Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 92.

Nr 92.

Kungl. Maj;ts nådiga proposition till riksdagen angående
anslag till arbetslöshetens bekämpande; given Stockholms
slott den 25 februari 1916.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att för arbetslöshetens bekämpande, i
huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angivna
grunder,

dels använda vad som återstår av det belopp av 5,000,000 kronor,
som 1914 års senare riksdag ställt till Kungl. Maj:ts förfogande att enligt
vissa angivna grunder användas såsom bidrag till understödjande
av arbetslösa,

dels ock använda och av tillgängliga medel, mot framtida anmälan
till ersättande, förskjuta ytterligare ett belopp av högst 5,000,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 78 käft. (Nr 92.)

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
februari 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow anförde:

Bland de många viktiga spörsmål, som vid världskrigets utbrott
omedelbart påkallade Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, var också angelägenheten
att motverka den befarade arbetslösheten och mildra påföljderna
av densamma. Uppgiften att närmast verka i sådant syfte samt
handlägga dit hörande ärenden uppdrogs åt statens arbetslöshetskommission
i samråd med socialstyrelsen. Jämlikt detta sitt uppdrag framlade
arbetslöshetskommissionen den 29 augusti 1914 ett förslag om statens
medverkan till en omfattande understödsverksamhet i ändamål att bringa
hjälp åt dem, som i anledning av den inträffade krisen förlorade sina
utkomstmöjligheter och därför behövde hjälp från det allmännas sida.
Med stöd härav föreslog Kungl. Maj:t i en den 1 september 1914 avgiven
proposition riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att såsom bidrag
till understödjande av arbetslösa använda och av tillgängliga medel,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

mot framtida anmälan till ersättande, förskjuta ett belopp av förslagsvis
5,000,000 kronor. Sedan förslaget, enligt vad riksdagen i skrivelse den
25 september 1914 anmälde, blivit av riksdagen bifallet, fastställdes genom
nådig kungörelse den 28 september 1914 huvudsakligen följande
grunder för den av statsmakterna sålunda anordnade understödsverksamheten
för arbetslösa (svensk författningssamling nr 237).

Understöd kan utgå endast till välfräjdad och arbetsför svensk medborgare,
som fyllt 15 år, icke under år 1914 varit av annan orsak än sjukdom
intagen å fattigvårdsanstalt eller under samma år före den 1 augusti
annat än tillfälligtvis för sig själv eller sin familj åtnjutit penningunderstöd
av fattigvården, icke lyckats erhålla arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen,
samt på grund av oförvållad arbetslöshet under minst 6 arbetsdagar
befunnits vara i behov av understöd. Förrän understöd kan beviljas,
skall undersökas, huruvida icke lämpligt tillfälle till utkomst genom eget
arbete kan beredas den arbetslöse. Till understöd bidrager staten med högst
60 öre per dag för man och hustru tillhopa, 40 öre för ensam person, som
fyllt 18 år, 25 öre för ensam person, som fyllt 15 men ej 18 år, samt
I2V2 öre för varje inom eller utom äktenskapet fött barn; detta dock
under förutsättning att minst samma belopp tilldelas honom utav respektive
kommuns eller landstings medel. Understödets storlek bestämmes
efter den arbetslöses större eller mindre behov och kan efter omständigheterna
utgå i kontanta medel eller, helt eller delvis, i naturaförmåner.
Understödstagare är vid risk av understödets indragande skyldig föra ett
ordentligt och nyktert levnadssätt, att regelbundet anmäla sig hos den
offentliga arbetsförmedlingen samt att mottaga lämpligt arbete, som anvisas
honom. Understödet skall icke äga fattigvårds karaktär eller
medföra fattigvårdens rättsverkningar.

I anledning av särskild proposition den 17 september 1914 beslöt
riksdagen vidare att på extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag
av 20,000 kronor att utgå såsom bidrag till resekostnader för medellösa
arbetssökande, som av arbetsförmedlingsanstalt anvisats arbete å annan
ort, med rätt för Kungl. Maj:t att av tillgängliga medel redan under år
1914 utanordna erforderliga belopp. Närmare föreskrifter angående anslagets
användning meddelades genom kungörelse den 28 september 1914
(sv. förf.-saml. nr 238). Den sålunda träffade anordningen, som avsåg
tiden 1 oktober 1914—31 maj 1915, erhöll sedermera genom Kungl.
Maj:ts och riksdagens beslut förlängd varaktighet till utgången av år 1916.

Handhavandet av understödsverksamheten anförtroddes åt de lokala
arbetslöshets- och hjälpkommittéer, om vilkas upprättande Kungl.
Maj:t förordnat i nådigt cirkulär till länsstyrelserna den 18 augusti

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 92.

Arbets löshetskom missionens framställ ning.

1914. Enligt cirkuläret skulle nämligen å varje ort, där anledning fanns
antaga, att arbetslöshet kunde ifrågakomma, tillsättas en kommunal
hjälpkommitté, avsedd att ena alla strävanden för arbetslöshetens bekämpande
och nödens avhjälpande. Kommitténs ordförande skulle förordnas
av länsstyrelsen och dess övriga ledamöter utses av vederbörande
kommunala myndighet på sådant sätt, att kommittén å ena sidan erhöll
representanter för de kommunala myndigheter, som äga intresse för och
sakkunskap i förekommande spörsmål, å andra sidan blev ett uttryck
för alla samhällsklassers eniga strävan att söka övervinna de uppkomna
svårigheterna. För varje län skulle därjämte av länsstyrelsen utses en
länshjälpkommitté för att i samråd med länsstyrelsen sammanhålla de
kommunala kommittéernas verksamhet. I de kommuner, där åtminstone
till en början särskild kommitté icke erfordrades, skulle kommunalnämnden
fylla dess uppgifter. Efter förslag av arbetslöshetskommissionen
fastställde Kungl. Maj:t den 10 september 1914 instruktioner för kommunala
kommittéer och länskommittéer. Vidare utarbetades inom arbetslöshetskommissionen
i samråd med socialstyrelsen närmare anvisningar
rörande kommittéernas olika uppgifter, varjämte socialstyrelsen meddelade
bestämmelser rörande arbetsförmedlingens samverkan med understödsverksamheten.

Genom de sålunda vidtagna anordningarna skapades ett understödssystem,
som var ägnat att, i den mån förhållandena vid krisens utbrott
syntes medgiva, tillförsäkra de arbetstagande ett skydd mot arbetslöshetens
påföljder.

Emellertid har arbetslöshetskommissionen låtit sig angeläget vara
att med stöd av numera vunna erfarenheter undersöka, huruvida förevarande
del av den sociala beredskapen kan anses tillfyllestgörande för
det fall, att en svårare kris skulle ställa densamma på hårdare prov än
som hittills ifrågakommit. De verkställda utredningarna hava föranlett
kommissionen — vars huvudsakliga arbeten jag haft tillfälle följa — att
efter samråd med socialstyrelsen under nästlidne januari månad inkomma
med framställning om vissa ytterligare åtgärder från statens sida till förebyggande
av arbetslöshet och mildrande av dennas verkningar.

I berörda framställning har kommissionen anfört följande.

Det ekonomiska kristillstånd, som vid krigets utbrott sommaren 1914
överallt inträdde, tedde sig till en början mycket hotande även i vårt
land. Den omedelbart förhärskande känslan av osäkerhet och ovisshet
inför krigets eventualiteter verkade förlamande inom näringslivets olika
grenar, så att inom vissa yrkesområden till en början nästan fullständig
stagnation syntes vara att befara. Såsom följd härav framträdde också

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

genast en omfattande arbetslöshet. Emellertid lyckades det, väsentligen
genom statens åtgöranden i olika avseenden, att rätt snart återföra det
ekonomiska livet till mera normalt läge. Under loppet av sommaren
1915 stadgades förhållandena ytterligare i sådan grad, att i stort sett
goda konjunkturer kunde anses då vara rådande. De gångna höst- och
vintermånaderna hava icke heller jävat förhoppningarna på en för vår
produktion fortfarande gynnsam utveckling, om ock medvetandet om
dennas osäkerhet alltid måste utöva ett i viss mån återhållande inflytande,
som förhindrar ett fullt utnyttjande av de stora möjligheterna. Ett synnerligen
gott tecken på näringslivets och särskilt industriens goda läge
innebär den omständigheten, att icke ens den inträdda vintern synes
hava i avsevärd mån dämpat livaktigheten.

Klart är, att under sådana förhållanden ställningen på arbetsmarknaden
kommit att efter hand utveckla sig på ett långt förmånligare sätt
än vid tiden närmast efter krigsutbrottet med skäl kunde befaras. Enligt
rapporter, som regelbundet ingivas till socialstyrelsen från en mycket
stor del av industriens arbetsgivare, bedöma dessa allmänt läget såsom
mycket gott. För de till svenska arbetsgivarföreningen anslutna företagen
rapporteras månad efter månad i stort sett ökning av arbetarantalet,
inom de fackliga arbetarorganisationerna har arbetslösheten (om
man undantar tobaks- och stenarbetarna, för vilka särskilda förhållanden
gjort sig gällande) efter hand nedgått till ungefär vanlig omfattning, och
arbetsförmedlingsanstalternas uppgifter tyda på livlig omsättning och stark
efterfrågan på arbetskraft inom olika yrken.

Om också näringslivets läge således kan för närvarande betecknas
såsom i allmänhet mycket tillfredsställande, föreligger emellertid ingen
garanti för att icke eu förändring till det sämre kan inträda. Fastmer
hava erfarenheterna under den förflutna kristiden inneburit allvarliga påminnelser
om, att oberäkneliga faktorer kunna när som helst störande
ingripa. Genom restriktiva åtgärder av krigförande makter har varuutbytet
med utlandet vid vissa tider så försvårats, att stora näringsområden
sett hela sin verksamhet allvarligt hotad. Då någon lättnad i den
internationella handeln och samfärdseln icke förmärkts, utan snarare
ytterligare restriktioner efter hand genomförts, och då Sveriges industri
i mycket hög grad är beroende dels av tillförsel utifrån av råvaror och
förbrukningsartiklar, dels ock av utförsel utav alster i mer eller mindre
förädlad form, så ligger det i öppen dag, att produktionens fortgång på
intet sätt kan anses tryggad ens för den närmaste framtiden. De
betänkliga arbetsförhållanden, som på grund av försvårad export inträtt
inom vårt lands stenindustri, kunna i viss mån giva exempel på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

svårigheter, vilka även inom andra näringsområden när som helst och
helt plötsligt kunna inträffa.

Den möjligheten är icke heller utesluten, att kriget tränger oss än
närmare in på livet och framtvingar mera omfattande mobilisering eller
rent av landets försättande i fullt krigstillstånd. Trots allt vad genom
det allmännas försorg eller enskild förtänksamhet åtgjorts för att förbereda
näringslivets anpassning efter de förhållanden, som till följd av
dylika eventualiteter kunna uppkomma, lärer det vara otvivelaktigt, att
i allt fall inom flertalet näringsområden mycket svårartade rubbningar
måste uppstå, vilka oundvikligt komma att, åtminstone till en början och
innan en utjämning av arbetskraften mellan olika näringsområden kunnat
åvägabringas, medföra omfattande arbetslöshet.

