförsäkrade Kvinnliga arbetare är 1908.
0 ly |
cksfall, vill |
a oavsett an |
dra följder mod fört |
|||||||
minst 61 sjukdagar. |
invaliditet av minst 10 %. |
döden. |
Yrkes- |
|||||||
grop- |
||||||||||
Antal. |
Medel- |
Antal. |
Livräntornas |
Antal. |
pens |
|||||
antal |
Medel- |
model- |
||||||||
Medcl- |
n:r. |
|||||||||
% av |
sjukdagar |
% av |
invalidi- |
kapitalvärde |
% av |
|||||
oavsett |
Absolut. |
år. |
tets- |
efter 100 kr. |
Absolut. |
antalet |
||||
Absolut. |
de 60 |
procent. |
vid 100 % |
års- |
||||||
arbetare. |
första. |
arbetare. |
invaliditet. |
arbetare. |
||||||
i |
0"44 |
20’oo |
1Y: 1 |
|||||||
5 |
0''56 |
22''80 |
i |
0-11 |
21.3 |
14-oo |
302-25 |
—; |
— |
2 |
2 |
0 05 |
16oo |
2 |
0*05 |
19.2 |
12-50 |
274-21 |
— |
— |
3 |
11 |
0.18 |
42''2 7 |
6 |
Oio |
36o |
28-33 |
533-83 |
— |
— |
v |
4 |
0 10 |
208-25 |
3 |
0"08 |
24-9 |
36-89 |
793-20 |
— |
— |
YI VII |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vill: 1 2 |
4 |
0"20 |
31-50 |
4 |
0"20 |
18-9 |
12-50 |
271-eo |
— |
— |
3 IX |
1 |
0''16 |
5''oo |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
X |
1 |
0"25 |
64-oo |
1 |
0*25 |
18-9 |
15-oo |
328-91 |
— |
— |
XII: 1 |
2 |
0-36 |
8''oo |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
|
_ |
_ |
_ |
XIII: 1 |
|||||||
1 |
0''49 |
66''oo |
1 |
0''49 |
40-7 |
15’oo |
269-34 |
— |
— |
4 |
1 |
357 |
65''oo |
_ |
__ |
_ |
_ |
__ |
—• |
XIV: 1 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
-- |
— |
— |
— |
2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
_ |
_ |
XV: 1 |
||||||||
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i |
0''12 |
2 |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIX: 2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
33 |
Öl B |
54-73 |
1 18 |
0''08 |
| 27-0 |
| 22''20 |
450 99 |
1 / |
Ooo |
108
Talj. 10 a. Olycksfall i arbete, som medfört karensersättning,
Antal |
Antal |
Olycka |
fall, |
|||||||
karens- försäk- rade manliga |
5- |
15 sjukdagar. |
16- |
-30 sjukdagar. |
||||||
Yrkesgrupper. |
ersättning. |
Antal. |
Medel- antal sjuk- dagar. |
Antal. |
Medel- antal sjuk- dagar. |
|||||
års- arbe- tare. |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
||||
I |
Skogsbruk .............................. |
|||||||||
II: l |
Gruvdrift: Järngruvor.............................. |
7514 |
935 |
12''44 |
437 |
5-81 |
10''2 8 |
305 |
4-06 |
20''82 |
2 |
Andra malmgruvor .................. |
512 |
84 |
16-41 |
39 |
7’62 |
972 |
31 |
6''05 |
20-52 |
3 |
Stenkolsgruvor ........................ |
199 |
64 |
32-16 |
49 |
24''6 3 |
9-35 |
13 |
6-53 |
19-69 |
Tillsammans |
8 225 |
1 083 |
1317 |
525 |
6’38 |
1015 |
349 |
4''25 |
2075 |
|
III: 1 |
Annan brytnings- ock upptagnings-industri: Stenbrott och stenhuggerier......... |
6 763 |
1336 |
19-75 |
573 |
8-47 |
10-75 |
437 |
6’46 |
2152 |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
6 763 |
1 336 |
19-75 |
673 |
847 |
10-76 |
437 |
646 |
21-52 |
|
IV: i |
Närings- och njutnlngsämnesindu-stri: Sockerbruk och -raffinaderier ... |
2 698 |
183 |
6’78 |
89 |
3-30 |
9-42 |
59 |
2l9 |
20-73 |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning... |
2 753 |
451 |
16''38 |
206 |
7-48 |
9-97 |
152 |
Ö52 |
21-17 |
3 |
Annan hithörande industri utom |
3 431 |
242 |
7-05 |
93 |
2-71 |
10-43 |
76 |
2-22 |
21-14 |
4 |
Mejerier................................. |
— |
||||||||
Tillsammans |
8 882 |
876 |
9-86 |
388 |
4-37 |
9-95 |
287 |
3"23 |
2107 |
|
v |
Textilindustri........................... |
2 465 |
104 |
4-22 |
47 |
1*90 |
10-68 |
31 |
1''26 |
21-65 |
VI |
Beklädnadsindustri .................. |
882 |
45 |
5''10 |
21 |
238 |
9" 6 7 |
12 |
136 |
20-00 |
VII |
Läder-, hår- och gummivaruindustri |
1 116 |
63 |
5''65 |
26 |
2 33 |
10-35 |
20 |
179 |
21-25 |
VIII: l |
Trävaruindustri: Sågverk och brädgårdsrörelse ...... |
13 424 |
1612 |
12''01 |
547 |
4-08 |
10É78 |
603 |
4-49 |
21-71 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker .. |
6 208 |
511 |
8’23 |
153 |
2''4C |
10É31 |
196 |
3-16 |
22-04 |
3 |
Annan trävaruindustri .............. |
1971 |
142 |
7-21 |
59 |
2’99 |
10-46 |
50 |
2''54 |
22-06 |
Tillsammans |
21603 |
2 265 |
10-48 |
759 |
351 |
1066 |
849 |
3-93 |
21-81 |
|
IX |
Trämasse- och pappersindustri... |
9 533 |
1 204 |
12*63 |
525 |
5-51 |
1031 |
397 |
4''16 |
21-58 |
X |
Grafisk industri....................... |
3 512 |
116 |
3''30 |
49 |
1''39 |
11-22 |
39 |
1-11 |
22-87 |
XI |
Malmförädlingsindustri ............ |
8 279 |
1 153 |
1393 |
562 |
6*79 |
1015 |
394 |
4''76 |
21-18 |
XII: l |
Metallindustri: Järn-, stål- och plåtvarutillverkning |
7 396 |
791 |
1069 |
395 |
5"34 |
1014 |
254 |
3-43 |
21-13 |
2 |
Annan metallindustri.................. |
2 675 |
188 |
7-03 |
86 |
3''22 |
9''84 |
64 |
2-39 |
21-64 |
Tillsammans |
10 071 |
979 |
972 |
481 |
4''78 |
10''09 |
318 |
316 |
21-24 |
109
bland Jearensförsäkrade manliga arbetare är 1908.