Nu antydda risker, om vilkas allvarliga karaktär den gångna tidens
händelser oupphörligt lämnat påtagliga bevis, nödvändiggöra enligt
arbetslöshetskommissionens uppfattning vidtagandet av omfattande åtgärder
för jämväl den sociala beredskapens stärkande. För sådant ändamål
har kommissionen också satt sig i förbindelse med de olika lokala
organen för hjälpverksamheten under krisen (länskommittéer och kommunala
hjälpkommittéer m. fl.). Kommissionen åsyftade därvid bland
annat att för dessa organ klargöra vikten av, att man på varje ort
gjorde sig förtrogen med ställningens fortfarande allvarliga beskaffenhet
samt med hänsyn härtill noga genomtänkte och preliminärt organiserade
den hjälpverksamhet av större omfattning, som eventuellt kan bli erforderlig.
Därjämte önskade kommissionen emellertid inhämta kännedom
om de erfarenheter, som under den gångna kristiden gjorts i olika delar
av landet, samt om de önskemål och synpunkter i avseende å den sociala
beredskapen, de lokala hjälporganen hade att framföra. Vad härvid från
deras sida anförts, har varit ägnat att stärka kommissionens genom
egna iakttagelser och undersökningar vunna övertygelse om, att landet
icke, i sådan män som synes önskligt och möjligt, är rustat att möta vissa
sociala svårigheter, som måste vara att befara under en eventuellt mötande
svårare kris. Det mest omfattande och grundläggande problem, som
därvid uppkommer och vars lösande faller inom förevarande kommissions
arbetsuppgift, är uppenbarligen frågan om åtgärder i anledning av den
arbetslöshet, som vid en allmän eller partiell kris inom näringslivet lärer
omedelbart uppstå. Statsmakterna hava redan genom tidigare åtgärder
visat sig varmt behjärta, att allt möjligt intresse ägnas åt de arbetstagandes
bevarande för arbetslösheten och dess påföljder. Att skydda
arbetarna mot den sänkning i ekonomisk, fysisk och moralisk standard,
som ofta blir en följd av arbetslöshet, erkännes allmänt vara en
ideell plikt, men är obestridligen också fullt motiverat av praktiska

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 92,

hänsyn. Under nuvarande kritiska tider, då det nationella oberoendet
väsentligen kan komma att bero på den inre sammanhållningen och
känslan av ömsesidigt förtroende mellan olika samhällsgrupper, är det
jämväl av påtaglig betydelse, att de mindre bemedlade få ett starkt
intiyck av den omvårdnad, som ägnas dem. En sådan känsla lärer
ock innebära ett skydd mot de lockelser till anställning i andra länder,
som i någon mån redan förmärkts och vilka kunna befaras efter kristidens
slut framträda med ökad styrka. Kommissionen anser sig slutligen
böra erinra, att ju bättre arbetarnas inkomster och köpkraft kunna
bibehållas, jämväl det stora flertalet av handlande, hantverkare och andra
självförsörjande torde bevaras vid sin utkomst. Kampen mot arbetslösheten
och arbetstagarnas skyddande mot dennas ekonomiska följder är
sålunda av grundläggande betydelse för de mindre bemedlades läge i
allmänhet under kristiden.

Innan arbetslöshetskommissionen övergår till frågan om de ytterligare
åtgärder, som nu närmast påfordras från statens sida för den
sociala beredskapens stärkande och närmast kampen mot arbetslösheten,
för det fall att en mera omfattande kris skulle inträda, torde en summarisk
översikt böra lämnas över vad i sådant avseende hittills åtgjorts
samt vilka resultat därvid ernåtts.

När arbetslöshetskommissionen i augusti 1914 vid den nuvarande
krisens början tillsattes, var det dess främsta omsorg att undersöka,
huruvida förebyggande åtgärder kunde vidtagas i den omfattning, att
därigenom arbetslösheten och nöden måtte verksamt bekämpas. Kommissionen
ansåg det nämligen vara ur alla synpunkter både för det
allmänna och för de arbetslösa fördelaktigast, att dessa fingo tillfälle
till försörjning genom eget produktivt arbete. För att förverkliga detta
önskemål hava kommissionen och socialstyrelsen företagit åtskilliga utredningar
och framställt förslag, vilka i sin män lära hava bidragit till,
att arbetslösheten icke kommit att antaga så stora dimensioner, som vid
krisens utbrott syntes hota. Kommissionen anser sig böra här i korthet
lämna en redogörelse för sina viktigaste åtgärder i berörda syfte.

Då vissa svårigheter för arbetets vidmakthållande eller eventuella
återupptagande — i de fall då det blivit nedlagt — yppade sig på
grund av motsättningen mellan arbetsgivare och arbetare, höll kommissionen
den 25 augusti inför chefen för civildepartementet en överläggning
i ämnet med ett större antal representanter för arbetsgivar- och arbetarorganisationerna
inom industrien. Därvid konstaterades en principiell
enighet om att upprätthålla lugn på arbetsmarknaden, vilket kraftigt
bidragit till att underlätta fredliga uppgörelser mellan arbetsgivare och
arbetare och sålunda främjat driftens fortgång.

Vidtagna åtgärder
mot
arbetslösheten.

Förebyggande

åtgärder.

Beredande

arbetstill fällen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

I anledning av hotande tecken till arbetslöshet inom vissa grenar
av handeln inbjöd kommissionen jämväl representanter för företagaroch
arbetstagarorganisationer inom affärs väsendet till en överläggning i
ämnet inför chefen för civildepartementet. Aven denna gång resulterade
sammankomsten i ett konstaterande av de olika sidornas samstämmiga uppfattning
om, att rubbningar i arbetsförhållandena borde bestämt motverkas.

På arbetslöshetskommissionens initiativ hava även åtskilliga mått
och steg vidtagits i sjette att anordna offentliga arbetsföretag. Redan
den 14 augusti 1914 avlät chefen för civildepartementet å kommissionens
vägnar dels till vederbörande centrala myndigheter, dels till överståthållarämbetet
och länsstyrelserna skrivelser med anhållan om upplysningar
rörande pågående eller omedelbart förestående arbetsföretag.
Därjämte riktades en vädjan till statens och kommunernas myndigheter
att taga i övervägande, huruvida igångsatta företag kunde utvidgas eller
forceras samt huruvida planerade nya företag kunde omedelbart upptagas.
Genom dessa undersökningar och maningar riktades vederbörandes
uppmärksamhet på vikten av snara åtgärder, något som också beaktades
av regeringen vid dess handläggning av hithörande frågor. Arbetslöshetskommissionen
har vidare haft tillfälle att upprepade gånger inför regeringen
påpeka olika omständigheter, som varit av betydelse i nu berört
avseende. Den har således verkat för frikallandet från militärtjänst av personer,
vilkas kvarblivande i civila anställningar varit av vikt för företags
fortgång; kommissionen har framhållit lämpligheten av att utförandet
av vissa befästningsarbeten överlämnas åt arbetslösa arbetare, som därtill
äro lämpliga, i stället för att utföras av därvid alldeles ovana värnpliktige
och landstormstrupper o. s. v. Då av redan antydda skäl stor
arbetslöshet inträtt inom stenindustrien, måste speciell uppmärksamhet
ägnas åt att bringa hjälp åt dess arbetare genom att påskynda redan
planerade offentliga arbetsföretag och främja tillkomsten av nya sådana.
Tidigare och i större omfattning än vad eljest skulle skett hava således
statsmedel ställts till förfogande för järnvägs- och väganläggningar,
byggande av fiskehamnar o. d. arbeten i de trakter, där arbetslösa stenarbetare
finnas i större antal.

Kommissionen har jämväl ägnat uppmärksamhet åt frågan om att
kunna fullt utnyttja de arbetstillfällen, som stå till buds. På dess initiativ
beslöto Kungl. Maj:t och riksdagen vidtaga mera effektiva åtgärder
för att underlätta arbetssökandes resor, varigenom främjats det
för vårt land med dess långa avstånd viktiga önskemålet, att icke resekostnadernas
storlek må utgöra hinder för arbetsdugliga och arbetsvilliga
arbetare att mottaga anställningar, som anvisas dem genom de offentliga
arbetsförmedlingsanstalterna. I syfte att främja dessas samarbete

Kung!. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 92.

och därigenom utjämningen av tillgång och efterfrågan å arbetsmarknaden
inom olika delar av landet har arbetslöshetskommissionen även, i
förening med socialstyrelsen, utverkat Kungl. Maj:ts medverkan därtill,
att anordningar för ett centralt praktiskt förmedlingsarbete kunnat vidtagas
till otvivelaktigt gagn för de arbetsdugliga och arbetsvilliga.

Kommissionen vill slutligen erinra därom, att i de anvisningar för
hjälparbetet i orterna, som kommissionen utfärdat såväl hösten 1914
som ock hösten 1915, med eftertryck framhållits vikten av att i första
hand söka förebygga arbetslöshet genom att tillhandahålla arbetstillfällen.

Ehuru sålunda arbetslöshetskommissionen redan från början av sitt
arbete främst tog sikte på de förebyggande åtgärderna, kunde den icke
stanna vid att allenast förorda denna linje för kampen mot arbetslösheten.
Den måste nämligen förutse sannolikheten av att i allt fall arbetslöshet
skulle komma att uppstå i sådan omfattning, att omedelbar hjälp måste
lämnas. Därjämte nödgades kommissionen taga hänsyn till, att anordnandet
av extraordinära arbetsföretag utöver dem, för vilka statsmedel
på vanligt sätt utgingo, vore en vittutseende ekonomisk fråga, vars
lösande ställde sig synnerligen svårt under det finansiellt vanskliga läge,
vari landet befann sig vid krisens utbrott och den närmaste tiden därefter.
Kommissionen fann sig därför böra hos Kungl. Maj:t göra framställning
om anvisandet av medel till anordnandet av en understödsverksamhet
för arbetslösa. Härmed skulle sålunda skapas en form,
genom vilken de av krisen drabbade, åt vilka ej kunde beredas utkomst
genom eget arbete, skulle skyddas från att råka i direkt nöd. Framställningen
framfördes av Kungl. Maj:t inför riksdagen och vann dennas
bifall, varefter närmare bestämmelser i ämnet utfärdades av Kungl. Maj:t,.

Såsom redan antytts, har arbetslösheten icke under kristiden hittills
nått den omfattning, man med fog kunde befara, detta delvis till följd
av de olika åtgärder, som från det allmännas sida vidtogos till näringslivets
stödjande och arbetsförhållandenas ordnande. De av arbetslöshetskommissionen
vidtagna och planerade anordningarnas effektivitet
ställdes sålunda icke på de svåra prov, man haft anledning att förbereda
sig på. Varken statens eller landstingens och kommunernas myndigheter
funno förhållandena föranleda tillgripandet av mera extraordinära
mått och steg till beredande av offentliga arbeten i större skala, utan
åtnöjde sig i huvudsak med att söka vidmakthålla sina arbetsföretag i
vanlig omfattning, så att avskedanden av redan anställda arbetare kunde
i stort sett undvikas.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 78 käft. (Nr 92.)

Understöd åt
arbetslösa.

Åtgärdernas

effektivitet.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 92.