vilka o |
avs |
ett |
a n |
1 r a |
följ |
d o r |
m e ( |
föl |
t |
|||||
31- |
45 sjukdagar. |
46—60 sjukdagar |
5-60 |
sjukdag däröver |
ar och |
invaliditet understigande 10 %. |
Yrkes- |
|||||||
Antal. |
Medel- antal sjuk- dagar. |
Antal. |
Medel- antal |
Antal. |
Medel- antal |
Antal. |
Mc- |
Medel- |
Livräntornas |
grup- pens |
||||
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
sjuk-dagar |
Abso- lut. |
% av |
sjukda-gar till |
Abso- lut. |
% av |
del- ål- der, år |
inva- liditets- pro- cent. |
n:r. |
||
99 3 1 |
1''32 059 0''50 |
36- 88 37- oo |
94 11 1 |
1''25 2''15 0*50 |
56''82 |
935 84 64 |
12''44 16-41 32’i6 |
21-21 20-63 12-63 |
14 1 |
0*19 0"20 |
35-5 29-s |
5-86 600 |
10645 |
I II: i 3 |
103 |
1’25 |
36 85 |
106 |
1''29 |
56-08 |
1 083 |
13''17 |
20-66 |
15 |
018 |
35-1 |
5-87 |
107 26 |
|
167 |
2''47 |
36''63 |
159 |
2-35 |
56-85 |
1336 |
19-75 |
22-99 |
41 |
0''61 |
35-3 |
5-90 |
106''oo |
III: l |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
167 |
2''47 |
36-63 |
159 |
235 |
5685 |
1 336 |
1975 |
22-99 |
41 |
0''61 |
35-3 |
5''90 |
106''oo |
|
19 45 |
0''7 0 |
37-05 36''69 |
16 48 |
0''59 1*74 |
55-81 |
183 451 |
6" 7 8 |
19-99 21-28 |
2 7 |
0 07 |
32-2 37-3 |
7-00 6-oo |
130''65 10513 |
IY: 1 |
33 |
0''96 |
36-58 |
40 |
1*16 |
57-68 |
242 |
7-05 |
25-15 |
9 |
0 26 |
27-4 |
6‘33 |
126-os |
8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
97 |
1’09 |
36-72 |
104 |
117 |
56-47 |
876 |
986 |
22ii |
18 |
0"20 |
31-7 |
6-28 |
11842 |
|
12 |
049 |
36-92 |
14 |
0''57 |
55''64 |
104 |
4’22 |
23 03 |
5 |
0''20 |
45-0 |
5-80 |
89-30 |
V |
8 |
0''91 |
36-63 |
4 |
0É45 |
56 oo |
45 |
5''10 |
21-33 |
2 |
023 |
189 |
7-oo |
150-51 |
VI |
8 |
072 |
34-13 |
9 |
081 |
55-78 |
63 |
5''6ö |
23-32 |
2 |
018 |
33-8 |
5*50 |
103-91 |
VII |
196 92 21 |
1''46 1''48 1‘07 |
36" 4 5 36- 7 6 37- 29 |
266 70 12 |
1’98 1*13 OOI |
56-94 |
1612 511 142 |
12-oi 8-23 7-21 |
25-61 25-90 2220 |
73 66 4 |
0 54 |
32-4 28-5 26-6 |
5''73 533 5-50 |
106- 85 107- 74 |
Vin: 1 3 |
309 |
1''43 |
36-60 |
348 |
1*61 |
56-74 |
2 265 |
10''48 |
25-46 |
143 |
0’66 |
304 |
5-54 |
10534 |
|
144 |
1*51 |
36-60 |
133 |
1''45 |
56-51 |
1204 |
12-63 |
22-47 |
33 |
0"35 |
30-7 |
5''58 |
106-01 |
IX |
14 |
0*40 |
35 57 |
14 |
0’40 |
56 79 |
116 |
330 |
23-58 |
10 |
0-28 |
17-6 |
3-60 |
76-97 |
X |
100 |
1*21 |
38 37 |
96 |
1*16 |
56-25 |
1 152 |
13-92 |
20-04 |
8 |
Oio |
307 |
600 |
113-92 |
XI |
71 22 |
0"96 0''82 |
37-2 3 |
71 16 |
0-96 0*60 |
56-82 55-69 |
791 188 |
10-69 7''OS |
20-29 2094 |
24 11 |
0*32 0*41 |
25-3 27-5 |
5-29 564 |
103-7 6 |
XII: i 2 |
93 |
0 92 |
37-18 |
87 |
086 |
56-61 |
979 |
972 |
2042 |
35 |
0’35 |
26o |
5*40 |
104-16 |
no
Tab. 10 a (forts.). Olycksfall i arbete, som medfört barens -
Yrkesgrupper. |
Antal karens- försäk- rade manliga års- arbe- tare. |
Antal |
0 1 y |
eks |
fall, |
|||||
5—15 sjukdagar. |
16- |
30 sjukdagar. |
||||||||
Antal. |
Medel-antal |
Antal. |
Medel- antal sjuk- dagar. |
|||||||
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
|||||
Maskin- och skeppabyggnadsindu- |
||||||||||
stil: |
||||||||||
XIII: 1 |
Mekaniska verkstäder (inkl. instru- |
|||||||||
mentfabriker) |
9 846 |
1289 |
13''09 |
623 |
6-33 |
10-14 |
419 |
4-25 |
21-55 |
|
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier |
1150 |
125 |
10''87 |
59 |
5l3 |
10-14 |
47 |
4-09 |
21-32 |
3 |
Yagnfabriker (inkl. järnv. verkstäder) |
1603 |
247 |
15-41 |
140 |
8''73 |
10''3G |
66 |
4''12 |
20-62 |
4 |
Fabriker för tillverkning av elek- |
|||||||||
friska maskiner och apparater... |
398 |
53 |
13-32 |
25 |
6''28 |
10-12 |
18 |
4-52 |
20-78 |
|
Tillsammans |
12 997 |
1 714 |
1319 |
847 |
6o2 |
10-18 |
550 |
4-23 |
21*39 |
|
Mineralindustri: |
||||||||||
XIV: 1 |
Kalk- och cementbruk samt cement- |
|||||||||
och gipsgjuterier ................. |
2 089 |
172 |
8-23 |
80 |
S’83 |
10''21 |
58 |
2’7 8 |
21-02 |
|
2 |
Tegelbruk samt porslins- och ler- |
|||||||||
godstillverkning ____ |
2174 |
161 |
7-41 |
66 |
3-04 |
10’52 |
57 |
2''62 |
22-35 |
|
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk |
|||||||||
m. m.) ........ |
1873 |
131 |
6*99 |
52 |
2-77 |
11-48 |
58 |
3l0 |
21-17 |
|
Tillsammans |
6 136 |
464 |
7’56 |
198 |
323 |
10''65 |
173 |
2"82 |
21-51 |
|
Kemisk-teknisk industri: |
||||||||||
XV: i |
Tändsticksfabriker____ |
313 |
54 |
17-25 |
30 |
9''ÖS |
9''30 |
17 |
5-43 |
20-41 |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri |
1671 |
140 |
8-38 |
53 |
3 17 |
9-57 |
51 |
3''05 |
21-37 |
Tillsammaas |
1 934 |
194 |
9-78 |
83 |
4-18 |
9 47 |
68 |
3-43 |
21-13 |
|
XVI |
Byggnadsindustri . . |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Belysning och vattenledning m.m.: |
||||||||||
XVII: 1 |
Gas- och elektricitetsverk |
869 |
58 |
6 67 |
22 |
2’53 |
8-73 |
24 |
2-76 |
22-63 |
2 |
Vatten- och renhållningsverk ...... |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
||
Tillsammans |
869 |
58 |
6-C7 |
22 |
253 |
873 |
24 |
2-76 |
22-63 |
|
XVIII |
Handel och varulager............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Landtransport: |
||||||||||
XIX: 1 |
Akerirörelse, lastning och lossning |
_ |
_ |
_ |
_ |
__ |
_ |
|||
2 |
Spårrägsdrift............. |
1396 |
71 |
Ö09 |
35 |
2-51 |
10''60 |
23 |
1''65 |
21-30 |
3 |
Statens järnvägsdrift |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
_ |
||
4 |
Enskild järnvägsdrift ..... |
3 079 |
186 |
6''04 |
107 |
3-48 |
10-18 |
48 |
1-56 |
21-58 |
Tillsammans |
4 475 |
257 |
5’74 |
142 |
3-17 |
1028 |
71 |
1’58 |
21-49 |
|
Inalles |
107 792 |
11911 |
11-06 |
5248 |
4-87 |
10-31 |
4 019 |
3''73 |
21-42 |
311
ersättning, bland karensförsäkrade manliga arbetare år 1908.
v i 1 k |
a o |
avsett |
a n d |
ra f |
ö 1 j d e r |
medför |
t |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||||||
31—45 sjukdagar. |
46—60 sjukdagar |
5—60 sjukdagar och |
invaliditet |
understigande |
10 %. |
|||||||||
Antal. |
Medel- antal sjuk- dagar. |
Antal. |
Medel-antal |
Antal. |
Medel-antal |
Antal. |
Me- del- ål- dcr, dr |
Medel- inva- iditets- pro- cent. |
livräntornas |
|||||
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
|||||||
130 |
l''S2 |
37-02 |
117 |
1*19 |
56-63 |
1289 |
13-09 |
2078 |
34 |
0''3ö |
31i |
5''68 |
107-20 |
XIII: 1 |
12 |
1''04 |
38-08 |
7 |
0É61 |
58''2 9 |
125 |
1087 |
19-72 |
2 |
0*17 |
26-2 |
5oo |
102-n |
2 |
21 |
1*81 |
38''38 |
20 |
1*25 |
58-96 |
247 |
15-41 |
19-42 |
5 |
0 31 |
17-7 |
4''80 |
85-7 5 |
S |
4 |
1*01 |
37-oo |
6 |
1*51 |
58-33 |
53 |
13-32 |
21-23 |
1 |
0-25 |
18-7 |
6''oo |
128-62 |
4 |
167 |
1’29 |
37-27 |
150 |
1''15 |
57-09 |
1714 |
1319 |
20''52 |
42 |
0''32 |
290 |
5''55 |
104-91 |
|
13 |
0*62 |
35 92 |
21 |
1''00 |
54-29 |
172 |
8-23 |
21''18 |
8 |
0''38 |
41-5 |
6-oo |
100-4 0 |
XIV: l |
20 |
0''92 |
37-35 |
18 |
0"83 |
55-oo |
161 |
7-41 |
23-Öl |
9 |
041 |
38-5 |
5''33 |
9107 |
2 |
10 |
0’53 |
38-30 |
11 |
0-59 |
56 91 |
131 |
6’99 |
21-63 |
2 |
0-n |
52-3 |
6-oo |
82-78 |
3 |
43 |
0*70 |
37-14 |
50 |
081 |
5512 |
464 |
7-56 |
21-94 |
19 |
031 |
41-2 |
5''6S |
94-13 |
|
5 |
1‘60 |
33''40 |
2 |
064 |
60-oo |
54 |
17-25 |
16-91 |
_ |
_ |
_ |
_ |
— |
XV: 1 |