Under hösten och vintern 1914—1915 var emellertid arbetslösheten
tämligen betydlig inom vissa delar av arbetsmarknaden, som icke hunnit
återvinna jämvikten efter de plötsliga rubbningarna vid krisens utbrott.
Särskilt gällde detta vissa säsongyrken0) och i främsta rummet byggnadsverksamheten,
där företagsamheten väsentligt minskades, huvudsakligen
till följd av svårigheterna att anskaffa kapital. Då ökad tillgång
på arbetstillfällen vid offentliga företag ej i större mån åvägabragtes,
blev det den såsom nödfallsutväg anordnade understödsverksamheten,
som fick taga hand om de arbetslösa och genom lämnande av direkt
understöd, kontant eller in natura, bereda dem nödtorftigt skydd mot
att lida verklig nöd. Rörande omfattningen av denna understödsverJcsamhet
torde följande uppgifter böra här meddelas:

■	Antal kommuner.
			Understöds-
			belopp.1)
	Städer.	kommuner.	Kr.
September 1914 .......................................	_	—	—
Oktober » .......................................	5	2	663
November » .......................................	19	13	56,623
December » .......................................	34	23	125,373
Januari 1915 .......................................	42	38	175,622
Februari » .......................................	48	45	183,131
Mars » .......................................	44	47	157,228
April » .......................................	38	43	139,821
Maj » .......................................	15	19	6,837
Juni » .......................................	6	11	2,584
Juli » .......................................	5	3	800
Augusti » ......................................	4	3	1,393
September » .......................................	4	4	1,393
Oktober » .......................................	3	4	1,172
November » ....................................	4	3	1,380
December » ...................................	9	5	8,804

Delvis beräknade siffror. I dem ingår ej det understödj som utgått till tobaksarbetama enligt nådiga
kungörelser den 10 april 1915.

*) I detta sammanhang frånses tobaksindustrien, där särskilda förhållanden
spelat in, samt stenindustrien.

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 92.

Intill maj 1915, då utbetalningen av understöd i huvudsak upphörde,
hade inom tillhopa 123 kommuner utgått c:a 838,000 kronor, under de
följande månaderna till årets slut tillhopa endast c:a 24,000 kronor.
Att dessa medel i regel tillgodokommit personer, som behövt hjälp och
varit förtjänta av sådan, lärer icke behöva betvivlas. Visat är också, att
understöden under förhandenvarande förhållanden gjort stor nytta, i det
att de möjliggjort skyddandet av individer och familjer, som, ehuru de
blivit urståndsätta att själva försörja sig, dock icke böra bliva föremål
för fattigvård och drabbas av dess rättsverkningar. Det synes emellertid
med fog kunna sättas i fråga, huruvida icke det kravet bort kunna
ställas på de kommunala myndigheterna, att de genom något större
ekonomisk offervillighet skulle sökt effektivt förebygga den jämförelsevis
mindre omfattande arbetslöshet, som denna gång flerstädes förelåg. Genom
anordnandet i vidsträcktare skala av offentliga arbeten skulle arbetstillfällen
kunnat beredas de flesta arbetslösa, enär dessa företrädesvis voro
till finnandes inom byggnadsindustrien och angränsande yrken. Enär
emellertid finansiella skäl torde hava föranlett återhållsamhet beträflande
startandet och bedrivandet av kommunala företag och då understödsväsendet
ju krävt jämförelsevis mindre betydande belopp — allra helst
då staten här deltagit med halva kostnaden —- har det av det allmänna
bedrivna hjälparbetet för de arbetslösa i realiteten kommit att, i motsats
mot vad man avsett, huvudsakligen basera sig på lämnandet av understöd
och tyvärr endast i mindre grad bestått i förebyggande åtgärder.

Enligt kommissionens mening måste emellertid denna faktiska utveckling
anses mindre lämplig och lycklig. De under det gångna året
vunna erfarenheterna hava nämligen yttermera bestyrkt riktigheten av
dess uppfattning, att tyngdpunkten bör läggas på de förebyggande åtgärderna
och det direkta understödet betraktas väsentligen såsom en
kompletterande anordning för de fall, då på grund av oförutsedda händelser,
speciella yrkesförhållanden eller dylikt anordnandet av arbeten eller
andra förebyggande åtgärder icke medhinuas eller leda till målet. Från
hjälpverksamhetens lokala organ, arbetslöshetskommittéerna för länen och
i ett stort antal kommuner samt åtskilliga kommunalnämnder, hava
jämväl i anledning av arbetslöshetskommissionens förfrågan om den sociala
beredskapen samt understödssystemet likartade synpunkter allmänt
gjorts gällande.

Principiellt måste det ju anses mindre lämpligt att åt arbetsdugliga
och arbets villiga personer lämna understöd till livsuppehället, utan att
någon motprestation från deras sida ifrågakommer. Hos personer med

Ytterligare
åtgärder
erforderliga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

mindre utvecklad ambition alstras därav lätt en böjelse för att lägga
ansvaret för utkomsten även för framtiden över på det allmänna i stället
för att lita på sig själv. För den verkligt skötsamma och ansvarskännande
åter ter det sig förödmjukande att bliva föremål för något
som nära påminner om välgörenhet. Erfarenheter i båda dessa riktningar
ha framträtt under understödsverksamheten och på sina håll bidragit
att minska förtroendet till densamma. Det kan ej heller förnekas,
att de ifrågavarande hjälpanordningarna, vilka väsentligen planerats
för mera exceptionella lägen och då hava sin naturliga motivering,
lätt komma att te sig olämpliga, då, såsom hittills i stort sett
varit förhållandet, de beräknade förutsättningarna icke till fullo förelegat.

Det var också för mera tillfälliga svårigheter eller för ett verkligt
nödläge, som storleken av understödet blivit tillmätt. För långvarig
arbetslöshet under ett läge sådant som det nuvarande måste beloppen
däremot åtminstone å orter med dyrare levnadskostnader bliva för ringa.
De understödda nödgas otvivelaktigt söka genom skuld- eller pantsättning
eller dylika åtgärder öka ut de disponibla medlen för att kunna bestrida
nödiga utgifter för bostad, värme, kläder m. m. och råka sålunda,
i trots av det allmännas hjälp, in i allt svårare ekonomiskt läge, samtidigt
med att den fysiska kapaciteten förringas genom bristfällig näring
och yrkesdugligheten lider av den långvariga sysslolöshetens menliga
inverkan i olika avseenden.

Understödssystemet har icke heller visat sig kunna i alla fall, då
det verkligen behövt anlitas, bringas att fungera i önskvärd omfattning.
Såsom eu förutsättning härför gäller nämligen, att vederbörande länseller
ortskommun åtager sig ansvaret för hälften av understödskostnaderna.
Detta har emellertid icke alltid skett, enär vederbörande i
vissa fall icke ansett sig äga tillräcklig ekonomisk styrka härför. Det
må med avseende härå erinras om vissa kommuner i Blekinge och Bohuslän,
där stenarbetarna utgöra 50 till 80 % av de skattdragande och
där de på grund av arbetslösheten eller den reducerade inkomsten inom
stenindustrien blivit urståndsätta att betala några utskylder. Då i dylika
fall kommunerna måste skuldsätta sig för att kunna bestrida de mest
nödiga löpande utgifterna, kan det uppenbarligen möta hart när oöverstigliga
svårigheter att åvägabringa de icke obetydliga belopp, som för
kommunens del kunna erfordras för understödssystemets fungerande.
Att även landstingen velat iakttaga viss försiktighet vid bispringandet
av kommunerna, är icke ägnat att förvåna, då, såsom i de båda nämnda
länen varit förhållandet, ett stort antal kommuner drabbats på samma
sätt och väsentliga belopp skulle erfordras för att efter likartade grunder
hjälpa dem alla.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92. 13

Det kan icke med fog göras gällande, att det i fråga om stenindustrien
råder ett sådant särskilt förhållande, som icke med sannolikhet
kan framträda annorstädes. Likartade svårigheter hava, om ock ej hittills
med samma skärpa, förekommit i vissa Norrlandskommuner samt några
utpräglade industrisamhällen annorstädes. Skulle vidare förhållandena framtvinga
nedläggande i större skala av driften inom t. ex. sågverksindustrien
eller vid järnbruken, bleve det otvivelaktigt ganska bekymmersamt
för en mängd kommuner i norra och mellersta Sverige, där dylika
företag äro förlagda, att åvägabringa nödiga medel för att bestrida sin
andel av kostnaderna för understödsverksamheten.

Nu anförda och andra skäl hava föranlett arbetslöshetskommissionen
att till förnyad prövning upptaga frågan, på vilka vägar en mera effektiv
förebyggande hjälpverksamhet må kunna anordnas, så att understödslämnandet
kommer att intaga sin rätta plats såsom ett mera supplerande
led i serien av olika slags hjälpåtgärder. Bland dessa bör sålunda
särskild omsorg ägnas åt tillhandahållandet av arbetstillfällen,
såvitt möjligt sådana som göra det möjligt för de arbetslösa att bibehålla
sin lönestandard och som förhindra deras successiva utarmande
under mera långvariga arbetslöshetsperioder.

Arbetslöshetskommissionen vill med avseende härå till eu början
uttrycka den förhoppningen, att såväl statens som kommunernas vederbörande
myndigheter skola låta sig angeläget vara att söka snabbt undanröja
alla de hinder av finansiell, teknisk och formell art, som i allmänhet
möta för anordnandet av offentliga arbetsföretag, på det att sådana må
komma till stånd i den omfattning förhållandena kunna komma att kräva.
Därest man överallt är besjälad av föresatsen att taga hand om och
bereda arbete på nu antytt sätt — genom tillgängliga gatu-, väg-, hamnoch
järnvägsbyggnader, utdikningar och kanaliseringar o. s. v. — åt
eventuellt arbetslediga arbetare inom de fack, som stå sådana offentliga
företag nära, så begränsas väsentligen behovet av andra förebyggande
åtgärder.. Sådana lära emellertid näppeligen kunna helt undgås, ja måste
under vissa förutsättningar erhålla betydande dimensioner. Arbetslösheten
kan nämligen uppträda inom sådana yrken och på sådana platser,
att offentliga företag av nyssnämnd beskaffenhet icke kunna i vanlig
ordning ordnas för dem eller i allt fall ej i en omfattning, som fullt
motsvarar behovet. Såsom nyss antyddes, måste i allmänhet offentliga
arbetsföretag genomgå en omständlig förberedande procedur, innan planer
utarbetats och godkänts, vissa andra formaliteter fyllts och medel ställts
till förfogande. Visserligen kan denna tidsutdräkt ofta med god vilja

Anslag till
arbetsföretag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

förkortas, men i regel dock endast i viss mån på grund av de kontrollgarantier
av olika slag, med vilka man funnit nödigt att i regel omgiva
företag av offentlig karaktär. En hel del hithörande arbeten äro för
övrigt av sådan beskaffenhet, att de förutsätta samstämmighet mellan
olika intressenter eller ett avvägande mellan dessas olika önskningar.
I de talrika fall, då statens ekonomiska stöd kan erhållas enligt vissa
på förhand bestämda grunder och villkor, tillkomma ytterligare anledningar
till hinder och tidsutdräkt. De av arbetslöshetskommissionen vidtagna
undersökningarna på detta område hava också givit vid handen,
att man på flertalet orter icke har att räkna med möjligheten att kunna
improvisera offentliga arbetsföretag i så stor utsträckning, som tilläventyrs
blir erforderligt för att bringa hjälp åt eventuellt arbetslediga
arbetargrupper.