19 |
1*14 |
36*82 |
17 |
1''02 |
58-24 |
140 |
8-38 |
23-41 |
7 |
0-42 |
32-4 |
514 |
95-oo |
2 |
24 |
1’21 |
35-71 |
19 |
0"96 |
58 42 |
194 |
978 |
21-60 |
7 |
035 |
32-4 |
514 |
95oo |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVI |
|
6 |
0''69 |
36-83 |
6 |
0"69 |
55-83 |
58 |
6 67 |
22-2 6 |
2 |
0''23 |
40-3 |
4''50 |
78-69 |
XVII: 1 2 |
6 |
0''69 |
36 83 |
6 |
069 |
55-83 |
58 |
6" G 7 |
22-26 |
2 |
0-23 |
40-3 |
4''50 |
78-69 |
|
— |
— |
— |
— |
XVIII |
||||||||||
XIX: 1 |
||||||||||||||
7 |
0-so |
35’2 9 |
6 |
0-43 |
56-33 |
71 |
5''09 |
20-37 |
— |
2 |
||||
17 |
0''f) o |
36-53 |
14 |
0-45 |
57-67 |
186 |
604 |
19-10 |
1 |
0"0 3 |
28-2 |
6-oo |
119-94 |
4 |
24 |
0''54 |
36-17 |
20 |
0 45 |
57-20 |
257 |
574 |
19-45 |
1 |
002 |
28-2 |
6''oo |
119 94 |
|
1 31S |
1''22\ 3671 |
1324 |
1''23 |
5664 |
11910 |
| 11ob\ 22 n |
j 383 |
fj 0''36 |
! 311 |
5bs |
103 sc |
112
Tab. 10 b. Olycksfall i arbete, som medfört karensersättning'',
Antal karens- försäk- rade |
Antal |
Olycka |
fall, |
|||||||
5- |
15 sjukdagar. |
16- |
-30 sjukdagar. |
|||||||
Yrkesgrupper. |
kvinn- liga års- arbe- tare. |
ersättning. |
Antal. |
Medel- antal sjuk- dagar. |
Antal. |
Medel- antal sjuk- dagar. |
||||
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
|||||
IV: 1 |
Närings- och njutningsämnesindu-stri: Sockerbruk och -raffinaderier....... |
208 |
16 |
7''69 |
13 |
6*25 |
8''oo |
2 |
0*96 |
23*oo |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning... |
767 |
191 |
24''90 |
119 |
15 51 |
10*58 |
52 |
6*78 |
20*44 |
3 |
Annan hithörande industri utom |
2 514 |
51 |
2-03 |
18 |
0*71 |
10''8S |
16 |
0*64 |
20*06 |
v |
Textilindustri........................... |
4 092 |
71 |
1*74 |
26 |
0*64 |
11''00 |
19 |
0*46 |
20*95 |
VI |
Beklädnadsindustri .................. |
1212 |
24 |
1''98 |
8 |
0‘6 7 |
11*13 |
6 |
0*49 |
21*83 |
VII |
Läder-, hår- o. gummivaruindustri |
301 |
2 |
0''66 |
1 |
0*33 |
9''oo |
— |
— |
— |
VIII: l |
Trävaruindustri: Sågverk och brädgårdsrörelse ...... |
189 |
5 |
2''65 |
3 |
1*59 |
12*67 |
1 |
0*53 |
27*oo |
2 |
Snickerier och möbelfabriker ...... |
89 |
1 |
1 12 |
1 |
1*12 |
12*oo |
— |
— |
— |
3 |
Annan trävaruindustri ............... |
248 |
10 |
4''03 |
1 |
0''40 |
8*00 |
8 |
3*28 |
22*50 |
IX |
Trämasse- och pappersindustri ... |
1503 |
24 |
1''60 |
9 |
0''60 |
10*3 3 |
7 |
0*46 |
21*57 |
X |
Grafisk industri........................ |
691 |
9 |
l''S0 |
4 |
0''58 |
11*25 |
3 |
0*44 |
21*00 |
XII: 1 |
Metallindustri: Järn-, stål- och plåtvarutillverkning |
359 |
10 |
2''79 |
5 |
1''39 |
7*80 |
3 |
0*84 |
22*33 |
2 |
Annan metallindustri.................. |
457 |
22 |
4''81 |
6 |
1*31 |
10*67 |
10 |
2*18 |
24.70 |
XIII: 1 |
Maskin- o.skeppsbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instru-mentfabriker)....................... |
43 |
2 |
4''65 |
2 |
4*65 |
7*50 |
|||
4 |
Fabriker för tillverkn. av elektriska |
13 |
1 |
7''69 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement-och gipsgj uterier ................. |
7 |
||||||||
2 |
Tegelbruk samt porslins- och ler-godstillverkning ..................... |
49 |
1 |
2''04 |
_ |
_ |
_ |
1 |
2*04 |
28*oo |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk |
100 |
1 |
1''00 |
1 |
1''00 |
7*oo |
— |
— |
— |
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker..................... |
272 |
31 |
11''40 |
17 |
6*25 |
9*88 |
11 |
4*05 |
21*oo |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri...... |
477 |
14 |
2''94 |
6 |
1''26 |
12*83 |
5 |
1*05 |
24*80 |
XIX: 2 |
Landtransport: Spårvägsdrift........................... |
84 |
8 |
9*52 |
4 |
4‘7 6 |
12*50 |
3 |
3*57 |
23*oo |
Övriga yrkesgrupper................. |
98 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Inalles |
13 77sj |
494\ |
3''59| |
244 |
/'' 77\ |
10 461 |
m\ |
1''071 |
21-40 |
Åt
113
bland kar ens för säkrade kvinnliga arbetare år 1908.
vilka o |
xvse |
t t a n d r |
a fö |
1 j d e |
r m |
3 d f ö |
r t |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||||||
31- |
45 sjukdagar. |
46—60 sjukdagar |
5—60 sjukdagar |
invaliditet understigande |
10 %. |
|||||||||
Antal. |
Medel- antal sjuk- dagar. |
Antal. |
Medel-antal |
Antal. |
Medel-antal |
Antal. |
Me- del- ål- der, år. |
Medel- inva- liditets- pro- cent. |
Livräntornas |
|||||
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
|||||||
i |
0''48 |
60-oo |
10 |
7-69 |
13-12 |
IV: 1 |
||||||||
14 |
1''83 |
37-43 |
6 |
0"78 |
55-so |
191 |
24’90 |
16-61 |
5 |
0-65 |
25-4 |
5-80 |
121-54 |
2 |
12 |
0*48 |
36-17 |
5 |
0''20 |
56-40 |
Öl |
2''03 |
24i6 |
1 |
0*04 |
26''5 |
6.oo |
124-67 |
3 |
15 |
0''37 |
38''4 8 |
11 |
0’27 |
58éi8 |
71 |
1’74 |
26-7 6 |
7 |
0l7 |
33*i |
4-79 |
86-83 |
v |
6 |
0’4 9 |
39-17 |
4 |
0''33 |
59-25 |
24 |
1-98 |
28-83 |
«■» O |
0’25 |
19-1 |
6''oo |
1S1''3S |
VI |
1 |
0''33 |
31-oo |
— |
- |
— |
2 |
0''66 |
20. oo |
— |
— |
— |
— |
— |
VII |
1 |
0 53 |
33-oo |
_ |
_ |
_ |
5 |
2’fi5 |
19''60 |
_ |
_ |
_ |
_ |
— |
VIII: l |
— |
— |
— |
—- |
— |
— |
1 |
1-12 |
12oo |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
1 |
0''40 |
43''oo |
— |
— |
— |
10 |
4-03 |
23''io |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
4 |
0"27 |
41-50 |
4 |
0''27 |
60oo |
24 |
1-60 |
27-08 |
2 |
0’13 |
24-2 |
3-50 |
74-46 |
IX |
1 |
0''14 |
31oo |
1 |
0l4 |
60-oo |
9 |
1’30 |
22-ii |
1 |
0"14 |
14-6 |
loo |
22-52 |
X |
1 |
0''28 |
44''oo |
1 |
028 |
60-oo |
10 |
2.79 |
21-00 |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
XII: 1 |
3 |
0''6C |
36''3 3 |
3 |
0"6G |
56’oo |
22 |
481 |
26"73 |
1 |
0-22 |
13-9 |
6''oo |
135-6 7 |
2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
4-65 |
7-50 |
— |
— |
— |
— |
— |
XIII: 1 |
— |
— |
— |
1 |
7’69 |
60oo |
1 |
7-09 |
60''oo |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
: |
_ |
_ |
_ |
1 |
2’04 |
28Éoo |
1 |
2-04 |
28-4 |
6oo |
122-7 6 |
XIV: 1 2 |
||
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
1''00 |
7-oo |
— |
— |
— |
— |
3 |
|
3 |
1*10 |
35‘ oo |
_ |
31 |
11''40 |
1626 |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
XV: 1 |
||
1 |
0.21 |
38.oo |
2 |
0’42 |
55-oo |
14 |
2-94 |
24-93 |
3 |
0''63 |
23-2 |
5’33 |
113-84 |
2 |
— |
— |
— |
1 |
1-19 |
54-oo |
8 |
9-52 |
21-63 |
— |
— |
— |
XIX: 2 |
||
63 |
0''46 |
) 37.60 |
40 |
0''29 |
57 60 |
494 |
3B9 |
1 2099 |
24 |
0l7 |
| 25-7 |
| 5io |
104-41 |
Ålderdomsförsälcringskommittén. VI. 15
114
Tab. 11 a. Antal år 1908 till den officiella olycksfallsstatistiken an
manliga
arbetare jämfört med hela antalet nämnda år
Anfall manliga årsarbetare |
Antal olycksfall. |
||||||
Yrkesgrupper. |
Hela antalet 1908. |
Därav här berörda |
Hela |
Därav |
anmälda. * |
||
Absolut. |
% |
antalet. |
Absolut |
% |
|||
I |
Skogsbruk.............................................. Gruvdrift: |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
II: i |
J ärngruvor ............................................. |
9 386 |
8 357 |
89-o |
85 |
75 |
88-2 |
2 |
Andra malmgruvor.................................. |
1665 |
924 |
55-s |
9 |
8 |
88-9 |
3 |
Stenkolsgruvor . ...... |
1870 |
199 |
10-6 |
1 |
1 |
100-o |
Tillsammans Annan brytnings- och upptagningsindustri: |
12 921 |
9 480 |
73-4 |
95 |
84 |
88-4 |
|
III: 1 |
Stenbrott och stenhuggeri ........................ |
10 886 |
6 910 |
63-ö |
161 |
127 |
78-9 |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans Närings- och njutningsämnesindustri: |
— |
6 910 |
— |
161 |
127 |
78-9 |
|
IV: l |
Sockerbruk och -raffinaderier........... |
4 301 |
2 825 |
65''7 |
9 |
8 |
88-9 |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning |
5 881 |
3 485 |
59-3 |
32 |
18 |
56-s |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier |
9 430 |
4 983 |
52-8 |
43 |
24 |
55-s |
4 |
Mejerier ................................................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
— |
11293 |
— |
84 |
50 |
59-5 |
|
v |
Textilindustri.......................................... |
11 382 |
3 716 |
32''c |
13 |
12 |
92-3 |
VI |
Beklädnadsindustri ............................. |
4 739 |
2 189 |
46-2 |
7 |
6 |
85-7 |
VII |
Läder-, bär och gummivaruindustri............ Trävaruindustri: |
2 730 |
1 682 |
61-6 |
4 |
3 |
75-0 |
Vill: 1 |
Sågverk och brädgårdsrörelse..................... |
28 834 |
14 508 |
50-s |
223 |
166 |
74 4 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker. .. |
12 195 |
8 494 |
69-7 |
66 |
42 |
63-o |
3 |
Annan trävaruindustri................................. |
5 357 |
2 386 |
44-5 |
13 |
12 |
92 s |
Tillsammans |
46 336 |
25 388 |
54-7 |
302 |
220 |
72-8 |
|
IX |
Trämasse- och pappersindustri............ |
18 452 |
12 201 |
66 l |
112 |
87 |
77-7 |
X |
Grafisk industri ...................................... |
7 486 |
4 239 |
57-3 |
12 |
6 |
50-c |
XI |
Malmförädlingsindustri ......................... Metallindustri: |
16 148 |
9 445 |
585 |
83 |
70 |
84''3 |
XII: 1 |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning............... |
19 227 |
8 958 |
46-e |
65 |
51 |
78-e |
2 |
Annan metallindustri................... |
4 327 |
2 943 |
68-0 |
11 |
7 |
63-c |
Tillsammans |
23 554 |
11 901 |
50''5| |
76 |
58; |
76-3 |
115
mälda olycksfall, som medfört ersättning enligt lag, bland lagförsäkrade
bland dessa arbetare inträffade olycksfall av detta slag.
0 1 y c 1 |
s f a |
1 1, v i |
ka o |
avse |
; t a |
nära föl |
j der |
m e (1 f ö |
r t |
|||
minst 61 sjukdagar. |
invaliditet av minst 10 %. |
Yrkes- |
||||||||||
Därav anmälda. |
Summa |
Därav anmälda. |
Därav anmälda. |
Liv- räntornas |
Därav anmälda. |
gruppens n:r. |
||||||
Hela |
sjukdagar |
Hela |
samman-lagda kapi- |
|||||||||
antalet. |
Abso- lut. |
% |
de 60 |
Absolut. |
% |
antalet. |
Abso- lut. |
% |
talvärde |
Absolut. |
% |
|
68 |
61 |
89-7 |
3 657 |
3 465 |
94-7 |
31 |
26 |
83-9 |
12 550-13 |
11058-71 |
88-i |
i II: 1 |
5 |
5 |
100-o |
378 |
378 |
100-o |
4 |
3 |
75Éo |
1562''6 6 |
1 278-35 |
81-8 |
2 |
1 |
1 |
100-o |
10 |
10 |
100-n |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
74 |
67 |
90-5 |
4 045 |
3 853 |
953 |
35 |
29 |
82-9 |
14 112-79 |
12 337 06 |
87-4 |
|
95 |
79 |
83-2 |
6 370 |
5 549 |
87-i |
90 |
69 |
76''7 |
33 075-25 |
27 665-9 7 |
83-6 |
III: 1 |
95 |
79 |
832 |
6 370 |
5 549 |
87-1 |
90 |
69 |
76 7 |
33 075 25 |
27 665-97 |
83 6 |
|
9 |
8 |
88-9 |
405 |
395 |
97-5 |
2 |
2 |
100-o |
1508-15 |
1508-15 |
100-o |
IV: 1 |
26 |
14 |
53-8 |
1202 |
615 |
51-2 |
8 |
6 |
75-o |
2 322-2 6 |
1 698-95 |
73-2 |
2 |
33 |
16 |
48''5 |
1415 |
681 |
48-1 |
14 |
9 |
64-3 |
6 240-92 |
4 100-97 |
65''7 |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
68 |
38 |
55-9 |
3 022 |
1 691 |
56-0 |
24 |
17 |
70-8 |
10 071-33 |
7 308-07 |
72-e |
|
8 |
7 |
875 |
423 |
422 |
99-8 |
5 |
5 |
100-o |
2 394 7 5 |
2 394-7 5 |
lOO-o |
v |
4 |
4 |
100o |
58 |
58 |
100-O |
5 |
4 |
80o |
1 688 33 |
1476 7 9 |
87-5 |
VI |
4 |
3 |
75-0 |
160 |
146 |
91-3 |
1 |
1 |
100-0 |
1 103 52 |
1 103-52 |
100 o |
VII |
193 |
141 |
73-1 |
10 058 |
6 567 |
65-3 |
85 |
62 |
72-9 |
36 689-n |
26 318-46 |
71-7 |
VIII: |
42 |
28 |
66-7 |
1095 |
640 |
58-4 |
35 |
21 |
60-o |
13 583-25 |
9 386-93 |
69-i |
|
6 |
5 |
88 8 |
245 |
180 |
73-5 |
3 |
3 |
100-o |
1 646*00 |
1 646oo |
100-o |
|
241 |
174 |
72-2 |
11 398 |
7 387 |
64-8 |
123 |
86 |
69 9 |
51918 36 |
37 351-39 |
71-9 |
|
86 |
67 |
77-9 |
3 832 |
3 051 |
79 c |
37 |
26 |
70''3 |
16 513-57 |
13 43040 |
813 |
IX |
11 |
6 |
54-5 |
267 |
208 |
77-9 |
8 |
6 |
75-0 |
3 635-97 |
3 183-75 |
87-s |
X |
65 |
55 |
84''6 |
3 022 |
2 805 |
92-8 |
29 |
26 |
89-7 |
11 994-59 |
11 353-25 |
94-7 |
XI |
43 |
32 |
74-4 |
1552 |
1386 |
89''3 |
27 |
23 |
85''2 |
12 716-28 |
11058 37 |
87-o |
XII: |
3 |
b |
75-o |
241 |
74 |
30 7 |
4 |
1 |
25 o |
1 353-04 |
436-36 |
32-3 |
|
51 |
38 |
| 74-5 |
1 793 |
1460 |
81-4 |
31 |
| 24 |
77-4 |
14 089-32 |
11494-73 |
81-7 |
116
Tal». 11 a (forts.). Antal år 1908 till den officiella olycksfallsstatistiken an
manliga
arbetare jämfört med hela antalet nämnda år
Antal manliga årsarbetare |
Antal olycksfall. |
||||||
Yrkesgrupper. |
Hela antalet 1908. |
Därav här berörda |
Hela |
Därav anmälda. |
|||
; |
Absolut. |
% |
antalet. |
Absolut. |
% |
||
XIII: 1 |
Maskin- ock skeppsbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrumentfabriker) |
23 684 |
14 678 |
62-o |
112 |
79 |
70-5 |
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier ............... |
4 955 |
1517 |
30-6 |
14 |
12 |
85-7 |
3 |
Yagnfabriker (inkl. järnvägarnes verkstäder)... |
7 355 |
1609 |
21-9 |
21 |
13 |
61-9 |
4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner |
3 368 |
739 |
21-9 |
7 |
3 |
42-9 |
Tillsammans |
39 362 |
18 543 |
47-1 |
154 |
107 |
695 |
|
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- o. cementbruk samt cement- o. gipsgjuterier |
4 063 |
2 505 |
61-7 |
13 |
10 |
76''9 |
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillverkning |
8 202 |
3 471 |
42''S |
15 |
10 |
66-7 |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.)......... |
5 243 |
2 012 |
38-4 |
6 |
5 |
83-s |
Tillsammans |
17 508 |
7 988 |
45''6 |
34 |
25 |
»C5 CO t- |
|
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker.................... |
3 839 |
313 |
8-2 |
2 |
1 |
50-o |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri ................... |
3 612 |
1981 |
54-8 |
21 |
12 |
57.1 |
Tillsammans |
7 451 |
2 294 |
30-8 |
23 |
13 |
58-5 |
|
XVI |
Byggnadsindustri ........ |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
XVII: 1 |
Belysning och vattenledning m. m.: Gas- och elektricitetsverk.................... |
2 937 |
1265 |
43i |
16 |
13 |
81-3 |
2 |
Vatten- och renhållningsverk ..................... |
— |
— |
— |
|||
Tillsammans |
— |
1265 |
— |
16 |
13 |
81-3 |
|
XVIII |
Handel och varulager.......... |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
XIX: 1 |
Landtransport: Akerirörelse, lastning och lossning ... |
||||||
2 |
Spårvägs drift............... |
1 697 |
1697 |
100o |
7 |
7 |
100-o |
3 |
Statens järnvägsdrift............... |
— |
— |
_ |
_ |
||
4 |
Enskild järnvägsdrift . |
15 653 |
3120 |
19-9 |
13 |
6 |
46-2 |
Tillsammans |
— |
4 817 |
— |
20 |
13 |
65-0 |
|
Inalles |
— |
133401 |
-1 |
1 196 |
894 |
74-7 |
mälda olycksfall, som medfört ersättning enligt lag, bland lag.för säkrade
bland dessa arbetare inträffade olycksfall av detta slag.