Visserligen vill det synas, som om stora möjligheter yppas att
i nödfall för de arbetslösas räkning utnyttja sådana omfattande företag
som ostkustbanebygget m. fl. Ingalunda alla slag av arbetare
kunna emellertid lämpligen användas för dylika ändamål, liksom ofta
lokala svårigheter, särskilt bristen på bostäder m. m., förhindra anställandet
av arbetare. Förbises bör ej heller, hurusom för gifta arbetare
alltid stora olägenheter följa med tillfälligt arbete på annan plats än
hemorten. Äro de ej fullt lämpade för arbetet, kan också lätt inträffa,
att deras arbetsinkomst ej blir tillräcklig till uppehälle för dem själva
och familjen, då de måste vistas på olika orter och följaktligen få vidkännas
ökade levnadskostnader. Likaledes är det tydligt, att många
slags arbetare icke utan allvarligt men för deras yrkesduglighet för framtiden
kunna sättas att utföra byggnads- och grovarbeten m. m., där även
deras arbetskraft kanske blir av föga värde och följaktligen ej kan
ordentligt betalas.

Det måste under sådana förhållanden vara angeläget, att utvägar
beredas för tillhandahållande även på annat sätt av lämpliga arbetstillfällen.
I den mån så ske kan, bör därvid eftersträvas, att arbete kan
erhållas omedelbart, med full avlöning, inom de arbetslösas eget yrke
samt i deras hemort. Förebyggande strävanden av denna art kunna
således icke a priori begränsas till vissa bestämda arbetsområden eller
orter och deras anordnande får icke göras beroende av de formaliteter,
som under vanliga förhållanden pläga anses ofrånkomliga. Det gäller
sålunda att i ett eventuellt nödläge tillgripa undantagsåtgärder, därvid
vanliga hänsyn få vika i den mån de förhindra nåendet av vad man
åsyftar, nämligen ett verksamt förebyggande av den arbetslöshet, som
ej på vanliga vägar kan avvändas. Den oundgängliga förutsättningen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

härför är, att till Kungl. Maj:ts förfogande ställas mycket avsevärda
medel, som få disponeras på det sätt, som i varje fall prövas bäst motverka
arbetslösheten. Naturligtvis måste därvid alltid tillses, att statens
härför använda medel tjäna syften av allmännyttig art. Men däremot
får icke såsom oundgänglig förutsättning uppställas, att staten alltid
skall erhålla direkt och full ekonomisk valuta, utan i vissa fall får
riskera viss förlust.

Det har icke undgått kommissionens uppmärksamhet, att särskilda
svårigheter möta för anordnandet av arbetsföretag för kvinnor. Den jämförelsevis
ringa arbetslöshet, som hittills under kristiden framträtt bland
dem, har förorsakat mycket bekymmer för de lokala hjälporganen, i synnerhet
som arbetslöshetens risker äro, åtminstone för yngre ensamstående
kvinnor, större än för männen.

Flertalet av de många kvinnor, som numera arbeta inom industri och
handel, sakna vana vid husliga göromål, vilka ju ligga nära till hands
för dem och även erbjuda rikliga arbetstillfällen. En ändamålsenlig
utväg för att omhändertaga och till självförsörjning för hjälpa yngre
arbetslösa kvinnor synes därför vara att medverka till anordnandet av
utbildningskurser i husliga sysslor.

Även sömnadsarbeten äro särskilt lämpade till nödhjälpsarbeten för
kvinnor, vilka alltid för framtiden hava nytta av kunskap i hithörande
göromål. Kurser för sådan utbildning hava redan anordnats i viss utsträckning
och synas böra, om större arbetslöshet bland kvinnor skulle
uppkomma, vinna understöd från statens sida. Både för denna förberedande
utbildning och för därefter följande vanligt lönearbete erfordras
emellertid, att beställningar och avsättning i erforderlig mån kunna beredas.
Likaså har ett starkt behov yppats att kunna tillhandahålla arbete
åt hustrur, som på grund av de under dyrtiden ökade levnadskostnaderna
nödgats söka efter arbetsinkomst för att bidraga till familjens
uppehälle. Vederbörande statsmyndigheter, som under den gångna kristiden
för arméns, flottans och sjukvårdsanstalters behov upphandlat betydande
mängder av beklädnads- och sömnadsvaror och därvid givit stöd åt
strävandena att bereda arbete åt kvinnor, lära jämväl framgent ägna intresse
häråt. Den centralisering av arméns upphandlingsväsende, som i
samverkan med H. Maj:t Drottningens centralkommitté redan påbörjats i
syfte bland annat att tillgodose sociala synpunkter1), erbjuder givetvis ökade
möjligheter för att på antytt sätt förebygga arbetslösheten bland kvinnor.

1) Härom hänvisas till den på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställda utredning, som
socialstyrelsen framlagt i utlåtande den 15 december 1915. Jfr Sociala Meddelanden
1915, s. 1304 ff.

Understödet
åt arbetslösa.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Kommissionen anser sig kunna förutsätta, att de planerade stora
nyanskaffningarna för landstormens beklädnad skola bereda erforderliga
leveransmöjligheter för den närmaste tiden. Skulle allmän mobilisering
bliva nödvändig och i samband därmed stor arbetslöshet bland kvinnor
uppkomma, lärer ock anskaffningen av militärpersedlar, av utrustning
för Röda korset m. m., stegras i motsvarande mån.

Givetvis kan bristande tillgång på materialier för sömnads- och beklädnadsartiklar
bereda svårigheter. I vad angår de militära behoven
lära emellertid vederbörande myndigheter hava sin uppmärksamhet fästad
på saken, så att från deras sida förberedelser i tid vidtagas i detta avseende.

I frågans nuvarande läge torde närmare specifikation å ifrågakommande
arbetsföretag icke erfordras, utan lärer det få ankomma på Kungl.
Maj:t att, efter prövning i varje fall av förhållandenas mer eller mindre
tvingande beskaffenhet, bedöma, huruvida erforderlig hjälp kan bringas
under vanliga former eller om någon undantagsåtgärd måste anses
nödvändig samt, i sådant fall, vilken åtgärd synes ändamålsenligast och
vilka närmare bestämmelser böra träffas för att betrygga åsyftat resultat
av densamma.

Det har redan i det föregående påvisats, att även om en förebyggande
verksamhet kan, tack vare särskilt ekonomiskt understöd från
staten, tänkas vid behov anordnad i stor omfattning, densamma likväl
icke får betraktas som ett tillfyllestgörande skydd mot arbetslöshet av
alla slag och på alla orter. Oöverstigliga hinder för vidmakthållande
eller startande av erforderliga arbetsföretag kunna nämligen möta på
grund av yrkes- och produktionsförhållanden samt lokala och personliga
omständigheter. I sådana fall gives det tydligen ingen annan utväg än
det direkta understödslämnandet för att bringa hjälp åt dem, som sakna
arbetsinkomst och andra medel att försörja sig. Understödsverksamhet
måste sålunda anses såsom ett oundgängligt reservmedel i den sociala
beredskapen, ett medel, som också under den gångna kristiden på många
håll anlitats. Arbetslöshetskommissionen har genom särskild remiss den
22 september 1915 berett de lokala hjälporganen tillfälle att framlägga
sina erfarenheter och synpunkter med avseende å det av statsmakterna
beslutade understödsväsendet för medellösa arbetslösa, vars grunder och
organisation närmare angivits i kungl. kungörelsen den 28 september
1914. Av de inkomna svaren att döma tyckes det sålunda ordnade
systemet hava fungerat på i allmänhet oklanderligt sätt och motsvarat
de anspråk, som rimligen kunna ställas på en dylik anordning. Från
lokala organ ingångna ändringsförslag gälla i regel icke understöds -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 92.

väsendets allmänna läggning eller väsentliga grunder. Dels i anledning
av länshjälpkommittéernas erinringar, dels ock på grund av eljest
gjorda iakttagelser anser sig arbetslöshetskommissionen emellertid böra
påpeka några punkter, där jämkning i nu gällande bestämmelser synes
lämpligen böra vidtagas.

I kungörelsen den 28 september 1914 gjordes statsbidragets utgående
beroende bland annat av den arbetslöses förhållande till fattigvården
under samma år. Redan förändrade tidsförhållanden påkalla
uppenbarligen en ändring härutinnan. Vad vid tiden för kungörelsens
utfärdande åsyftades med hithörande bestämmelser, nämligen understödsrättens
förbehållande för endast de oförvållat arbetslösa, torde nu böra
ernås på annat sätt. En länshjälpkommitté har föreslagit bestämmelser
av huvudsakligen den innebörden, att från understödsrätt skulle undantagas
den, som under de sex sista månaderna före ansökningen åtnjutit
fattigvård för sig själv eller sin familj, därest icke understödet av fattigvården
varit tillfälligt eller utgått för en eller flera familjemedlemmar
på grund av sjukdom eller alltför tung försörjningsbörda. Genom en
bestämmelse i denna riktning torde vara tillräckligt sörjt för att icke å
ena sidan oförvitliga arbetare förvägras arbetslöshetsunderstöd, å andra
sidan kommuner söka överflytta fattigvårdens klientel till förevarande
understödsområde. Kommissionen ställer sig emellertid tveksam mot
sådant undantag vid fall av för tung försörjningsbörda, närmast av
det skäl att bedömandet härav synes lämna allt för stort spelrum för
olika tillämpning.

Kommissionen har i det föregående erinrat, hurusom för kvinnliga
arbetslösa avsedda arbetsföretag ofta torde böra kombineras med utbildningskurser.
Att deltagare i sådan förberedande utbildning böra kunna
åtnjuta arbetslöshetsunderstöd finner kommissionen naturligt; något hinder
härför lärer ej heller föreligga i nu gällande bestämmelser.

Å andra sidan synes väl motiverat, att den arbetslösa påvilande
skyldigheten att i första hand mottaga lämpligt arbete — därest de icke
vilja gå förlustiga sin understödsrätt — jämväl bör omfatta förpliktelse
att deltaga i sådana utbildningskurser, som befinnas lämpliga. Genom
att bereda arbetslösa utbildning i kulturellt eller yrkeshänseende, där
icke direkt produktivt arbete kan anordnas för dem, motverkas bäst de
i vissa avseenden demoraliserande verkningar av understödstagandet, som
under den gångna tiden kunnat iakttagas och jämväl av vissa lokala
hjälporgan påpekats.'' Denna uppfattning torde sålunda böra komma till
uttryck i bestämmelserna rörande det allmännas arbetslöshetsunderstöd.

Från olika håll har framhållits, att de hittills gällande maximi- •
gränserna för statens andel i arbetslöshetsunderstöden numera måste
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 78 höft. (Nr 92) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

anses för lågt satta. Kommissionen vill med avseende härå erinra, att
den i sin framställning i ämnet den 29 augusti 1914, vilken blev grundläggande
för statsmakternas beslut, uttryckligen framhöll, hurusom de
föreslagna beloppen jämte lika stora bidrag från kommunerna endast
motsvarade den lägsta genomsnittliga kostnad, för vilken man under en
begränsad tidrymd kunde nödtorftigt uppehålla sig. Det stod sålunda
redan då klart för kommissionen, att vid mera långvarig arbetslöshet
beloppen skulle befinnas för knappt tillmätta. Det förutsattes också,
att på orter med dyrare levnadskostnader vederbörande kommuner skulle,
genom att öka sin andel i understöden, göra dessa mera avpassade
efter de lokala behoven. Så har under den gångna tiden dock endast
skett i Stockholm, där i åtskilliga fall ett extra tillägg utgått till gifta
par. Ett mycket vägande skäl för allmän höjning av understödsbeloppen
innebär emellertid den inträdda dyrtiden. Verkställda beräkningar giva
vid handen, att stegringen å livsförnödenheter för hela landet näppeligen
understiger 20 % samt för flertalet stadssamhällen torde vara större.
Då grundad utsikt icke lärer finnas för att under krisens fortgång någon
avsevärd allmän sänkning i prisnivån skall inträda, synes det kommissionen
oundgängligt att genomföra en höjning av understödsbeloppen.
Även om dyrtidens svårigheter i någon mån kunnat undvikas genom
framtvungen omläggning av förbrukningen, så att dyrare förnödenheter
i viss utsträckning ersatts med billigare sådana, bör enligt kommissionens
mening en sådan höjning — med särskild hänsyn till krisens
långvarighet och den därmed följande utarmningen av de mindre bemedlade
— icke sättas lägre än till i genomsnitt ungefär 20 å 25 %
av de förut fastställda beloppen.

1 enlighet härmed hemställer kommissionen om följande förändringar
med avseende å statens andel i understödet och dettas normala
storlek:

	Nuvarande belopp.	Nu föreslaget belopp.
	Statens andel.	Hela beloppet.	Statens andel.	Hela beloppet.
	Öre.	Öre.	Öre.	Öre.
För man och hustru tillhopa.....................	60	120	75	ISO
» ensam person, som fyllt 18 år...............	40	80	50	100
» » » » » 15 men ej 18 år	25	50	30	60
» varje inom eller utom äktenskapet fött barn	12 Va	25	15	SO

Åven med nu föreslagen höjning skulle i allt fall understöden i
allmänhet bliva lägre än de av statsmakterna för tobaksarbetarnas del

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 92.

fastställda beloppen, vilka likväl under den långvariga arbetslöshetsperiod,
som drabbat dem, visat sig vara synnerligen knappt tilltagna.
Skulle emellertid förhållandena komma att ställa sig lika ogynnsamma
för andra arbetargrupper, torde åtminstone samhällen med dyrare levnadskostnader
få anses villiga att lämna extra tillägg, såsom i vissa
fall skedde i Stockholms stad under förra vintern. Någon risk för att
understödens höjning skulle inbjuda till mindre varsamhet vid deras
utdelande föreligger helt visst icke. Tillräcklig garanti härför erbjuder
understödssystemets hela läggning, enligt vilket kommunerna själva få
med staten dela det ekonomiska ansvaret.

I det föregående har framhållits, hurusom i många fall hinder för
familjeförsörjares anställande i arbete på annan ort mött därigenom, att
hans arbetsförtjänst icke räckt till för de ökade kostnaderna till följd av
familjemedlemmarnas vistelse på tvenne orter. Då det tydligen är av
vikt att undanröja denna svårighet och sålunda stödja försörjares strävanden
att finna utkomst av eget arbete, har kommissionen tänkt sig
möjligheten av att i sådana fall något understöd skulle kunna lämnas
familjen genom hjälporganet på den ort, där denna uppehåller sig.
Under förutsättning att vederbörande organ undersöker mannens inkomst
och finner densamma otillräcklig för honom jämte familjen, skulle sålunda
understöd kunna lämnas den senare, t. ex. på sådant sätt att
hustrun i understödshänseende betraktas såsom ensamstående person.
Genom sådan ändring bleve det i många fall lättare att förflytta arbetare
och därigenom ej blott motverka arbetslösheten utan också tillgodose
det åtminstone för närvarande på vissa orter starkt framträdande
behovet av arbetskraft.

Ifrågasättas kan vidare, om icke även på en annan punkt någon
lindring nu bör ske i de hittills gällande understödsprinciperna, vilka i
den situation, som förelåg vid statsmakternas beslut i frågan, måste
avfattas mycket strängt. I överensstämmelse med innebörden av såväl
Kungl. Maj:ts proposition som riksdagens skrivelse i ämnet har arbetslöshetsunderstödet
ansetts i allmänhet icke kunna tilldelas person, som
erhållit regelbundet understöd från till exempel arbetsgivare eller arbetslöshetskassa.
Häremot hava erinringar gjorts från både arbetsgivaroch
arbetarhåll. Så till exempel riktade vissa fabriksidkare i Borås en
framställning till finansministern, däri de betonade, att understödens
ringa belopp tvingade arbetslösa arbetare att lämna sina anställningsorter
för att söka sin utkomst annorstädes. Då det för industrien vore
av vikt att behålla sina vana arbetare, skulle arbetsgivarna i många fall
vara villiga att bidraga till deras underhåll under krisen. De hemställde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

därför om sådan ändring av de nu gällande bestämmelserna, att vid
prövning av fråga om arbetslöshetsunderstöd hänsyn icke skulle tagas
till den omständigheten, att sökande åtnjuter understöd från sin arbetsgivare.

Med avseende åter å sådana understödsmedel, som arbetare åtnjuta
i sin egenskap av medlemmar i arbetslöshetskassa, har framhållits, att
det vore ur olika synpunkter orättvist, att sådan inkomst skulle innebära
hinder för att erhålla det av staten anordnade arbetslöshetsunderstödet.
Innebörden härav bleve nämligen, att de arbetare, som icke
sökt att med egna medel på förhand trygga sig mot arbetslöshetsrisken,
finge under krisen mottaga det allmännas stöd, vilket däremot förvägrades
de förtänksamma och i regel mera skötsamma arbetarna.

I infordrat utlåtande över förstnämnda framställning anförde socialstyrelsen
efter samråd med kommissionen, att förslaget vore stridande
mot innebörden av understödsbestämmelserna och därför icke borde bifallas.
Samtidigt framhölls emellertid, att understöd enligt kungörelsen
den 28 september 1914 avsåg beredandet av nödtorvtigt livsuppehälle,
men icke beräknats med hänsyn till sådana utgifter som hyra, skatter
och dylikt. Därest arbetsgivare eller andra lämnade särskilda understödsbelopp
till täckande av berörda utgiftsposter, borde mottagandet
därav sålunda icke inverka på arbetslösas rätt till understöd enligt sagda
kungörelse. I överensstämmelse härmed blev också ifrågavarande arbetsgivares
framställning av Kungl. Maj:t lämnad utan avseende.

Vad sålunda andragits till förmån för en lindring i understödsbestämmelserna
hade av kommissionen ingående behandlats redan i samband
med dess första framställning och förslag till arbetslöshetsunderstödets
ordnande. Ehuru många skäl syntes tala för en mindre sträng
uppfattning på denna punkt, fann emellertid kommissionen de dåvarande
prekära förhållandena nödvändiggöra ett strängt vidhållande av principen
om att arbetslöshetsunderstöd ej får ifrågakomma för den, som kan erhålla
nödtorvtigt uppehälle medelst andra tillgångar. Av socialstyrelsens
ovan återgivna utlåtande i ämnet, vilket avgavs efter samråd med kommissionen,
framgår även att kommissionen för sin del ansåg önskvärt,
att för oundgängliga utgifter, som icke gälla det dagliga uppehället,
understöd från annat håll bör kunna ifrågakomma, utan att förhindra
arbetslöshetsunderstödets utgående.

Kommissionen har jämväl i det föregående betonat angelägenheten
av att med hänsyn till den långvariga dyrtiden avsevärt höja understödsbeloppen.
Detta syfte skulle genom tillmötesgående på lämpligt sätt av
de från arbetsgivar- och arbetarhåll gjorda samt jämväl från lokala

Kunrjl. May.ts Nåd. Proposition Nr 92.

hjälporgan framförda önskemålen i denna punkt kunna ernås, utan att därför
det allmännas utgifter för ändamålet behövde stegras. Det är nämligen
otvivelaktigt, att såväl åtskilliga arbetsgivare som ock arbetarorganisationer
avhållits från att lämna arbetslöshetsunderstöd just genom vetskapen
om att arbetarna i sådant fall gingo förlustiga sin rätt till det
av staten anordnade understödet. Genom att bereda möjlighet till samtidigt
understöd från båda hållen skulle sålunda kraftigare hjälp kunna
beredas vissa grupper av arbetslösa, utan att hela maximiunderstödet
från stat och kommun behövde utgå. Kommissionen vill med avseende
härå erinra, att t. ex. i Tyskland, där understödsväsendet för de
arbetslösa i tillämpningen kommit att nära sammanfalla med anordningarna
i Sverige, bestämmelser i nyss antydd riktning utfärdats för rikets
del och kommit i tillämpning å ett stort antal orter. *) Kommissionen
vill därför hemställa, att i de fall, då arbetslösa av arbetsgivare eller av
arbetarorganisations eller annan arbetslöshetskassa uppbära understöd,
därutöver av det allmännas arbetslöshetsunderstöd så stort tillägg må
kunna utgå, att det sammanlagda understödet uppgår till högst 70 %
av deu för vederbörande ort och fack vanliga lönen.

I överensstämmelse med vad här ovan sagts bör givetvis även sådan
tillämpning av understödsbestämmelserna bliva tillåten, att icke understödsrätt
betages arbetare, vilka varit sparsamma och förtänksamma på
annat sätt än genom inbetalningar till arbetslöshetskassa. Det allmännas
understöd bör sålunda kunna utgå även till sådana, som äga eget hem,
lösören eller smärre besparingar i annan form. I den mån avsevärd
avkastning erhålles av sådana tillgångar, bör densamma dock tagas i
betraktande vid prövningen av deras större eller mindre behov.

Med de ovan föreslagna mildringarna av nu gällande bestämmelser
har kommissionen självfallet icke åsyftat något frångående av principen
om att konstaterat behov skall vara grund till understödsrätt och norm
för understödsbeloppens storlek. Såväl av hänsyn härtill som av omtanke
om kommunernas ekonomi skola säkerligen understödsorganen
också framgent som hittills tillse, att understöden, när skäl därtill föreligga,
bestämmas lägre än de medgivna maximibeloppen.

Kommissionen har vidare ansett sig böra taga i övervägande, huruvida
icke i särskilt ömmande fall undantag borde kunna medgivas från
grundregeln om, att staten icke deltager med mer än högst hälften av
understödsbeloppen. Vid sina upprepade undersökningar rörande stenarbetarnas
betryckta läge i Blekinge och Bohuslän har kommissionen

J) Se härom Sociala Meddelanden 1914, sid. 1154—57.

Erforderliga

statsmedel.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

haft tillfälle konstatera, hurusom arbetslösheten inom vissa kommuner omfattat
en så stor del av dessas befolkning, att skatteinbetalningen nedgått
till en bråkdel av den vanliga och kommunernas ekonomiska bärkraft
sålunda knappt räckt till för de oundgängligaste behoven, än mindre till
att bära utgifterna för understödsverksamheten. Då därjämte stenindustrien
i de nämnda länen är av grundläggande betydelse för näringslivet
inom ett stort antal kommuner, hava jämväl respektive landsting ansett sig
böra iakttaga stor varsamhet i att komma de särskilda kommunerna till hjälp.
Dylika förhållanden, som kunna finna sin motsvarighet jämväl på andra
håll inom landet, äro otvivelaktigt värda särskild uppmärksamhet från
statens sida. Fall kunna obestridligen inträffa, då i trots av vidtagna förebyggande
åtgärder arbetslösheten på vissa orter antager sådana dimensioner,
att varken kommunerna eller landstingen kunna åvägabringa nödiga
medel för att anordna erforderlig understödsverksamhet. För dylika tänkbara
undantagslagen borde enligt kommissionens mening möjlighet beredas
Kungl. Maj:t att, efter särskild prövning av olika förb andenvar ande omständigheter,
lämna extra tillskott utöver vad ovan föreslagits. Därest
såsom förutsättning härför stadgats, att sådant extra tillskott från staten
icke får överskrida vad av landstingsmedel ställes till förfogande för
ändamålet, torde tillräcklig garanti föreligga för att statens belastning
för sådant ändamål icke blir större än rimligt och behövligt är. Landstingen
hava nämligen med avseende å sina verksamhetsområden samma
intresse som staten att icke utan alldeles tvingande skäl bereda uudantagsförmåner
åt viss kommun.