117
0 1 y c 1 |
s f 11 |
1 1, v i |
1 k a o |
avse |
G3 : |
ndra följder |
in e d f ö |
r t |
||||
minst 61 sjukdagar. |
invaliditet av minst |
10 %. |
Yrkes- |
|||||||||
Härav anmälda. |
Summa |
Därav anmälda. |
Därav anmälda. |
Liv- räntornas |
Därav anmälda. |
grup- pens |
||||||
Hela antalet |
Abso- lut. |
% |
sjukdagar |
Absolut. |
% |
Hela antalet. |
Abso- lut. |
% |
samman-lagda kapi-talvärde |
Absolut. |
% |
n:r. |
85 10 18 |
62 8 10 |
72-9 |
3 633 |
2 606 |
71-7 70-9 55-4 |
53 6 7 |
42 5 5 |
792 83-3 71-4 |
20 463-50 |
16 823-7 9 1 030-58 2 557-65 |
82-2 74-i 63-3 |
XIII: l 2 3 |
5 |
2 |
40-o |
116 |
63 |
54-s |
2 |
1 |
50''o |
617-89 |
299''40 |
48-5 |
4 |
118 |
82 |
69''5 |
4 778 |
3 284 |
68s |
68 |
53 |
77-9 |
26 512 00 |
20 711-42 |
78i |
|
13 11 4 |
10 8 3 |
76-9 72-7 75o |
921 991 155 |
864 958 80 |
93-s 96-7 51-6 |
2 7 3 |
2 5 3 |
100-o |
724-62 |
724-62 |
100-o |
XIV: 1 2 3 |
28 |
21 |
75-o |
2 067 |
1 902 |
92-o |
12 |
10 |
83-3 |
4 777-69 |
4 176-41 |
874 |
|
2 13 |
1 4 |
50-o 30-8 |
121 742 |
105 669 |
86-s 90-2 |
4 |
3 |
75-o |
1719-77 |
1 468-33 |
85-4 |
XV: 1 |
15 |
5 |
33-3 |
863 |
774 |
89-7 |
4 |
3 |
75-o |
1 719-77 |
1 468-33 |
85-4 |
XVI |
9 |
7 |
77-8 |
557 |
499 |
89-6 |
4 |
3 |
75-o |
2 833-18 |
2 645-15 |
93-4 |
XVII: 1 |
9 |
7 |
77-8 |
557 |
499 |
89-6 |
4 |
3 |
75''0 |
2 833 18 |
2 645 15 |
93 4 |
XVIII |
5 |
5 |
100-o |
241 |
241 |
100-o |
2 |
2 |
100-o |
892-28 |
892-2 8 |
100-o |
XIX: 1 3 4 |
9 |
3 |
33-3 |
1055 |
945 |
89-e |
5 |
3 |
60-o |
2 858-4 3 |
2 338 6 2 |
81-8 |
|
14 |
8 |
57''1 |
1 296 |
1 186 |
91-5 |
7 |
5 |
714 |
3 750-71 |
3 230-90 |
86i |
|
891 |
661 |
74-2 |
43949 |
34 275 |
78o |
483 |
367 |
76o |
200 171 13 |
161331 89 |
80-e |
118
Tab. 11 b. Antal år 1908 till den officiella olycksfall Isstatistiken an
kvinnliga
arbetare jämfört med hela antalet nämnda år
Antal kvinnliga årsarbetare. |
Antal olycksfall. |
||||||
Yrkesgrupper. |
Hela antalet 1908. |
Därav här be-rörda lagförsäkrade |
Hela |
Därav anmälda. |
|||
Absolut. |
% |
antalet. |
Absolut. |
% |
|||
IV: 1 |
Närings- och njutningsämnesindustri: Sockerbruk och -raffinaderier ... |
462 |
227 |
49i |
1 |
i |
100-o |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning ...... |
1494 |
900 |
60-2 |
5 |
4 |
80-o |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier ..... |
6 245 |
4 203 |
67-3 |
2 |
1 |
50-o |
v |
Textilindustri.......................................... |
17 608 |
6 212 |
35s |
11 |
8 |
72-7 |
VI |
Beklädnadsindustri.................................. |
10 419 |
3 885 |
37-3 |
5 |
4 |
80-o |
VII |
Läder-, bär- och gummivaruindustri.......... |
928 |
631 |
68-o |
— |
— |
— |
Vin: 1 |
Trävaruindustri: Sågverk och brädgårdsrörelse ... |
260 |
171 |
65-8 |
|||
2 |
Snickerier och möbelfabriker |
183 |
141 |
77-o |
— |
_ |
_ |
3 |
Annan trävaruindustri............................... |
563 |
226 |
40i |
— |
— |
— |
IX |
Trämasse- och pappersindustri.................. |
3 537 |
1990 |
56-3 |
5 |
4 |
80-o |
X |
Grafisk industri....................................... |
1477 |
611 |
41-4 |
1 |
— |
0-o |
XII: l |
Metallindustri: Järn-, stål- och plåtvarutillverkning______ |
994 |
397 |
39-9 |
1 |
1 |
100-o |
2 |
Annan metallindustri ............................... |
988 |
556 |
56-3 |
2 |
2 |
100 o |
xni: 1 |
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrumentfabriker) |
68 |
52 |
76-5 |
|||
4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner |
565 |
203 |
35-9 |
1 |
1 |
100-o |
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- och gips-gjuterier ......................... |
46 |
28 |
60-9 |
1 |
1 |
100-o |
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillverkning |
1045 |
in |
10-6 |
— |
— |
— |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.)........ |
280 |
96 |
34-s |
— |
— |
— |
XV: 1 |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker................................ |
2 749 |
272 |
9-9 |
1 |
1 |
100 o |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri ................... |
1483 |
821 |
55-4 |
— |
— |
— |
XIX: 2 |
Spårvägsdrift........................................... |
84 |
84 |
100-o |
— |
— |
— |
Övriga yrkesgrupper................................ |
— |
128 |
— |
— |
— |
— |
|
Inalles |
— |
21945 |
— |
36 |
28 |
77-s |
119
mttlda olycksfall, som medfört ersättning enligt lag, bland lag,försäkrade
bland dessa arbetare inträffade olycksfall av detta slag.