Vid upprepade tillfällen, senast vid den av kommissionen anordnade
enqueten, har från lokala hjälporgan framhållits, hurusom den tidsödande
behandlingen av framställningar om statens understöd till mobiliserades
familjer nödgat kommunerna vidkännas avsevärda ekonomiska
uppoffringar för att förekomma nöd bland sådana familjer. Det bar av
arbetslöshets- och hjälpkommittéerna bland annat påpekats, att det provisoriska
understöd, som under sådan väntetid befinnes nödigt, borde få
utgå i enlighet med bestämmelserna om det allmännas arbetslöshetsunderstöd
och sålunda delvis bekostas av staten. Ehuru ordnandet av hithörande
frågor icke lärer kunna ske i detta sammanhang och kommissionen tidigare
framfört vissa synpunkter i ämnet, anser sig kommissionen böra
uttala önskvärdheten av att genom lämplig omläggning av understödsväsendet
för mobiliserades familjer de antydda olägenheterna så långt
möjligt undanröjas.

Av förut meddelade uppgifter framgår, att av det för arbetslöshetens
bekämpande till Kungl. Maj:ts förfogande ställda belopp av för -

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

slagsvis 5 miljoner kronor endast omkring 425,000 kronor torde hava
vid årsskiftet tagits i anspråk. Det lärer emellertid icke vara tillrådligt
att alltför optimistiskt bedöma utsikterna för framtiden, i synnerhet som
under den gångna tiden fara förelegat vid upprepade tillfällen, att än
den ena än den andra industrien skulle av olika anledningar nödgats
helt eller delvis inställa driften. Kommissionen anser därför nödvändigt,
att redan nu sörjes för åvägabringandet av erforderliga medel till mötande
av sådana beräkneliga eventualiteter, som kunna uppkomma,
även om icke de politiska förhållandena framtvinga allmän mobilisering
eller andra mera genomgripande åtgärder av beskaffenhet att mycket
allvarligt inverka på arbetsmarknaden. Därest händelser av sistberörda
art skulle inträffa, lära nämligen statsmakterna få tillfälle taga i förnyat
övervägande, i vilken utsträckning statsmedel böra anvisas till ifrågavarande
ändamål.

Kommissionen finner för sin del uppenbart, att den ovan föreslagna
utvidgningen av statens hjälpverksamhet till att omfatta jämväl lämnandet
av statsmedel till arbetsföretag m. m. redan med hänsyn till det
nuvarande osäkra läget inom stora delar av vårt näringsliv påkallar en
ökning av de för ändamålet nu disponibla medlen.

På grund av de oberäkneliga faktorer, som här möta, kan uppenbarligen
eu närmare kalkyl ej göras över eventuella kostnadsbelopp,
som skulle behövas närmast för sådana arbetsföretag. Viss ledning för
bedömandet lärer emellertid erhållas genom en undersökning över beloppet
av arbetslöner, som utbetalas inom de näringsgrenar, där med
större sannolikhet arbetslöshet i avsevärd omfattning kan befaras. Dit
höra i främsta rummet industri, hantverk och bergshantering: samt
byggnadsindustri (både husbyggnader samt väg- och vattenbyggnader
o. d.). Däremot kunna undantagas jordbruk, gas- och vattenledningsverk,
vatten- och renhållningsverk samt offentlig förvaltningstjänst, inom
vilka yrkesgrenar arbetslöshetsfaran synes jämförelsevis ringa. Beträffande
skogsavverkning och flottning gäller, att avbrott i träförädlingsindustrierna
kan hårt inverka; emellertid finnes sannolikhet för att stort
behov å bränsleprodukter m. m. skall föreligga och bereda arbete åt
flertalet sådana skogsarbetare, som för sin utkomst äro beroende av
anställning hos andra. Beträffande vidare landtransport, handel samt
sjömansyrket gäller slutligen, att de av olika skäl antingen ej kunna
plötsligt avstanna eller att staten måste ta deras arbetare i anspråk
för sina syften eller ock att de näppeligen kunna hjälpas på sätt, som
här är ifråga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Med avseende å de här i beräkning medtagna yrkesgrenarna har
med ledning av uppgifter, som av socialstyrelsen inhämtats från ålderdomsoch
invaliditetskommittén, verkställts en sammanställning, enligt vilken
de utbetalade arbetslönerna år 1910 för samtliga inom dessa näringsgrenar
sysselsatta arbetare (c:a 390,000) skulle hava uppgått till sammanlagt
c:a 365 miljoner kronor. Beräknar man vidare ökningen av
arbetarantalet samt av lönerna sedan angivna år, torde lönesumman för
närvarande icke kunna sättas lägre än till omkring 400 miljoner kronor.

När det emellertid gäller att på olika vägar uppehålla driften vid
företag eller anordna nya sådana, måste jämväl kostnader för material
och vissa förbrukningsartiklar medräknas. Ehuruväl dessas relativa belopp
i förhållande till arbetslönerna givetvis synnerligen variera, lärer
man kunna utgå från, att de båda utgiftsposterna i stort sett ställa
sig lika stora och att deras sammanlagda belopp sålunda stiger till omkring
800 miljoner kronor per år.

Under förutsättning sålunda att arbetarantalet för närvarande inom
de ifrågakommande näringsgrenarna utgör omkring 400,000 samt att
arbetslöner och materialkostnader för dem uppgå till sammanlagt 800
miljoner kronor, skulle en sannolik beräkning av kostnaderna för arbetslösa
arbetares sysselsättande under ett år genom statens försorg — så
långt ske kan inom sina yrken och med i huvudsak oförändrade löner
— ställa sig på följande sätt:

Arbetslöshetsfrekvens. Driftkostnad.

	%■	Antal arbetare.	Kronor.
Alternativ I........................	..................... 2 7«	10,000	20 miljoner
» II.......................	..................... 5	20,000	40
» III.......................	..................... 10	40,000	80
» IV........................	..................... 15	60,000	120

Att ens tillnärmelsevis kunna angiva, huru stor procent av här
ifrågakommande industriarbetares numerär skulle drabbas av arbetslöshet
till följd av en allvarlig kris, vid eventuell allmän mobilisering eller landets
försättande i krigstillstånd, torde få anses omöjligt. Lika litet
torde varaktigheten av en sådan kris kunna förutses. Att numera en
dylik kris skulle fortgå under ett helt år synes dock vara föga antagligt.
Man kan härvidlag endast stanna vid mer eller mindre sannolika
antaganden. Om man skulle förutsätta, att 10 procent av förevarande
arbetargrupp under ovan givna förutsättningar bleve arbetslösa och
krisens varaktighet beräknades till 8 månader, så synes det kommissionen,
som om dessa antaganden skulle ligga inom rimlighetens gränser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JSr 92. 25

Det anslagsbelopp, eom under dessa förutsättningar skulle enligt

8 800

förestående beräkning befinnas erforderligt, vore (jg x 10 = 53 V''s miljoner
kronor eller) i runt tal 50 miljoner kronor.

Kommissionen anser sig dock icke böra ifrågasätta, att redan nu
hela detta anslag skulle begäras av riksdagen. Om en så allvarlig kris
inträffade, att nämnda belopp'' bleve erforderligt, kommer riksdagen
givetvis att bliva inkallad, om den icke redan förut är samlad, och Kungl.
Maj:t sålunda vara i tillfälle att begära den erforderliga krediten.

Däremot anser kommissionen sig böra hemställa, att till Kungl.
Maj:ts förfogande redan nu måtte ställas ett visst belopp för att möta
en kris på arbetsmarknaden, vilken visserligen icke är av den omfattning
eller inträffar under sådana förhållanden, att riksdagens inkallande
kan finnas erforderligt, men likväl är så allvarlig, att ett mera
effektivt ingripande från Kungl. Maj:ts sida befinnes nödvändigt. Det
belopp, som kommissionen tänkt sig erforderligt under den angivna
förutsättningen, är 5 miljoner kronor titöver de vid 1914 års senare
riksdag redan anvisade 5 miljonerna. Av det sistnämnda beloppet
återstod vid senaste årsskiftet nära 4,600,000 kronor, och skulle detta
belopp tillsammans med det nu föreslagna vara tillräckligt för att hålla
2 V» procent av den industriella arbetsstyrkan eller 10,000 arbetare i
fullt arbete mellan 5 och 6 månader. På grund av omöjligheten att
med någon grad av visshet kunna förutse, huru förhållandena komma
att gestalta sig, borde beloppet anvisas såsom förslagsanslag. Kommissionens
hemställan innebär följaktligen, att både det tidigare anvisade
anslaget och det nu begärda beloppet om 5 miljoner kronor måtte av
Kungl. Maj:t få disponeras såväl för arbetsföretag som för direkt arbetslöshetsunderstöd,
allt i enlighet med de i det föregående angivna grunder.

Ehuru det icke torde tillkomma arbetslöshetskommissionen. att giva
anvisning på sättet för ifrågavarande medels anskaffande, vill kommissionen
framhålla några synpunkter, som med avseende därå torde förtjäna
beaktande. Enligt vad kommissionen för sin del betonat, skulle
medlen i främsta rummet och huvudsakligen användas till arbetsföretag.
Dessa torde visserligen bliva av mycket växlande art, men lärer statsverket
i många fall såsom valuta för sina kostnader erhålla tillgångar
av natur att böra bokföras såsom sådana. I andra fall skulle detta helt
visst ej bliva förhållandet, utan kvarstode därvid enbart såsom bestående
resultat av statens uppoffringar, att desamma i hög grad befordrat
det allmännas och näringarnas bästa samt framför allt bidragit att vidjBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 78 käft. (Nr 92.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JSr 92.

Departe ments chefens yttrande.

makthålla folkhälsan och landets kapital av mänsklig arbetskraft. I
vad utsträckning resultat av jämväl förra slaget kunna vinnas, undandrager
sig uppenbarligen varje beräkning. Därav följer enligt kommissionens
mening, att nu icke heller lämpligen kan avgöras, huruvida
eventuellt använda medel må anses hava utgått, icke till täckande av
löpande utgifter, utan till direkt produktiva syften och sålunda rätteligen
böra betraktas såsom använda för kapitalökning.

Det var under intryck utav de vid världskrigets utbrott inträffade
starka rubbningarna inom näringslivet och å arbetsmarknaden, som statsmakterna
funno sig föranlåtna att anordna det nuvarande understödsväsendet
för medellösa arbetslösa. Under hösten 1914 och den därpå
följande vintern voro förhållandena också ganska bekymmersamma, så
att på många håll i landet understöd i betydande omfattning måste utdelas.
Från och med våren 1915 kunde emellertid en bestämd och
fortgående förbättring konstateras. Efter hand hava förhållandena
utvecklats på sådant sätt, att läget på arbetsmarknaden numera måste
betecknas såsom i stort sett mycket tillfredsställande. Enligt rapporter,
som till socialstyrelsen ingått från flertalet större arbetsgivare inom industrien,
hava dennas flesta grenar att glädja sig åt en synnerligen
god tillgång å arbete. För icke mindre än 77 % av de arbetsföretag, som
omfattas av de sålunda inkomna uppgifterna, hade vederbörande arbetsgivare
vid årsskiftet rapporterat mer än medelgod arbetstillgång. Detta
resultat var gynnsammare än för motsvarande tid under vartdera av de
fyra föregående åren. Då arbetsgivarna i allmänhet ökat sina arbetsstyrkor,
har efterfrågan å arbetskraft jämväl under vintern varit livlig.
Även om inom byggnadsindustrien säsongarbetslöshet efter vanligheten
framträtt, har å andra sidan inom vissa arbetsområden, särskilt inom skogsbruket
samt vid gruvor, järnbruk och mekaniska verkstäder, brist på arbetskraft
gjort sig märkbar. Arbetsförmedlingsanstalternas uppgifter angiva
också en för arbetstagarna jämförelsevis gynnsam situation, och inom arbetarorganisationerna
var arbetslöshetsfrekvensen vid årsskiftet endast 4,5 %
eller ungefär densamma som vid slutet av det ekonomiskt förmånliga
året 1913. Till följd härav hava de lokala organen för understödjandet
av arbetslösa endast på ett fåtal orter funnit sig böra nu anordna understödsverksamhet;
under nästlidna januari månad utbetalades i arbetslöshetsunderstöd
tillhopa endast 10,088 kronor. Det sammanlagda beloppet
av de intill ingången av februari 1916 utbetalade arbetslöshetsunderstöden
uppgår till omkring 870,000 kronor, varav omkring 430,000 kronor
torde belöpa sig på staten.

Kunijl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Såsom arbetslöshetskommissionen framhållit, innebär emellertid detta
i och för sig glädjande förhållande ingen garanti för ens den närmaste
framtiden. Det är bekant, att särskilt inom vissa grenar av industrien
icke obetydliga svårigheter uppkommit på grund av de allt
kännbarare hindren för det vanliga varuutbytet med utlandet. Skulle
detta sakernas läge försvåras, föreligger uppenbarligen stor risk
lor allvarliga rubbningar inom större eller mindre delar av näringslivet
och arbetsmarknaden. I likhet med arbetslöshetskommissionen
finner jag därför synnerligen angeläget, att lämpliga åtgärder vidtagas
för att stärka den sociala beredskapen, på det att så vitt möjligt
verksam hjälp må kunna beredas arbetstagarna för det fall att en svårare
ekonomisk kris skulle inträffa och hota dem med arbetslöshet och nöd.

I allt väsentligt kan jag ock ansluta mig till det av kommissionen
i samråd med chefen för socialstyrelsen nu framlagda förslaget, i vars
utarbetande i huvuddrag jag, såsom redan antytts, haft tillfälle deltaga.

Enligt vad framgår av det föregående, åsyftar kommissionens framställning
dels vissa jämkningar beträffande det nuvarande understödsväsendet,
dels dettas fullständigande på sådant sätt att statsmedel ställas
till förfogande för en mera effektiv förebyggande verksamhet i syfte att
arbetstillfällen i större utsträckning må vara att tillgå.

Med arbetslöshetskommissionen är jag fullt enig om det ur alla
synpunkter önskvärda däri, att strävandena för arbetslöshetens bekämpande
i främsta rummet inriktas på förebyggande åtgärder. I mitt anförande
till statsrådsprotokollet den 1 september 1914 vid framläggandet
av propositionen om anslag för understödjande av medellösa arbetslösa
framhöll jag, hurusom ansträngningarna att hjälpa de arbetslösa borde,
med hänsyn till såväl nationalekonomiska som humanitära och folkuppfostrande
synpunkter, främst åsyfta att hålla befintliga arbetsföretag i
gång och eventuellt att söka skapa nya arbetstillfällen, i den mån
finansiella möjligheter härtill kunde beredas. Jag hade vidare tillfälle
att i anledning av interpellation i riksdagens andra kammare den 19
september 1914 närmare utveckla regeringens uppfattning i detta ämne.
Jag påvisade därvid, att regeringen ägnade det största intresse åt
angelägenheten att under medverkan av arbetslöshetskommissionen och
vederbörande ämbetsmyndigheter så vitt möjligt påskynda de förberedande
arbeten av teknisk, ekonomisk och formell beskaffenhet, som erfordrades
för att de i vanlig ordning tillgängliga högst betydande anslagen
för statens olika arbetsföretag måtte kunna i största möjliga omfattning
tagas i användning för beredandet av lämpliga arbetstillfällen.

Beredandet av
arbetstillfällen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Jag meddelade vidare, att såväl inom statsrådet som inom arbetslöshetskommissionen
frågan om igångsättandet genom statens försorg av ytterligare
arbetsföretag varit föremål för ingående prövning, men att svårigheterna
därvidlag hade visat sig oöverstigliga. I det dåvarande läget
befanns det hart när omöjligt att disponera anslag till så avsevärda
belopp, som syntes erforderliga för ändamålet. Vid överläggningar i
ämnet, som hållits med representanter för riksgäldskontoret, riksbanken
och statskontoret, hade dessa enstämmigt avrått att vidtaga de finansiella
åtgärder, som i sådant avseende ifrågasattes. Jag framhöll emellertid
samtidigt, att, om också den största varsamhet då måste iakttagas i fråga
om statsutgifter, omständigheterna kunde förändras ävensom att i sådant
fall regeringen givetvis ämnade upptaga frågan till förnyat övervägande.

Enligt vad jag av chefen för finansdepartementet inhämtat, lära
dessbättre de tvingande finansiella hänsyn, för vilka de sociala önskemålen
förut måst vika, numera ej göra sig gällande med fullt samma
styrka som under krisens tidigare skeden. Det synes mig då i hög
grad önskvärt att i den av arbetslöshetskommissionen angivna riktning
utbygga och stärka den sociala beredskapen.

Jag underskattar icke de svårigheter av olika slag, som oundgängligen
möta vid strävandena att genom statens medverkan tillhandahålla
arbetstillfällen. Allt för stora förhoppningar få ej heller fästas vid statens
mellankomst i detta avseende. Framgent som hittills böra nog
därvid i främsta rummet ifrågakomma sådana arbeten, som falla inom
ramen för statens vanliga verksamhet och för vilka sålunda medel
finnas anvisade att utgå efter i huvudsak redan fastställda grunder.
Då emellertid sådana företag i allmänhet icke planerats med hänsyn till
de syften, som man nu vill främja, och ej heller alltid äro därtill särskilt
lämpade, är det icke tillräckligt att lita endast till dessa utvägar,
för den händelse en mera allvarlig kris inom flere eller färre grenar av
näringslivet skulle inträffa.

Det bör i sådant avseende erinras, hurusom Kungl. Maj:t och vederbörande
myndigheter sökt att med tillgängliga medel i största möjliga
utsträckning forcera redan påbörjade offentliga arbetsföretag samt igångsätta
nya sådana i Blekinge och Bohuslän för att därigenom bringa hjälp
åt stenindustriens av krisen hårt drabbade arbetare. Högst betydande
belopp hava av därför anvisade medel disponerats för sådant ändamål.
Dessa strävanden hava också otvivelaktigt länt till mycket stor nytta,
om de än icke varit tillfyllest för behovet. Jag har därför sett mig
föranlåten vidtaga förberedande åtgärder för att på annan väg, nämligen

Kttngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 02. 29

genom att intressera vissa kommuner och väghållningsdistrikt att omedelbart
göra betydande beställningar av gatsten, bereda stenindustrifirmorna
möjlighet att framgent sysselsätta sina arbetare. För den händelse denna
plan, såsom synes bliva fallet, vinner erforderlig anslutning, är det min
avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om proposition till riksdagen
rörande anvisande av medel till lån på billiga vilkor för att sätta kommuner
och väghållningsdistrikt i stånd att finansiera sina beställningar.
I den mån emellertid de sålunda tilltänkta anordningarna för stenindustriens
arbetare icke bliva tillfyllest ävensom för sådana andra fall, där
man icke kan förutse förhållandenas utveckling, skulle de nu föreslagna
åtgärderna i förebyggande syfte komma till användning.

Vad man med sistnämnda åtgärder vill vinna är, att medel
skola finnas tillgängliga för att på lämpligaste sätt och utan stor omgång
sörja för arbetstillfällen, för den händelse inom någon särskild
arbetargrupp skulle på grund av de förhållanden, jag tidigare berört,
uppkomma arbetslöshet i sådan omfattning, att densamma icke med
redan till buds stående medel kunde avhjälpas. Sättet för beredande av
arbetstillfällen kan givetvis komma att växla efter olika omständigheter.
I viss utsträckning torde det befinnas lämpligt att på sätt, som nyss antytts i
fråga om stenindustrien, eller eventuellt under andra former bereda avsättning
åt industrigrenar, som drabbas av en eventuell svår kris. Förutom
det att arbetarnas intressen bäst tillgodoses genom fortsatt arbete
å de vanliga arbetsplatserna, lärer det även för staten ofta bliva billigast
och enklast att utnyttja industriens egna organisationsformer. Beträffande
sådana områden, där staten för sina behov plägar uppträda såsom avnämare,
låter det även tänka sig, att densamma skulle kunna genom
större beställningar trygga driftens fortgång, därvid av krisförhållandena
eventuellt framkallade merkostnader skulle täckas av de särskilda medel,
om vilkas anvisande nu är fråga. Ej heller bör det vara uteslutet att,
efter särskilt noggrann omprövning, i ett eller annat undantagsfall, då
avsättningsmöjligheterna för ett eljest sunt företag avstängts eller väsentligen
inskränkts och nödigt driftkapital för att ändock fortsätta rörelsen
icke kan erhållas, bispringa företaget med erforderliga medel. I andra
fall lärer det bliva nödvändigt att staten själv anordnar lämpliga arbeten.

Givetvis bör spörsmålet, huruvida och på vad sätt staten här skall
ingripa, bedömas efter de i varje fall föreliggande omständigheterna.
Såsom utgångspunkt måste emellertid alltid fasthållas, att arbetslöshetens
förebyggande på lämpligaste sätt är ändamålet för statens ingripande.
Så vitt möjligt bör detta ingripande också ske på sådant sätt, att staten
icke därigenom åsamkas större kostnader än som skulle föranledas av

Understödet
åt arbetslösa.

30 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 92.

eljest oundviklig understödsverksamket. Därest nu angivna synpunkter
bliva vägledande för statens åtgärder, synes arbetslöshetskommissionens
förslag i förevarande syfte, som i socialt avseende otvivelaktigt är synnerligen
behj ärtans värt, icke böra möta avgörande betänkligheter av
finansiell art.

Det ligger i sakens natur, att effektiv kontroll bör utövas över att
statens uppoffringar verkligen medföra åsyftat gagn. I samband med
eventuellt beslut om understöd av statsmedel för beredandet av arbetstillfällen
bör Kungl. Maj:t sålunda jämväl fastställa erforderliga villkor
för medlens åtnjutande samt anordna tillsyn över dessas tillämpning.
Sådan kontroll torde, liksom den förberedande utredningen rörande gjorda
framställningar om understöd, i regel böra ankomma på statens arbetslöshetskommission,
vilken för ändamålet kan, där så prövas nödigt, genom
särskild delegation eller på annat sätt utöva densamma. I vissa fall
lära emellertid kunna ifrågakomma arbetsföretag av sådan art, att övervakandet
lämpligen kan övertagas av någon statens ämbetsmyndighet.