0 1 y o k |
s f a 1 1, vilka o |
a v 8 e |
t t a |
n d r |
a f ö |
j der m |
s il f ii r |
t |
||||
minst 61 sjukdaga |
r. |
invaliditet av minst 10 |
%■ |
Yrkes- |
||||||||
Därav |
Därav |
Livräntornas sammanlagda kapitalvärde |
Därav |
grup- |
||||||||
anmälda. |
Summa |
anmälda. |
anmälda. |
anmälda. |
pens |
|||||||
Hela |
sjukdagar |
Hela |
n-.r. |
|||||||||
an- |
Ab- solut. |
oavsett |
Ab- solut. |
an- |
Ab- solut. |
|||||||
talet. |
% |
de 60 |
% |
talet. |
% |
vid 100 % |
Absolut. |
% |
||||
1 |
i |
100-o |
20 |
20 |
100-o |
IV: 1 |
||||||
• 5 |
4 |
80-o |
114 |
57 |
50-o |
i |
i |
100-o |
302-25 |
302-25 |
100-o |
2 |
2 |
1 |
50-o |
32 |
21 |
65''6 |
2 |
i |
50-o |
548-42 |
331-54 |
60 5 |
3 |
11 |
8 |
72-7 |
465 |
374 |
80-4 |
6 |
5 |
83-s |
3 202''9fi |
2 994-29 |
93-5 |
v |
4 |
3 |
75''o |
833 |
806 |
96-8 |
3 |
2 |
66-7 |
2 379-59 |
2122-53 |
89-2 |
VI |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
VII |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
YIH: 1 2 |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
4 |
3 |
75-o |
126 |
37 |
29-4 |
4 |
3 |
75-o |
1 086-39 |
788-64 |
72-g |
IX |
1 |
— |
Oo |
5 |
— |
0-o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
X |
1 |
1 |
100-o |
64 |
64 |
lOOo |
1 |
1 |
100-o |
328-91 |
32891 |
100-o |
XII: 1 |
2 |
2 |
lOOo |
16 |
16 |
100-o |
— |
— |
2 |
||||
_ |
_ |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
• — |
XIII: 1 |
1 |
1 |
100-o |
66 |
66 |
100-o |
1 |
1 |
100-o |
269''3 4 |
269-s.i |
100-o |
4 |
1 |
1 |
100'' o |
65 |
65 |
100-o |
_ |
_ |
_ |
— |
XIV: i; |
||
_ |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
~ |
3 |
||
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XY: 1 2 |
_ |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
XIX: 2 |
||
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
| - |
— |
— |
— |
|
33 |
25 |
75 8 |
1806 |
| 1526 |
| 84 b |
1 18 |
14 |
| 7 7s |
| 8 117 so |
7 137-S( |
>| 87-9 |
120
Tab. 12 a. Antal år 1908 till den officiella olycksfallsstatistiken an
mana
ga arbetare jämfört med hela antalet nämnda år
Antal manliga årsarbetare. |
Antal olycksfall. |
||||||
Yrkesgrupper. |
Hela antalet 1908. |
Därav här berörda |
Hela |
Därav anmälda. |
|||
Absolut. |
% |
antalet. |
Absolut |
% |
|||
I |
Skogsbruk .............................................. Gruvdrift: |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
II: 1 |
Järngruvor........................... |
9 386 |
7 514 |
80-i |
935 |
627 |
67-i |
2 |
Andra malmgruvor ., |
1665 |
512 |
30-s |
84 |
60 |
71-4 |
3 |
Stenkolsgruvor |
1870 |
199 |
10-6 |
64 |
60 |
93-8 |
Tillsammans Annan brytnings- och upptagningsindustri: |
12 921 |
8 225 |
63''7 |
1 083 |
747 |
690 |
|
in: 1 |
Stenbrott och stenhuggeri... |
10 886 |
6 763 |
62-i |
1336 |
985 |
73-7 |
2 |
Sand-, torv- och isupptagning m. m............. |
— |
— |
— |
|||
Tillsammans Närings- och njutningsämnesindustri: |
— |
6 763 |
— |
1 336 |
985 |
73-7 |
|
IV: X |
Sockerbruk och -raffinaderier |
4 301 |
2 698 |
62-7 |
183 |
137 |
74-9 |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning . |
5 881 |
2 753 |
46-8 |
451 |
224 |
49-7 |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier |
9 430 |
3 431 |
36-4 |
242 |
70 |
28-9 |
4 |
Mejerier____ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tillsammans |
— |
8 882 |
— |
876 |
431 |
49-2 |
|
V |
Textilindustri.......................................... |
11 382 |
2 465 |
21-7 |
104 |
45 |
43-3 |
VI |
Beklädnadsindustri .................................. |
4 739 |
832 |
186 |
45 |
13 |
289 |
vn |
Läder-, bär- och gummivaruindustri Trävaruindustri: |
2 730 |
1 116 |
40-9 |
63 |
30 |
47-6 |
Vill: 1 |
Sågverk och brädgårdsrörelse ... |
28 834 |
13 424 |
46 g |
1612 |
966 |
59-9 |
2 |
Snickerier och möbelfabriker |
12 195 |
6 208 |
50-9 |
511 |
189 |
37o |
3 |
Annan trävaruindustri .............................. |
5 357 |
1971 |
36-s |
142 |
77 |
54-2 |
Tillsammans |
46 386 |
21 603 |
46o |
2 265 |
1 232 |
544 |
|
IX |
Trämasse- och pappersindustri.................. |
18 452 |
9 533 |
51-7 |
1 204 |
631 |
52-4 |
X |
Grafisk industri |
7 486 |
3 512 |
469 |
116 |
38 |
32-8 |
XI |
Malmförädlingsindustri ............................ Metallindustri: |
16 148 |
8 279 |
51-8 |
1 153 |
724 |
62-8 |
XII: i |
Järn-, stål- och plåtvarutillverkning |
19 227 |
7 396 |
38-5 |
791 |
367 |
46-4 |
2 |
Annan metallindustri.......... |
4 327 |
2 675 |
61-8 |
188 |
68 |
36-2 |
Tillsammans |
23 554 |
10 071 |
42-8 |
979 |
435 |
44-4 |
121
mälda olycksfall, som medfört karensersiittning, bland Jearensförsäkrade
bland dessa arbetare inträffade olycksfall av detta slag.
0 1 j c k |
S f tl |
1 1, v i |
1 k a o |
avse |
t t a |
n d r |
a fö |
1 j d e r m |
ed!'' ö r t |
|||
minst 5 sjukdaga |
r. |
invaliditet understigande 10 %. |
Yrkes- |
|||||||||
Därav anmälda. |
Summa |
Därav anmälda. |
Därav anmälda. |
Livräntornas |
Därav anmälda. |
grup- pens |
||||||
Hela an- talet. |
Ab- solut. |
% |
sjukdagar |
Absolut. |
% |
Hela an- talet. |
Ab- solut. |
% |
Absolut. |
% |
n:r. |
|
— |
— |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
i |
935 |
627 |
67-i |
19 833 |
14 178 |
71-5 |
14 |
ii |
78''6 |
1490-24 |
1252-19 |
84-o |
II: 1 |
84 |
60 |
71-4 |
1733 |
1260 |
72-7 |
1 |
i |
100o |
IIS''67 |
118-67 |
100-o |
2 |
64 |
60 |
93-8 |
808 |
772 |
95-5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
1083 |
747 |
69-o |
22 374 |
16 210 |
72-5 |
15 |
12 |
80''0 |
1 608-91 |
1 370 86 |
852 |
|
1336 |
985 |
73-7 |
30 712 |
23 184 |
75*5 |
41 |
31 |
75-6 |
4 345-86 |
3 386''14 |
77-9 |
III: 1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
1 336 |
935 |
73-7 |
30 712 |
23 184 |
75-5 |
41 |
31 |
756 |
4 345-86 |
3 386 14 |
77-9 |
|
183 |
137 |
73-s |
3 658 |
2 871 |
78-5 |
2 |
2 |
100''o |
261-31 |
261-si |
100-o |
IV: 1 |
451 |
224 |
49-7 |
9 599 |
4 856 |
50''6 |
7 |
3 |
42''9 |
769-2 4 |
364‘43 |
47-4 |
2 |
242 |
70 |
28-9 |
6 087 |
2 089 |
34-3 |
9 |
4 |
44''4 |
1 134-27 |
475-64 |
41''D |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
876 |
431 |
492 |
19 344 |
9 816 |
50-7 |
18 |
9 |
50''0 |
2 164 82 |
1 10138 |
50-9 |
|
104 |
45 |
43-3 |
2 395 |
1 064 |
44-4 |
5 |
5 |
100o |
446-51 |
446-51 |
lOOo |
v |
45 |
13 |
28-9 |
960 |
341 |
35-5 |
2 |
1 |
50''0 |
301-02 |
175-22 |
58-2 |
VI |
63 |
30 |
47-6 |
1 469 |
719 |
48-9 |
2 |
2 |
lOOo |
207-81 |
207-81 |
lOOo |
VII |
1612 |
966 |
59-9 |
41 279 |
26 228 |
63-5 |
73 |
56 |
76''7 |
7 799-71 |
6 198-31 |
79-5 |
VIII: 1 |
511 |
189 |
37-o |
13 233 |
5 700 |
43''l |
66 |
30 |
45''5 |
6 829-s 5 |
3 384-38 |
49-6 |
2 |
142 |
77 |
54''2 |
3152 |
1756 |
55''7 |
4 |
o O |
75-o |
433-si |
337-05 |
77-8 |
3 |
2 265 |
1 232 |
54-4 |
57 664 |
33 684 |
58''4 |
143 |
89 |
62-2 |
15 062-87 |
9 919-74 |
65-9 |
|
1204 |
631 |
52-4 |
27 051 |
15 526 |
57''4 |
33 |
23 |
69-7 |
3 498 21 |
2 443-08 |
69 8 |
IX |
116 |
38 |
32-8 |
2 735 |
917 |
33''5 |
10 |
1 |
10''o |
769-73 |
154-79 |
20i |
X |
1 152 |
723 |
62-8 |
23 084 |
15 140 |
65''6 |
8 |
6 |
75o |
911-38 |
701-52 |
77-0 |
XI |
791 |
367 |
46''4 |
16 051 |
8 072 |
50-3 |
24 |
10 |
41''7 |
2 49016 |
1097-51 |
44-1 |
XII: 1 |
188 |
68 |
36-2 |
3 937 |
1412 |
35''9 |
11 |
5 |
45-5 |
1155-51 |
588-60 |
50 9 |
2 |
979 |
435 i.lderdo |
444 nsförsä |
19 988 | 9 484 kring skommittén. |
47''4 71. |
35 |
15 |
42-9 |
3 645 C7 |
1 686-11 |
46-2 |
16 |
122
Tab. 12 a (forts ). Antal år 1908 till den officiella olyeksfallsstatistiken an
manliga
arbetare jämfört med hela antalet nämnda år
Antal manliga årsarbetare. |
Antal olycksfall. |
||||||
Yrkesgrupper. |
Hela antalet 1908. |
Därav här berörda |
Hela |
Därav anmälda. |
|||
Absolut. |
% |
antalet. |
Absolut. |
% |
|||
XIII: 1 |
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrumentfabriker) |
23 684 |
9 846 |
41-6 |
1289 |
726 |
56-s |
2 |
Skeppsvarv och båtbyggerier |
4 955 |
1150 |
23-2 |
125 |
57 |
45''6 |
3 |
Yagnfabriker (inkl. järnvägarnes verkstäder)... |
7 355 |
1603 |
21-8 |
247 |
164 |
66-4 |
4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner |
3 368 |
398 |
11-8 |
53 |
1 |
1*9 |
Tillsammans |
39 362 |
12 997 |
33o |
1 714 |
948 |
553 |
|
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- och gips-gjuterier..... |
4 063 |
2 089 |
51-4 |
172 |
94 |
54-7 |
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillverkning |
8 202 |
2174 |
26-5 |
161 |
80 |
49-7 |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.)......... |
5 243 |
1873 |
35-7 |
131 |
55 |
42-o |
Tillsammans |
17 508 |
6 136 |
35o |
464 |
229 |
49-4 |
|
XV: 1 |
Xemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker____ |
3 839 |
313 |
8-2 |
54 |
2 |
37 |
2 |
Annan kemisk-teknisk industri |
3 612 |
1671 |
46-8 |
140 |
53 |
37-9 |
Tillsammans |
7 451 |
1 984 |
266 |
194 |
55 |
28-4 |
|
XVI |
Byggnadsindustri ...... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVII: 1 |
Belysning och vattenledning m. m.: Gas- och elektricitetsverk.................. |
2 937 |
869 |
29-6 |
58 |
36 |
62-i |
2 |
Vatten- och renhållningsverk ..................... |
— |
— |
— |
— |
— |
|
Tillsammans |
— |
869 |
— |
58 |
36 |
62i |
|
XVIII |
Handel och varulager........... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIX: 1 |
Landtransport: Akerirörelse, lastning och lossning............. |
||||||
2 |
Spårvägsdrift..................... |
1697 |
1396 |
82-3 |
71 |
64 |
90i |
3 |
Statens järnvägsdrift....... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
Enskild järnvägsdrift ............................... |
15 653 |
3 079 |
19-7 |
186 |
67 |
36-o |
Tillsammans |
— |
4 475 |
— |
257 |
131 |
51-o |
|
Inalles |
— |
107 792 |
— |
11 911 |
6 710 |
56-3 |
millda olycksfall, som medfört karensersättning, bland karens för säkrade
bland dessa arbetare inträffade olycksfall av detta slag.
0 1 y c k |
sfall, vilka oavse |
t t a |
n d r |
a f ö |
1 j d e r m |
e d f ö r |
t |
Yrkes- grup- pens n:r. |
||||
minst 5 sjukdagar. |
invaliditet understigande 10 %. |
|||||||||||
Hela an- talet. |
Därav anmälda. |
Summa |
Därav anmälda. |
Hela an- talet. |
Därav anmälda. |
Livräntornas |
Därav anmälda. |
|||||
Ab- solut. |
% |
Absolut. |
% |
Ab- solut. |
% |
Absolut. |
% |
|||||
1289 |
726 |
56''3 |
26 786 |
15 590 |
58-2 |
34 |
23 |
67-6 |
3 644-82 |
2 531-34 |
69-5 |
XIII: 1 |
125 |
57 |
45''e |
2 465 |
1 144 |
46-4 |
2 |
1 |
50’o |
204''2l |
124-0 6 |
60-8 |
2 |
247 |
164 |
66-4 |
4 797 |
3136 |
65-4 |
5 |
2 |
40o |
428-77 |
207-97 |
48*5 |
3 |
53 |
1 |
1*9 |
1125 |
60 |
5*3 |
1 |
— |
0-o |
128-62 |
— |
Oo |
4 |
1 714 |
948 |
553 |
35 173 |
19 930 |
56-7 |
42 |
26 |
61-9 |
4 408 4 2 |
2 883''37 |
650 |
|
172 |
94 |
547 |
3 643 |
1885 |
51-7 |
8 |
7 |
87-5 |
803-19 |
715-85 |
89-1 |
XIV: 1 |
161 |
80 |
49-7 |
3 705 |
1825 |
49-3 |
9 |
2 |
22-2 |
819-65 |
262-39 |
32o |
2 |
131 |
55 |
42-o |
2 834 |
1263 |
44-6 |
2 |
2 |
100-o |
165-57 |
165-57 |
100-o |
3 |
464 |
229 |
49-4 |
10 182 |
4 973 |
48''S |
19 |
11 |
57-9 |
1 788-41 |
1 143-81 |
64o |
|
54 |
2 |
3-7 |
913 |
80 |
8*8 |
_ |
_ |
— |
— |
— |
— |
XV: 1 |
140 |
53 |
37-9 |
3 277 |
1359 |
41-5 |
7 |
2 |
28-e |
66002 |
189-57 |
28-5 |
2 |
194 |
55 |
28''4 |
4 190 |
1439 |
34-3 |
7 |
2 |
28-6 |
665 02 |
189-57 |
28-5 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVI |
58 |
36 |
62''l |
1291 |
788 |
61-o |
2 |
1 |
50-o |
157-38 |
107-os |
68-o |
XVII: 1 |
— |
— |
-■ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
58 |
36 |
62i |
1 291 |
788 |
61-o |
2 |
1 |
50o |
157-38 |
107-05 |
68o |
|
— |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XVIII |
_ |
_ |
_ |
_ |
XIX: 1 |
||||||||
71 |
64 |
90i |
1446 |
1319 |
91-2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
186 |
67 |
36-o |
| 3 552 |
1259 |
35-4 |
1 |
— |
0*o |
119-94 |
— |
0*o |
4 |
257 |
131 |
51-o |
4 998 |
2 578 |
51-6 |
1 |
— |
0*o |
119-94 |
— |
O-o |
|
11910 |
6 709 |
| 56-3 |
[ 263 610 |
155 793 |
59i |
383 |
234 |
61-i |
| 40099-96 |
125896-96 |
64-6 |
124
Tab. 12 b. Antal år 1908 till den officiella olycksfallsstatistiken an
kvinnliga
arbetare jämfört med hela antalet nämnda år
Antal kvinnliga årsarbetare |
Antal olycksfall. |
||||||
Yrkesgrupper. |
Hela antalet 1908. |
Därav här borörda |
Hela |
Därav anmälda. |
|||
Absolut. |
% |
antalet. |
Absolut |
% |
|||
IV: 1 |
Närings- och njutningsämnesindustri: |
462 |
208 |
45-o |
16 |
15 |
93-s |
2 |
Sprit- och maltdryckstillverkning ..... |
1494 |
767 |
513 |
191 |
94 |
49-2 |
3 |
Annan hithörande industri utom mejerier |
6 245 |
2 514 |
40 3 |
51 |
12 |
23-5 |
v |
Textilindustri.......................................... |
17 608 |
4 092 |
23-2 |
71 |
40 |
56-3 |
VI |
Beklädnadsindustri................................. |
10 419 |
1212 |
ll-e |
24 |
17 |
70-8 |
VII |
Läder-, hår- och gummivaruindustri |
928 |
301 |
32-4 |
2 |
1 |
50-o |
Vill: l |
Trävaruindustri: Sågverk och brädgårdsrörelse |
260 |
189 |
72-7 |
5 |
5 |
100-o |
2 |
Snickerier och möbelfabrikor |
183 |
89 |
48-6 |
1 |
Oo |
|
3 |
Annan trävaruindustri ...................... |
563 |
248 |
44''o |
10 |
6 |
60o |
X |
Trämasse- och pappersindustri |
3 537 |
1503 |
42-5 |
24 |
11 |
45''8 |
XI |
Grafisk industri ... |
1477 |
691 |
46 8 |
9 |
3 |
33-3 |
XII: 1 |
Metallindustri: Järn-, stål- och plåtvarutillrerkning |
994 |
359 |
36-i |
10 |
3 |
30-o |
2 |
Annan metallindustri ...................... |
988 |
457 |
46s |
22 |
5 |
22''7 |
XIII: l |
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri: Mekaniska verkstäder (inkl. instrumentfabriker) |
68 |
43 |
63-2 |
2 |
O-o |
|
4 |
Fabriker för tillverkning av elektriska maskiner |
565 |
13 |
2‘3 |
1 |
1 |
100''o |
XIV: 1 |
Mineralindustri: Kalk- och cementbruk samt cement- och gips-gjuterier............ |
46 |
7 |
15-3 |
|||
2 |
Tegelbruk samt porslins- och lergodstillverkning |
1045 |
49 |
4*7 |
1 |
1 |
lOO-o |
3 |
Annan mineralindustri (glasbruk m. m.) |
280 |
100 |
35-7 |
1 |
1 |
100-O |
XV: i |
Kemisk-teknisk industri: Tändsticksfabriker................. |
2 749 |
272 |
9-9 |
31 |
0''o |
|
2 |
Annan kemisk-teknisk industri . |
1483 |
477 |
32-2 |
14 |
2 |
14''3 |
XIX: 2 |
Spårvägsdrift .......................................... |
84 |
84 |
100o |
8 |
7 |
87-5 |
Övriga yrkesgrupper . |
— |
98 |
— |
— |
— |
— |
|
Inalles |
-! |
13 733 |
-1 |
494 |
224 |
45s |
mälda olycksfall, som medfört karensersättning, bland Jmrensförsäkrade
bland dessa arbetare inträffade olycksfall av detta slag.