Såsom förut framhållits, kunna statens förebyggande åtgärder icke
tänkas bliva så effektiva, att icke en eventuell svårare kris inom näringslivet
i allt fall skulle på sina håll medföra sådan arbetslöshet, att det allmänna
bör genom direkt understöd söka lindra dess skadliga följder. Med arbetslöshetskommissionen
är jag därför fullt enig om, att den redan anordnade
understödsverksamheten för medellösa arbetslösa bör framgent
bibehållas såsom nödfallsutväg i de fall, då förebyggande åtgärder icke
lämpligen kunna vidtagas eller endast delvis leda till målet.

De av kommissionen med stöd av redan vunnen erfarenhet föreslagna
jämkningarna och kompletteringarna i fråga om understödssystemet synas
mig också i allt väsentligt ändamålsenliga. Den förordade höjningen av
understödens maximibelopp torde sålunda få betraktas såsom en av dyrtiden
direkt motiverad åtgärd i syfte att giva understöden samma ekonomiska
värde, som de ägde vid tiden för statsmakternas ursprungliga behandling
av ämnet. Ur vissa synpunkter kunde måhända betänkligheter resas mot
det föreslagna medgivandet, att understöd må kunna utgå såsom tillägg
till bidrag, som arbetare uppbära av arbetsgivare eller arbetslöshetskassa.
Den av arbetslöshetskommissionen förebragta utredningen synes emellertid
giva starkt stöd för dess uppfattning om åtgärdens lämplighet. Det vill
dock synas, som om den angivna maximigränsen för de från olika håll till
familjens medlemmar härflytande understöden tillsammantagna — 70 procent
av den å orten inom facket vanliga lönen — rimligen kan något sänkas eller
till Vs av nämnda löneinkomst. Nödig omsorg bör nämligen ägnas åt, att icke

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 92.

understöden sättas så högt, att arbetarna bliva mindre villiga att antaga
eller själva uppsöka tillgängliga arbetstillfällen. Den ifrågavarande lindringen
i bestämmelserna lärer icke komma att öka det allmännas utgifter
utan fastmer minska desamma, enär de undanröja ett, enligt vad erfarenheten
visat, nu förefintligt hinder att från arbetsgivare och arbetslöshetskassor
bekomma understöd.

Det torde böra i detta sammanhang särskilt framhållas, att kommunernas
delaktighet i det ekonomiska ansvaret visat sig innebära ett
starkt varsamhetsmoment vid understödsverksamhetens handhavande.
Vidare skulle konstaterat behov alltjämt vara en förutsättning för det
allmännas understöd. Lika med kommissionen anser jag dock hinder
ej böra förefinnas för att understöd utgår till person, som äger endast
smärre besparingar.

Åven de föreslagna bestämmelserna i syfte att stadga skyldighet
för understödstagare att deltaga i lämpliga utbildningskurser, att i vissa
fall utsträcka rätten till understöd att avse hustru och barn till person,
som på annan ort beretts arbete, samt att uppdraga en gräns mot fattigvårdens
klientel torde i det stora hela vara väl avvägda. Beträffande
rätt till understöd i nyssnämnda fall åt familj, bör enligt min mening
sådant understöd åtminstone i allmänhet ej få utgå med högre belopp
än vad som tillkommer ensamstående person; och vad angår de
föreslagna bestämmelserna i syfte att uppdraga en gräns mot fattigvårdens
klientel, synes det mig, som om de av kommissionen själv antydda
betänkligheterna mot att öppna tillgång till det nu ifrågavarande
slaget av understöd för personer, som på grund av alltför tung försörjningsplikt
mottagit fattigvård, måste tillerkännas betydelse. I allt fall
bör sådant understöd icke kunna ifrågakomma i annat fall än då familjeförsörjare
uppenbarligen sökt att efter förmåga försörja sig och de sina.

Beträffande bestridandet av kostnaderna för understödsväsendet
vidhåller kommissionen som allmän regel principen, att staten icke skall
deltaga med mer än högst hälften av dessa kostnader. På anförda
skäl ifrågasätter kommissionen emellertid, att i vissa undantagsfall och
efter Kungl. Majrts särskilda prövning kostnaderna skulle till mer än
hälften kunna ersättas av statsmedel, under förutsättning att sådant
extra bidrag från staten ej finge överskrida vad av landstingsmedel
ställdes till förfogande för ändamålet.

Kommissionen åsyftar med denna bestämmelse att stödja sådana
kommuner, vilkas ekonomiska bärkraft till följd av krisläget blivit i
särskild grad försvagad. Närmast har kommissionen därvid tänkt på
de särskilda förhållandena i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92.

Kommunernas ekonomiska bärkraft är nämligen där synnerligen nedsatt
icke blott genom ökad fattigvårdsbörda och uteblivna skatteinkomster
från arbetarna utan även därigenom att stenfirmorna icke alls eller åtminstone
endast i ringa mån torde kunna påföras någon beskattningsbar
inkomst. Liknande förhållanden kunna måhända komma att inträffa i
andra kommuner. Skulle för sådana extra ordinära fall den regeln upprätthållas,
att staten ej skulle bidraga med mer än hälften av kostnaderna,
komme lätteligen all understödsverksamhet i sådan kommun att
omöjliggöras. Enligt kommissionens förslag skulle därför, som nämnts,
staten i dylika särskilda fall lämna ett extra tillskott, som ej finge överstiga
vad av landstingsmedel för ändamålet ställts till förfogande. Detta
bidrag skulle enligt vad kommissionen åsyftat, vid beräknande av statens
vanliga bidrag, betraktas som om det av vederbörande kommun
blivit tillskjutet. 1 följd härav skulle staten kunna komma att bekosta
3/i av understödet mot endast 1 4 från orten. Eu dylik princip skulle
måhända kunna synas betänklig. De speciella förhållanden, vilka utgjort
den närmaste anledningen till kommissionens förslag i denna del, äro
emellertid av den beskaffenhet, att de otvivelaktigt påkalla dylika undantagsbestämmelser.
Då statens extra bidrag ställes i relation till landstingets
bidrag för ändamålet, torde ock tillräcklig garanti vinnas för att
statens kostnader ej bliva större än som är rimligt och behövligt.

Enligt vad jag haft tillfälle konstatera, lärer emellertid även en
sådan eventuell lindring i villkoren icke vara tillfyllest för att möjliggöra
understödsverksamhetens bedrivande i erforderlig mån i stendistrikten.
De av vederbörande landsting för arbetslöshetens bekämpande under
innevarande år anvisade medlen äro nämligen redan till stor del tagna
i anspråk för ändamålet. Vid sådant förhållande synes det vara av
trängande behov påkallat att i förevarande avseende gå längre än vad
arbetslöshetskommissionen föreslagit och medgiva Kungl. Magt rätt att,
när särskilda skäl därtill föreligga och intill den 1 oktober innevarande
år — då landstingen kunnat vidtaga ytterligare åtgärder — av statsmedel
bestrida hela kostnaden för oundgängligt understöd. I dylikt fall
bör Kungl. Maj:t äga att, där så prövas nödigt, fastställa strängare
bestämmelser i fråga om understöd, t. ex. lägre maximibelopp än de
förut angivna.

Jag förbiser icke, att senast berörda liksom vissa förut omnämnda
ändringar i nu gällande bestämmelser kunna vara ur principiell synpunkt
mindre tilltalande. Förutom det att här icke är fråga om någon
form av arbetslöshetsförsäkring — ett spörsmål, vars lösande numera föreligger
under vederbörlig iitredning — anser jag mig emellertid böra be -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 92. 33

tona, att de undantagsförhållanden, som redan på sina håll föreligga
och vilka eventuellt kunna antaga större omfattning, synas mig nödvändiggöra
en mycket stor handlingsfrihet för Kungl. Magt. Så vitt
ske kan bör möjlighet beredas att förekomma oförvållad nöd bland oförvitliga
medborgare, som drabbas av krisens verkningar. Därest det allmänna
efter måttet av sina resurser söker verksamt skydda arbetarna
mot arbetslöshetens under dvrtiden mera än eljest förödande verkningar,
lärer staten också med större styrka kunna göra anspråk på att de icke
skola lyssna till de allt oftare framträdande lockelserna att i främmande
länder söka sin utkomst.

Enligt vad förut anförts torde av det vid 1914 års senare riksdag
såsom bidrag till understödjande av arbetslösa förslagsvis anvisade beloppet
av 5 miljoner kronor endast omkring 430,000 kronor hava under
tiden intill ingången av innevarande februari månad tagits i anspråk.
Omkring 4,570,000 kronor skulle sålunda för ändamålet då finnas disponibla.
Denna i och för sig betydande summa kunde tillsvidare synas
betryggande, för såvitt nämligen endast understödsverksamhet skulle
ifrågakommit. Väsentligt annorlunda ställer frågan sig emellertid, när
det gäller att i enlighet med arbetslöshetskommissionens av mig nu
förordade plan lägga huvudvikten vid förebyggande åtgärder i syfte att
så långt lämpligen ske kan tillhandahålla arbetstillfällen. Den av kommissionen
lämnade utredningen i detta avseende ger tydligt vid handen,
att en sådan omläggning av statens arbetslöshetspolitik under krisen
visserligen knappast skulle i verkligheten bliva för staten kostsammare men
i allt fall för sitt genomförande eventuellt kräva tillgång till betydande
belopp. Givetvis är det ej erforderligt att nu bereda tillgång till hela
den summa, som under vissa förutsättningar måhända skulle kunna
behövas. För närvarande lärer det, såsom jag redan påpekat, vara fullt
tillräckligt att sätta Kungl. Maj:t i tillfälle till snabbt och verksamt ingripande
för det fall, att inom en eller annan näringsgrea större arbetslöshet
skulle uppkomma på grund av försvårade import- eller exportförhållanden
eller av annan anledning. Om däremot en mera allvarlig
och omfattande kris synes hota, lärer det även av andra skäl än arbetsmarknadens
läge bliva oundgängligt att för riksdagen ånyo förelägga
frågan om vilka åtgärder böra vidtagas. Under denna förutsättning synes
den nu behövliga ökningen av anslaget lämpligen kunna bestämmas
till högst 5 miljoner kronor.

Då dessa medel företrädesvis skulle avses för tillhandahållandet av
arbetstillfällen, bör det slutliga bestämmandet rörande sättet för deras
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 78 höft. (Nr 92.) 5

Medelsan skaffningen.

34 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 92.

anskaffande bliva beroende på företagens beskaffenhet och sålunda uppskjutas
till en senare tidpunkt, då närmare kännedom härom föreligger.
Beloppet i fråga synes därför nu böra såsom förskott utanordnas av
tillgängliga medel.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag efter samråd med
chefen för finansdepartementet hemställa, att Kung!. Maj:t måtte föreslå
riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att för arbetslöshetens
bekämpande, i huvudsaklig överensstämmelse med ovan
angivna grunder,

dels använda vad som återstår av det belopp av
5,000,000 kronor, som 1914 års senare riksdag ställt
till Kungl. Maj:ts förfogande att enligt vissa angivna
grunder användas såsom bidrag till understödjande av
arbetslösa,

dels oek använda och av tillgängliga medel, mot
framtida anmälan till ersättande, förskjuta ytterligare
ett belopp av högst 5,000,000 kronor.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Majestät Konungen lämna
bifall; och skulle proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Adelgren.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1916,