0 1 y c k |
s f a |
1, v i |
.ka o |
avse |
t t) cl |
n (l r |
a f ii |
1 j (1 e r in |
o cl f ö r t |
|||
minst 5 sjukdagar. |
invaliditet understigande 10 %. |
Yrkes- |
||||||||||
Därav |
Därav |
Därav |
Därav |
gmp- |
||||||||
anmälda. |
Summa |
anmälda. |
anmälda. |
Livräntornas |
anmälda. |
pens |
||||||
Hota an- talet. |
Ab- solut. |
% |
sjukdagar |
Absolut. |
% |
Hela an- talet. |
Ab- solut. |
% |
Absolut. |
% |
n:r. |
|
invaliditet. |
||||||||||||
16 |
15 |
93*8 |
210 |
203 |
96-7 |
IV: i |
||||||
191 |
94 |
49-2 |
3173 |
1447 |
45-6 |
5 |
4 |
80-o |
607-72 |
483-37 |
79-5 |
2 |
51 |
12 |
23-5 |
1232 |
403 |
32-7 |
1 |
1 |
100-o |
124-67 |
124-6 7 |
100-o |
3 |
71 |
40 |
56-o |
1900 |
1209 |
63-e |
7 |
6 |
85-7 |
607-82 |
496-67 |
81-7 |
v |
24 |
17 |
70-8 |
692 |
551 |
79-e |
3 |
3 |
100-o |
394-14 |
394-14 |
lOO-o |
VI |
2 |
1 |
50-o |
40 |
9 |
22-5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
VII |
5 |
0 |
100-o |
98 |
98 |
100-o |
VIII: 1 |
||||||
1 |
— |
0-o |
12 |
— |
Oo |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
10 |
6 |
60-o |
231 |
143 |
61-9 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
24 |
11 |
45-s |
650 |
393 |
60-5 |
2 |
i |
50-o |
148-9 2 |
20-97 |
14-1 |
X |
9 |
3 |
33-s |
199 |
49 |
24-e |
1 |
— |
O-o |
22-53 |
— |
O-o |
XI |
10 |
3 |
30 o |
210 |
72 |
34-s |
XII: 1 |
||||||
22 |
5 |
22-7 |
588 |
181 |
30-8 |
1 |
i |
100-o |
135-67 |
135''67 |
100-o |
2 |
2 |
— |
0-o |
15 |
— |
O-o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIII: 1 |
1 |
i |
100-o |
60 |
60 |
100-o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
1 |
i |
100-o |
28 |
28 |
100-o |
1 |
i |
100-o |
122-76 |
122-76 |
100-o |
XIV: 1 2 |
1 |
i |
100-o |
7 |
7 |
100-o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
31 |
O-o |
504 |
O-o |
XV: 1 |
||||||||
14 |
2 |
14''3 |
349 |
no |
31-5 |
3 |
i |
33-s |
341-52 |
133*7 9 |
39-2 |
2 |
8 |
7 |
87-5 |
173 |
161 |
93i |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
XIX: 2 |
494 |
224 |
45-3 |
10371 |
5124 |
49- 4 |
24 |
18 |
75o |
2 505-74 |
1 912-04 |
76 a |
126
Tab. 13. Olycksfall i arbete, som medfört ersättning enligt lag, bland lagförsäJerade
Yrkesgrupper. |
Summa lagför- säkrade års- arbetare 1908— |
Summa olycksfall 1908—12. |
Olycka- |
|||
minst 61 sjukdagar. |
||||||
Antal. |
Medel-antal |
|||||
12. |
Absolut. |
% »T |
Absolut. |
% av antalet års- arbetare. |
||
Lantarbetare ............................................................ |
15 898 |
69 |
0''4S |
55 |
0S5 |
46-45 |
Sjöfolk.................................................................... |
39 533 |
413 |
1''04 |
236 |
0 60 |
58 69 |
Åkeri- och renhållningsarbetare ................................. |
7 653 |
52 |
0‘6 8 |
43 |
056 |
53-21 |
Stadsbud, bärare etc.: |
||||||
2 st. dragarelag ..................................................... |
599 |
9 |
1*50 |
7 |
ll7 |
10 86 |
Övriga .................................................................. |
843 |
12 |
1’42 |
10 |
1*19 |
77-io |
Chaufförer................................................................ |
153 |
— |
— |
— |
— |
— |
Hotell- och restaurangpersonal................................... |
3 375 |
4 |
Öl 2 |
4 |
Öl 2 |
18-oo |
Inalles |
68054 |
559 |
0 82 |
355 |
Öb 2 |
55 2B |
Tab. 14. Olycksfall i arbete, som medfört karensersättnins, bland kar ens för säkrade
Yrkesgrupper. |
Summa karens- försäkrade O ars- arbetare 1908-12 |
Summa olycksfall 1908-12. |
O |
1 y c k |
s f a 1 1, |
||||
5- |
—15 sjukdagar. |
16 |
—30 sjukdagar. |
||||||
Antal. |
Medel- antal sjuk- dagar. |
Antal. |
Medel-antal |
||||||
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
||||
Lantarbetare .......................... |
14 820 |
446 |
3oi |
101 |
0 68 |
11’28 |
175 |
1*18 |
22-61 |
Sjöfolk ................................... |
39 392 |
1647 |
418 |
405 |
1"03 |
11-50 |
584 |
1*48 |
22-7 4 |
Åkeri- och renhållningsarbetare... |
5 596 |
385 |
6-88 |
145 |
2-59 |
10''6S |
123 |
2-20 |
21-67 |
Stad3bud, bärare etc.: |
|||||||||
2 st. dragarelag........................ |
599 |
197 |
32-89 |
89 |
14-86 |
10 52 |
69 |
11''52 |
22 43 |
Övriga.................................... |
836 |
74 |
8-85 |
27 |
323 |
11''00 |
27 |
3 23 |
22-48 |
Chaufförer............................... |
153 |
8 |
523 |
1 |
0-65 |
14’00 |
3 |
1-96 |
20-33 |
Hotell- och restaurangpersonal... |
3 322 |
72 |
2-17 |
28 |
0"84 |
11É2I |
24 |
0''72 |
20-21 |
Inalles |
64 718 |
2 829 |
4''37 |
796 |
1''23 |
11-19 |
1005 |
1-55 |
22-4» |
127
manliga och kvinnliga arbetare åren 1908—Ibis inom vissa angivna yrken.
fall, |
vilka |
o a v s e |
t t and |
r a i |
ö 1 j |
ler |
medfört |
|||||
invaliditet |
av minst 10 |
%■ |
döden. |
|||||||||
Antal. |
Modol- inva- liditots- procent. |
Livräntornas |
Ogifta. |
Gifta. |
Änklingar, |
Civilstånd |
Samtliga. |
|||||
Absolut. |
% av arbotare. |
Antal. |
%■ |
Antal. |
%■ |
Antal. |
%■ |
Antal. |
Antal. |
% av |
||
20 |
0"13 |
24 7 5 |
360‘4 3 |
__ |
_ |
5 |
100- o |
_ |
_ |
_ |
5 |
0''03 |
67 |
0''17 |
26-4 8 |
458-36 |
in |
73-5 |
37 |
24-5 |
3 |
2-o |
9 |
160 |
0*40 |
11 |
0l4 |
26-55 |
422-35 |
i |
25-o |
3 |
75-o |
— |
— |
— |
4 |
0-05 |
1 |
0l7 |
10oo |
165 50 |
i |
50-o |
1 |
50 o |
_ |
_ |
_ |
2 |
0-33 |
O O |
0 36 |
25oo |
375 56 |
i |
100-o |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
0l2 |
102 |
OlB |
25'' 2 9 |
429-97 |
114 |
69-s |
46 |
28-2 |
3 |
19 |
9 |
172 |
0''2E |
* manliga och kvinnliga arbetare åren 190S—1912 inom vissa angivna yrken.
vilt |
a o a |
v s e t t |
a n |
dra |
följd |
er m e d f ö |
r t |
|||||
31 |
—45 sjukdagar. |
46 |
—60 sjukdagar |
5 |
—60 sjukdagar |
invaliditet understigande 10 %• |
||||||
Antal. |
Medel-antal |
Antal. |
Medel- antal sjukdagar |
Antal. |
Medel- antal sjukdagar |
Antal. |
Medel- invalidi- tets- procent. |
Livräntornas |
||||
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
Abso- lut. |
% av |
|||||
79 |
0''53 |
37-4 8 |
91 |
0''62 |
57-73 |
446 |
3-oi |
29-84 |
6 |
0''04 |
Ö25 |
109-62 |
289 |
0-73 |
37-33 |
369 |
094 |
56-95 |
1647 |
4''1S |
30''oi |
45 |
0-11 |
4''51 |
87-32 |
50 |
0''89 |
37-18 |
67 |
1''20 |
55-8 7 |
385 |
6-88 |
25-so |
5 |
0 09 |
3 so |
73-19 |
22 |
367 |
37-45 |
17 |
2-84 |
55.82 |
197 |
32-8 9 |
21-60 |
_ |
|||
6 |
0''72 |
36 83 |
14 |
1"67 |
57-43 |
74 |
8-85 |
26-07 |
— |
— |
— |
— |
4 |
2-62 |
35-25 |
— |
— |
— |
8 |
5-23 |
27-oo |
— |
— |
— |
— |
12 |
0 36 |
34-50 |
8 |
0-24 |
55-13 |
72 |
2-16 |
22-97 |
1 |
Oo 8 |
8 oo |
55-6i |
462 |
0''71 |
37''2o |
566 |
0'' 88 |
56''9ö |
2 829 |
4''37 |
28 49 |
57 |
0 09 |
4 BO |
87-87 |